Mission i kontext

Mission i kontext
Förvandling, försoning, upprättelse
Ett bidrag från Lutherska Världsförbundet till förståelsen och utövandet av missionsuppdraget
Förord. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3
Tack till alla medverkande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Introduktion. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
1. Missionens kontexter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
1.1. Att se och beskriva missionens olika kontexter. . . . 7
1.2. Röster som beskriver kontexter . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
1.3. Förändrade globala förhållanden påverkar
globala och lokala kontexter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
1.3.1. Globaliseringens komplexa följder . . . . . . . . . . .
1.3.2. Teknologiska kontexter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1.3.3. Hälsofrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1.3.4. En värld av våld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1.3.5. Religiösa, kulturella och politiska kontexter. .
8
9
9
10
11
1.4. Kontext och teologi. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
2.3.2. Mission som holistisk och kontextuell praxis.
– Förkunnelse och tjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– Rättfärdiggörelse och rättvisa . . . . . . . . . . . . . .
– Frälsning och helande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– Mission och dialog med andra
trosriktningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
20
20
21
21
22
2.4. Teologi, kontext och praktiskt utövande. . . . . . . . . . 23
3. Praktisk missionsutövning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
3.1. Hela kyrkan i mission. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
3.2. Den missionella kyrkan i handling. . . . . . . . . . . . . . . . 25
3.2.1. En vittnande församling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– En gudstjänstfirande församling. . . . . . . . . . . .
– En lärande församling. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– En evangeliserande församling . . . . . . . . . . . . .
– En tjänande församling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– En helande församling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
25
25
25
25
26
27
3.2.2. En församling i oikumene. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– Ekumeniskt engagemang. . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– Dialogiskt engagemang . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– Ekonomiskt engagemang. . . . . . . . . . . . . . . . . . .
– Ekologiskt engagemang. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
27
27
27
28
28
2. Missionens teologi. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
2.0. Introduktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
2.1. Guds mission. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
2.1.1. Guds mission som Skapare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
2.1.2. Guds mission som Frälsare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
2.1.3. Guds mission som Livgivare . . . . . . . . . . . . . . . . . 15
2.2. Kyrkan i mission. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15
2.2.1. Mission är en del av kyrkans väsen. . . . . . . . . . . 16
– Mission och en enda, helig apostolisk kyrka 16
– Mission och den allmänneliga kyrkan . . . . . . 16
– Mission och kyrkan som gemenskap och .
ekumenisk samhörighet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17
2.2.2. Missionupprättas av Ordet och
leds av Anden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17
3.3. Nya utmaningar och möjligheter för missionen . . . . . 29
3.3.1. Mission ”ända till jordens yttersta gräns” . . . . 29
3.3.2. Missionen och utmaningen från informations teknologin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
3.3.3. Missionens resurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
3.3.4. Pilgrimsresor som uttryck för mission. . . . . . . . 31
Avslutning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
2.3. Missionens teologiska dimensioner. . . . . . . . . . . . . . . 18
2.3.1. Mission som förvandling, försoning och
upprättelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
– Förvandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
– Försoning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
– Upprättelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
Förord
I vår tid måste olika institutioner, organisationer och andra verksamheter så tydligt som möjligt
formulera syftet med sin existens. De snabba växlingar som medför att samhällets alla delar förändras, ofta på ett komplext sätt, gör att det är nödvändigt att ständigt definiera och omdefiniera sig själv, sina mål och sin verksamhet.
Kyrkan är Kristi kropp och är kallad att delta i Guds plan för världen (Joh 3:16). Detta
dokument från Lutherska världsförbundet bär titeln Mission i kontext: Förvandling, försoning,
upprättelse. LVF:s bidrag till förståelse och utövande av missionsuppdraget. Det är ett bidrag
till den pågående ekumeniska omformuleringen av vad det innebär att vara kyrka i en ständigt
föränderlig omgivning.
Dokumentet utgår från den erfarenhet som finns hos kyrkor, missionsutövare, studenter,
lekfolk och representanter för kyrkan i olika samhällsgrupper i den lutherska trosgemenskapen. Men det gör inte anspråk på att vara heltäckande utan inbjuder alla läsare och alla församlingar
att sätta in diskussionen i sitt eget sammanhang utifrån sitt eget perspektiv.
Jag överlämnar det nu till er – till alla döpta i kyrka och samhälle.
Dr Ishmael Noko
Generalsekreterare för Lutherska världsförbundet
Tack till alla medverkande
Med utgångspunkt i en rekommendation från LVF:s konsultation om Kyrkor i mission, som hölls i Nairobi, Kenya, i
oktober 1998, godkände LVF:s råd1) vid sitt möte i Bratislava, Slovakien, i juni 1999 att LVF:s missionsdokument
Tillsammans i Guds mission: LVF:s bidrag till förståelsen av
missionsuppdraget (publicerat 1988) skulle revideras. En ad
hoc-grupp som representerade LVF:s medlemskyrkor i sju
regioner bildades 2000 för att arbeta med revisionen. I gruppen ingick Evangeliska Mekane Yesuskyrkan i Etiopien,
Förenade­ evangelisk-lutherska kyrkan i Indien, Lutherska
kyrkan i Singapore, Evangeliska kyrkan av luthersk bekännelse i Brasilien, Ungerns evangelisk-lutherska kyrka,
Finlands­ evangelisk-lutherska kyrka, Evangelisk-lutherska
kyrkan­ i Bayern, Tyskland. I gruppen fanns också missionssällskap och avdelningar för mission: Svenska kyrkans internationella mission och diakoni, Evangelisk-lutherska kyrkan
i Amerika/Avdelningen för luthersk mission, Tyska nationalkommittén (AKZMD), Finska evangelisk-lutherska missionen, och närstående organisationer: Brot für die Welt, Tyskland, och Canadian Lutheran World Relief. Fem av deltagarna i ad hoc-gruppen fungerade som en arbetsgrupp som
ansvarade för att göra ett utkast till texten. Gruppen träffades första gången 2000 och därefter en gång om året fram
till 2003 för att diskutera arbetet inom arbetsgruppen, som
möttes oftare. I mars 2001 hölls en missionskonferens i
Berlin­, Tyskland, där teologer, missionsutövare och ekumeniska partner tillsammans sökte nya riktningar för synen på
mission och dess utövande på 2000-talet. De resultat som
mötet ledde fram till gav arbetsgruppen inspiration och uppmuntran.
Ett första utkast (A) presenterades för diskussion och
kommentarer i programkommittén för mission och utveckling vid dess möte 2002. Därefter sändes det ut till andra
medlemskyrkor, teologiska institutioner, missionssällskap
och avdelningar för mission och till närstående organisationer som ombads komma med ytterligare synpunkter och
1) Lutherska världsförbundets högsta beslutande organ. Övers anm.
kommentarer. Ett mer genomarbetat utkast (B) presenterades för deltagare i regionala konsultationer före generalförsamlingens möte och för deltagare i LVF:s tionde generalförsamling. Kyrkor och enskilda personer gjorde ytterligare
kommentarer, som så långt som möjligt lades in i den tredje
versionen (C).
Version C diskuterades av alla programkommittéer
under LVF:s rådsmöte i Genève i september 2004. Den godkändes av rådet med förbehållet att de svar och ytterligare
synpunkter som kom från programkommittéerna skulle
införlivas i texten i så stor utsträckning som möjligt. Tre
medlemmar av programkommittén för mission och utveckling, som hade blivit utsedda att hjälpa till med redigeringen,
godkände det slutliga utkastet.
Det har varit en lång och berikande process! Många
kyrkor­, organisationer och enskilda har varit med om att ta
fram detta dokument. De har tänkt, planerat, skrivit, kommenterat, skapat och skapat om, redigerat, planerat publicering, layout, tryckning, distribution etc. Hela den lutherska
gemenskapen har varit engagerad!
Jag vill ta det här tillfället att till medlemmarna i ad hocgruppen, arbetsgruppen och deltagarna i missionskonferensen uttrycka min stora uppskattning för deras utmärkta
arbete, och till alla kyrkor, institutioner, organisationer och
enskilda som har gett synpunkter och kommentarer som ger
dokumentet större tyngd. Jag vill också uttrycka min tacksamhet mot kollegerna i LVF som har arbetat hårt och länge
med att utforma detta dokument och gjort det till vad det är
idag. Må vi alla finna glädje och frid i vetskapen om att Gud
verkar genom detta dokument för sin mission till hela skapelsen.
Dr Péri Rasolondraibe, Direktor
Avdelningen för mission och utveckling
Redigeringssamordnare
Introduktion
Lutherska världsförbundets missionsdokument från 1988,
Tillsammans i Guds mission: LVF:s bidrag till förståelsen av
mission uttryckte en helhetssyn på mission. Dokumentet
beskrev den lokala kyrkan som ett vittne som för ut Guds
mission på olika områden: religiösa, ideologiska, sociologiska, politiska, ekonomiska, geografiska och demografiska. I dokumentet står:
”Det ingår därför i kyrkans uppdrag att förkunna evangeliet, kalla människor att tro på Jesus Kristus och att bli medlemmar i det nya förbundet i Kristus, att delta i arbetet för
fred och rättvisa och i kampen mot allt som förslavar och
brutaliserar. All sådan verksamhet visar på Guds rikes verklighet och på dess fullkomning i tidens fullbordan” (s 9).
Den teologiska uppfattningen och övertygelsen att kyrkans
mission, som härrör från dess delaktighet i Guds mission, är
en holistisk mission, utvecklades vid LVF:s åttonde och
nionde generalförsamling i Curitiba 1990 respektive Hongkong 1997. Den uppfattningen betonades också starkt av
den tionde generalförsamlingen i Winnipeg 2003, där man
i sitt budskap slog fast: ”Vårt deltagande i den treenige
Gudens mission innefattar de tre dimensionerna diakoni,
förkunnelse och dialog, som relaterar till varandra och är
oupplösligt förenade med kyrkans uppdrag.” I detta nya
dokument försöker man diskutera och fördjupa förståelsen
och utövandet av holistisk mission i LVF:s medlemskyrkor,
det vill säga mission som förvandlar, försonar och upprättar.
LVF-konsultationen om kyrkor i mission, som hölls i
Nairobi år 1998, underströk denna holistiska uppfattning
och utövandet av mission som en del av den lutherska identiteten. Konsultationen upprepade också bekräftelsen av .
LVF:s missionsdokument från 1988 i ett uttalande:
Mission omfattar förkunnelse, tjänst och arbete för rättvisa.
Mission som förkunnelse visar på alla kristnas arbete för att
sprida och tolka evangeliet i sin egen omgivning som ett sätt
att upptäcka Guds frälsningsgärning och närvaro i världen.
Mission som tjänst lyfter fram den diakonala aspekten av
tron, som är verksam i kärlek och som arbetar för upprättelse och befrielse av alla som lider nöd. Mission som arbete
för rättvisa beskriver kyrkans verksamhet på den offentliga
arenan för att bekräfta och återupprätta människans värdighet, både i det personliga och sociala livet. Denna verksamhet eftersträvar också en starkare betoning av rättviseaspekten på de ekonomiska, sociala och ekologiska områdena
(Report, s 20).
Konsultationen uppfattade förvandling som ett viktigt inslag
i missionsuppdraget. Uppfattningen av mission som förvandling – både av individen och samhället – ger en djupare
förståelse för hur tjänst som diakoni kan ha en upprättande
funktion. Mission som förvandling utmanar kyrkan att själv
genomgå en förvandling för att i sin tur kunna vara ett redskap för förvandling i världen.
Konsultationen uppmanade också till en översyn av
1988 års missionsdokument för att man bättre skulle visa på
och anta missionens utmaningar och möjligheter på 2000talet. Det nya dokumentet bygger därför på LVF:s missionsdokument från 1988 och ger ett annorlunda hermeneutiskt
synsätt på mission. På det sättet stärker man den teologiska
grunden för förståelse och utövande av missionsuppdraget
i vårt århundrade. Syftet med detta dokument är att:
• hjälpa lutherska kyrkor världen över att bli mer medvetna om Guds mission i världen och om kyrkans .
– som är Kristi kropp – delaktighet i mission;
• tjäna som ett redskap för lutherska kyrkor i deras
analys­ av sig själva och i deras bekräftelse av sitt uppdrag i de olika sammanhang där de verkar. Detta innebär att kyrkan på alla nivåer (församlings-, nationell
och regional) och närstående organisationer inbjuds att
ge sitt ansvar för mission en ny innebörd och att stimulera dem i deras ansträngningar att söka nya sätt att
tolka sin nuvarande och framtida delaktighet i Guds
mission.
Detta dokument vill förstärka och fördjupa kyrkans syn på
sig själv som en ’missionell’ kyrka och hjälpa den att helt och
fullt leva ut denna uppfattning. Termen ’missionell’ (eng. ’missional’) har i flera år använts internationellt för att
beteckna mission som något som hör ihop med kyrkans
innersta väsen, medan (eng.) ’missionary’ används för att
beskriva kyrkans gärningar. Att delta i Guds mission är för
en missionell kyrka själva kärnan i dess egenskap av kyrka.
Kyrkans uppdrag är att visa på och delta i den eskato­
logiska verkligheten, det vill säga att Guds rike bryter fram
genom Jesu liv, död och uppståndelse. Genom att föregripa
detta rikes fullbordan skapar man en grund för förvandling,
försoning och upprättelse.
En biblisk modell för mission
I många av Bibelns berättelser finns modeller för hur kyrkan
kan förstå och utöva missionsuppdraget. Ett exempel på en
sådan modell är Hesekiels uppenbarelse (Hes 37). Ett annat
finns i Jesu missionsförkunnelse i Nasaret (Luk 4). En enda
modell kan inte förklara allting, utan varje modell ger sina
utmaningar och möjligheter. I detta dokument har mötet på
vägen till Emmaus (Luk 24:13–49) valts ut som den modell
som beskriver och belyser ett hermeneutiskt spiralformigt
synsätt på mission. Detta synsätt återspeglar samspelet mellan kontext, teologi och praktiskt utövande. Den anses också
vara den bästa modellen för att i vår tid förmedla förståelsen
av missionsuppdraget som uppdraget att vara följeslagare.
Mötet som leder till mission börjar när Jesus går med
lärjungarna­ på vägen till Emmaus och delar deras smärta
genom att lyssna på vad de berättar (vers 18). Jesus tolkar
sedan skrifterna och ger en teologisk förståelse av Guds
frälsningsgärning i historien. I brödsbrytelsen uppenbarar
han för dem att den uppståndne är hos dem. När lärjungarnas ögon öppnas för Gudsriket som bryter
in, förvandlas de i mötet med Kristi försonande närvaro
och går stärkta och upprättade ut för att dela de goda
nyheterna med lärjungakretsen och med andra.
I linje med modellen från Emmausvandringen inleds
dokumentet med ett avsnitt som försöker beskriva och
analysera­ de sammanhang där missionen verkar. Det andra
avsnittet diskuterar missionens teologi, och det tredje fokuserar på utövandet av missionsuppdraget. Mission som förvandling, försoning och upprättelse
följer­ en hermeneutisk spiral snarare än ett linjärt synsätt. Den grundas på den dynamiska uppfattningen att mission är
kontextuell. Det innebär att evangeliet bara kan nå fram till
människor genom språk och handlingar som är en integrerad del av deras kontext. När kyrkans tolkning av det lokala
sammanhanget samspelar med dess teologi, som verkligen är
ett med sin kontext (dvs som både speglar sin kontext och
avspeglas i den) uppstår en dynamisk spiral. Sådan kontextuell teologi i sin tur främjar och främjas av ett utövande av
missionsuppdraget som samspelar med och förvandlar kontexten. Kyrkan utmanas alltså att gång på gång anträda en
resa för att undersöka den skiftande kontexten i ljuset av
teologi och praxis och på det sättet fördjupa sin kontextualisering och anpassa fokus i sin praxis. Som i exemplet från
Emmausvandringen för kyrkan ut sin mission för att vara en
följeslagare för människor i deras mångfald av sammanhang. Sektion 1
Missionens kontexter
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en
mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med
varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och
samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe
med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte
igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni år här och talar
med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och
den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den
ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt
där under dessa dagar.” ”Vad har hänt?” frågade han.
Lukas 24:13–19
sammanhang på nya sätt och skärpa kyrkans fokus i
missions­uppdraget.
I analysen av den kontext där kyrkan verkar, kan den
bland annat ställa frågor som rör situationer där det behövs
förvandling och/eller helande, konflikter och försoning, och
olika former av maktkontroll – maktmissbruk eller frånvaro
av makt. Eftersom Guds inkarnation ägde rum i ett speciellt sammanhang (Luk 2:1–2), äger Guds mission alltid rum i speciella
sociala, ekonomiska, politiska, religiösa och kulturella kontexter. Dagens kontext är helt annorlunda än den som rådde
i Judéen för 2 000 år sedan, men Guds rike bryter fortfarande in i en speciell kontext i dagens värld. När man ägnar
sig åt mission krävs det därför att man med bönens hjälp
noga avläser tidens tecken och att man utifrån sin kristna tro
tolkar sammanhanget. För att kunna utöva kontextuell och
holistisk mission utmanas kyrkan att studera kontexten och
analysera den på lokal och nationell nivå. Kyrkan bör också
tänka på hur globala och regionala faktorer påverkar det
lokala sammanhanget. Dokumentet försöker belysa några
aspekter av globala och regionala sammanhang, men samtidigt måste den lokala kyrkan fortsätta att i sitt eget sammanhang gå djupare i denna process.
Synd, förstörelse, brusten gemenskap och trasiga personliga
relationer och miljöförstörelse visar på en livsföring som inte
var Guds avsikt. Kontexter är emellertid också platser och
situationer där Gud redan verkar för att förverkliga sitt
utlovade­ rike. Det är platser där Guds folk hörsammar olika
uppdrag. Det händer också när evangeliet förkunnas, när de
förtrycktas röster blir hörda, när orättvisor avslöjas och
skapelsen­ och alla människor upprättas och helas. I kyrkans
strävan efter att beskriva olika kontexter kan misstag
inträffa. Men om kyrkan inte förstår sammanhanget, kan
den helt enkelt tro att så som saker och ting förhåller sig, så
är det också meningen att det ska vara.
1.1. Att se och beskriva missionens kontexter
De olika kontexter där människor lever formar och påverkar
deras uppfattning om världen, evangeliet och sig själva. Därför kan kyrkan inte anta att dess egen syn på världen, på
andra, på jorden och på Gud är allmängiltig. Kyrkan beskriver olika kontexter för att få hjälp att vara i världen utan att
vara av världen (Joh 17) och för att upptäcka de ting och de
människor som Gud vill förvandla, försona och upprätta.
Att beskriva ett sammanhang innebär inte bara att räkna
upp olika förhållanden som hör ihop med det. För att kunna
förändra ett sammanhang måste man identifiera och analysera det, ha kunskap om det och kategorisera det. Det innebär ett gemensamt arbete med samtal och dialog, lyssnande
och talande, handlande och betraktande, givande och
tagande. Samverkan är en väsentlig del av den process där
man beskriver och upptäcker missionens kontext. Ibland
hjälper en utifrån kommande röst kyrkan att se sin egen
verklighet i ett nytt ljus. Närmare bestämt kan man säga att
marginaliserade och utestängda människor kan uppenbara
För att förstå olika kontexter krävs det att man beskriver
de realiteter och krafter som verkar i världen, såväl onda
krafter som Guds krafter. 1.2. Röster som beskriver olika kontexter
Det finns många viktiga röster i världen som beskriver olika
kontexter och som kyrkan bör lyssna uppmärksamt till. Ropen från de fattiga, de förtryckta, de utestängda, de bortglömda och de nedtystade visar på de mäktigas arrogans och
på behovet av att Guds rike ska bryta fram genom Kristus,
ett rike där rättvisa råder och en tillvaro där ingen är utestängd. De nya tolkningssätten, till exempel kvinnors teologi, ungdomars kreativa röster och vittnesbörden från dem
som har erfarit Guds upprättande närvaro och gärningar, ger
kyrkan förmåga att upptäcka var i dess sammanhang som
förvandling, försoning och upprättelse behövs.
När man studerar Bibeln i en viss kontext kan man säga
att den ger en ny uppsättning linser genom vilka man kan se
världen och dess rådande värderingar och ideal. Liksom
Jesus öppnade Skriftens ord för lärjungarna på vägen till
Emmaus, hjälper Bibeln kyrkan att se sitt eget sammanhang
utifrån ett bredare historiskt perspektiv och utifrån Guds
avsikt med världen. Likaså får kyrkan hjälp att se på verkligheten i ett nytt perspektiv genom teologiska texter och
bekännelseskrifter om rättfärdiggörelse, nåd, ordet och
sakramenten. Ett ekumeniskt engagemang och resultaten av
ekumenisk dialog och samtal mellan olika trosuppfattningar
ger också ett annorlunda perspektiv och kan ge nya eller tydligare glimtar av Guds rike som bryter fram i världen, tillsammans med nya möjligheter och utmaningar för mission
som kanske har förbisetts.
Profeter i samhället, inom och utanför kyrkan, beskriver
verkligheten i olika kontexter. De kan vara vetenskapsmän,
vishetslärare, engagerade kvinnor eller röster som ropar i
människolivets öken. De kan ifrågasätta kyrkans antaganden och utmana den att revidera sina prioriteringar och
ideal. Guds skapelse höjer också rösten för att beskriva olika
kontexter. Den vittnar om Guds ära (Ps 19:1–4), en Gud som
gläder sig åt att upprätthålla det fysiska, känslomässiga och
andliga livet i hela skapelsen. Med smärta anklagar den
också människors girighet och meningslöst våld som orsakar
omätlig förstörelse och ödeläggelse av miljön.
Det finns andra röster som kyrkan bör lyssna till och
andra analytiska verktyg som den kan använda för att
beskriva sin kontext, men alla kan inte tas upp här. Det här
avsnittet beskriver några grundläggande tillvägagångssätt
som kyrkan kan använda för att upptäcka och hitta den
plats dit den är kallad för att delta i Guds mission och på så
sätt bli delaktig i den hermeneutiska spiralen.
1.3. Förändrade globala förhållanden påverkar
globala och lokala kontexter
Guds mission, som uttrycks i kyrkans mission, pågår i sammanhang som ständigt förändras. De sammanhang kyrkan
lever i ser olika ut på olika platser och deras former kan
växla. Trots dessa ständiga förändringar och skillnader i
kontexten, finns det vissa övergripande teman som framträder när kyrkan ser på missionens sammanhang i början av
ett nytt århundrade. De exempel som presenteras här är
emellertid inte alls någon uttömmande lista över alla de faktorer som kyrkan måste beakta rörande sin kontext. När
kyrkan utforskar sitt sammanhang, kommer den att se hur
frågorna om detta påverkar dess liv och vittnesbörd. Den
kan också fråga vilka andra faktorer som är viktiga för
utformningen av dess kontext och hur dessa faktorer får
både positiva och negativa praktiska följder för människor
som ägnar sig åt Guds mission.
1.3.1. Globaliseringens komplexa följder
Sekelskiftet utmärktes av historiskt betydelsefulla förändringar. Till dem hör Sovjetunionens fall, kalla krigets slut,
uppkomsten av den enda supermaktens herravälde, avskaffandet av apartheid som officiellt försvar för rasismen, och
den informationsteknologiska revolutionen som banade väg
för globaliseringen. Skilda delar av världen har blivit alltmer
sammanlänkade som ett resultat av förbättrade transportmöjligheter och kommunikationsteknologi. I allmänhet har globaliseringen haft en avgörande
betydelse­ för alla sidor av samhällslivet: ekonomi, politik,
kultur, kommunikation och den enskildes känsla för
värden­ och moral. Tack vare förbättrade transporter kan människor resa
längre, mer flexibelt och effektivt och möta människor från
andra kulturer i deras egen miljö. Kommunikationsteknologi
som till exempel internet har främjat en demokratisering av
information, som inte längre kan kontrolleras eller manipuleras lika lätt av staten. Naturvetenskapligt och tekniskt
kunnande, erfarenheter som gjorts på olika mänskliga verksamhetsområden, förväntningar och möjligheter sprids över
regionala och nationella gränser.
I viss utsträckning har globaliseringen också ökat den
offentliga granskningen av regeringar, ökat människors förmåga att reagera snabbt och flexibelt på kriser och ökat
medvetenheten om mänskliga rättigheter och kränkningarna
av dem världen över. Socialt sett ger det en känsla av att vara
hemmastadd var man än befinner sig, och ekologiskt sett
skärper det ens känsla för hur begränsat och sammanlänkat
ekosystemet är.
Samtidigt har globaliseringen med sitt framhävande av
individen på bekostnad av gemenskapen ökat klyftan mellan
människor och länder och mellan rika och fattiga. Den negativa effekten av nyliberal ekonomisk globalisering, som betonar profit, konkurrens, konsolidering av konglomerat och
privat ägande av produktionsmedlen, har reducerat många
länders ekonomi, särskilt i syd, till att bli en fråga om ren
överlevnad. Lokala ekonomier är beroende av transnationella bolag, som dikterar vilken riktning den globala ekonomin ska ta. Några bolag är rikare – och därför mäktigare –
än de flesta av världens regeringar. Förutom att deras skuldbördor försvagar dem, lider fattiga länder av de negativa
effekterna av att allting i livet räknas som handelsvara, av att
kulturen blir allt mer västerländsk och att fattigdomen feminiseras. Som ett resultat av att man satsar på att odla
salugrödor, så kallad agribusiness, och allvarliga klimatförändringar är många länder i syd oförmögna att upprätthålla
livsmedelssäkerheten. Varje år försämras ekonomin för miljoner människor och hela stater. Arbetslösheten bland väl­
utbildade ungdomar ökar.
Konsumismen, som är ett starkt inslag i den nyliberala
ekonomin, är en utmaning för kyrkan och dess uppdrag. Eftersom det behövs en hög konsumtionsnivå för att stimulera en marknadsbaserad ekonomi, främjas konsumismen av
en marknadsmentalitet som sätter ett marknadsvärde på allting, inklusive religion och moral. En ekonomi som frodas
av att man spenderar mycket pengar snarare än av att man
sparar, är skadlig för jordens resurser som ska räcka till för
framtida generationer. Reklamen har uppmuntrat till konsumism också på sådana platser där fattigdom råder. Den
suddar­ ofta ut gränsen mellan önskningar och behov, och
dess betoning på att köpa hellre än att återanvända har en
skadlig inverkan på samhället och miljön.
Det är en utmaning för kyrkan och dess missionsuppdrag
att angripa ekonomiska orättvisor och att ifrågasätta alla
synsätt som definierar och värderar människor efter deras
rikedom eller marknadsvärde (jfr LVF:s diskussionsunderlag
Engaging Globalization as a Communion från maj 2001).
Alltmedan den globaliserade konsumtionsekonomin
fortsätter att utvecklas, intensifieras förstörelsen av eko­
system. När regnskogar huggs ner och användningen av
insektsgifter ökar för att maximera förtjänsten, leder den
växande ökenspridningen till att den markyta som lämpar
sig för odling minskar. Ökningen av storskalig odling har lett
till arbetslöshet och en flyttvåg från landsbygden till städerna. Det belyser på ett tydligt sätt sambandet mellan ekologiska och ekonomiska frågor. Västvärldens rovdrift i andra
delar av världen, den snabba befolkningsökningen och skadliga kulturella traditioner har gjort att många djur- och växtarter har utrotats. Hela den känsliga balansen i ömtåliga
ekosystem hotas.
Teknologiska landvinningar och moderna bekvämligheter har ofta tagits fram på bekostnad av marken, luften och
vattnet. Föroreningar från kemikalier, skadliga utsläpp och
strålning hotar hela skapelsen. Guds värld har lidit svårt av
hur syndiga människor hanterar den. Samtidigt har teknologiska framsteg gjort att människor har kunnat upptäcka,
spåra och eliminera farliga ämnen. Nya läkemedel och upptäckten av strålningens betydelse för diagnostisering av sjukdomar har till exempel räddat oräkneliga liv världen över.
1.3.2. Teknologiska kontexter
Samtidigt med globaliseringen har användningen av teknologi ökat och tillgången till information blivit större. Informationsteknologin har både positiva och negativa sidor. Till
de positiva hör att människor kan kommunicera friare och
snabbare med varandra, och möjligheten att lagra, hitta,
behandla och sprida information har ökat. Människor kan
också överskrida de traditionella religionsgränserna. Informationsteknologin kan göra det möjligt för kyrkan att nå ut
till människor som har dragit sig undan från institutionella
religiösa sammanhang.
Till de negativa sidorna hör att virtuella kontakter kan
bli viktigare än personliga kontakter. Informationsteknologin riskerar också att öka klyftan mellan dem som har tillgång till teknologin och dem som inte har det. De rika får
lättare tillgång till teknologiska nyheter än de fattiga, vilket
gör skillnaden mellan rika och fattiga länder och människor
i världen större.
Det finns en blomstrande global marknad för genmanipulation av djur- och växtliv. Genmodifierade livsmedel skapar nya beroenden, trots att de fysiologiska konsekvenserna
ännu inte är kända. De globala jordbruksföretag som tar patent på inhemska
växter, utvecklar och stöder det ökande beroendet och
berövar sydliga länder deras äganderätt.
Medan globaliserade kvinnorörelser har öppnat dörren för
många kvinnor genom att bekräfta deras rätt till sin egen
kropp, har globaliseringen av ekonomi och nöjespress ökat
exploateringen av kvinnor som surrogatmödrar och reducerat kvinnors kroppar till objekt eller äggdonatorer. Möjligheten att få veta könet på ett ofött barn har lett till att fler
flickfoster aborteras i länder där pojkar anses mer värda.
Att det är möjligt att göra någonting behöver inte nödvändigtvis innebära att det är rätt att göra det. Vetenskapsmän har stor makt i en värld som dyrkar teknologi, och det
finns en frestelse att missbruka denna makt till exempel för
militära ändamål. När kyrkan ägnar sig åt mission och får se
en glimt av Guds frambrytande rike genom Kristus, träffar
den på etiska dilemman rörande teknologins värde och
användning. Den måste allvarligt begrunda vad som är rätt
och riktigt och inte glömma bort den kulturella integriteten
och det offentliga ansvaret.
1.3.3. Hälsofrågor
Framsteg inom vetenskap och teknologi har lett till betydande framgångar i kampen mot olika sjukdomar och andra
hot mot hälsan. Trots detta fortsätter världen att brottas
med hälsofrågor. Intensiteten i kampen växlar emellertid
från en kontinent till en annan. Till och med i det tjugoförsta
århundradet är sambandet mellan sjukdom och fattigdom
slående. I många länder i syd och även i fattigdomsfickor i
rika länder är de fattiga mer utsatta för hälsoproblem än de
rika. Sjukdomar försvagar den bräckliga ekonomin i länderna i syd.
Dagens värld utmärks av olika fysiska, mentala, psykologiska, emotionella och andliga sjukdomar och problem
som hänger ihop med relationer och sociala förhållanden. En del av dem erkänns öppet, medan andra döljs och förnekas. Till de senare hör dödliga sjukdomar som hiv/aids,
tuberkulos och malaria som ödelägger hela kontinenter. Hiv
och aids har fått pandemisk omfattning i många länder i syd. Ekonomiska, kulturella och andra faktorer har påverkat
vissa länders förmåga att vidta lämpliga åtgärder. Trots att
det framför allt är en hälsofråga, skapar det också allvarliga
sociala och ekonomiska problem, bland annat ett växande
antal föräldralösa barn och en oförmåga hos många aidsdrabbade familjer att försörja sig själva. På vissa platser blir
kvinnor och barn mycket mer utsatta och tyngda. Undervisning i hälsofrågor har stor betydelse liksom behovet att
bryta tystnaden omkring denna sjukdom och andra hälsoproblem. Kyrkan har haft svårt att tala öppet om hiv och
aids, men krisen innebär en utmaning för kyrkan och dess
uppdrag.
Sjukdom kan medföra en permanent försvagning. Förhållanden som leder till funktionshinder är emellertid inte
sjukdomar. Ungefär tio procent av befolkningen i varje land
har ett av fem mer omfattande slags funktionshinder: rörelsehinder, blindhet, dövhet, försvagad intelligens och mentalsjukdomar. Sådana människor utsätts för diskriminering när
de söker arbete och även på sina arbetsplatser. Offentliga
byggnader, arbetsplatser och kyrkor är inte alltid tillgängliga
för människor med rörelsehinder. Kyrkorna försöker allt
mer skapa möjligheter för funktionshindrade att delta fullt
ut i kyrkans liv och arbete, till exempel genom teckentolkning för döva. Att arbeta för att lära samhället att undanröja
fysiska hinder och att sluta stigmatisera och utesluta handikappade människor är en angelägen utmaning för kyrkan.
1.3.4. En värld av våld
Guds mission har alltid ägt rum mitt i en värld av våld. Korsfästelsen var en våldshandling mot Gud och indirekt mot
mänskligheten och hela skapelsen. Kyrkans missionsgärning
tog sin början under förföljelse och våld. Våld i alla former,
öppet eller fördolt, har alltid använts för att få makt över
andra. Det är ett kraftfullt medel som används av dem som
har makt eller vill ha makt för att kontrollera, förtrycka eller
tvinga igenom förändringar för egen vinning. Det är en synd.
Krig och konflikter: Våld, konflikter och krig äger rum
mellan och inom länder som en maktkamp för att behålla
eller öka kontrollen över begränsade resurser och få oinskränkt makt. I det förgångna utkämpades konventionella
krig av militären enligt förutbestämda regler. På sistone har
upprorsmän, rebeller och krigsherrar startat väpnade kon10
flikter. Oskyldiga civila, i synnerhet kvinnor och barn, dras
in i konflikterna och används som brickor i spelet, sköldar
eller måltavlor. Användningen av terror som ett effektivt
medel att bryta ner fienden har alltid följt med väpnade konflikter. Dagens teknologiska framsteg gör denna form av
våld ännu mer livsfarlig såväl fysiskt som psykiskt.
Krig leder till obeskrivligt lidande, sjukdom och fattigdom särskilt för de mest sårbara: äldre, kvinnor och barn,
och för kommande generationer. Det ödelägger infrastrukturer och miljö.
Lika destruktivt är det dolda våldet inom geopolitisk och
ekonomisk krigföring mot fattiga länder. Ett exempel på det
är när bistånd villkoras till accepterandet av en viss politik
som gagnar givaren på mottagarens bekostnad. Ett par
exempel på sådant dolt våld är de orimliga statsskulderna
hos länder i syd och sådana investeringar som görs i andra
länder för att öka den egna förtjänsten men skadar det land
där investeringen görs. Fattigdom är i sig ett slags våld, eftersom den berövar människor deras människovärde, hälsa och
välmåga.
Strukturellt och samhälleligt våld: Våld uppkommer när
samhällsstrukturer grundas på och upprätthålls av privilegierade grupper som slår vakt om sina egna fördelar. Patriarkala strukturer erkänner till exempel inte kvinnors rättig­
heter och jämlikhet. Människor på flykt utnyttjas, och
invandrare behandlas orättvist av etniska, rasmässiga, sexuella eller religiösa orsaker. Social skiktning är en annan form
av samhälleligt våld. De ”oberörbara” eller de som står
längst ner i samhället blir ofta uteslutna. Sociala och politiska strukturer som diktatur, oligarki och patriarkat har alltid resulterat i samhällsvåld. Det underblåser förtryck av
mänskliga och medborgerliga rättigheter, orättvisa politiska
program och ensidigt införande av regionala värderingar,
ideologier och ekonomi. Kön, ras, etnicitet, religion, sexuell läggning och till .
och med språk har använts som skäl för att utestänga
människor eller beröva dem deras talan. I extrema fall kan detta leda till så kallad etnisk rensning och
folkmord. Genom hela historien har samhälleligt våld trotsats. Motaktioner, inklusive terrorhandlingar på nationell
och regional nivå, har orsakat långvarigt lidande och förstörelse.
Våld mot kvinnor, barn och svaga grupper: Våld orsakar
också fruktansvärt lidande i hemmen, ofta riktat mot kvinnor,
barn, åldringar och funktionshindrade. Dessa människor
kan utsättas för fysisk, psykisk och sexuell misshandel. För
att förövarna ska få större kontroll ser de ofta till att miss-
handlade kvinnor isoleras från en gemenskap som kan
styrka och stödja dem. Våld kan också yttra sig i form av
orättvisa löner och olika möjligheter för kvinnor och män,
liksom ”glastaket” i affärsföretagen. Ett exkluderande språk
som bara rör män gör halva befolkningen i världen tyst och
anonym (jfr LVF:s dokument Churches say NO to violence
against women, 2001). Barn kan bli undernärda eller nekas
utbildning. Våld handlar också om att tvinga barn att delta
i krig, prostitution och barnarbete.
Våld mot åldringar förekommer när institutioner tar
deras värdighet ifrån dem eller utsätter dem för tung medicinering, eller när deras egna barn och samhället misshandlar
dem ekonomiskt, socialt, fysiskt eller intellektuellt. Äldre
människors klokhet blir ofta avvisad eller försummad. Deras
strävan att föra sina värderingar och sin livserfarenhet vidare
till nya generationer glöms bort. Kyrkan i mission har ett
uppdrag att ta itu med detta våld genom en attityd och verksamhet som uppmuntrar till gemenskap i stället för att isolera människor.
Våld inom religion och kyrkor: Religiös fanatism är ett
sorgligt faktum i människans historia. Den föder våld som
kan rikta sig inåt i en strävan att rena kyrkan eller den reli­
giösa organisationen, eller utåt, mot människor av annan tro
eller till och med från andra samfund inom den egna religionen. I en mening rör det här sig om våld i dess värsta form,
för det rättfärdigar sig själv i religionens namn och i Guds
namn. Det har utövats öppet av fanatiker inom alla religioner och i det fördolda genom missuppfattningar och feltolkningar av andra religioner, som direkt påverkar förståelsen
av missionsuppdraget.
Kyrkan är inte alltid ett offer för våldet, även om det ofta
är så. Men kyrkan har också utövat våld mot sina egna medlemmar. Koloniala kyrkor visade sin makt över de kyrkor
som höll på att utvecklas genom missionen. Kyrkliga myndigheters maktmissbruk och egendomstvister har ofta varit
en orsak till kyrkliga konflikter. Kvinnor har förtäckt eller
öppet uteslutits från ledarskap och högre poster i kyrkan,
och deras röster, liksom ungdomarnas, har blivit tystade eller
ohörda.
Våldet försöker isolera och separera människor från
deras sammanhang och från deras källor till näring och
hopp. Våldet behandlar människor som mindre mänskliga. Våld är en synd som vill förtrycka och förneka alla tecken på
hopp och gemenskap med Gud. Kyrkan och dess mission är
kallad att uppmärksamma och fördöma detta våld och i
stället­ gå med dem som söker rättvisa och fred för sin upprättelse.
1.3.5. Religiösa, kulturella och politiska kontexter
I många delar av världen finns det, trots eller på grund av
våld och katastrofer, en ökande andlighet: människor söker
nya former av andlighet för att tillfredsställa sin längtan
efter tillhörighet. Det förefaller ofta som om den institutionella kyrkan inte kan fylla deras andliga behov. I många länder i Europa – som av analytiker beskrivs som efterkristna,
postmoderna, starkt sekulariserade och påverkade av marknaden – har kyrkorna upplevt en kraftig minskning av antalet medlemmar på grund av en allmän brist på intresse för
kyrkoliv och mission. Vad som tidigare har kallats för kristenheten finns inte längre. Nya eller återupptäckta former av
religion tar i stället över i sökandet efter andlighet. Somliga
har lämnat de traditionella religionerna för att återupptäcka
sina kulturella rötter, ägna sig åt spiritism eller anamma
sekulariseringen.
En ny utmaning för kyrkan i mission, särskilt i nord, är
att uppmärksamma den religiösa och kulturella mångfald
som finns i dess krets. Stora skaror av människor som flyttar
till nya regioner och kontinenter, på jakt efter ekonomiska
utkomstmöjligheter eller på flykt från våld och förtryck, har
lett till en allt större mångfald av religioner och kulturer i de
stora städerna i världen. Religiösa kulturer är inte längre isolerade från varandra. I sådana mångkulturella sammanhang
känner människor att deras självuppfattning eller identitet
blir ifrågasatt. De söker efter sina rötter och efter en mening
med livet. Många ägnar sig ständigt åt att bygga upp sitt jag
eller att hitta sin identitet. Allt detta är uppenbart i ungdomskulturen och bland invandrare, men det är också ett
drag i de flesta människors liv. Verksamhet där man söker
sin identitet bedrivs både på personlig och kollektiv nivå, när
människor försöker skapa eller återskapa sin personliga eller
kollektiva identitet, eller till och med försöker skriva om
historien­. Det här perspektivet kan bidra till att förklara
orsakerna till regionala konflikter och kan också kasta ljus
över den ökande fundamentalismen och nationalismen. Kyrkor­ i de länder som tar emot invandrare och flyktingar
utmanas att engagera sig i ett dagligt samspel genom dialog
och gästfrihet.
En reaktion på den ökande religiösa mångfalden har
varit en reaktionär fundamentalism, där det finns en stark
önskan att gruppen ska skydda sig och sin identitet från
påverkan utifrån eller att man ska återfinna en passionerad
lojalitet med en idealiserad traditionell religiös tro. Behovet
att återfinna eller betona det grundläggande i sin tro är viktigt och stärker självuppfattningen, eftersom den dynamik
som ingår i grunden för tron kan förändra individen, den
religiösa gemenskapen och samhället i stort. Fundamentalismen gör emellertid sådana religiösa grunder till något kate-
11
goriskt och tvingar alla i samhället att leva efter dem. I kombination med politisk och ekonomisk makt kan reaktionär
fundamentalism användas till att rättfärdiga motstånd eller
våld mot utomstående.
En omfattande förändring av kulturmönster, som beskrivs
som övergången från det moderna till det postmoderna
samhället, har identifierats som en av missionens mest
utmanande kontexter. Detta kulturbyte är nära förbundet med globalisering och
betraktas som dess sociala, kulturella och religiösa efterverkningar. Det karakteriseras av att man radikalt ifrågasätter
invanda begreppsapparater och det som tidigare ansågs som
sanning och auktoritet. Inget kan tas för givet i vetenskap,
religion eller sökandet efter stabilitet i familjemönster eller
traditionella former av auktoritet. Känslan av osäkerhet
ökar i en värld där språkets betydelse och hermeneutik får en
framträdande roll i det vetenskapliga samhället. När teologiska sanningar ifrågasätts, utmanas kyrkans uppdrag i världen. Med hjälp av globaliseringen begränsas inte inflytandet
av de här fenomenen till nord, där de har uppstått, utan är
redan märkbart i olika delar av världen.
Kristna bor och arbetar i olika politiska kontexter. Det
finns olika åsikter om huruvida olika regimer arbetar för
eller mot Guds mission. Människor kan blanda ihop Guds
rike med politisk makt, särskilt när termen ’Guds kungarike’
används.1) Ett gott styrelseskick gör det frestande att anta att
det är ”välsignat av Gud” och att ett sådant system är påbjudet för alla kulturer. Varje styrelseskick sätter emellertid sin
prägel på samhället utifrån sin verklighet och ideologi. Inflytandet från de politiska ideologierna kan tysta människors
röster, beröva dem deras värdighet, gynna samhälleligt våld
eller leda till en global konflikt. Ett dåligt styrelseskick kan
göra att tillgången till utbildning, hälsovård, säkerhet eller
organisatoriska resurser blir otillräcklig. Ändå äger Guds
mission rum mitt i dessa kontexters mångtydighet.
1.4. Kontext och teologi
Hittills har några av realiteterna i dagens sammanhang som
har betydelse för kyrkans mission och teologi beskrivits. Lärjungarna på väg till Emmaus fick se sin kontext på ett
nytt sätt, när Jesus öppnade skrifterna och uppenbarade sig
själv för dem som den uppståndne Kristus i det ögonblick
han bröt brödet. Genom denna uppenbarelse fick de den
kunskap och förståelse de behövde för att kunna möta sin
omgivning på ett sätt som hjälpte och utrustade dem för
missions­uppdraget. Kyrkan måste också på ett kritiskt sätt
reflektera över sin teologi och missionsgärning i ljuset av
Guds ord, som levandegörs av den Heliga Anden inom varje
kontext.
Kontext och teologi relaterar till varandra på ett dialektiskt och dialogiskt sätt som bäst beskrivs som en hermeneutisk spiral. Teologin har sitt ursprung i att man lyssnar till
Guds ord i en kontext, följt av ett trosengagemang. ”Tro
som verkar i kärlek”, en tro som uppstår när man lyssnar till
och låter Guds skapande ord verka, tar sig uttryck i praxis,
det vill säga en aktivitet som försöker levandegöra evangeliet
i en församlings liv och kontext. Kristen teologi är att trofast
begrunda Guds varande och verkande i världen och kyrkans
och den enskildes praxis. Missionens teologi begrundar mer
uttryckligen Guds mission och kyrkans svar på Kristi nåderika kallelse att följa honom.
När kristen teologi begrundar sin praxis, är den med
nödvändighet kontextuell: När den inriktar sig på sammanhanget, påverkas den av det och bestäms i större omfattning
av det. Teologin behöver därför ständigt utmanas och förvandlas av Guds ord i Skriften. Lärjungarna som var på väg
till Emmaus hade lärt in en teologi om Kristus, som den uppståndne sedan utmanade och förvandlade. En teologi som
ska kunna uttrycka Guds mission måste ständigt förvandlas
av Ordet i kontext och praxis.
En teologi som bygger på en lång historia och en rikedom av kristna traditioner skärper dessutom kyrkans analys
och beskrivning av kontexten. Genom att tjäna den missionella kyrkan i spänningen mellan praxis i kontexten och
Guds skapande ord, gör teologin det möjligt för kyrkan att
se klart på sitt engagemang i världen och stärker kyrkans
förståelse av sitt innersta väsen.
1) I engelskan används termerna ’God’s reign’ och ’God’s kingdom’ för att beteckna Guds rike. Författarna av detta dokument menar att
ordet ’kingdom’ ger mer världsliga associationer och också syftar på en mansperson, kungen, varför man föredrar det mer (köns)neutrala
ordet ’reign’. Övers. anm.
12
Sektion 2
Missionens teologi
Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på
det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta
och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och
alla profeterna förklarade han för dem vad som står om
honom överallt i skrifterna. Lukas 24:25–27
2.0. Introduktion
Tanken på Guds folk som sänds ut i världen för att förkunna
att Guds rike bryter fram i Kristus finns i hela Nya testamentet, fastän ordet ”mission” inte återfinns i Bibeln. Från
1500-talet blev missionen av historiska anledningar förknippad med erövring, kolonialism, kulturell och religiös impe­
rialism och införande av västerländsk kristendom världen
över. Idag innebär ordet ”mission” olika saker, och det råder
förvirring om och även viss aversion mot begreppet. Förhoppningen är att man genom att diskutera den teologiska
grunden för mission med utgångspunkt från den hermeneutiska spiralen ska få viss klarhet om olika tolkningar av mission och återvinna den från gångna tiders missbruk.
Guds ord i Skriften, som genom den Heliga Anden får liv
i en kontext, är grunden för kyrkans tro, liv, mission och teologi. Fastän Skriftens olika delar inte verkar vara enhetliga,
anser den lutherska traditionen att Skriften tolkar och förklarar sig själv och visar vad som är väsentligt och vad som
inte är det. Vad som enligt Skriften är väsentligt är evangeliet att
Jesus Kristus är Frälsaren och grunden för tron och källan
till all mission som leder till förvandling. Ordet uppväcker tron, genom vilket det förenar en människa
med den levande Guden och på så sätt öppnar en ny verklighet i Kristus, som är närvarande i tron genom den Heliga
Anden. Det är samma Heliga Ande som uppehåller tron och
ger den kraft att vara trofast och fri att verka i mission
(Joh 14:12, Rom 6:22, 7:4).
Kyrkans uppdrag kommer att fortsätta tills Guds rike
har fullbordats. Enligt Skriftens vittnesbörd är Guds rike
eskatologiskt, det vill säga en verklighet i den yttersta tiden
som redan är här och bryter fram i våra liv och sammanhang
här och nu. I Jesus Kristus har Guds fullhet uppenbarats
(Kol 1:19, 2:9). Med denna uppenbarelse bryter Guds nya
himmel och jord (Uppb 21) in i den nuvarande världen. Den
nuvarande skapelsen deltar redan nu i den nya skapelsen. Ett avgörande tecken på Guds rike är att döden på korset
övervanns genom Kristi uppståndelse, som öppnade en .
ny framtid för mänskligheten tillsammans med Gud.
Världen och människorna är emellertid en del av den gamla
skapelsen och därför står de fortfarande under korsets
tecken och är inte fullständigt återlösta. Syndens destruktiva
makt påverkar fortfarande människors liv, trots att den
redan har besegrats på korset. Synden har förstört harmonin
i skapelsen och fört främlingskap, skuld och skam in i världen. Den har orsakat människans brytning med Gud, med
jaget, nästan och naturen. Detta ”redan och ännu inte”, som
aposteln Paulus beskriver det, är den grundläggande spänningen i kristna människors tro, tal och dagliga liv och utgör
grunden för de kontexter där kyrkans mission verkar. Det missiologiska perspektivet på Guds rike måste diskuteras mer bland kyrkorna. Det behövs en större tydlighet om
skillnaden mellan Guds rike som Guds närvaro i världen
alltsedan skapelsen och Gudsriket som det bröt fram i världen genom Kristus. Likaså behövs en tydlighet angående
skillnaden mellan å ena sidan ’Guds rike’ eller det traditionella begreppet ’Guds kungarike’, som innebär en möjlighet
att av egen fri vilja stå utanför Guds kungarike, och å andra
sidan ’Guds rike som bryter fram genom Kristus’. Valet av
termen ’Guds rike’ i stället för ’Guds kungarike’ grundas inte
bara på att man eftersträvar ett inklusivt språk. ’Guds rike
som bryter fram genom Kristus’ bekräftar Guds rike i skapelsen på grund av inkarnationen, men det är samtidigt en
bekräftelse av den slutliga fullbordan, som inleds med Kristi
uppståndelse. Dessutom uttrycker Guds eskatologiska rike
på ett dynamiskt sätt Guds samspel med världen och Guds
handlingar i världen. Jämfört med detta är ’Guds
(kunga)rike’ mycket statiskt och geografiskt bundet och kan
därför lätt förväxlas med begreppet kristenheten.1)
2.1. Guds mission
Genom livets alla oklarheter och vedermödorna i en värld av
våld har kyrkan lärt sig att förlita sig på Skriftens uppen­
barelse att Jesu Kristi Gud är en Gud som är närvarande och
handlar i kärlek i och för världen. Gud finns i mission. I Jesus­har Gud kommit till ”landet långt borta”. Gud levde
och dog tillsammans med den förlorade sonen för att föra
hem honom med all den värdighet det innebär att vara Guds
1) I svenska sammanhang har orden ‘rike’ och ‘kungarike’ inte samma valörer som i engelskan. Nyanserna i detta stycke är därför svåra att
återge i svensk översättning. Se även not 2. Övers. anm.
13
barn (Luk 15:11–24). Den ende kärleksfulle Gudens mission
är en mission av nåd och barmhärtighet, inte av vedergällning och makt. Den övervinner allt som följer i syndens spår
– främlingskap, död och fördärv – och sträcker sig bortom
individen till alla människor, till hela skapelsen. Denna nåd
har rört vid hela skapelsen som därför väntar på sin förvandling (Rom 8:22–23).
Denne Gud, som verkar i mission, som skapar och upprätthåller universum och ändå blir sårbar i och genom sin
egen skapelse, är en treenig Gud. Treenigheten beskriver
”Gud i mission” som en Gud som alltid finns till för andra,
alltså hela mänskligheten, hela världen och hela skapelsen.
Treenigheten är en gemenskap i mission, som upprättar
och ledsagar den enfödde Sonen som blev sänd, den
älskade­, för att förvandla, försona och upprätta världen. I Guds pågående mission sänder Fadern och Anden Sonen,
Fadern och Sonen andas genom Anden, och Sonen och
Anden uppenbarar Faderns ära till universums yttersta
gräns. Att sända och samtidigt ledsaga och upprätta den
älskade­, att nå ut i världen för andra och därigenom acceptera sårbarheten i kärlek, kännetecknar treenigheten. Det är
denna kärlek som enar den treenige Guden.
2.1.1. Guds mission som Skapare
Den bibliska synen på Guds mission i skapelsen bekräftar ett
förhållande mellan Gud och världen. Gud skapade världen
av ingenting, av sin egen nåderika vilja. Därför är världen
helt beroende av Gud, som är källan till allt liv och som upprätthåller, fyller, förvandlar och förnyar livet i världen
(Ps 104). Skapelsen hör till evangeliets hjärta och innersta
väsen, för Guds gränslösa kärlek och godhet uppenbaras i
skapelsen.
I kärlek har Gud också delat med sig av sin mission i
skapelsen­ till alla människor som är skapade till Guds avbild
för att vara Guds medarbetare. I sin egenskap av Guds förvaltare är både kvinnor och män ansvariga inför Gud för sin
omvårdnad av skapelsen. Detta ansvar som den ”skapade
medskaparen” har, är nära sammanlänkat med mänsklig
värdighet. Gud i sin nåd upprätthåller också världen genom
att arbeta inom mänskliga institutioner och sammanslutningar. De som bekänner Guds namn är kallade att arbeta
tillsammans med alla människor för att fullfölja Guds avsikt,
som är fred och helhet. Det innefattar befrielse från hunger,
arbete för rättvisa, tillit mellan människor och ett ansvarsfyllt användande av jordens resurser.
Fastän mänskligheten och hela skapelsen lider av syndens makt och dess följder (Rom 8), vilket verkligheten med
14
smärtsam tydlighet visar, har dessa krafter inte sista ordet. Skapelsens budskap och verklighet omfattar också löftet att
Gud ska ”göra allting nytt” (Uppb 21:5). Den treenige
Guden kallar därför människor att delta i Guds mission i
skapelsen, som just nu, mitt i ondskan, ser fram mot den
kommande fullbordan. Förvandling och rättfärdighet, för­
låtelse och försoning, helande och upprättelse är tecknen på
världens framtid med Gud. Kristna kan på många sätt stärka
och synliggöra dessa glädjande tecken i sina egna sammanhang.
2.1.2 Guds mission som Frälsare
Jesu liv, hans gärningar, lidande, död och uppståndelse
uppenbarar Guds villkorslösa kärlek till den värld Gud skapade (Joh 3:16). För att mission ska bli en helhet måste alla
väsentliga kristologiska aspekter beaktas. Jesu liv, undervisning och gärningar ger kristna ett exempel på hur uppdraget
ska utföras: Jesu personliga ”manifest” i synagogan i Nasaret (Luk 4:16–20), utsändandet av lärjungarna (Matt 19),
hans undervisning och liknelser, hans helande och bespisning
av de hungrande, den status, värdighet och betydelse som
han gav kvinnorna och deras delaktighet i hans gärningar. Ännu viktigare är emellertid hur Guds mission uppenbaras
i Sonens väg, nämligen inkarnationens väg, korsets väg och
uppståndelsens väg.
Inkarnationen visar på en modell för holistisk mission,
eftersom Gud genom inkarnationen träder in i allt vad det
innebär att vara människa. Genom Jesu födelse förverkligas
det mest centrala löftet i Guds mission: att Gud sände sin
Son till världen för att frälsa den. Genom Jesus blev Gud
mänsklig på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt i en
bestämd kultur. Han underkastade sig mänskliga villkor. Han identifierade sig med människor genom att solidarisera
sig med alla som lider nöd. I Jesus har Gud uppenbarat den
ursprungliga avsikten med skapelsen och med sann mänsklighet. Inkarnationens väg är en förvandlingens och .
försoningens väg.
Korsets väg är Guds kraftfulla sätt att säga nej till synd och
orättfärdighet och att stå för kärlek och rättfärdighet trots
förföljelse och korsfästelse. När Jesus Kristus identifierade
sig med människors lidande och bar deras synder på korset,
trängde han ner till de mörkaste djupen i människans existens och övervann dödens makt. Genom Kristi död vinns
frälsningen för hela världen: ”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” (2 Kor 5:19). Kristi kors uppenbarar också Guds solidaritet med de utestängda och för-
tryckta, liksom det är en protest mot orättfärdighet och förtryck. I själva verket finns den korsfäste Guden med i djupet
överallt där människor i olika sammanhang förtrycks och
utestängs. Kristi korsfästelse rättfärdigar emellertid inget
orättvist lidande och utgör inte heller en modell för hur
lidandet ska bäras. Den är snarare ett vittnesbörd om Guds
önskan att ingen ska behöva lida av våld. Korsets väg är en
försoningens och upprättelsens väg.
Kristi uppståndelse är den enskilda händelse som mest
genomgripande har förvandlat världen. Våld, död och rädslan inför dess slutgiltighet har inte längre sista ordet. Uppståndelsen har öppnat en ny verklighet av befrielse och hopp
för mänskligheten och hela skapelsen. Gud är försonad med
mänskligheten och skapelsen genom Kristi död och uppståndelse. Gud har också öppnat försoningens väg mellan människor och mellan mänskligheten och skapelsen. Dessutom
uppenbarar Kristi uppståndelse tingens sanna natur. Själva
skapelsen får en ny dimension. Varje skapat ting, varje ögonblick och händelse är fyllt av livgivande möjligheter; ingenting kan vara slutgiltigt. Även det som tycks vara ”återvändsgränder” förvandlas till möjligheter för missionsuppdraget. Uppståndelsens väg är en väg av förvandling och
upprättelse.
2.1.3. Guds mission som Livgivare
Guds mission fortgår i världen genom den Heliga Anden. Guds Ande gav profeterna kraft, och den nedsteg till Jesus
när han började sin gärning. Den tog sin boning i de första
lärjungarna och sände och utrustade den framväxande kyrkan för dess vittnesbörd. På samma sätt kallar den Heliga
Anden i alla tider hela Guds folk, sänder ut dem och gör det
möjligt för dem att delta i missionsuppdraget, oavsett deras
ålder och kön.
Genom evangeliet kallar den Heliga Anden människor
till ånger, tro och ett nytt liv. Det är Anden som samlar en
mångfald människor till en ny gemenskap, som bryter ner de
gränser som klass, ras, kön och kultur sätter upp. Det är inte
budbäraren utan den Heliga Anden som får människor att
bekänna synd och orättfärdighet, som väcker tron till liv och
som förnyar Guds folk för missionsuppdraget, både enskilt
och kollektivt. I den Heliga Andens kraft når det förkunnade
ordet ut och försöker förvandla även dem som är långt borta
från Guds rike – de som motsätter sig, inte bryr sig om eller
förvanskar evangeliet.
De bestående frukterna av mission är den Heliga Andens
verk. Anden gör så att ofullkomliga mänskliga ansträngningar kan bli redskap för Guds mission. Den Heliga Anden
förvandlar mänskliga ord som förkunnar det glada budskapet, dopets vatten och nattvardens bröd och vin till tecken
på Kristi närvaro i kyrkan och rustar kyrkan för Guds mission. Den Heliga Anden förser kristna och hela kyrkan med
en mångfald av gåvor (1 Kor 12, Rom 12, Ef 4). Utrustade
med dessa andliga gåvor (charismata) kan de förkunna
evangeliet och dela det liv som beskrivs i evangeliet med alla
folk på alla platser. Alla Andens gåvor – predikan, undervisning, helande, profeterande, administration och andra gåvor
som ges till både kvinnor och män – är avsedda att stärka
gemenskapen bland Guds folk, församlingarna, till inre växt
och en holistisk mission. Anden gör den ofullkomliga kyrkan till en försmak av den utlovade kommande tidsåldern.
2.2. Kyrkan i mission
Treenigheten, ”som är en gudomlig sändningsgemenskap”,
har gett kyrkan möjlighet att ta del i Guds mission, att bli
sänd, upprättad och följd av nåd till jordens ände. Att ta
emot kyrkan, med all dess mänskliga bräcklighet, i den
gudomliga missionsgemenskapen (1 Kor 1:9) visar djupet av
Guds kärlek och omfattningen av Guds sårbarhet. Kyrkan i
mission syftar på den lokala församlingen av troende som
upprättas av Guds ord och sakrament och leds av den Heliga
Anden till att delta i Guds mission. Denna kyrka breder ut
sig för att omfatta olika former av samhörighet och gemenskap och olika uttryck. Den sträcker sig också i tiden för att
omfatta föregående och kommande generationer. Kyrkan i
mission är Kristi kropp i världen.
Att kyrkan deltar i Guds mission är därför en nådegåva
från Gud, en gåva som bygger på och flödar fram ur Guds­
riket som bryter fram i Kristus. Kyrkan, som är skapad av
nåd för att vara en del av den gudomliga gemenskapen, lever
inte för sin egen skull utan för Gud och för världen. Eftersom kyrkan är ”bestämd till att formas efter hans sons bild”
(Rom 8:29) inte bara deltar den i fullbordandet av Guds
mission­ utan är också ett tecken på dess närvaro.
Kyrkans mission kommer alltså från evangeliet, inte från
lagen, för Guds frälsande nåd har befriat kyrkan från att
tvångsmässigt jaga efter framgång och resultat för sin egen
skull. Missionens framsteg kan inte mätas huvudsakligen
med mänskliga förväntningar och tankegångar. När kyrkan
troget följer sin Herre och i sitt liv och vittnesbörd förtröstar
på den uppståndne Kristi närvaro, återspeglar dess mission
också sårbarheten hos den villkorslösa kärlek som visades
på Kristi kors. I Guds mission vänds mänskligt nederlag ofta
till seger, för Kristi kraft fullkomnas i svaghet (2 Kor 12:9).
15
2.2.1. Mission är en del av kyrkans eget väsen
Själva grunden för kyrkans existens är, som Jesus visar, att
delta i Guds mission: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag
er” (Joh 20:21). Kyrkan är Guds eget folk som är skapat till
att kungöra de stora gärningarna av den, som har kallat dem
från mörkret till Guds underbara ljus (1 Petr 2:9). Missionen
är alltså kyrkans innersta väsen. Kyrkan kan inte välja att
verka i mission eller att låta bli. Missionen är grundläggande för att kyrkan ska vara .
”en enda, helig, allmännelig och apostolisk” kyrka .
(som det står i den nicenska trosbekännelsen).
Mission och en enda, helig och apostolisk kyrka
Kyrkan som Kristi kropp är en enda och den deltar i den treenige Gudens enda mission. På grund av mänsklig svaghet
har kyrkan ännu inte förverkligat den enhet som den bekänner sig till, men har genom århundradena försökt närma sig
den genom att ägna sig åt mission i ”mångfaldens enhet”. Kristna har alltid bekänt att oenigheten inom kyrkan är till
skada för dess vittnesbörd om Guds kärlek. Kristi bön som
överstepräst att ”de alla skall bli ett … så att världen kan
tro” (Joh 17:21) har också blivit en bön för kyrkan, eftersom
den längtar efter den dag när den ska bli en enda ”Kristi
kropp”. Kyrkans enhet är ett av syftena med mission. De
olika kyrkorna som tillsammans deltar i Guds mission i ekumeniskt samarbete är ett sätt att uppleva enheten, och på så
sätt stärka deras arbete i ekumenisk dialog.
Kyrkan är helig därför att den är en gemenskap som
Gud älskar och helgar genom att avskilja den för mission. Kyrkans­ helighet ligger därför inte i att den är ”annorlunda”
än världen utan uttrycks just genom att den är i världen och
deltar i Guds mission genom sitt varande, sin närvaro och
genom att handla i en värld av våld och lidande. När kyrkan
visar på den Heliges nåd och kärlek mitt i en värld som
håller­på att förstöra sig själv, finns det en djup känsla av
längtan efter och förväntan på helighet. Kyrkan visar i sin
mission­på livets och hela Guds skapelses helighet. Genom
sin närvaro vittnar den, ibland även utan ord, om den
pågående­skapelsens värdighet och helighet.
Kyrkan i mission är apostolisk genom att den treenige
Guden, som är ”en gudomlig sändningsgemenskap”, ger den
kraft, sänder den och följer den i dess uppdrag. Att kyrkan
är apostolisk har primärt att göra med att den sänds ut med
ett glatt budskap till världen (Matt 28:18–20). Det visar
alltså på vilken avgörande roll Ordets och sakramentets
prästerskap har för att styrka kyrkan i dess uppdrag.
16
Om inbjudan till nådens dop ska ses som en integrerad
del av kyrkans apostoliska arv har debatterats mycket i delar
av den lutherska gemenskapen. Vissa kyrkoledare i Asien till
exempel anser att det är en teologiskt riktig åsikt att odöpta
troende tillhör den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan i kraft av sin tro. Därför menar de att det är
onödigt att utsätta dessa trosutövare för den sociala, politiska och ekonomiska påfrestning som förknippas med
dopet, en situation som är vanlig i deras del av världen. Lutherska kyrkor i andra sammanhang hävdar däremot
bestämt att ”dopet av människor i Faderns, Sonens och den
Heliga Andens namn” är en del av kyrkans apostoliska
uppdrag­.
Dessutom handlar det apostoliska arvet mindre om
kyrklig hierarki och auktoriteter än om den apostoliska tron
som verkar i missionsuppdraget genom kvinnor och män. Det apostoliska arvet framhäver att kyrkans grundläggande
natur är att vara sänd. Den apostoliska grunden betonar
också att den som sänder alltid är närvarande och aktiv
genom kyrkans inkarnerande mission. Utsändandet behöver emellertid inte nödvändigtvis innebära att man reser till länder eller kulturer långt borta, även
om vittnesbördet i olika kulturer är en viktig del av sändandet. I dagens globaliserade värld finns världens ände ofta
nära hemmet.
Mission och den allmänneliga kyrkan
Kyrkans allmännelighet, som den uppfattas i missionens
perspektiv­, handlar i allmänhet om att geografiskt sprida den
kristna tron över hela världen och om kyrkans närvaro på
varje plats i otaliga kulturer och subkulturer. I likhet med
surdeg inte bara genomsyrar den kristna tron hela degen
utan förvandlar den också. Tonvikten ligger emellertid
snarare­ på trons kvalitativa allmängiltighet och dess inkarnation inympad i varje kultur än på kyrkans kvantitativa
utbredning. Denna kvalitativa allmängiltighet omfattar troende i alla tider – Guds folk i tidigare generationer, av idag
och i kommande generationer. Kyrkans allmännelighet är
också en påminnelse om att Guds skapelse till sist ska enas
och förnyas i Kristus.
Trots sin universalitet är den kristna tron också kulturellt
bunden. Tron är av naturen inkarnerad, fast knuten till en
viss tid, plats och kultur. När lokala församlingar ger sig in i
missionsengagemanget måste de söka en balans mellan det
lokala och det universella, eftersom det universella och det
personliga är oupplösligt förbundna med varandra. Utan
den universella gemenskapen i tron är den lokala kyrkan
oförmögen att hitta en äkta självförståelse i den lokala kontexten. För kyrkan i missionsuppdrag leder därför allmänne-
lighet eller universalitet utan kontextualitet till imperialism,
och kontextualitet utan allmännelighet leder till provinsialism. Mission och kyrkan som gemenskap och
ekumenisk samhörighet
Kyrkornas verkliga gemenskap har sitt ursprung i den treeniga Gudens gemenskap genom Kristus (1 Kor 1:9). Gemenskap är därför inte en strategisk förbindelse eller en allians
för praktiska syften som man kan överge om det visar sig att
den inte är fördelaktig. Den är en verklighet som återspeglar
kyrkans identitet som ett enda delande av Guds egentliga
varande.
I ett ecklesiologiskt sammanhang uttrycker termen
”gemenskap” (kommunion) kyrkorelationer på tre olika
nivåer: för det första kyrkans enhet i alla tider och på alla
platser, för det andra livets beskaffenhet tillsammans i den
lokala kyrkan, för det tredje relationen mellan lokala kyrkor
i ett regionalt och globalt sammanhang. Hur man uppfattar
kyrkan som en gemenskap har direkt inverkan på hur man
uppfattar utövandet av missionsuppdraget. När man ägnar
sig åt missionsuppdraget som en gemenskap innebär det en
kvalitativ skillnad i missionen. Eftersom kyrkans mission
inte är till för sitt eget förhärligande, kan kyrkor från samma
tradition i olika regioner och från olika traditioner i samma
region arbeta tillsammans, ekumeniskt, i ett gemensamt
missions­arbete. Gemenskap som uppehåller enhetens ande
och allmännelighet tar sig uttryck i ett ödmjukt engagemang,
respekt för varandra, fördragsamhet, tålamod och kärlek. Tendensen att tävla om missionsfälten i olika delar av världen i strävan att höja sitt eget samfunds eller sin egen organisations profil och utvidga dess intressesfär, borde ersättas av
samarbete och gemensamma ansträngningar. Tävling och
tanken på ”erövring” liksom proselytism (att locka andra
kristna till sitt eget samfund) äventyrar och underminerar
Guds mission.
Att delta i gemensamt/ekumeniskt missionsarbete i olika
delar av världen stärker kyrkornas gemenskap. Att samarbeta i mission som ett uttryck för ett gemensamt åtagande
och att dela missionens resurser, såväl andliga, mänskliga,
materiella som ekonomiska, förtar varje känsla av överlägsenhet, isolering, opportunism och misstänksamhet. Kyrkor
som utövar mission tillsammans brukar ha en förmåga att
behålla en anda av enhet, ömsesidighet, lärande och gemensamt delande samt uppleva välsignelsen i att leva i gemenskap.
Visionen och utövandet av gemenskapen kan hjälpa kyrkan att ta itu med den rådande splittringen och uppdelningen av församlingar och komma med helande till en värld
som söndras av girighet och våld. Som enade i mångfalden
(Rom 12:5) har kyrkans medlemmar uppdraget att ”bygga
upp varandra” (1 Tess 5:11) och ”överträffa varandra i
ömsesidig aktning” (Rom 12:10). Så kan kyrkan som en
gemenskap bjuda in församlingar att dela ansvar och främja
ett rättfärdigt samhälle.
2.2.2. Mission upprättas av Ordet och leds av Anden
Kyrkan är utflödet av Guds kraftfulla ord (creatura verbi). Den får sin styrka, sitt liv och sin kraft genom Ordet för att
verka i mission. Guds ord uppehåller trons liv trots tvetydigheter och frestelser i kyrkans ständigt föränderliga sammanhang. Den rustar också Guds folk för ett gott verk (2 Tim
3:16) och hjälper dem på det sättet att se behoven i olika
sammanhang. I kyrkan skapar Ordet både viljan och för­
mågan att ta del i Guds rike som bryter fram.
Sakramenten som det ”synliga Ordet” är också oupplösligt förbundna med mission och dess mål och utövande. I dopet har den kristna kyrkan funnit löftet om villkorslös
nåd, förlåtelse och ett nytt liv i Kristus: ett liv i lärjungaskap. Dopets nåd ger näring åt detta liv i lärjungaskap genom en
kristens livslånga resa i ”tro aktiv i kärlek”. I dopet kallas de
troende till gemenskap med treenigheten i missionsuppdraget och genom samma kallelse blir de sända och följda av
den Heliga Anden ut i världen med kärleksbudskapet. Dopet
är ett uppdrag till mission, där varje medlem i kyrkan har sin
egen kallelse och uppgift.
Missionens andlighet finns också i nattvarden, där
Kristus­ själv är närvarande i kyrkan genom brödet och vinet,
där han ger sin kropp och sitt blod för syndernas förlåtelse
och delar sitt liv med världen. Som ett ”närvarons sakrament” som visar på verklig­
heten i Guds nådefulla rike i världen utgör nattvarden
grunden för mission som förvandling, försoning och
upprättelse­. Den är också ett verksamt redskap som leder till enhet och
som överskrider alla mänskliga gränser, över raser, språk,
länder, kön och sociala grupper. Nattvarden för in Guds
eskatologiska verklighet i kyrkans liv, ger den kraft till missionsuppdraget och ger världen en försmak av den kommande fulländningen (1 Kor 11:26).
Missionen leds av Anden: den Heliga Anden väcker,
inspirerar och leder Kristi efterföljare att vittna om Kristus
och Guds villkorslösa kärlek. Anden återupplivar och förnyar hela tiden kyrkan för missionsuppdraget. Andlig förnyelse är en gåva av den Heliga Andens närvaro. Kyrklig förnyelse kan ta sig uttryck i nya gudstjänstformer och liturgisk,
17
strukturell, missiologisk och karismatisk förnyelse. Allt detta
är den Heliga Andens verk som använder olika gåvor för
olika ändamål. Visserligen kan förnyelsen vara ett vackert
yttre utan innehåll, men när den är äkta omvittnas det av att
den bär frukt i holistisk mission.
När hela kyrkan leds av Anden och utrustas med olika
gåvor blir den karismatisk. ”Karismatisk” behöver inte nödvändigtvis förknippas med pingströrelsen – de båda termerna har inte samma betydelse. En karismatisk kyrka
använder Andens alla gåvor för att genom missionsuppdraget sprida evangelium, frälsning från onda krafter, bön för
helande, gemenskapsbyggande, tjänst och påverkansarbete. Karismatisk förnyelse understryker att den kristna tron
berör hela människan: känsla, förnuft, vilja och kärlek. Det
förklarar varför de karismatiska rörelserna ofta leder till att
kyrkorna växer och breder ut sig snabbt. Missionen är empirisk. Det är nödvändigt för kyrkan – som LVF:s tionde generalförsamling uppmanade till – att hitta vägar ”till samarbete med pingstkyrkor och karismatiska rörelser inom våra
egna kyrkor”. Ett sådant samarbete skulle göra det möjligt
för kyrkan att studera, analysera och lära sig av karismatiska företeelser, med deras positiva och negativa följder – en
erfarenhet som skulle hjälpa kyrkan att tjäna mer troget i
Guds mission.
2.3. Missionens teologiska dimensioner
När kyrkan deltar i Guds mission, upprättad av Ordet och
ledd av Anden på Kristi väg, kan den uppriktigt och målmedvetet anta utmaningarna i 2000-talets kontexter. När
kyrkan under bön möter utmaningarna i sin samtid och därmed följer den hermeneutiska spiralen, måste den hela tiden
fördjupa sin teologiska reflektion över missionens olika
aspekter och dimensioner. En fortgående teologisk reflektion
över missionens praxis och överbryggande missiologiska
temata stärker kyrkan i dess uppdrag.
2.3.1. Mission som förvandling, försoning och upprättelse
Det här dokumentet fokuserar på missionens tre dimensioner: förvandling, försoning och upprättelse. Dessa dimensioner i mission återspeglas i Guds mission som skapar, frälser
och helgar. De förstärks i den missiologiska förståelsen av
Kristi trefaldiga väg: inkarnationens väg, korsets väg, uppståndelsens väg. Dessa missionsdimensioner genomsyrar all
missionsverksamhet (till exempel vittnesbörd, tjänst, påverkansarbete för rättvisa, interreligiösa samtal och vård av
skapelsen) och ger kyrkan kriterier med vilka den kan
bedöma sin trofasthet i uppdraget inför Kristus, som har
sänt den till världen. 18
Förvandling
Skrifterna talar om förvandling som en fortgående process
av total nyorientering i livet med alla dess ambitioner, ideologier, strukturer och värderingar. Förvandling är en kontinuerlig process där man tar
avstånd från det som brutaliserar och vanhelgar livet .
och bejakar det som bekräftar livets helighet och varje
människas­ gåvor och som främjar fred och rättvisa
i samhället­. Detta kommer från vetskapen om Guds nåderika vilja, som
kallar, rättfärdigar och upprättar människor genom den
Heliga Anden för att de ska bli alltmer lika Guds Son, som
utgav sig som ett offer för rättfärdigheten (Rom 12:2, 6:13,
8:29, 1 Petr 1:14–25, Ef 4:15–5:10, 2 Kor 3:18, Kol 1:10–
14, Tit 3:5).
Olika samhällssektorer har arbetat ivrigt för förändring
och framsteg med utgångspunkt i människors omättliga
behov av självförbättring och vinst. En sådan förändringsprocess må vara berömvärd och ibland nyttig, men den får
inte förväxlas med den förvandling som från kyrkligt
missionsperspektiv­ framför allt är Guds verk mitt i skapelsen. Förvandling, som den uppfattas i ljuset av Kristi uppståndelse, uppenbarar hela skapelsens livgivande förmåga och är
ett uttryck för verkan av Guds nåd i naturen. Det är den
Heliga Andens pågående arbete för att åstadkomma förändring i och genom kyrkan ut till hela världen. Eftersom kyrkan lever i förväntan på Guds frälsning ”redan här och ännu
inte”, måste den akta sig för att ha en triumfatorisk syn på
förvandlingen och i stället i tro acceptera den med dess
mångtydighet och osäkerhet.
Kyrkans mission som förvandling omfattar såväl
enskilda individer som strukturer och relationer i samhället. För den enskilda människan betonar till exempel aposteln
Paulus att förvandlingen i grunden bygger på Guds frälsande
nåd. Den förenar den troende med Kristi död, begravning
och uppståndelse, för att han eller hon, liksom den uppståndne Kristus, ”ska leva i ett nytt liv” (Rom 6:4–14). Den
troende syndaren, som har rättfärdigats genom nåden och
håller fast vid Guds löfte att han eller hon lever ett osynligt
liv tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3), svarar med
tacksamhet på Andens ledning att vandra Kristi väg. Förvandling som en rättfärdiggörelsens gåva förmår människor
att fördöma ondska och att ”låta Gud bruka … deras
lemmar­som redskap för rättfärdigheten” (Rom 6:13) och
att uthärda korsets väg, ja, till och med döden, för att hela
andra (2 Kor 4:7–12). En sådan förvandling förklarar vad
Paulus säger: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar
Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi
förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren,
Anden” (2 Kor 3:18).
Den Heliga Anden ger också kyrkan ledning och kraft till
missionsuppdraget som vill förvandla strukturer och relationer i samhället. När kyrkan följer Kristus på inkarnationens
väg går den djupt in i olika kontexter och identifierar sig helt
och fullt med dem som lider av orättvisa, utnyttjande och
uteslutning. Med Kristus i sin mitt står den solidarisk med
dem som utarmats och brutaliserats av den nyliberala ekonomiska globaliseringen. Därigenom blir den de fattigas
kyrka. När den tar avstånd från orättfärdighet och våld i
handlingar och strukturer i både offentliga och privata sammanhang och betecknar dem som syndfulla och destruktiva
för samhällslivet, går kyrkan med Kristus på korsets väg. Mission som vittnesbörd, tjänst eller diakoni och påverkansarbete måste utföras under korsets tecken för att stärka solidariteten och hoppet. När kyrkan följer Kristus på uppståndelsens väg och vittnar om evangeliet i ord, närvaro och
handling, låter den inte politiskt och socialt förtryck och
ekonomisk uteslutning få sista ordet. Genom sitt uppdrag i
diakoni, som inte bara är ett kännetecken för tron utan ett
målmedvetet arbete för ett hållbart samhälle för alla, får kyrkan Andens ledning att ”hitta en väg ut ur det omöjliga”.
När kyrkan går Kristi väg mitt i en värld av trasighet och
våld, undergår den själv en djup och ofta smärtsam förvandling. Sedd från Kristi väg upplevs förvandling inte alltid som
något ärorikt eller glädjefyllt. Såväl befrielse som försoning,
till exempel, kan innebära ett smärtsamt uppgivande av
makt och privilegier. Eftersom det är nödvändigt att ”simma
mot strömmen” för att uppnå förvandling, kan det också
medföra offer, förföljelse eller till och med martyrium.
Försoning
Skriften säger tydligt att ett av syftena med Guds mission är
försoning: ”Gud försonade hela världen med sig genom
Kristus … och anförtrodde mig budskapet om denna för­
soning” (2 Kor 5:19). I mission deltar kyrkan i Guds för­
sonande uppdrag som Guds sändebud och uppmanar
människor­att för Kristi skull försonas med Gud. Detta är en grundläggande sida av försoningen: .
att upprätta förhållandet mellan Gud och människor. Genom förkunnelse och vittnesbörd genom ett kristet
leverne och genom diakoni blir människor förda till ånger
och tro och kan glädjas åt att bli upptagna i Guds gemenskap av ”dem som är sända”. Nåden i denna försoning, som
man inte kan göra sig förtjänt av och inte hoppas på, gör det
möjligt att vidga försoningen till andra mänskliga relationer:
inom en familj, med andra grupper, i samhället och mellan
olika länder.
Eftersom kyrkan är ett sändebud för försoning, en fredsstiftare, har den också fått i uppgift att medla, att upprätta
fredlig samexistens och att bygga upp och upprätthålla relationer. För att kunna ta på sig detta ansvar för försoning
hämtar kyrkan inspiration från Kristi trefaldiga väg. Genom
att gå korsets väg tar kyrkan på sig offrens smärta och för­
övarnas högmod för att bereda rum för fred och försoning. Att övertyga förövare om att de ska bekänna sina missgärningar och gå med på att låta rättvisa skipas är en mycket
svår uppgift. Guds försonande makt fulländas genom sårbarheten eller dåraktigheten i kyrkans uppdrag.
Kyrkans uppdrag för försoning sträcker sig även till det
internationella området. Också i vår tid lever många länder
fortfarande under tidigare århundradens nedärvda förtryck
och orättvisor. Länder som kämpade under kolonialismen
lider nu av fattigdom som orsakas av den nyliberala ekonomi som drivs fram av den ekonomiska globaliseringen. Sådana farliga strukturer och system borde inte få sista ordet
i en värld där Gud har brutit dödens slutgiltiga makt. Kyrkans­ uppdrag på uppståndelsens väg är att göra befrielse
och försoning möljig både för de förtryckta och för förtryckarna. Befrielse och försoning måste komma tillsammans. Befrielse utan tanke på försoning som följd därav motverkar
sitt eget syfte. Försoning utan befrielse är orealistisk och blir
inte mer än en tanke. För att nå försoning och befrielse ford­
ras rättvisa och upprättelse både på nationell och inter­
nationell nivå för att offren för orättvisa och förtryck ska
återfå sin mänskliga värdighet. Genom denna befriande försoning och försonande befrielse påbörjar kyrkan en förvandlingsprocess, som föregriper alltings slutliga försoning i
Guds eskatologiska rike. Upprättelse
När man talar om upprättelse i mission återspeglas Jesu ord:
”Men ni skall få kraft när den Heliga Anden kommer över
er, och ni skall vittna om mig … ända till jordens yttersta
gräns” (Apg 1:8). Upprättelsen gäller här i första hand att
Gud delar sin makt (dynamis) med människor i delaktig­
heten i Guds mission. Gud upprättar enskilda kristna och
hela kyrkan genom den Heliga Andens ledning och utdelandet av de andliga gåvor som är nödvändiga för att utföra
kyrkans holistiska uppdrag. Gudomlig upprättelse uppfyller
i människor Jesu löfte att den som tror på honom ska göra
de gärningar han gör och till och med större gärningar. Kyrkan­ blir upprättad för att vittna om Guds villkorslösa
kärlek i Jesus Kristus i en värld full av hat, för att vittna om
19
rättfärdiggörelse av nåd i en värld där allt tycks mätas med
sitt marknadsvärde, och för att profetera om hopp mitt i det
gränslösa lidandet och hopplösheten.
Den Heliga Anden ger kyrkan kraft att inte missbruka
makt som ”makt över” andra och att vandra på Kristi väg,
där makten delas med alla. I kyrkan har varje döpt troende
människa fått en speciell förmåga till mission, ömsesidig
uppbyggnad och uppmuntran. Vare sig de är män eller kvinnor, lekmän eller präster, unga eller gamla ska allas förmågor
utvecklas, värdesättas och användas. Kyrkan är inte någon
skiljelinje mellan de maktlösa och dem som har makt att
upprätta andra. När kyrkan går Kristi väg, främjas den av att dess medlemmar ömsesidigt upprättar varandra, en upprättelse
som flödar fram från den upprättande treenige Gudens
närvaro i dess mitt.
Upprättelsen från Gud når också ut i samhället i stort genom
kyrkans missionsaktiviteter som ett av Guds verktyg för
upprättelse i världen. Genom sitt tjänande och diakonala
arbete avhjälper kyrkan de omedelbara behoven hos människor i nöd, till exempel flyktingar, människor som fördrivits från sina hem, offer för naturkatastrofer. Kyrkan är
emellertid inte bara kallad att ge allmosor eller välgörenhet
utan har också ett uppdrag att upprätta människor. Kyrkan
söker vägar att hjälpa människor i nöd, oavsett deras
ursprung eller tro, att återfå sin mänskliga värdighet genom
att ta tillbaka kontrollen över sina egna liv. För den missionella kyrkan innebär ”de som är i nöd” inte bara materiell,
ekonomisk eller social fattigdom utan också behov som rör
känslor, relationer, själsliga och andliga problem. Människor
som lider av manodepressiva sjukdomar, som till exempel
personlighetsförvirring, eller som har dåligt självförtroende,
är deprimerade eller har andra psykosociala problem, behöver kyrkans uppmärksamhet och närvaro i stor utsträckning
på samma sätt som dem som är ekonomiskt och socialt marginaliserade och förtryckta.
2.3.2. Mission som holistisk och kontextuell praxis
Kyrkan i mission uppfattar sitt deltagande i Guds mission
som kontextuellt och antar med trohet och uthållighet utmaningarna i komplexa och ständigt föränderliga sammanhang. Delaktigheten är alltså allsidig och holistisk. Missionen är holistisk och kontextuell i fråga om syfte, utövande
och geografiskt område. Den omfattar hela skapelsen (ekologisk omsorg), hela livet (socialt, politiskt, ekonomiskt och
20
kulturellt) och hela människan (det vill säga, alla människor
och hela personligheten – andliga, själsliga, kroppsliga
behov och frågor som rör relationer och miljö). För att
kunna utföra sitt uppdrag behöver kyrkan hjälp av alla människor, män och kvinnor, unga och gamla. Eftersom mission
omfattar hela livet flödar den från kyrkan som firar gudstjänst, vittnar, tjänar, helar och är en församling i oikumene. Som en sådan gemenskap söker kyrkan rättvisa genom att
påverka orättvisa förhållanden, den förvandlar genom upprättelse och arbetar för fred och försoning. Eftersom kyrkan
är allmännelig äger mission rum överallt där kyrkan finns i
alla tider och till alla släkten. Därför ansvarar kyrkan för
missionsuppdraget i sitt närområde men ska också vara
beredd att samarbeta med andra på olika platser när den blir
kallad till partnerskap och att gå med i gemensamma
missions­ansträngningar, där ”ingen tidigare satt sin fot”.
När kyrkan deltar i missionspraxis holistiskt och kontextuellt möter den dialektiskt besläktade missiologiska frågor
som behöver klargöras. Vid olika tillfällen och under lång tid
har missionsorganisationer och missionssällskap, missionsinstitut och enskilda kristna varit engagerade i teologiska
diskussioner och debatter om förhållandet mellan missionsutövning som vittnesbörd och tjänst, rättfärdiggörelse och
rättvisa, frälsning och helande och mission och dialog mellan olika religioner. Om sådana frågor kan klargöras får kyrkan stor hjälp i sin tolkning och sitt utövande av en holistisk
mission.
Förkunnelse och tjänst
Kyrkans holistiska mission omfattar förkunnelse och tjänst,
eller diakoni. Hur förhåller de sig till mission i praktiken?
Evangeliet är först och främst det glada budskapet om Guds
nåderika rättfärdiggörelse av syndaren genom tron på Jesus
Kristus. Som ett levande, skapande ord från Gud måste
evangeliet kläs i ord och språk som förstås av människor i
deras sammanhang och tid. Förkunnelse som evangelisation
ser som det viktigaste att evangeliet förkunnas för alla människor av hela kyrkan och att det glada budskapet går in i
en bestämd kontext på ett konkret sätt som är relevant i just
den situationen. Evangelisation leder människor till ett
personligt­möte med den levande Guden och bjuder in dem
att i tro svara ja på Kristi nåderika kallelse att följa honom. Genom förkunnelsen av evangeliet bjuder kyrkan in
människor­att ta emot syndaförlåtelsens gåva i dopet, att
komma med i den kristna gemenskapen och att leva ett liv i
lärjungaskap i mission.
Tjänandet, som oupplösligt hör ihop med missionsuppdraget, är ett viktigt sätt att uttrycka diakoni i handling.
Brevet från LVF:s globala konsultation Profetisk diakoni:
För världens helande (2002) (jfr publikation 2003) belyser
att diakoni är en central del av själva evangeliet och därför
har central betydelse för innebörden i att vara kyrka. Diakoni är inte bara ett alternativ utan en väsentlig del av lärjungaskapet. Alla kristna är genom dopet kallade att leva ut
diakoni i vad de gör och hur de lever i världen. Den börjar
som ett villkorslöst tjänande för vår nästa i nöd och leder
oundvikligen till en social förändring och förvandling. I lutherska kyrkor får diakonin olika uttryck: internationellt bistånd och utvecklingsarbete, diakoniinstitutioner,
påverkansarbete för fred, rättvisa och skapelsens integritet,
diakonalt församlingsarbete och social verksamhet. När
kyrkan­ utför dessa tjänster ger den akt på två teologiska frågor. För det första är diakoni något mer än bara välgörenhet. Enligt kyrkans uppfattning är diakonin djupt förbunden
med Kerygma (förkunnelse) och Koinonia (måltidsgemenskap) och är därför ofrånkomligt profetisk. Den går längre
än att bara vara ett första svar på omedelbara behov och
angriper grundorsakerna till fattigdom och försvagar strukturellt och samhälleligt våld. I profetisk diakoni har den
paternalistiska uppdelningen i ”rika givare” och ”fattiga
mottagare” försvunnit, eftersom både de som tjänar och de
som blir tjänade förvandlas tillsammans i sitt gemensamma
försök att utmana orättvisor. För det andra får kyrkan andlig ledning att identifiera sig med de lidande och utestängda,
eftersom den har sina rötter i korsets teologi. Syftet med diakonalt arbete är inte att proselytera (att värva andra kristna
till sitt eget samfund). I synnerhet i nödsituationer får kyrkan­ inte använda människors utsatthet som ett tillfälle att
påtvinga dem den kristna tron.
Kyrkan och enskilda kristna förkunnar evangeliet genom
Ordet och vittnar om det genom sitt sätt att leva i varje situation i sin egen kontext. Det måste finnas en samstämmighet
mellan det man säger och hur man lever, mellan ord och
handling. Förkunnelse och vittnesbörd genom diakoni kan
inte skiljas åt när man tar del i Guds förvandlande, försonande och upprättande mission i världen. Ord utan gärningar blir lätt abstrakta och kraftlösa, och gärningar utan
ord blir stumma och står öppna för vilken tolkning som
helst.
Det kan naturligtvis finnas tider och platser i världen där
det är omöjligt att med ord förkunna evangeliet. Där är det
enda sättet att vittna en ordlös tjänst som utgår från bönen. Det ordlösa tjänandet kan ta sig många olika uttryck, som
till exempel humanitärt bistånd, diakonalt arbete och påverkansarbete för social och politisk förändring.
Rättfärdiggörelse och rättvisa
Guds rättfärdiggörelse av syndare genom nåden övergår alla
mänskliga begrepp och rättvisesystem som grundas på lagar
om förtjänster, vedergällning, fördelning, gottgörelse och
hämnd. Rättfärdiggörelse genom nåd ser inte till vad syndaren har gjort eller lovar göra utan till vad Gud erbjuder. Vad
Gud erbjuder är en inbjudan, tecknad med Kristi blod, till ett
liv i gemenskap med Gud. Det är Guds nådefulla inbjudan
som rättfärdigar mänsklighetens liv i den här tillvaron, och
det är också Guds oförtjänta inbjudan som rättfärdigar de
trognas samhörighet med Guds församling, det vill säga den
gudomliga gemenskapen.
Rättfärdiggörelse genom nåd leder därför till befrielse
och meningsfullhet. Den befriar människan från att ständigt
vara sysselsatt med att rättfärdiga sig själv, sitt egenvärde
och vad hon kan uppnå. Den erbjuder tillfällen att börja om
på nytt och ger möjligheter till ett överflödande liv. Guds
rättfärdighet verkar också i Guds mäktiga gärningar i historien, när de bedrövade får uppmuntran, de fångna släpps ut
och de förtryckta befrias. Denna befrielse påbörjar en åter­
födelse till ett liv i gemenskap, där solidaritet, försoning och
rättvisa kan blomstra (Jes 61:1–7).
Kyrkans arbete för att försvara och arbeta för att skapa
rättvisa flödar från den rättfärdighet som verkar i Guds
mission,­ där hela den missionella kyrkan tar del. Eftersom
Guds nåd ger rum för den rättvisa som befriar, har kyrkan
fått kallelsen att förstå på vilket sätt rättvisa ska skapas i
samhället. Kyrkan måste under bön tänka över vilken sorts
rättvisa som leder till att samhället förvandlas, försonas och
upprättas. Rättfärdiggörelse genom nåd låter inte orättvisa
eller några andra redskap för synd och ondska stå oemotsagda. Tro på den Gud som rättfärdiggör genom nåd ger
inspiration och energi till kyrkan ”att göra det rätta, leva i
kärlek och troget hålla sig till sin Gud” (Mika 6:8).
Frälsning och helande
Guds mission i världen innebär en upplevelse av helande i
församlingslivet, liksom frälsningens andliga verklighet
genom Kristi frälsande närvaro i den kristna församlingens
liv, både gemensamt och individuellt. Frälsning tolkad som
det eskatologiska löftet att Gud en dag ska bli allt i alla står
alltid i ett motsatsförhållande till livets hårda verklighet och
längtan efter helande. Helandet omfattar frågor som rör
hälsa och sjukdom, medicinsk, psykiatrisk, känslomässig
och andlig behandling och bot. För kristna i alla samfund är
helande ett grundläggande teologiskt begrepp, eftersom det
21
har en viktig roll i det andliga livet. Förekomsten av sjukdom
och det faktum att inte alla sjuka bland de kristna får ta
emot helande, väcker frågor om förhållandet mellan helande
och frälsning i Jesus Kristus.
Enligt Skriften är Gud källan till allt helande. I Gamla
testamentet hör helande och frälsning nära ihop och betyder
i många fall samma sak: ”Bota mig, Herre, och jag är botad!
Rädda mig, och jag är räddad!” (Jer 17:14). Nya testamentet
däremot sätter inte likhetstecken mellan att bli helad från en
sjukdom och att bli frälst. Nya testamentet skiljer också mellan att bota och hela. Några kan bli botade men inte helade
(Luk 17:15–19), medan andra inte blir botade men helade
(2 Kor 12:7–9). Botande betyder att återfå förlorad hälsa
och innebär därför ett protologiskt synsätt1). Helande avser
den eskatologiska verkligheten av överflödande liv som bryter fram genom Jesus Kristus, den sårade helaren, som delar
människors lidande, liv och död och som övervinner våld,
lidande och död genom sin uppståndelse. I denna betydelse
pekar helande och frälsning mot samma eskatologiska verklighet.
Mission och dialog med andra trosriktningar
I olika hög grad har kyrkorna varit engagerade i dialog med
människor av olika tro och övertygelse. Betydelsen av och
syftet med sådan dialog i förhållande till kyrkans missionsuppdrag har varit föremål för mycket diskussion i den teo­
logiska debatten. Frågan har ställts om dialog borde ersätta
missionssträvandena eller fungera som ett första steg för
missionsuppdraget eller vara en självklar del av kyrkans
mångsidiga mission.
Dialogen mellan olika trosriktningar, liksom sökandet
efter fred och samarbete i samhället, efter en ömsesidig förståelse och efter sanningen är en självklar del av kyrkans
missionsuppdrag. Liksom kyrkan är kallad och sänd att
åstadkomma förvandling, helande och försoning i samhället,
hör det också ihop med missionsuppdraget att arbeta med
olika grupper för att nå fred och att samarbeta för att åstadkomma rättvisa. Dialog mellan olika religioner är till exempel ett effektivt
medel att lösa upp religiösa spänningar och hitta vägar
för det mångreligiösa samhället att angripa problem som
fattigdom, diskriminering, våld och att arbeta med
utveckling i allmänhet.
Men kristendomen är liksom islam och andra religioner
en missionerande religion. Att dela sin tro med andra ligger i
grunden för dess identitet. Jesus välsignade och befallde sina
lärjungar att göra alla folk till lärjungar (Matt 28:18–20). Kristus erbjuder hela mänskligheten frälsning och helande
bara genom tro, utan mänskliga förtjänster. Detta unika
drag hos Kristus är grundläggande för kyrkans mission. LVF:s tionde generalförsamling säger i ett uttalande: ”Guds
mission är större än kyrkans gränser.” Men med ett citat
från KV:s missions- och evangelisationskonferens i San
Antonio 1996 tillägger man: ”Vi kan inte visa på någon
annan väg till frälsning än Jesus Kristus. Samtidigt kan vi
inte sätta upp gränser för Guds frälsande kraft. Att komma
fram till en positiv tolkning av olika religioners missionerande natur och hur man ska förena deras önskan att breda
ut sig kan bli ett huvudtema i dialogen mellan olika trosriktningar. Denna dialog bör emellertid inte syfta till att
omvända eller vinna dem man för dialog med.”
Vidare har teologerna riktat in sig på treenigheten som
en teologisk modell för dialog mellan olika trosriktningar. En treenighetsmodell ger inte bara rum för motparten och
erkänner dess existens utan utgör också den teologiska grunden och modellen för ”det gemensamma sökandet efter sanning” i en dialog mellan olika trosriktningar. För kyrkan kan
treenighetsaspekten göra det möjligt att understryka det
unika med Kristus, samtidigt som man bekänner den Heliga
Andens påverkan utanför kyrkan och Guds arbete i skapelsen och i andra religioner.
Att koncentrera sig på den inre relationen och det ömsesidiga beroendet i Guds treenighet utgör en grund för dialog
genom ett liv i gemenskap, liksom genom att man tillsammans, som människor av tro, gör en själens andliga resa. Treenighetsmodellen visar också på förvandling som en
tanke i dialogen mellan olika trosriktningar. Liksom Sonen
vågar sig ut i det okända i förtröstan på Fadern, ledsagad
av den Heliga Anden, ger sig kyrkan också in i dialog med
människor av olika tro, samtidigt som den håller fast vid den
eskatologiska visionen att vid tidens slut ska Gud bli allt i
alla. Genom sin förtröstan på Gud blir det möjligt för
kyrkan­ att gå in i ett inkarnerat och förvandlat levnadssätt
tillsammans med människor av olika tro som följeslagare på
Emmausvandringen. Detta förminskar inte de kristnas vittnesbörd att de har funnit överflödande liv i Jesus Kristus. Det är bara när de är villiga att lyssna med öppna sinnen och
hjärtan till det som ligger människor närmast som deras eget
vittnesbörd kan höras helt och fullt.
1) Betecknar något som har med tillståndet före syndafallet att göra, i det här fallet att man blir återupprättad till det tillstånd mänskligheten
ursprungligen är skapad för.
22
2.4. Teologi, kontext och praktiskt utövande
Om man ser mission som en följeslagare behöver den en teologi som återspeglar kyrkans verklighet och som har utvecklats i dess kontext. En sådan kontextuell missionsteologi
måste också tänka över kyrkans praxis. Den missionsteologi
som använder den hermeneutiska spiralen hänvisar till och
förlitar sig på missionens praktiska utövande.
Syftet med sektion tre i det här dokumentet är att se på
missionens praktiska utövande som en indikation på hur
kyrkan i mission lever ut sin kallelse att delta i Guds mission. Mission flödar fram från kyrkans väsen som en vittnande,
missionell kyrka. Avsikten med den tredje sektionen är därför inte att ge ett recept på missionsutövning i alla situationer och inte heller att räkna upp de olika missionsuppgifter
som kyrkan måste utföra. Snarare visar den på allmänna
riktlinjer och impulser i missionsutövning, som förhoppningsvis ska ge upphov till kreativa diskussioner och inspirera till fantasirika program och projekt bland kyrkor och
närstående organisationer. 23
Sektion 3
Praktisk missionsutövning
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut
att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade:
”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart
slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han
sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tack­
bönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon
och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.
Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han
talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De
bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de
elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren
har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för
Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på
vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att
bryta brödet. Lukas 24:28–35
3.1. Hela kyrkan i mission
Kyrkan uppfattar mission som ett uttryck för trohet i sin kallelse, nämligen att visa på och delta i Guds rike som bryter
fram i Jesus Kristus. Kyrkans mission syftar i sina olika former och aspekter till förvandling, försoning och upprättelse
i och av världen. Missionsuppdraget är Guds gåva till var
och en som är döpt, likaväl som till hela kyrkan: från församlingen till kyrkan på nationell nivå till hela den världsvida kyrkogemenskapen. Hela kyrkan, det vill säga varje
medlem, deltar i missionsuppdraget, eftersom mission inte är
ett privilegium för proffsen eller för några rika församlingar
och kyrkor. Mission genom ombud är ett främmande
begrepp i Guds mission, vilket betyder att kyrkan inte kan
leja ut sin missionerande roll mer än den kan leja ut sitt
gudstjänstfirande och sina sakrament. Mission är också hela
kyrkans kallelse, inte bara enskilda individers, och är därför
ett ansvar för hela Guds församling, de utsändas samfund.
Att gå in i missionsuppdraget utifrån perspektivet att
man tillhör de utsändas samfund (och även de heligas samfund) leder kyrkan till ett martyria i trohet, när den överallt
och alltid håller samman i ett gemensamt vittnesbörd. Eftersom kyrkan utövar uppdrag i en gemenskap och inte bara
som isolerade enskilda församlingar, främjas solidaritet och
samverkan i mission, medan konkurrens och onödigt dubbel­
arbete försvinner. När lutherska kyrkor deltar i Guds
mission­som en gemenskap av lutherska kyrkor, skördar de
till exempel de goda frukterna av att dela missionens resurser. Själva missionsverksamheten vinner på den rikedom av
erfarenheter som kan samlas från hela världen och från
många generationer av kristna.
1) Förtydligande av övers.
24
Eftersom mission måste vara kontextuell för att tron ska
kunna slå rot i människors verkliga livserfarenheter, har
varje kyrka huvudansvaret för uppdraget i sin omedelbara
närhet. Men på grund av kyrkans apostoliska och universella karaktär innebär inte närheten någon exklusiv äganderätt till missionsutövandet. Mission är och förblir Guds
mission­. Därför kan enskilda kristna eller familjer från olika
delar av världen genom en systerkyrka motta en kallelse från
Gud att dela missionsansvaret med en annan kyrka i ett
annat geografiskt eller sociokulturellt sammanhang. Ur
denna synvinkel är utbildningen och uppgifterna inom speciella tjänster i internationellt missionssamarbete mycket viktiga. Man måste emellertid se upp så att de vittnen som
sänds till andra kulturer som missionärer, medarbetare eller
rådgivare inte delar in trosgemenskapen i ”sändande” och
”mottagande” kyrkor.
I de alltmer komplicerade sammanhang som möter
mission­av idag har samarbetet mer avgörande betydelse än
någonsin tidigare. Nya samarbetsmodeller prövas som främjar delat ansvar och delaktighet på lika villkor. Kyrkor i nord
och syd talar nu om missionsuppdraget som följeslagarverksamhet (eng. accompaniment, jfr ackompanjemang1)). Det
engelska ordet för följeslagare (companion, jfr kompanjon1))
betyder egentligen ”att dela bröd tillsammans”. Därför delar
kyrkor i mission alla tillgångar med varandra. Som i berättelsen om Emmausvandringen gör följeslagarna resan tillsammans och delar alla bekymmer, all smärta, allt hopp och
all glädje som var och en bär med sig. Den uppståndne
Kristus­ som ansluter sig till resesällskapet gör följeslagandet
till upprättelse och förvandling för kyrkan och världen.
I vissa kyrkor är det av historiska och organisatoriska
skäl fortfarande oberoende kyrkorelaterade organisationer
som utför missionsuppdraget. Detta tillvägagångssätt kräver
mer och djupare teologisk reflektion i ljuset av den ecklesiologiska tolkningen av kyrkan som missionell. För att undvika att blanda in kyrkans egna roller och ansvarsområden i
Guds mission har en del missionsorganisationer tagit initiativet att utmana kyrkan att reflektera över kyrkans missionella natur. Att integrera mission i den kyrkliga organisationen, både lokalt och globalt, liksom även att föra samman
vittnesbörd genom ord och handling i en enda organisation,
bör vara en del av den diskussionen.
3.2. Den missionella kyrkan i handling
För den missionella kyrkan är missionsuppdraget inte bara
vad kyrkan gör (missionsgärningar) utan också kyrkan i
arbete. Upprättad av Ordet och ledd av Anden vet kyrkan att .
mission flödar från dess innersta väsen som vittnande
gemenskap. De olika formerna av kyrkans ledning spelar en central roll
för att rusta kyrkan för uppdraget som en gemenskap i gudstjänstfirande, vittnesbörd, tjänande, helande och oikumene.
3.2.1. En vittnande församling
Kyrkans vittnande församling pekar på Guds frambrytande
rike genom Kristus i världen och använder alla andliga gåvor
(charismata) som den Heliga Anden har gett den. Enligt
1 Kor 12 har kyrkan fått de andliga gåvorna för att stärka
gemenskapen (Koinonia), för att förkunna evangelium
(Kerygma) och för tjänst och helande (Diakonia). Som en
vittnande församling kan kyrkan inte delta helt och fullt i
Guds mission utan dessa gåvor. Annars blir mission bara ett
mänskligt företag. En kyrka i mission är en kyrka som får
gåvor (karismatisk) för att utföra ett uppdrag som förvandlar, försonar och upprättar.
göra Guds folk till lärjungar som går ut i mission är en viktig
del av kyrkans uppdrag. Att utrusta hela kyrkan för uppdraget (Ef 4:11–12) innefattar kristen undervisning och teologisk utbildning. Kristen undervisning ger ledning för en livslång resa i tron. Vissa kyrkor tolkar kristen undervisning
missiologiskt som att ”gå djupt för att gå långt” och att
”undervisa för att nå ut”. Teologisk utbildning är grundläggande för att säkra kontinuiteten i de holistiska och profetiska ämbeten som stärker kyrkans uppdrag att försona och
upprätta. Ett missiologiskt uppvaknande bland teologiska
seminarier och bibelskolor har på senare tid åstadkommit en
ändring i kursplanerna – mission betraktas inte längre som
en frivillig kurs utan som en integrerad kurs i alla kärn­
ämnen. Denna förändring underminerar inte på något sätt
den roll som missionsavdelningar eller -institut på universitet
och seminarier spelar. Tvärtom försöker den öka deras betydelse som en central verksamhet i kyrkans lärande ämbete.
För den gudstjänstfirande och lärande församlingen står
bönen i centrum för allt den gör. Genom bönen sätter kyrkan
sin tro till den ”kallande, sändande och ledsagande” Guden,
en tro som ständigt förnyas och stärks genom en allt djupare
känsla av andlighet i uppdraget. Bönen är emellertid också
den väg Gud använder för att förvandla, försona, upprätta
och hela världen (Matt 21:22, Joh 14:12–14, 15:16). En
kyrka i mission, som är uppfylld och ledd av den Heliga
Anden, är en bedjande kyrka.
En gudstjänstfirande församling
Som en gudstjänstfirande församling pekar kyrkan på
verkligheten och närvaron av Guds nådefulla rike i
Kristus­, som kallar och bär en trogen gemenskap av
förlåtna­ syndare genom Ordet och sakramenten. I och av sig själv är en bedjande, bekännande och gudstjänstfirande församling ett tecken på att Guds rike bryter fram. Den gudstjänstfirande församlingen pekar också på en framtid med Gud, en eskatologisk verklighet som kommer den
nuvarande till mötes. Därför ber och hoppas kyrkan att
Guds nya verklighet ska bryta fram i dess gudstjänst. Genom
vad kyrkan är och vad den förväntar sig blir den genom
gudstjänsten utrustad för missionsuppdraget i världen som
förvandlar och försonar. En genomtänkt planering och förberedelse av gudstjänsten är därför av största betydelse, dels
med tanke på den andliga betydelsen av en välkomnande
gästfrihet, dels med tanke på kyrkans uppgift.
En lärande församling
Som en fostrande församling ser kyrkan sig själv som en
lärande församling som lär sig i gemenskap. Att fostra eller
En evangeliserande församling
Kyrkan i mission är en evangeliserande församling. Den har
ett starkt budskap om upprättelse att förmedla. Budskapet
har sitt centrum i Guds försoning och frälsning i Jesus
Kristus­ och pekar därför också på Guds nåderika förvandling av hela människan och av alla människor överallt och i
alla tider. Kyrkan i mission är apostolisk, inte bara därför att
den förmedlar det budskap som har anförtrotts den, utan
också därför att den är trogen mot budskapets okränkbarhet. Samtidigt som budskapet förebådar Guds frambrytande
rike, fördömer det i profetisk anda förtryckande, hierarkiska
och patriarkala strukturer och destruktivt våld, liksom syndiga relationer mellan människor. Att profetiskt förmedla
detta budskap tvingar den evangeliserande församlingen att
analysera och beskriva sin kontext om och om igen.
Den evangeliserande församlingen förstår att budskapet
om Guds frambrytande nådefulla rike i Kristus kan förmedlas på olika sätt: genom Ordets förkunnelse, genom att leva i
kallelsen att vara en god medmänniska och genom diakonalt
tjänande och påverkansarbete för rättvisa och fred. Tidigare
hade många kyrkor en ganska snäv syn på mission som först
och främst evangelisation, ett möte mellan tro och otro. 25
Visser­ligen hör förkunnelse som evangelisation till missionens innersta väsen, men det är inte detsamma som hela
missionen.­ Sedan 1970-talet har kyrkor, inte minst i syd,
uppfattat missionsuppdraget mer holistiskt och allomfattande. Den evangeliserande församlingen bär budskap om
evangeliet i ord och handling och levandegör det liv som
utlovas i evangeliet för människor i deras egen verklighet. Därigenom gör man det möjligt för en vidare gemenskap att
ta del av Guds nåderika inbjudan till ”bröllopet” (Matt
22:1–12).
Den evangeliserande församlingen har olika sätt att
bjuda in människor att delta i Guds frambrytande rike. Hittills har kyrkor startat evangelisationskampanjer på idrotts­
arenor, i tält och gathörn eller gått från by till by och från
dörr till dörr. Man har gjort framsteg genom den moderna
teknologin som radio, ljud- och videokassetter och tele­
vision. Många kyrkor i våra dagar undersöker möjligheten
att på ett effektivt sätt använda internet eller telefon för att
sprida Guds budskap. Dessa kommunikationsvägar kan visserligen vara effektiva när man vill nå stora sekulariserade
skaror, men de är ganska opersonliga. Virtuella församlingar
skapas genom internet, men människor längtar fortfarande
efter en verklig trosgemenskap. Kyrkan utmanas därför att
omvärdera traditionella kommunikationsvägar.
Ett sätt som fortfarande är effektivt är det personliga
mötet mellan två människor, ansikte mot ansikte, över
generationsgränser och kulturella gränser, för att dela det
glada budskapet. Ett sådant möte är öppet, flexibelt och tillgängligt för alla
som vittnar. Det kan utövas överallt, hemma, på arbetet, där
man studerar och när man reser. När en evangeliserande församling betraktar sitt sammanhang, inser kyrkan emellertid
att kristna i vissa sekulariserade överflödssamhällen är tveksamma eller till och med ovilliga att dela sin tro öppet med
andra. Kyrkan behöver göra en djupstudie av sin kontext,
sin teologi och sitt uppdrag för att finna orsakerna till att
kristna inte kan leva fullt ut som vittnen. I vissa delar av världen, där en holistisk mission ”från
människa till människa” har utövats, ofta genom ”hus­
kyrkorörelsen” och nya karismatiska rörelser, har antalet
kyrkomedlemmar ökat enormt. I Afrika till exempel växer
den lutherska kyrkan med 300 000 medlemmar per år. Kyrkan­ möter ett stort behov av själavård, undervisning och
organisationskunskap. Den lärande församlingen har genom
dessa rörelser emellertid hittat ett effektivt sätt att vara
kyrka i och för samhället sju dagar i veckan.
26
En tjänande församling
Kyrkan i mission är en tjänande församling som arbetar i
diakoni i Herrens efterföljd. Han sade att han hade kommit
”inte för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till
lösen får många” (Matt 20:28). Genom diakonin uttrycker
kyrkan som en tjänande församling Guds rike som bryter
fram i Kristus konkret i människors vardagsliv. Å ena sidan
har kyrkan länge bedrivit diakonalt arbete som till exempel
skolor, sjukhus, barnhem och sjukhem. Trots de fördelar
som samhället i stort har haft av dessa tjänster, har de från
visst håll kritiserats för att vara ”evangeliserande”, det vill
säga att de har som mål att locka eller dra till sig människor
med en enda avsikt: att ”vinna själar”. Genom sina tjänster
vittnar kyrkan om verkligheten i Guds rike som bryter fram i
Kristus, vare sig tjänsterna är till för samhället i stort eller
för kyrkans egen fostran. Kyrkan inser emellertid att sådana
tjänster kan upplevas som paternalism och proselytism och
därför bör vara föremål för fortlöpande eftertanke och
analys­.
Å andra sidan är den tjänande församlingen också känd
för sina åtaganden i diakoni och socialt arbete som har som
främsta mål att avhjälpa mänskliga och samhälleliga behov,
att delta i omformandet av strukturer och i samhällslivet. Det viktigaste målet är att på ett konkret sätt dela det överflödande livet som utlovas i evangeliet med alla människor
utan att nödvändigtvis ”uttala” eller verbalisera det på något
sätt. Ett sådant tjänande är inte bara välgörenhet. Det verkar
för att förvandla samhället, att arbeta för rättvisa och att
kräva alternativa hållbara samhällen. Därför måste det vara
resultatinriktat och medvetet om hur det påverkar sin
omgivning. Detta villkorslösa diakonala tjänande som görs
utan åtskillnad tar sig oftast uttryck i kyrkans utvecklingsprojekt: katastrofinsatser, humanitärt bistånd, återuppbyggnad efter en katastrof, samhällsutveckling och olika slag av
omvårdnad.
Utvecklingsbegreppet betraktas av sina belackare som
oförenligt med kyrkans missionsuppgift, eftersom man
menar att det hänger samman med en västerländsk politiskekonomisk teori, som baseras på en speciell tolkning av
sociala­ förhållanden och använder ett modernistiskt synsätt. Uppfattningen om syftet med utvecklingen har emellertid
ändrats drastiskt. Synen på utveckling har omvärderats till
att verka för individens frigörelse och omvandling och för
befrielse av samhället, vilket omfattar människors sociala,
kulturella och andliga välfärd. Den är inte längre enbart
inriktad på ekonomiskt och materiellt välstånd. Enligt denna
uppfattning är utvecklingsarbete, som en del av förvandling
och upprättelse, oupplösligt förenat med kyrkans uppgift. På gräsrotsnivå i många delar av världen uppfattas kyrkan
genom den tjänande församlingen som en effektiv aktör för
upprättelse och förvandling på djupet.
En helande församling
Kyrkan i mission är en helande församling. Från första början har kyrkan tolkat sin kallelse och sitt uppdrag att vara en
helande församling som en självklar del av sin tjänst i samhället (Matt 10:1, 8, Mark 16:15–18) i Kristi efterföljd
(Apg 4:30). Den ser också på sig själv som en gemenskap i
helandeprocessen. Helandet äger rum både på ett personligt
och samhälleligt plan. Kyrkan i mission har fått olika andliga gåvor för att kunna hela människor. Människor får vård
och behandling på kyrkans vårdinrättningar för fysiska,
mentala och även relationsbetingade problem. Genom sjukhus, kliniker och medicinsk hjälp i katastrofer har kyrkan
visat sitt uppdrag i kärlek och upprättelse. En av kyrkans
utmaningar idag är att ta itu med den svåra frågan om hiv
och aids. För att anta den utmaningen har lutherska kyrkor i
nord och syd tillsammans med andra kyrkor engagerat sig
aktivt i LVF:s kampanj mot hiv och aids (jfr LWF Plan of
Action: Conversion, Compassion, and Care, 2002).
Kyrkan fortsätter också det apostoliska arvet med
helande genom bön och handpåläggning. Genom denna
tjänst ber man för bot och helande, välbefinnande och helhet, men tyngdpunkten ligger på helheten. På det sättet får
hela människan tillsammans med sina närstående omsorg
och vård och blir förvandlad.
Kyrkan ser också samhällets problem och sjukdomar. Som en lärande, vittnande och tjänande församling arbetar
kyrkan för att hela de djupa sår och bestående skador som
har orsakats av världens begär efter makt och materiell välfärd, av fördomar och våld. Ännu i början av det tjugoförsta
århundradet bär många länder på ärren, skammen och agget
efter kolonialism, ideologiska konflikter, rasism och folkmord. Grymheter har begåtts och genomlidits, förödmjukelse har utövats och uthärdats, (materiella och mänskliga)
resurser har förslösats och gått förlorade. Människor, såväl
tidigare offer som plågoandar, som finns i samma helande
församling, vill bli befriade från sådana smärtsamma
minnen­. Att hela minnen, att ta bort den skuld som blivit en del av
människorna själva och det förgångnas skam och att hitta
vägar som binder samman länder, människor och kyrkor,
borde vara den viktigaste utmaningen för kyrkans
mission­ i vårt årtionde.
3.2.2. En församling i oikumene
Kyrkan i mission är en församling i oikumene. När kyrkan
deltar i Guds mission vårdar den världen som sitt oikos, sitt
hus eller hem. Det är också karakteristiskt för kyrkan i mission att fastän den inte är av den här världen, lever den i och
med världen (Joh 17:15–18). Kyrkans missionsåtagande
rymmer tre aspekter av oikos: ekumeniskt, ekonomiskt och
ekologiskt. En vidgad tolkning och användning av den ekumeniska församlingen kommer in även som ett dialogiskt
engagemang: fruktbar dialog med alla människor som kallar
jorden sitt hem. Ekumeniskt engagemang
Varje kyrka som deltar i holistisk mission i dagens globaliserade kontexter inser snart att missionsuppdraget omfattar
”hela den bebodda världen”, inte bara vissa delar, och utförs
bäst i ekumenik av hela Guds församling, bortom samfundsgränserna. Kyrkornas oförmåga att uppnå enhet i mångfald
eller att engagera sig i gemensamma missionsuppdrag har
underminerat trovärdigheten hos kyrkan i mission. Likaså
inverkar de många konflikterna och oenigheten bland kyrkorna och mellan kyrkorelaterade organisationer negativt på
kyrkans liv och vittnesbörd. Energi, tid och resurser läggs
ner på att försöka medla och försona oeniga fraktioner snarare än att använda dem till att öka välbefinnandet i världen.
En missionell kyrka som en församling i oikumene arbetar främst med att ge fred, rättvisa, hälsa och överflödande
liv till oikos. Inspirerad av försoningens Ande är den profetiskt engagerad i den ökande politiska och sociala instabiliteten och våldet på olika platser i världen. Både på nationell
och internationell nivå har kyrkorna djärvt ställt upp som
medlare mellan parter i krig och konflikt. Vid många tillfällen har de kallat även de mest stridslystna till förhandlingsbordet för att nå en fredlig uppgörelse mellan olika parter. Därför är det av avgörande betydelse för världens helande
att förståelse, solidaritet, tålamod och kärlek upprättas mellan kyrkorna. På samma gång som kyrkans enhet är ett av
missionens mål, måste ekumenisk dialog mellan kristna samfund ha mission som sitt centrum.
Dialogiskt engagemang
Kyrkan som en församling i oikumene tar stor hänsyn till
människor av annan religion och övertygelse som också
kallar den här världen för sitt hem. Kyrkans outtröttliga
arbete för förvandling, försoning och upprättelse tar sig
också uttryck i olika former av interreligiösa samtal med
människor som lever i ett mångreligiöst samhälle. 27
I Malaysia deltar till exempel kristna och muslimer i ett
”samtal om livet”. I det dagliga livet i samhället accepterar
människor varandra som människor av tro och lever tillsammans och samverkar med varandra i fred. År 2002 och 2004
organiserade LVF ett ”fredstoppmöte” (Peace Summit) för
Afrika och förde samman alla religiösa ledare. Toppmötet
fastställde en åtgärdsplan som syftar till ett gemensamt
arbete för fred över hela kontinenten.
I Indien görs en ansats att leta efter en gemensam grund
som för samman människor av olika tro för dia-praxis:
gemensamt handlande i solidaritet som främjar rättvisa,
bättre livskvalitet och lindring av mänskligt lidande. På
andra platser, som Nigeria, och i mångkulturella städer i
nord försöker kristna och muslimer inleda en dialog för att
förstå varandra. Att förstå den andra partens religiösa tro
hjälper till att bygga ömsesidig respekt och tillit, vilket gör
det lättare att samarbeta för fred och utveckling i samhället. Lika viktig är den ”andliga vinklingen” av dialog mellan
olika religioner, som utövas i Indien och omfattar bön och
meditation. Dessa initiativ visar på ett levnadssätt som respekterar Guds avbild i varje människa. Dialogen försiggår
i och genom själva livet.
Ytterligare en vinkling är den akademiska dialogen
mellan­ olika trosriktningar. För det mesta omfattar den
vetenskapsmän och religiösa ledare. På den här nivån måste
alla parter i dialogen ha en objektiv och ärlig öppenhet för
det sanningsanspråk som framförs av motparten och ha en
beredskap att byta sida om det som läggs fram förändrar
grunden för deras tro. För kyrkan är detta gemensamma
sökande efter sanningen ett steg i tillit ut i det okända, som
följer den trinitariska modellen för dialog (jfr LVF:s publikation Dialogue and Beyond, mars 2003).
Dessutom är kyrkan alltid kallad till dialog med olika
icke-statliga organisationer och med det civila samhället om
viktiga frågor som bidrar till människors välbefinnande och
påverkar olika samhällsförhållanden. Förvandling, försoning och upprättelse kan äga rum i
samhället och gör så genom kyrkans möte och dialog med
olika grupper som är engagerade i sociala, ekonomiska
och ekologiska problem.
Ekonomiskt engagemang
Kristna lever ut sin kallelse i dopet på olika områden i det
dagliga livet, inklusive det ekonomiska livet. Här strävar
människor efter att tjäna sitt uppehälle, både för sin egen
familj och för samhället i stort. Ett problem är att orättvisa
strukturer, i synnerhet de som har växt fram under den eko28
nomiska globaliseringen, gör detta allt svårare för många
människor. Därför är det viktigt att kyrkan som en församling i oikumene höjer sin profetiska röst mot förtryckande
och orättfärdiga strukturer och system, samtidigt som den
uppmanar de medlemmar som har tillträde till dessa strukturer att inifrån förändra policy och handlingssätt.
Kyrkorna har på lokal, regional och global nivå dragit
upp en gemensam strategi för att driva frågorna om rättvisa
och fred och utrotande av fattigdom och dödliga sjukdomar. Församlingen i oikumene bedriver mission i en värld som
kan förstöra sig själv många gånger om och som tycks ovillig
att utrota fattigdom och hunger. Därför ber kyrkan om Guds
upprättelse och ledning. Den söker också efter olika sätt att
upprätta offren för orättvisor och är aktivt engagerad i att
förvandla de negativa effekterna av den nyliberala ekonomiska globaliseringen.
Ett exempel på gemensamma ansträngningar är uppmaningen till ”globaliseringen av solidaritet”. Den syftar till att
ta fram gemensamma strategier för skuldavskrivningar för
fattiga länder, att skydda sårbara ekonomier från mäktiga
transnationella företag och att stödja alternativa handelsfördrag. Kärnan i dessa och andra strategier är främjandet av
en ”motståndets andlighet” som en följeslagare till global
solidaritet. Kyrkor kan dra nytta av sitt andliga arv för att
bemöta det som händer under nuvarande policy och handlingssätt. Så kan man genom livet i församlingen utrusta sina
medlemmar att göra motstånd mot rådande förutsättningar
och arbeta för att i samverkan med andra samfund, religioner och det civila samhället omvandla de synsätt som råder
under den ekonomiska globaliseringen. Berättelsen om
Emmausvandringen är en stark förebild för kyrkornas vandring när de möter dessa utmaningar (jfr LVF:s publikation
A Call to Participate in Transforming Economic Globalization, 2002, och boken Communion, Responsibility, Accountability, 2004).
Ekologiskt engagemang
Församlingen i oikumene har en stark tro på godheten i
Guds skapelse. Den är först och främst Guds skapelse, som
alla människor har fått ta emot med tacksamhet som ett
oikos (hem). Första steget i kyrkans ekologiska missions­
engagemang är bekännelse och ånger. I århundraden har
kyrkans­ verklighetsfrämmande synsätt och dess betoning av
människans herravälde över skapelsen banat väg för utnyttjande och förstörelse av naturen. Jorden, vårt hem (oikos)
lider kval.
Kyrkan som en helande församling måste överallt se hela
skapelsen i evangeliets ljus och försöka hitta vägar att göra
vår planet frisk igen. Världen är inte i första hand en mänsk-
lig miljö och inte heller bara scenen för människans frälsning. Snarare är den i och av sig själv en aktiv deltagare i
Guds mission. Enligt aposteln Paulus vision ska ”skapelsen
befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet
som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:20–21). Kyrkan som en församling i oikumene med sitt världsomspännande nätverk borde främja och prioritera delaktigheten i
att återställa jorden och hindra fortsatt ekologisk förstöring
som orsakas till exempel av fossila bränslen, giftiga utsläpp
och utrotandet av vissa arter. Det finns ett starkt behov att
kyrkan höjer sin profetiska röst och tillsammans med det
civila samhället och frivilliggrupper som engagerar sig i jordens okränkbarhet visar på och tar avstånd från destruktiva
handlingar mot oikos. Lokala projekt som sysslar med ekologisk rehabilitering borde få uppmuntran och ekonomiskt
stöd av alla parter. Ekologiskt engagemang är ett angeläget
uppdrag för alla.
3.3. Nya utmaningar och möjligheter för missionen
Avsnittet om missionens kontext beskriver livfullt utmaningarna och möjligheterna som missionens växlande sammanhang erbjuder. Eftersom globaliseringen med högteknologins
hjälp går allt fortare, har marknadstänkandet och dess följeslagare konsumismen redan infekterat livets alla områden. Det är tragiskt att det som verkligen främjar globaliseringen
(till exempel rikedom, informationsteknologi och kunskap)
är just det som delar världen genom att utesluta flertalet
människor. Dessutom är det ironiskt att i en värld med högteknologi och ett överflöd av information och kunskap är
våldet mer intensivt och mer utbrett än någonsin tidigare. Verkligheten har ändrats drastiskt, och eftersom mission alltid bör vara kontextuell, måste kyrkan granska, se över och
omskapa sin missionsutövning för att göra den relevant och
effektiv i och för dagens sammanhang.
3.3.1. Mission ”ända till jordens yttersta gräns”
Jesus lovade sina lärjungar att de skulle få kraft av den
Heliga Anden att vittna om honom ӊnda till jordens
yttersta gräns” (Apg 1:8). Sedan dess har evangeliet predikats på sex kontinenter, men det finns fortfarande platser
där det glada budskapet om Guds nåd i Kristus inte har blivit hört och mottaget. Två tredjedelar av jordens invånare,
både i nord och syd, bekänner ännu inte eller inte längre
Kristus som sin herre och frälsare.
I och med att kristendomens tyngdpunkt har förskjutits
från nord till syd har majoriteten av de människor som bor
i vad som kallades kristna länder blivit likgiltiga för eller till
och med fientliga mot kyrkans vittnesbörd om evangeliet. I sådana länder finns det områden i livet där Jesus Kristus
inte längre är känd. För den missionella kyrkan betraktas
dessa ”onådda” platser eller människor alltid som ”jordens
yttersta gräns”. De kanske inte finns på stort geografiskt
avstånd men kan utgöra nya situationer, som erbjuder nya
utmaningar och möjligheter att vittna (martyria) om historiens herre.
Sedan senare delen av 1900-talet, med dess snabba förändringar i teknologi och framväxten av nöjesindustrin, har
kyrkan flyttats bort (både i bokstavlig och bildlig bemärkelse) från de stora städernas centrum. I städernas utkanter
har kyrkan inte haft något större inflytande över livet och
framtiden. I bästa fall har kyrkan begränsat sitt uppdrag till
att ta hand om enskilda människor som är uttröttade av stadens krav. Vilka nya möjligheter till mission erbjuder sådana
kosmopolitiska jättestäder som São Paulo, New York,
London­, New Delhi och Nairobi? Hur kan kyrkan hitta tillbaka till en meningsfull närvaro och ha ett inflytande som
betyder något för livet i staden?
Poängen för kyrkan är inte att tävla med politiken, ekonomin eller nöjesindustrin om inflytandet över en stad eller
ett land. Att bli en följeslagare för samhällen och länder som
geografiskt eller innehållsligt befinner sig vid ”jordens
yttersta gräns” och att våga vara kyrka ”där ingen har varit
tidigare” hör till kyrkans utmaningar och möjligheter. Det
handlar inte nödvändigtvis om ”platser” utan kan vara
områden i livet eller intressegrupper eller ideologier. En av
de gemensamma nämnare som påverkar och förändrar
männi­skorsliv idag är till exempel högteknologin. När den
används på rätt sätt kan den göra livet bekvämt och rädda
liv, men i vissa fall kan artificiell intelligens beröva männi­
skor deras värdighet. Forskning om avancerad informationsteknologi, genmanipulation och säkra återvinningsbara
energikällor är redan på gång. Skulle det vara möjligt för den
missionella kyrkan att finnas där teknologin ser dagens ljus
för att göra den mänskligare? Att kyrkan ger etiska synpunkter på användningen av teknologin är nödvändigt, men
det är inte tillräckligt. Kyrkans uppdrag kallar till en mer
aktiv roll som följeslagare.
Det finns möjligheter för kyrkan att vara en följeslagare
för människor när de drabbas av den destruktiva underjordiska verksamhet som frodas (till exempel handel med
narkotika, vapen, kvinnor, barn och pornografi via internet) och som tränger igenom alla spärrar, som är privatiserad och svår att kontrollera. Något som är mer svårfångat är exploateringen inom proffsidrott, spiritism och hemliga sällskap (som har ett stort infly-
29
tande över internationell politik). Den lokala kyrkan på
varje ort eller i varje land är bäst rustad att se var dessa platser vid ”jordens yttersta gräns” finns och att tänka ut hur
mission bäst kan tjäna som följeslagare.
3.3.2 Missionen och utmaningen från informations­
teknologin
Den snabba utvecklingen inom kommunikations- och informationsteknologi påverkar också missionens sammanhang. Kyrkan måste tänka över de utmaningar och möjligheter
som sådana förändringar för med sig i människors liv och
särskilt hur det påverkar missionsuppdraget. Informationsteknologin har till exempel revolutionerat människors sätt
att kommunicera med varandra och även hur de tänker och
på längre sikt hur de lever. Kyrkan i mission måste hitta nya
vägar att vara kyrka.
Många kyrkor runt om i världen använder redan internet
i mission (till exempel den virtuella kyrkan eller kyrkan i
cyberrymden som ett sätt att nå ut till människor som inte
känner kyrkan; det förekommer också gudstjänster ”online”
för dem som surfar på nätet). Den utmaning som möter
kyrkan­ är emellertid enorm. Internet och ett helt uppbåd av
elektronisk utrustning (dataspel, dvd, cd och annat) missbrukas ofta för att främja en våldskultur. De har stort inflytande
över tankar och levnadssätt hos dem som använder dem,
därför att de skapar ett beroende, speciellt hos ungdomar. Dessutom måste kyrkan ta utmaningen från internetkulturen
på allvar, vid utformningen av sin teologi, sin teologiska
utbildning och dopundervisning om lärjungaskap och missionsuppdraget. Det här är ett exempel på en situation vid
”jordens yttersta gräns”. Liksom teologin i nord en gång fick
en utmaning att leva upp till filosofiska antaganden och normer, får den nu en utmaning att hålla jämna steg med vetenskap och teknologi.
Utmaningen är inte bara att få teologin att överleva
internetkulturens ständiga filtrering av data på jakt efter ny,
uppdaterad och lättsåld information utan också att få IT att
bli ett användbart redskap för att sprida den ”gamla” men
upplyftande berättelsen om Jesus Kristus. Den snabba
utvecklingen av IT har ökat klyftan mellan dem som har och
dem som inte har: många människor i syd väntar fortfarande
på sitt första telefonsamtal eller tillgång till en dator. Kyrkan
måste snarast ta itu med den här situationen som en del av
sin missionsstrategi.
3.3.3. Missionens resurser
Missionsuppdraget är ett glatt budskap för kyrkan, och därför måste kyrkan planera detta åtagande noga. Förvaltandet
av resurser till kyrkans mission är ett viktigt inslag i plane30
ringen. Med början i församlingen och vidare på alla kyrkans nivåer bör tilldelningen av resurser till mission (mänskliga, materiella och ekonomiska) ha hög prioritet. Eftersom mission är kontextuell och utförs av alla kyrkor
överallt, spelar lokala församlingar en avgörande roll,
särskilt när det gäller att utveckla resurser till mission. Ett starkt förvaltarskap på missionsnivå, som syftar till att
utveckla resurser till mission, är grunden för att råda bot på
det beroendesyndrom som har förlamat många kyrkor i
skuldsatta länder. Missionens kontextuella natur uppmanar
varje församling och nationell kyrka att målmedvetet
anpassa missionsaktiviteterna till de resurser som finns tillgängliga (till exempel mänskliga och materiella), medan man
arbetar för att öka tillgången på andra resurser (till exempel
teknologiska och ekonomiska). En kontextualiserad
missionssatsning­ med en stark känsla av förvaltarskap, undviker metoder som känns främmande och som medför höga
kostnader.
När kyrkan utvecklar sitt förvaltarskap av resurser till
mission, måste den dessutom se noga på sina strukturer för
att bestämma om de bidrar till att främja kyrkans uppdrag
eller inte. Kyrkliga strukturer bör vara flexibla och lämpliga
för varje kyrkas kontext och tillgång till resurser och inte
kopiera främmande strukturer. Stela och toppstyrda kyrkostrukturer kväver kyrkans liv och uppdrag så att missionsuppdraget reduceras till att bara stödja de kyrkliga strukturerna. Många kyrkor i syd är fortfarande beroende av bidrag
från utlandet, huvudsakligen till strukturellt stöd.
För att utöva missionsuppdraget som en kyrkogemenskap uppmanas kyrkorna att vara beroende av varandra i
fråga om missionsresurser: andliga, mänskliga, materiella
och ekonomiska. Missionsresurser är först och främst gåvor
från Gud. Därför är alla kyrkor mottagare och förvaltare av
dessa gåvor. Å ena sidan är därför ett ömsesidigt beroende i
mission till för ömsesidig upprättelse och förvandling byggd
på ömsesidig tillit och ansvarighet. Syftet med detta ömse­
sidiga beroende är inte att säkra kyrkornas välmåga utan att
stärka deras kapacitet och kompetens att utföra sitt uppdrag. Å andra sidan ställs många kyrkor i syd inför överväldigande utmaningar för mission (ekonomisk katastrof, krig,
flyktingar, hunger m m), som överstiger lokala och nationella tillgångar.
Kyrkor i rikare länder och deras närstående organisationer och missionsavdelningar bör som förvaltare av Guds
missionstillgångar allvarligt och i bön begrunda frågan om
”bilaterala” och ”multilaterala” system, som upprätthåller
ett ömsesidigt beroende inom ett multilateralt system som en
angelägen missionutmaning. När dessa kyrkor och deras
närstående organisationer, som är engagerade i mission för
förvandling, försoning och upprättelse, får projektansökningar från fattiga länder och kyrkor, bör de utmana och
avslöja det rovgiriga tänkandet, konsumismens språk och
avhumaniseringen inom marknadsekonomin. De bör hjälpas
åt att bygga upp en gemenskap i mission som kan bli en
alternativ gemenskap, en hoppets fristad, som upprättar och
stöder offren för globaliseringens negativa effekter i alla dess
former.
3.3.4. Pilgrimsresor som uttryck för mission
På senare tid har pilgrimsresor och retreater rönt stort
intresse bland kyrkor i Europa. Tusentals människor, unga
och gamla, kvinnor och män, har tagit en paus i sina fullspäckade scheman för att ägna en helg eller en vecka åt andliga erfarenheter i form av bön, bibelläsning, sång och tystnad (lyssnande). Förr i världen gjorde enskilda människor
eller små grupper pilgrimsresor för sin egen andliga uppbyggnad, och det främsta syftet var inte att missionera. Trots
det blev kyrkor och människor som de mötte på vägen också
andligt upplyfta.
Att återuppliva pilgrimsresor som ett utövande av
missionsuppdraget­ skulle vara oerhört välgörande för
dagens kyrkor. Det skulle kunna vara ett praktiskt sätt för
pilgrimer att lära, uppleva och utveckla solidaritet. På det
sättet skulle det vara ett effektivt sätt att lära ut och främja
en ”motståndets andlighet”, när kyrkan möter den fram­
växande materialismen, sekularismen och konsumismen. Det skulle också kunna vara ett utmärkt tillfälle till ömse­
sidig andlig uppbyggnad och vittnesbörd i ord och gärning. Pilgrimsresor för mission kan anordnas på lokal, nationell,
regional och global nivå och tvärs över generations- och
samfundsgränser.
Pilgrimsresan som ett uttryck för missionsuppdraget
skulle hjälpa till att belysa en grundläggande vision för
kyrkan­ i förvandling, en nomadkyrka, en kyrka på väg, på
vandring till Emmaus. Kyrkan i mission är en kyrka på
pilgrims­resa. Kyrkan flyttar inte bara från plats till plats
utan också från nutid till framtid och från vår tid till Guds
nya tidsålder. Som en nomadisk pilgrimskyrka får den gåvan
av den Heliga Anden att urskilja tidens tecken och profetera
(visa på) Guds rike som bryter fram.
31
Avslutning
Förståelsen av kyrkans mission har genomgått betydande
paradigmskiften i LVF:s medlemskyrkor. Vid fjärde generalförsamlingen (Helsingfors 1963) definierades mission fort­
farande i en snäv bemärkelse som att försöka omvända de
icke-troende till tro. Från och med sjätte generalförsamlingen (Dar es Salaam 1977) har emellertid mission tolkats
och utövats på ett holistiskt sätt och har omfattat förkunnelse, påverkansarbete och tjänst till hela människan och till
alla människor. Rättvisa, fred och skapelsens okränkbarhet
har betonats allt mer. Vid LVF:s globala missionskonsultation (Nairobi 1998) betraktades förvandling som en viktig
aspekt i mission, medan ett gemensamt ekumeniskt missionsåtagande blev en viktig aspekt i missionsarbetet på 2000talet. Enligt samma tankegångar belyser det här dokumentet
visionen av en missionell kyrka, där mission hör till kyrkans
innersta väsen som Kristi kropp. Det belyser också tolkningen av missionsuppdraget som att ta del i Guds rike som
bryter fram i Kristus och att göra en gemensam resa med
människor i deras olika kontexter med inriktning på förvandling, försoning och upprättelse.
Dessa huvudpunkter i mission – förvandling, försoning
och upprättelse – ger en träffande beskrivning av missionsuppdraget som kyrkans delaktighet i den treenige Gudens,
Skaparens, Frälsarens och Livgivarens mission. De återspeglar också missionens egenskaper som holistisk och kontextuell, nämligen mission som leds av den Heliga Anden och
följer­”Sonens väg”: inkarnationens, korsets och uppståndelsens väg. Mission är kyrkans innersta väsen och bevekelse­­
grund. Den flödar ut från kyrkan som ett vittnesbörd, en
gåva från Guds nåderika grund för och inbjudan till mission.
Ett av syftena med detta dokument är att det ska tjäna
som ett verktyg för lutherska kyrkor i deras analys av sig
själva och i deras förnyade bekräftelse av mission i sina respektive sammanhang. För att detta dokument ska bli ett
sådant verktyg uppmanas kyrkorna att ge liv åt den hermeneutiska spiralen i verklig praktisk mission. För att åter
bekräfta sitt uppdrag på ett meningsfullt sätt måste kyrkorna
göra en noggrann analys av missionens sammanhang,
utövande­ och teologi.
Kontexten måste gång på gång granskas och beskrivas. Kyrkan på alla nivåer är kallad att utforska behoven av förvandling, försoning och upprättelse. När kyrkan gör en
sådan analys kommer den att finnas hos offren för orättvisa
och våld och på så sätt avslöja och fördöma onda makter
och situationer som förvanskar och söndrar skapelsen och
avhumaniserar livet i samhället.
32
Kyrkans måste kritiskt se efter hur mission utövas. Är
den verkligen ett utflöde av tron som strävar efter att åstadkomma förvandling, försoning och upprättelse i samhället,
eller är den bara en praktisk utövning? I ljuset av det här
dokumentet kan kyrkan undersöka vilken helhetssyn och
verklighetsförankring dess mission har. Kyrkan kan faktiskt
göra en undersökning av sitt missionsarbete för att till exempel se om hela kyrkan är engagerad i hela uppdraget, eller
om de olika beståndsdelarna i missionsuppdraget (till exempel förkunnelse, tjänst, påverkansarbete och omsorg om skapelsen) åstadkommer förvandling, försoning och upprättelse. Man kan också undersöka om det finns resurser lokalt
för mission. På det sättet kan kyrkan hitta nya möjligheter
till mission och se vilka resurser och samarbetspartner som
behövs för att utföra uppdraget.
Slutligen uppmanar detta dokument kyrkan att på nytt
bekräfta sin uppgift genom att begrunda sin missionsteologi. Teologin ska göra det möjligt för kyrkan att utföra sitt
missions­uppdrag, ett uppdrag som deltar i och visar på verkligheten i Guds rike som bryter fram i Kristus. Med hjälp av Emmausvandringen som en modell för
missions­uppdraget i form av en gemensam resa, att vara
följeslagare, inbjuder detta dokument lutherska och
andra kyrkor till fördjupning i en teologi som återspeglar
och drar nytta av kyrkornas erfarenheter av mission i
olika sammanhang. Bara en sådan teologi kan göra det möjligt för kyrkorna att
öppna sin holistiska mission för att bli en följeslagare för
människor överallt i deras ständigt föränderliga sammanhang – mission som förvandlar, försonar och upprättar. ”Ni skall få kraft när den Heliga Anden kommer över er, och
ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Apg 1:8
Översättning: Kristina Lundqvist
Intellecta Uppsala 22578
postadress: 751 70 Uppsala besöksadress: Sysslomansgatan 4
telefon: 018-16 96 00 fax: 018-16 97 07 info@svenska kyrkan.se www.svenskakyrkan.se