FALLPREVENTION MALMÖ

FALLPREVENTION
MALMÖ
Riskbedömning och preventiva åtgärder
Skånes universitetssjukvård och Malmö stad
SAMMANFATTNING
Syftet med detta fallpreventionsprogram är att säkra vårdkvaliteten i hela vårdkedjan, erhålla
en förbättrad samverkan och hög kompetens kring fallprevention. Patienten ska få god,
effektiv och säker vård oavsett var patienten befinner sig i vårdkedjan. Målsättningen är att
minska antalet fall och fallskador inom alla verksamheter i vården och i patientens hem och
närmiljö. Fallpreventionsprogrammet riktar sig till all vårdpersonal inom SUS, primärvården i
Malmö samt Malmö stad. För enkelhetens skull benämningen patient användas, oavsett var
personen för tillfället befinner sig i vårdkedjan.
Detta lokala fallpreventionsprogram innehåller:
 aktuellt kunskapsläge gällande riskfaktorer och prevention
 gemensamt riskbedömningsinstrument
 åtgärdsförslag
 rutiner för fallprevention i Malmö
 rutiner för dokumentation av fall och fallskador
 samverkansrutiner
Fallpreventionsprogrammet består av en gemensam del gällande bland annat strategier för
fallprevention, riskfaktorer och riskbedömning. Därefter följer avsnitt med specifika riktlinjer
kring riskbedömning och åtgärder för slutenvård, primärvård och kommunal verksamhet.
Avslutningsvis kommer riktlinjer för informations- och samverkansrutiner för säkrare
vårdövergångar.
Fallpreventionsprogrammet ger vårdpersonalen en gemensam plattform att utgå från i
fallpreventionsarbetet samt kan inspirera och väcka idéer kring ytterligare
fallpreventionsarbete.
Malmö 2012-02-20, reviderad 2012-10-11 och 2016-08-29
Monica Bergenek
Leg. sjuksköterska, vårdutvecklare
Stab verksamhetsutveckling, SUS
Ann-Lis Rowlin
Medicinskt ansvarig för rehabilitering
SOF Norr, Malmö stad
Agnes Nilsson Kandell
Leg. sjukgymnast
VO akutsjukvård och internmedicin, SUS
Paul Rogowski
Distriktssjukgymnast
SOF Väster, Malmö stad
Inger Nilsson
Leg. arbetsterapeut, enhetschef
VO ortopedi, SUS
Malin Jönsson Lundgren
Leg sjukgymnast, verksamhetschef
Abels rehab
2
INNEHÅLL
INLEDNING
När, var, varför och hur inträffar fall?
SYFTE OCH MÅL
Mål ur ett verksamhetsperspektiv
Mål ur ett patientperspektiv
FALLPREVENTION
Generell strategi
Högriskstrategi
Etiska överväganden
Evidens
Avvikelser/Fallrapporter
Gränssnitt mellan region Skåne och kommunen
Tvärprofessionellt arbete
RISKFAKTORER
RISKBEDÖMNING – Downton Fall Risk Index
FALLPREVENTION INOM SLUTENVÅRD
Tvärprofessionellt arbete
Fallriskbedömning
Generell fallprevention på avdelningen
Individuella fallpreventiva åtgärder
Om ett fall har inträffat
FALLPREVENTION INOM PRIMÄRVÅRD
Tvärprofessionellt arbete
Fallriskbedömning
Generella fallpreventiva åtgärder
Individuella fallpreventiva åtgärder
Dokumentation
FALLPREVENTION INOM MALMÖ STAD
Tvärprofessionellt arbete
Fallriskbedömning
Åtgärder för fallprevention i kommunen
Dokumentation
SAMVERKAN
Slutenvårdens ansvar vid utskrivning från sjukhus
Primärvårdens ansvar
Kommunens ansvar
UPPFÖLJNING
REFERENSER
3
4
5
6
6
6
7
7
7
7
7
7
7
8
8
11
12
12
13
14
14
17
18
18
19
19
19
22
23
23
24
25
26
27
27
27
27
28
29
INLEDNING
Det finns flera olika definitioner av fall. Här används följande definition: ”Ett fall är en
händelse då en person oavsiktligt hamnar på marken, golvet eller en lägre nivå”. Denna
definition inkluderar alla fall, även de som beror på akut sjukdom och när patienten glider ner
på golvet från stol eller säng. Fallet behöver inte leda till skada.
Fall är ett stort internationellt folkhälsoproblem och är den vanligaste yttre orsaken till vård,
sjukdom och dödsfall bland äldre i Sverige. Risken att falla ökar med stigande ålder och detta
folkhälsoproblem förväntas växa de närmaste åren till följd av att antalet äldre i befolkningen
blir allt fler. Äldre personer i särskilt boende eller som vistas på sjukhus har flera gånger
högre risk för fall än äldre i ordinärt boende. Fall bör ses som ett eventuellt symtom på
sjukdom eller effekt av läkemedel till dess motsatsen är bevisad.
Ett fall kan leda till fraktur, skalltrauma, smärta, nedsatta funktioner, rädsla, försämrad
livskvalitet och en för tidig död. Årligen avlider cirka 1600 personer 65 år och äldre i Sverige
till följd av fallskada och cirka 48 000 personer skadas så allvarligt att de behöver
sjukhusvård. Varje år ådrar sig cirka 17 000 personer i Sverige en höftfraktur varav cirka 40
% inträffar på särskilt boende och cirka 7 % uppkommer efter fall på sjukhus. Fall som
inträffar på sjukhus kan förutom ovan nämnda konsekvenser leda till förlängd vårdtid.
Även ett fall utan skada kan ge konsekvenser eftersom personen som fallit ofta begränsar sina
aktiviteter på grund av rädsla att falla igen vilket kan leda till en ond cirkel, se figur 1.
FALL
Begränsad
fysisk aktivitet
Rädsla för att
falla
Nedstämdhet
Inaktivitet
Ökad ensamhet
Sviktande
Muskelsvaghet
självförtroende
Ostadighet
Ökad fallrisk
Figur 1: Den onda cirkeln
4
Samhällets direkta kostnader för fallskador inklusive medicinska insatser och rehabilitering
samt materiella-, administrativa- och övriga kostnader beräknas årligen till cirka 4,8 miljarder
kronor. Denna kostnad beräknas öka till närmare 8,2 miljarder kronor år 2035 om inte
preventionsåtgärder sätts in.
Både inom Malmö stad och på SUS sker ett stort antal fallolyckor varje år. Under 2015
registrerade Malmö stad 10 698 fall i fallrapporter och inom SUS slutenvård dokumenterades
2100 fall i journalsystemet. Därtill finns troligtvis ett stort mörkertal.
Fallprevention bygger på tvärprofessionellt arbete där alla yrkeskategorier är engagerade. Det
är också viktigt att ledningen arbetar för att skapa en kultur av säkerhetstänkande. Det finns
ingen universallösning för fallprevention, fall och fallskador måste förebyggas på bred front.
Den samlade forskningen visar att multifaktoriella åtgärder som utgår från individens behov
minskar risken för fall.
En förutsättning för ett bra fallpreventivt arbete är ett samarbete mellan kommun, primärvård
och slutenvård. För detta krävs en god samverkan samt bra överrapporteringsrutiner. Patienten
ska vara så delaktig som möjligt i det fallpreventiva arbetet.
När, var, varför och hur inträffar fall?
Det finns ingen större variation för hur fallen fördelar sig under året i boendemiljön. Däremot
ses en ökad belastning på akutmottagningen i samband med halt väglag, framför allt i
samband med första halkan. Fallfrekvensen är som störst under den tid då patienterna är som
mest aktiva, det vill säga under förmiddag och eftermiddag. En majoritet av fallen inträffar
inomhus när patienten snubblar, halkar eller förlorar balansen på plant underlag.
På sjukhus sker fallen ofta i den inledande delen av vårdtiden. Detta kan bero på dåligt
allmäntillstånd eller ovan miljö där patienten inte hittar. Äldre patienter har även en ökad risk
att drabbas av förvirring i början av vårdtiden. De flesta fall på vårdinrättningar sker inne på
patientens rum eller på väg till och från toaletten och då patienten ensam förflyttar sig.
Orsaken till ett fall kan beskrivas som ett samspel mellan individrelaterade faktorer, den
aktivitet som utförs och i vilken miljö den genomförs, se figur 2. Oftast är det dock typen av
aktivitet i kombination med patientens specifika kapacitet att klara utförandet och hur säker
miljön är där aktiviteten utförs som avgör om ett fall inträffar eller inte.

Individrelaterade faktorer är patientens specifika riskfaktorer/tillstånd. Riskpatienten
är ofta äldre, skör och sjuk med små marginaler. Demenssjukdom och konfusion leder
ofta till hög fallrisk. Andra individrelaterade faktorer kan vara urinvägsinfektion,
läkemedelsbiverkning, funktionsnedsättning och nedsatt balans. De patienter som
faller upprepade gånger har oftast flera riskfaktorer och denna grupp bör vara i extra
fokus för preventiva åtgärder.

Omgivningsfaktorer är en vanlig orsak till fall i hemmet. Det kan till exempel vara
dålig belysning, löst liggande sladdar, mattor, trösklar och avsaknad av antihalkmatta i
dusch. Omgivningsfaktorer utomhus kan vara hala gångbanor, hål eller upphöjningar i
asfalten och otillräcklig belysning.
5

Ibland kan en aktivitet leda till ett fall, till exempel då en patient överskattar sin egen
fysiska förmåga och inte har insikt om sina begränsningar.
Individ
Fallriskfaktorer?
Aktivitet
Omgivning
Riskfylld för
patienten utifrån
dennes kapacitet?
Säker?
Risker?
Figur 2: Faktorer som påverkar risken för fall och fallskada
SYFTE OCH MÅL
Syftet med fallpreventionsprogrammet är att minska antalet fall/fallskador och att fler
riskpatienter får fallpreventiva åtgärder. Programmet ska dessutom öka kunskapen och
medvetenheten kring fallprevention för personal samt ge förbättrade samverkansrutiner.
Mål ur ett verksamhetsperspektiv
I kombination med lokala riktlinjer för fallprevention ska detta:
 Ge ökad kunskap och medvetenhet kring fallprevention för all vårdpersonal
 Öka identifieringen av riskpatienter
 Minska antalet fall och fallskador inom alla verksamheter i vården samt i patientens
hem och närmiljö
 Leda till förbättrad dokumentation av fallrisk, preventiva åtgärder samt inträffade fall
och skador
 Leda till förbättrad avvikelserapportering vid inträffat fall
 Leda till förbättrad samverkan, överrapportering och säkrare övergångar mellan
slutenvård, primärvård samt kommunal verksamhet
Mål ur ett patientperspektiv
I kombination med lokala riktlinjer för fallprevention ska detta:
 Bibehålla hälsa och livskvalitet samt upprätthålla förmågan att utföra aktiviteter i det
dagliga livet (ADL) för riskpatienter
 Förhindra skador, smärta, rädsla, lidande och dödsfall som följd av ett fall
 Ge patienter och deras närstående en ökad kunskap och medvetenhet kring fallrisk och
fallprevention
 Öka riskpatienters delaktighet vid valet av preventiva åtgärder
6
FALLPREVENTION
Det finns två olika strategier för fallprevention; generell- och högriskstrategi. Dessa ska
kombineras inom all vårdverksamhet i Malmö och inom Skånes universitetssjukvård.
Generell strategi
Alla verksamheter ska ha en generell strategi, vilket innebär att omgivningen anpassas för att
minska fallrisken för samtliga patienter som vistas där. Det kan handla om kontinuerlig
översyn av inomhusmiljön till exempel belysning, möbler, tydliga kontraster, ledstång i
korridor, gånghjälpmedel och övriga hjälpmedel. Vintertid har en säker närmiljö utomhus stor
betydelse.
Samtliga verksamheter bör fortlöpande arbeta med prevention och behandling av olika
symtom och sjukdomar som kan medföra ökad fallrisk. Verksamheterna rekommenderas även
att utarbeta rutiner för utbildning i fallprevention för samtlig personal.
Högriskstrategi
Högriskstrategi innebär att vårdpersonalen fokuserar på riskpatienterna. Vid konstaterad ökad
fallrisk eller om ett fall redan inträffat, ska en strukturerad fallriskanalys göras. Detta för att
identifiera fallriskfaktorer och risksituationer samt bedöma vilka åtgärder som kan minska
risken för fall. Faktorer som kan påverka valet av åtgärder är patientens somatiska status,
kognitiva förmåga, specifika riskfaktorer och tillgängliga resurser till exempel hjälpmedel.
Etiska överväganden
Vissa åtgärder kan ha en god preventiv effekt samtidigt som de begränsar patientens
funktions- och aktivitetsförmåga och därmed inkräktar på patientens autonomi och integritet.
Alla begränsningsåtgärder kräver patientens samtycke och får aldrig sättas in som ersättning
för personal. Vårdpersonalen måste alltid göra en avvägning mellan åtgärdernas vinst och
dess påverkan på patientens autonomi/integritet, vilket ibland kan leda till att en möjlig åtgärd
inte sätts in.
Evidens
Kunskapen för fallprevention i Malmö bygger på evidens och beprövad erfarenhet. Flera
interventionsstudier gällande fallprevention har visat att multiinterventionsprogram kan
minska antalet fall. Troligtvis är det en kombination av preventiva åtgärder samt en ökad
medvetenhet och kunskap hos personalen som gör att antalet fall minskar.
Avvikelser/Fallrapport
Fall är en negativ händelse som alltid skall registreras som en avvikelse/fallrapport enligt
respektive verksamhets rutiner. En avvikelse/fallrapport skall skrivas av den som varit
involverad i händelsen. Patientsäkerhetslagen innehåller anvisningar för hälso- och
sjukvårdens patientsäkerhetsarbete och avvikelsehantering.
För att det fallpreventiva arbetet ska fortsätta och vara framgångsrikt, är det en förutsättning
att personalen kontinuerligt informeras om dess resultat och får möjlighet att diskutera varför
arbetet lyckas eller misslyckats.
Gränssnitt mellan Region Skåne och kommunen
Ansvarsfördelningen mellan Region Skåne och de skånska kommunerna definieras utifrån
”tröskelprincipen” och gäller dygnet runt. Detta innebär att Region Skåne har vårdansvaret
om patienten själv eller med hjälp av assistans/ledsagare kan ta sig till sin vårdcentral.
7
Kommunen har således ansvar för hälso- och sjukvård för dem som bor i särskilt boende samt
för de personer som bor på LSS-boende eller i ordinärt boende och som inte på egen hand
eller med hjälp av assistans/ledsagare kan ta sig till sin vårdcentral.
Ovan ansvarsfördelning gäller dock inte hjälpmedel. Kommunen har ansvar för hjälpmedel
till personer som är 20 år och äldre med undantag av elektriska rullstolar och vissa
kommunikationshjälpmedel. Region Skåne har ansvar för hjälpmedel till barn och ungdomar
upp till 20 år samt elektriska rullstolar och vissa kommunikationshjälpmedel för vuxna.
Tvärprofessionellt arbete
För att lyckas förebygga fall och fallskador, krävs tvärprofessionellt arbete där samtliga
yrkeskategorier som möter patienten är engagerade. I teamet bidrar varje yrkeskategori med
sin specifika bedömning utifrån sin yrkeskompetens. Teamet gör därefter en analys och
bedömning av lämpliga preventiva åtgärder. I teamet kan det ingå fysioterapeut,
arbetsterapeut, sjuksköterska, undersköterska, läkare, dietist och andra yrkeskategorier som
kommer i kontakt med patienten. Chefer på olika nivåer har en viktig roll genom att
medvetandegöra, driva och följa upp fallpreventionsarbetet samt ge personalen
utbildningsmöjligheter. Det är även viktigt att patient och närstående involveras och görs
delaktiga i fallpreventionsarbetet.
RISKFAKTORER
Flera faktorer kan enskilt eller i kombination påverka risken för fall. Risken att falla ökar med
antalet riskfaktorer. Det går inte att påverka alla riskfaktorer, men genom att vårdpersonal,
patient och närstående har kunskap om dessa och möjliga preventiva åtgärder kan fall och
fallskador förebyggas och minskas. Det är sambandet mellan patientens tillstånd, aktivitet och
omgivningsfaktorer som avgör om ett fall inträffar eller inte.
Tabell 1. Vanliga riskfaktorer för fall
Riskfaktorer Förklaring
Hög ålder
Fallrisken ökar med stigande ålder (från 65 år). Varannan person över 80
år faller årligen.
Tidigare fall
Läkemedel
En av de starkaste riskfaktorerna är tidigare fall, varför vårdpersonal alltid
bör fråga patienten om denne fallit under det senaste året. Om patienten
har fallit, bör vårdpersonalen fråga vidare kring frekvens, sammanhang
och eventuella mönster för fallen.
Att använda fem eller flera läkemedel samtidigt ökar risken för
biverkningar vilket ökar fallrisken.
Vissa läkemedelsgrupper, framför allt psykofarmaka utgör särskild
risk för fall. Bensodiazepiner kan till exempel ge biverkningar som
dåsighet, yrsel, försämrad koncentration och koordination samt
muskelsvaghet. Antidepressiva läkemedel (SSRI-preparat) är en
annan grupp som ökar fallrisken.
Antikolinerga läkemedel kan ge upphov till biverkningar så som
minnesstörning och akut konfusion och därmed öka fallrisken.
8
Läkemedel
fortsättning
Andra grupper av läkemedel som ökar fallrisken är till exempel
diuretika, opioider och vissa typer av hjärtmediciner.
Vårdpersonalen bör även tänka på att äldres omsättning av och känslighet
för läkemedel förändras, vilket kan medföra biverkningar som yrsel och
blodtrycksfall samt behov av minskad dosering.
Nedsatt
kognitiv
förmåga vid
till exempel
demenssjukdom eller
konfusion
Gångsvårigheter
Nedsatt kognitiv förmåga påverkar bland annat patientens förmåga att
tolka sin omgivning på rätt sätt. Dessa patienter missbedömer lätt
situationer och avstånd med följd att fallrisken ökar. Patientens insikt om
sina eventuella fysiska begränsningar samt fallrisken blir på sikt ofta
nedsatt vid en demenssjukdom. En akut konfusion är en stor riskfaktor för
fall.
Muskelsvaghet
Muskelsvaghet kan leda till balans- och gångsvårigheter. Bidragande
orsaker kan till exempel vara undernäring, inaktivitet och vissa
läkemedel.
Balanssvårigheter
Balansförmågan avtar med stigande ålder. Det naturliga åldrandet kan ge
yrsel och balansproblem, men det kan även bero på inaktivitet,
läkemedelsbiverkning kärlförändringar samt infektiösa, neurologiska och
genetiska faktorer.
Nedsatt syn
Med stigande ålder försämras ögats förmåga till omställning mellan ljus
och mörker vilket ökar fallrisken. Nedsatt syn av olika orsaker,
exempelvis grå starr och makuladegeneration (”gula fläcken”) påverkar
balansen samt ökar fallrisken.
Nedsatt gångförmåga, långsam gånghastighet och oförmåga att samtala
och gå samtidigt är indikationer för hög fallrisk.
Läsglasögon kan påverka avståndsbedömningen om man använder dem
även när man går. Felaktiga glasögon samt progressiva och bifokala
glasögon ger ökad fallrisk.
Nedsatt
ADL-förmåga
Nedsatt aktivitetsförmåga i dagliga livet till exempel behov av hjälp med
påklädning eller vid bad/dusch är riskfaktorer.
Vissa
sjukdomstillstånd
Vissa sjukdomstillstånd leder till ökad fallrisk till exempel
ledsjukdomar, Parkinsons sjukdom, stroke, hjärt- och kärlsjukdomar,
ortostatisk hypotension, depression, demenssjukdom, neuropati med
flera.
Eliminationsrelaterade
riskfaktorer
Fall är vanliga på patientens väg till och från toaletten. Exempel på
riskfaktorer:
 Nykturi (behov av att kissa ofta under natten)
 Täta trängningar
 Diarré eller förstoppning
 Diuretika- eller laxantiabehandling
Dessutom kan urinläckage på golvet göra att patienten halkar.
9
Nutritionsrelaterade
riskfaktorer
Otillräckligt näringsintag eller för lång tid mellan måltiderna (till
exempel lång nattfasta), kan leda till yrsel, nedsatt
koncentrationsförmåga och muskelsvaghet med fallrisk som följd.
Vätskebrist kan leda till yrsel och ostadighet.
Hjälpmedel
Icke fungerande hjälpmedel samt felaktigt använda hjälpmedel ger ökad
fallrisk.
Rädsla att falla
Efter ett fall blir patienten ofta rädd för att falla igen och denna fallrädsla
är i sig en riskfaktor.
Omgivningsfaktorer
Flera faktorer i patientens omgivning kan ge ökad fallrisk.
Inomhus
 Trappor/trösklar/nivåskillnader
 Lösa mattor eller mattor med vikta hörn
 Blöta golv på grund av spill och golvtorkning eller hala golv efter
boning eller för hög dosering av rengöringsmedel
 Hala trappsteg och/eller avsaknad av ledstång i trappa
 Lösa sladdar på golvet
 Otillräcklig belysning dag/natt
 Badkar/dusch saknar antihalkmatta och/eller stödhandtag och/eller
sittmöjlighet
 Avsaknad av eller olämpliga skor (patient som är barfota eller
endast iklädd strumpa har tio gånger högre risk att falla)
 Hjälpmedel, möbler och vagnar placerade i patientens
gångväg
 Hörapparat och/eller glasögon används inte eller är icke
fungerande
 Ringklocka, dryck eller personliga ägodelar är placerade
så patienten har svårt att nå
 Hjulen på sängbord, säng, rollator eller rullstol är olåsta
 Otydlig och svårtolkad miljö för patienter med nedsatt syn
eller kognitiv svikt (till exempel avsaknad av kontraster
och skyltning)
 Tvär färgskiftning på golvet kan uppfattas som ett hål eller
avgrund av patient med demenssjukdom vilket påverkar
gången
 Plötsliga ljud till exempel då någon ropar
 Snubbelrisk vid gång med droppställning
 Lång uribag dagtid eller ingen benhållare med snubbelrisk
som följd
Utomhus
 Otillräcklig snöröjning och sandning, hala gångbanor
 Ojämnt underlag
 Tunga entrédörrar
 Avsaknad av bänkar vid entré och gångvägar
 Otillräcklig belysning
10
RISKBEDÖMNING
För att identifiera om patienten har en ökad fallrisk ska en riskbedömning göras. Skånes
universitetssjukvård och Malmö stad använder Downton Fall Risk Index som
riskbedömningsinstrument. Får patienten 3 poäng eller mer föreligger en ökad risk för fall.
Riskbedömningsinstrumentet ska ses som ett komplement till den kliniska bedömningen. Vid
förändrat allmäntillstånd ska en förnyad riskbedömning göras.
Downton Fall Risk Index
Följande parametrar ingår:
Poäng
Tidigare kända fallolyckor
Patienten har fallit någon gång det senaste året
Nej
1
0
Medicinering
Lugnande/sömnmedel/neuroleptika
Diuretika
Antihypertensiva (annat än diuretika)
Antiparkinson läkemedel
Antidepressiva läkemedel
Övriga läkemedel
1
1
1
1
1
0
Sensoriska funktionsnedsättningar
Ingen
Synnedsättning (måttligt till kraftigt nedsatt syn eller blind)
Hörselnedsättning (måttligt till kraftigt nedsatt hörsel eller döv)
Nedsatt motorik (kraft- eller funktionsnedsättning i någon extremitet)
0
1
1
1
Kognitiv funktionsnedsättning
Orienterad
Patienten är inte orienterad till namn, plats eller tid
0
1
Gångförmåga
Osäker (patienten går osäkert med eller utan gånghjälpmedel och/eller
glömmer att använda hjälpmedlet ibland)
1
Säker (patienten går säkert med eller utan gånghjälpmedel och kommer ihåg
att använda hjälpmedlet)
0
Gångförmåga saknas
0
11
FALLPREVENTION INOM SLUTENVÅRDEN
Patientsäkerhet är en högt prioriterad uppgift för all vårdpersonal vid SUS och fallprevention
är ett av sjukhusets fokusområden.
Fallrisken ökar då patienten läggs in på sjukhus oavsett om de tidigare hade fallrisk. Exempel
på faktorer som kan bidra till denna ökade fallrisk är:
 Akut somatisk sjukdom
 Nyinsatta mediciner med risk för biverkningar
 Ny okänd miljö där patienten inte hittar
 Slangar kopplade till patienten till exempel kateter, dropp och drän
 Postoperativa komplikationer
 Akut konfusion – äldre är extra känsliga och vid akutsjukdom, urinvägsinfektion eller
byte av miljö kan vara utlösande faktorer.
Fall på sjukhus sker oftast vid patientens säng då en patient förflyttar sig ensam inne på
rummet. Det är även vanligt att fall sker på patientens väg till eller från toaletten.
Tvärprofessionellt arbete
För att lyckas i arbetet med fallprevention krävs ett tvärprofessionellt arbete där samtliga
yrkeskategorier är lika viktiga. Alla yrkeskategorier ska observera och vidarerapportera
fallriskfaktorer samt förändringar i patientens status som kan påverka fallrisken. Även patient
och närstående ska involveras och göras delaktiga i preventionsarbetet. I teamet har varje
yrkeskategori olika roller:
Undersköterskan arbetar i den patientnära omvårdnaden med kontinuerlig tillsyn, stöd vid
förflyttningar och hjälp med ADL. Eftersom undersköterskan arbetar nära patienten ser hen
ofta patientens behov av förebyggande vårdåtgärder och hjälpmedel.
Sjuksköterskan ansvarar för riskbedömning samt planerar och dokumenterar preventiva
åtgärder. Sjuksköterskan observerar förändringar av patientens status och symtom relaterade
till exempelvis nyinsatta läkemedel samt ansvarar för att informera patient och närstående.
Arbetsterapeuten gör bedömning av patientens förmåga att klara sina ADL-aktiviteter såsom
måltider, förflyttningar, personlig hygien, på- och avklädning samt kognitiv förmåga. Därefter
beslutar och dokumenterar arbetsterapeuten om preventiva åtgärder. Arbetsterapeuten ger
även råd och instruktioner till patient, närstående och övrig vårdpersonal kring insatta
preventiva åtgärder, alternativa strategier och hjälpmedel.
Fysioterapeuten gör bedömning av patientens gång- och förflyttningsförmåga, muskelstyrka,
ledrörlighet, balans, koordination, känsel, yrsel, smärta etc. Därefter beslutar och
dokumenterar fysioterapeuten om preventiva åtgärder. Fysioterapeuten provar vid behov ut
gånghjälpmedel och andra hjälpmedel samt ger instruktioner för träning och
förflyttningsstrategier till patient, närstående och övrig vårdpersonal.
Läkaren ansvarar för översyn av patientens läkemedel med syfte att om möjligt sänka eller
sätta ut läkemedel som kan ge ökad fallrisk samt undvika onödig polyfarmaci. Detta kan med
fördel ske i samråd med apotekare vid en läkemedelsgenomgång. Läkaren bedömer behov av
vidare utredning gällande till exempel kognitiv svikt, yrsel eller sömnproblematik.
12
Enhetschefen ansvarar för en säker vårdmiljö och att enhetens rutiner kring fallprevention är
välfungerande. Samtliga chefers engagemang är av största vikt för att det fallförebyggande
arbetet ska lyckas. Enhetschefen bör kontinuerligt följa upp och återkoppla till vårdpersonalen
gällande antal fall, fallskador, riskbedömningar och vårdplaner. Patientsäkerhet och
diskussion kring prevention av fall, trycksår och undernäring kan till exempel vara en
återkommande punkt på arbetsplatsträffar. Det är även viktigt att ge möjlighet till
kompetensutveckling inom förebyggande arbete för personalen.
Fallriskbedömning
Patienter 65 år eller äldre bör alltid tillfrågas om de fallit det senaste året samt kring
fallfrekvens, eventuella symptom och omständigheter kring fallen.
Samtliga patienter som är 65 år eller äldre ska riskbedömas med Downton Fall Risk Index i
samband med sjuksköterskans inskrivning, senast inom 24 timmar. Även patienter yngre än
65 år med nedsatt gångförmåga eller annan funktionsnedsättning som påverkar fallrisken ska
riskbedömas med Downton Fall Risk Index. Riskbedömning ska upprepas vid förändrat
allmäntillstånd och postoperativt.
Undantag
Vid uppenbart ökad fallrisk behöver inte riskbedömningsinstrumentet användas. Fallrisken
dokumenteras istället under specifikt sökord i inskrivningsanteckningen eller i anteckningen
Riskbedömning med valet ”Klinisk bedömning – ökad risk”.
I SUS riktlinjer för fallprevention finns två undantag då riskbedömning ej behöver göras trots
att patienten är 65 år eller äldre:
 Förväntad vårdtid under 24 timmar
 Patienter med diagnos och/eller allmäntillstånd som gör riskbedömningen irrelevant
Detta sista undantag ska användas sparsamt i de fall sjuksköterskan anser att det med stor
sannolikhet inte finns någon fallrisk. Det kan till exempel vara aktuellt för tidigare friska
patienter som nu vårdas pga. mindre åkomma, med full aktivitets- och rörelseförmåga och
som går självständigt utan stöd/gånghjälpmedel eller svårt sjuka patienter som aldrig lämnar
sängen. ”Äldre äldre” patienter (> 80 år) bör i princip alltid riskbedömas. Sjuksköterskan
dokumenterar beslut om undantag under specifikt sökord i inskrivnings-anteckningen eller i
anteckning Riskbedömning.
Analys av riskfaktorer
Vid konstaterad ökad fallrisk, ska en fördjupad fallriskanalys göras för att identifiera
fallriskfaktorer och risksituationer. Därefter bedöms vilka preventiva åtgärder som kan
minska risken för fall på avdelningen.
En individuell vårdplan för fallprevention ska upprättas för varje enskild patient med ökad
fallrisk. Vårdplanen är tvärprofessionell, samtliga yrkeskategorier ska dokumentera sina
bedömningar. Planerade och insatta åtgärder ska vara kända och tillämpas av all vårdpersonal.
Vårdplanen kan behöva revideras under vårdtiden efterhand som patientens status förändras.
13
Generell fallprevention på avdelningen
Återkommande strukturerad genomgång av risker i vårdmiljön bör genomföras på
avdelningen där exempelvis belysning, möbler och hjälpmedel kontrolleras så att de är i bra
skick. Samtliga yrkeskategorier har ett gemensamt ansvar för att uppmärksamma och
rapportera risker i patientens närmiljö och om möjligt åtgärda de risker som observerats.
Patientens närmiljö
Närmiljön och möblernas placering påverkar fallrisken, framför allt för patienter med kraftigt
nedsatt syn, nedsatt balans eller kognitiv svikt. Generella åtgärder för en säker närmiljö kan
vara:
 Gångvägar ska vara fria från möbler och dylikt som patienten riskerar att snubbla
över.
 Inga löst liggande sladdar.
 Se över möblernas placering i patientrummet. Ibland kan det vara en hjälp om sängen
placeras längs med väggen.
 All rullande utrustning samt inventarier ska vara låsta, till exempel sängbord och
förflyttningshjälpmedel.
 Det är viktigt med en god belysning både dag- och nattetid, framför allt för patienter
med nedsatt syn eller nedsatt orienteringsförmåga.
 Sängens höjd ska vara anpassad till patientens behov och förutsättningar.
 Det bör finnas antihalkmatta, stödhandtag på väggen samt sittmöjlighet i
bad/duschutrymmen.
 Stödhantag bör även finnas uppsatta vid toaletter. Toalettpappershållaren ska sitta
inom nära räckhåll för patienten.
 Lugn miljö, arbeta för att minimera onödiga ljud på avdelningen.
Tips! En kontrastfärg på till exempel stödhandtag och toalettsitsen hjälper patienter med
nedsatt syn eller förvirring att orientera sig samt att på ett säkert sätt sätta sig på toaletten.
Vårdpersonalen bör fortlöpande arbeta med prevention och behandling av eventuella
vårdkomplikationer som kan medföra ökad fallrisk, till exempel urinvägsinfektion och akut
förvirring. Även postoperativa komplikationer kan öka fallrisken. Genom att systematiskt
arbeta för tidig mobilisering och förebyggande av postoperativa komplikationer, kan
fallrisken minskas.
Individuella fallpreventiva åtgärder
Information och delaktighet
Patient och närstående ska informeras av någon i teamet om att en ökad fallrisk föreligger och
om aktuella riskfaktorer samt göras delaktig i valet av förebyggande åtgärder. Informationen
och diskussionen kring åtgärderna bör upprepas vid flera tillfällen. Alla riskpatienter ska även
få SUS informationsbroschyr om fallprevention.
14
Tillsyn
Patienter med ett stort tillsynsbehov bör få ett rum nära expeditionen och om möjligt vistas
där personalen befinner sig dagtid.
Rörelsedetektorer kan användas dag som natt till patienter med ökad fallrisk och som inte
själva kan larma eller som har bristande insikt om att de bör ha hjälp vid förflyttningar.
Rörelsedetektor får endast användas om patienten samtycker. Om patienten är så
sjuk att denne inte kan medverka till samtycke, får larmet användas så länge
patienten inte på något sätt uppvisar protester och så länge syftet med larmet är
ökad patientsäkerhet.
I de fall patienten har en uttalad nedsatt insikt om sina fysiska begränsningar bör
tillsyn/assistans alltid ske vid förflyttningar.
I svåra fall krävs extravak till patienter med mycket hög fallrisk i kombination med kraftig
psykisk- eller motorisk oro, agitation eller bristande insikt. Läkare bedömer och ordinerar
detta vid behov.
Optimera sinnesintryck
Om patienten har glasögon, hörapparat och/eller andra syn- och hörselhjälpmedel, ska
vårdpersonalen hjälpa patienten att kontrollera att de fungerar och används. Tänk på att
läsglasögon kan påverka avståndsbedömningen om patienten går omkring med dem på sig.
Kontakt bör tas med närstående om patienten saknar glasögon eller hörapparat på
avdelningen.
Yrsel
Yrsel kan orsakas av en rad tillstånd såsom undernäring, dehydrering, ortostatisk hypotension
och läkemedelsbiverkan. Yrsel kan även bero på vissa sjukdomar och skador som påverkar
hjärnan och balansorganet. Utredning och behandling bör ske av bakomliggande orsak till
yrseln.
Behandling av ortostatisk hypotension kan i sig minska fallrisken. Trots medicinering
och/eller kompressionsstrumpor bör patienter med ortostatisk hypotension alltid uppmanas att
ha huvudändan på sängen höjd 15 – 20 grader samt att sitta en stund på sängkanten och
trampa med fötterna innan uppresning.
Sömn
Om en patient med hög fallrisk har en sömnstörning, bör orsaken till detta utredas och
åtgärdas. Nattsömnen kan störas av hunger/törst, oro, ljud från avdelningen, täta trängningar
och smärta. Patienten kan till exempel erbjudas öronproppar eller en smörgås före
sänggåendet. Eventuella glasögon, skor, gånghjälpmedel och larmklocka ska finnas
lättillgängligt under natten. Diskutera med patienten vilken belysning denne önskar under
natten.
Elimination
Patienten kan behöva regelbunden hjälp till toalett, hjälp med inkontinensskydd eller extra
tillsyn vid laxantia- och diuretikabehandling. Uppegående patient med KAD bör ha kort
tömbar uribag samt benhållare.
15
Nutrition
Vid undernäring kan patienten serveras protein- och energirik kost, extra mellanmål/kvällsmål
eller näringsdrycker mellan måltiderna. Patienten ska serveras dryck kontinuerligt under
dagen och ha den lättillgänglig. SUS riktlinjer för undernäring ska följas och en vårdplan för
undernäring ska upprättas. Dietist kontaktas vid behov.
Läkemedelsöversyn
Läkaren bör göra en översyn av patientens läkemedel för att se om det är möjligt att minska
dosen eller sätta ut läkemedel som kan bidra till ökad fallrisk. En apotekare kan med fördel
göra en fördjupad läkemedelsgenomgång. Patienter kan behöva ordineras läkemedel för att
behandla tillstånd som i sig ökar fallrisken, till exempel vid anemi, hjärtsjukdom, infektion
och smärta. Vårdpersonalen bör vara speciellt observanta och ge patienten extra tillsyn vid
medicinering med läkemedel som är kopplade till ökad fallrisk.
Klädsel
Patienten behöver ett par skor som sitter bra på foten. Kontakt bör tas med närstående om
patienten saknar skor på avdelningen. Om avdelningen har antihalksockor för utlåning, kan
dessa erbjudas till patienter som inte har egna skor eller som ofta glömmer att sätta på sig
dem. Undvik för stora eller för långa byxor.
Höftskyddsbyxor kan minska risken för höftfraktur för patienter med hög fall- och frakturrisk.
De kan vara ett bra komplement då andra fallpreventiva åtgärder är svåra att genomföra.
Höftskyddsbyxor införskaffas av patient eller närstående till självkostnadspris via
sjukvårdsaffär.
Sängen
Sänggrindar används för att skydda mot fall från sängen. Grindarna kan dock förorsaka
allvarliga skador om patienten tar sig ur sängen och faller. Sänggrindar kan alltså ge vissa
patienter ett gott skydd medan de är direkt olämpliga för andra, till exempel patienter med
förvirring eller demenssjukdom i kombination med ett riskfyllt beteende (såsom att klättra
över sänggrindarna). Ta ställning till behov av en eller två grindar, grindskydd och om
grind/grindskydd behövs dag- och/eller nattetid. Patienter med balansstörning eller
eliminationsproblem bör få en säng nära en toalett.
Sänggrindar får endast användas om patienten samtycker. Om patienten är så sjuk
att denne inte kan medverka till samtycke, får grind användas så länge patienten
inte på något sätt uppvisar protester och så länge syftet med larmet är ökad
patientsäkerhet.
Säng med extra höga grindar bör användas vid användning av luftväxlande tryckavlastande
madrass då den är högre vilket gör att avståndet minskar mellan madrassens ovansida och
sänggrinden. Detta medför att patienter kan falla ur sängen trots att sänggrindar används.
Säng som går att sänka ner extra lågt kan användas om risken är stor att patienten försöker
klättra över sänggrinden eller vid användning av luftväxlande tryckavlastande madrass så att
patientens fötter når golvet vid sittande på sängkanten.
16
Hjälpmedel
Patienten ska alltid ha larmklocka inom räckhåll.
Patienten kan behöva ett gånghjälpmedel till exempel käpp, gåbord, fyrpunktsstöd, betastöd
eller rollator vid förflyttning. Dessa hjälpmedel utprovas av en fysioterapeut. Patienten bör
vid insättande av hjälpmedel instrueras/tränas i hantering av gånghjälpmedlet så det i sig inte
utgör en risk för fall, till exempel olåsta bromsar vid uppresning med rollator.
För patienter som är sängliggande eller rullstolsburna är det viktigt att se till att förflyttning
från säng till rullstol eller säng till toalett, sker på ett säkert sätt. Det finns flertalet
förflyttningshjälpmedel som kan underlätta vid dessa förflyttningar såsom ”Turner”, glidbräda
eller lift. Ett vårdbälte kan minska risken för fall och fallskador vid gång och andra
förflyttningar. En antihalkmatta kan användas som hjälpmedel vid uppresning samt
förflyttning till stol för att minska halkrisken. Fysioterapeut och/eller arbetsterapeut bedömer
vilken förflyttningsstrategi som är mest lämplig.
Patienten kan behöva hjälpmedel som underlättar utförandet av vardagliga aktiviteter till
exempel toalettstolsförhöjning, förhöjningsdyna till stol och griptång. Dessa hjälpmedel
utprovas av arbetsterapeut.
Träning
Individuellt anpassad träning utformad av fysioterapeut kan minska fallrisken. Det är framför
allt viktigt att träna styrka, rörlighet, balans och koordination. Patienten kan även behöva lära
sig alternativa förflyttningsstrategier på grund av en nytillkommen funktionsnedsättning. I
träningen ingår att patienten ska bli medveten om sina begränsningar i olika aktiviteter för att
undvika fall.
Vid ökad fallrisk i samband med nedsatt aktivitetsförmåga till exempel inom personlig vård,
kan arbetsterapeut träna dessa moment tillsammans med patienten och/eller lära ut alternativa
strategier.
Om ett fall har inträffat
När en patient faller på avdelningen är det viktigt att direkt reflektera kring tänkbara
bakomliggande orsaker och utifrån dem sätta in förebyggande åtgärder. På så sätt minskar
risken att samma typ av fall upprepas. Denna orsaksanalys ska göras i nära anslutning till det
inträffade fallet så att vårdplanen snabbt kan justeras.
Dokumentation av fall och fallskador i journalen
Varje gång ett fall har inträffat ska anteckningen Fall/fallskada öppnas. Dokumentera:
 Tidpunkt och plats för fallet, hur fallet gick till, vid vilken aktivitet fallet inträffade
och huruvida patienten var ensam eller med vårdpersonal
 Symtom före fallet, bidragande faktorer och närmiljöns påverkan samt ev. skada och
vidtagna åtgärder
Avvikelseregistrering
Alla fall ska registreras i SUS avvikelsesystem. Efter dokumentation i patientjournalen,
öppnas en avvikelserapport i AvIC. I fritextrutan för händelsebeskrivning är det möjligt att
endast skriva en hänvisning till anteckningen "Fall/fallskada" i patientjournalen, till exempel:
"Patienten har fallit – ingen skada, se Fall/fallskada 2015-05-03 i patientjournalen".
17
FALLPREVENTION INOM PRIMÄRVÅRDEN
Patientsäkerhet är en högt prioriterad uppgift för alla medarbetare i primärvården.
Primärvården kommer i kontakt med patienter i alla åldrar och arbetar för hela människan
genom hela livet. Primärvården har möjlighet att tidigt identifiera patienter med fallrisk och
sätta in preventiva åtgärder innan det första fallet inträffat. Därigenom kan primärvården bidra
till att bryta en ond cirkel av exempelvis yrsel, balansproblem och inaktivitet vilket kan leda
till fall och fallskador. Dessa preventiva åtgärder kan eventuellt fördröja eller minska behovet
av sjukvård och behov av att flytta till annat boende.
Primärvårdens arbete kan delas upp i två kategorier: primärprevention och
sekundärprevention. Primärprevention innebär insatser som riktas till bredare grupper redan
innan någonting har inträffat och syftar till bättre hälsa för alla. Primärvården arbetar
preventivt med tobak, alkohol, fysisk aktivitet och matvanor. Detta preventiva arbete utförs
enligt Socialstyrelsen riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder 2011.
Sekundärprevention innebär insatser som sätts in när något redan inträffat och syftar till att
förebygga ny ohälsa. Vid fallrisk eller inträffat fall ska primärvården arbeta både
primärpreventivt och sekundärpreventivt.
Tvärprofessionellt arbete
För att lyckas förebygga fall och fallskador, krävs tvärprofessionellt arbete där samtliga
yrkeskategorier är lika viktiga. Även patient och eventuellt närstående ska involveras och
göras delaktiga i preventions- och patientsäkerhetsarbetet. I teamet har varje yrkeskategori
olika roller:
Undersköterskan observerar förändringar i patientens status som kan påverka fallrisken.
Undersköterska finns ej på alla vårdcentraler.
Distriktssköterskan/sjuksköterskan ansvarar för hälsosamtal med fokus på matvanor, vikt,
alkohol, tobak och fysisk aktivitet. Patienten kan även få individuell rådgivning, kontroll av
blodtryck och blodprov samt kontroll av vikt regelbundet.
Arbetsterapeuten ansvarar för utredning av patientens dagliga aktiviteter med fokus på att
tillvarata och stärka patientens egna resurser. Arbetsterapeuten ser över patientens
aktivitetsbalans framför allt för att finna jämvikt mellan aktivitet, sömn och egen tid.
Arbetsterapeuten informerar om de vanligaste fallriskerna i hemmet och ger tips och råd i
vardagen om hur fall kan förhindras.
Fysioterapeuten ansvarar för bedömning av patientens gång- och förflyttningsförmåga,
muskelstyrka, ledrörlighet, balans, koordination, känsel, yrsel, smärta och fallrädsla. Vid
behov erbjuds träning i grupp alternativt individuell träning. Fysioterapeuten ger även råd om
fysisk träning och förskriver vid behov individuellt hemträningsprogram alternativ Fysisk
aktivitet på Recept (FaR).
Läkaren ansvarar för översyn av patientens läkemedel med syfte att om möjligt optimera
eller sätta ut läkemedel som kan ge ökad fallrisk samt undvika onödig polyfarmaci. Detta kan
med fördel genomföras i samråd med apotekare genom så kallad läkemedelsgenomgång.
Verksamhetschefen har det yttersta ansvaret för vårdcentralens fallpreventionsarbete och
chefens engagemang är av stor vikt för att det ska lyckas. Verksamhetschefen ska
18
kontinuerligt följa upp det förebyggande arbetet och återkoppla till personalen.
Patientsäkerhet bör vara en stående punkt på arbetsplatsträffar. Det är även viktigt att ge
möjlighet till kompetensutveckling inom förebyggande arbete för personalen. Chefen har det
övergripande ansvaret för en säker vårdmiljö.
Fallriskbedömning
Fallriskbedömning görs av vårdpersonal vid kontakt med primärvården.

Alla patienter som kommer till primärvården som är 65 år och äldre ska tillfrågas:
Har du fallit under det senaste året eller sedan senaste besöket?
Även patienter under 65 år med neurologiskt eller kognitivt sjukdomstillstånd samt de
med nedsatt gångförmåga eller annan funktionsnedsättning som påverkar fallrisken,
ska tillfrågas: Har du fallit under det senaste året eller sedan senaste besöket?

All vårdpersonal ska ta ställning till frågan: Tror du att denna patient kommer att falla
inom de närmaste månaderna om ingen förebyggande åtgärd sätts in?
Vid Ja på någon av frågorna ska en riskbedömning göras med hjälp av
bedömningsinstrumentet Downton Fall Risk Index. Vid konstaterad ökad fallrisk eller om ett
fall redan inträffat, ska en strukturerad fallriskanalys göras för att identifiera fallriskfaktorer
och risksituationer samt bedöma vilka åtgärder som kan minska risken för fall.
Generella fallpreventiva åtgärder
Patientens närmiljö
För att upprätthålla en säker vårdmiljö på vårdcentral/mottagning för patienter och personal,
bör översyn av närmiljön ske regelbundet.
Generella åtgärder för en säker närmiljö kan vara:
 Gångvägar inomhus fria från möbler, vagnar, EKG-apparat med mera som patienter
riskerar att snubbla över
 Inga löst liggande sladdar
 Antihalktejp/remsor på trappsteg
 God belysning
 Fungerande ringklocka och alarm
 Stödhandtag/ledstång uppsatta i korridorer och vid toalett. Viktigt att
toalettpappershållaren sitter inom räckhåll för patienten samt tydliga anvisningar till
toaletten
 Tillgängligheten vid entrén: se över till exempel tunga entré- och hissdörrar,
ledstänger, antihalkremsor i trappa samt snubbelrisk på dörrmattor.
 Gångvägar utomhus fria från snö, is och löv samt inga gropar och utstickande grenar
Individuella fallpreventiva åtgärder
Alla identifierade fallriskpatienter erbjuds besök till läkare, sjuksköterska, fysioterapeut
och/eller arbetsterapeut (beroende på patientens aktuella riskfaktorer/problemområden) för att
diskutera möjliga preventiva åtgärder.
19
Information och delaktighet
Patienten (alternativt närstående) ska erhålla muntlig och skriftlig information om att en ökad
fallrisk föreligger, aktuella riskfaktorer samt göras delaktig i valet av förebyggande åtgärder.
Information och diskussion kring åtgärderna bör upprepas vid flera tillfällen. Alla
riskpatienter bör även få broschyren ”Fall och fallskador”.
Behandling och läkemedel
Vid konstaterad ökad fallrisk, läggs notering till behandlande läkare för översyn av
medicinering där läkaren beaktar patientens hela sjukdomsbild och medicinering. Vid denna
översyn bör läkaren:
 Gå igenom och utvärdera behov av ordinerade läkemedel för att se om det är möjligt
att optimera eller sätta ut läkemedel som kan bidra till ökad fallrisk. Undvika
kombinationer som kan öka fallrisk samt undvika användning av antikolinerga
läkemedel eller läkemedel med sederande effekt. Justering av mediciner har visat sig
ha en god effekt för att minska fallrisken.

Uppmärksamma patienter som får laxerande och urindrivande läkemedel på risken för
fall nattetid och ordinera dessa läkemedel på tidpunkt som är mest lämplig för
patienten.

Behandla tillstånd som ökar fallrisken, till exempel anemi, hjärtsjukdom, infektion och
smärta.

Överväga om symtom som till exempel yrsel och falltendens kan vara
läkemedelsutlösta, för att undvika att ordinera ytterligare läkemedel för att behandla
en läkemedelsbiverkning.

Förskriva tillskott av kalcium och tillskott av vitamin D vid risk för benskörhet i syfte
att minska risken för fraktur vid ett eventuellt fall. Ordinera icke-farmakologiska
behandlingsmetoder i första hand.

Mäta blodtryck i sittande och ortostatisk blodtrycksprov.
Läkaren bör även följa LAGOM- principen för läkemedelsbehandling för äldre:
”Läkemedelsbehandling får inte vara ersättning för bristande resurser i sjukvård och omsorg.
Aktuell medicinering granskas för ställningstagande till utsättande och dosjustering. Detta
bör ske med lämpliga intervaller samt vid klinisk bedömning.
Grundlig information till patientens anhöriga och vårdpersonal förbättrar medverkan.
Observera etiska och juridiska problem om patienten inte kan lämna samtycke och att
tvångsmedicinering endast får ske inom ramen för psykiatrisk tvångslagstiftning.
Mätning av blodtryck i liggande och stående (eller sittande) rekommenderas före och under
medicininställning som kan påverka blodtrycket”.
Hälsosamtal
Patient med fallrisk bör erbjudas ett hälsosamtal med distriktssköterska/sjuksköterska, där
följande punkter ingår:
20
Matvanor: Diskussion om kostens innehåll, framförallt översyn av det totala näringsintaget
då det ofta är sviktande hos äldre. Vid undernäring är svaghet, nedsatt koncentration och yrsel
en vanlig följd, vilket kan vara orsaken till ett fall. Vid behov remiss till dietist.
Fysisk aktivitet: Information om vikten av en aktiv livsstil. Fysisk aktivitet är en viktig faktor
för att förebygga sjukdom, fall och fraktur samt för att kunna behålla en så hög livskvalitet
som möjligt, även i hög ålder. Vid behov kan patienten få utskrivet Fysisk aktivitet på Recept
(FaR).
Alkohol: Information gällande riskerna med alkohol. Enligt WHO är en överdriven
alkoholkonsumtion en riskfaktor för fall.
Tobak: Information gällande riskerna med rökning och snusning samt erbjudande om hjälp
till rök- och snusavvänjning som en del i primärpreventionsarbetet.
Syn och hörsel: Diskussion om syn och hörsel samt vid behov översyn av syn- och
hörselhjälpmedel. Nedsatt syn försämrar stabiliteten i kroppshållningen och ökar risken för
fall hos äldre. Synen försämras successivt när man blir äldre och regelbunden
synundersökning ska rekommenderas.
Träning och miljö
Riskpatienter erbjuds tid till fysioterapeut och arbetsterapeut.
Fysioterapeuten gör en bedömning av patientens gång- och förflyttningsförmåga,
muskelstyrka, ledrörlighet, balans, koordination, känsel, yrsel, smärta och fallrädsla.
Fysioterapeuten kan exempelvis:
 Testa balans och vestibulär funktion. Följande tester kan användas:
Tandemstående
Enbensstående seende och blundande
Gå häl till tå på en 5 m lång linje
Balansåtta
Uppresning från sittande
Dix-Hallpikes manöver

Vid behov erbjuda träning i balansgrupp alternativt specifik individuell balansträning.
Träning i grupp under tillsyn, deltagande av Tai Chi eller genomförande förskrivet
hemträningsprogram är alla effektiva träningsmetoder i syfte att minska fallrisken.

Testa den fysiska kapaciteten, förslagsvis använda 6-minuters gångtest.

Test av muskelstyrka, ledrörlighet och koordination.

Informera om det normala åldrandet med fokus på vikten av fysisk aktivitet, framför
allt att man kan träna och få resultat även vid hög ålder.

Ge råd om fysisk träning. Övningar som förbättrar styrka och balans bör
rekommenderas till alla äldre. Patient kan få ett individuellt förskrivet
hemträningsprogram alternativt Fysisk aktivitet på Recept (FaR). Träningsprogram
bör innehålla två eller flera av komponenterna styrka, balans, flexibilitet och
uthållighet.
21

Diskutera fallrädsla och förslagsvis använda instrumentet Short FES-I (Short Falls
Efficacy Scale International) vilket är ett instrument för att bedöma rädsla för att falla
hos äldre personer.
Arbetsterapeuten gör en bedömning av patientens dagliga aktiviteter och ger förslag på olika
strategier alternativt förändringar i vardagen som kan minska fallrisken.
Arbetsterapeuten kan exempelvis:
 Bedöma patients aktivitetsförmåga, förslagsvis använda ADL-taxonomin.

Göra en översyn av aktivitetsbalansen, förslagsvis genom att använda aktivitetslogg.

Ge generella råd för att undvika fall i den fysiska hemmiljön samt ge patienten
checklista för översyn av inomhusmiljön, förslagsvis ”Säkerhet i vardagen Checklistan inomhus”.

Ge ergonomiska råd, till exempel att lyfta rätt, ej gå upp på pallar, rätt belysning och
energibesparande åtgärder.

Ge allmän information om hjälpmedel i hemmet och hänvisa patienten till kommunens
rehabilitering vid behov.

Informera om kommunens Fixartjänst (se vidare under kommundel ”Fixartjänster”).
Dokumentation
Dokumentation av riskbedömning och preventiva åtgärder:
 I samband med ny patient eller vid årskontroll tillfrågas patienten gällande fall och
detta dokumenteras i patientjournalen.
 Riskbedömningen och förebyggande åtgärder dokumenteras i (PMO) anteckningen
"Fallrisk, screening/åtgärd".
Vid inträffat fall
Om patienten har fallit ska en analys göras kring tänkbara orsaker till fallet och om det hade
kunnat förhindras. Finns tecken på akut sjukdom eller läkemedelsbiverkning som kan ha
orsakat fallet? Om patienten har fallit flera gånger, finns ett synligt mönster? Finns kända
riskfaktorer eller risksituationer som går att åtgärda/behandla?
Vid inträffat fall på vårdcentralen/mottagning ska det dokumenteras i patientjournal samt
skrivas en avvikelserapport.
Avvikelseregistrering
Alla fall inne på vårdcentral/mottagning ska registreras i respektive organisations
avvikelsehanteringssystem. I avvikelserapporten anges samma fakta som dokumenterades i
journalsystemet.
22
FALLPREVENTION INOM MALMÖ STAD
Fallprevention är en viktig del i kommunens arbete. Kommunen ansvarar utifrån gränssnittet
för patienter i ordinärt- och särskilt boende, korttidsplatser, daglig verksamhet och boende
som innefattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS-boende).
Kommunens personal möter patienter med mycket skiftande behov; allt från multisjuka
patienter med nedsatt allmäntillstånd och flera fallriskfaktorer till dem som endast har behov
av till exempel ett gånghjälpmedel eller trygghetslarm. I kommunen utförs fallriskbedömning
och eventuella preventiva åtgärder direkt i patientens bostad, där också de flesta fallskador
sker.
Tvärprofessionellt arbete
För att förebygga fall och fallskador krävs tvärprofessionellt arbete där samtliga
yrkeskategorier är lika viktiga. Även patient och eventuellt närstående ska involveras och
göras delaktiga i preventions- och patientsäkerhetsarbetet. Alla yrkesgrupper har utifrån sin
profession ansvar för att planera vård och preventiva åtgärder samt dokumentera och
utvärdera vidtagna åtgärder. I teamet har varje yrkesgrupp olika roller:
Omvårdnadspersonalen arbetar i den patientnära omvårdnaden med nära tillsyn av
patienten. De har en viktig roll i att observera och vidarerapportera riskfaktorer och
förändringar i patientens tillstånd som kan påverka fallrisken.
Sjuksköterskan ansvarar för att identifiera patienter med fallrisk. I fallpreventionsarbetet bör
sjuksköterskan fokusera på riskfaktorer såsom läkemedelspåverkan, yrsel, förvirring,
sömnsvårighet och undernäring.
Arbetsterapeuten ansvarar för att identifiera patienter med fallrisk samt bedömer och tränar
till exempel ADL-förmåga, provar ut och förskriver hjälpmedel och utför säkerhetsronder i
hemmet. Arbetsterapeuten bedömer funktionsnedsättning och utfärdar intyg vid behov av
bostadsanpassning.
Fysioterapeuten ansvarar för att identifiera patienter med fallrisk samt bedömer och tränar
olika fysiska funktioner till exempel styrka, balans, rörlighet och gång. Fysioterapeuten utför
säkerhetsronder samt provar ut och förskriver hjälpmedel.
Biståndshandläggaren bedömer och beviljar bistånd vilket till exempel kan innebära hjälp
vid personlig omvårdnad, förflyttning, trygghetslarm eller ledsagarservice. Om individens
första kontakt med vård och omsorg är via en biståndsbedömd insats, ansvarar
biståndshandläggaren för den initiala fallriskbedömningen.
Ledningens engagemang är av stor vikt för att det fallförebyggande arbetet skall lyckas. Det
förebyggande arbetet ska kontinuerligt följas upp och återkopplas till personalen. Det är även
viktigt att ge möjlighet till kompetensutveckling inom fallprevention för personalen.
23
Fallriskbedömning
Enligt Malmö stads rutin för fallprevention ska alla Malmöbor vid den inledande kontakten
med vård-och omsorgen, alla vårdtagare inom särskilt boende enligt SoL och alla på boende
med särskild service enligt LSS riskbedömas genom två frågeställningar:
1. Har du fallit under det senaste året?
2. Kan denna person komma att falla inom den närmaste månaden om inga fallförebyggande
åtgärder sätts in?
Om individens första kontakt med vård och omsorg är via en biståndsbedömd insats, ansvarar
biståndshandläggaren för att ställa dessa frågor. Om individens första kontakt med vård och
omsorg är via en hälso- och sjukvårdsinsats, ansvarar legitimerad yrkesutövare för att ställa
dessa frågor.
Om resultatet blir Ja på en eller båda av dessa frågeställningar gäller följande:
Information: Den enskilde ska få stadsdelens informationsbroschyr med aktuella
kontaktuppgifter och information om fixartjänsten.
Riskpatient som endast har insatser enligt SoL eller LSS: Biståndshandläggaren ska
hänvisa till vald vårdenhet alternativt kommunens hemsjukvård för vidare fallriskbedömning.
Riskpatient som har en pågående kommunal hälso- och sjukvårdsinsats och inte kan ta
sig till vald vårdenhet på egen hand eller med hjälp: Ska erbjudas ett hembesök.
Hembesöket bör ske tvärprofessionellt i team (fysioterapeut, arbetsterapeut och sjuksköterska)
utifrån den enskildes behov. Hembesöket bör ske enligt fastställd mall och en riskbedömning
med Downton Fall Risk Index ska genomföras. Besöket ska dokumenteras i hälso- och
sjukvårdsjournalen och de förebyggande åtgärderna ska planeras, dokumenteras, genomföras
och följas upp.
Riskpatient som kan ta sig till vald vårdenhet på egen hand eller med hjälp: Ska hänvisas
att ta kontakt med den vårdenhet som den enskilde valt.
Om resultatet blir Nej på båda frågorna gäller följande:
Den enskilde erhåller stadsdelens informationsbroschyr med aktuella kontaktuppgifter och
information om fixartjänsten.
För fullständig information var god se Malmö stads ”Rutin för identifiering av fallrisk, åtgärd,
rapportering och uppföljning” (se länklista).
Det finns situationer då all vårdpersonal ska vara extra observanta och bedöma behov av
fallpreventiva åtgärder, till exempel vid infektion, akut sjukdom eller ny miljö som ökar
risken för akut konfusion och därmed fallrisken.
24
Åtgärder för fallprevention i kommunen
Information och delaktighet
Patienten och eventuellt närstående ska informeras av någon i teamet om att en ökad fallrisk
föreligger och om aktuella riskfaktorer samt göras delaktig i valet av förebyggande åtgärder.
Information och diskussion kring åtgärderna bör upprepas vid flera tillfällen. Hembesök som
sker inom ramen för uppsökande verksamhet ska innehålla fallpreventiv information.
Patientbroschyr om fallprevention och checklista för översyn av hemmiljön ska delas ut.
Säkerhetsrond
Vid säkerhetsrond är det viktigt att patienten om möjligt är delaktig och får en ökad kunskap
om fallrisker i hemmiljön. Personalen informerar om eventuella fallrisker och ger förslag på
åtgärder för att eliminera dessa. Viktigt att tänka på är till exempel en bra belysning, inga lösa
mattor eller sladdar på golvet, halkskydd i badkar/dusch, halkskydd på trappsteg samt att
möblernas placering kan påverka fallrisken. Närmiljö som trapphus och entré ska också
bedömas. Det är även viktigt att regelbundet utföra säkerhetsronder i gemensamma utrymmen
på LSS- och särskilda boende, korttidsplatser och daglig verksamhet.
Patienten behöver ha bra skor för att undvika halkrisk både inom- och utomhus samt
eventuellt skobroddar vid haltväglag. Läsglasögon kan påverka avståndsbedömningen om
man använder dem även när man går. Felaktiga glasögon samt progressiva och bifokala
glasögon ger ökad fallrisk.
Läkemedelsöversyn
Äldre personer i särskilt boende och multisjuka äldre i ordinärt boende har idag i medeltal
8- 10 olika läkemedel. Polyfarmaci (fem läkemedel eller fler) ökar risken för dålig följsamhet,
biverkningar och för att olika läkemedel interagerar med varandra. En läkemedelsgenomgång rekommenderas för att se om det är möjligt att minska dosen och/eller sätta ut
läkemedel som kan öka fallrisken. Sjuksköterska meddelar primärvården för en eventuell
genomgång av läkemedel. Läkemedelsgenomgång kan med fördel göras tillsammans med
apotekare.
Nutrition
En person som är undernärd och/eller får i sig för lite vätska, energi och näring blir svag och
får ofta yrsel samt nedsatt koncentrationsförmåga, vilket kan leda till fall.
För att bibehålla normalvikt och undvika undernäring ska patienterna äta energi- och
proteinrik kost med mindre kostfiber, större andel fett, proteiner, mineraler och vitaminer. Det
är viktigt att äta regelbundet och att nattfastan inte överskrider 11 timmar. Se vidare
nutritionsrutiner på Malmö stads intranät Komin.
Bostadsanpassning
För att minska risken för fall i hemmet kan patienten ansöka om bostadsanpassning vilket kan
innebära tröskelborttagning, uppsättning av stödhandtag i badrummet med mera.
Arbetsterapeut, läkare eller annan medicinsk sakkunnig styrker genom intyg
funktionsnedsättningen och de problem det medför i bostaden. Enheten för bostadsanpassning
vid Stadsbyggnadskontoret handlägger därefter ärendet.
25
Träning
Fysisk träning har en fallförebyggande effekt. Även i hög ålder kan regelbunden träning
förbättra balans, styrka och tillit till sin förmåga att utföra aktiviteter. Kommunens
fysioterapeut och arbetsterapeut kan vid behov vara behjälplig med individuellt utformad
träning i hemmet. Patienten kan till exempel träna balans, styrka, koordination, förflyttningar
och personlig vård. I träningen ingår även att patienten ska bli medveten om sina
begränsningar och lära sig strategier i olika aktiviteter i hemmet för att undvika fall.
Hjälpmedelsutprovning och förskrivning
För att på ett säkert sätt klara sina dagliga aktiviteter och förflyttningar, kan ibland hjälpmedel
behövas. Arbetsterapeut och fysioterapeut provar ut och förskriver hjälpmedel för att
underlätta förflyttningar och personlig vård, till exempel gånghjälpmedel, badbräda och
toalettstolsförhöjning. Det är viktigt att patienten blir instruerad och lär sig hur hjälpmedlet
ska hanteras så det inte det blir en fallrisk i sig. Hjälpmedel ska regelbundet ses över så att de
är i gott skick.
Höftskyddsbyxor
Höftskyddsbyxor kan minska risken för höftfraktur för patienter med hög fall- och frakturrisk.
De kan vara ett bra komplement då andra fallpreventiva åtgärder är svåra att genomföra. Det
är viktigt att patienten kan hantera höftskyddsbyxorna så att de inte blir en fallrisk i sig vid till
exempel toalettbesök. Höftskyddsbyxor införskaffas av patient eller närstående till
självkostnadspris via till exempel sjukvårdsaffär.
Fixartjänster
De som är 75 år eller äldre kan kostnadsfritt få hjälp med en del praktiska saker i hemmet
(gäller från 67 år för dem som är beviljade insatser enligt SoL eller LSS). Syftet med
fixartjänsten är att förebygga fall. Fixartjänsten kan till exempel innefatta hjälp med att byta
glödlampor, fästa sladdar, lägga antihalkmaterial under mattor och ta ner/sätta upp gardiner.
Information om hur patienten kan kontakta fixartjänsten erhålls genom stadsdelens
medborgarkontor eller Malmö stads hemsida.
Syninstruktörer
En nedsatt syn ger en ökad risk för fall. Synskadade kan ta del av syninstruktörernas service.
Syninstruktörer kan till exempel hjälpa till med att hitta lämpliga hjälpmedel till hemmet.
Inget biståndsbeslut krävs och servicen är kostnadsfri. Information om hur patienten kan
kontakta syninstruktörerna erhålls genom stadsdelens medborgarkontor eller Malmö stads
hemsida.
Dokumentation
Dokumentation av riskbedömning och preventiva åtgärder
Alla fallriskbedömningar och det tvärprofessionella hembesöket dokumenteras i Procapita.
Vid behov av åtgärder ska ordinationer upprättas och följas upp.
Vid inträffat fall
Fallet ska rapporteras i Malmö stads avvikelsesystem och därefter dokumenteras i patientens
journal. Registrering leder till att fallet rapporteras till ansvarig arbetsterapeut/fysioterapeut.
Teamet ska göra en analys av tänkbara orsaker till fallolyckan och om den hade kunnat
förhindras. Analysen ska bidra till att hitta rätt preventiva åtgärder och på så sätt
26
förhindra/minska risken att samma typ av fall upprepas. Fallrapporten ska diskuteras vid
teamträffar och vårdplaneringar där olika yrkeskategorier kan bidra med sin kunskap.
SAMVERKAN
God samverkan och samarbete mellan kommun och regionen ökar förutsättningarna för ett
lyckat fallpreventionsarbete. Patienter som har fallrisk har samma behov oavsett var dessa
befinner sig i vårdkedjan och därmed finns ett gemensamt ansvar för det fallpreventiva
arbetet. Samtliga verksamheter och yrkeskategorier har ansvar för att uppmärksamma och
rapportera risker i patientens omgivning och om möjligt åtgärda de risker som observerats.
Den vårdgivare som överlämnar ansvaret för en fallriskpatient till annan vårdgivare är
ansvarig för att adekvat överrapportering sker.
Slutenvårdens ansvar vid utskrivning från sjukhus
Fallrisk och behov av fortsatta preventiva åtgärder ska alltid diskuteras vid samordnad
vårdplanering. Varje yrkeskategori har ansvar för att information relaterat till fall och
fallprevention överrapporteras till kommun och primärvård.
Sjuksköterskan ansvarar för dokumentation av fallrisk och om patienten fallit under vårdtiden
(när senaste fallet ägde rum) samt bifogar vårdplan till nästa vårdgivare. Läkaren
dokumenterar om behov finns av läkemedelsöversyn eller fortsatt utredning relaterat till
fallrisken. Arbetsterapeuten och/eller fysioterapeuten ansvarar för dokumentation kring
patientens funktions-, förflyttnings- och aktivitetsförmåga samt eventuellt behov av assistans,
träning och hjälpmedel vid förflyttningar och vardagliga aktiviteter.
Primärvårdens ansvar
De patienter som identifierats som fallriskpatienter inom primärvården, erbjuds kontakt med
kommunen:
 Vid behov av hjälpmedel och/eller bostadsanpassning i hemmet, överrapporteras detta
till kommunens rehabiliteringspersonal för bedömning.
 Vid behov av bistånd/utökat bistånd i hemmet för att minska risken för fall,
överrapporteras detta till kommunens biståndshandläggare för bedömning.
 Vid behov av bentäthetsmätning remitteras patienten av läkare till SUS
Osteoporosmottagning.
 Vid inläggning av för primärvården känd fallriskpatient bör adekvat information
skickas till slutenvården. Exempelvis är det viktigt att slutenvården får kännedom om
eventuell genomförd läkemedelsgenomgång relaterat till fallrisk så att inte olämplig
medicinering återinsätts.
Kommunens ansvar
När kommunens personal identifierat en patient med ökad fallrisk ska hen, enligt
tröskelprincipen, hänvisas till vald vårdenhet för fortsatt utredning.
Då kommunens sjuksköterska skickar in en patient till SUS ska information om fallrisk och
eventuella fallpreventiva insatser från kommunen skickas med.
27
UPPFÖLJNING
För att öka kunskapen kring när, var, varför och hur patienter faller på en specifik
vårdinrättning eller i hemmet är det viktigt att sammanställa och analysera statistik från
journal- och avvikelsesystemen inom verksamheterna. Detta kan ge indikationer om mönster,
samband eller om rutiner behöver förändras.
SUS kommer kontinuerligt att följa upp:
 Andel utförda riskbedömningar
 Antal patienter med ökad fallrisk
 Andel riskpatienter som har fått en vårdplan upprättad
 Antal fall och fallskador inom slutenvården samt dess omständigheter
Kommunen kommer kontinuerligt att följa upp:
 Antal fall
Det finns i nuläget ingen uppföljningsmöjlighet kopplad till primärvårdens journalsystem.
För att det fallpreventiva arbetet ska vara framgångsrikt, är det en förutsättning att ansvariga
chefer regelbundet följer upp följsamheten till verksamhetens riktlinjer och antalet fall och
fallskador som sker inom enheten. Återkoppling till vårdpersonalen avseende resultat av det
preventiva arbetet ska ske kontinuerligt och personalen bör få möjlighet att diskutera olika
förslag till förbättringar.
28
REFERENSER
Cameron, ID., Murray, GR., Gillespie, LD., Robertson, MC., Hill, KD., Cumming, RG.,
Kerse, N. (2012) Interventions for preventing falls in older people in care facilities and
hospitals (Review). The Cochrane Library.
Gillespie, LD., Robertson, MC., Gillespie, WJ., Sherrington, C., Gates, S., Clemson, LM. &
Lamb, SE. (2012) Interventions for preventing falls in older people living in the community
(Review). The Cochrane Library.
Lord, S., Sherrington, C., Menz, H., Close, J. (2007) Falls in older people. Risk Factors and
Strategies for Prevention (second edition). Cambridge: Cambridge University Press.
Läkemedelsrådet i Region Skåne (2015) Läkemedel och äldre. Guide för att minska
ogynnsamma effekter av läkemedel hos äldre.
Läkemedelsrådet i Region Skåne (2013) Läkemedelsbehandling av äldre. Vad är viktigt att ha
i åtanke vid omvårdnaden?
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2013). Systematiskt arbete för äldres
säkerhet. Om fall, trafikolyckor och bränder.
National Institute for Health and Care Excellence (2013) Falls: assessment and prevention of
falls in older people.
Patientsäkerhetslagen (2010:659)
SBU (2003) Osteoporos – prevention, diagnostik och behandling. Volym 1.
SBU (2014) Åtgärder för att förhindra fall och frakturer hos äldre
Skog, M.,Rising, I. & Almgren, B. (2013) Vårdhandboken, avsnitt Fallprevention.
Socialstyrelsen (2015) Skador bland äldre i Sverige 2014.
Socialstyrelsen (2015) Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig – Handbok för
vårdgivare, chefer och personal. Stockholm: Socialstyrelsen.
Sveriges Kommuner och Landsting (2011) Fall och fallskador – åtgärder att förebygga.
LÄNKLISTA
Rutin för identifiering av fallrisk, åtgärd, rapportering och uppföljning (Malmö stad)
Fixartjänst i Malmö stad
Syninstruktörer i Malmö stad
Handbok för fallprevention vid Skånes universitetssjukhus
Kunskapscentrum för geriatrik -fallprevention
29