lutheran eller reformert?

LUTHERAN ELLER REFORMERT?
Uppsats av pastor Kiell Tofters, Östervåla
Lars Paul Esbjörn förändrades i sin kristna tro under årens lopp. Som tidigare
har beskrivits fick den unge Lars Paul ett andligt Gudsmöte under sin
konfirmation i Hudiksvalls kyrka. År 1832 vid 24 års ålder avskiljdes Esbjörn
till präst och den första tjänsten var i Östervåla 1832-1835. Därefter
tjänstgjorde han i Hille och Oslättfors 1835-1849. År 1839 träffade Esbjörn den
engelske metodistpastorn George Scott, den amerikanske presbyterianpastorn
Robert Baird samt skånske nykterhets- och väckelseprästen Peter Wieselgren.
För Esbjörn blev det en viktig fråga om att vara lutheran eller reformert.
Syftet med detta kapitel är att beskriva hur Esbjörn brottades med frågan under 1840talet i Sverige, 1850-talet i Amerika och 1860-talet i Sverige. Esbjörns sista stora
framträdande på den svenska offentliga arenan var 1865 i representationsfrågan, där
han visade hur skiljelinjen gick mellan lutheran och reformert. Jag låter både de
lutherska prästerna Gottfrid Billing och von Schéele samt den reformerte Lars
Lindberg komma till tals.
Denna uppsats innehåll:
a) Reformationen och protestantiska riktningar
b) Esbjörn blev reformert
Esbjörn för personlig tro och andlig frihet, metodist och reformert, fanns
reformerta väckelsen i Sverige, Esbjörns strid mot det reformerta.
c) Esbjörns drömland Amerika
Stor samstämmighet bland evangelikaler, Amerika en tillflyktsort för förföljda,
Antebellum: Evangelikaler och Politik samt Budskapet.
d) Esbjörn en sann lutheran
e) Representationsfrågan i Sverige
Kyrkoherde talar för representationsreformen, Vad ställning bör den svenske
prästen inta i förhållande till det vilande representationsförslaget, Esbjörns
svarsartikel: Den svenska prästen och det vilande representationsförslaget,
Esbjörn och representationsförslaget.
f) Amerika och inbördeskriget
Anledningen till amerikanska inbördeskriget, Abraham Lincoln, Amerika kristet
samhälle?, Fusion religion och politik, Bibeln och slaveriet, Inbördeskriget
förändrade kristen tro i Amerika, Lutheranerna i Amerika, Åtskillnad stat och
religion.
g) Reformert väckelserörelse i Sverige
Var väckelserörelsen verkligen reformert?, Gottfrid Billing: Finns reformert
inflytande i vår kyrka?, Erik Jakob Ekman och Svenska Missionsförbundet,
Biskop von Schéele: Lutherdomen är förmer, Lars Lindberg: Reformation pågår.
A) REFORMATIONEN
Reformationen började under 1200-talet i västerländsk kristendom och utvecklades under 1500-talet
till de olika allmänprotestantiska (reformatoriska) samfunden: i) Lutherska, ii) Reformerta iii)
Anabaptistiska, och iv) Anglikanska (England).
i)
Första reformationen. Den lutherska rörelsen fick sitt genombrott 1517, när Martin
Luther (1483-1546) spikade upp sin 95 teser mot avlatshandeln i Katolska kyrkan. Luther
översatte Bibeln till tyska och gjorde den tillgänglig för vanligt folk. Lutherska kyrkor blev
i regel statskyrkor och de byggde också sin tro på dokument som Augsburgska
bekännelsen samt att sakramenten (barndop, nattvard) är de medel som Gud använder
för att omvända människor.
ii)
Andra reformationen. Jean Calvin (1509-1564) anslöt sig till Luthers lära om
rättfärdiggörelsen genom tro samt Bibelns auktoritet, gällande nattvarden stod han mitt
emellan Luther och Zwingli. Calvin förkunnade att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka
som skulle bli frälsta. De utvalda skulle styra kyrkan och samhället. Ur kalvinismen kom
den reformerta kyrkan, kongregationalismen och presbyterianismen (understryker
Guds suveränitet, Bibelns myndighet och behovet av nåd genom tron på Kristus).
Reformerta ger sakramenten en symbolisk innebörd, men menar ändå att Kristus är
närvarande i den heliga måltiden.
iii)
Tredje reformationen. Hyldrych Zwingli (1484-1531) var radikalare än Luther och de
hade olika syn på nattvarden. Luther: ”Jesus var verkligen närvarande i brödet och vinet”
(realpresens). Zwingli: ”Nattvarden är endast en minneshögtid.” Zwinglis efterföljare blev
radikala anabaptister (vederdöpare): Enbart vuxna skulle döpas, dopet var enbart ett
tecken på personlig överlåtelse till Kristus (inte ett sakrament). Medlemskap i en kyrka
skulle ske frivilligt och utifrån troendeförsamlingens princip.
iv)
Fjärde reformationen. Henrik VIII i England bröt med påven 1534 och införde den
självständiga Anglikanska kyrkan med kungen som överhuvud. Ur denna kyrka kom
metodismen (John Wesley, 1703-1791) och puritanerna (reformatorisk rörelse i England,
uppstod 1570, motsvarighet till pietismen). Metodismens namn kom av medlemmarnas
strängt metodiska levnadssätt, budskapet var att livet kunde förändras genom
omvändelse.
Den kände predikanten Charles Spurgeon (1834-1892) i London under 1800-talet var reformert
baptist och hans predikningar spreds i många länder. Hans klassiska reformerta tro finns i dagens
evangelikala megakyrkor. Den amerikanske evangelisten Dwight L. Moody (1837-1899) verkade både
i Amerika och England samt kallades för den störste predikanten under 1800-talet. Hans evangelikala
väckelsekampanjer samlade mycket folk och många blev frälsta. Moody hade stort inflytande på
svenskar både i Sverige och Amerika. Det talades om Sveriges ”Moody feber” 1875-1880. Genom sin
svenske lärjunge, väckelsepredikanten Fredrik Franson (1852-1908) fick Moody stort inflytande i
svensk frikyrklighet vid tiden strax före sekelskiftet 1900.
Diagram över protestantiska riktningar och rörelser
Källa till diagrammet: Reformationen, Wikipedia.
B) ESBJÖRN BLEV REFORMERT
Esbjörn för personlig tro och andlig frihet
Genom mötet med Scott, Baird och Wieselgren blev Esbjörn frälst (född på nytt,
omvänd)), vilket han senare vittnar om. Att Esbjörn hade börjat inse betydelsen av
personlig frälsning, hade han fått genom att studera den amerikanske prästen John
Witherspoons bok ”Afhandling om Nya Födelsen”, som utkom 1838 i Sverige. Efter
frälsningsupplevelsen 1839 förändrades Esbjörn i sin förkunnelse från lag till nåd
genom personlig tro på frälsaren Jesus Kristus. Stor betydelse för Esbjörns
trosuppfattning under 1840-talet var också alla de engelska reformerta traktater som
han läste både under gymnasietiden under 1820-talet i Gävle samt under 1840-talet i
Hille. Traktaterna hade kraftfulla omvändelseappeller och var därigenom besläktade
med Witherspoons bok.
Esbjörns avskedspredikan 1849 i Hille innan avresan till Amerika var en stark
trospredikan. Kyrkoherde Jonas Söderblom (1823-1901), Nathan Söderbloms far, som
hörde Esbjörn predika under 1840-talet, skrev att ”Esbjörn var en renlärig lutheran i
allt”. Dock skrev Esbjörn i sitt brev den 30 januari 1856 till Eric Norelius:
”under den tiden jag var mera – vad skall jag säga? – metodistisk i mina religiösa åsikter”.
Genom Robert Bairds bok lärde Esbjörn, att det fanns en religiös frihet i Amerika,
som inte fanns i Sverige, och den grundlades 1775 genom en lag författad och
tillskyndad av president Jefferson, men det dröjde till 1833 innan bandet av enhet
mellan kyrka och stat upplöstes i staten Massachusetts. Det var i synnerhet
Baptisterna och Presbyterianerna som verkade för åtskillnad kyrka-stat.
När Esbjörn kommit till Amerika 1849 och startade församlingar, ville han att
människor skulle ha en personlig tro för att hälsas välkomna som medlemmar. Men
de flesta av dessa invandrade svenskar var vana med Svenska statskyrkan, där det
inte var fråga om personlig tro, och de ville ha samma system i Amerika. Så Esbjörn
ändrade sig! Metodister, baptister och missionsvänner hade rigorösare
intagningskrav än de lutherska församlingarna. Dessa ”frikyrkliga” församlingar
blev slutna sällskap för ”frälsta”. I Sverige fanns inte dessa ”frikyrkliga”
församlingar när Esbjörn emigrerade, i Amerika lärde han känna dem.
Augustanaprästerna välkomnade under 1850-talet och framöver en stor del av
immigrerande svenskar. Trots att det var trängre i porten till de ”frikyrkliga”, så
hade också de värvningskampanjer. Eric Norelius skrev: ”Så snart någon kunde förmås
att – framgå till ångestbänken eller altaret – (blev) en sådan utan vidare förklarad för
omvänd”. De flesta svenskarna som kom var lutheraner och var därför främmande för
metodister och baptister, som var okända eller förtalade samfund. Deras anknytning
till amerikanska moderkyrkor väckte också svensk misstänksamhet.
”The Baptist missionaries not only had to convince their countrymen that
membership in a church was necessary but also had to prove them that the Baptist
doctrine was true – and that the Lutheran was not. In other words there were many
more potential Lutherans than Baptists”.1
Ulf Beijbom: Emigrantkyrkan som sociokulturell organisation, En typstudie av svenskarna i Chicago
1846-1880.
1
Esbjörn var metodist och reformert
Den 30 januari 1856 skriver Esbjörn ett intressant och personligt brev till sin lärjunge
och medarbetare Eric Norelius. Brevet visar hur Esbjörns trosåskådning förändrats.
Det publicerades 1899 i ”Tidskrift för Svensk Evangelisk Luthersk Kyrkohistoria”.
Dina bekymmer i ämbetet tar jag innerlig del uti, emedan jag har själv även haft
dem under den tiden jag var mera – vad skall jag säga? – metodistisk i mina
religiösa åsikter. Sedan jag fick bättre ljus på evangelium och vet, att uti
kristenheten sker nya födelsen i dopet och icke egentligen uti den fallnes
omvändelse vid mognare år, har jag blivit fri från dem. Jag tror nu för visso, att
mången i all stillhet utan utvärtes – reformert – buller och bång står upp och
går till sin Fader, bekänner och får den yppersta klädningen etc., och att således
många kan, efter den vanliga reformerta läsare-måttstocken, anses för endast
”ärbara och natur-beskedliga människor”, som dock i hjärtat är trogna, ehuru
de icke vet tala så mycket därom.
Jag har blivit så bedragen på prat och munväder, att jag rakt icke frågar därefter,
utan nästan endast rättar mig efter levnadens prövosten (av deras frukt skall ni
känna dem – icke av deras prat och bekännelse och djupa sorg, förkrosselse,
glädje etc.). Jag har tusen gånger erfarit sanningen av de orden: ”De yttersta
skall vara de främst, och de främst de yttersta.” Följaktligen misstar vi oss
ganska ofta uti omdömet om vilka som är trogna, och vilka som icke är. I övrigt
måste man ock besinna, att enligt den lutherska läran måste var och en anses
för god (emedan han är i dopet bliven Guds barn), tills motsatsen bevisas; då
däremot det följer av det reformerta lärobegreppet, att var och en anses ond,
tills han bevisar motsatsen.
Slutligen måste man ock icke förgäta, att till nattvardens värdiga begående
fordras ej mer än trängtan efter nåd och efter tro, och hur vet vi, var denna
trängtan sannfärdigt finns? Dessa betraktelser har gjort mig lugnare och
frimodigare att även vid nattvardsbordet så på en förhoppning, tröstande till
Herren att ge växten, när evangelium rent och klart predikas. Vet du, jag har
blivit allt mer övertygad, att vårt folks och hela världens närvarande behov är
evangelium. Vi har haft för mycket lag och människoverk, varmed både
åhörares och lärares samveten har betungats.
Dina kval över predikans ofullkomlighet fruktar jag är för det mesta fiendens
verk, om du annars troget framställer evangeliets härliga och livgivande löften
och lär folket att i sakramenten, såsom de rätta nådens medel och kanaler, med
viss förtröstan mottar, vad evangelium lovar åt alla dem, som det icke med otro
förkastar. Har du åter här i Amerika lärt att visa folket till det predikade och
lästa ordet såsom det enda eller förnämsta nådemedlet, vars kraft och verkan
man måste på synnerligt sätt erfara, innan man får tro syndernas förlåtelse, då
torde dina bedrövelser vara ett Andens straff, varmed han vill bringa dig tillbaka
till ett mera evangeliskt sinne och framställningssätt. Jag brukar naturligtvis icke
ordet evangelisk i dess amerikanska mening.
Förföljelser, lögn och baktal etc. skall du icke bedrövas över, utan bed Herren,
att han må ge dig nåd att glädjas däröver eller åtminstone fördra det med
tålamod, ty det är ett av kännetecknen på Kristi sanna tjänare. Fröjda dig,
broder ty lider du med Kristus, så skall du ock med honom regera.
Ur Esbjörns brev till Norelius. Esbjörn hade en lättläst och vacker handstil. Under sin tid i Östervåla
1863-1870 skötte Esbjörn kyrkböckerna mycket väl med tydlig handstil. Norelius handstil var mycket
svårare att tyda.
Under de kommande decennierna, 1860-tal och 1870-tal, var det en stor kontrovers
mellan Augustanasynoden och missionsvännerna om församlingsmedlemskap.
Frågan var om Augustanasynoden skulle ha omvändelse (frälsning) eller dop
(barndop) som grund för medlemskap i församlingen. Lars Paul Esbjörn hade
ursprungligen fastslagit att endast sanna kristna kunde erhålla medlemskap. Senare
ändrade han sig och sade att ny födelse händer vid dopet, inte genom omvändelse
vid vuxen ålder. Han fastslog nu: ”Jag har förkastat mina gamla begrepp (mina
metodistiska idéer) och förtröstar att Herren ger växt när evangeliet är rent och
praktiskt predikat,” vilket reflekterade en mer traditionell luthersk syn.2
Fanns reformerta i väckelsen i Sverige?
Den reformerta väckelsen fanns i Sverige genom de många engelska reformerta
traktater som spreds från 1808 fram till 1856, då Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
bildades. När Evangeliska Sällskapet upphörde 1841 med traktatspridning, fortsatte
grosshandlaren och herrhutaren G. Th. Keyser att sprida traktater genom
Traktatagenturen. Under tolv år spred han anonymt 1 000 000 reformerta traktater.
Det anglo-amerikanska inflytandet på den svenska folkfromheten blev stor. The
David M. Gustafson: D. L. Moody and Swedes: Shaping Evangelical Identity among Swedish
Missions Friends 1867-1899, Linköping University 2008.
2
World´s Evangelical Alliance bildades i London 1846, en sammanslutning av
protestantiska kristna som strävade efter enhet, men mot katolicism och likgiltighet.
Evangeliska Alliansens svenska centralavdelning bildades 1853, men många ansåg
att hela andan i den var reformert, varvid den blev kraftlös. I januari 1856 lämnade
bland andra Rosenius och Elmblad styrelsen. EFS var en luthersk reaktion mot
Evangeliska Alliansen, att den sänt ut kolportörer som propagerade för troendedop,
men också mot masspridningen av reformerta traktater.3 Under 1850-talet bildades
också ett antal lokala traktatsällskap, som till stor del spred reformerta traktater. Så
visst förekom det reformerta inslag i den svenska folkväckelsen.
Läsare som samlades till konventiklar revolterade inte primärt mot den lutherska
tron i statskyrkan, men det var praktiskt att samlas i hemmen, där de fick leva ut sin
personliga tro. Konventikelns blev ett komplement till den allmänna gudstjänsten.
Dock var majoriteten av alla traktater som lästes i hem och konventikel av engelskt
reformert ursprung. I konventikeln möttes de ”som med allvar vilja vara kristna”
(Spener), ”de omvända” (Francke), ”de som hava Herren kär” (Zinzendorf), ”de
andeuppfyllda” (radikalpietismen). Pietismen var inte en ny läroriktning i
förhållande till den lutherska ortodoxin. Det var en praktisk reformrörelse och inte
en teologisk. ”Det nya hos pietismen var inställningen till läroinnehållet, kyrkan och
samhället och synen på fromhetens väsen och ett kristet liv.” Inom Pietismen tog
man personligt ansvar för sin tro och relation till Jesus Kristus. Hur är mitt egna
personliga förhållande till Gud? Vad innebär rättfärdiggörelse genom tron för mig?
Pietismen huvudintresse var betoningen av den enskildes Gudsförhållande. Det blev
fråga om personlig frälsning! Dock var konventikeln en opposition mot det ortodoxa
kyrkolivets institutionalisering. Kyrkokritiken växte under decennierna, särskilt mot
enheten mellan kyrka och stat, men huvudfåran var fortfarande luthersk. Den fria
väckelserörelsen byggde på demokratiska ideal, vilket ledde till att medlemmarna i
missionsföreningarna under 1870-talet tog initiativ till att bilda friförsamlingar med
egna tjänster, som förvaltade Ordet och sakramenten.4
Carl Olof Rosenius, som var metodistpastorn Georg Scotts efterföljare i Sverige, och
genom tidningen Pietisten och sina predikningar hade stor inverkan, var i grunden
lutheran men med viss reformert del som arv efter Scott. Prästerna H. B. Hammar
och C. A. Bergman i Skåne, som utgav och skrev i sin tidning Evangelisk Kyrkowän
1851-1857, var influerade av Skotska Frikyrkan och agerade för den i Sverige. På så
sätt var de reformerta, men stannade i Svenska lutherska statskyrkan. Peter Fjellstedt
hade stort inflytande på väckelserörelsen i Sverige vid mitten av 1800-talet, och
Esbjörn var en nära vän till honom. Olaus Brännström skriver i sin bok om Fjellstedt,
att han hade en ”evangelikal missionssyn som Fjellstedt fostrats i med dess karaktär
av reformert inspirerad bibelrörelse, själavinnarnit, världserövrarhåg och
3
Anders Jarlert: Romantikens och liberalismens tid, Sveriges kyrkohistoria del 6, Verbum, Stockholm
2001.
4 Bror Walan: Församlingstanken i Svenska Missionsförbundet, Gummessons Bokförlag, Stockholm
1964.
apokalyptiskt färgat kallelsemedvetande”.5 Fjellstedt tog många intryck från
Baselmissionen, där han medarbetade under många år. I Baselmissionen fanns en
ekumenisk öppenhet och många olika trosriktningar sammanfördes, ”bl.a.
representanter för den reformerta (kalvinistiska) traditionen”. 6 Cecilia Fryxell hade
också vistats vid Baselmissionen och med sina flickskolor i Hälsingborg, Västerås och
Kalmar kom hon att påverka många kvinnor.
Baptismen som grundades 1848 i Halland genom F.O. Nilsson var reformert, och den
blev känd genom striderna kring F.O. Nilsson under 1850-talet. Baptismen fick fäste i
Stockholm, och prästen Anders Wiberg, som blivit döpt och baptist blev svensk
ledare efter några år i Amerika. Wiberg fick stöd från Amerika. Scott var från
Skottland men under 1860-talet började de amerikanska metodisterna driva mission i
Sverige. De amerikanska väckelseidéerna fördes in i Sverige.7
Esbjörns strid mot det reformerta
Esbjörn, som 1849 kom till Amerika, och Hasselquist, som kom 1852, var mycket
kritiska till svensk statskyrklighet, när de anlände till Amerika. På grund av kampen
de hade på nybyggarfronten i väster förändrades deras värdering av lutherdomen,
som de var uppfostrade i. Teologiskt var de fortsatt konservativt lutherska. Men
striden de fick föra mot metodister och baptister under 1850-talet, gjorde att de mera
betonade sakramenten än de gjorde i Sverige under 1840-talet. Och metodismen och
baptismen räknade Esbjörn som reformerta. Esbjörn och Hasselquist blev mycket
kritiska mot den liberala ”amerikaniserade lutherdomen” (”new measure”), varvid
de tydligare bekände sig till lutherska kyrkans bekännelsesamling. Esbjörns och
Hasselquists förändring i Amerika under 1850-talet, fick Sverige kunskap om när de
kom till hemlandet under 1860-talet. När Esbjörn och Hasselquist kom till Amerika
var den lutherska kyrkan där i kris. Den var splittrad, utspridd över hela landet,
många provinsiella synoder. När invandringen ökade, så ökade också de lutherska
synoderna, varvid särskilt de tyska fick en starkt konservativ prägel. Den
amerikanska lutherdomen med teologen S.S. Schmucker ville rensa ut villfarelser ur
Augsburgska bekännelsen, vilket inte ”gammal-lutheranerna” från Tyskland kunde
gå med på. Svenskarna sällade sig till tyskarnas lutherska åsikt.8
Olaus Brännström: Peter Fjellstedt Mångsidig men entydig kyrkoman, Svenska Institutet för
Missionsforskning Uppsala Universitet, Uppsala 1994.
6 Inga Elgqvist-Saltzman: Lärarinna av Guds nåde Cecilia Fryxell, Carlsson Bokförlag, Stockholm 2010.
7
Gunnar Westin: Emigranterna och kyrkan, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag,
Stockholm1932.
8 Gunnar Westin: Emigranterna och kyrkan, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag,
Stockholm1932.
5
Karl A. Olsson (1913 – 1996), rektor för North Park University, Chicago, USA:
For a time it seemed as if Lars Esbjörn, T.N. Hasselquist, Erland Karlsson, and
others might provide a pietistic type of Lutheran congregation for the arriving
immigrants. But this was not to be. After a very short time the Swedish
Lutherans, like their German counterparts, moved in a more confessional and
liturgical direction. The reasons are many and complicated. In the first place
there was pressure from the immigrants themselves. Many of them wanted the
formal Lutheranism of their home parishes. Secondly, as we have indicated, the
influx of German and Scandinavian Lutherans, other than Swedes, caused a
general movement toward a more confessional church. In the third place
competitive Swedish denominations pushed the Swedish Lutherans toward
defining their character in confessional terms. What they finally arrived at was
not a copy of the Church of Sweden, but a skillful compromise. They
abandoned the idea of a regenerate church for that of a folk church, but they
required of all those seeking admission to their churches 1) a re-affirmation of
their faith in the Lutheran symbola, and 2) a submission to the authority of the
local congregation in the matter of church discipline. Swedish Lutherans in
America were actually excluded from membership for leading a dissolute life,
something that would not have happened in the National church of Sweden.9
Ungefär samtidigt som L. P. Esbjörn, T. N. Hasselquist och Erland Karlsson började
sin lutherska verksamhet i Amerika, anlände baptistpredikanterna F. O. Nilsson, G.
Palmquist och A. Wiberg. Det blev motsättningar mellan lutheranerna och de
reformerta baptisterna. Lutheranernas lära om pånyttfödelse genom bestänkande av
vatten på spädbarn var för baptisterna ren vidskepelse och det värsta slaget av
kätteri och irrlära. Genom doktrinen om förutbestämmelse och utväljelse var många,
inte alla, av baptistpionjärerna attraherade till kalvinism och influerade till ett stort
mått av reformert teologi. Särskilt f.d. lutherske prästen Anders Wiberg var en
hårdnackad försvarare av läran av utväljelse. Wiberg skapade sitt kraftfulla
teologiska synsätt genom noggrant studium av engelsk och amerikansk teologisk
litteratur. F. O. Nilsson var på samma våglängd, under det att Gustaf Palmquist var
mer moderat. Senare blev ledarna för svenska baptisterna i Amerika mindre
kalvinister, men med stor betoning på den mänskliga delen i frälsning, medans
andra betonade gudomlig förutbestämmelse och nåd.10
C) ESBJÖRNS DRÖMLAND AMERIKA
Under 1840-talet bestämde sig Lars Paul Esbjörn för att utvandra till Amerika. I
början av decenniet hade han träffat Robert Baird, presbyteriansk präst och teolog i
Amerika, författare och nykterhetsman, som övertygade Esbjörn om den andliga
Karl A. Olsson (1913 – 1996), rektor för North Park University, Chicago, USA, 1959 – 1970, samt
pastor inom Evagelical Covenant Church, forskade grundligt i 1800-talsväckelsen i Sverige och bland
svenska invandrare i USA. 1962 utgav han bokverket ”By One Spirit”, som handlade om den svenska
evangeliska kyrkan i Amerika. Detta citat är ur boken ”A Family of Faith”, 1975.
10 Adolf Olson: A centenary historyBaptist Conference Press, Chicago 1952.
9
friheten i Amerika. Bairds bok ”A View of Religion in America”, som utkom 1842,
studerade Esbjörn noggrant. Baird skrev om frivillighetens stora kraft och verkan i
Amerika, väckelserna, hur man blir medlem i församlingarna genom personlig
bekännelse. Allt detta längtade Esbjörn till från motstånd och trångsynthet i Sverige.
Baird beskrev också slaveriet i Amerika som den värsta samhällsondska. Esbjörn
kom i Amerika att ta ställning mot slaveriet.11 För att sätta in Lars Paul Esbjörn i hans
amerikanska sammanhang och hur det påverkade honom, gör vi en historisk
återblick.
Stor samstämmighet bland evangelikaler
Under Esbjörns tid i Amerika 1849 – 1863 dominerades landets religiösa liv av en
expansiv, ”väckelsefokuserad evangelikalism”. Den amerikanska evangelikalismen
var dominerande bland de protestantiska och reformerta kyrkorna med radikal
bibeltro, väckelsefromhet och helgelse. Termen ”evangelikal” (evangelium;
euangelion) härstammar från Westfaliska freden 1648, som avslutade det trettioåriga
religionskriget. De reformerta kallades då för evangelikaler jämte lutheraner. Denna
betydelse associerades senare med ”the Great Awakening” (den stora väckelsen) i
Europa och Amerika under 1700-talet och fortsatte under 1800-talet, när namnet
adopterades av sådana organisationer som Evangeliska Alliansen, som grundades i
London 1846. Inom lutherska kretsar har man mer använt termen ”evangelisk”.12
Robert Baird, som väl kände till europeisk kritik mot amerikansk religiös pluralism,
betonade enheten bland de kristna i Amerika. Baird gav 1856 ut en ny bok, förlagd i
New York, ”Religion in America; or, An Account of the Origin, Relation to the State,
and Present Condition of the Evangelical Churches in the United States”. Baird
förklarade att ”de olika evangelikala riktningarna i Amerika borde ses som
utgreningar av en stor kropp, ty evangeliska kristna uppvisar en mest remarkabel
överensstämmelse i synen på alla viktiga punkter”. Evangelikalernas gemensamma
troslära innehöll:
1. En Treenig Gud.
2. All mänsklighets synd, skuld och fördömelse.
3. Ett gottgörande och försoning av Guds Son som är tillräckligt att skaffa
frälsning för alla människor.
4. Pånyttfödelse av Den Helige Ande som producerar ånger och tro.
5. Den slutliga domen för alla människor, vilket leder till evig förtvivlan för de
onda samt välsignelse för de rättfärdiga.
Se avsnittet ”Om religionsfriheten i Förenta Staterna” i kapitlet ”Esbjörns utbildning, vetenskap och
musik”.
12 David M. Gustafson: D.L. Moody and Swedes: Shaping Evangelical Identity among Swedish
Mission Friends 1867-1899, Linköping University 2008.
11
6. Den som inte stod för dessa trossatser kunde inte bli församlingsmedlem.
7. Ett moraliskt liv och en personlig erfarenhet av frälsning var väsentlig.
Baird fastslog att 19 av 20 evangelikala kyrkor i Amerika trodde att ”bli född på nytt”
var avgörande och väsentligt. ”And very few, indeed, admit the doctrine that a man
who is not `converted` … may come without sin to [the Lord´s Supper].”13 När
Esbjörn återvände till Sverige 1863 höll han inte längre med Robert Baird i hans syn
på den kristna friheten och enheten i Amerika. Han hade fått nog av frihet och
konkurrens. Dock rubricerades Förenta Staterna 1860 som världens mest kristna
nation. Hur blev det så?
Amerika en tillflyktsort för förföljda
Under 1600- och 1700-talen flydde franska hugenotter och engelska puritaner till de
nordamerikanska kolonierna undan religionsförföljelserna i Europa. När Amerikas
Förenta Stater konstituerades 1776 proklamerades mänskliga rättigheter och
religionsfrihet i oavhängighetsförklaringen. 1789 års nya konstitution sade att
förbundsstaten skulle vara neutral i konfessionellt avseende, dvs. åtskillnad mellan
kyrka och stat. I alla delstater blev det skilsmässa mellan kyrka och stat. Det
utvecklades en amerikansk kristendomstyp med särskilda kännetecken.
1. Inriktning på känslolivet, emotionalism, med stora väckelser. Jonathan
Edwards (1703 – 1758) hade stora massmöten, som följdes upp av mindre
gruppmöten och privat själavård.
2. The Kingdom of God skulle förverkligas i Amerika genom kalvinsk
(reformert) framstegsoptimism och etik.
3. Baserad på individernas viljeliv och personlig avgörelse, voluntarism.
4. Liberalism, fri konkurrens om människor till sina kyrkor.
5. Frivillig anslutning till kyrkosamfund, frivillighetsprincip.
6. Nybyggarna var handlingsmänniskor, engagerade med stor aktivitet.
7. Splittring i många kyrkor och samfund, denominationalism.14
Ur den engelska anglikanska kyrkan kom episkopala kyrkan och metodismen, som
nu var demokratiskt uppbyggda frikyrkor. Den puritanska kyrkan, som hade
reformert och kalvinsk grund, etablerade sig redan på 1600-talet i Amerika som
kongregationalism och presbyterianism. De flesta kyrkor i Amerika engagerade sig i
utbildning, redan 1636 grundade kongregationalisterna Harvard College och 1701
Yaleuniversitet. Kongregationalism och presbyterianism var stora vid nationens
Richard J. Carwardine: Evangelicals and Politics in Antebellum America, The University of
Tennessee Press, Knoxville 1997.
14 Alf Tergel: Från Jesus till Moder Teresa, Kristenhetens historia, Verbum, Stockholm 2001.
13
bildande, men baptism och metodism växte snart förbi dem genom invandring och
väckelser. De var väckelsesamfund som arbetade med omvändelse, vilket svarade
mot nybyggarmentaliteten. De kalvinska samfunden i öststaterna blev distanserade
av väckelsesamfunden i att rekrytera invandrarna, när de bosatte sig allt längre
västerut.
Genom invandring av irländare, tyskar och sydeuropeer växte den katolska kyrkan,
som i Amerika fick göra sig av med den europeiska ultramontanismen och bli en
kyrka med demokratiska frihetsideal. Ultramontanismen under 1800-talet syftade till
ett starkt påvedöme, ville återuppliva medeltiden, stärkande av kyrkan gentemot
staterna samt dogmen om påvens ofelbarhet. Det blev stora motsättningar mellan
katoliker och evangelikaler. Rasfrågan och slaveriet blev under 1800-talet en stor
splittring i och mellan samfunden, mellan norr och söder. 1855 utgjorde 40 % av
befolkningen i sydstaterna av slavar. Lutheraner från Tyskland och Skandinavien
integrerades inte med andra samfund p.g.a. sin Augsburgska bekännelse.
Spänningen från hemlandet i förhållande till reformerta och pietistiska
väckelserörelser hade lutheraner med sig, vilket ledde till att lutheranerna höll sig för
sig själva och grundade sina egna synoder.15
Antebellum Evangelikaler och Politik i Amerika – innan inbördeskriget
De evangeliska kyrkorna växte starkt och snabbt från 1820 till 1865, och de hade stor
inverkan på amerikansk politik och kultur. Om man räknar vuxna, barn, sökare och
medlemmar var vid mitten av 1800-talet 60 % av befolkningen (30 miljoner) under
direkt evangelikalt inflytande. Katolikerna påverkade 15 %, icke evangelikala
protestanter16 påverkade 10 %, judar 1 %, 15 % hade ingen anknytning till kyrkor.
När fransmannen Alexis de Tocqueville 1831 besökte Amerika slogs han av hur
viktig den kristna tron var i USA, trots att den inte direkt tog del i regeringens arbete.
I Mellanvästern där svenskar slog sig ned, var de flesta kristna evangelikaler med
reformert bakgrund. Det var här som Esbjörn lärde känna reformerta. Vid mitten av
1800-talet var moraliska, kulturella och religiösa frågor viktigare i politiken än den
ekonomiska utvecklingen. Sådana frågor var vilodagens helgd, nykterhet, folkskolor
och slaveriet. 17 Evangelikaler med kalvinsk bakgrund ville ha en kristen republik. De
flesta strävade efter ”det goda samhället”. De protestantiska kyrkorna hade stor
betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Amerika.18
15
Alf Tergel: Från Jesus till Moder Teresa, Kristenhetens historia, Verbum, Stockholm 2001.
Lutheraner tillhörde denna grupp tillsammans med mormoner, kväkare, högkyrkliga episkopaler,
universalister, unitarianer samt tyska sekter.
17
Roger Kvist: Republikan och Lutheran: Svenska invandrares politiska identitet före inbördeskriget,
Svenska Casselsällskapet 2005.
18
Roger Kvist: Republikan och Lutheran: Svenska invandrares politiska identitet före inbördeskriget,
Svenska Casselsällskapet 2005.
16
Antal medlemmar i protestantiska samfund i USA, 1855
Kyrkosamfund
Medlemmar
Metodist Episkopal
799,431
Metodist Episkopal Syd
625,763
Regular Baptist Syd
537,907
Regular Baptist Nord
331,555
Old School Presbyterian
231,404
Kongregationalist
207,608
Evangelisk Lutheran
200,00019
Kristi Lärjungar
170,000
New School Presbyterian
143,029
Protestant Episkopal
105,350
Universalist
100,000
Cumberland Presbyterian
90,000
Tysk Reformert
75,000
Metodist Protestant
70,015
United Brethren
67,000
Antimission Baptist
66,507
Friends
64,000
Freewill Baptist
51,775
Totalt
3,936,344
20
1) Evangelikalerna ville också engagera sig i politik och samhällsuppbyggnad i
Amerika, såsom andra grupper och intressen gjorde. De kunde inte simma
mot strömmen. Under 1840- och 1850-talen var politik livsluften, varje person
var en politiker, de pratade politik. I kyrkorna predikade pastorerna politik.
2) Evangelikalerna innan inbördeskriget 1861 – 1865 var påverkade av det
puritanska konceptet att staten var en moralisk varelse, att kristna hade en
politisk plikt att utveckla och vidmakthålla dygd och högsta etiska standard i
civila affärer. De hade ansvaret att beskydda sitt land gällande republik och
demokrati.
År 1860 tillhörde 22 % av den de svenskfödda I Amerika en församling I den lutherska
Augustanasynoden. (Källa: Roger Kvist: Republikan och Lutheran, 2002.)
20
Richard J. Carwardine: Evangelicals and Politics in Antebellum America, The University of
Tennessee Press, Knoxville 1997.
19
3) Evangelikalerna i alla läger var överens om att ens tro skulle skapa och styra
ens uppträdande, inte bara på söndagen men under hela veckan, i alla livets
faser.
4) Evangelikal tro var kärnan i evangelikalt uppträdande i alla frågor från
utbildning till kön till ras. Man valde att bli evangelikal; man kunde inte födas
in i en tro eller erhålla medlemskap genom konfirmation.
5) Evangelikalism inkluderade alla som trodde att pånyttfödelse (Second Birth)
var väsentlig för frälsning – ingen kunde komma till himlen utan en
emotionell erfarenhet och avgörelse i sitt hjärta att han accepterade Gud´s nåd
och invigde hela sitt liv till hans ära.21 22
Antebellum Budskapet i Amerika – innan Inbördeskriget
Metodister, baptister och Kristi Lärjungar var mycket framgångsrika under 1800talet, därför att deras budskap speglade den demokratiska impulsen i det större
samhället. Gud talade direkt till sitt folk genom visioner och drömmar. Metodister
argumenterade att varje människa kunde välja att bli frälst, man hade lämnat den
kalvinska doktrinen om predestination för arminianismen.23 Metodister och baptister
var demokratiskt orienterade. Afrikanska amerikaner, som fortfarande var slavar,
sökte en tro som skulle utrusta dem i den Nya Världen. Det var framförallt fem
frågor som uppfyllde evangelikalerna.24
Sakramentalister var inte evangelikaler, ty de trodde att frälsning och Gud´s nåd kom primärt
genom sakramenten och inte genom personlig omvändelse. Till sakramentalisterna räknades
katoliker, högkyrkliga episkopaler, lutheraner och Österns ortodoxa.
22 Curtis D. Johnson: Redeeming America, Evangelicals and the Road to Civil War, The American
Ways Series, Chicago1993.
23 Arminianism, en av Jacobus Arminius utformad kristen trosriktning, som stod i opposition till
Calvins lära om ett förutbestämt öde för varje människa som antingen innebar frälsning eller
förtappelse (läran om den dubbla predestinationen). Istället ansåg den reformerte teologen Arminius
att läran om människans fria vilja går att kombinera med tron på att Gud är allsmäktig och allvetande,
och betonar de tecken av kärlek som Gud står för. Han ville mildra Calvins stränga
predestinationslära, som han ansåg bygga på Guds godtycke. Gud fördömer endast dem som är
obotfärdiga eller inte tror på Kristi försoningsoffer för våra synder. Arminianismen blev i Europa en
relativt inflytelserik rörelse, och lockade till en ökad humanistisk kulturströmning. Som religiös
inriktning, i form av egna separata trossamfund, är den idag relativt liten, men då den influerade den
engelska kyrkan (officiellt från och med 1628), John Wesley, grundaren till metodismen, och
reformerta väckelserörelser i USA vid 1800-talets mitt, lever dess läroståndpunkt vidare i den
Anglikanska kyrkogemenskapen, metodismen och bland många evangelikaler. Källa:
Nationalencyklopedin, Wikipedia.
24
Curtis D. Johnson: Redeeming America, Evangelicals and the Road to Civil War, The American
Ways Series, Chicago1993.
21
1. Folk med Guds Ord – People of the Word.
Centrum i protestantisk och evangelikal tro var att människorna inte behövde gå till
prästen för att direkt kommunicera med Gud. Det kunde den troende själv och
Bibeln var auktoriteten för kristen tro, vilket Martin Luther hade påvisat – Sola
Scriptura. Detta stämde också med de erfarenheter läsarna i Sverige hade.
Kalvinisterna i Amerika visade att Bibeln var en handbok för livets alla
angelägenheter, att det amerikanska samhället skulle bygga på bibliska principer.
Abraham Lincoln, som var president under Inbördeskriget, kom från en separatist
baptistisk familj, studerade Bibeln och använde den som källa till styrka vid tider av
personliga och nationella kriser. Evangelikaler var pionjärer gällande massmedia och
tryckteknologi. De spred Ordet från sina tryckpressar. 25 Lutheranen Hasselquist var
också pionjär gällande massmedia samt skriva och ge ut tidningar, genom vilka han
hade stor påverkan på svenska immigranter.
2. Pånyttfödelse – The Second Birth.
Uppenbarelse om behovet av personlig omvändelse, ta emot Jesus som Frälsare i sitt
liv, hörde ihop med bibelstudiet. Stor betydelse fick den presbyterianske
evangelisten Charles Finney (1792 – 1875), som från 1820 och framåt ledde stora
väckelsekampanjer, där människor blev frälsta. Han omformade kalvinskt tänkande
till att varje individ har ett val. Han trodde att människor, inte Gud, hade det sista
ordet om man skulle tillbringa evigheten i himlen eller helvetet. Detta stämde också
för de svenska läsarna som utvandrade till Amerika. Finney´s största framgångar var
hos de välbärgade, därför att hans budskap och metoder liknande dem som växte
upp i ”commercial economy”. Lutheraner var länge kritiska till amerikanska
väckelsepredikanter, särskilt metodister. De var ”fanatics, head-hangers, knee-sliders
and foot-stampers”. Men senare generationer av lutheraner började använda dessa
väckelsemetoder.26 Däremot betonade Lars Paul Esbjörn i början av 1850-talet
behovet av personlig omvändelse för att få tillhöra församlingen, vilket han senare
tog bort. Det var metodism och statskyrkosvenskarna ville inte ha det. Den
amerikanska lutherdomen var påverkad av reformert och metodistisk lära, men det
avvisades sedan av europeiska lutheraner i Amerika.27
3. Ett gott kristet liv – A Just and Holy Life.
Evangelikaler trodde att omvändelse var viktigt för ett kristet liv. Pånyttfödelsen var
bara det första steget i ett rättfärdigt och heligt liv. i) Lydnad till Gud var väsentligt.
25
Curtis D. Johnson: Redeeming America.
Curtis D. Johnson: Redeeming America.
27
Roger Kvist: Republikan och Lutheran: Svenska invandrares politiska identitet före inbördeskriget,
Svenska Casselsällskapet 2005.
26
ii) Att leva rätt visade kraften i omvändelsen. iii) Gott uppförande var ett vittnesbörd
för världen. iv) Hunger efter rättfärdighet som en form av självdisciplin. v) Genom
att leva rättfärdigt utbredde man Guds Rike på jorden. Att utveckla sitt andliga liv
gick parallellt med amerikanens önskan att förbättra kvaliteten i sitt liv.
Perfektionism uppenbarade sig vid 1800-talets mitt både i sekulär och andlig form.
Den evangelikala drivkraften att göra sina liv perfekta var del av en större
amerikansk ansträngning att utveckla den kvaliteten både individuellt mänskligt och
hela samhället. De evangelikala ville förändra Amerikas hela struktur. När de vände
sig utåt för att förlossa nationen, var knappast någon amerikansk institution
oberörd.28 De svenska invandrarna var delaktiga i detta, de byggde nya hem, startade
kyrkor och skapade svenska samhällen runt om i USA. Det berättas flera gånger hur
Esbjörn tog hand om utblottade immigranter, gav dem hus och mat samt vägledning
för vidare färd. Det var utslag av hans kristna övertygelse.
4. Gud´s utvalda folk – God´s Chosen People.
Att amerikaner var Gud´s utvalda folk fanns från början redan under kolonialtiden
och vidare under seklerna. Pionjärerna kände sig utvalda av Gud och Amerika skulle
vara en mönsternation. De svarta slavarna kunde inte hålla med om denna tanke. För
att friköpa Amerika måste slaveriet utrotas. Slavfrågan kom att dela Amerika i Nord
och Syd, även samfunden delades. Omkring mitten av 1800-talet skärptes
motsättningarna genom att grupper i Nord – abolitionismen – skärpte kraven på
utrotning av slaveriet. För dem var slaveriet ett ont och landets förbannelse. I Syd
försvarade man slaveriet med argument från både Gamla och Nya Testamentet.
Lutheranen Hasselquist var tidigt tydlig i slavfrågan och argumenterade i sin tidning
Hemlandet mot slaveriet. Även Esbjörn var emot slaveriet. Många kristna hade röstat
på Whig-partiet, men det förlorade i makt och inflytande under 1850-talet. ”Det
republikanska partiet växte fram i Nord och ersatte Whigs 1854 samt tog ställning
emot slaveriet. Svensk och lutheran blev synonymt med republikan. Det
republikanska ståndpunktstagandet mot slaveriet var grundat på den pietistiska
föreställningen om fullkomlighet.”29
I Syd röstade man på Demokratiska partiet, som inte tog klart avstånd från slaveriet.
Trots det starka evangelikala inflytandet i Amerika, 1860 var 60 % under direkt
28
Curtis D. Johnson: Redeeming America.
Roger Kvist: Republikan och Lutheran: Svenska invandrares politiska identitet före inbördeskriget,
Svenska Casselsällskapet 2005.
29
inflytande, samt att de med andra samfund bad till Gud om att Gud´s Rike skulle
tillkomma Amerika med enhet och välstånd, utbröt Inbördeskriget.30
Trots båda världskrigen, 1812 års krig, Mexikanska kriget, Vietnam, Irak och
Afghanistan dog flera amerikaner i Inbördeskriget än under alla andra krig
tillsammans som Förenta Staterna har deltagit i. Inbördeskriget startade 12 april 1861
och svenskar engagerade sig i tre kompanier. Redan den 28 april 1861 höll Lars Paul
Esbjörn en gudstjänst för det nybildade svenska artilleribatteriet i Chicago. ”Han
sade att en soldat kan förlita sig på Guds ord och löften, då saken striden gäller är
Gud behaglig och då soldaten tillika är en Kristi stridsman. Slavintresset som gjort
uppror mot den bestående regeringen stred mot all gudomlig och mänsklig rätt.
Unionens sak var därför rättfärdig. Soldaterna som mer än andra är utsatta för faror
måste genom Kristus stå i levande gemenskap med Gud.” Två av Esbjörns söner –
Joseph och Wilhelm – gick ut som frivilliga i kriget. Wilhelm stupade i början av
kriget.31
5. Jesu återkomst – The Coming of the Lord.
I Nya Testamentet talar både Jesus och Paulus och framförallt Johannes i
Uppenbarelseboken att Jesus skall återkomma till jorden en andra gång för att hämta
de som tror på honom. Jesus betonade att vi skall vara beredda, när han kommer
tillbaka. Läran om de yttersta tiderna kallas för eskatologi. I Uppenbarelseboken
kapitel 20 talas om ett 1000-årsrike, då Jesus skall regera på jorden och det skall vara
fullkomlig frid. Luther och Calvin tolkade 1000-årsriket allegoriskt, men många
protestanter trodde på det bokstavligt. Två skolor växte fram. Premillennialister
menade att Jesus fysiskt skulle komma innan 1000-årsriket och råda under det på
jorden. Postmillennialisterna menade att Jesu´Ande aktivt skulle befordra hälsa,
rikedom och rättfärdighet under 1000 år, men att han fysiskt skulle uppenbara sig
efter millenniet. Gud skulle använda Amerika att introducera det kommande 1000årsriket. ”Premillennium” uppfattning växte bland väckelsekyrkorna baptister,
metodister och de svarta slavarna. Det var angeläget att vinna så många som möjligt
innan Jesus kom tillbaka. Under år 1858 blev 500 000 omvända i en fantastisk
väckelsekampanj. ”Postmillennium” uppfattning fanns bland de mer högkyrkliga
samfunden. Man var överens om att 1000-årsriket skulle bli ett jordiskt paradis, ett
kommande Guds Rike. Det var viktigt att predika, be och missionera om det. Men
kontroversen om slaveriet delade nationen. Bön om 1000-årig enhet besvarades inte,
istället kom det fruktansvärda Inbördeskriget. Det blev en stor besvikelse och fler
30
Curtis D. Johnson: Redeeming America.
Roger Kvist: Svenskarna i Illinois och det Amerikanska Inbördeskriget, Umeå Universitet, Umeå
2002.
31
blev postmillenniaster.32 Det verkar som om den stora uppståndelsen kring Jesu´
återkomst gick Esbjörn förbi. Jag har inte funnit några predikningar i detta
apokalyptiska ämne. Lutheraner i allmänhet har inte predikat mycket över ”de
yttersta tingen”, trots att artikel 17 i Augsburgska bekännelsen handlar om Kristi
återkomst, domen, evigt liv med glädje för de rättfärdiga och fördömelse med plåga
för de ogudaktiga och djävulen.
Efter Inbördeskriget växte intresset för Jesu återkomst och den nya ”premilleniala”
synen, som betonade att världen skulle inte bli bättre förrän Jesus återvände
personligt och satte upp sitt rike på jorden. Särskilt evangelisten Moody och hans
medarbetare förkunnade Jesu återkomst.33
Detta var den amerikanska bakgrunden och upplevelsen för Esbjörn, när han 1865
läste en anonym artikel angående det vilande representationsförslaget i tidningen
Wäktaren nummer 20 1865 och som var underskriven av ”Kyrkoherde”.
D) ESBJÖRN EN SANN LUTHERAN
Esbjörn fick balansera sig fram mellan olika trosåsikter och synoder i Amerika. Den
amerikanska lutherdom som Esbjörn mötte i Amerika var påverkad av reformert och
metodistisk lära. Många amerikanska lutheraner avvisade pånyttfödelsen genom
dopet och Kristi verkliga närvaro i nattvarden. Esbjörn försökte avgränsa sig från
Jonas Hedström och Methodismen, Gustaf Unonius och Episkopalkyrkan samt
amerikanska kongregationalister och presbyterianare, vilka var reformerta. De
evangelikala och väckelsekristna i Illinois var under utveckling bort från kalvinsk
predestinationslära, (som sade att Gud redan vid skapelsen förutbestämt vilka som
skulle frälsas och vilka som skulle fördömas,) till en arminiansk teologi, (som
menade att Gud ville att alla människor skulle frälsas och att människan med sin fria
vilja kunde ta emot Guds nåd). Under det tidiga 1800-talets väckelse, ”The Second
Great Awekening”, förkunnades att alla människor kunde frälsas genom
omvändelse och helgelse.34
Norrmännen var ett decennium före svenskarna i fråga om kyrkoorganisation. När
Esbjörn kom till Amerika fanns det ett tiotal norsk-lutherska församlingar i
Wisconsin, Illinois och Iowa. Esbjörn lärde känna pastor Paul Andersen i Chicago
och han tillhörde den Frankeanska synoden, som var mer reformert än luthersk. Paul
Andersen var influerad både av Hans Nielsen Hauge i Norge och Elling Eielsen i
Amerika. Genom sina resor i Amerika kom Esbjörn i kontakt med många människor
32
Curtis D. Johnson: Redeeming America.
David M. Gustafson: D. L. Moody and Swedes: Shaping Evangelical Identity among Swedish
Mission Friends 1867-1899, Linköping University 2008.
34 Roger Kvist: Svenskarna i Illinois och det amerikanska inbördeskriget, Umeå Universitet, Umeå 202.
33
och han insåg vikten att höra samman med några. Esbjörn var inte endast
församlingspräst, han kände sig kallad att betjäna alla i större områden, men han
kände sig främmande för ”American Lutheranism”. Den 18 september 1851 bildades
”North Illinois Synod” i Cedarville, Illinois med amerikanska, tyska och
skandinaviska lutheraner. Esbjörn kom en dag för sent, men han var på sin vakt. I
konstitutionen stod nu att Augsburgska bekännelsen var i huvudsak riktig
lärogrund. Esbjörn sade att uttrycket ”i huvudsak riktig” kunde tjäna till täckmantel
för vilka läror som helst. Han värnade om sin rena och oförfalskade lutherska tro.
Esbjörn reserverade sig och anslöt sedan sina tre församlingar Andover, Moline och
Galesburg. Esbjörns reservation var en föregångare till kommande lärostrider och
Augustana Synoden.35
I Springfield drev North Illinois Synod högre utbildning i ”Illinois State University”,
och Esbjörn var intresserad av utbildning. Han föreslogs av skandinaverna i synoden
till en skandinavisk professur och började 1858. Med honom följde ett antal
skandinaviska elever. Men Esbjörn kom snart i teologiska tvister med skolans rektor,
W.M. Reynolds. Esbjörn protesterade mot att böckerna i religion och troslära var
reformerta.
In 1858, a Scandinavian professorship was established at the university with Lars Paul Esbjörn
as the first incumbent. It proved a disastrous move. Esbjörn´s confessionalism had already
made him a marked man in the Synod, and he, in turn, resented the leadership of the
university. There were other irritations. The teaching schedule was irksome and the financial
arrangemants complex and unstable. But the root cause of difficulty was the disparity
between the theological climate of the school and Esbjörn´s spirit.36
Det ledde till att den kompromisslöse Esbjörn lämnade Springfield med sina
skandinaviska elever, och han tog initiativet till bildandet av Augustana Synoden
och dess prästutbildning 1860, som helt skulle vila på Augsburska Bekännelsen.
Dock fick prästkandidaterna ”omtala sin omvändelse, andliga erfarenhet och kallelse
av Herren till det heliga predikoämbetet”. Sedan 1863 var Esbjörn hemma i Sverige
och han engagerade sig nu i debatten om det nya representationsförslaget.
E) REPRESENTATIONSFRÅGAN I SVERIGE
Sveriges folk representerades i sin riksdag av de fyra stånden adel, präster, borgare
och bönder. Men under första delen av 1800-talet hade denna representation blivit
obsolet. Prästeståndet förlorade sin auktoritet som lärostånd, genom att den profana
utbildningen växte fram. Prästerna förlorade sin makt vid universiteten.
Prästeståndet förlorade också sitt inflytande genom att väckelserörelserna med sin
demokratiska uppbyggnad växte fram, konventikelplakatet avskaffades 1858.
35
36
Sam Rönnegård: Lars Paul Esbjörn, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm 1949.
Karl A. Olsson: By One Spirit, Covenant Press, Chicago 1962.
Kristendomens ställning berodde inte längre på yttre traditionella former i samhället.
Det var fråga om andligt liv.
Frågan om representationsreform hade diskuterats och behandlats till och från sedan
1809, då den nya grundlagen antogs. Det fanns djupgående motsättningar i varje
stånd. Allt fler började tycka att prästernas världsliga makt var för stor. De skulle
ägna sig åt själarnas frälsning och inte hur landet skulle styras. Väckelserörelser och
läsare växte fram utanför kyrkan. År 1846 tillsattes en kommitté som följande år lade
fram förslag om tvåkammarriksdag. Men motståndet var stort och inte ens
reformivrarna stödde förslaget. I mars 1848 blev det uppror och stor stenkastning i
Stockholm. Revoltörerna krävde representationsreform, tullskydd och fortsatt
skråväsen. Men upproret kvästes och representationskommitténs betänkande lades
till handlingarna. Efter marsrevolten utbytte kungen Oscar I alla statsråd utom ett.
Den nya regeringen lade fram nytt förslag om representationsreform, förberedd av
kungen. Förslaget var radikalare än förslaget 1847, men det förkastades av adel,
präster och bönder på 1850-51 års riksdag. Sedan hände inget i frågan i riksdagen på
ett decennium.37
Men det var tre reformmöten i Örebro 1849, 1850 och 1853 med reformsällskap i riket
samlade. Dessa reformsällskap drev liberala och demokratiska ställningstaganden
och leddes av väckelsens förgrundsgestalter som bruksägaren och andlige ledaren
Olof Gabriel Hedengren, Riseberga gård, där han 1855 byggde Sveriges första fria
missionshus, greve August Anckarsvärd, ryttmästare C. R. Tersmeden, assessor N.
G. Dahlgren, bokhandlare Abraham Bohlin, godsägare C. G. Sköldberg samt
prästerna J. G. Askengren från Svennevad i Närke och Carl Abraham Bergman från
Kristianstad. C. A. Bergman var en förgrundsfigur i den skånska väckelsefromheten.
1848 bildade han i Vinslöv ett brödraförbund med likasinnade präster. Till dessa
räknades Hans Birger Hammar, P. P. Welinder och T. N. Hasselquist, som 1852
emigrerade till Amerika och engagerade sig i Augustana tillsammans med Lars Paul
Esbjörn. Tillsammans med Hammar medarbetade Bergman i tidskriften ”Evangelisk
kyrkovän 1851-1857. De båda var mycket engagerade för och vänner med Skotska
frikyrkan. ”Sina kyrkopolitiska ideal hämtade Hammar och många av
reformvännerna från den skotska presbyterianismen, sådan den fått ett uttryck i den
skotska frikyrkan (grundad 1841).” 1855 startade Bergman och Hammar också
Vanneberga Kristianstads traktatsällskap som sände ut kolportörer och utgav
andliga böcker och ströskrifter. Bergman tog sig omkring 1860 an de förföljda
baptisterna i Skåne och gav dem en fristad i sin församling.
Dessa reformmöten i Örebro arbetade för en ombildning av representationen i
Sveriges riksdag efter liberala och demokratiska linjer, vilket skulle dröja innan de
fick se reformen genomförd. Reformmötena arbetade fram fullständigt
representationsförslag samt förslag till vallag. ”Statskyrkans tjänare” C. A. Bergman
37
Magnus Jacobson: Marsrevolten 1848, Historiska Media, Stockholm 2006.
lade 1850 fram förslag på religionsfrihet med hänsyftning till religionsfriheten i det
”förlovade landet Amerika”.38
”Det var naturligt att fria åsikter i religiöst hänseende skulle slå an på en sådan samling
som de närvarande frihetsvännerna in politicis. För dem åter, som är mindre bekanta
med verkningarna av religionsfriheten i det `förlovade landet Amerika´, föreföll hr
Doktorns [Carl Abraham Bergman] tal, även såsom hållet av en Statskyrkans tjänare,
litet överraskande helst talaren tydligt lät förstå, att enda korrektivet emot det
missförhållande, som beklagligen ofta nog äger rum emellan prästens lära och det
leverne han för, skulle vara, allmän religionsfrihet. Nekas kan det icke att talarens
målningar i berörda hänseende var lika träffande som nedsättande – nekas kan det icke
att, såsom talaren förmälte, en reform är oundgängligen nödig om icke kristendom
skall upphöra att finnas till annat än till namnet, och nekas kan det icke heller, att de
politiska reformerna med framgång och bestånd icke kunna bearbetas med mindre en
behövlig reform i religiöst hänseende föregår eller till det minsta samtidigt med den
politiska behjärtas; men att den enda utvägen, enda medlet att tillgripa är, såsom
Doktorn förment, `allmän religionsfrihet´, det vill med andra ord säga, Statskyrkans
nedrivande, det låter vi vara osagt, emedan vi icke vågar hoppas på vackra resultat
därav i vårt kära fädernesland, som dem Hr Doktorn lovat; ty icke alla underrättelser
från Amerika stämmer överens däri, att religionsfriheten varken för kristendomen eller
för det politiska livet burit de bästa frukter.” (29 juni 1850).
C. A. Bergmans förslag var för radikalt, så reformmötena vågade inte besluta om det.
Det bordlades 1850 och togs inte upp till behandling 1853.39
Omkring 1860 skedde en intensifiering av agitationen gällande ny representation i
riksdagen, och prästeståndet skulle även där förlora sin makt. Nästan alla biskopar
och hälften av prästerna var emot det nya förslaget. Men prästerna ville inte rösta
förrän adeln gjort det. Adeln röstade för, så fick också prästerna göra. Detta
minskade drastiskt prästernas deltagande i riksdagsarbetet.40
KYRKOHERDE TALAR FÖR REPRESENTATIONSREFORMEN
En anonym artikel angående det vilande representationsförslaget var införd i
tidningen Wäktaren nummer 20 1865 och var underskriven av ”Kyrkoherde”.
Tidningen ”Wäktaren, tidning för stat och kyrka”, började utges 1853 av den
rättslärde publicisten Johan August Posse. Den kom att avspegla den aktuella
religionsfrihetsdebatten i dess olika skeden. Förkämparna för religionsfrihet talade
också för representationsreform.41 Sam Rönnegård skriver att denna kyrkoherdes
åsikter överensstämmer med vad kyrkoherden Hans Birger Hammar hade framfört i
sin tidning Evangelisk kyrkovän. Men nu var Hammar död sedan ett par år, så det
kunde inte vara han, möjligen medarbetaren Carl Abraham Bergman.
Carl Lönroth: Ur väckelserörelsernas historia i Närke under 1800-talet, Svenska Kyrkans
Diakonistyrelses Boförlag, Örebro 1936.
39 Carl Lönroth: Ur väckelserörelsernas historia i Närke under 1800-talet, Svenska Kyrkans
Diakonistyrelses Boförlag, Örebro 1936.
40 Sten Carlsson och Jerker Rosén: Svensk Historia del 2, Svenska Bokförlaget, Stockholm 1970.
41 Arthur Sundstedt: Striden om Konventikelplakatet, Förlaget Filadelfia, Stockholm 1958.
38
”Riksdagens prästestånd bör anta det nya representationsförslaget, så att
prästerna får ägna sig åt sitt egentliga kall: sina församlingars vård. Genom
deltagande i det politiska livet blir de förvärldsligade och fåfänga maktsträvare,
och på det sättet har fördärvet kommit in i kyrkan, kyrkotukten blivit åsidosatt
och kyrkan kommit i träldom under staten. Den skotska frikyrkan ställs fram
som ett ideal att sikta mot.”42
Här följer ett utdrag ur artikeln, vilken Esbjörn kom att reagera på.
VAD STÄLLNING BÖR DEN SVENSKE PRÄSTEN INTA I FÖRHÅLLANDE TILL DET
VILANDE REPRESENTATIONSFÖRSLAGET?
Denna fråga tränger sig med allt större makt på varje svensk prästman, ju närmare tiden
nalkas för avgörande av denna ej blott för vår politiska utan ännu mera vår kyrkliga
ställning viktiga angelägenhet. I samma mån man med vaksam blick betraktar förhållandena
och inser vikten av den ifrågasatta reformen, desto angelägnare känns det att få klart för sig,
vad ställning man bör inta. Ett försök till utredande härav, som tillika kunde vara en
anledning för andra att i ämnet yttra sig, är ändamålet med dessa rader. Såsom denna kyrkas
tjänare bör vi betrakta reformen huvudsakligen från kyrklig ståndpunkt, dels därför att
reformens antagande eller förkastande har väsentligt inflytande på hela hans kyrkliga och
politiska ställning.
1) Skilj kyrkan från staten
Får den svenske prästmannen vara indifferent, inta en likgiltig ställning till reformen? Det
går icke an, det vore en pliktförgätenhet. Gällde reformen endast staten, vore blott frågan om
behövliga förbättringar å statsbyggnaden, så vore det i alla fall ej rätt att vara alldeles
likgiltig. Antingen man vill erkänna det eller ej, är dock staten med kyrkan så införlivad, att
hurudan ock deras yttre ställning till varandra kontraktsmässigt må vara beskaffad, de dock
utövar den allra innerligaste inverkan på varandra. Lika övertygade vi är att staten och
kyrkan bör vara på det sätt skilda från varandra, att de båda så var för sig, oförhindrade av
varandra, utövar sina särskilda funktioner till samhällets bästa. För människosläktets
verkliga välbefinnande och uppfostran till dess mål, som är Guds rikes tillkommande på
jorden, är båda lika nödvändiga, ehuru de för detta mål verka med var sina egendomliga
krafter och funktioner, vilka icke kan utan ömsesidig skada sammanblandas. Vore således
frågan endast politik, finge i alla fall den svenska prästen icke vara alldeles likgiltig, ehuru
efter frågans vikt intresset kunde vara större eller mindre. Men nu när reformen gäller ej
blott statsbyggnaden, utan även på ett alldeles särskilt sätt kyrkan och dess yttre ställning
vore likgiltigheten klandervärd. Vi lutheraner är böjda för en sådan likgiltighet. Är
reformerta kyrkan, särdeles sekterna, såsom mången tycker, alltför nogräknad och oböjlig i
detta fall, så torde våra reformerta bröder ha skäl att förebrå oss alltför stor efterlåtenhet och
försummelse. Under det vi med skäl berömmer oss av och även vill något göra för
bevarandet av ren lära, är omsorgen om kyrkans författning ej lika stor. Och dock – vilket
42
Sam Rönnegård: Lars Paul Esbjörn, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm 1949.
ofantligt inflytande har ej kyrkans författning på det andliga livets utbredande och
befästande! Hur viktig är ej kyrkans yttre ställning till staten, när det för henne gäller att med
de henne förlänta gåvor, krafter och ämbeten verka för detta andliga livs väckande och
närande! Hur hinderligt, ja, rent av förlamande och dödande kan ej statens inflytande på
kyrkan vara!
2) Lär av reformerta bröder
För att nyttja den ovannämnda bilden i annat hänseende, hur kan ej den sundaste och
livskraftigaste själ vara så fängslad av en sjuklig och otjänlig kropp att den ej är i stånd att
utöva det inflytande på andra, den annars både kunde och ville. Det vissa är, att månget
kyrkosamfund, som haft mindre ren lära än vi, men troget brukat vad den haft till Guds
rikes utbredande inom sig och utom sig bland hedningarna, skall på redogörelsens dag få
större ära än vi, som väl haft ett rikt pund i vår härliga bekännelse, men åtminstone hittills
försummat att såsom vi bort ockra med detsamma. O! att vi lutheraner började vakna upp
till mera nit om vår kyrkas hus!
Visst har den lutherska kyrkan i allmänhet, och särskilt vi svensk-lutherska, skäl att sörja
över vår kyrkas yttre ställning och dess försummade kyrkotukt, som kommer av den
fångenskap, vari vi ännu sucka i anseende till staten. Långt ifrån att, såsom dock har blivit
en klandervärd vana hos oss lutherske, ständigt klaga på våra reformerta bröder och
tämligen förmätet ropa: ”Här är Herrens tempel!” passade det bättre och vore Herren säkert
behagligare, om vi ödmjukade oss för vår Gud, bekände våra många synder och av de s.k.
reformerade kyrkorna lärde vad de har berömvärt, vartill onekligen hör deras större omsorg
om kyrkans hus, deras kamp ända till blods för kyrkans oberoende av världslig myndighets
obehöriga inflytande och en strängare kyrkotukt. Den lutherska kyrkan har av brist på
aktsamhet i detta fall varit på väg att förlora evangelium, om ej till bokstaven, dock till
kraften. Gäller nu den ifrågavarande reformen på ett huvudsakligt sätt kyrkans förhållande
till staten och har den, om den genomförs, det allra största inflytande på kyrkans
egendomliga verksamhet, då kan ej den svenske prästen inta till densamma en likgiltig
ställning, utan att göra sig skyldig till en klandervärd pliktförgätenhet.
3) Prästen bör befrämja representationsreformen
Får den svenske prästen ej vara indifferent i förhållande till representationsreformen,
hurudan bör då hans ställning vara? Bör reformen av honom befrämjas eller motarbetas? Vi
svarar obetingat och utan tvekan: den bör befrämjas. Men vi har här icke den förnämsta
hänsynen till förslagets politiska del. Det för oss viktigaste är den omätligt stora vinst, som
tillskyndas kyrkan därigenom, att genom upphörande av prästerskapets närvaro vid
riksdagarna såsom stånd, detsamma bereds ledighet och håg att sysselsätta sig med vad
som egentligen åligger detsamma, nämligen ordets predikan, själavård, prästbildning,
kyrkotukt43, sedeförbättring m.m., att det befrias från den falska och förhatliga ställning, vari
I avseende på kyrkotukten har vi tillräckliga och efter omständigheterna lämpliga lagar, ånyo
upplivade genom den nya förordningen om flyttningsattest och frejdbetyg. Skada blott att vad som är
föreskrivet ej handhas! Om en pastor i häradet vill efterleva och tillämpa dem, så kanske alla de
övriga anser sådant överflödigt, ja skadligt. Vore blott enighet och samverkan och framför allt en
43
detsamma såsom politisk korporation råkat, och varigenom kärleken och förtroendet till
detsamma betänkligt lidit, och slutligen att genom reformens framgång ett ytterligare
huvudsakligt steg tas i riktning till den börjande utspridning av kyrkans och statens
verksamhet, som tidsomständigheterna ovillkorligen strävar och som genom Guds
synnerliga nåd, oaktat prästeståndets ihärdiga motstånd, av vår regering blivit börjad.
4) Sammanblanda inte andlig och världslig makt
Vi vill ej inlåta oss närmare på frågan, huruvida det kan vara enligt med Guds ord, vår
gällande konfession och den ed varje prästman svurit, att han med åsidosättande av sitt
egentliga kall skall år och dag sysselsätta sig med statsstyrelsen. Vi erinrar blott om vad
Augsburska bekännelsen innehåller i 28:de artikeln: ”Därför skall man icke sammanblanda
dessa två makter, den andliga och den världsliga. Ty den andliga makten har sitt åliggande
att predika evangelium och utdela sakramenten, bör ej heller ingripa i andras ämbeten, bör
icke till- eller avsätta konungar, bör icke rubba eller upphäva världsliga lagar eller lydnad
mot överheten, bör icke stifta lagar för den världsliga makten eller föra världsliga tvister,
såsom Kristus själv har sagt: `Mitt rike är icke av denna världen.´(Joh. 18:36.)
Det heter visserligen i sammanhang härmed: ”Men om biskoparna besitter världslig makt
och bär svärdet, så äger de dessa icke såsom biskopar med gudomlig utan med mänsklig och
världslig rätt, skänkt av kejsare och konungar till världsligt förvaltande av deras egendom,
vilket alldeles icke angår evangelium;” men detta torde vara en tolkning av Herrens ord,
som väl kan vara behaglig för kött och blod, när det gäller att komma undan det gudomliga
ordet och söka en täckmantel för det maktlystna eller människobehagsamma hjärtat, liksom
vår kyrka genom andra klyftiga kyrkorättsteorier sökt slingra sig undan Guds ords tydliga
lära om Kristi oförytterliga konungadöme i sin kyrka och församling, till försvar för vilket
mera än en av våra reformerta bröder både i förgången och närvarande tid offrat allt vad
de haft dyrbart på jorden, ja sitt liv.”Ingen stridsman befattar sig med näringshandel
(egentligen levernets bestyr), på det han skall täckas honom, som honom till en stridsman
upptagit har.” (2 Tim. 2:4). Man invänder ej mot det förra språket, såsom man väl försökt, att
Herren blott syftar på sinnelaget, liksom han ej skulle fordra även av världsliga konungar, att
de skall vara ödmjuka, utan han syftar påtagligen på den yttre beskaffenheten av sitt rike på
jorden, hur han vill att hans tjänare (icke medlemmarna i allmänhet i hans rike, ty till dessa
hör ju världsliga konungar) apostlarna först och sedan biskopar och präster ej skulle likna
världsligt myndiga, utan även i den yttre företeelsen, sitt kall likmätigt, anta tjänareskick,
varigenom allena de skulle kunna utöva sin tjänst, liksom Herren själv just i sammanhang
med dessa ord gjorde en tjänares göromål, i det han tvådde lärjungarnas fötter.
Hur är det möjligt annat, än att där kyrkans målsmän, biskopar och präster, skall delta i
statsstyrelsen, vartill fordras ej så ringa tid, studier och arbete, deras egentliga kall skall
försummas, predikoämbetet ligga nere, hågen förvändas och hela kyrkan förvärldsligas.
Får en jordisk stridsman under brinnande krig ej befatta sig med levernets bestyr, nämligen
så att det drar hans tid och håg från den som honom till en krigsman upptagit har, skulle
detta vara tillåtligt eller rådligt för en Jesu stridsman, som skall kämpa den outsägligt viktiga
levande ande bland prästerskapet, skulle vi ej behöva klaga över kyrkotuktens förfall, utan den skulle
kunna i någon mån upprätthållas, så mycket kyrkans ställning f.n. medger och därigenom
separatismen förhindras.
striden mellan ljus och mörker, mellan Kristus och Belial, vilken strid ju längre det lider blir
allt hetare och där det gäller att rädda odödliga själar och vinna för sig och andra livets
krona.
5) Prästerskapets förvärldsligande
Vad har fördärvat kyrkan mera än läroståndets förvärldsligande och vad är ännu i dag
hennes värsta fiende. Om vi vid otrons och gudlöshetens beklagliga, allt fräckare
framträdande i vår kyrka, med vårt nit vänder oss uteslutande mot dessa yttre fiender,
givande dem skulden i första hand. Det är inte rätt. Vi tror, att otron och gudlösheten varken
i vår eller andra kyrkosamfund skulle fått den makt den har, om kyrkan och dess tjänare
varit vad de borde vara. Hade kyrkan alltid varit vad hon först var, den lidande och
stridande Jesu församling, som med sina lärare i spetsen mot fienderna brukat de rätta
vapnen, som icke är köttsliga utan andliga, mäktiga för Gud att nederslå fästen, hon skulle
vunnit flera segrar än hon gjort, och varje kyrka, som icke, där hon märker sitt misstag och
av frukten kan lära förstå trädets art, återgår till det rätta stridsfältet, skall aldrig få makt
över otrons härar, utan förr eller senare gå sin undergång till mötes. Bär icke kyrkornas
historia därom ett kraftigt vittnesbörd? Liksom Herren, när det gamla Israel avvek, lät
filisteer och andra hednafolk komma över dem och bortföra deras helgedom, så är otrons
anfall i alla tider en påminnelse om och ett straff för kyrkans förfall, vilket han har att till sin
förödmjukelse erkänna, och om Herren ger nåd, söka bättra.
6) Kyrkans förfall
Till en av de förnämsta orsakerna till ett sådant förfall inom vår kyrka räknar vi den
förvända ställning, i vilken biskopar och präster kommit till den världsliga makten. Hjärtat
kan blöda, när man besinnar, hur många ädla krafter både i närvarande och förfluten tid
genom denna förvända ställning blivit förslösade. Hur många utmärkta män, som var
ämnade att uteslutande verka för Guds rikes sak, har ej, indragna i det politiska livet, gått
förlorade för kyrkan! Då man ser, hur t.ex. i Skotska frikyrkan de med snille och lärdom
rikast utrustade, såsom en Chalmers, d:r Duff m.fl., offrat och offrar sina rika gåvor
uteslutande till Kristi tjänst och hans församlings uppbyggande hemma eller ute bland
hedningarna och sålunda genom Guds nåd berett ett kyrkosamfund, som, man må säga vad
man vill, dock lyser som en stjärna bland församlingar, så är det sorgligt att betrakta, hur de
ibland oss rikast utrustade kyrkans män, indragna i politikens och andra främmande
sysselsättningars virvel, utövar ett ganska ringa, om ens något inflytande på den kyrkas liv
och uppblomstring, som i första hand haft rätt till deras arbete och gåvor. Och ej blott
enskilda medlemmars verksamhet blir härigenom förvänd, hela prästerskapets ställning till
den övriga församlingen blir falsk och förryckt. I stället att prästen skulle genom sin stilla
verksamhet i ordet och lärdomen göra evangelium kärt och dyrbart och sålunda indirekt
utöva inflytande på statslivet, blir han särdeles i politiska partitider, såsom den närvarande,
med eller mot sin vilja betraktad och bedömd från politikens ståndpunkt och drar därigenom
både sig själv och det evangelium han skulle predika det politiska hatet. Man skiljer sedan ej
mellan prästen och hans lära och missnöjet med den förre har med sig förakt för den senare,
som man tror honom hylla ej av övertygelse utan blott för den makt och det inflytande den
skänker.
7) Skall prästerna avlägsna sig från folkets hjärtan?
Vi vet väl, att man klagat över, att kyrkomötet fått för ringa makt i förhållande till riksdagen
sig tillerkänd, och att man velat strax åt kyrkomötet vindicera all tydlig myndighet. Vi tror,
att justitieministern tillfredsställande besvarat denna invändning, i det han å ena sidan
erkänt, att det mål, vartill man bör komma, är kyrkomötets uteslutande myndighet i kyrkliga
frågor, men å andra sidan anmärkt, att så länge civil- och kyrkolag är med varandra så
sammanblandade, som f.n. hos oss, det varken är rådligt eller rättvist att lägga all
lagstiftande myndighet i kyrkoväldets hand.
Är ställningen redan nu så förtvivlad, vad skall det bli, om prästerskapet genom att säga nej
till reformen ytterligare från sig avlägsnar folkets hjärtan, det folks, som man dock ej kan
vara utan? Är icke härav klart, att det är hög tid att slå in en annan väg, överge att längre
sätta sig kött till arm, och i stället gripa till de andliga vapen, som man låtit förrosta, men
som, uppfejade och använda, skall bevisa sin gamla kraft att nederslå alla anslag och all
höghet, som sig upphäver emot Guds kunskap.
8) Säg ja till reformen!
Vi stannar, för att ej bli för vidlyftiga. Vi har sökt besvara frågan från den ståndpunkt vi haft
och funnit, att den svenske prästen såsom svenska kyrkans tjänare och målsman, bör till
representationsreformen inta en bifallande och befrämjande ställning. Endast Guds ord är
visst och gör hjärtan visa. Det är för oss ingen ovishet, vad Guds vilja är i detta fall. Enligt sitt
ord vill han, att de, som han till stridsmän upptagit har, ej skola befatta sig med detta
levernets bestyr, ej inblanda sig i politik eller andra främmande bestyr, som hindrar dem att
uträtta det, till vilket han dem kallat. Staten kan styras utan prästernas omedelbara
inblandning, åtminstone såsom stånd. Den tiden stundar helt visst och är redan kommen, att
kyrkans tjänare både här och annorstädes behöver använda all sin tid, kraft och skicklighet
att göra sitt egentliga kall. När nu ett förslag föreligger, som, förtjänstfullt för övrigt, tillika
har med sig den omätliga förmån, att det befriar svenska prästerskapet från dess politiska
verksamhet, åtminstone såsom stånd, borde ingen svensk medborgare, allraminst en präst,
vara oviss, vad han skall göra. Man skall motta detsamma, liksom de övriga på senare tiden
av vår regering utfärdade förordningar, vilka syftat på kyrkans frigörelse och vilka icke fört
med sig någon enda av de många vådor man förespeglat – såsom en dyrbar skänk från vår
trofaste Gud, som ännu ej övergivit utan i nåd ser till oss.
Svenska folkets väl beror på svenska kyrkans uppblomstring och svenska kyrkans
uppblomstring beror i väsentlig mån på svenska prästerskapets vaknande till nytt liv. Med
detta uppvaknande står den föreliggande reformen i nödvändigt sammanhang. Kunde
Herren för 10 rättfärdiga skona Sodom, så kan han för de 10 gånger hundra tusen själar, som
vi hoppas skall vinnas för Guds rike både här hemma och bland hedningarna genom vår
kyrkas uppblomstring, väl skona vårt gamla Sverige från både inbördes split och utvärtes
våld. I politiken såsom i allt annat är gudaktigheten nyttig, och liksom man i det enskilda
kristliga livets skiften, där det gäller att gå till höger eller vänster endast med Herrens ord till
ledning, med visshet kan göra sitt val, så menar vi ock, att det i denna fråga, där det gäller att
ställa sig till höger eller vänster, endast kan ske i tron på den Herrens uppenbarade vilja, som
ännu aldrig låtit någon komma på skam, som på honom förtröstat.
Vi föreslår ett fritt möte av svenska präster instundande sommar, där bland andra viktiga
överläggningsämnen, såsom prästbildnings-, kyrkotukts- och pensioneringsfrågan, kunde
förekomma diskussion om och sättet, vad prästerskapet beträffar, för genomförande av det
vilande representationsförslaget.
Kyrkoherde.
ESBJÖRNS SVARSARTIKEL
DEN SVENSKA PRÄSTEN OCH DET VILANDE REPRESENTATIONSFÖRSLAGET
Artikel av kyrkoherde Lars Paul Esbjörn i tidningen Wäktaren 1865 nummer 29 och 31.
En kyrkoherde [kyrkoherde nr 1] har uti bihanget till Wäktaren n:o 20 låtit införa en ganska
behjärtansvärd artikel över den mycket viktiga frågan, vad ställning den svenske prästen bör
inta i förhållande till det vilande representationsförslaget. Då denna fråga rör hela det
svenska prästerskapet, så har undertecknad med spänd uppmärksamhet väntat, att någon
ämbetsbroder med mera förmåga och erfarenhet skulle lyda författarens vink och yttra sig i
ämnet. Men då ingen syns vara hugad därtill, förmodligen emedan de flesta anser det redan
sagda vara starkt och oemotsägligt (ty jag dristar en anta att man skulle vara likgiltig för en
sådan livsfråga), så må det även tillåtas en annan kyrkoherde att också säga sin tanke om
den viktiga saken. Denna tanke är i korthet sagt, att den svenska prästen bör på det
bestämdaste sätta sig emot det nya representationsförslaget.
Om [kyrkoherde nr 1] och många andra anser detta påstående vågat (som det ock är i det
avseendet, att det sätter sig upp emot en opinion, som man under nära en mansålder lyckats
att tillskapa, och som mången således insupit med modersmjölken), så vågar dock
undertecknad hoppas, att man skall med lugn höra honom till slut och väl pröva, om han
icke har skäl för sitt påstående.
I)
Prästerna bör befrias från deltagande i riksdagsgöromålen
[Kyrkoherde nr 1] har i sin artikel yrkat på prästeståndets antagande av det nya
representationsförslaget huvudsakligen på den grund, att prästerna därigenom befrias från
deltagande i riksdagsgöromålen och få ägna sig åt sitt egentliga kall och sina församlingars
vård, då de däremot genom deltagandet i det politiska blir förvärldsligade, behängas med
ordnar och stjärnor o.s.v. Därigenom har fördärvet brutit in i kyrkan, kyrkotukten blivit
åsidosatt och kyrkan kommit i träldom under staten m.m. Detta allt hoppas han skall kunna
genom Guds nåd hjälpas och församlingarna få mera liv och värme i likhet med Skottska
frikyrkan.
Undertecknad har i all korthet sökt sammandra [kyrkoherdens] tankar för att göra dem klara
för sig själv och andra, och hoppas att han och andra opartiska skall medge, att de icke är
vanställda eller orätt framställda.
[Kyrkoherden] har ock sökt stödja sig på 28:e artikeln i Augsburgska bekännelsen44 och flera
Skriftens rum. Om nu en kristen luthersk präst hade lov att resonera på detta sätt, så skulle
det vara ganska glädjande. Ingenting skulle vara honom behagligare än att slippa världens
bestyr, att samla sig en församling av människor, som villigt lyssnar till Guds ord, vördsamt
brukar hans sakrament, gärna vill ha en allvarligare kyrkotukt och mera allmänt (nämligen
inom församlingen) visar trons och kärlekens frukter. Då kunde han med tacksamhet mot
Gud segla med opinionens vind i dessa dagar, låta riksdagen och världen gå sin gång och i
sin församling leva såsom uti ett litet paradis.
Det är utan allt tvivel, att dessa välmenta tankar fyllt månget fromt och Gudsälskande bröst,
och undertecknad misstar sig troligen icke mycket, om han antar, att [kyrkoherden] även hör
till dem, vilkas idériktning ligger åt samma håll. Undertecknad har haft någon erfarenhet av
vad denna riktning egentligen är, då han i 14 år i ett annat land, där man snart ett sekel
praktiserat efter dessa grundsatser, tjänat i församlingar, som har intet att skaffa med stat,
politik och riksdag. På grund av denna erfarenhet och av Guds ord, ja vår kyrkas symbola,
måste han påstå, att en kristen luthersk präst icke har lov att resonera på detta sätt, ty då
avsäger han sig – jag vill i kärleken hoppas, omedvetet – mycket av sina lutherska
grundsatser och antar reformerta. Jag hoppas [kyrkoherden] icke förskräcks för detta
påstående, då han med så mycken värme yttrar sig för Skotska frikyrkan, att han säger, det
hon ”lyser som en stjärna bland församlingar”. Men till saken.
Den lutherska principen
Den lutherska principen är, att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till
sanningens kunskap, varför han ock i församlingen inrättat sådana nådemedel, varigenom
alla kan upptas i hans rike och vi blir genom det i barndomen undfångna dopet födda på
nytt, upptagna till Guds barn och medlemmar i Kristi församling, samt att vi måste så anses,
uppfostras och behandlas, så länge tills vi fallit från Herren. Då vidtar kyrkotukten med
enskild och offentlig förmaning och uteslutning enligt Matteus 18:15-17, 1 Timoteus 5:20.
Men då denna kyrkotukt skall utövas av ofullkomliga och kortsynta människor, som
dessutom lätt kan utsättas för frestelse till bittert nit, så innehåller Skriften många
förmaningar att ta upp den svage, icke hårt straffa den gamle, straffa sig först själv o.s.v., och
själva kärlekens lag bjuder att se sig väl före, att man icke med sin kyrkotukt gör förvärring i
stället för förbättring. Enligt denna princip måste nu alla, som föds och döps uti ett lutherskt
land, vara ledamöter av kyrkan, så framt de icke är uteslutna, och även då får man icke
förbjuda dem att bevista gudstjänst, förhör och andaktsövningar, utan måste innerligt och
Artikel 28 handlar om den andliga makten. Det är skillnad mellan den andliga makten och den
världsliga makten. Den andliga makten utövas endast genom att lära eller förkunna evangelium och
genom att utdela sakramenten efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga,
utan andliga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Den världsliga styrelsen sysslar med
helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot
uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff. Evangelium
skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och den eviga döden. Den andliga och den
världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att
predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke ge sig in på främmande uppgifter. På
detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla
bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.
44
allvarligt önska, det de måtte få göra, så att deras uteslutning egentligen blott blir ett
avstängande från H.H. nattvard. Detta vill säga, att den lutherska kyrkan måste enligt sin
natur vara en stats- eller rikskyrka. Dess lärare och präster måste då vara angelägna därom
att Guds ord och religionen genomtränger och styr alla människor och alla förhållanden i
landet, och att allt förhindras och avstyrs, som är av natur att motverka detta ändamål.
Sålunda tänkte sig de lutherska reformatorerna och våra framfarna fromma konungar och
furstar kyrkans natur och prästerskapets verkningsfält, och någon tanke på statens och
kyrkans åtskiljande uppkom icke förr än reformerta grundsatser begynte få insteg.
Men vad är då de reformerta grundsatserna?
Undertecknad är så mycket mera skyldig svar på denna fråga, som han sagt, att
[kyrkoherdens] idériktning ligger åt det hållet. Den egentliga ursprungliga reformerta eller
Kalvinska principen är den, att Gud av evighet utan avseende på någonting av fri nåd (som
älsklingsuttrycket lyder) utkorat somliga människor till salighet och låter andra vara i deras
fördömelse, vilka således är utkorade till osalighet. I dopet, som enbart är ett tecken till
nyfödelse, erbjuder föräldrarna, som icke kan veta om deras barn är utkorad eller ej, barnen
åt Gud, och då de i händelse av utkorelse, vid mognare år blir rätteligen omvänd, så att de
kan göra reda för sin tro, så upptas de i den kristna församlingen såsom dess medlemmar,
och kan sedan icke falla ur nåden. Men då församlingen och dess präster kan missta sig och
inlåter sådana som skrymtar eller är självbedragare, så utstötas dessa, så snart de med
ogudaktigt leverne och obotfärdighet bevistar, att deras omvändelse var blott sken, och att
de således icke är utkorade till salighet, ty de, som Herren bestämt till evig fördömelse, kan
naturligtvis icke för eget eller andras bästa vara i Guds församling.
(1) Denna ursprungliga och utbildade Kalvinska grundsats har nu i tidens längd uti de
mångfaldigt olika reformerta sekterna undergått många modifikationer. Somliga har
bortkastat barndopet (baptisterna), andra har mer och mindre mildrat eller nära
förkastat den absoluta utkorelsen (presbyterianer, kongregationlister m.fl.), ja även
förkastat läran om omöjligheten att falla ur nåden (metodister). Men hos alla återfinns
en synnerlig vidhängighet vid den praktiska följden av den ursprungliga rena
Kalvinismen, nämligen en benägenhet att söndra de synbart trogna från den mera
världsligt sinnade, och låta kyrkan vara ett avslutet samfund för sig samt därur med
tämlig stränghet utstöter vad som icke vill foga sig i kyrkans ordning och lyda
prästens och diakonernas förmaning. Detta vill med andra ord säga, att det tas för
avgjort att det är bäst att kyrka och stat är åtskilda. Den ena är Guds rike, den andra
är världen, och Guds rikes innevånare, särdeles dess präster, har intet att skaffa med
världens bestyr. De börjar avhålla sig därifrån, åtminstone är bäst att de göra det.
Dessa idéer kläder sig nu i mångahanda olika dräkter hos olika samfund och olika
personer, men grundtanken är dock alltid densamma: Skilj kyrkan från staten.
Denna tanke är så mycket behagligare, som den första praktiska följden av dess
tillämpning är den, att ur massan av människor i ett land utsöndras den frommaste
och bästa delen i små församlingar, i vilka mera liv, kärlek och uppbyggelse
koncentreras, där prästen får glädja sig åt mera kärlek, förtroende och hörsamhet, och
där man kan låta påskina mera allvarlig kyrkotukt och mera nitälskan att inverka på
den utom församlingen stående världen.
(2) Allt detta är så gott, och undertecknad undrar icke att man prisar sådana
församlingar och sådan ordning, och i synnerhet att de som skådar dem på avstånd,
blir förtjusta därav. Han har själv erfarit något därav och tror sig därför lätt kunna
fatta deras tänkesätt, som mer eller mindre intas av denna förtjusning och – oftast
omedvetet, välment och oskyldigt – delar det tänkesättet. Men låt en person med
uppriktig luthersk övertygelse och någon smula observationsförmåga i flera år vistas
på en ort, där dessa grundsatser av statens och kyrkans skillnad är gällande, och han
skall även de några andra och olika praktiska verkningar. Den andra praktiska
verkan blir den, att då religionssamfund med olika tro, bekännelse och bruk eller,
som de vanligen kallas, olika denominationer uppkommer – en sak som endast en
statskyrka kan förhindra – så uppstår en tävlan dem emellan att dra ledamöter från
varandra, och den mycket älskade och beprisade kyrkotukten blir svår om icke
omöjlig att uppehålla. Det heter då mången gång, när man förmanar en lösaktig
kyrkomedlem: ”Wälan! Ni skall slippa mig; den eller den denomination har länge
velat ha mig; var god och ge mig ett betyg”. Under sådana förhållanden får man vara
lika försiktig om vad man sätter i betyget som i Sverige, om man vill undvika
obehagliga efterslängar. Det händer ock, att de nya bröderna i den andra
denominationen icke frågar efter något betyg, och då går överflyttningen ännu lättare
för sig. En präst, som är övertygad att hans sålunda övergående åhörare kommer
under inflytelse av en falsk lära och blir verktyg att dra ännu flera från hans
församling, besinnar sig gärna något litet innan han tillämpar den stränga
kyrkotukten, även om han är fri från all frestelse att komma ihåg sin smalnande
kassa.
(3) Den tredje praktiska följden, som varseblivs, är den att församlingarna utgör blott en
liten del av hela landets innevånare, och den störts mängden av människor lever utan
Gud i världen, frågar icke efter hans ord och är utan inflytelse av hans nådemedel.
Detta är efter kalvinsk grund alldeles som sig bör, men det står en lutheran i hjärtat,
då han vet att Gud vill ingen syndares död, utan att han omvänder sig och lever, och
att detta icke kan ske utan nådemedlen och beröring med församlingen, som förvaltar
dem. De små församlingarna gör väl sitt bästa att med söndagsskolor, traktater,
hemmissionärer och bibelspridning verka på denna massa, men ”vad förslår det
bland så många?” Ta N. Amerikas Förenta Stater till ett exempel. Det är värt att
påakta, ty där har man i snart 100 år om ej mer handlat efter dessa grundsatser. Av
hela den omkring 35 miljoner starka befolkningen utgör alla möjliga sekter och
samfund sammanlagt ungefär 1/5. Vad förmår denne femtedel emot de återstående
28 miljonerna, då den dessutom är ett hus, förändrat inom sig självt i så många
partier? Vad förmår de 40 à 50 tusen kyrkorna med sina söndagsskolor emot den
oräkneliga mängden av ”public schools”, i vilka mer än dels ingen
religionsundervisning förekommer och enligt sakens natur icke kan förekomma?
Ack, alltför litet. Det måste uttryckligen tilläggas och förstås, att undertecknad
ingalunda vill misskänna de allvarliga bemödanden och stora uppoffringar som den
religiösa delen av folket gör för att verka omkring sig. Men systemet, systemet är
falskt, oaktat det ser så inbjudande ut, och därför förslår det icke. Det har mången
gång förefallit mig, att det är liksom att lägga Guds rikes surdeg (Matt. 13:33) bredvid
tre skäppor mjöl, i stället för att enligt Frälsarens ord blanda den i de tre skäpporna.
(4) Den fjärde praktiska följden av kyrkans och statens åtskillnad, eller av de reformerta
idéerna – och den skall bringa oss tillbaka till riksdagarna och politiken och
prästernas avskiljande från detta – är den att prästerna och i allmänhet den religiösa
befolkningen avhåller sig från deltagande uti det politiska väsendet. Allt vad därtill
hör: politiska sammankomster, tal och val, lagstiftning och lagskipning, sker
huvudsakligen (naturligtvis med några enskilda ganska aktningsvärda undantag),
dem förutan, och allt detta råkar i händerna på den hopen, som icke fruktar Gud eller
har försyn för människor.
Förhållandena i Förenta Staterna
Sådant är onekligen förhållandet i allmänhet uti Förenta Staterna, särdeles som den
förmögnaste och mest bildade klassen gärna styr för att delta i de politiska
sammankomsterna, som förnämligast leds av ”politico er professo” (män som gör politiken
till sitt yrke) och icke heller gärna vill gå med den stora hopen till valställena. Den nästa
följden härav är den, att kongress och ämbetsmän förnämligast utgörs av män utan religion,
uppfostrade uti de politiska partistridernas oroliga skola, där samvete är en sällsynt
egenskap. Intet under då, att en dylik nationalrepresentation stiftar sådana lagar, som dem
om slaveriet; att den omänskliga lagen om förrymda slavar (slave fugitive law) i början av
1850-talet genomdrevs under sittande session i övre kammaren (senaten), fick sig ett sådant
slag över huvudet av en annan senators spanskrör, att han var nära döden och länge förblev
ytterligt svag; att den som gjorde denna tillbragd, långt ifrån att straffas, vid hemkomsten till
den slavägande södern, belönades med flera käppar med guldknappar; att det är ett
ordspråk i landet att med 10,000 dollars kan man genomdriva vad som helst i kongressen; att
de förnämsta politiska agitatorerna vid ett presidentval förelägger den nyvalde presidenten
en lista på fördelningen av de viktigaste ämbetena i landet emellan dem själva, vilken han är
tvungen att följa vid sina utnämningar, för att belöna dem för deras tjänster under
valkampen, som den kallas. Detta sista måste även den ”gamle hederlige Abraham”
(Lincoln) underkasta sig, ehuru en av de förnämsta tidningarna i landet (Chicago Tribune)
av hans eget parti offentligen uppmanade honom att bryta denna gamla praktik.
Så ser det ut, då politiken får rätt utbilda sig utan religion och präster. Undertecknad är
fullkomligen övertygad, att den allra djupaste orsaken till det överståndna förfärliga kriget i
Amerika är skillnaden mellan kyrka och stat. Man kommer numera tämligen allmänt
överens om, att slaveriet var djupaste orsaken till detta krig. Men vad uppehöll och
kringskansade slaveriet med grymma och omänskliga lagar, om icke den religions- och
samvetslösa lagstiftningen i kongressen och statslegislaturerna? En amerikansk luthersk
prästs nästan profetiska ord uti en synodalpredikan för få år sedan har på ett förfärande sätt
gått i fullbordan: ”Ni tycker, att ni kan undvara prästerna och undvika att ge dem deras lilla
uppehälle; men tag bort dem och den religion, som de predikar och söker införa livets
förhållanden, och ni skall snart få se, vad edra präktiga farmer (hemman) och ståtliga hus
skall vara värda, då landet dränks i blod och upplyses av eldarna från edra brinnande
boningar”.
Förklara kyrkans förvärldsligande
Här torde kanske de välmenande fromma börja inse, varför undertecknad i början påstod, att
den svenska prästen bör på det bestämdaste sätta sig emot det nya representationsförslaget.
Det går ut på att skilja stat och kyrka från varandra, att utesluta religionen och dess
representanter från lagstiftningen. – Men det är tid att visa haltlösheten av [kyrkoherdens]
anförda grunder för den motsatta åsikten. De är: 1) att prästerskap och kyrka har blivit
förvärldsligade genom riksdagsbestyren. Det är dock underligt, att religion och gudsfruktan
skall stå på så klena fötter, att de skall försvagas, ja bli nära livlösa därigenom att ett litet
fåtal av präster – i ärkestiftet t.ex. 6 av omkring 350 vart 5:te år deltar i lagstiftningen. Jag
säger vart 5:te, ty detta fördärv inkom icke i går, utan daterar sig åtminstone från den tiden,
då vi hade riksdag vart 5:te år. I nyare tider, då vi har riksdag vart 3:e år, medger väl
[kyrkoherden], att det är litet bättre med gudsfruktan bland både präster och folk i vårt land,
ehuru det efter hans mening skulle vara värre. Vi måste således uppsöka mera djupgående
orsaker än var 60:de prästs riksdagsgöromål vart 5:te år, d.ä. borttagandet av en
trehundradedel av den prästerliga arbetskraften från församlingarna. Och vilken trogen
kristen behöver längre se sig om efter en sådan djupgående orsak? Behövs det mer än att
nämna rationalismen med dess oundvikliga följd, otron? Är icke den mer än tillräcklig att
förklara kyrkans förvärldsligande, utan att ta sin tillflykt till riksdagsbestyren och så ytliga
och små ting som ordnar, ”stjärnor och band”? Månne det icke är rationalismen som har
förlamat kyrkotukten, fördärvat prästbildningen och urvattnat ordets predikan till ett vekt,
haltlöst moras? Vad hindrar en kristen präst att vara kristen även vid riksdagen? Att mellan
göromålen predika, hålla eller bevista bibelförklaringar, skriva uppmuntrande och
förmanade kristliga brev hem till sin församling o.s.v. Kanske är klubbarna en vida mer
skadlig inrättning vid riksdagarna än allt vad [kyrkoherden] nämnt. De lär icke bli mindre
skadliga, om prästeståndet kommer därifrån. Åtminstone ser det icke så ut i Washington.
Under denna punkt är ock nödigt att påminna, att svenska prästerskapet och kyrkan har
förmått vakna ur sin slummer och börja med allvar beflita sig om botande av revorna på
Herrens hus, och att den nya bättre riktningen börjat och fortgår, under det prästeståndet
bevistar riksdagarna och några dess ledamöter bär stjärnor och band. Ser man icke härav,
huru litet prästernas riksdagskall har att göra med fördärvet och dess botande? Nej här är
fråga om huruvida Guds ord predikas rent och klart och vi därefter, såsom Guds barns
ägnar, föra ett heligt leverne eller icke – ej om några så har den eller den världsliga
befattningen för en kort tid.45
II)
Augsburgiska bekännelsens 28:e artikel
[Kyrkoherden] har för det andra anfört Augsburgiska bekännelsens 28:e artikel, men därur
tagit endast det, som, ryckt ur sitt sammanhang, synts kunna förstås i hans mening, och på
samma gång uttryckligen med starka ord förkastat det som tilläggs för att göra bekännelsens
Ehuru mycket behjärtansvärt vi finner i den ärade insändarens avhandling, syns oss dock att han, i
sin kärlek till den väsentligt riktiga lutherska uppfattningen av prästens ställning, något förbisett det
andligen förlamande av den massa världsliga bestyr, som, både vid riksdagen och kallet därhemma,
hos oss hopas på prästen. Åtminstone en vanlig förmåga kan icke utan skada så dela sig mellan
själavården och omsorgen om det världsliga; må vi då icke allvarligt sträva efter ändringar häruti.
Redaktörens anmärkning.
45
mening tydlig, såsom ”en tolkning behaglig för kött och blod”, ”en täckmantel för det
maktlystna och människobehagsamma hjärtat”. Undertecknad vill icke lägga vikt på, huru
starkt syftande detta sätt att citera församlingens symboler har med rationalismens fasoner i
dess gyllene dagar, utan endast erinra, att [kyrkoherden] har därigenom själv undanryckt sig
det stöd han ville hämta ur symbolen, och i denna del gjort sin bevisning lika med noll. Dock
ännu ett ord om den saken. Den som känner reformationens historia, vet väl vad sorts
världslig makt hos påve och biskopar reformatorerna bekämpade, nämligen den usurperade
makten att till- och avsätta konungar, i sista instansen rubba och upphäva världsliga lagar
eller stifta sådana samt att föra världsliga tvister om riken, furstendömen, stift och
förläningar – allt detta genom gudomlig maktfullkomlighet. Huru mycken likhet med denna
makt svenska prästeståndet fjärdedel av halva lagstiftningen i landet har, må den sansade
och fördomsfrie bedöma. Undertecknad förekommer denna tolkning av Augsburgiska
bekännelsen ganska lik den tillämpning av Luthers ord om biskopar, präster och munkar,
som står på många ställen i hans postilla, vilken i Hedbergianismens dagar och måhända
ännu i separatisternas läger, gjordes på det svenska prästerskapet av föreläsare på de s.k.
samlingarna. Välmeningen var densamma då som nu – och även så logiken!
III)
Skriften
Men [kyrkoherden] har för det tredje anfört Skriften, och här menar han sig stå orubblig. Det
kan väl hända, att han är orubblig; men andra kan dock ta skäl. Lukas 22:25,26 säger i
grundspråket: ”Hedningarnas (folkens) konungar härskar över dem och deras maktägande
kallas välgörare. Men ni icke så, utan den större bland eder bliv såsom den yngre, och den
ledande såsom den tjänande”. Att prästeståndet i Sverige icke har någon konungamakt att
härska över folk och hedningar, och att ingen av dess ledamöter tituleras för välgörare
allraminst av dem, som arbetar att få prästen från riksdagen, ja att ingen enda riksdagspräst,
icke ens ärkebiskopen, tituleras nådig herre (enligt svenska översättningen) – det lär väl allt
medgivas. Vi har således här intet vidare att skaffa med den 25:e versen, och dess anförande
kan endast tjäna till att förvilla den enfaldige. Vad åter den 26:e versen beträffar, så hindrar
väl riksdagsgöromålen icke den större att bli såsom den yngre och den ledande såsom den
tjänande – nämligen till sinnelaget. Detta är en kristlig skyldighet och yttring av det kristliga
livet hos alla större och ledande i alla stånd, till och med i den föreslagna nya riksdagen. Är
det värre att uppfylla denna skyldighet i prästeståndet än i de andra stånden, då må denna
vers anföras till bevis att detta stånd bör uteslutas från riksdagen, icke annars.
2 Timoteus 2:3: ”Lid du ont såsom en god Jesu Kristi stridsman”. Detta språk är så långt
ifrån att bevisa, att prästerna bör från riksdagen, att det tvärtom bevisar motsatsen och
uppmanar dem till att med tålamod lida all den olägenhet, frestelse och försmädelse, som
möter dem, då de likmätigt sin plikt söker mota det onda och befrämja det goda på varje
punkt av sin verkningskrets, på riksdagen, i sockenstugan eller på predikstolen. Men 2 Tim.
2:4 bevisar icke det, att prästerna icke bör befatta sig med livets sysslor och bestyr? Om så
skulle vara, så skulle det även förbjuda prästen att befatta sig med sin egen hushållning och
livets bestyr i sitt eget hus. Det är en gammal regel, att det som bevisar för mycket, bevisar
intet. Men låt oss vidare se på grundspråket, så får vi väl se, att Paulus, och Herren genom
honom, menade något annat: ”Ingen stridsman (egentligen: ingen som går till strids)
invecklar sig i livets sysslor”. Invecklar sig d.ä. låter sig invecklas, insnärjas och intagas.
Detta är då helt enkelt en allvarlig erinran till en präst att vara på sin vakt att hans sinne icke
intas och avleds från sin stora huvudsak genom det yttre levernets bestyr, som han måste
företa sig, emedan de är oskiljaktigt förenade med hans kall. En sann luthersk präst måste
icke munkaktigt fly ur världen, utan mera i världen men ej av världen, d.ä. bruka världen
såsom han brukade henne icke. Hans uppgift är att efter den förmåga, som Gud ger, vara ett
”jordens salt”, som skall, icke läggas för sig självt i en hög, utan liksom den förr nämnda
surdegen inmanglas i hela samfundet, genomtränga och bevara alla dess delar från
förruttnelse och sätta Herrens prägel på allt, eller åtminstone förhindra att icke Satan får
ohejdat sätta sin prägel på folkets viktigaste både timliga och andliga intressen.
Kyrkoherde n:o 2.
Esbjörn och representationsförslaget
Esbjörn hade tydligen stort behov av att förklara och rättfärdiggöra sin andliga och
politiska resa från frälst läsar- och väckelsepräst till ärkelutheransk statskyrkopräst.
Hans 14 år av amerikansk erfarenhet var nu ett starkt argument för hans åsikter.
Ingen annan svensk kyrkoherde hade denna bakgrund. Trots att Esbjörn efter 1863
engagerade sig och predikade för läsarna i bönhuset i Östervåla och undervisade
kolportörer, ville han inte att Skotska frikyrkan skulle få ha inflytande i Sverige.
Esbjörn försökte också beskriva att åtskillnaden mellan stat och kyrka i USA hade
gjort att president och kongress inte tog kristna hänsyn. Men det stämde inte. Från
statens bildande var stat och kyrka åtskild, men hela tiden hade den kristna tron haft
stark påverkan i landets ledning och styrning. Sedan 1600-talet hade många
emigrerat till Amerika för att få religionsfrihet. Grunden till USA:s demokratiska
samhälle var det fördrag som puritaner från England 1620 antog,
oavhängighetsförklaringen 1776 och konstitutionen 1787. Amerika låg långt före
Sverige under Esbjörns tid gällande frihet, jämlikhet (inte slavarna) och demokrati.
Abraham Lincolns tal i Gettysburg 1863 är ett dokument som förklarar USA:s
demokratiska bakgrund. Peter Cassel, som 1845 organiserade en grupp släktingar
från Kisa socken i Östergötland för att utvandra till Amerika, var missnöjd med
förhållandena i Sverige. Året innan, 1844, hade han undertecknat en petition som
krävde representationsreform i riksdagen, 21 år innan Esbjörn stred emot reformen.46
Esbjörns vän sedan skoltiden i Gävle och Uppsala, Lars Landgren, kyrkoherde i
Delsbo 1844-1876 och sedan biskop i Härnösand, var vän av
representationsreformen. Nu 1865 var båda medarbetare i Uppsala stift och de
möttes vid Prästmötet 1865, då Esbjörn berättade om sina år i Amerika. Landgren
deltog i flera riksdagar under 1850- och 1860-talen. Han var prästerskapets
representant i ståndsriksdagarna 1856-1858 och 1862-1863. Efter reformen deltog
Landgren i riksdagarna 1867 och 1868 som ledamot av första kammaren. I riksdagen
förordade Landgren Representationsreformen. ”Länge har det varit min mening, att
prästeståndet borde utträda ur den politiska representationen, så snart ett sådant steg vore
46
H. Arnold Barton: Släkten – En svensk-amerikansk krönika, LTs Förlag, Stockholm 1981.
förenligt med den allmänna välfärden.” Under lång tid hade Lars Landgren påyrkat en
kyrkans särskilda representation, d.v.s. kyrkomötet.47
Också i frågan om de reformerta hade Lars Landgren en annan syn än Esbjörn.
Landgren gillade inte sektväsendet, men han skrev i ”Kristendomens världsvälde” om
samverkan mellan de olika trosriktningarna. Han var övertygad om att tredje
trosartikelns: ”En helig allmännelig kyrka” omsluter såväl statskyrka som sekt.
Landgren var i hela sitt hjärta ekumen och hans paroll var: ”Fred och samverkan mellan
kyrkosamfunden”. Landgren ville inte upplösa de olika samfunden, de behövdes
tillsammans. ”Må de reformerte behålla sin större rörlighet och de lutherske sin lugna
djupsinnighet. Allt länder till Herrens ära, då det brukas i Kristi sinne.” I sin bok ”Läran om
kyrkan” har Landgren dragit upp skarpa gränser mot den reformerta
nattvardsuppfattningen, som saknar det väsentliga som lutheranerna har. Men där
kärleken till Kristus överflödar hos de reformerta i tro och gärningar, ”där meddelar
Herren sin lekamen och sitt blod på samma sätt som åt oss, evad de än därom lära”.48
Boken om ny riksdagsordning i Östervåla församling
Esbjörn följde behandlingen av och debatten om ny Riksdagsordning med stort
intresse. Detta engagerade honom. Han inköpte den 300-sidiga boken
RIDDERSKAPET och ADELNS den 4, 5, 6 och 7 December 1865 hållna öfverläggning
angående Kongl. Maj:ts Förslag till ny Riksdagsordning, m.m. Boken finns kvar på
pastorsexpeditionen i Östervåla, och Esbjörn har skrivit på pärmens insida ”Öster
Våhla församlings”. Att Esbjörn läst den noggrant ser man av Esbjörns många
kommentarer och anteckningar i marginalen.
Boken börjar med Ridderskapets och Adelns överläggning 4 december med
anförande av Herr Excellens Herr Friherre De Geer, Louis. Louis De Geer, som var
justitiestatsminister sedan 1858 (kallad Sveriges förste, yngste och främste
statsminister) var arkitekten bakom övergången från ståndsriksdag till modern
riksdag med två kammare och en konung som statschef. Sedan 1844 hade man
diskuterat denna representationsreform, så De Geer ställde nu kungen Karl XV inför
ultimatum att antingen skaffa fram en ny justitiestatsminister eller att skriva under
förslaget att avskaffa ståndsriksdagen. Utöver adeln debatterade borgarna, bönderna
och prästerna för och emot avskaffande av den medeltida ståndsriksdagen. Borgare
och bönder ville avskaffa, men det var visst motstånd hos adel och präster. Prästerna
skulle rösta som adeln gjorde. Under fyra dagar debatterade adeln i Riddarhuset, och
det var många och långa inlägg.
Torsten Bohlin: Lars Landgren – Människan – Folkuppfostraren – Kyrkomannen, SKD, Uppsala
1942.
48 Teologisk Tidskrift 1873.
47
Från överläggningen i Riddarhuset
De Geer försvarade förslaget vid början av denna fyra dagars överläggning med att
visa att samhället hade förändrats, så att stånden inte längre representerade varken
samhälle eller medborgare. Stånden hade nu förlorat all betydelse med undantag för
Prästeståndet. Tiden står inte stilla, något måste göras, och här gäller det att gå i den
rätta riktningen. Kommunerna hade nu fått självstyrelse och förslaget till riksdag
kunde bygga vidare på denna tanke, där första kammaren var en konsekvent
utveckling av kommunen; under det att de politiskt berättigade medborgarna genom
den andra kammaren utövar ett mera omedelbart deltagande i den lagstiftande
makten. Detta var förslagets huvudtanke. De Geer protesterade mot beskyllningen
att förslagets ledande tanke skulle vara penningen. Sanningen var att förslaget
erkände ingen annan grund för representantkallet än medborgares förtroende
uttryckt genom val. En del varnade för att svenska folket inte skulle klara detta
frihetsprov, men De Geer visade att Sveriges folk bestått vida farligare frihetsprov än
detta. Genom rapporter från olika delar av landet hade De Geer fått folkets
förtroende för förslaget, och adeln borde inte rösta emot detta förtroende. Adeln
borde nu vinna segern över sig själv och anta reformen.
Esbjörn har i boken särskilt bockat för de ledamöter, so[m talade emot förändring.
”Förslagets motståndare utmärkas med √.” Då någon talare sade något förnuftigt ritade
Esbjörn ”!” i marginalen, ibland två ”!!” eller tre ”!!!”. Friherre Rudolf
Klinckowströms anförande uppskattades.
”Jag har hört kloka, självständiga, erfarna Fransmän yttra sin förvåning över att vi, genom
att ändra vårt representationssätt, vill kasta oss in på en bana, vars beträdande Frankrike så
bittert fått ångra. Jag har hört utmärkta Amerikanare, tillhörande de Nordamerikanska
fristaterna, fråga, om vi icke längre älskar vårt konungadöme, efter vi är på väg att överge
densamma.”
Första dagens överläggning avslutas med att friherre Erik Leijonhufvud säger:
”Syftningen av ifrågavarande grundlagsförslag är tydligen att lägga väldet i medelklassens
händer. Detta syftemål skall också ovillkorligen ernås förmedelst de radikala medel, förslaget
tillgripit, nämligen konungamaktens försvagande, kyrkans utvisande, Adelns degradering och
den egentliga arbetsklassens uteslutande.”
Detta avsnitt har Esbjörn särskilt strukit för. Andra dagen höll Herr Johan Fredrik
Philip Flach ett långt anförande, som Esbjörn har visat sin uppskattning av med ett
flertal kommentarer och streck i marginalen. Även ”sic!” har Esbjörn skrivit. Flach
varnar för både den franska och amerikanska republikanska styrelserna. Den 6
december säger Herr Curry Treffenberg inför den kommande omröstningen:
”En var skall rösta efter sitt samvete, obekymrad om utgången; och jag tillägger: Vad skall vi
göra, om förslaget går igenom, fastän vi redligen bekämpat detsamma? Ställ då för själens öga
den sublima, heroiska bilden av den gamle hedniske statsmannen, om vilket det sades: `Victrix
causa Diis placuit sed victa Catoni´, eller, ändå bättre, trygga oss vid kristendomens
lugnande löfte, att, sedan människan gjort sin plikt, så styr Gud allting till det bästa.”
Herr Anders Robert von Kraemer såg långt in i framtiden, kanske till 2011 års
ekonomiska problem i Europa:
”Vi är inga Spanjorer, vi är inga Greker med kronisk anarki i blodet.[sic!] Får vi under ett
antal år genomlöpa ett kretslopp av förändringar, konstitutionsombyten, ministerkriser,
reaktioner, statskupper och revolutioner, så är jag övertygad om, att med Svenska folkets
instinkt av samhällsordning samt inneboende håg för stadgad och stark, men lagbunden
styrelse, att, säger jag, vi nog till slut kommer till en god, kanske en alldeles förträfflig
styrelseform.”
Esbjörn gillade friherre Erik Leijonhufvuds argument.
Justitiestatsminister De Geer, som efter sitt inledningsanförande första dagen fått
genomlida tre långa dagars överläggningar med mycket kritik mot förslaget och sina
personliga synpunkter, kunde den 7 december försvara sig. Det var särskilt grevarna
Hamilton, Mörner och Sparre, som hade angripit De Geer och förslaget, men De Geer
var inte villig att ändra det. De förslag till ändringar, som inkommit under debatten,
var enligt De Geer försämringar.
”Av det vilande förslagets motståndare är så mycket talat om plikten för var och en, som ej är
övertygad om förslagets godhet i alla delar, att förkasta detsamma, att det icke synes vara för
mycket begärt av förslagets vänner, att även de måtte äga åtminstone rättighet att följa sin
övertygelse. En talare har sagt, att mitt nämnda yttrande vore både oklokt och oförsiktigt. Jag
är av en motsatt mening. Min erfarenhet har nämligen lärt mig, att den bästa politiken är att
öppet och ärligt utsäga sin tanke.”
Under debatten beskylldes De Geer för att i Statsrådsprotokollet ha framställt hot
emot Konungen. De Geer citerade protokollet och kunde visa att han framfört en
varning, inte ett hot, samt att varningen var ställd till Regeringen och inte till
Konungen. Den 27-årige prästen och adelsmannen Knut Henning Gezelius von
Schéele talade för representationsförslaget. Von Schéele skulle sedan bli den biskop,
som upprättade relationen mellan Svenska kyrkan och Augustanasynoden i
Amerika. Debatten fortsatte till dess det var tid för votering.
När de skulle rösta den 7 december hade en stor folkmassa samlats utanför
Riddarhuset, vilket ledde till flera adelsmän röstade för förändring, vilket annars inte
skulle ha skett. Esbjörn har i boken noggrant räknat alla 708 adelsmän (av vilka 61
var grevar och 141 friherrar). Av dessa voterade 655 stycken och 53 avstod.
Röstningen utföll att 361 röstade ja till representationsreformen och 294 nej. Av dessa
nejröster reserverade sig 214 ledamöter. Från den 9 december 1865 till 13 januari 1866
inlämnades reservationerna, flera mycket långa. Sist i boken finns förteckning över
de ledamöter som röstade den 7 december 1865 i Riddarhuset. Prästeståndet röstade
senare i enlighet med löftet att rösta såsom adeln gjorde, vilket var en förlust för
prästen Esbjörn.
F) AMERIKA OCH INBÖRDESKRIGET
Anledningen till amerikanska inbördeskriget
Esbjörn skrev att den djupaste orsaken till inbördeskriget i Amerika var skillnaden
mellan kyrka och stat. Var det verkligen så? Anledningen till kriget är många och
historiker har olika teorier.
En grundorsak kunde vara motsättningen mellan två olika ekonomiska system. Det
var skillnader mellan nord och syd. Nordstaterna var expansiva och
industrialiserade, i sydstaterna dominerade plantageägarna med många slavar.
Nordstaterna ville ha en stark centralregering med liknande lagar för handel för hela
landet. Sydstaterna ville ha självbestämmande stater och uppfattade den starka
expansiva nordindustrialismen som ett hot. Sydstaternas ekonomi var också mycket
känslig, då den var bunden till ett fåtal grödor för världsexport samt slavsystemets
låga produktivitet. Nordstaterna ville att industrin skulle skyddas bakom tullar för
att enklare kunna konkurrera med europeiska varor.
Slaveriet spelade en underordnad roll och tjänade endast som täckmantel för den
djupgående ekonomiska konflikten. Det var en konflikt mellan två olika livsstilar.
Roten till kriget kunde vara den ekonomiska strukturskillnaden, men också olika
värderingar, kultur och social miljö. Det var en kamp mellan idéer. Kriget kunde
vara en moralisk konflikt där slaveriets vara eller icke vara stod i centrum. Slaveriet
hade förändrat Sydstaterna till att utveckla en egen specifik civilisation. Äldre
forskare sade att slavfrågan var ett ideologiskt slagträ. Tullfrågan var viktigare.
Moderna forskare betonar det religiöst grundade skälet för bevarandet av slaveriet i
Sydstaterna som den viktigaste faktorn vid inbördeskrigets utbrott. Först 1863 sade
president Abraham Lincoln att målet med kriget var att befria slavarna samt att
sammanhålla unionen. Sydstaternas vice president Alexander H. Stephens sade efter
kriget att det var en rent konstitutionell konflikt, där delstaternas rättigheter hotats
av en centralistisk federal regering.49
Abraham Lincoln
Abraham Lincoln hade tillhört partiet Whigs, men det gick dåligt för partiet och det
var nära upplösning 1854. Då bildades ett nytt parti, republikanerna, som var mot
slaveriet och för företagande och industrialisering. Lincoln gick över till detta parti. I
Amerika fanns då också de radikala abolitionisterna, som ville göra slut på slaveriet
genom religiösa, sociala och moraliska skäl. Denna rörelse utgick från kväkarna.
Jörgen Nilsson: USA:s historia Nordamerikanska inbördeskrigets utbrott Turners Teser, Lunds
Universitet Historiska institutionen; Amerikanska Inbördeskriget, Wikipedia; Amerikanska
Inbördeskriget 1861-1865, Adjunkten.com.
49
Lincoln var inte abolitionist. Den 16 juni 1858 höll Lincoln ett valtal, som innehöll ett
bibelcitat, som har gjort talet berömt. Att citera Bibeln var då och idag en bra idé i
amerikansk politik. Lincoln sade: ”A house divided against itself cannot stand”, och
syftade på slaveriet som var den viktiga institutionen i söder och friheten i norr. Inför
senatsvalet 1858 höll Lincoln en rad av debatter i Illinois med Stephen Douglas.
Lincoln var nu tydlig i sitt motstånd mot slaveriet och hans resonemang kom att gå
under namnet ”Freeportdoktrinen”. Detta uttalande kom att få konsekvenser för
både nästa presidentval, demokratiska partiets sönderfall samt var ett steg på vägen
till inbördeskriget.50
Lincoln arbetade hela tiden för att förena och hålla ihop nationen. I sitt första
installationstal som president 4 mars 1861 sade Lincoln, klassiskt citat: ”I era händer,
mina missnöjda landsmän, och inte i mina, ligger den ödesdigra frågan om
inbördeskrig. Staten kommer inte att angripa er. Det blir ingen konflikt om inte ni
väljer att vara angripare.”51 Lincoln hade på allvar börjat läsa Bibeln vid sonen
Willies död 1863, men redan vid krigets inledningsskede hade han besökt
evangelisten Dwight Lyman Moodys söndagsskola i Chicago och undervisat.52
Lincoln läste Bibeln allt oftare och särskilt Gamla testamentets profeter. Han gillade
inte kyrkornas dogmer och former och anslöt sig inte till någon församling. Men
Abraham och Mary Lincoln besökte ofta den presbyterianska kyrkan. Lincoln var en
god talare och 19 november 1863 höll han i Gettysburg historiens mest uppskattade
tal. Gettysburg i södra Pennsylvania var platsen för det stora slag som vände kriget.
Lincoln talade nu vid begravningsplatsen för alla dessa stupade soldater.
”Talet började med en tillbakablick på landets födelse och det löfte som frihetsdeklarationen
ger. Utan att nämna slaveriet påminner han om alla likas värde. Det är underförstått att
konfederationen [Sydstaterna] inte delar denna grundläggande värdering. Sedan går han
över till nutid och talar om kriget. Men han nämner inte unionen eller sydstaterna, men
hyllar dem som dött för de värden han inledningsvis nämnde. I den tredje delen talar han
om hur de offer som krävts kan eller bör förvaltas. `De modiga män, levande eller döda, som
stred här har helgat den här jorden mer än vad som står i vår fattiga förmågas möjligheter att
tillägga eller dra ifrån.´ Han knyter ihop talet genom att säga att det som står på spel är att
den nation som föddes på det sätt han inledningsvis sade – en regering av folket, för folket –
inte ska försvinna från jordens yta.53
I sitt andra installationstal som president 4 mars 1865 – Lincolns Bergspredikan –
talade Lincoln om försoning, trots att det var tydligt nu att Unionen skulle vinna
50
Staffan Ekedahl: Abraham Lincoln – Hans tid och liv, Norstedts, Stockholm 2011.
Staffan Ekedahl: Abraham Lincoln – Hans tid och liv, Norstedts, Stockholm 2011.
52 År 1860 lämnade D. L. Moody (1837-1899) sitt arbete som skoförsäljare och började heltidstjänst för
spridning av evangeliet. I en ölhall i Chicago startade han en söndagsskola, som inom ett par år hade
över 600 barn som deltog. I november 1860 besökte den nyvalde presidenten Abraham Lincoln
söndagsskolan och talade till barnen. Källa: David M. Gustafson: D. L. Moody and Swedes, Linköping
University 2008.
53 Staffan Ekedahl: Abraham Lincoln – Hans tid och liv, Norstedts, Stockholm 2011.
51
kriget. Det centrala temat i talet var att den Allsmäktige har sina egna syften och
människorna kunde inte i allt förstå dem. Lincoln övergav sin sekulära syn på
historien och överlämnade sig själv att tjäna som ett instrument i Guds händer.
Installationstalet var den bästa presentationen av relationen mellan religion och
Inbördeskriget. Det var inte ord om rättfärdigande av egen insats utan om försoning.
Lincoln åkallade en Gud vars vägar inte alltid är kända men alltid var rätta. När
kriget var i sin avslutningsfas erbjöd Lincoln det andra installationstalet som det
prisma han sträckte fram för att se Guds ljus i nationens mörkaste stund.
Ljusbrytningen från detta prisma pekade bakåt i dom och framåt i hopp. Talet
åskådliggör Lincolns förståelse av de olika sätt Gud verkar i historien. Den 14 april
1865 mördades Lincoln, han dog för det han trodde på. Lincolns sista stycke i hans
”Bergspredikan” löd:
”With malice toward none; with charity for all; with firmness in the right, as God gives us to see the
right, let us strive on to finish the work we are in; to bind up the nation´s wounds; to care for him who
shall have borne the battle, and for his widow, and his orphan – to do all which may achieve and
cherish a just, and a lasting peace, among ourselves, and with all nations.”54
Amerika kristet samhälle?
När Frankrike under 1700-talet hade sin sekulära upplysning och revolution,
välsignades England och Skottland av evangelikal väckelse, som byggde på biblicism
(Bibeln som auktoritet), omvändelse (nya födelsen), aktivism (socialt engagemang)
och korscentrering (fokus på Kristi försoning). Från England och särskilt Skottland
spreds denna evangelikalism till den nya världen. Under 1740-talet var det en
evangelikal väckelse i USA och en framträdande ledare för den var John
Witherspoon, presbyterian och intellektuell. Han hade nära kulturella band med den
skotska versionen av upplysningen genom F. Hutchinson, Adam Smith, A. Ferguson,
H. Blair och W. Robertson. Alla var de präster i Skotska kyrkan och utöver frälsning
uppmanade de individer att arbeta för hela nationens välfärd. De skapade en politisk
teologi grundad på medborgerlig humanism, deltagande i det politiska samhället, en
teologi som rättfärdiggjorde en tradition av allmän opposition byggd på samhällets
idealvärden. Det manifesterade sig i försvar mot tyranni och slaveri. På så sätt
engagerade sig reformerta evangelikaler i samhället.55
Fusion religion och politik
De amerikanska kyrkorna och i synnerhet evangelikalerna engagerade sig i politiken,
vilket hjälpte till att skapa främlingskap mellan Nord och Syd. De ville påverka
världen utanför sina kyrkor, och särskilt evangelikalerna identifierade sig med det
Ronald C. White, Jr: Lincoln´s Sermon on the Mount, The Second Inaugural, Religion adn the
American Civil War, Oxford University Press 1998.
55 Sven Lundkvist: Tron och gärningarna, Studia Missionalia Svecana XCIII, Uppsala 2003.
54
republikanska partiet, som växte fram under 1850-talet. Republikanernas politiska
etik var grundad i moderat eller ”Arminianized” kalvinsk teologi från ”the Second
Great Awakening”. ”The worlds of evangelicalism and politics found themselves
bound together in a process of cultural symbiosis. Professional politicians and party
managers realized the churches had much to teach them about how to organize,
communicate, and persuade, both nationally and locally; evangelicals, exposed to a
pervasive “Calvinist” doctrine of political engagement.”56
Fruktan för Frimurare och katoliker som konspiratörer mot den kristna republiken
gav många evangelikaler impulser att engagera sig politiskt. Därtill fruktade de
slaverimakten. Det blev en fusion mellan religon och politik. Kalvinsk plikt och
”postmillenium-tro” bröt fram innan Inbördeskriget. Evangelikaler identifierade
ankomsten av Guds rike med framgången för ett särskilt parti. Detta nådde klimax
under valkampanjerna 1856 och 1860, då predikanter framträdde med lika stor
entusiasm i både väckelsemöten och republikanska kampanjer. Aldrig tidigare hade
religion och politik förenats så fullständigt i den amerikanska republiken. Kristna
från Sydstaterna kunde inte förstå och tolerera detta. Många protestanter från södern
utvecklade samtidigt en rättfärdiggörelse och struktur för pro-slaveri aktion. Men de
flesta i södern stod emot fusion av politik och religion. Skillnaden mellan syd och
nord blev allt tydligare. Vid Inbördeskriget början 1861 kunde nordliga och sydliga
evangelikaler knappt kommunicera över barriären. Men de bad till samma Gud, och
i förtröstan och uppriktighet bad de enträget att Han skulle ge framgång för rätten.57
Bibeln och slaveriet
Det var en häftig debatt i Amerika mellan teologer, präster och pastorer om Bibeln
och slaveriet. Denna fråga delade kyrkor och samfund, däri hade Esbjörn rätt. De
flesta ansåg att Bibeln sanktionerade slaveriet både i Gamla som Nya Testamentet.
Däremot hade de svårare att finna bibliska argument varför bara en ras, den
afrikanska, skulle vara slavar. Andra sökte argument till att slavsystemet i sig var
obibliskt. De visade på Bibelns Anda istället för dess bokstav. Amerikaner vid mitten
av 1800-talet läste flitigt Bibeln och 1860 räknades USA till den mest kristna nationen.
Flertalet amerikaner såg Bibeln som den övernaturliga guiden för hela livet. Det var
mest de reformerta teologerna som argumenterade, inte så mycket de lutherska eller
katolska. I Nordstaterna fanns ”abolitionismen”, som helt ville avskaffa slaveriet,
men de fick litet stöd av de kristna kyrkorna. Under krigets första år växte det fram
Richard J. Carwardine: Evangelicals and Politics in Antebellum America, The University of
Tennessee Press, Knoxville 1997.
57
Richard J. Carwardine: Evangelicals and Politics in Antebellum America, The University of
Tennessee Press, Knoxville 1997.
56
en övertygelse hos Nordstaternas protestanter att överlevnaden av Unionen berodde
på avskaffandet av slaveriet.58
Inbördeskriget förändrade kristen tro i Amerika
Den kristna tron kom att spela stor roll under Inbördeskriget. Många soldater i fält
och deras familjer hemmavid kom till personlig tro på Jesus Kristus och började läsa
Bibeln regelbundet. Nöden drev tusentals amerikaner till Kristus. När Lincolns
yngste son dog plötsligt 1863 blev Bibeln och bönen viktigare för presidenten. För
första gången under Inbördeskriget placerade regeringen mottot ”In God We Trust”
på nationens mynt. Lincolns viktiga Andra Installationstal 1865 refererade till Gud 14
gånger, citerade Bibeln fyra gånger och nämnde bönen tre gånger i ett kort tal på 701
ord. Mitt under kriget lämnade Esbjörn Amerika, som höll på att sönderslitas av
kriget men förenas i kristen tro. År 1865 när Esbjörn skrev sina artiklar i tidningen
Wäktaren nummer 29 och 31, hade Lincoln hållit sitt tal och kriget avslutats. År 1860
var 2/3 av alla protestantiska församlingsmedlemmar i Amerika kvinnor. Under
kriget förändrades betoningen av de kristna dygderna från kvinnliga som
ödmjukhet, tålamod och underkastelse till energiska och virila maskulina dygder.
Efter kriget sjöng man ”Onward Christian Soldiers” och ”Marching as to war”.
Denna “maskulinarisering” av kristendomen levde kvar och spred sig. Ännu vid
mitten av 1900-talet, då jag deltog i Svenska Missionsförbundets ungdomsläger,
sjöng vi ofta ”Det kriget får aldrig stanna, Som kallas för Herrens krig” och ”Strid för
sanningen, Strid mot fienden”. Det blev en religiös förändring i Amerika under
Inbördeskriget. Den största förändringen var att den svarta osynliga församlingen
under slaveriet blev den mest synliga och dynamiska institutionen i friheten i det
svarta samhället.59
Lutheranerna i Amerika
I slutet av sin vistelse i Amerika längtade Esbjörn tillbaka till det lugna och trygga
svenska statskyrkosystemet. I det fanns i alla fall en auktoritet som sade hur det
skulle vara och som respekterades av alla. När svenskar flyttade till Amerika röstade
de med fötterna. Trots att de tillhörde Svenska statskyrkan, anslöt sig endast cirka 30
% till de svenska lutherska kyrkorna i Amerika. I Amerika saknades kristen enhet i
den demokratiska individualismen. Från början av Förenta Staterna hade landet
karaktäriserats av olikhet, mångfald och pluralism. Immigranterna i Amerika hade
ett helt smörgåsbord av varierande tro, uppförande och värderingar. I detta fanns
Mark A. Noll: The Bible and Slavery, Religion and American Civil War, Oxford University Press
1998.
59 James M. McPherson: Afterword, Religion and the American Civil War, Oxford University Press
1998.
58
ekumenik, som under 1800-talet företräddes av Evangeliska Alliansen och D.L.
Moodys väckelsepredikningar. De svenska invandrarna formades av den
amerikanska kontexten och en identitet som drog växlar på kulturella element från
Sverige och Amerika.60
En del stater var för slaveri, och andra var emot. Båda partierna använde bibliska
argument. Det amerikanska oberoende gjorde det omöjligt att finna en lösning på
grälet, därför de saknade en central kristen auktoritet. Och i denna allmänna debatt
var oftast lutheranerna tysta. Lutheraner i Amerika kände sig obekväma med alla
dessa reformerta röster, även om det också fanns olika riktningar bland lutheranerna.
De ville se Bibeln – lagen och evangeliet – som en organisk enhet genom att följa
Luther. Högkyrkliga lutheraner som Mercersburg rörelsen kritiserade skarpt
amerikansk väckelseindividualism, vilket de kallade ”Puritanism”. Däremot var
teologen Schmucker en stark uppbackare av the Evangelical Alliance, försvarare av
nykterhetsrörelsen, förespråkare för sabbatsfirande, en kraftfull antislaveri
ståndpunkt. Hasselquist var en tydlig röst mot slaveriet i sin tidning Hemlandet, för
unionens bevarande och det republikanska partiets frikostiga markpolitik.61 Esbjörn
var också mot slaveriet. De stora politiska, religiösa, kulturella och ekonomiska
motsättningarna i nationen ledde till detta fruktansvärda inbördeskrig. Men
Inbördeskriget löste inte Amerikas problem. Och Inbördeskriget minskade inte på
den religiösa oenigheten i Amerika. Även bland lutheranerna fanns splittring. Det
var inte lätt att förena immigranter från olika bakgrunder och miljöer. År 1820 hade
the General Synod bildats men i den fanns ingen enighet varken rörande lära eller
kult. Lutheranerna uttydde den Augsburgska bekännelsen olika. För att råda bot på
detta försökte teologen Samuel Simon Schmucker 1855 göra en definitiv amerikansk
översättning. Men det ledde till den största splittring, särskilt skandinaverna var
upprörda. Invandrarna såg sig som ortodoxins försvarare och beskyllde
amerikanarna för kätteri, liberalism och ”pseudolutheranism”. På Esbjörns initiativ
lämnade skandinaverna amerikanarna i Norra Illinois-synoden och bildade
Augustana-synoden, vilket var ett svårt bakslag för samarbetet bland lutheranerna.
Så Esbjörn bidrog till splittringen mellan lutheranerna. 62 Först efter inbördeskriget
växte en tydlig lutheransk röst fram, mycket beroende på den ökande inflyttningen
av tyska och skandinaviska immigranter, som restaurerade en tydlig teologi. Men
den lutherska rösten avlägsnade sig nästan helt från en meningsfull dialog i allmänt
amerikanskt liv.63
David M. Gustafson: D.L. Moody and Swedes: Shaping Evangelical Identity among Swedish
Missions Friends 1867-1899, Linköping University 2008.
61 H. Arnold Barton: Släkten – En svensk-amerikansk krönika, LTs Förlag, Stockholm 1981.
62 O. Fritiof Ander: Augustana-kyrkan vid sitt sekelskifte, Kyrkohistorisk Årsskrift 1960, Svenska
Kyrkohistoriska Föreningen, Uppsala 1960.
63
Mark A. Noll: The Bible and Slavery, Religion and American Civil War, Oxford University Press
1998.
60
Åtskillnad stat och religion
”Det fanns kristna i den amerikanska kongressen--vilket det ju också gör idag, till mycket
större utsträckning än i Sverige. Det hänger ju ihop med religionens helt annorlunda ställning
i USA. Däremot råder en stark åtskillnad mellan stat och religion i USA--till skillnad från
Sverige då och nu. Det utgör en av de fundamentala grundsatserna för landet. Redan i det
första författningstillägget klargörs detta och Thomas Jefferson talade om "a wall of
separation between church and state" 1802. Det är ju denna åtskillnad som Esbjörn
reagerade på---han var ju ingen förespråkare för religionsfrihet (ej heller religiös
tolerans).” (Dag Blanck, docent Uppsala Universitet och Augustana College, 21 mars 2011.)
Esbjörn hade rätt till det att lutherska kyrkan inte ville ha åtskillnad mellan stat och
kyrka som de reformerta. Esbjörn ville inte 1865 ha någon frikyrka i Sverige. Esbjörn
skrev: ”Den lutherska kyrkan måste enligt sin natur vara en stats- eller rikskyrka.
Någon tanke på statens och kyrkans åtskiljande uppkom icke förr än reformerta
grundsatser begynte få insteg.”
Till de reformerta hörde baptisterna, som bortkastat barndopet, och metodisterna,
som förkastat omöjligheten att falla ur nåden. Esbjörn argumenterade mot ”den rena
Kalvinismen, som hade en benägenhet att söndra de synbart trogna från de mera
världsligt sinnade”. Som statskyrkopräst med folkkyrkotanke var Esbjörn starkt
emot åtskillnad stat och kyrka. Det var ju inte fråga om det 1865, men Esbjörn
fruktade att prästerna skulle förlora makten i det svenska samhället. Esbjörn
argumenterade emot missionsföreningarna, som hade börjat växa upp i landet. I
missionsföreningarna samlades frälsta till liv, gemenskap, kärlek och uppbyggelse.
Och Esbjörn hade år 1864 hjälpt dessa att organiseras i Nordöstra Västmanlands Läns
Missionsförening. Esbjörn menade nu att en statskyrka kunde förhindra att samfund
med olika tro, bekännelse och bruk kunde uppkomma. Det var ett falskt system med
dessa fria samfund. De hade en kalvinsk grund. Esbjörn menade att man med
luthersk tro och bekännelse kunde nå ut till alla människor, ”då han vet att Gud vill
ingen syndares död, utan att han omvänder sig och lever, och att detta icke kan ske
utan nådemedlen och beröring med församlingen, som förvaltar dem”. Esbjörn skrev
också att de reformerta avhöll sig från deltagande uti det politiska väsendet, men så
var det inte varken i USA eller Sverige.
Slutligen argumenterar Esbjörns för att som luthersk präst skall han inte munkaktigt
fly världen utan i den fungera som ”jordens salt” Esbjörn ville ta ett fullt ansvar i
både kyrka och samhälle.
G) REFORMERT VÄCKELSERÖRELSE I SVERIGE
Var väckelserörelsen verkligen reformert?
Lars Paul Esbjörn, som skrev detta år 1865, var tidig att beskriva att väckelserörelsen
i Sverige var reformert. Men Esbjörn var en visionär och såg vad komma skulle. Först
på 1880-talet skrev biskop Gottfrid Billing (1841-1925) artiklar om att
friförsamlingarna i Sverige var reformerta, vilket riksarkivarien och historikern Sven
Lundkvist, behandlar i sin bok ”Tron och gärningarna”. Som uppväxt i den svenska
frikyrkan har jag alltid hört: ”Alla är vi lutheraner”. Men är det så?
Stor betydelse för väckelsen under 1800-talet var spridningen av traktater efter 1808,
då Evangeliska sällskapet började med bibel- och skriftspridning. Under perioden
1808-1860 spreds minst 5 miljoner traktater i Sverige, och de var evangelikala och
reformerta med ”väckelseappeller om det enda nödvändiga, omvändelsen,
varigenom människan kunde undkomma den hotande vredesdomen”. Det var
självklart att väckelsen blev evangelikal. Vid prästmötet 1859 svartlistade
ärkebiskopen Henrik Reuterdahl traktaternas reformerta innehåll och den stora
okontrollerade spridningen. Väckelsen höll på att gå Svenska kyrkan ur händerna.
Vad var då reformert innehåll?
Centrum i reformert teologi är den treenige Gudens suveränitet och ära, den är
biblicistisk men lägger inte vikt vid bekännelseskrifter. De evangelikala väckelserna
betonade den subjektiva sidan av tron, gemensam livsstil och troshållning i
församlingarna, som ofta har en frikyrklig inriktning. Både lagen och gärningarna
har betydelse i det kristna livet (Anden och helgelsen). Lekmännen och demokrati
har framskjuten plats. Det förekommer både barndop och troendedop, det senare
ökar. Gudstjänsten är ofta friare, enkel, livlig, sång och musik, fylld av glädje och fri
bön. Nattvardsläran har förändrats från symbolisk betoning till Kristi verkliga
närvaro.64
Gottfrid Billing: Finns reformert inflytande i vår kyrka?
I början av 1878 skrev högkyrklige tillförordnade professorn Gottfrid Billing fem
stora artiklar i ”Svensk Luthersk Kyrkotidning” under rubriken ”I vad mån har ett
reformert inflytande gjort sig gällande inom vår svenska kyrka?” Billing målar upp
en mörk bild över läget i Svenska kyrkan, där det lutherska föraktas och motarbetas.
Det reformerta har gjort sig gällande inom läran, författningen och i gudstjänstlivet.
Billing är bekymrad över väckelsens stora framgångar och dess allt friare förhållande
till Svenska kyrkan. Den reformerta strömmen har kommit genom skrifter och
kolportörer. Systematiskt går Billing igenom skillnader mellan luthersk och reformert
uppfattning gällande synen på skriften och traditionen, vad kyrkan är, nådemedlen,
64
Sven Lundkvist: Tron och gärningarna, Studia Missionalia Svecana XCIII, Uppsala 2003.
ämbetet, församlingsordningen, formerna, demokratin, gudstjänsten,
verksamhetsformerna och alla konsekvenser av detta. I den lutherska gudstjänsten
var det ett möte mellan Gud och församlingen, då Gud ger sina gåvor. Den
reformerta gudstjänsten är ett uttryck för församlingens tro och ville inte ha högtid
utan ”konventikelns tarvlighet”. Billing uppskattade inte konventikeln. I lutherska
kyrkan sjunger man psalmer om Herrens gärningar, de reformerta sjunger visor om
det mänskliga troslivets skiftningar och enkla Jesussånger. De reformerta lade större
vikt vid predikan och att predikanten skulle vara troende. ”En sådan fråga är emot
luthersk anda.” ”Den så kallade kolportörsverksamheten låg i sin organiserade form
i strid med den lutherska bekännelsen om ämbetet och var en reformert utväxt på
lutherskt församlingsliv.” Billing vände sig emot väckelsens och frikyrklighetens
verksamhetsformer. Han gick emot allt, ”som stred mot Herrens ordning och
ämbetet”. Den reformerta kyrkan hade brist på historiskt sinne. Man kunde inte
oreflekterat importera nymodigheter och väckelsemöten à la Moody. Moderna
söndagsskolan var en omöjlighet, där vilken som helst fick undervisa, liksom
alliansmöten. Man kunde inte smälta samman vad som helst. Billing var bekymrad
över den växande likgiltigheten för Augsburgska bekännelsen. Genom denna hårda
kritiska granskning av det reformerta ställde Billing upp en modell för hur en
luthersk kyrka skulle se ut gällande lära, tradition och ämbete. Billing hade stöd av
ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg.65 Det är intressant att veta att högkyrklige
prästen och lundateologen Gottfrid Billing, född i Kristianstad, var nära vän till
lågkyrklige väckelseprästen Carl Abraham Bergman, Kristianstad, men de hade helt
motstridiga åsikter gällande väckelsen och kyrkans makt.
Erik Jakob Ekman och Svenska Missionsförbundet
Den frikyrkliga rörelse som växte sig stark under Gottfrid Billings tid var Svenska
Missionsförbundet. P. P. Waldenströms försoningslära under 1870-talet och hans
nattvardssyn och agerande ledde till bildande av samfundet 1878. Men den som
organisatoriskt ledde Missionsförbundet under ett par decennier var E. J. Ekman.
Ekman var mer frikyrklig än Waldenström och hans betydelse låg framförallt ”i den
målmedvetenhet och organisatoriska skicklighet, varmed han ledde
Missionsförbundet under dess första, av stark utveckling kännetecknade skede.”66
Ekman hade en reformert inställning och i lärofrågor markerade han alltmer ständigt
ökande avvikelse från den evangeliskt lutherska kyrkan. I försoningsfrågan gick han
över till Waldenströms linje under 1870-talet. I dopfrågan var Waldenström för
barndop, Ekman för vuxendop. Ekman blev i sin nattvardsuppfattning påverkad av
reformerta tankar. ”Nattvarden var för honom en åminnelse-, gemensamhets- och
bekännelsehandling, som firades inom församlingen, eftersom Kristus hade så
Sven Lundkvist: Tron och gärningarna, Studia Missionalia Svecana XCIII, Uppsala 2003.
William Bredberg: Artikel om Ekmans insatser för svensk frikyrklighet och Svenska
Missionsförbundet, 1938.
65
66
påbjudit. I de reformerta kyrkorna kom nattvardsordningen att förenklas efter det
nytestamentliga mönstret och åtföljas av en sträng kyrkotukt. Mönstret i Svenska
Missionsförbundet, som det kom att utformas, följer här en frikyrklig, reformert
nattvardssyn.” Ekman drev också linjen att enbart människor, som kommit fram till
personlig avgörelse för Jesus Kristus, hade rätt till medlemskap i en kristen
församling. Det skulle vara åtskillnad mellan församlingen och världens väsen. 67
Biskop von Schéele: Lutherdomen är förmer
Trettio år efter Esbjörn besökte biskop K. H. Gez. von Schéele Amerika och
Augustanasynoden i samband med 300-årsfirandet av Uppsala möte 1593, då den
augsburgska bekännelsen antogs. På plats efter plats talade von Schéele om den
lutherska tron, som var förmer än de katolska och reformertas svaga och torftiga
barnaläror och trosåskådning. Vid Augustanasynodens årsmöte 1893 sade von
Schéele:
”Det är omöjligt att vara en rätt evangelisk-luthersk kristen och medge andra
konfessioners som religioners likaberättigande. Den gudomliga sanningen kan icke
vara mer än en; och har vi lutheraner genom Guds nåd fått sikte på hennes mest
centrala gestalt, så rimmar det illa härmed att medge jämbördighet åt övriga, mer
eller mindre perifera gestaltningar därav.”
Den svenske biskopen ville styrka Augustanasynoden i dess lutherska tro och
övertygelse genom att visa att endast lutheraner vandrade den rätta vägen.
”Sakramenten förmedlar väl ingalunda för oss lutheraner, i likhet med vad som hos
katolikerna sker, frälsningen så, att Herrens ord därigenom undanskjuts; men vi
tillåter ej heller, att på reformert vis Herrens sakrament otillbörligt ringaktas, utan
ställer dem i jämbredd med det gudomliga ordet. Sakramenten är synbart tecken,
förklaring och garanti. Redan genom dopet men än mer förmedelst den heliga
nattvarden är försoningens hemlighet åskådliggjord.”
”Så håller ock den evangelisk-lutherska kyrkan före, att hon inte kan förkunna annat
än Jesus Kristus och honom som korsfäst. På korset är han vorden hos Gud
försoningen för våra synder, så att vi genom tron i hans blod har syndernas
förlåtelse, barnaskap och evigt liv. Det är Guds ords, icke mindre än Luthers lära,
från vilken ingen avvikelse får ske. Det nära och innerliga sambandet mellan
försoning och rättfärdiggörelse förnekar vi ingalunda, till skillnad mot katoliker och
reformerta. Rättfärdiggörelsen är för oss såsom den rena evangeliska lärans
bekännare tillämpningen på den enskilde, som omvänder sig och tror, av
fridsförhållandet till Gud. Guds enfödde son på samma gång som människornas
sannskyldige broder, bekänner vi mot allt slags katolsk [Kristi sanna mänsklighet
förringas] och reformert [Kristi gudom förringas] åskådning.”
67
Sven Lundkvist: Tron och gärningarna, Studia Missionalia Svecana XCIII, Uppsala 2003.
Vid jubelfesten i Chicago talade von Schéele om kristendomens och alla religioners
grundfråga: ”Hur blir människan frälst?” Han visade att Svenska kyrkans lära om
frälsningen var rätt till åtskillnad från andra [katoliker och reformerta], mindre
bibeltrogna konfessioners läroåskådning.68
Lars Lindberg: Reformation pågår
Lars Lindberg69, teolog inom Svenska Missionskyrkan och tidigare
missionssekreterare och rektor för dess missionsskola, skriver i ”Reformation
pågår”70:
1) Luther har varit en given auktoritet för de frikyrkliga i vårt land. Inte bara Carl-Olof
Rosenius utan även P.P. Waldenström och många av baptistledarna kunde bejaka
arvet från Luther. Även metodister och pingströrelsen ser positivt på det lutherska
arvet.
2) Den svenska folkväckelsen på 1800-talet populariserade den lutherska teologin.
3) Den nyevangeliska väckelsens budskap på 1800-talet i Sverige var reformatoriskt:
rättfärdiggörelsen genom tron.
4) Luthers ärende har ofta burits vidare av icke lutherska teologer internationellt, som
Jean Calvin 1500-talet, John Wesley 1700-talet, P.P. Waldenström 1800-talet och Karl
Barth 1900-talet.
5) Det finns pietism både i luthersk och reformert tradition.
Lars Lindberg säger vidare vid samtal mars 2011: ”Skillnaden mellan lutherska och
reformerta kyrkor är att de reformerta har mer av frikyrklig hållning än de lutherska.
Tongivande teologer under 1900-talet som Karl Barth, Emil Brunner och Jürgen
Moltmann tenderade till att ha en frikyrklig syn på församling och kyrka. De
reformerta ger plats för både barndop och troendedop. De reformerta talar mer om
helgelsen, om lärjungaskap, att en kristen förvandlas genom tron och evangeliet och
utför kärlekens gärningar mot medmänniskor i Kristi efterföljd. Som en konsekvens
av detta uppfattar man arbetet med samhällsliv och politik som en del av det kristna
livet.”
De lutherska prästernas antal i riksdagen minskade avsevärt efter
representationsreformen, men mot slutet av 1800-talet började frikyrkliga reformerta
ta plats i riksdagen. Friförsamlingen i Östervåla (Östervåla Missionsförening) hade
redan under 1890-talet majoriteten av ledamöterna i kommunalnämnden. Fram till
K. H. Gez. von Schéele: Hemlandstoner, En hälsning från modern Svea till dotterkyrkan i Amerika,
Stockholm 1894.
69 Lars Lindberg doktorerade 1972 med avhandlingen ”Omvändelsen i Karl Barths teologi. 1989 utgav
han ”Ny Skapelse”, som är en kristen troslära.
70 Reformation pågår, Svenska Missionsförbundet bland kyrkofamiljerna, redaktör Kristian Holmgren,
Svenska Missionsförbundet, Stockholm 1993.
68
kommunens upphörande 1971 hade nästan hela tiden kommunalordföranden och
fullmäktigeordföranden tillhört missionsförsamlingen. Så detta var tvärs emot vad
Esbjörn skrev att de reformerta agiterade för. Medlemmarna i Friförsamlingen i
Östervåla ville ta ansvar i samhället. Hela bygden skulle vara det saliga hörnet.
Lars Lindberg: ”Reformationen slutade inte med Luther och Calvin, utan fortsätter
och läran utvecklas. Det som var betydande skillnader mellan lutherdom och
kalvinism för trehundra år sedan, är delvis något annat i dag. De svenska frikyrkorna
har ofta inslag av reformert kristendom, men de kan också vara påverkade av
evangelikal kristendom. Och reformert i dag är inte samma som kalvinistisk för 400
år sedan.”
Arvet från 1800-talets väckelserörelser var 1900-talets frikyrkor, som till största delen
var reformerta. Så ser Lars Lindberg på förhållandet mellan luthersk och reformert
kristendomstolkning:
1. Synen på ämbetet.
Lekmännen har en ledande plats i de reformerta församlingarna. De reformerta kyrkosamfunden är
mindre präststyrda än de lutherska. Demokratin har en del av sina viktigaste rötter i den reformerta
kyrkotraditionen, inte minst i de engelska bönemötena.
2. Synen på församlingen.
Lutheraner har stött den institutionella sidan hos kyrkan och tenderar till folkkyrkosyn. De
reformerta kyrkorna tenderar till en frikyrklig hållning, som är de troendes gemenskap.
3. Synen på stat och kyrka.
Lutherska kyrkor i Europa har ofta varit statskyrkor, de reformerta tenderar att upprätta ett fritt
förhållande mellan stat och kyrka. De reformerta har hävdat de kristnas uppdrag att kritiskt pröva
makthavarna.
4. Synen på samhällsliv och politik.
I den reformerta traditionen har arbete med samhällsliv och politik uppfattats som en del av det
kristna livet, av etiken och efterföljden. Detta tänkande har framförallt präglats av teologin om Kristi
herravälde över både kyrka och samhälle. Lutherska kyrkor har med en delvis missuppfattad tolkning
av Luthers tvåregementslära, tenderat till en viss passivitet i samhällsfrågorna och överlåtit politiken
till politikerna.
5. Synen på dopet.
I lutherska kyrkor dominerar barndopet, i reformerta finns båda med en växande andel troendedop,
som också är en bekännelsehandling. I den lutherska kyrkan kan dopet uppfattas ensidigt ”uppifrån”,
som om det vore enbart Guds handlande. Dopet är enligt NT både Guds gåva och människans svar.
6. Synen på bekännelseskrifterna.
De lutherska kyrkorna lägger stor vikt vid läromässig enhet i teologin och bekännelseskrifter som
Augsburgska bekännelsen. I den reformerta traditionen har man en friare syn på bekännelseskrifterna.
Det finns ingen reformert bekännelseskrift som binder alla reformerta kyrkor samman.
7. Synen på helgelsen.
Den reformerta teologin betonar helgelsen och Kristi efterföljd starkare än den lutherska.
Rättfärdiggörelsen är inte bara ett tillräknande av Kristi gärning utan en reell rättfärdiggörelse, där
den pånyttfödda människan förändras och förnyas.
8. Synen på gudstjänst och kyrkorum.
I reformerta kyrkorum ser man ytterst litet av krucifix och bilder. Gällande synen på nattvarden är
den hos frikyrkorna i stort präglad av Luthers teologi.71
Lars Paul Esbjörn skrev denna artikel år 1865 och vi kan se den som hans andliga
och politiska testamente. Efter detta år förekom Esbjörn inte mer på den nationella
kyrkliga arenan.
Lars Lindberg: Med arv från reformationens tre grenar, i Reformation pågår, Svenska
Missionsförbundet bland kyrkofamiljerna, redaktör Kristian Holmgren, Svenska Missionsförbundet,
Stockholm 1993.
71