Edith Södergran
”den svenska expressionismens
drömmerska och sångerska”
Edith Södergran i ”fågelhatt”
med katten Totti i famnen.
Edith Södergran (1892-1923)
En av banbrytarna för den lyriska
modernismen i Norden
En av det moderna Finlands mest
uppburna lyriker
Edith Södergrans liv och författarskap
1892
Edith Södergran föds den 4 april i S:t
Petersburg. Hennes föräldrar är Helena
Södergran (f. Holmroos 1861) och Matts
Södergran (f. 1846). Kort efter dotterns
födelse flyttar familjen till Raivola, ett
stycke norr om S:t Petersburg på
Karelska näset.
1902
Edith Södergran inleder sin skolgång i ”Die
deutsche Hauptschule zu Petri” i S:t
Petersburg. Där bor hon med sin mor fram
till 1908, men somrarna tillbringar de i
Raivola.
Eftersom Edith Södergran gick i
tyskspråkig skola och hade läst tidens
tyska, ryska och franska diktare förstod
hon antagligen inte själv i hur hög grad
hennes dikter längre fram kom att
representera någonting nytt i den svenska
litteraturen.
1907
Edith Södergran påbörjar det s.k.
Vaxdukshäftet, som innehåller daterade
diktutkast och –manuskript från 1907 till
1909. I oktober dör Matts Södergran i
tuberkulos.
1909
I januari konstateras Edith Södergran ha
lungsot (tuberkulos) och hon blir intagen
på Nummela sanatorium där hon
behandlas av dr Axel von Bonsdorff.
1911
Efter flera perioder på Nummela avreser
Edith Södergran med sin mor till Arosa i
Schweiz, där hon tillbringar en kortare tid
på sanatorium.
Edith Södergran i sin sjukbädd på Waldsanatorium
i Arosa 1911.
1912
Tillsammans med modern flyttar Edith
Södergran till kurorten Davos, där hon
trivs bättre än i Arosa. På Sanatorium
Davos-Dorf behandlas hon av dr Ludwig
von Muralt.
Sanatorium Davos-Dorf
Edith Södergran på hotel Meierhof i Davos.
Edith Södergran med måttband i handen i Davos.
1913
I maj återvänder Edith Södergran med
modern till Raivola och de tillbringar
sommaren där. På hösten återvänder de
till Davos.
1914
Edith Södergran reser hem till Raivola med
sin mor.
Huset i Raivola som Edith Södergran och
hennes mor flyttade in i 1916.
1916
Edith Södergran kontaktar bokförläggaren
Holger Schildt med en förfrågan om han
är villig att publicera hennes dikter. Strax
före jul debuterar hon med Dikter.
I debutsamlingen frågar Södergran sig om
och om igen vad ”lycka” är och om hon
själv skulle kunna bli ”lycklig”.
Hon leker ofta med sagomotiv, som t.ex. i
dikten ”Lyckokatt”.
Lyckokatt
Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina efterhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt
spinn mig ännu litet om min framtid!
En av Ediths katter i Raivola
I debutsamlingen ingår en av Edith
Södergrans mest kända dikter Vierge
moderne (Den moderna jungfrun) som är
ett tydligt exempel på hur Södergran
använder sig att ett för den tiden mycket
annorlunda bildspråk.
Typiskt för det modernistiska bildspråket
är att det är svårt att ge dikterna en klar
och entydig tolkning. Man måste ta emot
dem med både tanke och känsla och leka
med de associationer de ger upphov till.
Vierge moderne
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis,
jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...
1917
I samband med den ryska revolutionen
förlorar familjen Södergran sin
förmögenhet. Edith Södergran och hennes
mor tvingas leva så fattigt att de knappt
har mat på bordet.
På hösten besöker Edith Södergran
Helsingfors för att knyta kontakter till olika
kulturpersoner. Det blir hennes sista besök
i huvudstaden.
1918
Inbördeskriget bryter ut i Finland och i
Raivola stationeras skyddskårister som hyr
Södergrans villa. Edith Södergran och
hennes mor har redan tidigare flyttat in i
ett mindre hus närmare kyrkan.
Diktsamlingen Septemberlyran utkommer
och Edith Södergran publicerar en
insändare som besvaras av kritikern och
författaren Hagar Olsson.
Hagar Olsson (1893-1974)
Så småningom kom Edith Södergran att
för egen del bestämt avvisa vad
människor i allmänhet kallar lycka. Efter
att har läst filosofen Nietzsche tankar om
”övermänniskan” blev hon istället
övertygad om att genom lidande förädlas
till en högre människa.
I Rosenaltaret skriver hon t.ex. såhär:
Jag skiljer mig från eder,
ty jag är mer än ni.
Jag är i skymning
tempelprästinna,
invigd bevakande
framtidens eld
I inledningen till Septemberlyran skriver Edith
Södergran:
Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det
är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa
vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid
kommit underfund med att jag besitter ordets och
bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på
rytmens bekostnad. Mina dikter är att taga som
vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer,
låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i
avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på
att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår
mig icke att göra mig mindre än jag är.
Nu kastade sig kritiker och kåsörer över
henne på allvar och man gjorde sig lustig
över henne och talade om ”dårdikt”, men
hon försvarades av vännen Hagar Olsson
som recenserade hennes dikter och
uppmuntrade henne i brev.
1919
Brevväxlingen med Hagar Olsson inleds.
Diktsamlingen Rosenaltaret utkommer på
våren och på hösten aforismsamlingen
Brokiga iakttagelser.
1920
Diktsamlingen Framtidens skugga
utkommer.
Övermänniskotonfallet finns delvis kvar i
Rosenaltaret och Framtidens skugga, men
så småningom vänder Edith Södergran
Nietzsche ryggen och inleder ett religiöst
sökande som hör ihop med hennes allt
svårare sjukdom.
Hon kommer fram till en kristendom av
mycket personligt slag och dikterna får en
mjukare och mera innerlig ton.
Ett exempel på detta är Edith Södergrans
kanske mest kända dikt, som publicerades
två år efter hennes död av Hagar Olsson;
Landet som icke är.
Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
Landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid
skall älska.
1922
Elmer Diktonius besöker Raivola i mars
och inleder en brevväxling med Edith
Södergran. Arbetet med att översätta en
antologi med finlandssvensk lyrik till tyska
inleds, men i slutet av året bränner Edith
Södergran manuskriptet eftersom hon inte
har lyckats få något tyskt förlag att åta sig
publiceringen.
Elmer Diktonius (1896-1961)
Södergran
Stjärnfångerska! –
din håv är glitterfull
av gudabrak
och döda blommors prassel.
Ofödd såg du allt;
sjuk botade du friska.
Ingen avlade diktmygg som du:
livslevande,
blodsugande.
(Elmer Diktonius)
1923
Under vintern förstör Edith Södergran alla
brev hon mottagit och flera
diktmanuskript. På midsommardagen dör
hon 31 år gammal.
Hur har Södergrans dikter lästs
efter hennes död?
Fjorton år efter hennes död skrev kollegan
Jarl Hemmer att hennes diktning var
viktig, men knappast något för massorna:
”Någon de mångas folkpark skall den väl
aldrig bli, därtill är den för full av
skrämmande skugga och svidande ljus, av
snärjande slingerväxter och blommor med
sjukligt främmande doft. Men de tio första
besökarna ha hunnit bli de hundra –
ingenting hindrar att de en dag bli de
tusen.”
Jarl Hemmer (1893-1944)
Idag kommer den då så kritiserade Edith
Södergrans dikter ständigt ut i nya
pocketutgåvor, medan den en gång så
populära Hemmer är bortglömd i mycket
högre grad.
Att säga att Södergran idag är populär är
ändå bara halva sanningen. Det är
egentligen bara ca tio av hennes dikter
som ”alla” känner till och som ständigt
återkommer i antologier, önskeprogram
och skivinspelningar.
