TEOLOGISKA HÖGSKOLAN STOCKHOLM
Programmet i mänskliga rättigheter och demokrati, 180 hp
Kandidatuppsats, VT 2014
Yttrandefrihet i den politiska debatten
Författare: Ellen Wolbe
Handledare: Mona Samadi
Ämnesord: Yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, politik, Europadomstolen, Högsta domstolen.
Abstract
This study describes the right to freedom of expression in the political debate and focuses on
racism and xenophobia. The study uses a legal dogmatic approach and examines international,
regional, and national law. Three recent cases in Swedish court where active politicians have
been indicted for incitement to racial hatred, is also examined and analysed as the cases differ
both in their construction and in their outcome. The study concludes that neither the European
Court of Human Rights nor the Swedish courts are consistent in their judgments concerning
free speech restrictions in the politic debate. There is a trend that suggests that politicians
have a greater responsibility to be objective in a political discourse, but still it is difficult to
know in advance how a court would reason and judge. However, it is clear that the
circumstances surrounding an offensive statement are a decisive factor in the Court's
outcome.
2
”Självklart ska vi stötta Lars Vilks rätt att rita profethundar. Det är en oerhört
viktig rätt, utan vilken vår sekulära demokrati inte har en chans att överleva. Vi
ska värna den, men då borde vi i rimlighetens namn också värna nazisters rätt att
förneka Förintelsen och kreationisters rätt att lägga fram teorier om att en
skäggig farbror skapade jorden på sex dagar. […] När vi får se Aftonbladet ge
en krönika till Åke Green. När vi får se Neo upplåta serverutrymme till någon
som förnekar Stalins brott mot mänskligheten. När vi får se Judisk Krönika med
bidrag från David Irwing eller bilder som Piss Christ och Ecce Homo i tidningen
Dagen. Väck mig då.”1
Magnus Betnér, SVT Debatt 2010
1
http://www.magnusbetner.com/2010/03/mer-om-yttrandefrihet/
3
Innehållsförteckning
1 Inledning............................................................................................................................... 8 1.1 Syfte och frågeställning .............................................................................................. 10 1.2 Metod .......................................................................................................................... 10 2 Filosofiska perspektiv på yttrandefrihet ............................................................................. 12 3 Reglering av yttrandefrihet................................................................................................. 14 3.1 Allmänt om yttrandefriheten ....................................................................................... 14 3.2 Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna ...................................................... 14 3.3 Internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna ........ 15 3.4 Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering... 17 3.5 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna ..................................................................................................... 18 3.5.1 Vägledande domar från Europadomstolen .......................................................... 20 3.5.1.1 Féret v. Belgium ........................................................................................... 20 3.5.1.2 Jersild v. Denmark ....................................................................................... 21 3.5.1.3 Erbakan v. Turkey ........................................................................................ 21 3.5.1.4 Le Pen v. France .......................................................................................... 22 3.6 Yttrandefrihetens reglering i den svenska lagen ......................................................... 22 3.6.1 Regeringsformen ................................................................................................. 22 3.6.2 Tryckfrihetsförordningen..................................................................................... 23 3.6.3 Yttrandefrihetsgrundlagen ................................................................................... 23 3.6.4 Hets mot folkgrupp .............................................................................................. 24 4
3.6.4.1 Praxis ............................................................................................................ 25 4 Politiska yttranden som åtalats för hets mot folkgrupp ...................................................... 28 4.1 Artiklar på hemsida åtalade för missaktning av homosexuella och romer i fallet NJA
2007 s. 805 II ....................................................................................................................... 28 4.2 Politiskt tal åtalades för att uttrycka missaktning av invandrare i fallet B 7166-07 ... 29 4.3 Politiker åtalades för rasistiska uttalanden på en blogg i fallet B 1487-12 ................. 31 5 Analys................................................................................................................................. 33 5.1 Slutsats ........................................................................................................................ 36 6 Källförteckning................................................................................................................... 38 5
Förkortningar
BrB – Brottsbalken
Brå – Brottsförebyggande rådet
HD – Högsta domstolen
IKMPR – Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
JK – Justitiekanslern
KMR – Kommittén för Mänskliga Rättigheter
NJA – Nytt Juridiskt Arkiv
Prop. – Proposition
RF – Regeringsformen
TR – Tryckfrihetsförordningen
YGL – Yttrandefrihetsgrundlagen
6
Definitioner
Hatbrott – innebär att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras
uppfattade etniska bakgrund, religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet.
Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i begreppet hatbrott råder internationell
enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och
människors lika värde.2
Hate speech – är en form av hatbrott och innebär specifikt uttalanden som uppviglar till hat
mot en individ eller en grupp på grund av en distinktion såsom etnicitet eller sexualitet.
Europarådet definierar ”hate speech” som ”alla former av uttryck som sprids, hetsar, främjar
eller motiverar rashat, främlingsfientlighet, antisemitism samt andra former av hat som
bygger på intolerans, inklusive: intolerans uttryckt av aggressiv nationalism och etnocentrism,
diskriminering och fientlighet mot minoriteter, invandrare och människor av utländsk
härkomst.”3 HD:s definition av ”hate speech” är att det är ett uttryckssätt som sprider,
förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans.4
Extreme speech – ett begrepp som sammanfattar alla uttalanden som är av extrem och
intolerant karaktär. Innefattar i denna uppsats bland annat ”hate speech”, främlingsfientliga
yttranden samt förnekelse av; Förintelsen, nazistisk förföljelse av judar, Nürnbergrättegångarna och brott mot mänskligheten under andra världskriget.5
Proportionalitetsprincipen – en rättssäkerhetsprincip som innebär att även om ett offentligt
ingrepp mot enskilda rättssubjekt har laga stöd får ingreppet inte gå längre än vad som klart
behövs för att uppfylla det bakomliggande syftet. Det ska råda balans mellan mål och medel
och målet ska sannolikt uppnås av medlet.6
2
Brottsförebyggande rådets definition. http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2009-06-29-nyhatbrottsdefinition-fangar-upp-fler-hatbrott.html
3
Council of Europe, Committee of Ministers, Recommendation No. R (1997) 20, of the Committee of Ministers
to Member States on ”Hate Speech”.
4
NJA 2005 s. 805.
5
Mona Samadi, Defamation of Religion (Örebro: Örebro Universitet, 2012), s. 142.
6
Ulf Bernitz m.fl., Finna rätt – Juristens källmaterial och arbetsmetoder, (Stockholm: Norstedts Juridik, 2012), s.
69.
7
1 Inledning
Den 12 januari, 2010, skrev ordförande för ett politiskt parti i Örebro på sin blogg att:
”somaliska islamister och muhammedaner generellt har en fruktansvärd syn på kvinnan” och
att ”[…] många av männen sitter hemma och tuggar droger och smider planer mot de otrogna,
där vi Svenska kristna inkluderas”.7 Är detta ett lagligt debattinlägg i en politisk diskussion
om muslimer i Sverige? Denna uppsats har intentionen att besvara bland annat den här frågan
utifrån internationell, regional och nationell gällande rätt.
Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet som innebär att alla människor har rätt att fritt uttrycka
sin åsikt samt ta emot och sprida information och tankar. Yttrandefrihetens många fördelar till
trots kan inte råda bot på, att det skrivna eller talade ordet kan skapa lidande.8 Därför kan
yttrandefriheten begränsas under särskilda omständigheter. När andra personers rättigheter
eller anseende behöver skyddas eller när den nationella säkerheten är i fara, så är
inskränkningar i yttrandefriheten i vissa fall nödvändiga. 9 FN har fastställt hur
yttrandefriheten ska regleras i sina mest grundläggande folkrättsliga dokument, såsom FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om
de medborgerliga och politiska rättigheterna. Europas regionala system för mänskliga
rättigheter, den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna, statuerar också yttrandefrihetens betydelse och i vilka situationer
som den bör begränsas. Även om yttrandefriheten inte är en absolut rättighet så har den en
framträdande roll i folkrätten. FN:s generalförsamling yrkade på yttrandefrihetens
fundamentala roll och statuerade att friheten är en förutsättning för alla andra friheter som
sammanställts av FN.10 Kommittén för mänskliga rättigheter håller med om yttrandefrihetens
relevans, då de har uttryckt, att åsikts- och yttrandefrihet är grundstenar i alla fria och
demokratiska samhällen.11 Den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har
fastställt i domar, att ett fungerande offentligt samtal är en förutsättning för många andra
former av friheter, därav politiska rättigheter, mötesfrihet samt föreningsfrihet.12
Yttrandefriheten har diskuterats av flera välkända filosofer såsom John Stuart Mill, Lee C.
Bollinger och Ronald Dworkin. Deras olika argument för yttrandefrihetens betydelse förenas i
att de alla anser att fri kommunikation mellan medborgare är en förutsättning för ett
demokratiskt samhälle. Som medborgare i en demokrati är det varje människas fundamentala
rättighet att ha möjlighet att uttrycka sin åsikt utan censur eller repressalier.
7
B 1487-12, s. 4.
8
Sandra Coliver, Striking a Balance: Hate Speech, Freedom of Expression and Non-discrimination (London:
University of Essex, 1992), s. 363.
9
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 19:3.
10
General Assembly Resolution, Calling of an International Conference on Freedom of Information, 59 (I) of 14
December 1946.
11
Human Rights Committee, General Comment No. 34, 11-29 July 2011, CCPR/C/GC/34, s. 1.
12
Se Socialist Party v. Turkey, Application no. 21237/93, of 25 May, 1998, supra, note 90; “the protection of
opinions and the freedom to express them is one of the objectives of the freedom of assembly an association as
enshrined in Article 11 (European Convention).”
8
En av de grunder på vilka inskränkningar av yttrandefriheten är tillåten är, när yttranden
hetsar eller uppviglar till hat på grund av en individs eller en grupps etniska bakgrund,
religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet. Detta då det historiskt sett, när
rasistisk hetspropaganda inte har kontrollerats utan fått gehör, har fått förödande
konsekvenser.13 När en befolkning utvecklar en moralisk likgiltighet inför hets och hat av en
folkgrupp kan hela det demokratiska samhällets värdegrund vara i fara. På grund av detta har
beslutsfattare och lagstiftare i västvärlden infört allt fler begränsningar av yttrandefriheten
under de senaste 50 åren.14 Förutom det övergripande hotet mot demokratin, är även de
historiska konsekvenserna av bland annat förintelsen under andra världskriget och dagens
mångkulturella samhällen, anledningar till att inskränkningar mot yttrandefriheten under vissa
omständigheter är nödvändiga. Ett växande behov av att upprätthålla samhällsfred mellan
olika folkgrupper med olika kulturer i den globaliserade världen har lett till att
yttrandefrihetslagstiftningen har varit tvungen att utvecklas.15
Mot denna bakgrund framkommer det ständigt aktuella dilemmat för varje enskild stat; att
förena en vidtagen yttrandefrihet med att skydda medborgarna mot diskriminering. I den
svenska politiska debatten hörs ständigt odemokratiska yttranden som går tvärtemot de
universella mänskliga rättigheterna. Rasister och nazister kan i Sverige lagligt organisera sig
och verka i både offentligheten och på internet. FN:s rasdiskrimineringskommitté har riktat
kritik mot Sverige för att inte, i enlighet med Rasdiskrimineringskonventionen 16 , ha
kriminaliserat webbplatser, tidningar och musik med rasistiskt innehåll.17 Sveriges svar på
detta är, att det är upp till varje enskild stat, att välja vilka metoder man vill för att efterleva
konventionernas regelverk. Sverige hävdar att konventionens regler uppfylls eftersom
rasistiska yttranden är kriminaliserade genom lagen om hets mot folkgrupp.18 I svensk praxis
finner man att yttrandefriheten i nästan alla avseenden segrar över brott med motiv att främja
eller motivera hat mot en individ eller en grupp. Under åren 2008 – 2011 ledde i genomsnitt 7
% av (i genomsnitt 5 567 st.) de polisanmälda hatbrotten till fällande dom.19 Denna statistik
föranleder yttrandefrihetens starka rättsliga position i Sverige. Sveriges tradition av en
13
Under folkmorden i Rwanda 1994 dödades ca en miljon tutsier. Etnisk hatpropaganda låg bakom krigets
uppkomst. Journalister dömdes av den Internationella Brottsmålsdomstolen till uppvigling då de i massmedia
spridit hatpropaganda och hetsat till våld.
14
Jan Andersson, Yttrandefrihetens dilemma (Uppsala: Uppsala Universitet, 2004), s. 33, Coliver, s. 2. Ett
undantag är USA som har världens mest liberala reglering av yttrandefrihet i och med första tillägget i de
Förenta staternas Bill of Rights.
15
Andersson, s. 33.
16
Internationella konventionen om avskaffande av all slags rasdiskriminering, 1969.
17
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, 30 August 2013,
CERD/C/Sweden/CO/19-21, s. 4.
18
Se Sveriges tolfte (CERD/C/280/Add.4) samt fjortonde (CERD/C/362/Add.5) rapport till FN:s
rasdiskrimineringskommitté.
19
http://www.bra.se/bra/statistik/hatbrott/uppklarade-hatbrott/uppklarade-hatbrottsanmalningar.html
9
vidsträckt yttrandefrihet kan dock begränsas genom lag.20 En av de lagar som reglerar
yttrandefrihetsbrott i Sverige är lagen om hets mot folkgrupp.21
1.1 Syfte och frågeställning
Det övergripande syftet är att fastställa hur yttrandefriheten och dess begränsningar uttryckt
enbart genom lagen om hets mot folkgrupp, regleras i Sverige. Ett politiskt maktperspektiv
kommer att genomsyra uppsatsen. Detta för att begränsa omfånget och åskådliggöra ett
aktuellt sätt att se på rättigheten.
För att uppnå syftet kommer uppsatsen att beskriva internationell och regional rätt som
Sverige har förbundit sig att följa. Även det svenska rättsystemet runt yttrandefriheten
kommer att klarläggas. Gällande lagstiftning kommer att analyseras utifrån internationella och
regionala instrument, men fokus kommer att läggas på svensk rättspraxis för att fastställa
gällande lagstiftning i Sverige.
Uppsatsen syftar således till att undersöka politiska makthavares rätt till yttrandefrihet och
begränsningar som faller under diskrimineringskategorin hets mot folkgrupp. Lagen om hets
mot folkgrupp kommer att beskrivas för att undersöka ifall lagen gör någon skillnad mellan
politiker och enskilda som uttrycker sig diskriminerande om en folkgrupp.
1.2 Metod
Den valda metoden är den rättsdogmatiska, utifrån vilken yttrandefriheten och dess
gränsdragningar samt diskrimineringsförbudet hets mot folkgrupp kommer att granskas
utifrån de lege lata. Utgångspunkten i den valda metoden är att undersöka rättskällor
(normativa system) utifrån deras inbördes hierarki. Artikel 38 i den Internationella
domstolens stadga statuerar att dessa inom folkrätten är följande: konventioner, sedvanerätt,
allmänna rättsgrundsatser (allmänna principer som existerar i alla rättsområden över hela
världen), doktrin/praxis samt soft law. De rättskällor som kommer ligga till grund för
uppsatsens granskning av gällande rätt i Sverige är i fallande ordning: grundlag, vanlig lag,
annan författning och slutligen förarbeten/praxis. Ett visst beaktande bör tas till den svenska
rättstraditionen som förkunnar att Sverige är mer inriktat på den skrivna lagtexten inklusive
författningar och förarbeten, än praxis av lagarnas tillämpning.22
För att ge en större förståelse kring yttrandefrihetens begränsningar kommer även dess
grundläggande idéhistoriska värde att nämnas i form av en beskrivning av yttrandefrihetens
fundamentala argument samt dess berättigande i en demokrati. Vidare kommer uppsatsen
fokusera på de lege lata i form av en beskrivning av vilka åtaganden Sverige har för att
skydda, samt begränsa yttrandefriheten utifrån internationell, regional och nationell rätt.
Uppsatsen kommer även att beskriva hur lagarna tillämpas i Sverige och hur svenska
domstolar dömer i fall som berör yttrandefrihet. Fokus ges åt fall som berör
diskrimineringsgrunden hets mot folkgrupp å ena sidan och yttrandefrihet å andra sidan.
20
Regeringsformen [RF], (SFS 1974:152), 2 kap. 2 § (RF 2:2).
21
16 kap. 8 § brottsbalken (BrB 16:8), Lagen om hets mot folkgrupp.
22
Bernitz m.fl., s. 28.
10
Användandet av en rättsvetenskaplig metod för att analysera grundläggande mänskliga
rättigheter bör ges särskild hänsyn, eftersom folkrätten även inkluderar andra vetenskapliga
inriktningar. Eftersom syftet är att fastställa rådande rätt så passar dock den rättsvetenskapliga
metoden bäst.
11
2 Filosofiska perspektiv på yttrandefrihet
Att yttrandefrihet i form av fri kommunikation, är starkt förknippad med demokratins existens
finns stipulerat i svensk grundlag.23 Rättfärdigandet av en liberal yttrandefrihet har många
filosofer försökt sig på i flera hundra år. Att gå till källan av yttrandefrihetens innersta väsen
och försöka svara på frågan varför yttrandefrihet egentligen behövs är, och har varit, ett
populärt ämne för stora tänkare.
Det kanske mest välkända argumentet för yttrandefrihet myntades redan på 1850-talet av den
brittiske filosofen och nationalekonomen John Stuart Mill. Argumentet har kommit att kallas
sanningsargumentet, eftersom kärnan ligger i att all form av nedtystande av åsikter leder till
att sanningen urholkas och kan förstöras. Mill ansåg, att detta är av stor fara då sanningen
innehar ett särskilt högt värde i samhället.24 Att förbjuda eller begränsa idéer och åsikter
genom att påstå att de är falska är fel, påstod Mill, då det skulle betyda att några människor är
mindre felbara än andra. Uttalade åsikter ska utsättas för diskussion och motstånd för att inte
omformas till fördomar och dogmer, sade Mills. I fall det skulle ske inskränkningar i
yttrandefriheten så är det omständigheterna kring yttrandet som avgör i fall det ska tillåtas
eller inte. Varje yttrande som anses ligga i en moralisk gråzon måste bedömas utifrån dess
kontext, menade Mill.25 Den amerikanske filosofen Alexander Meiklejohn höll med Mill i att
begränsningar i yttrandefriheten endast skulle ske under reglerade former och att samhällets
första instinkt mot anti-demokratisk propaganda borde vara att visa återhållsamhet. 26 I övrigt
fokuserade Meiklejohn, som verkade runt sekelskiftet, på ett demokratiskt samhälle där folket
indirekt styr staten genom att de som befinner sig i styrande positioner betraktas som tjänare
åt folket.27 För att medborgarna skulle kunna sköta sin granskning av de styrande skikten på
ett tillfredställande sätt, behövde de tillgång till relevant information för att kunna ta ställning
huruvida de styrande fattade rätt beslut.28 Detta sätt att bedöma yttrandefrihetens nytta genom
att se på rättigheten som en trampolin för demokrati kallas för demokratiargumentet och
ligger lite grann i linje med toleransargumentet som framfördes av Lee C. Bollinger på 80talet. Toleransargumentet baseras på att yttrandefrihetens nytta ligger i att rättigheten skapar
ett tolerant samhälle med toleranta samhällsmedborgare. Att beskriva yttrandefrihetens gagn
på detta sätt är mer psykologiskt betingat då Bollingers teori bygger på att individen inte är
särskilt tolerant i sig utan behöver utsättas för pluralism.29 Att ge oliktänkande och rent av
omoraliska åsikter möjlighet att höras i samhällsdebatten lär i sin tur hela staten att sådana
meningar existerar. Tanken bakom toleransargumentet är att medborgarna lär sig acceptera
oliktänkande även om de inte alla gånger uppskattar det. En rättsfilosof som spinner vidare på
individens autonomi är Ronald Dworkin, som verkade på 1900-talets andra hälft.
Meddelarautonomi handlar om att ingen anses kunna göra en rättvis bedömning av åsikters
23
RF 1:2.
24
Ulf Petäjä, Varför Yttrandefrihet (Växjö: Växjö Universitet, 2006), s. 42.
25
Petäjä, s. 155.
26
Andersson, s. 43.
27
Petäjä, s. 63.
28
Petäjä, s. 65.
29
Petäjä, s. 70.
12
värde. Alla åsikter och dess konsekvenser ska kunna yttras och inte kunna begränsas av några
andra samhällsintressen. En av dess förespråkare, Ronald Dworkin, hävdar att
meddelarautonomi inte bara skyddar politiska yttranden (såsom demokratiargumentet gör
gällande) utan även konstnärliga yttranden och uttryck för olika moraluppfattningar.30 Detta
autonomiargument kan även ses ur ett publikt perspektiv och förespråkas av bland andra den
amerikanske filosofen Thomas M. Scanlon. Scanlon utgår ifrån sin millianska princip31 då
han låter förstå, att autonomi är ett värde, som i sig är ett tillräckligt stort skäl för att begränsa
statens inflytande över individen. Att staten skulle begränsa vissa yttranden, även om det
avser att försöka skydda befolkningen, ser han som ett otillåtet maktutövande från statens
sida, då han anser, att staten inte ska kunna påverka befolkningens åsikter. 32
Det alla de ovanstående argumenten för yttrandefrihet har gemensamt är, att de syftar till att
skapa en pålitlig kommunikationsprocess. 33 De filosofiska argumenten för yttrandefrihet
bottnar således i att utan yttrandefrihet; ingen sann demokrati. Vidare kommer
yttrandefriheten inte bara varje enskild medborgare till nytta i form av friheten att få säga sin
mening och få möjlighet att välja vilka perspektiv och idéer (oavsett dess moraliska
korrekthet eller sanningshalt) som hen vill ta del av. Det finns även ett större syfte; att främja
demokratin.34 Ur detta perspektiv bör inskränkningar i friheten endast komma till stånd när de
pålitliga kommunikationsprocesserna saknas. 35
30
Andersson, s. 23.
31
Mills skadeprincip innebär att varje individ ska få säga vad den vill så länge det inte skadar någon annan.
32
Thomas Scanlon, A theory of Freedom of Expression, (Philosophy & Public Affairs, vol. 1. nr. 2, 1972) s. 222.
33
Petäjä, s. 150.
34
Petäjä, s. 177.
35
Petäjä, s. 177.
13
3 Reglering av yttrandefrihet
3.1 Allmänt om yttrandefriheten
Yttrandefrihetens betydelse uttrycktes på FN:s generalförsamlings första session där dess
fundamentala karaktär beskrevs som en stötesten för alla andra friheter som Förenta
Nationerna grundar sig på.
Freedom of information is a fundamental human right and the touchstone of all the freedoms to
which the United Nations is consecrated. Freedom of information implies the right to gather,
transmit and publish news anywhere and everywhere without fetters. As such it is an essential
factor in any serious effort to promote peace and progress of the world. Freedom of information
requires as an indispensible element a willingness and a capacity to employ its privileges
without abuse. It requires as a basic discipline the moral obligation to seek the facts without
prejudice and to spread knowledge without malicious intent. Understanding and cooperation
among nations are impossible without an alert and sound world opinion, which, in turn, is whole
dependent upon the freedom of information.36
Yttrandefriheten i folkrätten verkar både horisontellt och vertikalt i den bemärkelsen, att den
opererar både mellan stat och individ (horisontellt) och individer sinsemellan (vertikalt). Dess
kvalificerade karaktär innebär att staten har rätt att inskränka yttrandefriheten när rikets
säkerhet står på spel eller under andra kontrollerade och speciella former.37
3.2 Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna
Yttrandefriheten finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
genom artikel 19 som lyder:
Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan
ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom
varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.
Rättigheten sträcker sig bortom verbaliserandet av tankar till att även inkludera det skrivna
ordet i press, artistiska uttryck och fanor som svingas i protest.38
I den allmänna förklaringen är inte yttrandefriheten i sig begränsad utan den ska ses i ljuset av
bestämmelserna som författats i artikel 29 i samma deklaration. Artikeln 29 säger, att en
inskränkning av rättigheterna och friheterna i förklaringen måste vara skriven i den nationella
lagen med syfte, att skydda andras friheter och rättigheter. Rättigheterna får inte heller nyttjas
för ändamål som inte överensstämmer med FN:s. Det är alltså inte tillåtet för en stat, individ
eller grupp att använda sin yttrandefrihet för att exempelvis sprida argument för att någon,
som tillhör ett visst etniskt ursprung, nationalitet eller har en viss hudfärg inte ska ha tillgång
till undervisning eller arbete.39
36
General Assembly Resolution, Calling of an International Conference on Freedom of Information, 59 (I) of 14
December 1946.
37
Samadi, s. 120.
38
Samadi, s. 122.
39
Se artikel 30, 26 och 23 i FN:s allmänna förklaring.
14
3.3 Internationella konventionen om de medborgerliga och
politiska rättigheterna
I den internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (IKMPR)
författas yttrandefriheten, såsom den vanligtvis hänvisas till i juridisk mening. I artikel 19.2
stadgas, att rätten till yttrandefrihet innebär, att ”alla människor har rätt att söka, motta och
sprida information och idéer hur man helst vill oavsett territoriella gränser”. Alla former av
yttranden är skyddade i paragraf 2 av konventionen, det gäller tal, skrift, teckenspråk samt
icke-verbala yttranden såsom bilder och konstverk.40
Friheten är dock belagd med ansvar enligt artikel 19.3, där det beskrivs att inskränkningar
endast får ske, om de är angivna i lag och nödvändiga för att respektera andra personers
rättigheter eller anseende, samt för att skydda den nationella säkerheten. Med angivet i lag
menas, att en inskränkning inte kan vara av en traditionell, religiös eller sedvanerättslig
karaktär. 41 Begränsningen av yttrandefriheten ska dock användas i ljuset av
proportionalitetsprincipen och genomsyra inte bara lagtexten, utan även implementeringen av
lagen i rättssystemet.42 Undantaget är åsiktsfriheten, som är absolut i form av, att varje
människa har rätt till sina egna tankar och åsikter.43
IKMPR såsom den allmänna förklaringen markerar tydligt, att det är skillnad på åsiktsfrihet
och yttrandefrihet. Dock har Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR), som i form av
oberoende experter övervakar konventionsstaternas efterlevnad av IKMPR uttalat, att båda
friheterna är snarlika och att yttrandefriheten är redskapet för att dela och utveckla åsikter.44
Yttrandefrihetens omfattning avkunnas även i artikel 17 i IKMPR, som beskriver den regel
som förpliktar staten, att skydda sina medborgare mot ”olagliga angrepp på sin heder eller sitt
anseende.” Både ovanstående artikel och artikel 2045 i samma konvention tar upp regleringen
av ”hate speech”, som innebär uttalanden som uppviglar till hat mot en individ eller en grupp
på grund av en distinktion såsom etnicitet eller sexualitet. Avgörande i artikel 20 är att det
inte är förbjudet att framföra sina ondskefulla åsikter, utan det är själva uppviglandet till att
även åhörare ska börja hata eller diskriminera en grupp eller individ som är förbjudet.46
Flertalet västerländska stater uttryckte under skapandet av artikel 20 en oro för, att stater
skulle kunna utnyttja sin ”margin of appreciation”47 och på så sätt kunna kuva politiskt
40
Shin v. Republic of Korea, Communication No. 926/2000, U.N. Doc. CCPR/C/80/D/926/2000.
41
Human Rights Committee, General Comment No. 32, 23 August 2007, CCPR/C/GC/32, s. 5.
42
Human Rights Committee, General Comment No. 27, 2 November 1999, CCPR/C/21/Rev.1/Add.9, § 14.
43
IKMPR, artikel 19.1.
44
Human Rights Committee, General Comment No. 34, 11-29 July 2011, CCPR/C/GC/34, § 2.
45
Artikel 20 i IKMPR lyder: 1. All propaganda till förmån för krig skall vara i lag förbjuden. 2. Allt främjande
av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall
vara i lag förbjudet.
46
Samadi, s. 132.
47
Termen “margin of appreciation” refererar till det handlingsutrymme som EUs organ är villiga att ge
nationella myndigheter att uppfylla sina skyldigheter enligt Europakonventionen. Steven Greer, The Margin of
15
oliktänkande, genom att staten helt enkelt deklarerar sin rätt till att förbjuda påstått nationalhat
och således urholkar rätten till yttrandefrihet.48 I ett omtalat fall, där klaganden var 20 kvinnor
från Mauritius vilka ansåg, att Mauritius lagar diskriminerade gifta kvinnor, dömde KMR att
ingen överträdelse av konventionen hade begåtts då ”… the legal protection or measures a
society or a State can afford to the family may vary from country to country and depend on
different social, economic, political and cultural conditions and traditions.”49 Kommittén för
mänskliga rättigheter50 har gett ett mycket begränsat skydd för ”extreme speech”51 och har
förlitat sig på olika tekniker för att neka ett sådant skydd i vägledande domar. Exempelvis
fastställde kommittén, i fallet Faurisson v. France, att Frankrike handlat i enlighet med
konventionen då den f.d. professorn Faurisson och hans publicist dömts för att ha förnekat att
brott mot mänskligheten skett i Nazityskland.52 Bedömningen grundade sig på att Faurisson, i
en artikel, påstått att han tvivlade på att det förekommit gasning i syfte att utrota judar i
nazisternas koncentrationsläger. Begränsningen av Faurissons yttrandefrihet ansågs, i enlighet
med artikel 17, vara nödvändig för att respektera rättigheter och anseende av andra, i detta fall
medlemmar av den judiska gemenskapen, så att de skulle kunna leva sina liv utan oro för
antisemitism.
Paradoxalt nog har kommittén i sin senaste ”general comment” förklarat att:
"laws that penalize the expression of opinions about historical facts are incompatible with the obligations
that the Covenant imposes in States parties in relation to the respect for freedom of opinion and
expression. The Covenant does not permit general prohibitions of expressions of an erroneous opinion or
an incorrect interpretation of past events. Restriction on the right to freedom of opinion should never be
imposed and, with regard to freedom of expression, they should not go beyond what is permitted in
paragraph 3 or required under Article 20.”53
Konventionen ska således tolkas så, att åsiktsfriheten aldrig ska kunna inskränkas och
yttrandefriheten även ska omfatta tolkningar av historien. I Ross v. Canada upprätthöll KMR
Kanadas beslut, att omplacera en lärare till en position utan undervisning, eftersom han (på
sin fritid) publicerat antisemitiska åsikter. Han hade aldrig uttalat sina uppfattningar vid
undervisning och det var heller inte straffbart i kanadensisk lag, ändå hade Kanadas
handlande varit i enlighet med konventionen, bedömde kommittén.54 I fallet JRT and WG
Party v. Canada upprätthölls Kanadas dom mot de klagande, som hade fällts för att ha
distribuerat bandinspelningar som hetsat lyssnare till hat mot judar. Kommittén dömde, att det
Appreciation: Interpretation and Discretion under the European Convention on Human Rights (Council of
Europe, 2000) s. 5.
48
Samadi, s. 133.
49
Shirin Aumeeruddy-Cziffra and 19 other Mauritian women v. Mauritius, Communication No. R.9/35 (2 May
1978), U.N. Doc. Supp. No. 40 (A/36/40) at 134 (1981), § 9.2.
50
Som förutom att agera översynsman för efterlevnaden av IKMPR även tar upp enskilda klagomål från
medborgare i stater som ratificerat det fakultativa protokollet till IKMPR.
51
Innefattar i den här kontexten förnekelse av; Förintelsen, nazistisk förföljelse av judar, Nürnbergrättegångarna och brott mot mänskligheten under andra världskriget. Samadi, s. 142.
52
Robert Faurisson v. France, Communication No. 550/1993, U.N. Doc. CCPR/C/58/D/550/1993(1996).
53
Human Rights Committee, General Comment No. 34, § 49.
54
Ross v. Canada, (2001) 10 BHRC 219, U.N. Doc. CCPR/C/70/D/736/1997.
16
var rätt av Kanada att kriminalisera handlingen på grund av bestämmelserna i artikel 20, som
behandlade uppgiften för den enskilda staten, att förbjuda advokatyr av ras- och religionshat.
Inte i något fall som berört inskränkningar av yttrandefriheten i form av tal har KMR dömt till
en förespråkare av ”extreme speech” fördel.55 Den arena där yttrandefriheten har fått störst
spelrum, enligt KMR, är i den politiska sfären, förutsatt att den äger rum i ett demokratiskt
samhälle.56 Kommittén har även statuerat, att omfattningen av friheten inte skall bedömas i
förhållande till "margin of appreciation”.57
3.4 Internationella konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering
Den av Sverige ratificerade Rasdiskrimineringskonventionen kräver, att konventionsstaterna
eliminerar all rasdiskriminering och sträcker sig längre än artikel 20 i IKMPR, vad gäller krav
på staternas implementerande av lagstiftning som kriminaliserar rasistiskt förtal.58, 59
Konventionen repeterar vikten av yttrandefrihet men artikel 4 skapar ett undantag, eftersom
den förpliktigar staten att förbjuda rasistisk propaganda och organisationer som sprider rashat.
Artikeln innehåller även krav på att inte tillåta ”hate speech” som baseras på etniskt ursprung,
vilket innefattar invandrare och utlänningar. För att staten ska följa konventionen ska dessa
gärningar kriminaliseras genom lag. Även finansiering av rasistiska handlingar ska
straffbeläggas. Inte heller myndigheter eller offentliga institutioner tillåts främja eller
uppmana till rasdiskriminering.
Trots raskommitténs60 insisterande av den obligatoriska karaktären av artikel 461 valde de att
exempelvis inte skriva en ”general comment” och förbjuda muntligt eller tryckt yttrande vad
gäller hädelse av religion i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna 2006. Istället
kritiserade Raskommittén de danska politikernas ”hate speech” i sin landrapport om
Danmark.62 De uttryckte även i sina kommentarer till Danmarks egen landrapport angående
efterlevnaden av konventionen från samma år (2006), att de ville påminna de danska allmänna
åklagarna, att det är av stor vikt att åtala rasistiska handlingar och rasistiskt motiverade
55
Samadi, s. 136.
56
Human Rights Committee, General Comment No. 34, § 34.
57
Shin v. Republic of Korea.
58
Sverige ratificerade den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(kallad Rasdiskrimineringskonventionen) i slutet av 1971. Konventionen trädde i laga kraft, genom
transformering året därpå. http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-isverige/konventionerommanskliga-rattigheter-som-sverige-har-anslutit-sig-till
59
Rasdiskrimineringskonventionen, artikel 6.
60
Raskommittén är det övervakande organet som kontrollerar konventionsstaternas efterlevnad av konventionen
samt avgör i enskildas eller gruppers klagomål mot staten.
61
Se General Comment 15 on organized violence based on ethnic origin, March 23, 2003; General
Recommendation 30 on Non-Citizens, October 1, 2009.
62
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, U.N.Doc.
CERD/C/DEN/CO/17, 19 October 2006.
17
förseelser.63 I Ahmad v. Danmark, drog Raskommittén slutsatsen att Danmark brutit mot
artikel 6, som statuerar att varje stat ska tillförsäkra verksamt skydd och verksamma
rättsmedel mot varje rasdiskriminerande handling i behöriga, nationella domstolar. Detta då
fallet handlade om, att en lärare hade kallat en elevs familj för ”en grupp apor”, eftersom de
uppehållit sig på skolan när eleven hade ett prov. Läraren hade även ringt polisen för att
familjen vägrade lämna skolan. Polisen ingrep inte i uppståndelsen och den allmänna
åklagarens beslut att inte väcka åtal kunde inte överklagas.64
I L.K. v. Netherlands fastställde Raskommittén att Nederländerna inte brutit mot sina
förpliktelser gentemot konventionen enligt artikel 4, eftersom de gärningar som låg till grund
för anmälan var förbjudna däri. Anmälan behandlade en grupp medborgare som hade blivit
bemötta med tillrop av slaget ”Inga fler utlänningar”, samt hot om att deras hus skulle brännas
ner. Raskommittén ansåg att dessa yttranden var motiv till rasdiskriminering och
våldshandlingar mot persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung.65
3.5 Europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna
Även i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (hädanefter kallad Europakonventionen) garanteras yttrandefriheten.
Där stadgas i artikel 10.1, att yttrandefriheten innefattar åsiktsfrihet samt rätt att sprida
uppgifter och tankar utan inblandning från offentliga myndigheter.
1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot
och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av
territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisionseller biografföretag.
I artikel 10.2 fastställs att friheterna i 10.1 inte är absoluta.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det
underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är
föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens
säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av
oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller
rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla
domstolars auktoritet och opartiskhet.
Europakonventionens artikel 17 fångar upp olämpliga yttranden som inte hamnar under
artikel 10.1 och 10.2, då den stadgar att ingenting i Europakonventionen ”får tolkas så att det
medför en rätt för någon stat, grupp eller person att bedriva verksamhet eller utföra en
handling som syftar till att utplåna någon av de fri- och rättigheter som angetts i
konventionen”. I både fallet Jersild v. Denmark (se en utförligare beskrivning under punkt
63
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination,
CERD/C/DEN/CO/17, 19 October 2006, § 11.
64
Kashif Ahmad v. Denmark, Communication No. 16/1999, U.N. Doc. CERD/C/56/D/1999 (2000).
65
L.K v. Netherlands, Communication No. 4/1991, U. N. Doc. CERD/C/42/D/4/1991 (1992).
18
3.5.1.2. nedan) och Lehideux och Isorni v. Denmark66 har Europadomstolen ålagt skydd för
rasistiska och anti-semitiska yttranden, då yttrandena kunde påvisas vara del av en aspekt av
en bredare debatt med tydligt samhällsintresse. Emellertid är skydd för sådana yttranden
ytterst begränsade, då domstolen gjort gällande att ”extreme speech”, som innefattar
förnekelse av Förintelsen, nazistisk förföljelse av judar, Nürnberg-rättegångarna och brott mot
mänskligheten under andra världskriget, faller utanför Europakonventionens skydd och kan
bara i undantagsfall förlitas på att bli inkluderade under artikel 17 i Europakonventionen.67
Denna approach av Europadomstolen har dock fått kritik då den per automatik exkluderar
betänkandet av det påstådda brottets storlek och möjligheten att ett klagomål baserat på
diskriminering i anslutning till artikel 10 sannolikt kan göras. 68 Vidare har Europadomstolens
vida tillämpning av artikel 17 fått kritik för att ge för lite utrymme för ”extreme speech”,
baserat på att skyddet för yttranden som väcker anstöt, chockerar eller besvärar staten eller
någon del av befolkningen i enlighet med artikel 10 i samma konvention således försvagas. 69
Det är inte bara yttranden som grundar sig på förnekandet av ”otvivelaktig historisk sanning”
utan även uttalanden som kontrasterar till Europakonventionens fundamentala värderingar
som berörs av artikel 17. ”Förnekandet eller omskrivning av denna sorts historisk fakta
underminerar de värderingar som kampen mot rasism och antisemitism är baserad på och
utgör således ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen.”70 Likväl har Europadomstolen
statuerat att ”Artikel 10… bör inte tolkas på ett sådant sätt som begränsar, avviker från eller
urholkar rätt till skydd mot rasdiskriminering enligt FN-konventionen.” 71 Domstolen har
vidare klargjort, att ”yttranden som syftar till att hetsa mot folkgrupp i samhället för att sprida
idén om en överlägsen ras kan inte göra anspråk på något skydd enligt Artikel 10 i
konventionen”72 och att ”uttryck som syftar till att sprida, hetsa och rättfärdiga hat på grund
av intolerans, [...] inte åtnjuter det skydd som artikel 10 omfattas av”73, och slutligen att
”konkreta ord som utgör hatpropaganda som kan vara kränkande för individer eller grupper,
är inte skyddade under Artikel 10.”74
Historiskt sett har Europadomstolen stöttat rättigheten att sprida åsikter som inte alltid är väl
mottagna av majoriteten av befolkningen. Många gånger om har domstolen konstaterat, att
yttrandefriheten är en av de väsentliga grundvalarna i ett demokratiskt samhälle och en av de
66
I fallet Lehideux och Isorni v. France så hade en text publicerats där de två klaganden hade argumenterat att
Marshal Pétain, som dömts till döden för krigsförbrytelser under andra världskriget, skulle rentvås och ges
upprättelse. Efter klagomål från den nationella sammanslutningen av tidigare medlemmar av motståndsrörelsen
så fälldes de båda för försvar av krigsbrott samt för försvar av samarbete med fienden under krigstid. Lehideux
och Isorni klagade således till Europadomstolen och yrkade på att deras yttrandefrihet hade blivit kränkt.
67
Samadi, s. 142.
68
Samadi, s. 143.
69
Lingens v. Austria, Application no. 9815/82, of 8 July 1986, § 31.
70
Garaudy v. France, Application no. 65831/01, of 24 June 2003.
71
Jersild v. Denmark, Application no. 15890/89 of 23 September 1994.
72
Aksoy v. Turkey, Application no. 28635/95 of 10 October 2000.
73
Günduz v. Turkey, Application no. 35071/97, of 4 December 2003. (2003-XI Eur. Ct. H. R. 257, 275).
74
Press release Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00 of 6 July 2006.
19
grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för individens självförverkligande. Det
gäller inte bara upplysningar eller idéer som anses positiva, harmlösa eller ointressanta, utan
även uttalanden som sårar, chockar eller besvärar staten eller befolkningen. Sådana är kraven
för att pluralism, tolerans och vidsynthet ska råda, utan vilka det inte finns något demokratiskt
samhälle.75 I en politisk diskurs är aggressivt76 och sarkastiskt77 språk accepterat.
3.5.1 Vägledande domar från Europadomstolen
Europakonventionen såsom svensk grundlag sedan 1995 har redovisat i flertalet
uppmärksammade domar hur de bedömer att yttrandefrihet och ”hate speech” ska behandlas.
Högsta domstolen har flera gångar förkunnat att svenska domstolar ska använda sig av
konventionsform tolkning, vilket innebär att svensk lag ska tolkas så, att den stämmer överens
med konventionens bestämmelser.78 Följande fall är vägledande för svenska domstolar och de
refereras till i flera avgöranden i högsta domstolen.
3.5.1.1 Féret v. Belgium
Féret var vid den aktuella händelsen en belgisk parlamentsledamot och ordförande för det
politiska partiet Nationaal Front i Belgien. Under en valkampanj hade partiet delat ut
broschyrer med diverse slagord inklusive "Stå upp mot islamiseringen av Belgien", "Stoppa
integrationspolitikens bluff" och "Skicka hem utomeuropeiska arbetssökande". Féret dömdes i
nationell domstol för anstiftan till rasdiskriminering med påföljden samhällstjänst, samt
förvägrades parlamentariska befogenheter under de nästkommande 10 åren. Féret hävdade att
en kränkning av hans rätt till yttrandefrihet i enlighet med artikel 10 i Europakonventionen
hade skett.79
Europadomstolen ansåg dock, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 10, då syftet
med uttalandena klart och tydligt uppviglade till rashat. Då budskapen spreds i samband med
val, fann Europadomstolen, att yttrandena fått en omfattning som framförallt ledde mindre
allmänbildade medborgare bakom ljuset. Domen mot Féret var således motiverad för att
förebygga oordning samt skydda andras rättigheter, i detta fall medlemmar av gruppen
invandrare.80
75
Se Müller and Others v. Switzerland, Application no. 10737/84, of 24 May, 1988, § 33 och Handyside v.
United Kingdom, Application no. 5493/7, of 27 December, 1976. I den senare förkunnas att politiskt tal inte bara
behöver innehålla upplysningar eller idéer som anses positiva, harmlösa eller ointressanta, utan även uttalanden
som sårar, chockar eller besvärar staten eller befolkningen. Sådana är kraven för att pluralism, tolerans och
vidsynthet ska råda, utan vilka det inte finns något demokratiskt samhälle.
76
Lopez Gomes da Silva v. Portugal, Application no. 37698/97 of 28 September 2000.
77
Katrami v. Greece, Application no. 19331/05 of 6 December 2007.
78
Bernitz m.fl., s. 83.
79
Féret v. Belgium, Application no. 15615/07 of 16 July 2009, s. 1.
80
Féret v. Belgium, s. 2.
20
3.5.1.2 Jersild v. Denmark
Jersild var en dansk journalist som hade gjort en dokumentär, vilken innehöll utdrag från en
tv-intervju med tre medlemmar från en ungdomsgrupp, som kallade sig för "the
Greenjackets". Gruppen hade uttalat sig kränkande och nedsättande om invandrare och
etniska grupper i Danmark.81 I den nationella domstolen hade sökanden dömts för medhjälp
till spridning av rasistiska kommentarer.82 Jersild hävdade att hans rätt till yttrandefrihet enligt
artikel 10, hade blivit kränkt.
Domstolen gjorde en distinktion mellan medlemmarna i "the Greenjackets", som hade gjort
öppet rasistiska kommentarer, och Jersild, som i sin tur, hade försökt att avslöja, analysera
och förklara hur gruppens medlemmar reflekterade angående sina extrema åsikter. Domstolen
fastställde också, att dokumentären i sig inte hade syftat till att sprida rasistiska åsikter och
idéer, utan att informera folket om en social fråga, som hade ett stort allmänneligt intresse.83
Europadomstolen konstaterade, att Jersilds yrke som journalist och samhällelig ”vakthund”
gjorde, att en fällande dom allvarligt skulle kunna skada nyttan av en fri press, som för fram
åsikter av intresse för allmänheten.84 Följaktligen fann domstolen att en överträdelse av artikel
10 hade skett.
3.5.1.3 Erbakan v. Turkey
En turkisk politiker, som vid tidpunkt för den aktuella händelsen, var ordförande för Refah
Partisi (det turkiska välfärdspartiet) blev flera år efter han hållit ett tal i samband med ett
lokalt val, åtalad för att i talet ha hetsat åhörarna till hat och fientlighet mellan olika
religioner, raser och regioner. Erbakan dömdes till ett års fängelse och böter. Domstolen
yrkade, att de yttringar som skett i talet (som rätten tagit del av genom en privat inspelning
som Erbakans försvar starkt uttryckte tvivel om) hade överskridit den tillåtna gränsen vad
gäller yttrandefriheten i en politisk debatt.85
Europadomstolen statuerade, att det alltid var viktigt att undvika användandet av argument,
som kan leda till intolerans i den politiska sfären. Dock ansåg de, att domen mot Erbakan inte
stod i proportion till den åtalade gärningen. Detta på grund av att omständigheter kring
yttrandena var svåra att fastställa, då det hade gått 4,5 år från händelsen inträffade tills
Erbakan blev åtalad och fälld och att man hade förlitat sig på en videoinspelning, som inte var
helt fastställd, samt att påföljden varit väldigt hård mot en så etablerad politiker. Mot denna
bakgrund beslöt Europadomstolen, att Turkiet inte hade hållit sina konventionsåtaganden vad
gäller artikel 10.1. Rätten anförde, att i ett demokratiskt samhälle är en fri politisk debatt av
stort samhälleligt intresse.86
81
Jersild v. Denmark, s. 4.
82
Jersild v. Denmark, s. 9.
83
Jersild v. Denmark, s. 17.
84
Jersild v. Denmark, s. 16.
85
Press release Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00 of 6 July 2006, s. 1.
86
Press release Erbakan v. Turkey, s. 2.
21
3.5.1.4 Le Pen v. France
En fransk domstol fällde Jean-Marie Le Pen, ordförande för det nationalistiska Front
National, till böter för uttalanden som han gjort i två franska tidningsintervjuer. Uttalandena
behandlade invandringen av muslimer och han sa bland annat att ”the day there are no longer
5 million but 25 million Muslims in France, they will be in charge”. 87 För detta dömdes han
för anstiftan till etnisk och religiös diskriminering, hat och våld. Den nationella domstolen
yrkade på, att Le Pen hade satt den franska befolknings säkerhet i relation till hur villiga de
var att avvisa det muslimska samfundet.88
Le Pens klagan i Europadomstolen ledde till att domen fastställdes med hänvisning till att den
var proportionerlig och nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterade, att
uttalandena hade skett i en allmän debatt om invandring och att yttranden kopplade till
invandring bäst prövas i nationella domstolar. Le Pens yttranden hade, enligt
Europadomstolen, kunnat leda till fientlighet och på så vis utsätta det franska samhället för en
ofrivillig konflikt med det muslimska samfundet.89
I ovanstående mål från Europadomstolen påvisas, att syftet att offentligt sprida uttalanden,
som kan uppfattas som hatfulla och diskriminerande även bör ta hänsyn till det yrke, som
personen som sprider dem innehar. Jersild, med sitt journalistiska syfte, skiljer sig från de
övriga tre då hans avsikt med den aktuella handlingen var att informera medborgarna om ett
socialt problem. De tre politikerna yttrade sina åsikter i samband med val och i två av fallen
(Férét, Le Pen) förklarade domstolen, att uttalandena kunde leda till fientlighet och konflikter
i samhället. Det skulle förmodligen ha skett även i fallet Erbakan v. Turkey, men här tar
proportionalitetsprincipen vid, då Europadomstolen fastställde, att begränsningar av
yttrandefriheten måste stå i proportion till den åtalade gärningen, samt att bevisningen måste
hålla en hög tillförlitlighet. Domarna vittnar även till att Europadomstolen gärna lämnar
ansvaret av inskränkningar av yttrandefriheten på grund av främlingsfientlighet på staten.
Detta visar på hur känsliga och svårtolkade fall som behandlar hur en persons åsikter, idéer
och tankar ska kunna utdömas ett rättsligt ansvar, överhuvudtaget är.
3.6 Yttrandefrihetens reglering i den svenska lagen
3.6.1 Regeringsformen
I Regeringsformen (RF) fastslås, att varje medborgare gentemot det allmänna ska vara
tillförsäkrad yttrandefrihet, det vill säga att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.90 Denna rättighet kan dock begränsas
genom vanlig lag.91 I RF skyddas därmed alla former av yttrandefrihet.
87
Press release Le Pen v. France, Application no. 18788/09 of 7 May 2010, s. 1.
88
Press release Le Pen v. France, s. 1.
89
Press release Le Pen v. France, s. 2.
90
RF 2:1.
91
RF 2:12.
22
3.6.2 Tryckfrihetsförordningen
Tryckfrihetsförordningen92 är en av Sveriges 4 grundlagar och reglerar rätten till att ge ut
skrifter utan statlig censur. Tryckfriheten skyddas bland annat genom ensamansvar och
meddelarskydd. Ansvarssystemet som skapats i TF bygger på att en på förhand anmäld
person kan förutse och ta ansvar för det som publiceras och att det i efterhand, med säkerhet,
kan konstaterats vad som yttrats. 93
I TF formuleras vilka gärningar som räknas som tryck- och yttrandefrihetsbrott.94 De är bland
annat högförräderi, spioneri, uppvigling, hets mot folkgrupp och förtal. De två huvudtyperna
tryck- och yttrandefrihetsbrott är otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. För att ett
otillåtet yttrande, som är det som behandlas i denna uppsats ska bli straffbart, så måste det
inte bara vara ett brott, enligt TF och YGL, utan även Brottsbalken (BrB).
Justitiekanslern är exklusiv åklagare i förmodade tryckfrihetsbrott och ska, liksom de som
dömer i fall som rör yttrandefrihetsbrott, ta hänsyn till den s.k. instruktionen. Instruktionen
säger, att den som dömer över missbruk av tryck- respektive yttrandefrihet eller vakar över
dessa friheter skall betänka, att de utgör grundvalar för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma
syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla.95
3.6.3 Yttrandefrihetsgrundlagen
Yttrandefrihetsgrundlagen har TF som förlaga och skyddar yttranden som förs fram i radio/tv,
film och ljudupptagningar. 96 I och med den tekniska utveckling som skett sedan lagen
skapades 1992 så föranleds YGL även av en omfattande följdlagstiftning, exempelvis
tillämpningslagen97 och en ansenlig revision, som trädde i kraft år 2003. Advokatsamfundet
har gett YGL skarp kritik, då de anser, att lagen ger privata hemsidesanvändare ansvarsfrihet,
som de menar är gjorda för att skydda de som granskar staten.98
Både brott enligt TF och YGL har relativt kort preskriptionstid då aktualiteten av yttrandet är
av stor vikt. Åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott utförs av JK som ensam behörig åklagare.
De båda grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheterna gäller som framgått endast för
offentliga yttranden. Detta då de framställningsformer som grundlagsskyddats är de som
92
Tryckfrihetsförordningen [TF] (SFS, 1988:32).
93
Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna (Stockholm: Norstedts Juridik, 2012), s. 30.
94
Se TF 7:4 och 7:5.
95
TF 1:4.
96
YGL 1:1.
97
Lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
(LTY/tillämpningslagen), (SFS 1991:1559), tillkom för att ytterligare kristallisera grundlagsregleringen genom
att flytta över sådant som anses tyngande till vanlig lag. Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna
(Stockholm: Norstedts Juridik, 2012), s. 26.
98
Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommitéen för mänskliga rättigheter), Hatets språk – om
gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet (Stockholm: Civil Rights Defenders, 2003), s. 30-31.
23
frekvent används för att sprida information till en stor mängd människor, s.k. massmedier. 99
Därmed gäller inte framställningar där kommunikationen med allmänheten är direkt, såsom
det förmedlas via utställningar, teaterföreställningar, opinionsmöten eller demonstrationer.
3.6.4 Hets mot folkgrupp
Den ursprungliga bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom i efterkrigstiden år 1948.
Lagen utgör en begränsning av den i grundlag fastställda yttrandefriheten, närmast med
hänvisning till allmän ordning och säkerhet.100
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse
i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande
innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande
uppmärksamhet.101
Brottet hets mot folkgrupp innebär, att någon hotar eller uttrycker missaktning för en
folkgrupp eller annan sådan grupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.102 Lagtexten är i stort sett utformad likadant
som i TF förutom att BrB:s tolkning även inkluderar att uttalandet måste ha en viss spridning.
Detta regleras på sätt och vis i grundlagen som innefattar ett krav på utgivning.103 Objektet för
brottet stämmer också väl överens med grundlagens och det var i samband med ratificeringen
av Raskonventionen som skyddet för objektet breddades. Sedan dess är det oförenligt med lag
att uttrycka sig nedsättande om en hel folkgrupp i något sammanhang utanför en direkt sluten
krets. 104 Folkgruppen (eller annan likartad heterogen grupp) behöver dock inte finnas
representerad i landet och det är även förbjudet att hylla en etnisk grupp som överlägsen
annan/andra, om det utförs på ett sätt som är nedvärderande. 105, 106
År 2003 gjordes en lagändring i BrB 16:8 och i förarbetena sades det, att det straffbara
området inte ska vara så vidsträckt, att en saklig diskussion om, eller kritik av objektet ska
inkluderas. Vidare konstaterades, att kriminaliseringen inte heller ska utgöra hinder mot
opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Påståenden som bäst bemöts eller
tillrättaläggs i en fri och öppen debatt ska inte omfattas av kriminaliseringen.107 När det gäller
99
Axberger, s. 29.
100
Prop. 2001/02:59, s.14.
101
BrB 16 kap. 8 § (SFS, 2002:800).
102
TF 7:4, § 11.
103
TF 1:6 resp. YGL 1:10.
104
Prop. 1986/87:151, s.104.
105
Prop. 2001/02:59, s.23.
106
Prop. 2001/02:59, s.16.
107
Prop. 2001/02:59, s. 35.
24
prövning av den gärning som innefattas i brottet hets mot folkgrupp så har regeringen uttalat
att gärningen alltid ska dömas i sitt sammanhang. Gärningens motiv bör således beaktas. Ett
visst utrymme för straffria kritiska uttalanden ska finnas.108 Avsikten med 2003 års lagändring
var att uppfylla de förutsättningar för begränsningar av yttrandefriheten som följer av vårt
konstitutionella skydd för denna, liksom av Europakonventionen.109 Man får således i en
saklig diskussion föra fram argument som kan upplevas kränkande och åtalspraxis tydliggör
att framställningen bör vara närliggande hets eller ”hate-speech” för att Justitiekanslern (JK)
ska åtala.110,111 Att det är JK som fattar beslut om åtal är för att hets mot folkgrupp är ett brott
mot allmän ordning och därmed faller under allmänt åtal. I yttrandefrihetssammahang fattas
dessa beslut av Justitiekanslern.112
3.6.4.1 Praxis
Sedan 2005 har totalt fyra vägledande domar, som behandlar yttrandefrihet och hets mot
folkgrupp, getts ut från HD. Tre av dem kommer att sammanfattas nedan, den fjärde kommer
att ges mer utrymme i nästa kapitel. Detta då uppsatsens fokus ligger på när lagen om hets
mot folkgrupp används utifrån diskrimineringsgrunderna ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, det vill säga är kopplade till rasism.
Det medialt uppmärksammade fallet där pingstpastorn, Åke Green, stod åtalad för
missaktning av homosexuella, är en vägledande dom i hur lagen om hets mot folkgrupp bör
tolkas. Fallet behandlade huruvida Åke Green gått över gränsen för vad som är en saklig
diskussion om homosexualitet under en predikan med rubriken: Ӏr homosexualitet en
medfödd drift eller onda makters spel med människor?”. Inför cirka 50 personer anförde Åke
Green att homosexualitet är en abnormitet som utgör en cancersvulst på hela
samhällskroppen.113 Högsta domstolen fann att uttalandena överskred gränsen för en saklig
och vederhäftig diskussion beträffande homosexuella i enlighet med BrB 16:8.114 För att
säkerställa att Högsta domstolens bedömning av fallet inte skulle strida mot Sveriges
108
Prop. 2001/02:59, s. 41.
109
Prop. 2001/02:59, s. 34.
110
Axberger, s. 101.
111
Ett exempel på detta är JK:s beslut den 1 oktober 2010 (dnr 5555-10-31) då Sverigedemokraterna (SD), i
samband med valet 2010 publicerat en film på en webbplats som omfattades av YGL. Filmen blev anmäld av
flera personer som ansåg att filmen uppfattas ge uttryck för missaktning mot gruppen invandrare och framförallt
invandrare med muslimsk trosuppfattning. JK ansåg inte att filmen utgjorde hets mot folkgrupp eftersom ”[…]
yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande måste ha (det finnas,
författarens ändring) ett vidsträckt utrymme. I detta ligger också att sådana påståenden som bäst bemöts eller
tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte ska omfattas av kriminaliseringen.”
112
TF 9:2 resp. YGL 7:1.
113
Han härledde även uppkomsten av AIDS till homosexualitet och uttryckte ett samband mellan homosexuella
och tidelag, perversitet och gosseskändning (pedofili). Vidare påstod Åke Green att homosexualitet är något man
väljer, någonting sjukt, samt att man kan byta detta mot en frisk och ren tanke och således befrias från denna
djävulska makt. NJA 2005 s. 805, s. 2-3.
114
Detta då de avsedda uttalandena, enligt HD, inte kunde härledas till bibeltext (vilket Åke Green påstod) samt
att de visade missaktning mot den sexuella läggningen i sig, inte den utövade homosexualiteten (som Åke Green
ville påvisa). NJA 2005 s. 805, s. 7-8.
25
konventionsåtaganden vägde HD in Europadomstolens praxis på området ”hate speech”. 115
Rätten fann att domstolen i olika mål framhållit betydelsen av en vidsträckt yttrandefrihet i
politiska sammanhang 116 , i religiösa sammanhang 117 och med hänsyn till yttrandenas
spridning118. HD ansåg mot denna bakgrund att det vore sannolikt ”att Europadomstolen, vid
en prövning av den inskränkning i Åke Greens rättighet att förkunna sin, i bibeln grundade,
uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är
proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen.” 119
Bedömningen av Åke Greens yttranden refererades det till i prejudikatet, som behandlade
fallet där fyra aktivister ur Nationell Ungdom spridit flygblad med titeln ”VARNING för den
svensk-fientliga skolan!” på en gymnasieskola i Söderhamn. Flygbladens syfte var att ge
eleverna argument för att initiera en debatt om den svenska skolans objektivitet.120, 121 HD
hänvisade således till Åke Green-målet genom att styrka, att en konventionstolkning av
inskränkningar i yttrandefriheten ska ges företräde över nationella förarbeten av lag och
rättspraxis.122 HD fann, att en begränsning av de tilltalades yttrandefrihet var befogad i och
med att utdelningen av flygbladen hade skett i en skola och att de tilltalade inte hade haft
tillträde till lokalerna, som ansågs vara skyddade från politiska aktioner, samt att placeringen
av flygbladen på, och i, elevers skåp fråntagit eleven valet, att ta emot flygbladet eller inte.
HD konstaterade, att syftet med de åtalade skrivningarna i flygbladen hade kunnat uppnås,
utan de nedsättande uttalandena. Detta såg de som en skillnad från Åke Green-målet, där
uttalandena skedde utifrån bibeltext och inför pastorns egen församling. Mot denna bakgrund
valde Högsta domstolen att således ändra hovrättens dom och fälla alla fyra inblandade för
hets mot folkgrupp. Två domare uttryckte genom en skiljaktig mening att männen skulle frias
på grund av att de ansåg att påståendena i flygbladet skulle ha bemötts i en fri och öppen
debatt och att yttrandefrihetsintresset i detta fall borde ha fått överhanden.123 Detta avgörande
behandlades senare i Europadomstolen som kom fram till, att ingen överträdelse av artikel 10
i konventionen hade skett.
En hel del av hatbrotten som sker idag äger rum på internet och det visar sig i fallet om
kränkande uttalanden om homosexuella på den kristna webbsidan Bibeltemplet. Även detta
fall restes till Högsta domstolen och är numera en vägledande dom. Sajtens innehavare Leif
Liljeström åtalades för både sina egna meddelanden av kränkande karaktär samt för att ha
115
NJA 2005 s. 805, s. 9-10.
116
De jämförde t.ex. domstolens domar den 27 februari 2001 i målet Jerusalem v. Austria, § 32 och den 10 juli
2003 i målet Murphy v. Ireland, § 67.
117
Här jämförde de med domen i Kokkinakis v. Greece, § 31.
118
Se t.ex. Jersild v. Denmark.
119
NJA 2005 s. 805, s. 15.
120
NJA 2006 s. 467, s. 5.
121
I flygbladen kunde man bland annat läsa att homosexuella var ”avarter” och att homosexualitet var moraliskt
nedbrytande för folkkroppen. HIV och AIDS hade till stor del uppstått ur homosexuellas leverne påstods det.
Vidare kunde man även läsa att ”homosexlobbyns organ” verkade för att avdramatisera (legalisera) pedofili.
NJA 2006 s. 467, s. 8.
122
NJA 2006 s. 467, s. 11.
123
NJA 2006 s. 467, s. 35-36.
26
underlåtit sig att radera meddelanden från en av sajtens besökare. Den aktuella texten
behandlade ämnet homosexuella och statuerade bland annat att de borde dö ”genom att
hängas på pålar på stadens torg” för sin sexuella läggning. Leif Liljeström åtalades för hets
mot folkgrupp enligt BBS-lagen124 (som reglerar privata aktörers uppförande på internet när
de utnyttjar ”en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden”).125 Tingsrätten dömde
Liljeström för båda gärningarna, medan Hovrätten friade honom för den egna artikeln. Högsta
domstolen valde att gå på Hovrättens linje och framhöll att precis som i Flygblads-målet, så
ska hänsyn tas till yttrandefrihetsintresset i enlighet med 2 kap. 13 § RF samt i enlighet med
artikel 10 i Europakonventionen.126 HD bedömde, att inläggen hade anknytning till bibeltexter
från Gamla testamentet, samt att yttrandena inte innehöll falska påståenden om fakta, utan att
de endast var utformade på ett kränkande sätt. Kommentarerna hade skett genom ett samtal
mellan personer som aktivt valt att befinna sig på webbsidan samt gästboken. HD avslutade
med att benämna att sådana påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen
debatt inte skall omfattas av kriminaliseringen. 127 Två stycken justitieråd var däremot
skiljaktiga och ansåg att uttalandena var straffbara enligt BrB 16:8 även om man beaktade
både grundlag och konventioner. De ansåg, att Liljeström skulle ses som gärningsman och
inte medhjälpare på grunderna av att själva spridningen skedde genom att han underlåtit sig
att ta bort meddelandena.128
Alla ovanstående, kort beskrivna, prejudikat har tagit hänsyn till Europadomstolens praxis
inom området ”yttrandefrihetens förhållande till hets mot folkgrupp”. Inte något av yttrandena
i fallen ansågs av majoriteten handla om ”hate speech”. Skillnaderna i utfallen grundade sig i
omständigheterna kring de aktuella uttalandena.129 I Flygblads-målets fällande dom, handlade
det om hur spridningen hade skett. Den skiljaktiga meningen i Flygblads-målet, liknar
majoritetens beslut i målet om den kristna hemsidan. Högsta domstolen har varit i oenig i de
två senare fallen och det får antas illustrera yttrandefrihetens kontroversiella karaktär.
Sammanfattningsvis verkar Högsta domstolen ha lagt ribban högt för att ett uttalande ska
kvalificera sig till att dömas för hets mot folkgrupp.
124
BBS-lagen, SFS (1998:112), § 5 säger i korthet att den som tillhandahåller en tjänst för en elektronisk
anslagstavla har ansvar att förhindra spridning av meddelanden som uppenbart strider mot lagen om hets mot
folkgrupp.
125
BBS-lagen, § 1.
126
NJA 2007 s. 805, s. 7-8.
127
NJA 2007 s. 805, s. 12.
128
NJA 2007 s. 805, s. 14-16.
129
NJA 2007 s. 805 II, s. 8.
27
4 Politiska yttranden som åtalats för hets mot
folkgrupp
4.1 Artiklar på hemsida åtalade för missaktning av
homosexuella och romer i fallet NJA 2007 s. 805 II
Fallet gällde två artiklar som publicerats av partiet Nationalsocialistisk front på deras hemsida
den-svenske.com. Den ansvarige utgivaren för hemsidan, Göran Jonsson åtalades av
Justitiekanslern för hets mot folkgrupp. Den ena artikeln berörde ämnet homosexualitet med
titeln ”Konsekvenser av homosexualitetens hov”.130 I den andra artikeln som behandlade
ämnet zigenare (romer) med rubriken ”Kraftig ökning av zigenare att vänta”, uppgavs bland
annat att utvidgningen av EU år 2004 skulle leda till en ”invasion av zigenare”. Artikeln
avslutades med att citera Bonniers Konversationslexikon från 1948 som beskrev att zigenare
hade ett utseende av en ”utpräglad parasitkaraktär”, att de hade en oförmåga för regelbundet
arbete samt att en zigenares främsta inkomstkällor var stöld, tiggeri samt spådoms- och
trolldomskonster.131
Tingsrätten dömde Jonsson till en månads fängelse och tog därmed med hänsyn till hans ringa
ålder (19 år) för missaktning av grupperna homosexuella och zigenare. Domstolen förlitade
sig på en förarbetstrogen tolkning av lagen om hets mot folkgrupp och tog inte upp
Europadomstolens praxis överhuvudtaget. Domen överklagades till hovrätten där utfallet blev
ett annat: åtalet mot Göran Jonsson ogillades på grund av att domstolen fann att det skulle
innebära en oproportionerlig inskränkning av hans yttrandefrihet i fall han skulle dömas för
den åtalade handlingen. Detta med bakgrund i Europadomstolens praxis i liknande fall.
Högsta domstolen konstaterade, att åtalet i detta ärende avsåg ansvar enligt
yttrandefrihetsgrundlagen och att yttrandefrihetsbrott framgår av de gärningar som beskrivs i
TF 7:4-5. Dessa bestämmelser överensstämmer med innehållet i BrB 16:8 förutom att lagen i
TF saknar en motsvarighet till spridningsrekvisitet. Således beslutade HD, kunde rätten dra
slutsatser från domar där yttrandefrihetsbrott åtalats utifrån brottsbalken.132 Särskild hänsyn i
bedömningen av fallet, skulle tas till yttrandefrihetsintresset såsom det kommit till uttryck i
RF 2:13, den s.k. instruktionen i YGL samt artikel 10 i Europakonventionen. Då alla fyra
steg133 fastställts för att säkerställa att konventionens bestämmelser följts, blev utslaget att
130
Häri benämndes homosexualitet som en ”pervers sexuell morbiditet” samt att den aktuella sexuella
läggningen inte hade något med kärlek att göra och att ”frivillighetsargumentet” endast kunde godtas av dem
som även accepterade pedofili, incest, nekrofili och tidelag. NJA 2007 s. 805, s. 5.
131
NJA 2007 s. 805 II, s. 5.
132
NJA 2007 s. 805 II, s. 4.
133
Domstolen konstaterade att Europadomstolen använder sig av fyra steg för att säkerställa att konventionens
bestämmelser efterlevs. Först undersöks ifall en fällande dom skulle inskränka en rättighet som beskrivs i
Europakonventionen. Det aktuella fallet uppfyller detta kriterium då en fällande dom skulle innefatta en
inskränkning av yttrandefriheten såsom de förkunnas i artikel 10 i Europakonventionen. Vidare bedömer
Europadomstolen ifall inskränkningen finns författad i nationell lag. I Sverige får yttrandefriheten inskränkas
enligt RF 2:13. Tredje steget behandlar huruvida inskränkningens grunder stämmer överens med
konventionsartikelns grunder och i detta fall bedömdes de överensstämma då domstolen uttryckte att
inskränkningen skedde på bekostnad av ”annans goda namn och rykte eller rättigheter”. Slutligen ska
inskränkningen av, i detta fall, artikel 10 i Europakonventionen anses vara nödvändig i ett demokratiskt
28
Högsta domstolen hade att ta ställning till i fall en inskränkning av yttrandefriheten som en
fällande dom skulle innebära, kunde anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle.134 Vad
rörde skriverierna i den artikel som JK ansåg utgöra missaktning av gruppen homosexuella, så
uttrycktes visserligen att homosexualitet är skändligt, men granskningen fann inga hot och
inte heller uttalandena som kunde anses utgöra ”hate-speech”. Texten behandlade inte heller
falska påståenden om fakta, utan förmedlade endast ett kränkande värdeomdöme, menade
HD. Mot bakgrunden att webbsidan åtnjuter ett särskilt grundlagsskydd och att artikeln endast
kunde läsas av personer som aktivt sökte upp hemsidan, ansåg HD, att de inte kunde fälla
Göran Jonsson för hets mot folkgruppen homosexuella.135 Av de uttalanden som skedde i
artikeln om romer, så förkunnade domstolen att de främst handlade om en redogörelse av de
händelser, som författaren förväntade sig ske i samband med utvidgningen av EU. Citatet av
romers egenskaper föreföll dock som helt irrelevant i sammanhanget och kunde troligtvis inte
ha haft ett vidare syfte än att sprida missaktning för gruppen romer, men trots detta utgjorde
det inte, enligt HD, hot eller ”hate-speech”. Eftersom citatet var okommenterat och från en
äldre text, så förelåg det inte enligt rätten tillräckliga skäl för en fällande dom. Högsta
domstolen fann med tre röster mot två att åtalet mot Göran Jonsson skulle ogillas. 136
Två justitieråd lämnade gemensamt en skiljaktig mening där de tog upp varför de ansåg att
Jonsson bestämt skulle ha ställts till svar för hets mot folkgrupp på grund av innehållet i de
två publiceringarna. De ansåg, att uttalandena i artikeln om homosexuella inte kunde anses
mindre kränkande än de uttalanden som låg till grund för den fällande domen i Flygbladsmålet. Vidare ansåg de, att yttrandena hade utformats i strid med plikten att undvika
omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter, såsom förkunnas i
artikel 10 i Europakonventionen och som framförts i praxis av Europadomstolen. De aktuella
yttrandena om romer anser de skiljaktiga nämndemännen vara faktapåståenden och allvarligt
kränkande. Att artiklarna legat tillgängliga på webbsidan under en relativt lång tid ansåg de
utgöra omständigheter, som tillåter att döma Göran Jonsson till ansvar för hets mot folkgrupp.
Brottet kunde de heller inte anse som ringa.137
4.2 Politiskt tal åtalades för att uttrycka missaktning av
invandrare i fallet B 7166-07
Den 6 juni 2006 höll Björn Björkqvist ett tal för vilket han greps på plats utav polis och
åtalades för hets mot folkgrupp. Björkqvist var medlem i Nationalsocialistisk front och höll
talet i Rålambshovsparken i anslutning till firandet av Sveriges nationaldag. I talet redogjorde
han för de omständigheter och grunder på vilka han i ett tidigare tal blivit fälld för hets mot
folkgrupp. Björkqvist berörde även ämnet ”våldtäkt av svenska tjejer utfört av
”invandrarhorder”. Vidare talade han om ”negrer” och vikten av rasindelning samt om att
invandrare är överrepresenterade i stort sett all brottslighet. Björkqvist påstod, att det
samhälle. Detta sista steg är det som oftast står i fokus i Europadomstolens prövningar vad gäller
yttrandefriheten då friheten även omfattar rätten att framföra sådan information och sådana åsikter och tankar
som kränker, chockar eller stör. NJA 2007 s. 805, s. 9.
134
NJA 2007 s. 805 II, s. 5-6.
135
NJA 2007 s. 805 II, s. 8-9.
136
NJA 2007 s. 805 II, s. 9-10.
137
NJA 2007 s. 805 II s. 11-12.
29
”mångkulturella året” (han avsåg kulturåret 2006) inletts genom att invandrare ska ha mördat
varandra. Han avslutade med vad åklagaren påstod var en antydan till Hitlerhälsning då han
uppmanade publiken att ”signalera (uttalat siegnalera enligt åklagaren) till samhället att
Sverige ska bli vårt…”138
Tingsrätten dömde Björn Björkqvist för hets mot folkgrupp enligt BrB 16:8, till fängelse i 2
månader med hänvisning till hans osakliga tal som, enligt rätten, ämnade peka ut invandrare
som kriminella och förkastliga. Talet ansågs ha spridits till de 800-900 åhörare som befunnit
sig på platsen, där en, enligt vittnen, stark invandrarfientlig stämning rått. Rätten hänvisade
till Europakonventionen artikel 10.2, då den ansåg att Björkqvists yttrandefrihet inte blivit
kränkt i beaktande till Europakonventionen, då inskränkningen varit nödvändig för att
förebygga allmän oordning.139
Målet mot Björn Björkqvist överklagades till Hovrätten, då åklagaren ville se ett längre
fängelsestraff än det tingsrätten fastslagit. Hovrätten förkunnade, att de skulle granska om de
uttalanden som Björkqvist dömts för utgjorde hets mot folkgrupp med hänsyn till praxis från
Högsta domstolen och Europadomstolen. De tog därmed i beaktande, att yttrandena skulle ses
utifrån sitt sammanhang, snarare än från en textkritisk granskning av formuleringarna. Rätten
skulle även (och här hänvisade de till Åka Green-målet) fastställa i fall syftet med talet var att
uttrycka missaktning.140 Hovrätten lade stor vikt vid att betona att uttalandena hade avkunnats
från en talarstol på ett politiskt möte och att syftet med talet således var att sprida ett politiskt
budskap. Vidare förkunnade domstolen att talet skulle ses som ett debattinlägg gällande
svensk invandringspolitik, massmedias bevakning av kriminalitet bland invandrare samt det
mångkulturella samhället. Talet gav intryck av att vara ironiserande och raljerande i sin ton.141
De yttringar som handlade om Björkqvists tidigare dom, ansåg hovrätten, låg inom ramen för
en saklig och vederhäftig diskussion, då det ville väcka debatt om lagstiftningen i detta fall
varit passande.142 Tillämpningen av ordet ”neger” bedömde hovrätten skulle kunna vara ett
korrekt begrepp. Detta sett i sitt sammanhang där Björkqvist ironiserar kring att det inte anses
som politiskt korrekt att dela upp människor i raser. Ingen missaktning mot mörkhyade
personer hade inträffat då Björkqvist enbart kritiserat ett förbud mot en användning av ett
begrepp.143 Hovrätten rentvådde även de yttranden som innefattade ordet ”signalera” som
”siegnalera” då de ansåg att ”sieg” insmuget i ett annat ord är för vagt för att erkännas som ett
nazistiskt budskap.144
De uttalanden av talet som hovrätten höll med om föll inom ramen för lagen om hets mot
folkgrupp var de som berörde gruppen invandrare som kriminella samt de som handlade om
att invandrare skulle kastas ut ur landet. Dessa bedömdes utifrån Europadomstolens praxis
huruvida en kriminalisering av de specifika uttalandena kunde anses nödvändig i ett
138
B 139298-06, s. 3-5.
139
B 13298-06, s. 6-7.
140
B 7166-07, s. 2.
141
B 7166-07, s. 3.
142
B 7166-07, s. 3.
143
B 7166-07, s. 3.
144
B 7166-07, s. 4.
30
demokratiskt samhälle samt ifall inskränkningen av yttrandefriheten kunde tyckas stå i
proportion till intresset att skydda gruppen invandrare från den kränkning som yttrandena
innebar. Hovrätten valde enhälligt att ändra tingsrättens dom och ogilla åtalet mot Björn
Björkqvist då de sammantaget inte funnit att omständigheterna i den åtalade gärningen gett
fog till en begränsning av yttrandefriheten på politiska möten som en fällande dom skulle
medföra.145
4.3 Politiker åtalades för rasistiska uttalanden på en blogg
i fallet B 1487-12
Dåvarande ordförande i Sverigedemokraterna (SD) i Örebro, Lennart Johansson, åtalades för
uttalanden på sin blogg, som han drev i egenskap av politiker. Han påstod däri, att ”somaliska
islamister och muhammedaner generellt har en fruktansvärd syn på kvinnan, att många av
männen sitter hemma och tuggar droger och smider planer mot de otrogna, där vi Svenska
kristna inkluderas”146. Johanssons egen tolkning av budskapen i meddelandet var att de
innehöll saklig kritik, samt att en fällande dom skulle utgöra ett hot mot den fria
åsiktsbildningen.147 I tingsrätten konstaterades att Johansson gjort sig skyldig till hets mot
folkgrupp och att en inskränkning i hans yttrandefrihet under artikel 10 i Europakonventionen
inte stred mot Europadomstolens praxis.148 Rätten bemötte Johanssons påstående om att han
som dåvarande politiskt aktiv borde innefattas av en vidsträckt yttrandefrihet med att det helt
klart är av yttersta vikt att värna yttrandefriheten för politiker och andra. Detta, svarade
tingsrätten, ges uttryck i lagbestämmelsen i och med att det bara är yttranden som ”fullt klart”
överskriver gränsen för en ”saklig och vederhäftig diskussion” som ska bedömas som hets
mot folkgrupp.149
När fallet restes till hovrätten kontrollerades först huruvida den påstådda kvinnosynen kunde
utgöra hets mot folkgrupp. De hänvisade till ett uttalande från första lagutskottet som sade, att
när det är fråga om ett uttalande om en åsikt hos gruppen (i detta fall ”en fruktansvärd syn på
kvinnan”), så torde det inte tolkas som ett uppsåt att missakta gruppen som sådan. För ett
sådant uttalande kan således inte ansvar för hets mot folkgrupp motiveras.150 Vad gäller
yttrandet om tuggandet av droger och smidandet av planer mot de otrogna, så delar hovrätten
tingsrättens bedömning, att skrivelsen är förklenande och klart uttrycker missaktning av den
aktuella gruppen samt att det inte utgör ett led i en saklig och vederhäftig diskussion i en
allmän debatt, som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.151 Domstolen ansåg
därmed, att Johansson skulle kunna tillges ansvar för hets mot folkgrupp vad gäller det
spridningskriterium, som yttrandena måste ha för att ansvar ska kunna tilldömas. Även här
delas tingsrättens bedömning, att meddelandet spridits i laglig mening, eftersom det inte skett
145
B 7166-07, s. 5.
146
B 1487-12, s. 4.
147
B 1487-12, s. 1-2.
148
B 3829-10, s. 4.
149
B 3829-10, s. 3.
150
B 1487-12, s. 3.
151
B 1487-12, s. 4
31
i den privata sfären.152 Sammantaget finner hovrätten, att beslutet att Lennart Johansson ska
dömas för hets mot folkgrupp är en konventionsenlig tillämpning, som inte strider mot
Europadomstolens praxis.153
152
B 1487-12, s. 3.
153
B 1487-12, s. 4.
32
5 Analys
Yttrandefrihetens framträdande roll för ett välfungerande demokratiskt samhälle fastställs i
alla de ovan redovisade dokumenten. Friheten att få uttrycka sin åsikt utan censur är inskrivet
i flera internationella och regionala konventioner som Sverige har förpliktelse att följa. I
Sverige är yttrandefriheten en starkt skyddad rättighet i och med att den är skyddad i tre av
fyra grundlagar.
Det svenska rättsväsendets gränsreglering kring yttrandefriheten kan ses överensstämma med
FN:s allmänna förklaring. Lagen om hets mot folkgrupp, som är en av de lagar som begränsar
yttrandefriheten i Sverige har tillkommit för att säkra respekten för andras fri- och rättigheter,
vilket är en godkänd inskränkning av rättigheten enligt artikel 29.2 i förklaringen.
Yttrandefriheten är starkt förankrad i grundlagar, vilket samspråkar med förklaringens
rekommendation; att ge alla medborgare rätt till åsikts- och yttrandefrihet.
För att de nationella domarna ska vara konventionsenliga till IKMPR bör de överensstämma
med KMRs rådande praxis. Här kan man finna vissa skillnader mellan KMRs tillämpning och
Högsta domstolens och hovrättens avgöranden. Alla aktuella uttalanden påvisar
uppenbarligen likheter då åklagaren åtalat vederbörande för brott mot lagen om hets mot
folkgrupp och yttrandefrihetsgrundlagen. Skillnaderna mellan de åtalade yttrandena i de tre
fallen154 var, att Göran Jonsson var åtalad för yttrandefrihetsbrott enligt YGL och Björn
Björkqvist och Lennart Johansson till detsamma, men med hänvisning till BrB:s lag om hets
mot folkgrupp. Vidare skiljde sig spridningen åt, då Jonsson publicerat artiklar på en
nationalsocialistisk hemsida, Björkqvist framfört ett politiskt anförande under ett
nationalsocialistiskt firande av nationaldagen och Johansson i egenskap av ordförande för SD
hade uttalat sig på en blogg. De hade alla uttalat sig i egenskap av politiskt aktiva. Huruvida
den fällande domen, med villkorlig dom och böter till följd mot Johansson var proportionerlig
i enlighet med konventionen, kan ses i ljuset av hur KMR bedömde utfallet i Ross v. Canada,
(där det upprätthölls att en man som blivit av med sina arbetsuppgifter för att han, vid sidan
av jobbet, hade uttryckt sig antisemitiskt i offentligheten). Enligt KMR var denna lagskipning
proportionerligt enligt artikel 19.3, då de fann att begränsningen var nödvändig för att
respektera andra människors rättigheter eller anseende. Det verkar mot denna bakgrund
osannolikt, att inskränkningen av Johanssons yttrandefrihet inte skulle vara proportionerlig
enligt konventionen. Det som skulle kunna problematisera bedömningen av Sveriges tolkning
av konventionen är att KMR gått ut med, att politiker har en särskild skyddad yttrandefrihet i
ett demokratiskt samhälle.
Uttalandena från Göran Jonsson torde enligt konventionen tolkas som, att det citat som
uttryckte missaktning avseende romers biologiska utseende, samt deras otvivelaktiga leverne
uppviglar till både hat och diskriminering. En jämförelse kan göras mellan Göran Jonssons
uttalanden på sin politiska tillhörighets hemsida och de bandinspelningar som KMR utdömde
var rätt att kriminalisera i enlighet med artikel 20 i IKMPR. KMR fann, att möjligheten att
ringa ett nummer och få kränkande uppfattningar upplästa om judar stred mot IKMPR:s
artikel 20.2, där det statueras att uppvigling till rashat ska vara förbjudet i
konventionsstaterna. Utifrån denna bedömning torde Jonssons uttalanden inte ges skydd av
konventionen. Med tanke på att KMR även gått ut med att ingen stat ska ha möjlighet att
utnyttja sin ”margin of appreciation” när det handlar om bedömningar av yttrandefriheten, så
154
Se kapitel 4.
33
skulle man kunna tänka att den, i svensk lag, upphöjda ”instruktionen” inte borde ges det
traditionellt vidsträckta utrymme, som den enligt svensk praxis har kommit att få. Att
Jonssons uttalanden ges ett utökat grundlagsskydd jämfört med de andra yttrandena skulle,
utifrån detta perspektiv, kunna tänkas inte vara helt samstämmigt med konventionen.
Björkqvists tal som propagerade mot invandring torde, enligt konventionen, utgöra en form
av ”extreme speech”, eftersom yttrandena inte respekterade gruppen invandrare och således
inte kunde garantera att gruppen skulle få ett liv utan oro för rasism.155 Konsekvenserna av
Björkqvists uttalanden skulle kunna vara förenliga med de krav till inskränkningar som
författats i artikel 19.3 i IKMPR. I den svenska rätten finns både en lag som reglerar
begränsningar av yttrandefriheten (lagen om hets mot folkgrupp) och den har liknande
kriterium som i IKMPR, dvs. för att en inskränkning ska vara konventionsenlig bör den anses
nödvändig för att respektera andra människors anseende. I detta fall är det gruppen
invandrares anseende som står på spel. Den avgörande faktorn torde i detta fall bli att
fastställa i fall yttrandena skulle tyckas passa i en fri och öppen politisk debatt. Med KMR:s
praxis i baktanke så borde Björkqvists uttalanden ligga i farozonen för att inte skyddas av
konventionen.
En granskning av Sveriges tillämpning av lagar som reglerar yttrandefriheten visar på att det
finns vissa väsentliga skillnader gentemot de åligganden som Sverige genom ratificering av
Rasdiskrimineringskonventionens har åtagit sig att följa. Det som kanske är mest
problematiskt är, att Sverige inte har följt konventionens krav på att förbjuda rasistiska
organisationer, webbsidor eller tidningar. I de aktuella fallen blir det uppenbart att Sverige
inte har lyckats med sitt konventionsåtagande då två av de vederbörande har anknytning till
nationalsocialistiska föreningar, som antagligen skulle kunna klassas som otillåtna
organisationer i enlighet med konventionen. Även om Raskommitténs praxis, i de två fall som
redovisas under punkt 3.4, inte riktigt sammanfaller med de tre fallen som här granskas, kan
vissa jämförelser göras. Själva yttrandena kan tyckas stämma överens i sin syftesformulering.
Björkqvist och Johansson pratade om invandrare som våldsutövare och att Sverige skulle tas
tillbaka, vilket kan påstås tillhöra samma kategori av ”hate speech”, som i fallet L.K. v.
Netherlands där ”Inga fler utlänningar” skanderades. Raskommitténs beslut att motivet i
ovanstående fall var rasdiskriminering skulle kunna tänkas vara detsamma i de två svenska
målen. Om Jonssons yttranden om romers uppenbarelse och deras egenskaper ska betraktas
som rasdiskriminering i enlighet med artikel 4 i konventionen kan jämföras med de uttalanden
som tas upp i Raskommitténs utlåtande i fallet Ahmad v. Danmark. Omständigheterna är inte
desamma, men yttrandena kan te sig likna varandra.156 Eftersom Danmark, enligt kommittén,
brutit mot artikel 6, som endast kan brytas mot i fall rasdiskriminering har varit en del av
fallet, så skulle yttrandena kunna jämföras i en rättslig bemärkning. En annan
problematisering vad gäller denna artikel, som säger att varje rasdiskriminerande handling ska
prövas i nationell domstol, handlar om Sveriges tradition av att endast en myndighet, JK, har
möjlighet att väcka åtal mot rasdiskriminering och ”hate speech”. Sett utifrån denna företeelse
bryter Sverige klart och tydligt mot sitt konventionsåtagande gentemot
rasdiskrimineringskonventionen.
155
Se Faurisson v. France, Communication No. 550/1993.
156
Danmark hade misslyckats med att skydda Ahmad från rasdiskriminering samt inte gett honom möjlighet till
en rättslig prövning. Se Kashif Ahmad v. Denmark.
34
Europadomstolen har sedan Åke Green-målet 2005 haft stort inflytande på svenska HDdomar i rättsfall som berört yttrandefriheten. HD har konstaterat att en, i enlighet med
Europakonventionen, konventionstolkning av inskränkningar i yttrandefriheten ska ges
företräde över nationella förarbeten av lag och rättspraxis. Fall som berört politikers rätt till
yttrandefrihet och inskränkningar av denna mänskliga rättighet, har tagits upp flertalet gånger.
Dock har Europadomstolen inte varit konsekvent i sina bedömningar vilket även HD
uppmärksammat. Det är således svårt att tyda Europadomstolens praxis, men utifrån de fall
som tagits upp i denna uppsats så skulle man kunna urskilja en förskjutning i praxis från de
principer som fastställdes i bland annat Handyside v. United Kingdom.157 I de senare fallen
Féret v. Belgium och Le Pen v. France har Europadomstolen utdömt ansvar till de politiker
som offentligt uttryckt sig nedlåtande mot invandrare respektive muslimer. Det ansvar som
förpliktigas i artikel 10.2 i Europakonventionen har i dessa fall ansetts viktigare än
yttrandefrihetsintresset. I linje med denna nya praxis ligger den fällande domen mot Lennart
Johansson, där hovrätten påpekade, att yttrandena om muslimer var osakliga och hörde inte
hemma i en politisk debatt. Jonsson och Björkqvist friades, eftersom domstolarna ansåg, att
deras yttrandefrihetsintresse vägt tyngst. Om man granskar huruvida Göran Jonssons dom var
konventionsenlig utifrån samma bakgrund (att politiska åsikter ska hålla sig inom ramen för
en saklig och vederhäftig diskussion för att skyddas av Europakonventionen) och jämför
särskilt med fallen Féret v. Belgium och Le Pen v. France skulle det kunna tänkas att
Jonssons uttalanden inte skulle ges skydd av artikel 10.1 i konventionen. Dels med tanke på
att Europadomstolen ansåg att Férets broschyrer klart och tydligt uppviglade till rashat och att
Le Pens dom (med höga böter som följd) var proportionerlig och nödvändig i ett demokratiskt
samhälle. Dels för att båda målsägandena, enligt Europadomstolen, gjort sig skyldiga till
otillåtna faktapåståenden. Justitieråden, som motsatte sig en fällande dom mot Göran Jonsson,
ansåg, att hans uttalanden varit beskrivna som just fakta. Dessa omständigheter skulle kunna
ge upphov till att HD inte tolkat Europadomstolens praxis vad gäller artikel 10 i
konventionen, på ett tillfredställande sätt. Beaktande borde även tas till, att domstolen uttryckt
att fall som handlar om yttrandefrihet kontra ”hate speech” mot invandrare bäst avgörs i
nationella domstolar. Detta innebär dock inte, att praxis inom yttrandefriheten och dess
begränsningar i liknande fall kan förbises. Speciellt inte då Europadomstolen har fastställt att
artikel 10 i Europakonventionen inte ska stå i kontrast med bestämmelserna i
Rasdiskrimineringskonventionen, som ger ett mer långtgående skydd mot raspropaganda än
Europakonventionen.
I fallet om det nationalpolitiska talet, som hölls av Björn Björkqvist, valde HD, att motivera
sin friande dom med att en inskränkning av yttrandefriheten på politiska möten i den grad
som en fällande dom skulle innebära, inte var proportionell. Sett utifrån den inställning, som
hovrätten visade i den fällande domen mot Johansson, som påpekade att politiska uttalanden
har ansvar och skyldigheter, så verkar även denna granskning peka på, att det inte existerar en
enhetlig praxis i hur Europadomstolens beslut används i svensk lagstiftning.
I en konventionsenlig bedömning bör hänsyn även tas till att Europadomstolen använder sig
av ”margin of appreciation” då nationella domar avgörs. Detta skulle kunna ses som en form
av europeisk kulturell relativism, då rättigheterna i Europakonventionen således har ett, dock
begränsat, tolkningsutrymme i varje enskilt konventionsland. En intressant iakttagelse av
detta skulle kunna vara varför Sverige således inte använder sig av sin tillåtna ”margin of
appreciation” i fall som berör yttrandefrihet och dess begränsningar? I stället för att använda
sig av detta koncept i sin tolkning av den svenska lagen om hets mot folkgrupp, så har
157
Se Handyside v. United Kingdom, § 49.
35
nationella domstolar i allt högre grad valt, att använda sig av Europadomstolens praxis och
inte använda sig av förarbetena och praxis vad gäller lagen om hets mot folkgrupp inom den
svenska rätten.
I prejudikat från år 2005 och framåt har domstolen förkunnat att om yttranden utgör ”hate
speech” ska de inte ges något skydd i lag. Om ett yttrande inte lever upp till detta, så är det de
samlade omständigheterna kring gärningen som bedöms, en s.k. proportionalitetsbedömning.
Alla aktuella uttalanden från de tre åtalade männen utgjorde missaktning av antingen romer,
invandrare eller muslimer, ansåg domstolarna. Detta skulle ha varit tillräckligt för att utdöma
ansvar enligt lagen om hets mot folkgrupp, men efter den praxis som utvecklades i Åke
Green-målet har kriteriet för vad som enligt förarbetena utgjorde missaktning i BrB 16:8,
höjts. Omständigheter som har diskuterats i de aktuella fallen är bland annat hur yttrandena
har spridits. Till följd av att Göran Jonssons uttalanden skett på en grundlagsskyddad hemsida
bedömde HD, att dessa endast nådde ut till personer, som aktivt uppsökt hemsidan och att
spridningen således var ringa. En liknande förklaring gavs i den friande domen, tillika
prejudikatet, mot Leif Liljeström. Även i Åke Green-målet visade sig spridningen väga in i
den slutliga bedömningen. Motsatsen skedde i flygbladsmålet, där frånvaron av frivillighet att
ta del av meddelandena blev en avgörande omständighet. Detta torde visa på att
omständigheterna av yttrandena tolkas till fördel för den som sprider missaktning på internet.
Intressant att iaktta är att hovrätten, i Lennart Johanssons fällande dom, gjorde en
helomvändning och framhöll att publiceringen på hemsidan (bloggen) fått till följd att
meddelandet fått en större spridning.
Ytterligare ett, ur ett omständighetsperspektiv, aktuellt bedömningskriterium som tagit plats i
HD:s praxis är, att ett yttrande kan tolkas vara antingen ett faktapåstående eller ett
värdeomdöme. Precis som i Liljeströms fall, bedömde domstolen, att Jonssons yttranden var
kränkande värdeomdömen i stället för påstående av fakta. Tilläggas kan, att två av fem
justitieråd som dömde i Jonssons mål, ansåg, att hans citat gällande romer var allvarligt
kränkande faktapåståenden. Eftersom de flesta av de svenska rättsfallen som tagits upp i
denna uppsats har varit oense om utfallet i respektive dom, verkar det som att det finns två
läger inom området, dels de som i alla lägen vill värna om yttrandefrihetsintresset och dels de
som vill se en strängare tillämpning av lagen om hets mot folkgrupp. Man skulle, utifrån
denna iakttagelse, kunna påstå att en bedömning av vilket uttalande vad som utgör en
kränkning av en folkgrupp är relativt godtyckligt. Detta bekräftas av att en minoritet i högsta
domstolen och i underinstanserna skiljer sig från majoriteten i HD-domarna. Följaktligen
finns det fortfarande ingen enhetlig svensk praxis. Möjligheten finns således att byta riktning
på vad som är ett yttrandefrihetsbrott eller inte, även om det inte verkar så troligt.
5.1 Slutsats
Konflikten mellan de två mänskliga rättigheterna, där å ena sidan friheten att förespråka
osmakliga åsikter eller att förmedla förvrängd eller falsk information och å andra sidan den
konkurrerande rättigheten att inte bli ett offer för diskriminering och fördomar, är en svår
balansgång. När detta ska fastställas i nationell gällande rätt för en politisk makthavare bör
hänsyn tas till rådande praxis samt statens konventionsåtaganden. En politikers särskilda
skydd har fastställts enligt praxis från Kommittén för Mänskliga Rättigheter och
Europadomstolens avgöranden. Dock har man i senare fall i Europadomstolen även bedömt,
att politiker har ett stort ansvar att framföra sakliga argument i en politisk debatt. Även i
svensk rättspraxis har man kunnat ana en trend som följer i Europadomstolens spår; att
uttrycka missaktning av en folkgrupp utgör inte ett led i en saklig och vederhäftig diskussion i
en allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor. Således verkar det
36
som att politiska makthavare har rätt till en vidsträckt yttrandefrihet, men även tillskrivs ett
ansvar att vara saklig i sina anföranden. Att fastställa vad som är en kränkning eller vad som
hör hemma i en saklig och vederhäftig diskussion är väldigt svårt att avgöra och rådande
praxis visar på det.
37
6 Källförteckning
Deklarationer och konventioner
Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, 1948.
Internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, 1976.
Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1969.
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, 1949.
Lagtext
SFS 1974:152 Regeringsformen. Stockholm: Riksdagen
SFS 1998:32 Tryckfrihetsförordningen. Stockholm: Riksdagen.
SFS 1991:1469 Yttrandefrihetsgrundlagen. Stockholm: Riksdagen.
SFS 2002:800 Lagen om hets mot folkgrupp. Stockholm: Riksdagen.
SFS 1998:112 Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Stockholm: Riksdagen.
Dokument från FN
Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD General Comment No. 15 on
organized violence based on ethnic origin, March 23 2003.
Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD General Recommendation
XXX (30) on Discrimination Against Non Citizens, 1 October 2002.
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, U.N.
Doc. CERD/C/Sweden/CO/19-21, 30 August 2013.
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, UN
Doc. CERD/C/DEN/CO/17, October 19 2006.
General Assembly Resolution, Calling of an International Conference on Freedom of
Information, 59 (I) of 14 December 1946.
Human Rights Committee, General Comment No. 32, Right to equality before courts and
tribunals and to a fair trial, U.N. Doc. CCPR/C/GC/32, 23 August 2007.
Human Rights Committee, General Comment No. 34, on Article 19, U.N. Doc.
CCPR/C/GC/34, 11-29 July 2011.
38
Dokument från EU
Council of Europe, Committee of Ministers, Recommendation No. R (1997) 20, of the
Committee of Ministers to Member States on ”Hate Speech” (1997).
Greer, Steven, 2000: The Margin of Appreciation: Interpretation and Discretion under the
European Convention on Human Rights. Council of Europe.
Press release Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00 of 6 July 2006.
Press release Le Pen v. France, Application no. 18788/09 of 7 May 2010.
Propositioner
Prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.
Prop. 2001/02:59 Hets mot folkgrupp.
Rättsfall
Kommittén för mänskliga rättigheter
JRT and WG Party v. Canada, Communication No. 104/1981.
Robert Faurisson v. France, Communication No. 550/1993.
Ross v. Canada, Communication No. 736/97.
Shin v. Republic of Korea, Communication No. 926/2000.
Shirin Aumeeruddy-Cziffra and 19 other Mauritian women v. Mauritius, Communication No.
R.9/35 (decision of 2 May 1978).
Rasdiskrimineringskommittén
Kashif Ahmad v. Danmark, Communication No. 16/1999.
L.K. v. Netherlands, Communication No. 4/1991.
Europadomstolen
Aksoy v. Turkey, Application no. 28635/95, of 10 October 2000.
Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00, of 6 July 2006.
Garaudy v. France, Application no. 65831/01, of 24 June 2003.
Günduz v. Turkey, Application no. 35071/97, of 4 December 2003. (2003-XI Eur. Ct. H. R.
257, 275.)
Handyside v. United Kingdom, Application no. 5493/7, of 27 December 1976.
Jersild v. Denmark, Application no. 13470/87, of 20 September 1994.
39
Jerusalem v. Austria, Application no. 26958/95, of 27 February 2001.
Katrami v. Greece, Application no. 19331/05, of 6 December 2007.
Lingens v. Austria, Application no. 9815/82, of 8 July 1986.
Lopez Gomes da Silva v. Portugal, Application no. 37698/97, of 28 September 2000.
Manoussakis and others v. Greece, Application no. 18748/91, of 26 September 1996.
Murphy v. Ireland, Application no. 44179/98, of 10 July 2003.
Müller and Others v. Switzerland, Application no. 10737/84, of 24 May 1988.
Socialist Party and Others v. Turkey, Application no. 21237/93, of 25 May 1998.
Högsta domstolen
NJA 2005 s. 805.
NJA 2006 s. 467.
NJA 2007 s. 805 I.
NJA 2007 s. 805 II.
Hovrätten
B 1487-12.
B 7166-07.
Tingsrätten
B 3829-10.
B 5574-12.
B 139298-06.
Litteratur
Andersson, Jan, 2004: Yttrandefrihetens dilemman. Uppsala: Uppsala Universitet.
Axberger, Hans-Gunnar, 2012: Yttrandefrihetsgrundlagarna. Stockholm: Norstedts Juridik.
Bernitz Ulf m.fl., 2012: Finna rätt – Juristens källmaterial och arbetsmetoder. Stockholm:
Norstedts Juridik.
Coliver, Sandra, 1992: Striking a Balance: Hate Speech, Freedom of Expression and Nondiscrimination. London: University of Essex.
40
Hatets språk – om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet. 2003. Utg. av Civil
Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommitéen för mänskliga rättigheter).
Stockholm: Civil Rights Defenders.
Petäjä, Ulf, 2006: Varför yttrandefrihet? Växjö: Växjö Universitet.
Samadi, Mona, 2012: Defamation of Religion: The Right to Freedom of Expression in
International and Islamic Law. Örebro: Örebro Universitet.
Scanlon, Thomas, 1972: A Theory of Freedom of Expression. Philosophy & Public Affairs,
vol. 1. nr. 2.
Elektroniskt hämtade källor
Brottsförebyggande rådet, 2009: Ny hatbrottsdefinition fångar upp fler hatbrott. (2014-05-18)
http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2009-06-29-ny-hatbrottsdefinition-fangarupp-fler-hatbrott.html
Brottsförebyggande rådet: Hatbrott. (2014-05-18)
http://www.bra.se/bra/statistik/hatbrott/uppklarade-hatbrott/uppklaradehatbrottsanmalningar.html
Magnus Betnér, 2010: Mer om yttrandefrihet. (2014-05-18)
http://www.magnusbetner.com/2010/03/mer-om-yttrandefrihet/
Regeringens Webbplats om Mänskliga Rättigheter: Konventioner om mänskliga rättigheter
som Sverige har anslutit sig till. (2014-05-20)
http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-isverige/konventionerommanskliga-rattigheter-som-sverige-har-anslutit-sig-till
41
