Predikan i S:t Hans kyrka Pingstdagen 15 maj 2005
Jesaja 12 * Apostlagärningarna 2:1-11 * Johannes 7:37-39
kanske blev berörd eller fascinerad av
N ågon
orden från Jesus när Han ropade: "Ur den
människas inre som tror på mig skall flyta
strömmar av levande vatten".
Det stod i Johannesevangeliet. Det mesta i det
evangeliet är mycket mättat skrivet. Så är det
också här. Helt kort beskriver Jesus en väsentlig
del av hur kristen tro fungerar.
Det "levande vatten" Han talar om är en bild för
det riktiga livet, det vi är skapade för och längtar
till. Det är livet där vi kommer till vår rätt, där vi
lever i harmoni med alla och allt och dessutom har
rätt kul – fast kul på djupet, ty på ytan är det både
glädje och sorg, lite om vartannat.
Jesus talade om detta levande vatten också vid
ett annat tillfälle och sade: "Den som dricker av det
vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det
vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde
som ger evigt liv." (Joh 4:14)
Jesus säger dels att det kommer från Gud, dels
att det landar eller "flyter upp" – eller hur man vill
säga det – i människans inre. I hennes mage eller
till och med i hennes moderliv, står det egentligen.
I vår personlighets centrum betyder det väl i mer
överförd betydelse.
Strömmarna av levande vatten kommer alltså
utifrån. Nog tänker sig människor ibland att det
andliga livet eller den inre friden finns att hämta
inifrån människan och att det bara gäller att locka
fram det. Men kristen tro säger alltså annorlunda:
det kommer utifrån. Det vi finner i vår egen själ
håller inte att leva och dö på. Det är alldeles för
klent vatten, dessutom rätt smutsigt. Det goda
livgivande vattnet kommer utifrån.
Fast, säger kristen tro lika självklart, det måste
landa i människans inre, i själen eller anden, i hela
vår varelse och person. Annars rinner det bara av
oss, till ingen glädje. Om Guds gåvor inte blir på
allvar och om vi inte är noga med att ta vara på
dem, bär de ingen frukt, släcker ingen törst och gör
ingen människa glad.
Det kommer utifrån – och landar i vårt inre. Så
är det tänkt. Så ska vi handskas med det för att det
ska fungera.
Det ena viktiga vi ska göra är förstås att vara
där strömmarna av det levande vattnet är. Det är
man när man ber och firar gudstjänst och läser
Bibeln. Där strömmar Guds Ande ned. Där liksom
”badar” vi i nåden och ”duschas” av Anden – i
bönen och Bibeln och sakramenten.
Allra bästa stället är söndagens högmässa. Det
fanns antytt i evangeliet. Festen de firade när
Jesus ropade var lövhyddohögtiden. Under den
bar prästen en kruka av guld med vatten runt altaret, varefter han blandade vattnet med vinet från
det dagliga offret och sedan hällde det i bäcken
Kidron vid utkanten av Jerusalems tempel. Blandar
vatten och vin gör vi i nattvardskalken varje söndag. Och över bäcken Kidron gick Jesus efter nattvardsinstiftelsen(!) på väg mot sitt lidande. Lövhyddohögtiden föregrep alltså nattvarden. Så när
Jesus nu ställde sig och ropade på lövhyddohögtidens sista dag, i templet i Jerusalem, och sade att
det levande vattnet i fortsättningen finns hos
Honom – som förresten också kallar sin kropp för
Jerusalems tempel – så säger Han att det levande
vattnet strömmar över oss när vi i högmässan och
nattvardens sakrament tar emot Jesu kropp, den
som dog på korset, och Jesu blod, det som ges
oss i vinet blandat med vatten.
Lövhyddohögtiden var glad. Man brukade säga
att den som inte firat lövhyddohögtid inte vet vad
glädje är. Så säger gärna den som upptäckt vad
som finns i den högmässa som vi firar varenda
söndag till exempel här i S:t Hans. Jag säger inte
att den är märkvärdig till det yttre. Men i den finns
den största och djupaste glädje.
Sedan ska det som kommer utifrån "landa" i
vårt inre.
Det kräver att man rensar bort de hinder som
finns där. Största hindret är tron att vi egentligen
inte behöver Gud utan kan klara oss själva. Näst
största hindret är vår ovilja att sluta synda. Synden
är inget problem för Gud – Han har försonat den –
men att vi håller fast vid synden, rättfärdigar den
och inte vill lämna den ifrån oss – det är ett stort
bekymmer och ett hinder för de strömmande vattnen.
Fast den viktigaste förutsättningen för att det
levande vattnet ska flyta fram i vårt inre är tron och
tilliten till Jesus. Ibland slirar vi när vi talar om tro
och tänker oss att tro är att med förnuftet förstå sig
på Jesus. Men det är inte det viktigaste – även om
det hör till. Det viktigaste i tron är att lita på Honom,
med en bild: att stå med två tomma, öppna händer
och ta emot. Det betyder ödmjukhet och en reservationslös tillit och trogen uthållighet.
Det fanns inget undantag eller någon reservation när Jesus sade "Ur den människas inre som
tror på mig skall flyta strömmar av levande vatten".
Att det blir så är alltså alldeles klart.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
