idrottsforum.org
http://idrottsforum.org/feature-bjarsholmetal151127/
Hållbar idrott i skola och samhälle: Rapport från SVEBIkonferensen i Växjö, 11–12 november 2015
Daniel Bjärsholm1, Greta Bladh 2 & Isak Lidström1
1 Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola
2 Centrum för genusstudier, Umeå universitet
Inledning
SVEBI-konferensen var en ny, men inte desto mindre
givande, erfarenhet för samtliga oss tre nyblivna
doktorander. De två konferensdagarna genomsyrades av
de utmaningar som skolidrotten och idrottsrörelsen står
inför. Då tågen på torsdagskvällen rullade ut från Växjö
station var det förmodligen åtskilliga uppfattningar om
idrottens roll och betydelse i ett föränderligt samhälle som
ventilerades i kupéerna. Skolidrottens utmaningar handlar
om hur man skapar en idrottsundervisning där alla
inkluderas. Hur hanterar man den tilltagande
heterogeniteten vad gäller religion och etnicitet?
Idrottsrörelsen i Sverige står också inför vägval, inte minst
vad gäller hanteringen av de skiftande intressen som finns
mellan elit- och breddidrott. Hur anpassar den sig efter den
kommersialisering som pågår i samhället? Möjligtvis är det
sociala entreprenörskapet ett sätt att bedriva den
idrottsliga verksamheten enligt marknadens logiker, med
undantaget att sociala värden har prioritet, och att vinsten
återinvesteras just i den egna verksamheten.
Konferensens presentationer lade även stor vikt vid att
problematisera både skolidrottens och idrottsrörelsens
utmaningar ur ett genusperspektiv. Frågan som hänger i luften är vartåt utvecklingen barkar. Kommer ojämlika
könsstereotypa uppfattningar, som i forskningen är väldokumenterade, att luckras upp eller cementeras i dagens
föränderliga samhälle? Konferensens presentationer och workshops gav upphov till livaktiga diskussioner både i och
utanför föreläsningssalarna. Nedan har vi försökt att återge de olika sessionernas innehåll, varvat med våra egna
intryck.
Idrottens pedagogiska och fysiska utmaningar
Linnéuniversitetets prorektor, pedagogen Lena Fritzén, svarade för den första plenarföreläsningen och talade om de
möjligheter och utmaningar som uttrycket ”en skola för alla” står inför. I fokus stod elevers förutsättningar och
möjligheter till meningsskapande lärande när skolans handlingsutrymme reduceras av strukturella mekanismer,
såsom kontrollsystem, effektivitetskrav, byråkratisering och individualisering. De problemområden som tecknades
handlade således om skolan på ett generellt plan, och satte därmed tonen för konferensens fortsatta presentationer
om vilka dilemman och utmaningar som specifikt skolidrotten står inför.
I den andra plenarföreläsningen aktualiserades fysiska, såväl som psykologiska, aspekter av hållbar idrott. Richard
Pringle från University of Auckland fokuserade i sin föreläsning på kollisionssporters (heavy-contact sports) baksidor.
Inledningsvis uppmärksammades ett antal självmord begångna av
amerikanska fotbollsspelare. En spelare lämnade ett självmordsbrev med
meddelandet: ”Please have my brain examined”, och detta citat följde som en
obehaglig röd tråd genom hela presentationen. Pringle redovisade
neurologiska forskningsresultat om hur återkommande hårda slag mot
huvudet kan orsaka ökad risk för exempelvis depression, förvirring,
aggressivitet och minnesförlust. Med dessa forskningsrön i hand, och med
suicidala avslut på idrottares liv, må hållbarheten av denna typ av idrott
kritiskt granskas.
Idrott är dock mer än ett forskningsobjekt. Det är även del av den sociala väv
vi spinner för att kunna förstå vår värld. Pringle analyserade kritiskt det
sociala meningsskapandet kring kollisionssporter. Han framhöll att
amerikansk fotboll och rugby är starkt kopplade till en hegemonisk
maskulinitetsdiskurs som reproducerar dikotomin mellan maskulint och
Richard Pringle
feminint. Den amerikanska fotbollen generar dessutom enorma kapitalflöden
enligt devisen ”The more spectacular, the more money they’ll get!” Även då
det finns en utbredd reaktionär ställning mot ett ifrågasättande av dessa sporters legitimitet, finns det även en utbredd
kritik i både media och i forskningssammanhang. Också politiska ledare som Barak Obama har uttalat kritik mot
amerikansk fotboll. Avslutningsvis påtalade Pringle att idrotter som amerikansk fotboll och rugby inte är hållbara
idrotter ur ett hälsoperspektiv. Dessa idrotter genererar och befäster en maskulin identitet där smärtan blir ett
normaliserat inslag. I slutändan riskerar dessa maskulinitetsideal att leda idrottsutövare in i en allt för tidig död.
Skolidrott på växlande villkor
Efter plenarföreläsningarna genomfördes två workshops parallellt, där konferensens huvudtema, ”hållbar idrott”,
skärskådades från olika synvinklar. Det ena temablocket anknöt till Fritzéns inledande föreläsning och handlade om
skolans betydelse utifrån temat ”Idrott och hälsa för alla”. Inledningsvis gav pedagogen Leif Nilsson en översikt om
vad ”alla” innebär i styrdokument och skollag. Uttrycket tycks ha en diffus innebörd. ”Alla” barn ska ges ledning och
stimulans utifrån sina egna förutsättningar. Samtidigt ska elever med särskilda behov få stöd i form av extra
anpassningar, och elever som med lätthet når kunskapsmål ska stimuleras att nå längre i sin kunskapsinhämtning.
Att skolidrotten ska tillgodose samtliga elevers individuella behov och förutsättningar innebär samtidigt att man står
inför ett val mellan två svårförenliga positioner: ”Jaget före laget eller laget före jaget?”
Hur de dilemman som Leif Nilsson skisserade tar sig uttryck i den praktiska
idrottsundervisningen aktualiserades av de därpå följande presentationerna, som
utgick från idrottslärarna Inga Oliynyks och Åke Huitfeldts licentiatprojekt. Oliynyk
talade utifrån avhandlingstiteln Att göra tudelning om stereotypa könsmönsters
iscensättande inom idrottsundervisning, där lärare såväl som elever skapar och
reproducerar ”pojkigheten” som något vitt åtskilt från – och överordnad –
”flickigheten”. Presentationen uppehöll sig även vid hur de disparata
könsstereotyperna kunde överbryggas. Det empiriska materialet avslöjade
nämligen också gränsöverskridande inslag, som utmanade könsstereotyperna.
Ett intresseväckande inslag i presentationen var de erfarenheter som följer av att
man växlar i den professionella yrkesrollen – från att vara lärare som undervisar,
till att man som forskare utifrån etnografisk metod observerar andra
undervisande lärare. Av presentationen att döma tycks just observationerna ha
skänkt flertalet nyttiga erfarenheter och ”aha-upplevelser”. En reflektion som
uppstår är huruvida ett större inslag av ”kollegial observation” kan vara ett sätt för
idrottslärare att både synliggöra och motverka reproduktionen av de
könsmönster som präglar idrottsundervisningen.
Därefter redogjorde Åke Huitfeldt för sitt avhandlingsprojekt om nyanlända ungdomars möte med idrottsundervisning.
I fokus för presentationen stod lärares osäkerhet inför de språkliga och kulturella utmaningar som undervisning av
nyanlända för med sig. Samtidigt problematiserades tendensen att nyanlända allt som oftast konstrueras som en
enhetlig och homogen grupp, trots att bakgrundskontexterna skiljer sig avsevärt avseende religion, språk, och
ursprungsland. Huitfeldts presentation gav också upphov till en livaktig diskussion om hur idrottsämnet ska hantera
de förändrade förutsättningarna. En frågeställning kretsade kring huruvida läroplanen för idrottsämnet bör vidgas i en
mer mångkulturell riktning.
Idrott som mål eller medel?
Under förmiddagens andra workshop stod idrottens samhällsnytta i fokus. Den inleddes med presentationer av dels
forskare (Magnus Forslund, Daniel Bjärsholm & Katarina Schenker), dels praktiker (Andreas Skagerlind & Frans
Fransson) för att sedan avslutas med en sammanfattande diskussion med inspel från såväl åhörarna som
presentatörerna. Magnus Forslund talade om att många företag, idrottsföreningar, idrottare och idrottsförbund har
börjat anamma Corporate Social Responsibility (CSR), inom vilket idrotten utgör ett möjligt medel till samhällelig
nytta. Forslund problematiserade även CSR och hävdade att det finns ringa forskningsbelägg för att CSR-arbetet
faktiskt gör nytta i samhället. En anledning till detta är att det är väldigt få idrottsföreningar som har en systematisk
rapportering om sin CSR-verksamhet med de två undantagen Djurgårdens IF och Juventus. Andra svårigheter för att
bedriva CSR inom idrottsföreningar är att det finns motstånd från fans/sponsorer då dessa anser att pengarna lika
gärna kunde lagts på bättre spelare, eller att kompetensen hos de som ska utföra CSR-aktiviteterna är för låg.
Daniel Bjärsholm och Katarina Schenker talade därefter om idrott och socialt
entreprenörskap, om hur idrott på innovativa sätt kan användas som ett medel för att nå
och skapa olika sociala värden i samhället. Socialt entreprenörskap och CSR som
fenomen har några beröringspunkter (exempelvis strävar båda efter samhällelig nytta)
men skiljer sig framförallt åt i termer av primär målsättning. Inom ett socialt
entreprenörskap är det sociala arbetet och målsättningen primärt medan det sociala i
CSR är av sekundär betydelse till förmån för ekonomisk vinst eller idrottsliga framgångar.
Bjärsholms presentation innehöll tre delar: en kortfattad genomgång av det relativt nya
begreppet socialt entreprenörskap och en forskningsöversikt av vad som är gjort om
socialt entreprenörskap inom idrott. Avslutningsvis gavs ett konkret och praktiskt exempel
på en socialt entreprenöriell förening i Småland som använder idrotten som ett medel för
att stärka människors sociala tillvaro. I presentationen framgick det att socialt
Katarina Schenker
entreprenörskap inom idrott är ett begränsat men växande forskningsområde, samtidigt som det är öppet för tolkning
hur man kan definiera socialt entreprenörskap inom idrotten. Själva begreppsdefinitionen stod i centrum vid en
senare presentation av Tomas Peterson. Hans förslag bygger på att socialt entreprenörskap inom idrott ska innefatta
fem kriterier:
1. Socialt entreprenörskap inom idrotten karakteriseras av en verksamhet som korsar gränser mellan samhällets
olika sektorer.
2. Detta korsande av gränser medför att analysen av socialt entreprenörskap inom idrotten grundar sig på ett
konfliktperspektiv.
3. Socialt entreprenörskap inom idrotten använder idrotten som medel, inte som mål.
4. Det ”sociala” inom idrottens sociala entreprenörskap är definierat utifrån statens mål för idrottsverksamheten,
och har samma innehåll som begreppet föreningsfostran.
5. I socialt entreprenörskap används pengarna (vinsten) som medel, inte som mål.
Frans Fransson (Caddie sport & business) och Andreas Skagerlind (Östers IF) redogjorde för hur de arbetar med
idrottens samhällsnytta i praktiken. Fransson visade dels vilka samhälleliga värden som genereras genom idrott, dels
vikten av att idrottsföreningar kan kommunicera dessa värden såväl inom den egna föreningen som till sin omgivning.
Skagerlind gav flera exempel på hur Östers IF arbetar med samhällsnytta. Utbildning är ett centralt inslag i
verksamheten, bland annat i form av läsprojekt för pojkar, samt även genom värdegrundsarbete och
integrationsprojekt. De genomför även aktiviteter tillsammans med Rädda Barnen (läxhjälp i skolor) och kommunen
(spontanfotboll).
När ideell idrott konkurrensutsätts
Eftermiddagen inleddes med två parallella temablock som bestod av valbara presentationer. I det ena blocket
redogjorde pedagogen Stefan Wagnsson och projektassistenten Martina Svensson för den kommersialiserade barnoch ungdomsidrottens för- och nackdelar ur ett föräldraperspektiv. Presentationen inbegrep både en historisk
överblick av idrottens tilltagande kommersialisering sedan amatörregelverkets upplösning på 1960-talet, samt en
samhällelig kontextualisering av fenomenet. Wagnsson och Svensson framhöll att föräldrars syn på den
kommersiella barn- och ungdomsidrottens insteg präglas av ambivalens. För samtidigt som kommersiell idrott håller
hög kvalitet, och att man som förälder slipper ställa upp på tidsödande uppdrag, ser man med oro på att barn och
ungdomar av ekonomiska skäl utestängs från idrottslivet.
Presentationen pekade ut viktiga forskningsområden för idrottsvetenskapen. Som
åhörare slås man av de konflikter som uppstår när två skilda logiker konfronteras, i
detta fall när vinstdrivande idrott utmanar en ideell verksamhet. Vilka följder får
denna utveckling på lång sikt? Ur ett historiskt perspektiv framstår också
presentatörernas begreppsanvändning, särskilt uttrycket ”traditionell idrott”, som
intressant. Traditionell idrott brukar i forskningen avse det spontana och
oorganiserade idrottsliv som hörde agrarsamhället till, innan den ”moderna”
idrottsrörelsen gjorde sitt insteg. Genom den kommersiella idrottens framväxt har
alltså en begreppsförskjutning skett, där den ideella föreningsidrotten övertagit den
”traditionella” positionen.
I Susanna Hedenborgs presentation skiftade perspektivet från föräldrarnas till
barnens. Presentationen, med rubriken ”Skilda världar”, handlade om barn och
ungdomar inom och utanför idrottsrörelsen. Det framgick att barns och ungdomars
syn på föreningsidrotten varierar kraftigt beroende på variabler som kön och
socioekonomisk bakgrund. Av studien framgick även att ungdomarna förknippar
föreningsidrotten med något som hör barndomen till. Idrotten kan därmed markera
Stefan Wagnsson
ett slags brytpunkt mellan barndom och vuxenhet. Därefter presenterade Marie Larneby sin studie om hur genus
konstrueras i en könsintegrerad innebandygrupp vid en högstadieskola med idrottsprofil. Utifrån en etnografisk ansats
som inbegriper både intervjuer och observationer framgick det att det i gruppen fanns ett erkänt sätt att spela som var
maskulint kodat. Det fanns föregivettagna föreställningar i gruppen om att pojkarnas sätt att spela var det
eftersträvansvärda. Förstärkningen av denna maskulina diskurs kunde underbyggas just genom att den erkändes av
båda könen.
Idrott och inkludering
Det andra temablocket kretsade kring olika inkluderingsaspekter kopplade till idrott. Blocket inleddes av Lars Kristén
som talade om anpassad fysisk aktivitet och parasport i Norden. Han redogjorde för de nordiska ländernas
differentierade organisation kring hanteringen av idrott i relation till funktionshinder. Resultatet indikerar att Finland är
ett föregångsland. I Danmark ges i betydligt mindre utsträckning anslag för att inkludera funktionshindrade i
föreningsidrotten. Istället öronmärks dessa medel för att främja funktionshindrades förutsättningar och möjligheter i
arbetslivet. Norge utmärkte sig i jämförelsen genom landets betoning på och arbete för inkluderande idrott. Trots att
Norge har tagit initiativ till ett ”Special Olympics”, finns en strävan att så småningom avskaffa prefixet ”para” och
endast bedriva en helt och hållet inkluderade idrottsverksamhet.
Därefter talade Ann-Christin Sollerhed om idrott för barn med Downs syndrom.
Presentationen inleddes med en diskussion om själva diagnosen Downs
syndrom och dess faktiska fysiska implikationer. I våra grannländer Danmark
och Island föds i dagsläget inga barn med Downs Syndrom, vilket är en
konsekvens av den screening som utförs under graviditet. Detta indikerar ett
slags exkludering redan innan livet hunnit börja. Även då den fysiska förmågan
är begränsad hos barn med Downs syndrom påvisar forskningen att fysisk
aktivitet förbättrar det generella välmåendet för dessa barn.
Övervikt var ett annat tema som behandlades under onsdagens sena
eftermiddag. Peter Korp presenterade sin forskning under titeln ”Idrottens roll i
konstruktionen av övervikt och fetma som socialt problem”. Titeln utgår således
från ett kritiskt angreppsätt, d v s att övervikt och fetma inte är ett naturligt givet
Ann-Christin Sollerhed
tillstånd av sämre hälsa. Samtidigt lyfte presentationen fram en kritisk hållning
till själva hälsobegreppet. Den allmänna debatten och forskningen anger alltjämt
övervikt och fetma som ett medicinskt problem. Det leder i sin tur till att övervikt och fetma konstrueras som
ohälsosamt. Dess negativa effekt förevisas i den stigmatisering och diskriminering som den visuellt ”feta” och
”överviktiga” kroppen utsätts för då den rör sig inom det sociala rummet. Konsekvensen av detta blir återigen ohälsa,
påkallad av ett samhälleligt stigma.
Konferensens bredd framgick av Aage Radmanns bidrag ”Kvinnligt
supporterskap: makten över supportersidor i sociala medier”. Radmann
presenterade pågående forskning om rådande genusregimer som strukturerar
kvinnligt supporterskap online. Av resultaten framgår att och på vilket sätt dessa
kvinnor utgör en marginaliserad grupp. Starka känsloengagemang mot kvinnliga
supportrar på nätet indikerar samtidigt en reaktion mot en potentiell
”demaskulinisering” av fotboll, vilket i sin tur utlöser en ”symbolisk kris” som
utmanar mäns makt och auktoritet.
Vikten av tränarens psykologiska fingerfärdighet
Den första plenarföreläsningen på torsdagen svarade Rune Høigaard för. Han
talade om faktorer som får idrottsutövare att förbättra sina prestationer i
Aage Radmann
lagsammanhang. Hur goda gruppdynamiker skapas utgjorde således föreläsningens problemområde.
Nyckelbegreppet är ”social loafing”, d v s en prestationsreducering som beror på den minskade motivation som en
laginsats genererar i jämförelse med en individuell prestation. Att öka incitamenten för att prestera i lagsammanhang
handlar därför om att utveckla och främja olika ledartyper i lagbygget, och inte minst att det finns en tränare som
underbygger dessa egenskaper.
Svein S Andersen svarade för torsdagens andra plenarföreläsning och talade om betydelsen av elitidrottarens
självreflexiva praktik. Andersens forskning visar att idrottare med utvecklade reflektionspraktiker är de som presterar
bäst och håller sig skadefria i störst utsträckning. Vidare visar Andersens forskning också hur olika
reflektionspraktiker kräver olika bemötanden från tränarna.
Goda idrottsmiljöer
Under torsdagens förmiddag genomfördes en workshop som behandlade ”Goda idrottsmiljöer”. Här stod såväl elitsom breddperspektiv i fokus. De fyra presentatörerna var Svein S Andersen, Louise Kamuk Storm, Britta Thedin
Jakobsson och Susanne Linnér. Andersen inledde med en redogöra för hur de nordiska länderna organiserat sin
elitidrott över tid. Utgångpunkten var att länderna historiskt haft en gemensam elitidrottsmodell och en stark
idrottsrörelse. Detta har dock under de senaste årtiondena förändrats, i synnerhet från 1980-talet och framåt. Den
danska och den norska elitidrotten centraliserades, vilket framgår av den centrala och starka roll som Team Danmark
och Olympiatoppen har i respektive land. I Finland skedde det motsatta, d v s organisationen fragmentiserades med
svaga förbund som följd. Sverige har inte genomgått några egentliga förändringar sedan 1980-talet utan
kännetecknas fortfarande av en konfliktrelation mellan bredd och elit och mellan RF och SOK gällande strategier och
prioriteringar. Andersen menar att vissa av dessa förändringar har möjliggjorts genom institutionellt entreprenörskap.
Dessvärre hann han inte redogöra för vad han menade med detta.
Louise Kamuk Storm presenterade därefter sitt avhandlingsprojekt. Där jämförs
handbollsmiljöer i Danmark och Norge utifrån kontextuella förutsättningar för
talangutveckling i spänningsfältet mellan ideella föreningar och professionella
klubbar. Hennes resultat indikerar att de skilda miljöerna är lyckosamma när det
gäller att utveckla talanger. De tillämpar båda ett holistiskt synsätt där fokus är på
individuella färdigheter och långsiktig utveckling. En av de största skillnaderna
mellan miljöerna är att den kommersiella föreningen är mer kontrollerande än den
frivilliga som uppvisar mer autonomi. I den förra utgör talangutveckling en separat
del medan den ideella klubben har talangutvecklingen som en integrerad praktik i
sin verksamhet. Kamuk Storm avslutade sin presentation med att säga att ingen av
de olika talangmiljöerna är bättre än den andra och att det finns flera olika
organisationsmodeller för att få fram talanger.
I nära relation till Andersens och Kamuk Storms elitinriktade presentationer
Louise Kamuk Storm
redogjorde Susanne Linnér för två forskningsprojekt som har haft till uppgift att
kartlägga dels goda miljöer för talangutveckling, dels svenska landslagsdeltagares
väg till landslaget. De två stora frågorna som varit vägledande i projekten är huruvida det går att urskilja
gemensamma faktorer i de föreningsmiljöer som kontinuerligt genererar nya elitaktiva, samt att se vilka faktorer i
föreningsmiljön som nuvarande landslagsaktiva upplevt som viktiga i sina karriärer.
Thedin Jakobsson skiljde sig från ovan nämnda presentatörer då hon i sin avhandling fokuserar på breddidrott och, i
synnerhet, varför ungdomar stannar kvar i idrotten. Hennes utgångspunkt, i linje med Hedenborgs presentation ovan,
är att idrottsrörelsen är väldigt framgångsrik på att rekrytera barn och ungdomar, men att tonåren utgör en fas där
många slutar. Frågan som uppenbarar sig är: Varför är det så? Ett sätt att besvara denna fråga är att utröna vad som
kännetecknar den tredjedel som fortsätter idrotta i övre tonåren. Det mest iögonfallande resultatet är att skaran som
fortsätter idrotta i liten utsträckning betonar vikten av att nå idrottsliga framgångar. Detta går stick i stäv med de
föreställningar som finns och sprids om att barn och unga håller på med idrott enkom för att nå framgång.
Framtidens skolidrott
Karin Redelius presentation ”Pedagogiska utmaningar för idrott och hälsa – 10 år
senare” tog avstamp i rapporten ”Mellan nytta och nöje” från 2004, i vilken Redelius
själv var en av redaktörerna. Rapporten problematiserade begreppen idrott och
hälsa, samt även hur man organiserar en idrottsundervisning för alla. Ett decennium
och 20 idrottspedagogiska doktorsavhandlingar senare kvarstår flertalet utmaningar.
Redelius konkluderade att denna massiva kunskapsproduktion måste kunna
omsättas i den praktiska undervisningen, annars är det inte hållbar forskning.
Suzanne Lundvalls presentation ”Idrott och hälsa – en undervärderad investering
(?)” inleddes med att påtala de fördelar som fysisk aktivitet för med sig, i form av
fysiskt, intellektuellt, emotionellt, individuellt, socialt och finansiellt kapital. Vidare
redogjorde Lundvall för den ”sekulära trend” av ökad fetma som sprider sig världen
Karin Redelius
över, samtidigt som det görs nedskärningar i skolidrottens undervisningstimmar.
Vidare har skillnaderna mellan de som är mest, respektive minst fysiskt aktiva också
ökat. Utifrån denna problematik vill Lundvall förstärka undervisningens roll som ett ytterst viktigt verktyg för ett
framtida hållbart samhälle.
Göran Gerdin redogjorde därefter för sin forskning om nya zeeländska pojkars genusskapande inom diskursen
rörelseglädje. Genom att anlägga ett sociokulturellt perspektiv på det meningsskapande fält som omgärdar begreppet
rörelseglädje, menar Göran Gerdin att denna ”glädje” är diskursivt konstruerad och att innebörden av att ”ha kul”
under fysiska aktiviteter blir naturliggjord. Effekten blir att ”rörelseglädje” blir ett diskursivt verktyg i en maktproduktion.
Detta verkar i sin tur begränsande för vilka uppfattningar som är möjliga att fysiskt förnimma och erfara inom
maskulinitetens ramar.
Blocket avslutades med en kritisk presentation av lärarutbildningen inom idrott och hälsa. Presentatörerna, Lena
Larsson och Katarina Schenker, framhöll att det till största del är ämnesdisciplinens doxa som styr de kunskaper och
praktiker som studenter för med sig ut i arbetslivet. Därmed eftersöks en lärarutbildning som har en stark
vetenskaplig grund med fördjupade ämneskompetenser att erbjuda framtidens idrottslärare.
Talang i fokus
Åhörarna under torsdagseftermiddagens första temablock fick lyssna till Magnus Kilger (Talangselektering inom
idrotten – att konstruera legitimitet) och Marie Hedberg (Motstridiga villkor – en RIG-tränares vardag). Kilger förde i
sin presentation ett intressant och något annorlunda resonemang om rådande talangforskning. Definitionen av
talangbegreppet lades åt sidan för att istället fånga upp hur talangurval med därpå följande selektering legitimeras i
RF:s policydokument, SISU idrottsutbildarnas tränarutbildningslitteratur och tidskriften Svensk idrott. Kilgers studie
visar att RF behöver legitimera urvalsprocesser på flera plan; dels samhällspolitiskt, dels internpolitiskt.
Legitimeringsprocessen har tre utgångspunkter. För det första är talang någonting som finns (vissa har bättre
förutsättningar än andra), för det andra kan talang upptäckas (genom observationer, tester och dylikt), och för det
tredje ska talangerna ges särskilda förutsättningar (med motivering att alla gynnas av homogena grupper). För att
legitimera detta system används några olika retoriska repertoarer. Bland annat hänvisas det till den svenska
modellen som då blir en garant för ett tryggt och säkert urval. Legitimeringen sker även genom
teknifiering/förvetenskapligande som går ut på att professionell expertis gör ”professionella bedömningar” för att
identifiera talanger.
Hedbergs presentation fokuserade på Riksidrottsgymnasiers (RIG) olika institutionella villkor. Presentationen
uppehöll sig vid den situation som uppstår när två institutioner (skola och idrott) möts och har till uppgift att samverka.
Några av hennes resultat är att tränarna vid RIG i liten utsträckning identifierar sig som lärare, vilket avspeglar sig i
att de inte tar stor hänsyn till skolans styrdokument. En följd av detta är att eleverna bedöms efter sina prestationer
och inte efter de kunskapskrav som finns formulerade i kursplanerna. En möjlig orsak till denna problematik är att
tränarna vid RIG delvis saknar adekvat utbildning. De är utbildade inom sin respektive specialidrott men saknar
lärarutbildning där kunskaper om betyg, bedömning och dokumentation lärs ut.
Slutsatsen är således att idrotten sätter agendan.
Intersektionalitet, skolidrott och idrottens ledarskap
Torsdagens andra temablock inleddes av Karl Jansson, och temat var ”Religion,
etnicitet och genus i idrott och hälsa”. I presentationen stod återigen uttrycket ”en
skola för alla” i fokus. Trots att inkludering är ett mål inom idrottsundervisningen visar
forskningen att det brister i praktiken. Ett intersektionellt perspektiv är därför
nödvändigt för att bättre kunna belysa exkluderande praktiker inom skolidrotten. Där
tidigare forskning har essentialiserat etnicitet, kön och religion, har Jansson istället
valt att behandla begreppen som funktioner som är av betydelse vid specifika
situationer. Janssons forskning har hittills påvisat att lärare avsiktligt förändrar
instruktioner och lektionsplaneringar vid vissa aktiviteter. Som exempel på detta
angavs situationer under simlektioner där muslimska flickor deltar.
I presentationen ”Föreställningar om maskuliniteter och femininiteter i idrottens
ledarskapslitteratur” inledde Daniel Alsarve med att lyfta fram den trögrörlighet som
präglar RF:s jämställdhetsarbete. För att angripa denna problematik har Alsarve
undersökt huruvida läromedel inom idrott utmanar eller bekräftar könsstereotypa
föreställningar. Resultatet är, enligt Alsarve, tämligen nedslående. ”Pojken”
presenteras frekvent som ett könlöst subjekt och ”manliga” egenskaper överordnas
”kvinnliga”. Som exempel framställs puberteten som en period där pojkar kan ”dra
nytta av sin biologi” och ”växa in i normen” som idrottare. I dialog med tidigare
forskning menar Alsarve att denna särartsdiskurs leder till att idrotten blir en
maskulin bastion med syftet att konsolidera mannens dominans över kvinnan.
Således tycks utbildningsmaterialet fungera som en bromskloss för idrottens
jämställdhetsarbete, eftersom det reproducerar könsstereotypa föreställningar. Som
en möjlig exit föreslår Alsarve att idrottslitteraturen antar en mer queer
framställning, och på sikt bör man godkänna könsöverskridande seriesystem inom
fler idrotter.
Marie Hedberg
Daniel Alsarve
Avslutande ord
Under fikapauser och vid lunchuppehåll blev konferensens posterutställning en naturlig samlingsplats, där
doktorander fick möjlighet presentera och ventilera sina projekt. Annica Caldeborg från Örebro Universitet tog hem
priset för bästa poster. Den presenterade ett synnerligen aktuellt ämne för skolidrotten, nämligen fysisk kontakt
mellan lärare och elev ur ett elevperspektiv. Som brukligt vid SVEBI-konferensen delades även pris ut till bästa
idrottsvetenskapliga uppsats på avancerad nivå. Årets vinnare blev GIH-studenten Jesper Karlsson som
sammanfattade sin studie om hur pojkar konstruerar och iscensätter maskuliniteter inom ungdomshockey. Ett
framträdande resultat, som anknyter till Richard Pringles inledande plenarföreläsning, är att den maskulina diskursen
normaliserar smärtan och skadan som ett naturligt inslag i pojkarnas idrottsliga vardag. Som avslutning på
konferensen redogjorde Carolina Klüft energiskt för sin framgångsrika elitidrottskarriär. Det blev med andra ord en
trevlig avslutning på en välorganiserad och givande konferens.
Copyright © Daniel Bjärsholm, Greta Bladh & Isak Lidström 2015
