”Hög tid för klimatets plan B: Skapa tull- och skatteallians”
Globalt avtal osannolikt. Att hoppas att innovationer löser klimatproblemet är riskfyllt.
Att betala länder för att hålla fingrarna borta från billiga kolreserver blir dyrt.
Nytänkande krävs. Sverige kan ta initiativ till ny EU-baserad allians med gemensam
klimatskatt och klimattullar, skriver miljöekonomen Håkan Pihl.
I veckan samlades världens ledare inför nya klimatförhandlingar i Paris nästa år. Men var är
plan B? Decenniers misslyckanden tyder på att internationella förhandlingar är otillräckliga.
Det krävs nytänkande och ett nytt slags internationellt ledarskap. Sverige kan bidra genom
initiativ till en klimatallians med likasinnade länder, helst hela EU. I en sådan allians skulle
man begränsa egna utsläpp men också ställa krav på de länder som inte gör det. Hörnpelarna
skulle vara ett inhemskt pris på klimatpåverkan (klimatskatt) och klimattullar mot länder i
omvärlden utan motsvarande pris.
Det råder stor vetenskaplig och politisk enighet om att klimatförändringarna måste begränsas
och att det är hög tid att agera. Men allt hopp ställs till en global överenskommelse i Paris
2015 där alla stora aktörer ska förbinda sig till tillräckliga insatser. Det är en riskfylld
strategi. Två årtionden av misslyckade klimatförhandlingarna borde få våra politiker att inse
det. Mot bakgrund av hur brådskande och allvarlig situationen är, är det närmast irrationellt
att tro att 200 länder ska komma överens om tillräckliga reduktioner. Flera viktiga aktörer rör
sig ju i motsatt riktning, har olika uppfattningar om vad som är rimligt och rättvist, vill inte
alls reducera sin klimatpåverkan eller kräver stora kompensationer för att göra det. En
klimatpolitik som ställer allt hopp till att 200 länder kommer överens i en sådan situation är
en riskfylld och ansvarslös klimatpolitik.
Comment [A1]: Intressant och bra
argumenterat.
Att det är hög tid för nytänkande borde stå klart mot bakgrund av att världens totala
utsläpp ökar trots decennier av förhandlingar. Problemet har uppmärksammats av bland andra
Oxfordprofessorn Dieter Helm i boken ”The Carbon Crunch. How We’re Getting Climate
Change Wrong – and How to Fix It”. Utvecklingen går i alldeles fel riktning. Kol är den stora
boven och satsningar på alternativ kan inte på långa vägar kompensera ökningen av
användningen av kol och andra fossila energiformer. Helm illustrerar med att Kina och Indien
investerar i kol i en takt som motsvarar tre nya kolkraftverk varje vecka. För att i Europa
kompensera en sådan ökning måste vi bygga tusen nya vindkraftverk. Varje vecka.
En svensk klimatpolitik som vill lösa klimathotet genom egna inhemska utsläppsminskningar
är mot den bakgrunden ganska utsiktslös. Att vara en modell och förebild för andra har heller
inte varit nog för att vända utvecklingen och lär inte vara det framöver. Att i stället betala
länder för att de ska hålla fingrarna borta från sina stora billiga reserver av kol och olja blir
väldigt dyrt och skulle ge märkliga incitament. Förhoppningen att nya innovationer av sig
själva ska lösa problemet är också, minst sagt, en riskfylld hållning.
En ansvarsfull klimatpolitik måste svara på frågan hur vi kan agera för att förmå andra
länder att minskar sina utsläpp när frivilligt ansvarstagande inte räcker och globala tvingande
medel saknas. Den mest viktiga beståndsdelen i lösningen vet vi: att skapa ett globalt pris på
klimatpåverkan, framför allt koldioxidutsläpp. Så länge klimatpåverkan är gratis (eller, värre,
subventionerad) har världens aktörer svag anledning att begränsa sina utsläpp, gröna
innovationer och investeringar når inte tillräcklig lönsamhet. Världens ledande företag inser
detta och efterlyser ett internationellt pris på klimatpåverkan, men världens regeringar sitter
låsta i förhandlingsdilemmat.
Utan en global överenskommelse kan bara ett sådant pris skapas underifrån genom agerande
av enskilda länder eller allianser av länder. Sverige har som litet land naturligtvis en
Comment [A2]: Hhär hade man velat se
länkar. Dessutom är ”tre kolkraftverk varje
vecka” mer retoriskt effektivt än
argumentativt intressant. Det hade varit
bättre om han hade citerat siffror om
andelen av vår energi som kommer från
fossila bränslen och andelen som kommer
från förnybar energi, samt utvecklingen
över tid av dessa energislag.
Comment [A3]: Detta påstående borde
backats upp med mer än nedanstående
teoretiska argument (t ex empirisk
evidens).
begränsad möjlighet att vara ledande men vi kan söka allianser med likasinnade och vi kan
påverka EU.
Här är ett förslag. Skapa en internationell klimatallians med EU som kärna. Hörnpelarna i
en sådan allians skulle vara att medlemmarna i sina länder inför ett pris på klimatpåverkan
(exempelvis genom koldioxidskatt) samt en gemensam klimattull på varor från länder som
inte tar eget klimatansvar. Därmed skulle länder som inte tar ansvar och begränsar sina
utsläpp ändå tvingas betala ett pris för sin klimatpåverkan, åtminstone när de exporterar till
länder i klimatalliansen. Med EU skulle alliansen rymma världens största importmarknad,
vilket skulle ge ett kännbart pris även för länder som Kina och andra stora förorenare.
Alliansens klimattull skulle vidare göras villkorlig och tillämpas endast så länge som
länderna utanför alliansen inte själva införde motsvarande klimatskatt och klimattull.
Alliansen skulle alltså vara öppen för nya medlemmar och bjuda in likasinnade, och länder
utanför alliansen skulle ha en anledning att gå med eftersom man växlar tullutbetalningar mot
egna skatteintäkter. Det skulle ge en positiv spiral där fördelarna med att medverka stärktes
efter hand som fler gick med i alliansen. På så sätt bildades en process mot ett framväxande
globalt pris på klimatpåverkan. Intäkterna skulle tillfalla nationerna och kunde användas
exempelvis för att finansiera omställning i infrastruktur och stödja gröna investeringar, för att
bryta de inlåsningseffekter som årtionden med fossilenergi har gett.
Kanske kunde de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA
rymma sådan möjligeter till en gemensam klimatallians, vilket skulle innebära ett kraftfullt
steg i rätt riktning? (Cecilia Malmström, du kan rädda klimatet!)
Dieter Helm kommer till en liknande slutsats utifrån argumentet att det är den inhemska
konsumtionen snarare än den inhemska produktionen som bör betala för sin klimatpåverkan.
Flera länder i Europa, däribland Sverige, har minskat sina utsläpp från inhemsk produktion.
Om man i stället ser på konsumtionen har utsläppen ofta ökat. Skillnaden beror på att ett
lands konsumtion till stor del utgörs av import och priset för import från Kina och andra
länder bär inte sina kostnader för klimatpåverkan. Att importpriserna inte återspeglar alla
kostnader är ett slags subvention som snedvrider handeln i fel riktning. Om kostnaden för
klimatpåverkan ska märkas hos europeiska konsumenter måste den synas i det pris de får
betala, och det motiverar en klimatskatt på inhemskt producerade varor och en klimattull på
import från andra länder utan motsvarande skatt. En klimattull skadar alltså inte frihandeln
utan tvärtom. Att bestämma storleken på en sådan tull är naturligtvis inte lätt men, som Dieter
Helm konstaterar, hellre ett pris som inte är exakt rätt än inget pris alls för det är exakt fel.
Att genomföra detta politiskt är naturligtvis inte heller enkelt. Men det behövs en plan B om,
eller när, de globala förhandlingarna på nytt misslyckas.
Håkan Pihl, docent i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet;
författare till läroboken ”Miljöekonomi för en hållbar utveckling”
Comment [A4]: Intressant förslag. Är
det författarens eget? Det borde framgått.
Comment [A5]: Visst, men detta
arugment cuts both ways: det visar också
att om bara ett fatal länder är med från
början så kommer fördelarna med att gå
med i alliansen att vara små, vilket kan
göra det svårt att värva nya medlemar.
Comment [A6]: Detta argument borde
egentligen utvecklats. Samtidigt innehåller
texten inte mycket luft och ligger mycket
nära DN Debatts övre gräns på 6 600
tecken. Således är detta ett exempel på en
oklarhet som delvis beror på teckenantalet
(vilket Erik Elmgren talade om här:
https://dndebattbetyg.wordpress.com/201
4/09/23/vetenskaplig-journalistik/ .)
Pihls resonemang bygger på idén om
negativa externaliteter. Vissa former av
produktion leder, förutom till nytta för
producenten och konsumenten av den, till
negativa externa effekter för andra
människor – t ex genom att de gör klimatet
varmare. Om man inte beskattar denna
produktion kommer det således finnas ”för
mycket” av den - det kommer produceras
varor vars positiva effekter (för
producenten och konsumenten) är mindre
än de negativa effekterna (för andra
människor, genom uppvärmningen av
klimatet). Således måste man införa en
skatt för att nå den socialt optimala
produktionsnivån.
Intuitivt sett är idén om tullar motsatt idén
om frihandel, och de flesta ekonomer
menar att (med vissa undantag) så är
frihandel socialt optimal. Pihl pekar här
dock på att om ett land inte tar ut
klimatskatter, så är den näst bästa
lösningen att andra länder tar ut
motsvarande tullar. Det kommer att bli
ekvivalent med inga tullar och inhemska
skatter.
Detta argument är intressant. Vad som
dock borde bemötts är följande. Även om
en klimattull är ganska olika traditionella
tullar som är till för att skydda den
inhemska produktionen (och således klart
anti-frihandel) så är det inte säkert att de
kommer konceptualiseras som sådana.
Länder som drabbas av dessa klimattullar
kan komma att svara med egna tullar. Det
finns helt klart en risk att detta kan skada
frihandeln. Detta argument borde
egentligen beaktats, men som sagt är det
svårt att göra det inom ramen för denna
debattartikel.
