En granskning av en försiktighetsprincip

Göteborgs universitet
Filosofiska institutionen
Praktisk filosofi C 41-60 p.
Uppsats 10 p.
Ht 2006
En granskning av en försiktighetsprincip
Per Hellman 620103-****
Handledare: Jonas Gren
2
Innehållsförteckning
1 Inledning
1
2 Utbytbarhetsargumentet
3 Regans rättighetssyn
3
4
4 Singers preferensutilitarism 7
5 Harpestfallet 10
5.1 Harar och fiskar 10
5.2 Harar och mänskliga foster 16
6 Avslutande diskussion 19
7 Sammanfattning 21
Litteraturförteckning
23
3
1 Inledning
Mitt främsta intresse inom filosofiämnet är moralfrågor rörande andra djur än människan. Jag
finner det intressant att så många framstående filosofer kan ha så skilda uppfattningar om de
icke mänskliga djurens moraliska ställning. Vissa filosofer argumenterar till exempel för att
det är moraliskt förkastligt att döda och äta djur medan andra menar att en sådan behandling
av djuren är fullt naturlig och tillåten ur moralisk synvinkel. Ett argument som kan användas
som försvar för människans ätande av andra djur är det så kallade utbytbarhetsargumentet
som bl.a.Torbjörn Tännsjö argumenterar för. Han finner det rimligt att anta att djur, primater
undantagna, saknar självmedvetande, alltså en förmåga att se sig själva som separata entiteter
som varar över tiden. Därför kan de ses som utbytbara med varandra.
För att illustrera vad det innebär att en varelse är utbytbar utgår jag från ett konkret
exempel. Kon A har haft ett bra liv och har bidragit till att lyckan i världen maximeras. Ponera
att jag dödar A, äter upp henne och ser till att en ny ko, kon B, träder in i A: s ställe. Mitt
dödande av A rättfärdigas av att jag bereder plats åt en ny varelse, B, som kan leva ett lyckligt
liv och bidra till att lyckan i världen maximeras. Eftersom B tar A: s plats har inte mängden
lycka i världen påverkats. Om jag däremot hade dödat A utan att ersätta henne med B hade
däremot lyckonivån i världen minskat. Detta är skälet till att djur, enligt Tännsjö, är utbytbara
med varandra.
Ett aber skulle kunna vara att dödande av djur eventuellt har en ”brutaliserande” effekt
på människor och att denna effekt skulle kunna få negativa konsekvenser på sikt. Om en
sådan effekt uppstår måste även den tas med i den totala beräkningen.
Utbytbarhetsidén kan emellertid även gälla människor. När det gäller människor är
utbytbarhetsidén annorlunda och något mer komplicerad, dels eftersom de själva oftast kan ha
negativa attityder mot att bli utbytta, och dels kan familj, vänner och andra människor oroas
på olika sätt av en utbytespraxis. Utbytbarhetsidén verkar vara minst kontroversiell just när
det gäller de djur som används som föda av människor, eftersom de inte anses ha förmåga till
att oroas av en utbytespraxis – vare sig enskilda individer, artfränder eller andra djur i
närheten av ställen där utbytesidén praktiseras.
Som kommer att framgå i uppsatsen anser både Tom Regan och Peter Singer att vissa
djur inte är utbytbara på det sätt som utbytbarhetsargumentet säger att de är. De argumenterar
för att dessa djur är självmedvetna och att denna självmedvetenhet gör att de inte kan bytas ut
4
mot varandra utan att något värdefullt går förlorat. En grov karaktärisering av deras
uppfattning är att om ett djur är självmedvetet är det en unik individ, och som sådan inte
utbytbar. Både Regan och Singer menar vidare att i fall där man är osäker på huruvida ett djur
är självmedvetet eller ej, ska man, för att vara på den säkra sidan, handla som om djuret i fråga
är självmedvetet.
Mitt syfte med uppsatsen är att undersöka vad Regans och Singers uppfattningar om
individers icke utbytbarhet kan få för konsekvenser. Jag kommer inte att debattera själva
utbytbarhetsargumentet så mycket. Min avsikt med att ha med detta argument i uppsatsen är
främst att använda det som en utgångspunkt i diskussionen och som en motvikt till Regans
och Singers teorier. Jag kommer att koncentrera mig på fall där deras accepterande av en
princip om fördel vid osäkerhet, kombinerad med idén om icke utbytbarhet, tycks leda till
resultat som i flera fall framstår som orimliga. Är en sådan försiktighetsprincip rimlig?
Mina referenser i uppsatsen är främst Du skall understundom dräpa! (2001) av Torbjörn
Tännsjö, Praktisk etik (1996) av Peter Singer och Djurens rättigheter – en filosofisk
argumentation (1983) av Tom Regan. En förenklad beskrivning av författarnas syn på
utbytbarhetsargumentet är den att Tännsjö stödjer tanken på utbytbarhet, att Singer stödjer den
till viss del, medan Regan förkastar den helt. Både Tännsjö och Singer är utilitarister. Tännsjö
argumenterar för den klassiska varianten medan Singer är preferensutilitarist. Regan å sin sida
är rättighetsetiker och förespråkar principiellt samma moraliska rättigheter för djuren som de
vi människor kan göra anspråk på.
Jag kommer inte att ge mig in i en diskussion om personlig identitet, även om det ämnet
kan förknippas med utbytbarhet, eftersom en dylik diskussion riskerar att ta med uppsatsen på
vådliga avvägar från min frågeställning.
Upplägget i uppsatsen ser ut på följande vis: I kapitel 2 presenterar jag en beskrivning
av utbytbarhetsargumentet såsom Tännsjö försvarar det. Kapitel 3 beskriver Regans
rättighetssyn. Kapitel 4 behandlar Singers preferensutilitaristiska uppfattning. Kapitel 5 är
vigt åt en diskussion om Regans och Singers försiktighetsprinciper och dessas rimlighet. I
kapitel 6 för jag en avslutande diskussion. Slutligen, i kapitel 7, presenterar jag min
sammanfattning.
5
2 Utbytbarhetsargumentet
Det är med stöd av den klassiska utilitarismen som Tännsjö argumenterar för utbytbarhetsargumentet. Tännsjös tolkning av utilitarismen lyder som följer:
A particular (concrete) action is right if, and only if, in the situation, there was nothing the
agent could have done instead such that, had the agent done it, the world, on the whole, would
have been better.
According to the same theory, an action is wrong, if, and only if, it is not right. And an
action is obligatory if, and only if, had the agent acted in any way differently, the world, on the
whole, would have been worse (Tännsjö 1998, s. 31).
Utilitarismens riktighetskriterium implicerar att: ”dödande som sådant varken [är] rätt
eller fel. Om ett konkret fall av dödande är rätt eller fel bestäms av vilka konsekvenser det får,
för alla inblandade” (Tännsjö 2001, s. 20). Och eftersom konsekvenserna inte blir negativa så
länge som vi behandlar djuren väl, är det ”försvarligt att föda upp djur, behandla dem väl
[och] döda dem smärtfritt”. Det föreligger heller inga moraliska hinder ”att äta dem, förutsatt
att de djur som på detta sätt dödas fortlöpande ersätts med andra (ibid. s. 140).
Tännsjö säger att dödandet av ett djur visserligen innebär att djuret går miste om
återstoden av sitt liv, men att detta avbrutna liv kompenseras av ett annat djurs liv. Denna
princip anser Tännsjö vara särskilt adekvat när det gäller synen på de djur som på traditionellt
sätt föds upp till människoföda: ”Vi ersätter ju hela tiden de djur vi slaktar och äter med nya
djur, som får leva i de slaktades och uppätnas ställe. Och de djur vi på detta sätt föder upp,
slaktar, äter och ersätter med nya djur, skulle inte ha fått leva alls, om vi inte hade haft denna
sedvänja. Alla dessa djur har alltså oss att tacka för de liv de över huvud taget får leva. Och vi
har dem att tacka för maten” (ibid. s. 93). Tännsjö är dock noga med att poängtera att detta
synsätt endast gäller i de fall när djuren har goda liv. Argumentet försvarar inte den
industriella uppfödningen av djur (ibid. s. 93).
Tännsjö antar att djur inte har förmågan att uppleva ”sig själva som individer, vilka
existerar över tiden, och som kan frukta för sin förestående död” (ibid. s. 92). Ett viktigt
undantag är dock människans närmaste släktingar – primaterna – som Tännsjö ser som
tillräckligt mentalt avancerade för att kunna ha begrepp om sin egen död. Djur med denna
egenskap kan oroas av sina artfränders död på samma sätt som vi människor kan oroas av
exempelvis godtyckligt dödande. Därför anser Tännsjö att vi ”bör behandla [primater] ungefär
som vi behandlar människor” (ibid. s. 92-93).
6
Att utbytbarhetsargumentet inte är applicerbart på människor på samma sätt som det är
på djur beror, enligt Tännsjö, på att normala, vuxna människor är medvetna om sin egen
dödlighet på ett sätt som djur inte är, då med undantag för de högre stående primaterna. Även
om vissa människor kanske är på samma nivå vad gäller medvetenhet som många djur, kan
man inte rättfärdiga att exempelvis senildementa dödas med stöd av utbytbarhetsargumentet
eftersom en sådan praxis också skulle skapa oro i samhället (ibid. s. 94).
Den klassiska utilitarismen kan således försvara köttätande med hänvisning till ett
huvudskäl och två skäl som stöder det första: mängden lycka i världen hålls på en maximal
nivå (djurens existens försvaras av att lyckan i världen maximeras), det skapas nya varelser
som annars inte skulle ha existerat (människornas matvanor är orsaken till dessa djurs
existens), och det uppstår inga negativa konsekvenser av de två förstnämnda skälen. Det bör
emellertid betonas att utbytbarhetsargumentet inte är ett motiv i sig för att föda upp, döda och
äta djur, men det kan ses som en tanke som stödjer denna praxis.
Tanken bakom utbytbarhetsargumentet är således att det är moraliskt försvarligt att föda
upp djur under goda förhållanden, döda dem på ett för dem smärtfritt sätt och äta upp dem,
förutsatt att man kontinuerligt ersätter de dödade djuren med nya djur som får leva i de
dödades ställe och bidra till att lyckan i världen maximeras. Så länge ingen lycka går förlorad
kan en varelse alltså bytas ut mot en annan utan att något värdefullt går förlorat. Detta är
kärnan i utbytbarhetsidén.
3 Regans rättighetssyn
Om man ska förstå Regans rättighetssyn underlättar det om man drar sig till minnes Immanuel
Kants teori om morallagen. Kant sökte efter något som skulle kunna ligga till grund för en
praktisk moralisk lag för alla förnuftiga varelser. Detta något skulle ha ett absolut värde i
egenskap av sin blotta existens. Kant skriver: ”Nu påstår jag att människan, och över huvud
taget varje förnuftig varelse, existerar som ändamål i sig själv, inte bara som medel att
godtyckligt användas av den ena eller andra viljan, utan hon måste i alla sina handlingar, både
de som riktar sig mot henne själv och de som riktar sig mot andra förnuftiga varelser, alltid
tillika betraktas som ett ändamål” (Kant 1997, s. 54).
7
Regan förspråkar en icke konsekvensetisk teori med kantianska drag som inbegriper
direkta plikter både mot moraliska agenter och mot moraliska objekt. Moraliska agenter är
varelser som kan göra moraliska överväganden – vuxna och normala människor utgör
paradigmet för moraliska agenter. Moraliska objekt kan däremot inte göra moraliska
överväganden. Till denna grupp hör exempelvis djur, små- och spädbarn samt mentalt
handikappade människor (Regan 1983, s. 148-149).
Liksom Kant, menar Regan att man kan betrakta vissa individer som att de innehar ett
inneboende värde som ”är begreppsligt åtskilt från det intrinsikala värdet av deras upplevelser
(t.ex. deras lustupplevelser eller preferenstillfredsställelser), att det inte är reducerbart till
värden av det senare slaget, och att det inte sammanfaller med dessa värden” (ibid. s. 221).
Vilka varelser har då inneboende värde? Regans åsikt är att vi har vissa direkta prima
facie-plikter gentemot moraliska agenter liksom även gentemot moraliska objekt, eftersom
båda grupperna kan skadas på likvärdigt sätt. Ett par exempel är att åsamkas onödigt lidande
eller en för tidig död. Eftersom både moraliska agenter och moraliska objekt kan skadas på
liknande sätt, vore det godtyckligt att, såsom Kant gör, tillerkänna inneboende värde till alla
moraliska agenter och samtidigt förneka det till moraliska objekt (ibid. s. 181). Regan skriver:
”Om vi postulerar inneboende värde för moraliska agenter och erkänner behovet av att anse
att de har det i lika grad, så är vi rationellt tvungna att göra detsamma i fallet moraliska
objekt. Alla som har inneboende värde har det i lika grad, vare sig de är moraliska agenter
eller moraliska objekt”(ibid. s. 225). Regan ser alltså de båda grupperna som jämlika i det
avseendet att båda kan skadas på liknande sätt. Därför innebär det dubbelmoral om man skulle
förespråka inneboende värde hos moraliska agenter och samtidigt förneka det hos moraliska
objekt. Regan anser vidare att innehav av inneboende värde är ett kategoriskt begrepp. Man
har inneboende värde eller man har det inte. Innehavet kan inte graderas (ibid. s. 225).
Att tillerkänna inneboende värde till moraliska objekt handlar inte om att hänvisa till en
princip om att allt som lever har inneboende värde. Det skulle innebära att även brännässlor,
morötter och cancerceller skulle ha inneboende värde och att vi därför skulle ha direkta plikter
gentemot dem. En sådan moralteori skulle snabbt visa sig orimlig. Regan tänker sig något
som handlar om mer än att vara vid liv och även om mer än att vara medveten, nämligen det
att vara ett livssubjekt:
[I]ndivider är livssubjekt om de har trosföreställningar och viljeattityder; perception, minne och en
känsla av framtiden, sin egen inräknad; ett känsloliv tillsammans med känslor av smärta och lust;
preferens- och välfärdsintressen; förmåga att inleda en aktivitet för att uppnå sina syften och
önskemål; en psykofysisk identitet över tiden; och en individuell välfärd i den meningen att deras
upplevelsemässiga liv kan gå dem väl eller illa, logiskt oberoende av deras nytta för andra och
8
logiskt oberoende av om de är föremål för någon annans intressen. De som uppfyller livssubjektkriteriet har ett distinkt värde – inneboende värde – och ska inte betraktas eller behandlas som blott
och bart behållare (ibid. s. 227-228).
Regan börjar alltså med att postulera moraliska agenters och moraliska objekts jämlika
inneboende värde. Det är först efter detta postulat som han presenterar sitt livssubjektkriterium. Från detta kriterium ska man därför inte göra misstaget att dra slutsatsen att
moraliska agenter och moraliska objekt har jämlikt inneboende värde. Kriteriet är endast tänkt
att peka på de relevanta likheterna mellan moraliska agenter och moraliska objekt i Regans
teori. Moraliska agenter och moraliska objekt har alltså, enligt Regan, ett inneboende värde
oberoende av livssubjektkriteriet (ibid. s. 230-231).
Regan poängterar därför att livssubjektkriteriet ska ses som ett tillräckligt villkor för att
tillskriva inneboende värde på ett begripligt och icke godtyckligt sätt. Han är medveten om att
det kan finnas människor och djur som, trots att de inte uppfyller livssubjektkriteriet, ändå kan
tillskrivas inneboende värde. Medvetna djur som inte kan handla avsiktligt och komatösa
människor är ett par exempel. Regan går inte in på att diskutera dessa frågor då de, enligt
honom, ligger utanför bokens räckvidd. Huruvida kriteriet är ett nödvändigt villkor lämnas
därför som en öppen fråga. Denna ofullständighet i argumentationen gör dock inte
livssubjektkriteriet mindre adekvat, enligt Regan (ibid. s. 229-231).
På detta vis har nu Regan byggt upp grunden för den formella rättviseprincip som han
kallar respektprincipen: ”Vi ska behandla de individer som har inneboende värde så att deras
inneboende värde respekteras” (ibid. s. 232). Vad kräver då respekten för inneboende värde?
Den kräver, liksom Kants teori, att vi inte behandlar innehavare av detta värde blott som
medel för att uppnå de bästa sammanräknade konsekvenserna. Deras eventuella nytta för
andras intressen är helt irrelevant. En sådan behandling ser Regan som allt annat än
respektfull (ibid. s. 232-233).
Med stöd av respektprincipen hävdar Regan att moraliska agenter och moraliska objekt
har en lika stor rätt till en respektfull behandling. Regan skriver: ”Det är inte en ’snäll’
handling att behandla djur respektfullt. Det är rättvisa. Det är inte moraliska agenters
’sentimentala intressen’ som grundlägger våra plikter mot barn, efterblivna, senila och andra
moraliska objekt, djur inräknade. Det är respekt för deras inneboende värde. Myten om
moraliska agenters priviligierade status har lika lite kläder som kejsaren i sagan” (ibid. s.
259).
När det gäller andra djur än däggdjur förespråkar Regan en moraliskt försiktig policy.
Regan menar att vi ska ”handla som om icke-däggdjur är medvetna och förmögna att uppleva
9
smärta såvida det inte framkommer övertygande bevis för motsatsen. I avsaknad av sådana
bevis är det inte orimligt att rekommendera en policy som friar hellre än fäller de djur som har
vissa anatomiska och fysiologiska egenskaper gemensamma med däggdjur (t.ex. ett centralt
nervsystem)” (ibid. s. 333). Samma försiktiga policy gäller även däggdjur som ännu inte
hunnit utveckla självmedvetenhet. Regan föreslår att vi antar ”att nyfödda vilda däggdjur
(t.ex. sälungar) inte ännu uppfyller livssubjektkriteriet; men de har helt klart potential att göra
det. Varför skulle då moralen som gäller hur de får behandlas skilja sig från den som gäller
för mänskliga spädbarn” (ibid. s. 327)?
När det gäller just mänskliga spädbarn och livskraftiga foster förespråkar Regans
rättighetssyn att vi ”betraktar dem som om de är livssubjekt, som om de har grundläggande
moraliska rättigheter, även om den inser att vi därmed kanske tillerkänner dem mer än vad
som tillkommer dem”(ibid. s. 294). Här är det viktigt att poängera att denna potentialitet
beträffande livssubjektskap inte är lika med den försiktiga policyn om djurs innehav av
självmedvetenhet. I normala fall kan vi vara säkra på att mänskliga spädbarn och livskraftiga
foster kommer att utveckla livssubjektskap med tiden. Vi kan däremot inte alltid vara lika
säkra beträffande djurs innehav av självmedvetenhet, vilket föranleder Regans uppmaning att
anamma den försiktiga policyn.
Regans teori kan ses som kantiansk i så mening att den hävdar att vissa varelser har ett
absolut inneboende värde och att de är ändamål i sig själva. Den viktiga skillnaden i
jämförelse med Kant är att Regan inkluderar även ”oförnuftiga varelser” (för att använda
Kants terminologi ) i detta synsätt. Om vi accepterar Regans teori accepterar vi synsättet att
djur – de flesta däggdjur i alla fall – i princip har samma moraliska rättigheter som vi
människor.
4 Singers preferensutilitarism
Singer är företrädare för preferensutilitarismen, som enligt honom värderar handlingar
utifrån i vilken utsträckning handlingarna är i överensstämmelse med de preferenser de hyser som
påverkas av handlingarna eller deras konsekvenser. [...] [E]n persons intressen är detsamma som
det han föredrar, på det hela taget och efter det att alla relevanta fakta beaktats.
Enligt preferensutilitarismen är en handling som strider mot en varelses intressen fel, om
detta intresse inte uppvägs av andra motstridiga intressen. Att döda en person som föredrar att leva
10
vidare är därför fel, om allt annat är lika. [...] Det felaktiga begås när preferensen hindras från att
tillfredsställas (Singer 1996, s. 90-91).
I min uppsats utgår jag ifrån antagandet att Singer är en ”ren” preferensutilitarist, och att
han inte blandar in hedonistiska inslag i sin teori.
Det är förmågan att lida, eller rättare sagt, förmågan att förnimma, som Singer menar är
den enda försvarbara och icke godtyckliga gränsen för att man bör ta hänsyn till en varelses
intressen. Så länge som en varelse kan känna någonting i både positiv och negativ mening så
länge bör man, enligt Singer, ta hänsyn till den aktuella varelsens intressen (ibid. s. 60).
Singer är villig att inkludera fler djurarter än primater i gruppen av självmedvetna djur.
Han anser, liksom Tännsjö, att primatena bör skyddas från att dödas på samma sätt som
människor, men han skriver även: ”Kanske kan man även argumentera för att detta om än i
varierande grad även skall gälla [ett antal däggdjurarter], kanske till och med så att detta
skydd omfattar alla däggdjur. Mycket beror på i vilken grad vi är beredda att låta eventuella
tveksamheter, där sådana finns, räknas till djurens fördel” (ibid. s. 121). Singer förespråkar
även en kanske något kontroversiell definition av begreppet person: ”rationell och
självmedveten varelse” (ibid. s. 85).
När det gäller självmedvetna varelser, alltså personer enligt Singers definition, innebär
döden att intressen inte kan tillfredsställas – varken långsiktiga intressen eller intressen av mer
kortsiktig karaktär. De preferenser som en dödad varelse har haft kan inte fullt ut kompenseras av en ny varelses preferenser, enligt Singer. Singer menar alltså att preferenser inte kan
ses som utbytbara, något som kritiker har antytt. När filosofen H. L. A. Hart recenserade den
första upplagan av Singers Praktisk etik menade han att det inte är någon skillnad mellan
klassisk utilitarism och preferensutilitarism i frågan om varelsers utbytbarhet eftersom:
preferensutilitarismen är när allt kommer omkring en sorts maximerande utilitarism: den kräver att
den totala tillfredsställelsen av olika personers preferenser maximeras på samma sätt som klassisk
utilitarism kräver att den totala upplevda lyckan maximeras ... Om preferenser, även viljan att leva,
kan uppvägas av andra preferenser, varför kan de inte också uppvägas av nya preferenser som
skapas för att ta deras plats (i Singer 1996, s. 117).
Regan citerar samma recension när han återger att Hart menar att självmedvetna
varelser ”i en mening är blott behållare, inte bara för upplevelser av lust och smärta utan
faktiskt också för preferenser” (i Regan 1983, s. 198).
Singer går med på att preferensutilitarismen strävar efter att maximera tillfredsställandet
av intressen, men skriver också: ”även om tillfredsställandet av en existerande preferens är
något gott, behöver inte hela paketet som innebär att en ny preferens skapas och därefter
11
tillfredsställs anses likvärdigt” (Singer 1996, s. 118). En person kan veta vilka preferenser han
eller hon har och skulle vilja ha tillfredsställda. Däremot kan det vara osäkert huruvida
personen skulle uppskatta tillfredsställandet av en helt ny preferens, eftersom det är omöjligt
att på förhand kunna avgöra om skapandet och den efterföljande tillfredställelsen av
preferensen är önskvärd eller inte (ibid. s. 118).
När det gäller icke självmedvetna djur är dock Singer mera osäker:
Men hur är det med en varelse som lever men som inte kan längta efter ett långt liv på grund av att
den inte har något begrepp om sig själv som en levande varelse med en framtid? Denna varelse är i
en mening ’icke-personlig’. Kanske är det därför man inte vållar den någon personlig skada om
man dödar den, även om man därigenom minskar kvantiteten lycka i universum. Men denna
nackdel kan, om det är en nackdel, uppvägas av att man ger liv åt en liknande varelse som kommer
att leva ett lika lyckligt liv. Så kanske är kapaciteten att se sig själv som existerande över tid och
att därmed kunna sträva efter ett längre liv (och att även ha andra icke-momentana, framtidsorienterade intressen) den egenskap som utmärker de varelser som inte kan betraktas som
utbytbara (ibid. s. 116).
Det är emellertid viktigt att betona att Singer anser att ovan nämnda ”icke-personliga”
varelser ändå besitter intressen. De har intresse av att uppleva behagliga förnimmelser och att
slippa smärtsamma dito även om de inte har förmåga till intresse av att leva vidare (ibid. s.
120-121).
Det ovanstående betyder att Singer anser det möjligt att till exempel kycklingar – om de
tillhör den icke medvetna gruppen – som föds upp under goda förhållanden kan anses som
utbytbara med varandra: ”Då kommer utbytbarhetsargumentet att rättfärdiga ett avlivande av
kycklingarna, eftersom det välbehag de skulle upplevt under sin existens och som de berövas,
kan uppvägas av det välbehag som kommer att upplevas av de kycklingar som ännu inte
existerar men som endast kommer att finnas om de existerande kycklingarna dödas” (ibid. s.
122). Viktigt är att understryka att detta inte rättfärdigar den behandling som kycklingar i
djurfabriker får utstå (ibid. s. 122).
I vissa fall kan det alltså vara moraliskt legitimt både att döda djur och att se dem som
utbytbara, enligt Singer. De djurarter som anses vara icke självmedvetna kan metaforiskt ses
som utbytbara behållare av behagliga förnimmelser och har som sådana mindre moraliskt
skydd än de självmedvetna djuren. Ur den synvinkeln är Singer och Tännsjö överens.
Singer menar dock att att det vore
bättre att helt avvisa dödandet av djur för mat, om man inte är tvungen att göra det för att överleva.1Att döda djur för mat får oss att se dem som objekt som vi kan använda som vi själva
1
Normalt sett kan vi alltså undvika att äta kött och i stället äta frukt och grönsaker, eftersom inget viktigt står på
spel.
12
önskar.2 [...] För att stödja de riktiga attityderna av omsorg om djuren, inklusive icke
självmedvetna djur, kan det bästa vara att hålla sig till en enkel princip om att undvika döda dem
för mat (ibid. s. 123).
Singer ger även han uttryck för en försiktighetsprincip när han skriver: ”Det är
utomordentligt svårt att bestämma när en annan varelse är självmedveten. Men om det är fel
att döda en person när vi kan undvika att göra det, och om det är tveksamt om en varelse vi
tänker döda är en person eller ej, borde detta tvivel vara till fördel för varelsen i fråga” (ibid.
s. 110-111). Ur den synvinkeln är Singer och Regan överens.
Det förefaller som att det som skiljer Tännsjö, Regan och Singer är, förutom deras
normativa teorier, den position de antar angående djurens mentala förmågor. Alla tre
filosoferna verkar till stor del argumentera utifrån antaganden. Tännsjö menar å sin sida att
djur – primater undantagna – inte har tillräcklig psykisk kapacitet för att kunna inneha
självmedvetande, medan både Regan och Singer är villiga att inkludera de flesta däggdjur i
gruppen självmedvetna varelser. Antaganden ställs mot antaganden och intuitioner mot
intuitioner. Utbytbarhetstanken vilar alltså dels på empiriska frågor och dels på normativa
frågor. Med andra ord: vilken syn man har på utbytbarhetsargumentet beror dels på vilken syn
man har på djurens självmedvetenhet och dels på vilken normativ teori man accepterar. Jag
känner därför att jag inte kommer så mycket längre i diskussionen om själva utbytbarhetsargumentet. Jag har däremot fått en god utgångspunkt för min undersökning om principen om
fördel vid osäkerhet.
5 Harpestfallet
5.1 Harar och fiskar
I Tännsjös position är principen om fördel vid osäkerhet (hädanefter benämnd P) inte aktuell
eftersom Tännsjö i princip accepterar att alla varelser är utbytbara. Som vi har sett pläderar
däremot både Regan och Singer för en ”fria hellre än fälla”-inställning till de djur som man
inte med säkerhet kan tillerkänna självmedvetenhet. Regans åsikt är att vi ska ”handla som om
icke-däggdjur är medvetna och förmögna att uppleva smärta såvida det inte framkommer
2
Man kan emellertid fråga sig vilket stöd Singer har för detta yttrande. Finns det någon evidens för denna
påstådda inställning hos gemene man? Vårt kulturella paradigm signalerar visserligen att det kan verka så,
generellt sett. Det kan dock knappast ses som en självklarhet, enligt min mening.
13
övertygande bevis för motsatsen. I avsaknad av sådana bevis är det inte orimligt att
rekommendera en policy som friar hellre än fäller de djur som har vissa anatomiska och
fysiologiska egenskaper gemensamma med däggdjur (t.ex. ett centralt nervsystem)” (Regan
1983, s. 333). Singer skriver: ”Det är utomordentligt svårt att bestämma när en annan varelse
är självmedveten. Men om det är fel att döda en person när vi kan undvika att göra det, och
om det är tveksamt om en varelse vi tänker döda är en person eller ej, borde detta tvivel vara
till fördel för varelsen i fråga” (Singer 1996, s. 110-111). För att ha en referens att utgå från i
diskussionen ska jag presentera en definition av försiktighetsprincipen P, baserad på de
ovanstående citaten från Regan och Singer, såsom jag tänker mig den:
Definition av P: I fall där man står inför att utföra en handling där djur påverkas direkt eller
indirekt, och djurets eller djurens självmedvetenhet har moralisk relevans i sammanhanget, och där
det är osäkert huruvida djuret eller djuren i fråga innehar självmedvetenhet, bör man agera som om
djuret eller djuren innehar självmedvetenhet.
Frågan är dock om P är rimlig i alla lägen. Hur generös kan man vara i sitt tillskrivande
av självmedvetenhet och ”som om” utan att det tillstöter komplikationer? Hur står sig P när
liv står på spel? Beror det på vilka liv det gäller? Jag ska försöka besvara frågorna genom att
diskutera ett hypotetiskt exempel.
Scenariot är som följer: En ny form av harpest har brutit ut någonstans i världen. Med
hjälp av djurförsök på fiskar kan man få fram ett vaccin som med hundraprocentig säkerhet
kan förhindra att 50 000 harar dör en plågsam död. Det skulle dock innebära att 1000 fiskar
skulle få sätta livet till i de vetenskapliga experimenten. Fiskar är djur vilka både Regan och
Singer uttrycker tveksamhet om huruvida de är självmedvetna eller inte. Frågan är: Om vi
tillämpar P på de i exemplet berörda fiskarna, är det då rimligt att vi inte får utföra de
nödvändiga experimenten på desamma? Jag ska granska denna fråga utifrån Regans
respektive Singers synsätt.
Eftersom försiktighetsprincipen P tillämpas i det föreliggande fallet måste vi betrakta
hararna och fiskarna som att de, enligt Regans rättighetssyn, har jämlika rättigheter. Därför
tror jag att Regan skulle kunna hänvisa till sin miniride-princip som säger följande:
Bortsett från speciella hänsyn, när vi måste välja mellan att åsidosätta rätten för många oskyldiga
eller rättigheterna för några få oskyldiga, och när varje påverkad individ kommer att skadas på
prima facie jämförbara sätt, då bör vi välja att åsidosätta minoritetens rättigheter hellre än
majoritetens (Regan 1983, s. 281).
I sin bok presenterar Regan ett hypotetiskt fall där ett ras har inträffat i en gruva.
Femtioen gruvarbetare är instängda och på grund av olika omständigheter måste vi välja
14
mellan att rädda en enda gruvarbetare eller femtio. Varje gruvarbetare riskerar att lida en
prima facie jämförbar förlust: han/hon riskerar att mista livet. Enligt miniride-principen bör vi
rädda majoriteten av gruvarbetarna, alltså de femtio, eftersom vi då åsidosätter så få
rättigheter som möjligt (ibid. s. 275, 283).
I det aktuella harpestscenariot implicerar miniride-principen att vi bör åsidosätta de
1000 fiskarnas rättigheter för att rädda de 50 000 hararna, eftersom vi då utför ett
åsidosättande av en jämlik rättighet endast 1000 gånger istället för 50 000 gånger. I och med
ett sådant förfarande har vi åsidosatt så få rättigheter som möjligt. Hararna och fiskarna har
samma moraliska status givet P, men hararna får en fördel genom miniride-principen tack
vare sitt större antal.
Följaktligen innebär en konsekvent tillämpning av P och miniride-principen att man i ett
omvänt fall måste åsidosätta 1000 harars rättigheter för att rädda 50 000 fiskar. Detta resultat
kan förmodligen ses som kontraintuitivt av många. Generellt sett anser nog de flesta
människor att harar är mer mentalt avancerade än fiskar och att det därför kan verka orimligt
att offra 1000 harar för att rädda 50 000 så till synes primitiva djur som fiskar. Resultatet av
en strikt tillämpning av P och miniride-principen blir än mer orimligt om man, istället för
fiskar, använder sig av djur som är ännu mer primitiva till sin natur. Vi skulle i så fall tvingas
offra 1000 harar för att kunna rädda 50 000 flugor eller maskar undan en säker död. Detta blir
emellertid följden av en strikt tillämpning av försiktighetsprincipen P och miniride-principen.3
För att komma undan orimliga implikationer av P skulle Regan kunna bortse från P och
i stället hänvisa till övertygande bevis för att harar är mer mentalt avancerade än fiskar. Om
han gör det, kan han referera till en annan princip som träder i kraft när skador inte är prima
facie jämförbara, nämligen sämre ställt-principen:
Bortsett från speciella hänsyn, när vi måste besluta att åsidosätta rätten för majoriteten eller rätten
för de få som är oskyldiga, och när skadan som hotar minoriteten skulle göra dem sämre beställda
än någon av majoriteten skulle bli om något annat alternativ valdes, då bör vi åsidosätta
majoritetens rätt (ibid. s. 284).
Regan skriver: ”Ojämlika antal (många/få) är emellertid inte väsentliga för sämre ställtprincipen; den gäller i fall där vi måste välja att skada en oskyldig eller skada en annan” (ibid.
s. 284). Principen säger alltså att i fall där A riskerar en skada som är långt värre än B: s, bör
3
Eftersom Regan explicit skriver att hans försiktighetsprincip avser djur som har vissa egenskaper gemensamma
med däggdjur är det emellertid osäkert om det är rättvist mot Regan att blanda in flugor och maskar i
diskussionen. Jag tar mig dock friheten att göra det för argumentationens skull. Singer å sin sida är inte lika klar i
sin definition om vilka varelser han främst avser med sin försiktighetsprincip.
15
man åsidosätta rättigheterna för B. A och B kan betyda enstaka individer eller flera tusen –
antalet individer räknas inte i detta slags fall.
För att belysa en tillämpning av sämre ställt-principen tar Regan upp det hypotetiska
livbåtsfallet i sin bok. Scenariot är att ett skepp har gått under och fem överlevande befinner
sig i en livbåt – fyra normala vuxna människor och en hund. Livbåten har dock endast plats
för fyra, vilket innebär att en måste kastas överbord för att förhindra att livbåten sjunker. Vem
bör kastas överbord? Regans svar är: hunden, eftersom en människa får det ”sämre ställt” på
grund av döden än en hund på grund av att människan har mer att förlora. Regan skriver:
”Den skada som döden utgör är en funktion av de möjligheter till tillfredsställelse som den
utesluter, och ingen förnuftig person skulle förneka att någon av de fyra människornas död
skulle vara en större prima facie förlust, och alltså en större prima facie skada, än hundens”
(ibid. s. 298). Det är en likvärdig bedömning av varje individs förlust som utgör grunden till
beslutet i detta fall. Varje individs jämlika inneboende värde har därmed tagits i beaktning,
något som är av yttersta vikt i Regans rättighetsteori (ibid. s. 298-299).4
Jag tänker mig en analogi mellan livbåtsfallet och harpestfallet. Hararna i harpestfallet
motsvarar de fyra människorna i livbåtsfallet och fiskarna motsvarar på samma sätt hunden.
Givet Regans syn på P måste vi behandla harar och fiskar som jämställda i mentalt hänseende
så länge som vi inte har tillgång till övertygande bevis om motsatsen, en motsats som i det
aktuella fallet rättfärdigar sämre ställt-principen. Den möjliga skadan hos var och en av
hararna ställs här mot den möjliga skadan hos var och en av fiskarna. Antalet spelar ingen roll
i sämre ställt-principen. Vi kan inte addera de 50 000 fiskarnas förlust till en betydligt större
sammanlagd förlust än den betydligt mindre sammanlagda förlust som de 1000 hararna skulle
drabbas av. Det vore att hänfalla åt en sammanräknande princip, något som Regan motsätter
sig. I ett omvänt harpestfall blir resultatet följaktligen att vi fortfarande måste offra fiskarna
för att kunna rädda hararna, oavsett de förras betydligt större antal. Var och en av hararna
skulle fortfarande lida en större förlust om den dog än var och en av fiskarna.
I Regans livbåtsfall får sämre ställt-principen resultatet att om valet i livbåten så stod
mellan de fyra människorna och en miljon hundar skulle miljonen hundar, bortsett från
speciella hänsyn, ”kastas överbord och de fyra människorna räddas” (ibid. s. 298-299). Detta
resultat kan tyckas vara kontraintuitivt och kanske rent av absurt, men jag anser att sämre
ställt-principen i vissa fall kan vara ett någorlunda förnuftigt förhållningssätt. Om vi
4
Regans resonemang påminner här mycket om Singers preferensutilitarism, vilket är en intressant iakttagelse
eftersom Regan och Singer ofta är varandras motpoler.
16
accepterar att det är rimligt att anta att ingen av de miljoner hundarna i livbåtsfallet skulle lida
en större förlust än någon av människorna, förutsatt att alla de fyra människorna är normala,
vuxna och fullt friska, begår vi rent moraliskt sett inget fel om vi kastar hundarna överbord,
även om vi inte tycker om det vi måste göra.
Det känns emellertid kontraintuitivt om vi skulle döda all världens hundar för att rädda
livet på en enda människa, vilket sämre ställt-principen verkar implicera. Jag, liksom många
andra, är präglad av det kulturella paradigm som råder i vårt samhälle. Vi får från tidig ålder
lära oss att människolivet är ”heligt” och att de övriga djuren står under oss i rang. Även om
jag förstår och till viss del kan acceptera Regans tankegång beträffande livbåtsfallet känns det
ändå fel att offra hur många hundar som helst för att rädda en människa. Hur många hundar
anser jag då att en människa är värd? Eller varför inte tvärtom: hur många människor är en
hund värd? Vårt kulturella paradigm må säga så, men är det självklart att en människa är mer
värd än en hund? Jag kan inte ge ett generellt svar. Det verkar som att dessa frågor måste
besvaras från fall till fall. Jag måste dock medge att resultatet av sämre ställt-principen känns
orimligt när antalet individer som offras blir mycket stort och jag erkänner min ambivalens i
denna fråga.
Att presentera sämre ställt-principen är ett förslag från min sida hur Regan skulle kunna
kringgå vissa orimliga implikationer av försiktighetsprincipen P. Eftersom Regan accepterar
både P och sämre ställt-principen verkar dock hans teori innehålla motsättningar. Han
hänvisar visserligen till sämre ställt-principen i fall där man kan vara säker på att den ena
partens skada är värre än den andra partens. I sådana fall verkar sämre ställt-principen
övertrumfa försiktighetsprincipen P.
Frågan som uppstår är dock: när kan man vara hundraprocentigt säker på att en part
lider större skada än en annan? I Regans eget livbåtsfall håller jag med Regan om att det är
uppenbart att var och en av människorna skulle lida en större skada av att kastas överbord än
hunden, eftersom en människa har fler möjligheter till tillfredsställelse än en hund. Därmed
inte sagt att jag skulle finna ett nöje i att sända hunden till en säker död. I harpestfallet är
situationen däremot mer osäker, och det är just denna osäkerhet som både Regan och Singer
menar är en anledning till att tillämpa P.
Som det verkar är Regans sämre ställt-princip endast tillämpbar (i fall där djur är
involverade) där den ena parten är en eller flera människor eller primater och den andra parten
är ett eller flera mera primitiva djur, alltså i fall där man kan vara säker på att den ena partens
skada är större än den andras. I osäkra fall måste Regan hänvisa till P om han ska inta en
konsekvent hållning mot sin egen teori, vilket innebär att Regan även måste tillämpa
17
försiktighetsprincipen P i det aktuella harpestfallet, eftersom vi inte med hundraprocentig
säkerhet känner till fiskarnas mentala kapacitet.
Jag vill dock påpeka att Regan både i miniride-principen och i sämre ställt-principen
skriver att principerna gäller bortsett från speciella hänsyn. Man har alltså möjlighet att
favorisera en grupp framför en annan, eftersom principerna inte är skrivna i sten.
Om Singer ska inta en principfast hållning gentemot sin teori måste han ta hänsyn till
antalet självmedvetna varelser (personer, enligt hans egen definition) i de två grupperna av
harar och fiskar. Givet en strikt tillämpning av P har vi i den ena gruppen 50 000 personer
som riskerar att dö och i den andra gruppen 1000 personer som också riskerar att dö. Eftersom
preferensutilitarismen strävar efter att maximera tillfredsställandet av preferenser, måste vi
offra fiskarna för att rädda hararna, eftersom de senare är fler till antalet. Genom ett sådant
handlande ser vi till att 50 000 preferenser att fortsätta leva kan tillfredsställas. Det är
visserligen beklagligt att döda de 1000 fiskarna då deras chanser till preferenstillfredsställelse
hindras, men eftersom de sammanräknade konsekvenserna blir bättre om vi räddar hararna är
det så vi måste göra, om vi anammar preferensutilitarismen.
En dylik tillämpning implicerar naturligtvis att vi i ett omvänt fall med 50 000 fiskar
och 1000 harar fortfarande måste se till att majoritetens preferenstillfredsställelse gynnas. I ett
sådant fall gör vi inget moraliskt fel om vi offrar 1000 harar för att rädda 50 000 fiskar undan
en plågsam och dödlig sjukdom, eftersom vi tillämpar P och därigenom ser fiskar som om de
har samma mentala kapacitet som harar.
Som redan har sagts kan det ses som orimligt att offra 1000 harar för att rädda 50 000
fiskar. Ett förslag till hur Singer kan komma undan en tillämpning av P är att även han skulle
kunna hänvisa till övertygande bevis för att harar är mer mentalt avancerade än fiskar. Minns
att Singer säger ”om det är tveksamt5 om en varelse vi tänker döda är en person eller ej, borde
detta tvivel vara till fördel för varelsen i fråga” (Singer 1996, s. 111). Problemet för Singer
och Regan är att de enda varelser de båda filosoferna med relativ säkerhet vill tillskriva
självmedvetenhet är däggdjur. Så länge som Singer inte kan presentera bevis för att fiskar har
samma grad av självmedvetande som harar måste han, liksom Regan, tillämpa P i
harpestfallet, med till synes orimliga resultat som följd i många fall.
Som synes är harpestfallet ett mycket komplicerat fall när man exemplifierar extrema
fall med till synes primitiva djur i stora antal. I syfte att dra diskussionen om P: s rimlighet till
sin spets ska jag resonera om ett fall där 50 000 harar riskerar att dö i harpest om man inte
5
Min kursivering.
18
utför dödliga experiment på 1000 mänskliga foster. Hur tror jag att Regan och Singer förhåller
sig till ett sådant scenario?
5.2 Harar och mänskliga foster
Regan diskuterar inte ämnet abort och spädbarnsmord så mycket i sin bok, eftersom denna
främst behandlar frågan om djurens rättigheter. Han ger dock en kort redogörelse för
rättighetssynens syn på ämnet i fråga och skriver att den ”betraktar [mänskliga spädbarn och
livskraftiga foster] som om de är livssubjekt, som om de har grundläggande moraliska
rättigheter, även om den inser att vi därmed kanske tillerkänner dem mer än vad som
tillkommer dem (Regan 1983, s. 294). Regan är alltså explicit i tillerkännandet av samma
rättigheter till mänskliga spädbarn och livskraftiga foster som till vuxna människor och till
normala däggdjur som är minst ett år gamla, dock med en viss försiktighet. Han skriver att
”[d] et är inte uppenbart sant att de som är nyfödda eller snart ska födas har viljeattityder,
trosföreställningar och liknande, och inte heller är det uppenbart sant att de saknar dessa
mentala förmågor. Huruvida de gör det eller ej är kort sagt en öppen och mycket
omdebatterad fråga” (ibid. s. 294).
Singer, däremot, skriver att livet hos ett foster eller ett embryo ”inte är mer
betydelsefullt än livet hos ett icke-mänskligt djur som befinner sig på en liknande grad av
rationalitet, självmedvetande, medvetenhet, förmåga att förnimma etc, och att inget foster har
samma rätt till liv som en person eftersom inget foster är en person” (Singer 1996, s. 153).
Dessa argument gäller även nyfödda barn, enligt Singer. Vid vilken ålder barn kan sägas
uppfylla villkoren för personskap varierar beroende på i vilken takt de mognar. Av juridiska
skäl menar dock Singer att det finns visst fog för att ”låta lagstiftningen kring mord gälla
omedelbart efter födseln, eftersom födseln är den enda skarpa, tydliga och lättbegripliga
gränsen” (ibid. s. 155). Singer är dock tydlig med att påpeka att denna juridiska gräns inte har
något med den rent etiska diskussionen att göra (ibid. s. 155).
Här ter sig Singers teori som inkonsekvent. Singer vill ge djur ett moraliskt skydd i
form av P när han skriver att ”om det är tveksamt om en varelse vi tänker döda är en person
eller ej, borde detta tvivel vara till fördel för varelsen i fråga” (ibid. s. 111). När det gäller
mänskliga foster, som kanske borde omfattas av samma kriterier som djuren eftersom vi inte
med säkerhet kan avgöra om ett foster är en person eller inte, konstaterar Singer att ”inget
19
foster är en person” (ibid. s. 153). Denna inkonsekvens ter sig som en sorts omvänd
artpartiskhet i mina ögon. Jag ska nedan redogöra för vilka följder detta kan få.
Regan ser harar som att de är varelser med ett inneboende värde och att de även
uppfyller livssubjektkriteriet. Han anser även att mänskliga foster har samma moraliska status
som hararna. Hararna och de mänskliga fostren betraktas alltså av Regan som jämlika i ett
moraliskt hänseende. Här tror jag att Regan kan tillämpa sin miniride-princip som beskrevs
ovan i 5.1. Om han gör det innebär det att han, bortsett från speciella hänsyn, måste åsidosätta
minoritetens rättigheter, i det aktuella fallet de mänskliga fostrens, eftersom han då åsidosätter
så få rättigheter som möjligt.
Att offra 1000 mänskliga foster för att rädda 50 000 harar kan förmodligen te sig som
en orimlig tanke för många, inte minst med tanke på att abort ibland jämställs med mord. Ett
sätt för Regan att komma undan de för många kontraintuitiva implikationerna av minirideprincipen i exemplet vore om han hänvisade till fostrens potentiella mentala kapacitet.
I normala fall kommer fostren att utvecklas till att med tiden bli vuxna människor med
själsförmögenheter som överstiger hararnas mentala kapacitet. Fostrens potentiella mentala
kapacitet skall i det föreliggande fallet då ställas mot hararnas nuvarande mentala kapacitet,
vilket innebär att Regans sämre ställt-princip kan träda i kraft. Eftersom vuxna normala
människor (de nuvarande fostren/blivande människorna) har mer att förlora än harar innebär
det att majoritetens (hararnas) rättigheter blir de som åsidosätts.
Detta förslag till lösning känns emellertid ganska långsökt. Den potentiella förmågan
hos ett mänskligt foster borde enligt min mening inte kunna övertrumfa en högre reell mental
förmåga hos en hare, sett från ett strikt moralfilosofiskt perspektiv. Det vore att hemfalla åt
artpartiskhet. Generellt sett anser jag att en faktisk mental förmåga borde vara mer moraliskt
relevant än en endast potentiell dito. Det för många motsägelsefulla resultatet från exemplet
kvarstår därför.
Om jag har rätt i mitt resonemang innebär det att man i ett omvänt fall, enligt minirideprincipen och bortsett från speciella hänsyn, måste åsidosätta 1000 harars rättigheter för att
rädda 50 000 mänskliga foster undan en säker död. Detta resultat kan förmodligen te sig som
mera plausibelt för många, eftersom det troligtvis känns rimligare att acceptera att man offrar
djur för att rädda människoliv6 än tvärtom. Men är ett foster verkligen en människa – en
person? Är det verkligen rätt att ställa en reell mental förmåga mot en endast potentiell dito
och förklara den potentiella förmågan som mer moraliskt relevant än den reella på grund av
6
I det här fallet potentiella människoliv.
20
att den förra tillhör människosläktet? Jag tror som sagt inte det. Det känns som att Singer har
en poäng i sitt resonemang.
Singer ser harar som personer, givet P. Mänskliga foster ser han däremot inte som
personer. Därför skulle Singer förmodligen inte se några problem med att utföra experiment
på 1000 foster för att rädda 50 000 harar, dock under vissa begränsningar. Singer skriver:
”Om fostret har förmågan att känna smärta då har fostret, precis som djur, ett intresse av att
undvika smärta och detta intresse skall ges samma vikt som liknande intressen hos varje
annan varelse” (ibid. s. 148). Singer skriver även att gränsen för när man bör ta hänsyn till
fostrets eventuella lidande går vid graviditetens 18: e vecka: ”Före den tidpunkten finns det
inget skäl att tro att fostret behöver skyddas mot skadlig forskning, för fostret kan inte lida”
(ibid. s. 149). I det aktuella fallet kan vi alltså, enligt Singer, utföra experiment på fostren för
att rädda hararna så länge som de förra är under 18 veckor gamla. Om fostren är äldre än 18
veckor kan vi inte längre utföra experiment på dem om experimenten kan medföra smärta.
För Singer skulle ett omvänt fall inte spela någon roll. Vi kan därför experimentera på
50 000 mänskliga foster för att rädda 1000 harar av samma orsaker som nämndes i
originalfallet. Om detta råder det förmodligen ingen tvekan för Singer. Singers position strider
emellertid mot det rådande paradigmet i samhället generellt sett, i vissa samhällen mer än i
andra.7 Människolivet ses ofta som heligt i allmänhet och speciellt barns liv ses ofta som
heliga i synnerhet. Att ett djur skulle kunna ses som en person medan ett mänskligt foster eller
ett nyfött barn inte anses vara en person är antagligen för många en orimlig tanke. Kanske på
grund av att människor i många kulturer ofta är starkt präglade av religiösa doktriner sedan
flera generationer tillbaka.
Singers position känns dock rimlig för mig. Låt vara att foster eller spädbarn kan känna
smärta, och av den orsaken har vi ingen rätt att behandla dem så att de lider, men de kan
knappast se sig som separata entiteter som existerar över tid – de är alltså inga personer, enligt
Singers definition. Om jag ser rationellt och praktiskt på Singers syn på foster och spädbarn,
och bortser från känslomässiga aspekter och påverkan från kulturella paradigm, har jag inga
problem med att acceptera detta synsätt som rimligt. Jag tror att Regan egentligen håller med i
detta avseende. Minns hans uttalande att ”vi därmed kanske tillerkänner dem mer än vad som
tillkommer dem” (Regan 1983, s. 294). Att särbehandla mänskliga foster och spädbarn
gentemot djur som har liknande eller högre grad av mentala egenskaper endast på grund av att
7
Den ofta mycket hätska debatten om abort och stamcellsforskning i USA är ett exempel.
21
de förra tillhör människosläktet vore att hemfalla åt artpartiskhet, såsom jag ser det ur ett rent
moralfilosofiskt perspektiv.
6 Avslutande diskussion
I det andra kapitlet av uppsatsen beskrev jag det så kallade utbytbarhetsargumentet. Man kan
fråga sig hur pass moraliskt legitimt detta argument verkligen är. Mitt svar är: det beror på.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge ett objektivt svar på frågan. Svaret beror dels på
vilken uppfattning man har om djurens självmedvetenhet och dels på vilken normativ teori
man föredrar. Såvitt jag vet finns det inga forskningsresultat som kan bevisa att andra djur än
människor och primater innehar självmedvetande i någon grad.8 Innan vi har konkreta bevis
för att de djur vi äter är självmedvetna eller inte, kommer intuitioner att fortsätta stå mot
intuitioner och antaganden mot antaganden, och svaret blir därför relativt. Viktiga delar av
diskussionen kokar ner till en fråga om empirisk evidens, och innan den frågan är löst finner
jag ingen anledning att gå vidare i diskussionen om utbytbarhetsargumentets moraliska
legitimitet.
Jag kan av ovanstående anledning bara ge besked om var jag personligen står i frågan.
Baserat på min undersökning av Tännsjös, Regans och Singers respektive positioner och mina
egna reflektiva intuitioner, är mitt personliga svar att det inte är moraliskt legitimt att
rättfärdiga köttätande med hjälp av utbytbarhetsargumentet, eftersom jag har all anledning att
tro att de djur vars delar ingår i människors matvanor är självmedvetna varelser.
Diskussionen om utbytbarhetsargumentet blev som synes tämligen kortvarig. Dock
uppstod det en annan intressant frågeställning under resans gång: den huruvida Regans och
Singers försiktighetsprinciper, gemensamt benämnda P i min uppsats, kan anses vara rimliga
eller ej. När jag först konfronterades med P i Regans och Singers teorier såg jag det som en
godtagbar tanke att behandla alla djur som om de vore självmedvetna och som sådana
berättigade till ett moraliskt skydd. I egenskap av vegetarian associerade jag förmodligen
ordet djur främst till de djur som dagligen används som människoföda runt om i världen. I ett
sådant sammanhang kan man tolka P som ”Låt alla djur vara ifred!” Det var för mig en
8
Det förefaller emellertid, enligt tidningsartiklar jag har läst, som att delfiner och elefanter har någon grad av
självmedvetande. Jag har dock inga specifika källor att hänvisa till.
22
plausibel prereflektiv tanke. Som det har visat sig i min undersökning, är det dock inte så
enkelt.
När man tillämpar P på generellt sett primitiva djur, exempelvis fiskar, flugor eller
maskar och drar tillämpningen av P till ytterligheter, visar det sig snabbt att det skulle vara ett
misstag att ha en rigid hållning till P, i synnerhet när antalet individer blir stort. Hur mycket
man än värnar om djur måste man inse fakta. Vissa djur är mentalt mer avancerade än andra
och har därigenom en större förmåga till psykiskt och kanske även fysiskt lidande.
Även om vi inte alltid kan vara hundraprocentigt säkra, tror jag emellertid att en
evolutionistisk världssyn tillsammans med sunt förnuft kan vara goda vägledare. Jag tror att
Regans och Singers tumregel för att i alla fall de flesta däggdjur kan anses vara kvalificerade
för innehav av rättigheter respektive personskap är en god utgångspunkt. Jag kan även tänka
mig att utvidga gruppen till att omfatta de flesta djur med ryggrad och hjärna. Jag tror dock att
det kan bli fel ibland om vi tillämpar ett strikt användande av P. Det har inget att göra med att
vissa djur kan anses vara mer värda än andra. Det handlar mer om att vi inte bör tillskriva
vissa djur mer själsförmögenheter än vad som verkligen tillkommer dem.
Att inte tillskriva vissa varelser mer själsförmögenheter än vad som verkligen
tillkommer dem kan emellertid få mycket kontroversiella konsekvenser. Singers uppfattning
om foster och spädbarn är ett exempel. Hans enligt min mening förnuftiga argument kan ses
som moraliskt oförsvarliga, kanske främst i vissa religiöst präglade kretsar. Debatten om
mänskliga fosters och spädbarns moraliska status är bara ett av många exempel där principen
om fördel vid osäkerhets tillämpning eller icke tillämpning kan orsaka starka spänningar.
Frågan om P: s legitimitet är som synes allt annat än objektivt självklar.
Mitt resonemang innebär att det kanske är ett misstag att åberopa P överhuvudtaget. Hur
man än vänder på det, kan P ses som en ad hoc konstruktion för att gynna någon eller några
arter som man av någon anledning vill värna om. Vegetarianer kan till exempel hänvisa till P
för att propagera för sina argument mot köttätande, abortmotståndare kan hänvisa till P för att
argumentera för sin syn på det felaktiga med aborter etc. Det förefaller alltså som att P kan
användas som ett godtyckligt redskap för gynnande av specialintressen, om man drar
diskussionen till sin spets.
Både Regans rättighetssyn och Singers preferensutilitarism ställs inför problem vid ett
strikt vidhållande av P, och ingen av de två teorierna kan därför sägas vara en ”vinnare” i min
undersökning. Det förefaller dock som att Regan får större problem än Singer när antalet
individer som berörs i de olika exemplen växer till ohanterbara nivåer. Både minirideprincipen och sämre ställt-principen kan vid ett första påseende verka vara rimliga
23
förhållningssätt. Dock får de båda principerna kontraintuitiva följder om man exemplifierar
extremfall och bortser från speciella hänsyn. Singers teori verkar vara enklare att tillämpa i de
flesta fall, även om hans preferensutilitarism inte heller är fri från kontraintuitiva
konsekvenser.
Hur man förhåller sig till P verkar således bero på vilkas liv det är som står på spel, och
en sådan princip måste nog ses som malplacerad i moraliska spörsmål. Jag vill dock vara
tydlig med att hävda att i normala fall verkar dock P kunna fungera som ett riktmärke för vår
behandling av djuren, i alla fall om vi är intresserade av att handla moraliskt gentemot djur,
kanske då mer som en rekommendation än som ett kategoriskt imperativ. Jag tänker främst på
fall med större däggdjur där det finns goda skäl att anta att ett djur verkligen innehar någon
grad av självmedvetande. Jag vill dock betona att om man tillämpar en princip om fördel vid
osäkerhet måste man nog avgöra djurens eventuella självmedvetenhet från fall till fall och
med stor noggrannhet om man vill vara moraliskt korrekt. I extremfall som harpestfallet tycks
det emellertid som att P kan föra med sig orimliga implikationer. Jag har emellertid inte något
förslag till en bättre princip i nuläget. Frågan är mycket komplicerad och jag ser mig tvingad
till att lämna den öppen tillsvidare.
7 Sammanfattning
Utbytbarhetsargumentet säger att det är moraliskt legitimt att föda upp djur under goda
förhållanden, döda dem på ett för dem smärtfritt sätt och sedan äta upp dem, förutsatt att man
kontinuerligt ersätter de dödade djuren med nya djur. De nya djuren bidrar till att lyckan i
världen maximeras och inget viktigt går förlorat. Torbjörn Tännsjö är en av de filosofer som
försvarar detta argument som kan ses som ett försök till att legitimera köttätande ur ett
moralfilosofiskt perspektiv. Tännsjös främsta argument är att djur saknar självmedvetande
och därför vare sig direkt eller indirekt kan lida av att utbytbarhetstanken praktiseras.
En motpol till Tännsjös position är Tom Regans och Peter Singers uppfattning att de
flesta däggdjur bör omfattas av ett moraliskt skydd mot att utnyttjas bland annat som
människoföda. De baserar sin position på uppfattningen att de flesta däggdjur innehar någon
grad av självmedvetande. De anser att om en varelse är självmedveten är det moraliskt sett fel
24
att döda den eller utnyttja den på annat sätt och därför är också utbytbarhetsargumentet inte
moraliskt legitimt.
Regan och Singer argumenterar även, var och en på sitt sätt, för en princip om fördel vid
osäkerhet. Denna princip innebär att i fall där man är osäker på huruvida ett djur är
självmedvetet eller ej, ska man, för att vara på den säkra sidan, handla som om djuret i fråga är
självmedvetet.
Det visade sig snabbt att debatten om utbytbarhetsargumentets moraliska legitimitet till
stor del handlar om empirisk evidens beträffande icke mänskliga djurs självmedvetande eller
brist på detsamma. Därför övergav jag den diskussionen och använde i stället Tännsjös
position som utgångspunkt för min undersökning om Regans och Singers respektive
försiktighetsprinciper, de som jag gemensamt benämner P i denna uppsats.
Mitt första intryck av P var att det verkade vara ett rimligt förhållningssätt gentemot de
icke mänskliga djuren. Jag ville dock sätta mitt första intryck på prov genom att tillämpa P på
ett par hypotetiska extremfall, där jag använde Regans rättighetssyn och Singers preferensutilitarism som referenser. Det visade sig att en rigid tillämpning av P kan få både kontraintuitiva och orimliga konsekvenser. Vi kan tvingas offra ett stort antal mentalt relativt
avancerade djur för att rädda betydligt färre mera primitiva djur, vi kan tvingas offra ett stort
antal mänskliga foster för att kunna rädda ett mindre antal djur etc.
I vissa fall kan påverkan från kulturella paradigm ha inverkan på vilken inställning man
har till konsekvenserna av en tillämpning av P. Även om man försöker hålla sig neutral kan
det vara svårt att se objektivt på de olika exemplen. Utfallen kan därför många gånger te sig
som mycket kontroversiella, kanske speciellt där mänskliga foster är inlandade.
Resultatet av min undersökning av P är att det är orimligt att tillämpa P som ett
kategoriskt imperativ. P kan alltför lätt tolkas som ett godtyckligt argument för att gynna
specialintressen, som jag ser det. Jag ser det dock möjligt att använda P som en
rekommendation i många fall, förutsatt att det sker med gott omdöme.
25
Litteraturförteckning
Kant, Immanuel (1997), Grundläggning av sedernas metafysik. Göteborg: Daidalos.
Regan, Tom (1983), Djurens rättigheter – en filosofisk argumentation. Nora: Nya Doxa.
Singer, Peter (1996) Praktisk etik. Stockholm: Thales.
Tännsjö, Torbjörn (1998) Hedonistic Utilitarianism. Edinburgh: Edinburgh University Press.
Tännsjö, Torbjörn (2001) Du skall understundom dräpa. Stockholm: Prisma.