kyrka i tiden

KYRKA I TIDEN
LARS PAUL ESBJÖRN,
INDIVIDEN OCH FÖRSAMLINGEN
av docent Cecilia Wejryd, Uppsala
Lars Paul Esbjörn levde i skiftet mellan två samhällsformer och på två
kontinenter. Två gånger under sitt liv bröt han upp ur sitt sammanhang
och startade på nytt på den andra sidan Atlanten. Båda gångerna ville
han bygga ett lutherskt Zion, en borg för den rena lutherska läran.1 Vem
bygger borgar? Jo, den som känner sig hotad. Varför kände sig en
luthersk invandrarpräst hotad i det fria landet på andra sidan Atlanten?
Hur kommer det sig att en svenskfödd präst vill bygga en bastion för den
evangeliskt lutherska tron i sitt eget hemland som varit evangeliskt
kristet i generationer?
Bakgrunden: läseriet och väckelsen
I 1830- och 1840-talets Sverige gav många människor ord åt att de levde i en tid av
förändring. Det gamla enhetssamhället byggt på gemensam tro och stabila givna
1
1
Conrad Bergendoff, Augustana.. A Profession of Faith. A history of Augustana College 1860–1935. Rock Island, Ill:
Augustana College Library, 1969, s 3.
gemenskaper som hushåll, rote, by och socken började ersättas av ett samhälle av
individer som själva valde tro och gemenskap. Kyrkan var intimt kopplad till det
gamla och till staten. Kyrkans struktur och regelverk svarade inte mot samtidens
behov. Det var inte lätt att upprätthålla enhetligheten i tro och bekännelse när folk
läste och tänkte själva, slöt sig samman och diskuterade och nya idéer nådde in i
landet från andra länder. Banbrytande och viktiga organisationer som bildades
under denna tid var religiöst motiverade som Svenska Missions-Sällskapet (1835),
Svenska Nykterhets-Sällskapet (1837) och Lunds Stifts Missionssällskap (1845).
Religiösa tidningar som Missions-Tidning (1834) och Pietisten (1842) hade många
läsare.2
Under sin första prästtjänst i Östervåla visade L P Esbjörn intresse för
sång och musik.3 Sång i fyrstämmig kör blev ett sätt att både sjunga in ett budskap
och att anpassa kyrkomusiken till övergången från ett kollektivt till ett mer
individuellt samhällsliv.
Som många yngre präster i den svenska kyrkan kom L P Esbjörn att
brinna för att människor skulle ta sin kristna tro på allvar. De unga prästerna hade
kontakt med metodistpastorn George Scott i Stockholm och genom honom med den
amerikanske presbyterianen och nykterhetsivraren Robert Baird. Scott predikade vid
ett nykterhetsmöte i Njutånger 1839. Året därpå medverkade både han och Baird vid
ett stort nykterhetsmöte i Hudiksvall. Lars Paul Esbjörn var sekreterare vid
Hudiksvallsmötet. Genom Scott fick Esbjörn ett gott inryck av metodismen. Esbjörns
egen tro och hans sätt att arbeta som präst förändrades vid samma tid. Han upplevde
vad han själv kallar en sinnesförändring och tog upp tidens nya verksamhetsformer
för nykterhet, väckelse och mission. Han var positiv till allmänprotestantisk pietism,
helgelseoptimism och missions-, nykterhets- och väckelsemöten vid sidan av kyrkans
ordinarie verksamhet. Esbjörn översatte uppbyggelselitteratur från tyska och
2
3
2
Anders Jarlert, Romantikens och liberalismens tid, Sveriges kyrkohistoria bd. 6. Stockholm: Verbum 2001.
Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, Fjärdhundra kontrakt 1593–1991 Uppsala stifts herdaminne II:7, Uppsala:
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 1997, s 508.
engelska, bland annat Johan Arndts Sex böcker om den sanna christendomen jemte dess
Paradislustgård, och befann sig mitt i en flod av allmänprotestantisk och pietistisk
missions- och väckelsenit som bredde ut sig över västvärlden.4
Esbjörn började nu tydligt arbeta för att kristna, snarast pietistiska, ideal
skulle prägla människors liv och vardag. Han kämpade mot det utbredda
alkoholmissbruket, mot okunnigheten, mot passiviteten i tron och ville ha en mer
personlig pietistisk omvändelsefromhet. Inspirerad av Svenska Missions-Sällskapet
och Svenska Nykterhets-Sällskapet var Esbjörn med om att bilda
nykterhetsföreningarna i Hille och Oslättfors 1838 och Hille BiträdesMissionssällskap 1843. Nykterhetsarbetet drev han så hårt att han stämdes inför
tinget för att han på egen hand beslagtagit brännvinskaggar. De yngre prästerna i
Uppsala stift som ville förändring kom i konflikt med äldre ämbetsbröder som var
uttalat nykterhets- och väckelsefientliga.5
Läseriet och den tidiga nykterhetsrörelsen hade så många
beröringspunkter att de i det närmaste var en och samma rörelse. Trots att
Nykterhets-Sällskapet var en association beskyddad av kungen och styrd av en
handfull herrar i Stockholm fick nykterhetsarbetet folklig förankring i Hälsingland.
År 1843 hade i det närmaste en femtedel av den totala befolkningen i landskapet
avlagt nykterhetslöfte. I sin samtid kända komministrar som Anders Gustaf
Sefström i Bjuråker, Per Niklas Lundquist i Maråker och Lars Paul Esbjörn i
Oslättfors förenade engagemanget för omvändelsekristendom med nykterhetskamp:
det som kritiker i samtiden klumpade ihop som” Methodism, Mission och
Läserifeber samt Nykterhetsväsende”. I äldre forskning har man använt uttrycket
4
L P Esbjörn 22/2 1847 till G Th Keyser tryckt i Gunnar Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 237f; L
P Esbjörn 30/11 1848 till Svenska Missionssällskapet tryckt i Gunnar Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ
1946, s 240ff; Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm:
SKD, 1932, s 16f; Maria Erling och Mark Granquist, The Augustana Story: Shaping Lutheran Identity in North America.
Minneapolis: Augsburg Fortress 2008, s 10.
5
L P Esbjörn 6/11 1840 till L V Henschen och L P Esbjörn 14/12 1846 till G Th Keyser trycka i Gunnar Westin ”Brev från
L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 222f och 235f; Gunnar Westin ”Lars Paul Esbjörn” i Svenskt Biografisk Lexikon;
Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, Fjärdhundra kontrakt 1593–1991 Uppsala stifts herdaminne II:7, Uppsala:
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 1997, s 506f.
3
”en komministrarnas revolution i svenskt kyrkoliv” för att beskriva den konflikt som
följde. De äldre kritiska kyrkoherdarna var påverkade av den lutherska ortodoxin
eller av upplysningstidens sätt att ta avstånd från en dualistisk världsbild. Deras
kyrkosyner accepterade varken en särskild troende elitgrupp i kyrkoförsamlingen
eller känslomässiga utspel.6
I detta läge klev bonden och väckelseledaren Erik Jansson 1843 in på den
hälsingska scenen. Jansson var även verksam i Nora och fick anhängare där. För
Jansson var det en strategi att använda sig av befintliga nätverk mellan läsare och att
söka sig till platser där det redan fanns väckelse som han kunde ta över och fylla
med delvis nytt innehåll. Hans kristendomstolkning med dess skarpa anti-lutherska
syndfrihetslära och glorifieringen av gruppens ledare var för absurd i många
utomståendes ögon. Han enade i viss mån de mindre och mer läsarvänliga prästerna
genom att vara deras gemensamma fiende. Samtidigt misskrediterade Erik Jansson
och hans högljudda anhängare för en tid allt vad läseri och väckelse hette i Uppsala
stift. Som sentida betraktare tror jag mig i detta se bakgrunden till Noraprästernas
generellt sett negativa hållning till läseri och väckelse. I Östervåla som inte direkt
berördes av Janssons verksamhet var läget ett annat och prästerna mer
väckelsevänliga. Uppenbart är att flera av Janssons samtida väckelsevänliga präster
påverkades. De blev mer lutherskt konservativa i sin människosyn och kyrkosyn och
såg nyttan med eller behovet av en statlig skyddslagstiftning kring kyrka och tro.7
Möjligheten: utvandringstanken
Erikjansarna utvandrade till Amerika med början 1846 och byggde upp kolonin
Bishop Hill i Illinois. Trots att gruppen var illa sedd inspirerade deras emigration
andra i närområdet. En grupp av hälsingar som också begav sig till Nordamerika var
6
7
4
Cecilia Wejryd, Läsarna som brände böcker: Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige. Uppsala 2002, s 47ff.
Cecilia Wejryd, Läsarna som brände böcker: Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige. Uppsala 2002.
anhängare till den hyperevangeliske finländske prästen Fredrik Gabriel Hedberg.
Det kan vara värt att notera att Hedberg också hade anhängare i Nora.8
Även hos L P Esbjörn väcktes tanken på att resa till Amerika. I Sverige
hade han stor familj och en dåligt betald tjänst som brukspredikant och skolpräst.
Hans försök att få en komministertjänst hade misslyckats – enligt honom själv
berodde det på att han var ”läsarpräst”. Kanske skulle det vara bättre i Amerika för
honom och hans familj. Esbjörn bad år 1848 Svenska Missions-Sällskapet att sända ut
honom som präst bland utvandrade svenskar och norrmän i USA. Inspirationen till
amerikaemigrationen kom enligt Esbjörn från Robert Baird och hans bok om
religionsfriheten. Esbjörn reflekterade också över om inte Svenska kyrkan borde ta
ansvar för utvandrade svenskar så att de inte skulle förfalla till hedendom i Amerika.
Esbjörn föreställde sig nämligen att det skulle ta tid innan emigranterna kunde
tillgodogöra sig engelskspråkiga prästers undervisning. I bakgrunden fanns också
det kollektiva tänkandet: svenska folket var ett lutherskt folk.9 Det är tydligt att
Esbjörn levde i brytningen mellan ett äldre kollektivt tänkande och den moderna
individualismen.
Den konservativa svenska eliten ogillade amerikaemigration under 1840talet men den liberala pressen var mindre negativ. Ärkebiskop Wingårdhs första
reaktion på Esbjörns utvandringsplaner var uttalat negativ. Han anklagade Esbjörn
för att på ett otillbörligt sätt ha värvat emigranter. När missförståndet om påstådd
emingrantvärvning undanröjts blev ärkebiskopen mer positiv och uppmanade
Svenska missionssällskapet att ge Esbjörn ett resebidrag. Det gjorde sällskapet – 300
Rdr. Esbjörn blev ”Svenska Missions-Sällskapets agent i Förenta Staterna av N.
8
9
5
Ernst Newman Hedbergianismen i Sverige Åbo: Åbo Akademi 1931, 45ff; Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan.
Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 17; Gunnar Westin ”Lars Paul Esbjörn” i
Svenskt Biografisk Lexikon.
L P Esbjörn 14/12 1846 till G Th Keyser och L P Esbjörn 30/11 1848 till Svenska Missionssällskapet tryckta i Gunnar
Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 235f och 240ff.
Amerika”.10 Kungl Maj:t gav i april 1849 Esbjörn tjänstledigt från prästämbetet på
obestämd tid med rätt att räkna tjänsteår när han verkade som präst för svenskar och
norrmän i USA.11 Dörren tillbaka till Sverige och prästtjänst i svenska kyrkan var
således inte stängd när Esbjörn bröt upp från Sverige.
I juni 1849 lämnade Esbjörn Sverige tillsammans med sin familj och
drygt ett hundra av sina gamla församlingsbor från Hille.12
Men hur skulle Esbjörn komma in i det amerikanska kyrkolivet?
Metodistprästen George Scott hade gjort ett imponerande arbete i Sverige för
väckelse, mission och nykterhet. Det hade som sagt gett Esbjörn en positiv bild av
metodister.13 Det var troligen därför Esbjörn valde att ta kontakt med
metodistpredikanten Jonas Hedström i Illinois. Hedström var smed och predikant i
närheten av Bishop Hill, erikjansarnas koloni. Esbjörn och Hedström fann varandra
genom att de båda tog avstånd från Erik Jansson. Hedström bekräftade att det fanns
behov av präster bland de invandrade svenskarna.14 Hedström öppnade vägen in i
det svenskamerikanska kyrkolivet. Esbjörn skulle dock med tiden komma att bli
mycket kritisk mot Hedström och hans arbete bland svenskamerikanerna.15
10
L P Esbjörn 30/11 1848 till Svenska Missionssällskapet tryckt i Gunnar Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ
1946, s 240ff; C Fr af Wingård 8/3 1849 till L P Esbjörn tryckt i Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och
till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 37f.
11
Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, Fjärdhundra kontrakt 1593–1991 Uppsala stifts herdaminne II:7, Uppsala:
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 1997, s 506.
12
Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, Fjärdhundra kontrakt 1593–1991 Uppsala stifts herdaminne II:7, Uppsala:
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 1997, s 507.
13
L P Esbjörn 23/1850 till P Wieselgren tryckt i Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar
Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 33ff.
14
J J Hedström 30/1 1849 till L P Esbjörn tryckt i Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar
Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 33ff; L P Esbjörn 29/3 1849 till G Th Keyser i Gunnar Westin ”Brev från
L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 246f.
15
L P Esbjörn till Norrlandsposten 6/5 1850 tryckt i Gunnar Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s
263ff.
6
Hoten: kyrkor och samfund som inte är tillräckligt lutherska
Det var en kulturkrock för Esbjörn att komma till religionsfrihetens Amerika. Glädjen
över att slippa den besvärande kopplingen till staten och föråldrade lagrum som
konventikelplakatet ersattes snart med en osäkerhet. Nordamerika gav stor frihet för
lekfolket men gjorde det svårt för präster och pastorer.16 Metodistpredikanter,
mormonmissionärer, baptister, erikjansare och adventister mötte nyanlända svenskar
och erbjöd en mångfald religiösa alternativ.17
Den allmänna debatten i landet gällde andra frågor än i Sverige. Den
heta frågan var slavfrågan. Den delade Nordamerika i en agrart dominerad sydlig
del där man ansåg att slavar var nödvändiga för att upprätthålla det ekonomiska
systemet och en urban och allt mer industrialiserad nordvästlig del som inte
accepterade slaveriet. Under Esbjörns år i landet mynnade motsättningarna ut i
inbördeskrig. Bland de svenska invandrare Esbjörn skulle verka bland fanns en
mindre grupp slavägare i syd och en växande grupp slavmotståndare i nord och
väst. Esbjörn tog tidigt ställning mot slaveriet.18 Det kom att få konsekvenser för vilka
kyrkor och samfund han kunde tänka sig att samarbeta med.
När Esbjörn reste till Amerika hade han förhoppningar om att
metodistkyrkan i USA skulle stödja honom i arbetet bland de svenska nybyggarna. I
New York sökte han upp metodistpredikanten Olof Hedström, bror till Jonas som
han tidigare skrivit till. Nu blev det dock klart för Esbjörn att metodisterna inte hade
något intresse av att stödja/finansiera hans verksamhet som luthersk präst bland
lutherska svenskar i Amerika. Metodisterna hade sina konfessionella förväntningar.19
16
Maria Erling och Mark Granquist, The Augustana Story: Shaping Lutheran Identity in North America. Minneapolis:
Augsburg Fortress 2008, s 21.
17
Maria Erling och Mark Granquist, The Augustana Story: Shaping Lutheran Identity in North America. Minneapolis:
Augsburg Fortress 2008, s 23.
18
Alf Åberg, Svenskarna under stjärnbaneret: insatser under nordamerikanska inbördeskriget 1861-1865
Stockholm: Natur och Kultur, 1994; Roger Kvist, För adoptivlandets och mänsklighetens sak: svenskarna i
Illinois och det amerikanska inbördeskriget Umeå: Norrlands universitetsförlag, 2003.
19
L P Esbjörn 7/11 1849 till Norrlandsposten tryckt i Gunnar Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s
254ff; Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD,
7
Esbjörn var också upprörd över att metodister och presbyterianer tillät slavägare och
slavhandlare att vara medlemmar.20
Trots denna missräkning gav sig Esbjörn och hans familj av västerut och
slog sig ner i Andover i Illinois. Där bildade han hösten 1849 en liten svensk luthersk
församling och en nykterhetsförening. Många svenskar som redan var i Amerika
drogs till Bishop Hill. De som fann Erik Janssons lära för extrem anslöt sig till Jonas
Hedströms metodistiska församling. Enligt Esbjörn ställde Hedström inga krav på
bättring och omvändelse för inträde i församlingen. I den omgivningen var det inte
någon vidare marknad för lutheraner. Många av emigranterna kopplade samman det
lutherska med kyrkligt tvång och krav på syndamedvetande. 21
Esbjörn fick under de första åren ekonomiskt understöd av American
Home Missionary Society som var grundat av kongregationalister och reformerta
samfund för att verka bland nybyggare i Amerika. Det fungerade inte i längden. Att
basera sin ekonomi på bidrag från icke-lutheraner underminerade hans trovärdighet
i lutherska kretsar. 22 Vilka alternativ fanns?
När svenskar tidigare utvandrat till USA hade de kyrkliga frågorna lösts
på skilda sätt. När Sverige var en kolonialmakt (om än liten) och hade kolonin New
Sweden i Delaware, sände moderlandet präster som betjänade svenska undersåtar på
andra sidan Atlanten. 23 Nu var det inte längre fråga om en koloni utan svenskar som
1932, s 18; Maria Erling och Mark Granquist, The Augustana Story: Shaping Lutheran Identity in North America.
Minneapolis: Augsburg Fortress 2008, s 11.
20
L P Esbjörn till Svenska Missionssällskapet publicerat i Missions-Tidning n:o 6 (juni) 1850 s 44ff tryckt i Gunnar Westin
”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 258ff; L P Esbjörn 23/5 1850 till P Wieselgren tryckt i Gunnar Westin
Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 42ff.
21
L P Esbjörn till Svenska Missionssällskapet publicerat i Missions-Tidning n:o 6 (juni) 1850 s 44ff och L P Esbjörn till
Norrlandsposten 6/5 1850 tryck i Gunnar Westin ”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 258ff och s 263ff; L P
Esbjörn 23/5 1850 till P Wieselgren tryckt i Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar
Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 42ff.
22
L P Esbjörn till Svenska Missionssällskapet publicerat i Missions-Tidning n:o 6 (juni) 1850 s 44ff tryckt i Gunnar Westin
”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 258ff; Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till
svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 19.
23
Daniel Lindmark, Ecclesia Plantanda: Swedishness in colonial America (Kulturens frontlinjer, 52) Umeå: Institutionen
för litteraturvetenskap och nordiska språk, Umeå universitet, 2005.
8
lämnat hemlandet för att bli amerikanska medborgare. Då menade sig kyrkan i
Sverige inte ha något direkt ansvar för dem.24
Ett försök att lösa problemet stod utvandraren Gustaf Unonius för. Han
och några vänner hade rest till Amerika tidigt på 1840-talet och slagit sig ner i Pine
Lake, Wisconsin. I Amerika studerade han teologi och prästvides för Anglikanska
kyrkans amerikanska variant, den Episkopala kyrkan. Han hade inte stöd från
svenska kyrkans ärkebiskop i detta. Den episkopala kyrkan liknade i sin struktur den
svenska (med biskopar) men skilde sig från den svenska i fråga om läran – den var
inte en luthersk kyrka. 1849 bildade Unonius en skandinavisk församling i Chicago.
Unonius såg sig som den som representerade hemlandskyrkan i det nya landet men
han vann få anhängare och saknade stöd från Sverige.25
Ingen av de tidigare prövade modellerna passade Esbjörn. De svenska
invandrarnas kyrka i USA skulle inte vara en underavdelning till den svenska, inte
heller ansluta sig till metodismen eller den icke-lutherska episkopala kyrkan. Hon
skulle vara en renlärig luthersk kyrka. Den behövde inte efterlikna svenska kyrkans
organisationsform men skulle behålla och till och med renodla den lutherska läran.
Till det kom Esbjörns önskan att så kallat ”andeligen döde människor” varken skulle
få vara medlemmar i församlingen eller ha tillträde till nattvarden. 26
Detta ledde till konflikter. Esbjörn tog ställning mot Unonius och hans
arbete bland svenskar i Nordamerika. Det gick så långt som till åtal och Esbjörn
tvingades till en förnedrande uppgörelse. Esbjörns kamp mot baptister som
konkurrerade om svenskarna blev också hård. Det är inte utan att det går att ana den
24
C Fr af Wingård 8/3 1849 till L P Esbjörn tryckt i Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar
Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 37f.
25
Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 14f.
26
L P Esbjörn till Svenska Missionssällskapet publicerat i Missions-Tidning n:o 6 (juni) 1850 s 44ff tryckt i Gunnar Westin
”Brev från L P Esbjörn 1840–1850” i KÅ 1946, s 258ff; I svaren från svenska präster som kallades till Amerika av L P
Esbjörn framgår kritiken mot Svenska kyrkan och mot moderniteten. Se F Kock 15/1 1856 till L P Esbjörn m.fl. tryckt i
Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s
81ff.
9
svenskkyrkliga gamla kollektiva synen bakom Esbjörns agerade – de svenska
invandrarna var hans hjord vare sig de själva ville det eller ej.27
Under 1850-talet lärde Esbjörn känna de amerikanska lutheranerna.
Bland dem rådde motsättningar mellan å ena sidan mer liberala allmänprotestantiskt
påverkade grupper som funnits i landet en tid och å andra sidan nyinvandrade
konservativa lutheraner. Esbjörn insåg att den kyrkoorgansiation han ville ha inte
fanns. Temporärt gillade han läget och fick 1858 tjänst som lärare (professor) vid de
mer liberala lutheranernas läroverk och pastorsutbildning. De svenska
församlingarna gick med i The General Synod. Esbjörns dogmatiska lutherdom
passade dock vare sig i skolan eller i synoden. År 1860 lämnade Esbjörn och hans
skandinaviska studenter skolan. Det blev startskottet till att bilda en egen synod.28
Borgen: Augustana, värnet för den lutherska läran
I Jefferson, Rock County, Wisconsin samlades 18 präster (däribland 12 svenska) och
15 lekmannaombud för lutherska skandinaviska församlingar i början av juni 1860.
De bildade Augustanasynoden, Evangelisk-Lutherska Augustana-Synoden i NordAmerika. Organisationen fick namn efter den oförändrade Augsburgska bekännelsen
som de lutherska protestanterna med Philiph Melanchthon i spetsen lagt fram vid
riksdagen i Augsburg 1530, 330 år tidigare. Augsburgska bekännelsen = Confessio
Augustana skulle gälla som gemensam trosurkund för alla dess församlingar.
Grunden för borgen var därmed lagd. Synoden skulle bli det Zion som skulle värna
den lutherska läran bland Amerikas svenskättlingar.29
Trots att det var en lågkyrklig pietistiskt färgad fromhetstyp som kom att
prägla den svensk-amerikanska kyrkan var det den rena läran som märkte ut
27
Gunnar Westin ”Lars Paul Esbjörn” i Svenskt Biografisk Lexikon.
E Carlsson 7/5 1860 till P Wieselgren tryckt i Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar
Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 94f; Gunnar Westin ”Lars Paul Esbjörn” i Svenskt Biografisk Lexikon.
29
Maria Erling och Mark Granquist, The Augustana Story: Shaping Lutheran Identity in North America. Minneapolis:
Augsburg Fortress 2008, s 36.
28
10
Augustana i förhållande till andra amerikanska samfund. Augustana betonade den
rena läran på ett sätt som mer påminde om den lutherska ortodoxin än om
pietismen.30
Lars Paul Esbjörn skapade förutsättningarna för Augustana genom att
han tog avstånd från andra sätt att vara kyrka för svenska invandrare i Amerika. Han
var ivrig och intellektuell och han hade utvecklats till att bli en konfessionell
lutherskt teolog. Dessutom hade han en enastående förmåga att bli osams med folk.
Esbjörn var inte mannen som fick förtroende att leda Augustana synoden. Han var
igångsättare och sedan lämnade han plats för andra ledare. Det var dags att
återvända till Sverige.
En borg för den rena lutherska läran i Östervåla?
Lars Paul Esbjörn besökte Sverige sommaren1862 bland annat för att samla in pengar
till Augustanasynodens prästseminarium som han var ledare för. Under
Sverigevistelsen sökte han kyrkoherdetjänsten i det regala pastoratet Östervåla.
Församlingen var inte obekant för honom. Han hade varit pastorsadjunkt i Östervåla
i mitten av 1830-talet. 56 år gammal och med erfarenhet från kyrkligt arbete i Sverige
och Nordamerika tillträdde han kyrkoherdetjänsten 1864.31
Under Esbjörns år i USA hade det hänt mycket i kyrkan i Sverige.
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS, (1856) hade bildats och fungerade som
samordningsorgan för skriftspridning, inomkyrklig väckelse och mission.
Konventikelplakatet från 1726 som förbjudit religiösa samlingar utanför hushållet
och sockenkyrkan hade år 1858 ersatts av konventikelförordningen som endast
30
31
Gunnar Westin Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 25.
L P Esbjörn till O C T Andrén 27/5 1862och L P Esbjörn till P Wieselgren 7/6 1862 tryckta i Gunnar Westin
Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar Amerika 1849–1892, Stockholm: SKD, 1932, s 105ff och 107ff;
Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, Fjärdhundra kontrakt 1593–1991 Uppsala stifts herdaminne II:7, Uppsala:
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 1997, s 508.
11
förbjöd religiösa sammankomster som konkurrerade med församlingens
gemensamma gudstjänst eller splittrade i fråga om läran. Detta gjorde det möjligt för
väckelse- och missionsintresserade präster och andra att bilda lokala och regionala
missionsföreningar. Vanligen kanaliserade de sina missionsgåvor via EFS och ofta
fanns det en eller flera syföreningar knutna till missionsföreningarna. Information
om syföreningen som arbetsform spreds först via Missions-Tidning under 1840- och
1850-talen. Från andra hälften av 1850-talet blev arbetsformen allmänt brukad och en
självklarhet inom den Stiftelserelaterade verksamheten.32
Esbjörns nya arbetsfält i Nordöstra Västmanland hade berörts av läseri
och väckelse. Kollportörer och resepredikanter som Oscar Ahnfelt hade besökt
bygden. Läseriet fick fäste. Sammankomster utanför husandaktens ram med
bibelläsning, bön och lekmannapredikan ägde rum flera gånger i veckan.
Väckelsevågen ledde i Östervåla till konflikt mellan kyrkoförsamlingens ledning
(kyrkorådet) och väckelsefolket. Kyrkorådet ansåg att väckelsen var ett hot mot
samhällsordningen och ville använda tvångslagar mot sammankomsterna och
predikanterna. Ärendet kom via domkapitlet ända upp till Kungl. Maj:t. Dessa två
höga instanser beslöt att endast ingripa mot de predikanter som sade sig ha lämnat
Svenska kyrkan och blivit baptister. Att väckelsen var stark och utan stöd i
församlingsledningen kan man också se av det förhållandevis stora och tidiga
missionhusbygge som ägde rum redan 1861.33
Det Östervåla Esbjörn kom till 1864 var således religiöst splittrat och i
konflikt. I det läget var upplevelserna från USA relevanta: Esbjörn hade redan varit
präst i ett mångkonfessionellt sammanhang. Det var erfarenheter som hans samtida
svenska kollegor helt saknade. I USA började Esbjörn att bygga en borg för den rena
lutherska läran. I Östervåla blev han ett av två provinsombud för EFS och
ordförande för Nordöstra Västmanlands läns missionsförening (NÖVLM) som
32
Anders Jarlert, Romantikens och liberalismens tid, Sveriges kyrkohistoria bd. 6. Stockholm: Verbum 2001, s 163ff och
206. Cecilia Wejryd, Svenska kyrkans syföreningar 1844–2003 Stockholm: Verbum 2005, s 61ff.
33
E J Ekman, Inre missions historia tredje delen förra hälften Stockholm: E J Ekmans förlagsexpedition 1900, s 1814ff.
12
omfattade socknarna Östervåla, Nora, Huddunge, Harbo, Enåker och Västerlövsta. I
Kiell Tofters artikel om Esbjörn som väckelsepräst och väckelseorganisatör i
Östervåla kan man läsa mer om detta. Tidigare hade det funnits missionsföreningar i
några av socknarna men det var under Esbjörns tid som den regionala
organisationen bildades. Esbjörns betoning av den så kallat ”rena lutherska läran” i
kombination med ett personligt ställningstagande var viktiga beståndsdelar i denna
organisation. NÖVLM syftade till att behålla väckelsen inom kyrkan och att ”med
större kraft kunna utbreda evangelium bland folket”. 34 Organisationsformen
”förening” svarade mot behoven i övergången mellan kollektivt och individbaserat
samhälle.
Under Esbjörns tid som NÖVLM:s ordförande hade organisationen inte
anställda predikanter utan kolportörer. Provinsombuden hade ansvar för
kolportörerna i en sin provins och resande kolportörer skulle ta kontakt med
provinsombudet när de kom till en ny ort. På andra håll i landet förekom det att
väckelsepräster fungerade som predikantutbildare. Esbjörns bakgrund som
seminarielärare i Nordamerika gör att det är rimligt att tänka sig att han delgav
koportörerna/predikanterna någon form av dogmatisk skolning.
NÖVLM var inte anslutet till EFS men lämnade ekonomiskt bidrag till
Stiftelsens mission och verksamhet inom landet. Enskilda NÖVLM:are betraktade sig
själva som stiftelsefolk och i ledningen fanns provinsombud för EFS. En av EFS
grundare, prästen Hans Jakob Lundborg, låg bakom att det sedan tidigare fanns
syföreningar i missionsföreningens verksamhetsområde.35 Under resor i landet och
genom artiklar i Budbäraren propagerade Lundborg under slutet av 1850-talet och
början av 1860-talet för arbetsformen syförening. Syföreningarna var i Lundborgs
34
E J Ekman, Inre missions historia tredje delen förra hälften Stockholm: E J Ekmans förlagsexpedition 1900, s 1814;
Richard Levinson, Andliga livsrörelser i Nora: en historik med anledning av Nora missionsförsamlings 75-åriga tillvaro
1878–1953. Nora: Nora Missionsförsamling 1953; Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, Fjärdhundra kontrakt 1593–
1991 Uppsala stifts herdaminne II:7, Uppsala: Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 1997, s 508.
35
Richard Levinson, Andliga livsrörelser i Nora: en historik med anledning av Nora missionsförsamlings 75-åriga tillvaro
1878–1953. Nora: Nora Missionsförsamling 1953, s 31.
13
tappning en självstyrande grupp som gav kvinnor möjlighet att arbeta för mission,
skaffa sig kunskap, demokratisk träning och mötas för bön, bibelläsning och
gemenskap. I NÖVLM:s område anordnade syföreningarna missionsauktioner två
gånger per år. Bidragen till EFS mission stödde Sveriges första inhemska
missionärsutbildning och de av EFS i mitten av 1860-talet utsända missionärerna till
Eritrea/Etiopien. EFS mission i Eritrea/Etiopen lade grunden för EECMY (Ethiopian
Evangelical Church Mekane Yesus) som idag ser sig som ett värn för den rena
läran.36
Esbjörns arbete inom NÖVLM slutade med att han drog sig tillbaka från
föreningens styrelse. Om det berodde på hans vacklade hälsa eller på konflikt
framgår inte av källorna.37
Lars Paul Esbjörns sammanhang
I Svenskt biografiskt lexikon skriver Gunnar Westin att Esbjörn ”levde tämligen
obemärkt i sitt lantpastorat”. Det stämmer säkert om man ser historien ur ett
nationellt uppifrån perspektiv. Lokalt var Esbjörn en av grundarna till den
organisation som gav struktur till det sena 1800-talets och 1900-talets
invidvidbaserade frikyrklighet. Den som är intresserad av att försöka förstå hur
Svenska kyrkan hanterade den nya tidens utmaningar kan lära en hel del av Esbjörn.
Under de senaste århundradena har den framväxande moderniteten
utmanat kyrka och kristen tro på en rad fält. En äldre religiös världsbild hotades av
en vetenskaplig världsbild, den lutherska enhetskulturen ersattes av kulturell och
religiös mångfald och det moderna samhället eftersträvade åtskillnad mellan privat
och offentligt. Det jag lyft fram ovan har berört de två senare punkterna. Esbjörn
36
http://www.lutheranworld.org/News/LWI/EN/2167.EN.html öppnad 17/1 2009;
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161862 öppnad 17/1 2009.
37
E J Ekman, Inre missions historia tredje delen förra hälften Stockholm: E J Ekmans förlagsexpedition 1900, s 1814.
14
arbetade med hur en tidigare icke ifrågasatt majoritetskyrka skulle kunna hantera
mångfald och gå från ett kollektivt tänkande till att se människor som självständigt
tänkande och handlande subjekt. Genom sitt liv och sina individuella val visar han
också på behovet av att reflektera över hur den enskildes liv och lära står i relation
till varandra.
Cecilia Wejryd
Jag är präst, universitetslektor i kyrko- och missionsstudier med pastoralteologi vid
Uppsala universitet och docent i kyrkohistoria. Tillsammans med min man Lars-Ove
Sjöstedt, kyrkoherde och kontraktsprost, och våra barn Samuel, David, Hanna och
Maria bor jag i Balingsta utanför Uppsala.
Min avhandling Läsarna som brände böcker (2002) handlar om en
särpräglad svensk väckelsegrupp i Mellansverige på 1840-talet. Gruppen utvandrade
15
till USA och byggde upp en koloni i Illinois. Frågor om sekter, enfald och mångfald,
hur moderniteten upplevs som ett hot och samtidigt är en möjlighet och risker med
starka ledare är högintressanta i min avhandling och för mig.
Vidare har jag skrivit Svenska kyrkans syföreningars historia. Mer än
160 års syföreningshistoria visade sig vara ett spännande sätt att se på kyrkan på
gräsrotsnivå och ur kvinnors perspektiv. I boken Svenska kyrkans syföreningar 18442003 (2005) kan man läsa om denna tidigare ofta obeaktade folkliga sida av Svenska
kyrkans liv.
På senare tid har jag arbetat med att ur ett historiskt perspektiv se på
kvinnor som aktörer i församlingen. Det har bland annat resulterat i ett par artiklar
om prästfruar.
16