Viktiga slag_skarp inlaga.indd

”Den sovjetiska divisionens huvuddel
satt fortfarande fast längs den smala
vägen och enligt samtida ögonvittnesskildringar var de ukrainska soldaterna så tätt sammanklumpade att praktiskt taget varje finsk kula träffade ett
levande mål. Förödelsen var total. De
brinnande stridsvagnarna lyste upp
ett slagfält översållat med hästkadaver
och stupade sovjetsoldater. Vid gryningen den 7 januari förenades de finska
förband som hade anfallit söderifrån
med de styrkor som hade omringat
fienden norrifrån. Röda arméns 25.
skytteregemente hade utplånats under de hårda striderna vid Haukila.”
Tänk om Napoleon hade vunnit vid Waterloo 1815. Hur
hade det påverkat världen? Eller om Hitlers pansar hade besegrats vid den franska staden Sedan 1940? Historiens väg
har inte alltid varit utstakad från början. Det finns mängder av
tillfällen genom åren där utgången i ett slag kunde ha blivit en
annan och utvecklingen hade tagit en annan väg, om inte om
hade varit.
Vi får här bland annat läsa om hur Karl X Gustav misslyckades med att ta Köpenhamn 1659, hur Wien 1683 klarade
sig från Ottomanska imperiet, om Hindenburgs stora seger
vid Tannenberg 1914, Finlands räddning vid Suomussalmi
1939/40, Slaget om Marianerna 1944 samt Têt 1968 – USA:s
vietnamesiska trauma. Vad hände och vad kunde ha hänt?
En rad framstående militärhistoriska författare skildrar här
ett antal stora slag ur världshistorien, och varje kapitel avslutas med ett alternativt, så kallat kontrafaktiskt, händelseförlopp. Det är lika fascinerande som tankeväckande. Vår
värld kunde ha blivit helt annorlunda!
VIKTIGA SLAG I VÄRLDSHISTORIEN
Följ med till några av historiens mest
omvälvande krigsögonblick – inte
minst Finlands kamp mot Sovjet under
finska vinterkriget 1939/40, som skildras i Mika Kuljus dramatiska kapitel:
Varje kapitel avslutas med ett alternativt, så kallat kontrafaktiskt, händelseförlopp. Läs Bo Knarrströms text om
Slaget om Wien 1683 för att se om
detta har hänt eller inte!
Fr ån Köpe nhamn 1659 till Têt 1968
”I gryningen den 10 september briserade två enorma underjordiska laddningar. Den första sprängde befästningsverken i den yttre linjen i luften,
och den andra raserade ett par minuter senare den inre muren på en
sträcka om 20 meter. Luften var full
av damm, och stadens kvarvarande
försvarare kunde inte längre urskilja
sina mål. Med janitsjarerna i spetsen
stormade 25 000 man genom hålen i
försvarsgördeln. I blindo sköt österrikiska kanonjärer laddningar med
druvhagel och orsakade stor manspillan bland anfallarna, men de lyckades
inte förhindra genombrytningen.”
– OCH VAD SOM HADE HÄNT
OM AN DR A SI DAN V U N N IT
ANDERS FRANKSON (red)
ISBN 978-91-552-6193-1
viktiga_slag_cover_tb_ny46.indd 1
2015-04-29 13.31
VIKTIGA SLAG I VÄRLDSHISTORIEN
Omslagsbilder: The Wiener Library/REX/All Over Press (Adolf Hitler)
Erich Lessing/IBL Bildbyrå (Kara Mustafa Pasha),
Bettmann/Corbis/All Over Press (Vietnamkriget)
Corbis/All Over Press (explosion)
Hulton-Deutsch Collection/Corbis/All Over Press (Sexdagarskriget 1967)
© Bokförlaget Semic och respektive författare 2015
© Kartor Samuel Svärd 2015
www.semic.se
Redaktörer: Anders Frankson och Andreas Nyberg
Omslag: Anja Gullberg
Formgivning inlaga: Moa Edlund
Tryckt hos ScandBook, Falun 2015
ISBN 978-91-552-6193-1
Fr ån Köpenhamn 1659 till Têt 1968
– OCH VAD SOM HADE HÄNT
OM AN DR A SI DAN V U N N I T
INLEDNING5
KÖPENHAMN 16597
Lars Ericson Wolke
WIEN 1683 21
Bo Knarrström
KRONSTADT 1703–1705 37
Lars Ericson Wolke
SVEABORGS FALL 1808 52
J.P. Nilsson
WATERLOO 1815 63
Ulf Zander
ANTIETAM 1862 79
Ulf Zander
KÖNIGGRÄTZ 1866 95
Anders Frankson
TANNENBERG 1914
Anders Ehrnborn
110
WARSZAWA 1920
Piotr Wawrzeniuk
126
RAATEVÄGEN 1939–1940
Mika Kulju
142
FRANKRIKES FALL 1940
Niklas Zetterling
159
MARIANERNA 1944
Dan Öberg
174
SLAGET OM TYSKLAND 1944–1945
Anders Frankson
190
SEXDAGARSKRIGET 1967
Niklas Zetterling
204
TÊTOFFENSIVEN 1968
Anders Ehrnborn
217
PRESENTATIONER237
INLEDNING
Tänk om Napoleon hade vunnit vid Waterloo 1815. Hur hade det påverkat världen? Eller om Hitlers pansar hade besegrats vid den franska
staden Sedan 1940? Historiens väg har inte alltid varit utstakad från
början. Det finns mängder av tillfällen genom åren där utgången i ett
slag kunde ha blivit en annan och utvecklingen hade tagit en annan
väg, om inte om hade varit.
Vi får här bland annat läsa om hur Karl X Gustav misslyckades med
att ta Köpenhamn 1659, hur Wien 1683 klarade sig från Ottomanska
imperiet, om Hindenburgs stora seger vid Tannenberg 1914, Finlands
räddning vid Suomussalmi 1939/40, Slaget om Filippinska sjön 1944
samt Têt 1968 – USA:s vietnamesiska trauma. Vad hände och vad
kunde ha hänt?
En rad framstående militärhistoriska författare skildrar här ett antal
stora slag ur världshistorien, och varje kapitel avslutas med ett alternativt, så kallat kontrafaktiskt, händelseförlopp. Det är lika fascinerande
som tankeväckande. Vår värld kunde ha blivit helt annorlunda!
Anders Frankson
5
KÖPENHAMN 1659
Lars Ericson Wolke
K
lockan hade med någon timme passerat midnatt och det hade
hunnit bli den 11 februari 1659. Köpenhamn låg inbäddat i nattmörker även om is och snö hjälpte till att skingra en del av vintermörkret. Då bröts det relativa lugnet, och sedan anfallssignal getts
rörde sig drygt 9 000 svenska soldater i stormkolonner fram mot försvararna som flockades på den danska huvudstadens försvarsvallar.
Längst fram gick avantgarden klädda i vita skjortor som kamouflage i
vinterlandskapet.
De här nattimmarna i februari 1659 hängde Danmarks öde på en
skör tråd, då den svenske kungen Karl X Gustav satsade allt på ett
anfall med målet att slutligen sluka resten av det Danmark som redan
stympats svårt i Roskildefreden året innan.
Vägen till Köpenhamn
År 1655 beslöt Karl X Gustav och det svenska riksrådet att angripa
Polen. Syftet kan sägas vara fyrfaldigt: att förebygga ett fruktat polskt
anfall mot Sverige några år senare, att tvinga den polska kungaätten
att avstå från sina anspråk på den svenska tronen, att knyta ihop de
svenska provinserna i Livland och Pommern med varandra via polskt
territorium och, inte minst viktigt, att försörja den svenska armén i det
förhållandevis lindrigt härjade Polen. Jämfört med det Tyskland som i
30 år, fram till 1648, hade härjats av krig fanns det ännu försörjningsmöjligheter i Polen.
Men trots flera viktiga segrar och erövringen av Warszawa körde de
svenska trupperna fast. Polackerna vägrade ge kampen förlorad och
i svenskarnas rygg växte en partisanrörelse fram, samtidigt som den
reguljära polska armén inte gick att krossa helt och hållet. Längre i
7
öster tog Ryssland tillfället i akt och ryska styrkor angrep svenska positioner i Ingermanland, Estland och Livland. Landsbygden härjades,
men den svenska garnisonen i Riga stod ändå emot en rysk belägring.
I detta läge dök en tredje fiende upp vid horisonten, nämligen Danmark. Det kan tyckas som om det vore en ytterligare börda för en
redan hårt pressad statsledning, men för Karl X Gustav var det faktiskt
precis tvärtom.
För kungen och hans rådgivare var Danmark arvfienden, och det yttersta strategiska målet var att fortsätta och helst avsluta det som hade
påbörjats i och med freden i Brömsebro 1645: att stycka Danmark bit
för bit, med Skåne som den mest hägrande munsbiten.
Men Danmark hade en defensivallians med Nederländerna, en av
Västeuropas främsta sjömakter, som innebar att om någon av de båda
fördragsslutande angreps av tredje land, skulle den andra skynda till
hjälp. Det innebar att ett svenskt anfall på Danmark skulle utlösa en
nederländsk krigsförklaring mot Sverige, och det ville man för sitt liv
inte i Stockholm. Det gällde således att provocera eller locka danskarna att starta kriget, då kunde man hoppas på en nederländsk neutralitet.
Precis det skedde. Övertygade om att Sverige var fullt upptaget med
kriget i Polen och försöken att avvärja de ryska angreppen i Baltikum,
inledde Danmark på våren 1658 omfattande rustningar. Den 5 juni
1657 överlämnades den danska krigsförklaringen vid slottet i Halmstad. Men då hade den svenska underrättelsetjänsten länge kunnat följa den danska uppladdningen, och i Polen förberedde sig de svenska
trupperna på att dra sig ur kriget och istället påbörja en snabb marsch
mot Danmark. Så snart nyheten om den danska krigsförklaringen
nådde det svenska högkvarteret i Polen sattes planerna i verket.
Den svenska fältarmé som den 12 juli 1657 bröt upp från Demmin i
Pommern bestod av 17 000 man, 11 800 ryttare och 5 200 fotsoldater.
Drygt 11 000 av dem hade kommit med kungen från Preussen, medan
3 600 hade dragits samman från de svenska trupperna i Pommern och
Wismar. Från Bremen hämtades ytterligare 2 300 man. Av soldaterna var ungefär 4 500 svenska och finska, medan resten utgjordes av
utländska legosoldater. Huvuddelen av de svenska (inklusive finska)
soldaterna och åtskilliga av legosoldaterna var erfarna veteraner från
8
kriget i Polen. Det fanns en hel del, främst bland befälen, som hade erfarenhet från det trettioåriga krigets strider och Torstenssons invasion
av Jylland 1644. Det var med andra ord en mycket stridserfaren armé
som Karl X Gustav nu satte i marsch mot Danmark.
Kvar i Polen för att hantera det fortsatta polska kriget stod 10 700
svenska soldater, och i Sveriges tyska provinser – Pommern, Wismar
och Bremen-Verden – var ytterligare 7 000 man stationerade. Längs
den långa och tidvis hårt ansatta finska gränsen mot Ryssland och i
Östersjöprovinserna stod 17 000 soldater, medan det i resten av Sverige fanns runt 23 000 man. Totalt bestod den svenska krigsmakten,
flottans personal oräknad, av runt 75 000 man. Det var ett ansenligt
antal, men det faktum att Karl X Gustav bara kunde disponera runt en
fjärdedel av arméns samlade styrka för den offensiva delen av kriget
mot Danmark visar hur hårt de utdragna svenska gränserna ansträngde och splittrade krigsmaktens resurser.
På drygt en månad marscherade den svenska armén genom Brandenburg, Pommern och Mecklenburg innan man ryckte in på danskt
territorium och slog sig upp på Jylland. Under natten mot den 24 oktober föll så den moderna danska fästningen Frederiksodde på Jyllands
östkust i svenska händer.
Eftersom både de danska och svenska flottorna hade gått i vinterläger kunde kampen om de danska öarna bara utföras med arméförband, och det var i det läget vädret kom som en allierad till svenskarna. För första gången på en generation frös isen över Lilla Bält så att
den svenska armén kunde marschera över till Fyn. Det skedde den
30 januari 1658 och de numerärt överlägsna danskarna chockades,
upplöstes och drevs tillbaka. Odense föll och snart var hela Fyn i
svenska händer. Därefter fortsatte angreppet, nu via Langeland och
över Stora Bält till Lolland och sedan vidare upp emot Själland. Efter
ett par veckors stormanlopp stod de svenska trupperna vid Köpenhamns portar.
Men då hade fredsförhandlingar inletts och den hårt pressade
danske kungen Fredrik III gjorde allt för att dels undvika en svensk
stormning, dels försöka rädda vad som räddas kunde. En del av Karl
X Gustavs rådgivare förespråkade en stormning av den danska huvudstaden för att få en så fördelaktig förhandlingsposition som möjligt,
9
men kungen tvekade. Han ville inte riskera sin armé och de väldiga
framgångar den hade uppnått i gatustrider inne i Köpenhamn.
Därför slöts freden i Roskilde den 26 februari 1658. En segerfred
för Sverige och en katastrof för Danmark, men ändå hade danskarna lyckats undvika en än värre katastrof som tycktes vänta runt hörnet. Men priset var högt: Bornholm, Skåne, Blekinge, Bohuslän och
Trondheims län gick över i svensk ägo. Visserligen gjorde sig bornholmare och trönder fria från svenskarna redan inom något år och deras
återgång till moderriket bekräftades i en ny fred 1660, men ändå var
Danmarks strategiska sammanbrott stort. I och med freden i Roskilde
år 1658 hade Karl X Gustav definitivt fört fram Sverige till positionen
som Nordens och Östersjöns starkaste makt.
Efter att ha administrerat övertagandet av de nya landskapen föll
Karl X Gustav för lockelsen att på hösten 1658 angripa Danmark, nu
för att krossa det fullständigt. Men vid den här tidpunkten hade faran
av ett alltför dominant svenskt imperium i Norden väckt flera stater
till liv. I augusti 1658 seglade den nederländska flottan in i Öresund
och bröt den svenska flottans blockad av Köpenhamn. I december
ryckte kejserliga österrikiska och brandenburgska trupper upp i Jylland och hotade de svenska positionerna där.
Därmed hotades helt plötsligt den svenska armén av inringning på
de danska öarna, och för att undvika en sådan utan att förlora allt man
vunnit satsade Karl X Gustav allt på ett snabbt krossande av Danmark. Så drogs den svenska armén samman runt Köpenhamn.
Stormningen av Köpenhamn
Huvudanfallet skulle utföras av en kolonn med 6 500 svenska soldater
som marscherade upp söderifrån från Köge. Deras mål var Slottsholmens södra strand. En betydligt mindre avdelning under generallöjtnant Claes Tott, 650 man, skulle först ta Amager och sedan slå sig över
till Christianshavn. Med utgångspunkt i Brönshöj i väster skulle 150
man under översten Nils Rooth försöka ta kontroll över tre bastioner
vid Gamla och Nya Norreport. Slutligen, längs Kronborgsvägen, anföll generalen Gustaf Banér norrifrån med en styrka om 1 750 man
10
med uppgift att slå sig igenom utanverken och ta kontroll över Grönlands bastion och kastellet.
Men när anfallet satte igång strax efter midnatt var danskarna beredda. Svenskarna hade redan avbrutit ett par anfallsförsök och nu kunde
försvararna följa förberedelserna. Till en början ryckte huvudkolonnen
fram över Kalvebostrands is och in mot stadens och Slottsholmens sydfront, medan den mindre styrkan ryckte fram mot Christianshavn.
Beskjutningen från försvararna var omfattande och utvidgades snart
till en sannskyldig eldstorm. Förlusterna i anfallsförbanden ute på
isen steg och snart började anfallsrörelsen stanna upp. Bara vid bastionen Gyldenlöwe (ett namn den fick senare) nådde svenskarna fram till
försvarslinjen, stormstegar restes mot fästningsvallarna och soldater
började klättra upp. Under två timmars strid fortsatte svenskarna att
storma fram mot vallarna och upp för stegarna, men de besköts hela
tiden kraftigt av kanon- och muskötkulor, medan handgranater och
diverse föremål slängdes ned på de klättrande soldaterna. Bara enstaka
svenskar lyckades nå upp på vallarna, men de dödades omedelbart.
I gryningen gav Karl X Gustav order om att avbryta anfallet, förlusterna var för höga. Kvar i is- och snösörjan låg hundratals stupade och
sårade svenska soldater, men en del av dem hade redan hunnit sjunka
ned i vakar och försvunnit i det mörka vattnet. Bland kropparna låg
mängder av vapen, stegar och annan stormningsmateriel.
På den norra fronten hade Banérs styrka lyckats ta sig fram till Kastellets vallgrav, men där hejdades de sedan deras medförda löpbroar
visat sig vara för korta. Samtidigt drabbades de tätt sammanpackade
svenska soldaterna vid vallgravens norra strand av en fruktansvärd
kartescheld från försvararna. Förlusterna steg snabbt och man tvingades dra sig tillbaka.
De samlade förlusterna är osäkra, men de var betydande. Svenska uppgifter talar om mellan 400 och 500 stupade och 600 sårade,
medan danskarna hävdar att angriparna förlorat 2 300–2 400 stupade, sårade och tillfångatagna. Kanske låg sanningen någonstans mitt
emellan. Bara från svenska fältsjukhus i Köge och Roskilde finns listor över 900 skadade, vilket indikerar att anfallsförbanden måste ha
förlorat minst mellan 15 och 20 procent av sitt manskap. Med alla
mått mätt är det oerhörda förluster.
11
Kopparstick som visar slaget om Köpenhamn 1659. Foto: Interfoto Rauch Sammlung/
IBL Bildbyrå
13
Konsekvenserna
Nu hände det som Karl X Gustav länge hade fruktat. De allierade
gick till anfall. Trupper från Brandenburg, Österrike och Polen drogs
samman i Holstein och ryckte upp i det svenskockuperade Jylland.
Den 19 juli 1659 erövrade man Frederiksodde, medan delar av den
svenska garnisonen lyckades fly över till Fyn. Men i slutet av oktober
följde allierade förband efter till Fyn samtidigt som både danska och
nederländska trupper anlände till ön. Den svenska armén fick dra sig
innanför Nakskovs murar, som också angreps från havet av danska
och nederländska fartyg. Till slut gav den svenska garnisonen upp
striden och 3 000 svenska soldater blev krigsfångar.
I februari dog Karl X Gustav hastigt, men kriget fortsatte. Ett allt
oroligare England sände sjöstridskrafter till området för att förhindra
att Sverige nu led nederlag. I det läget gjorde Stockholm olika handelspolitiska eftergifter till Nederländerna, som därmed ville få ett slut
på konflikten. Efter nederländsk medling slöts den 27 maj 1660 en
ny svensk-dansk fred i Köpenhamn. Bornholm och Trondheim återgick formellt i dansk ägo, men i övrigt bestod Roskildefredens resultat.
Det var en stor dansk besvikelse, men varken i Haag, Amsterdam eller
London ville man att en ensam makt skulle kontrollera båda sidor av
Öresund. Med två strandägare kunde man spela ut dem mot varandra.
Det en var klassisk realpolitik som släckte de danska förhoppningarna
att få tillbaka Skånelandskapen och Bohuslän.
För svensk del hade man misslyckats med det stora anfallet på Köpenhamn men samtidigt räddat huvuddelen av vinsterna i Roskilde,
trots de många militära motgångarna under 1659. År 1660 slöt man
fred med Polen i Oliwa, i vilken bland annat kung Johan Kasimir avsade sig alla anspråk på den svenska tronen. Nästa steg togs med Ryssland i Kardis 1661, utan landavträdelse åt något håll. Kardisfreden får
anses vara en stor svensk framgång eftersom den formellt bekräftade
den stora svenska segerfreden i Stolbova 1617.
14
VAD HADE HÄNT OM INTE OM…?
Om de svenska trupperna hade lyckats slå sig fram över isen, upp över
de danska försvarsvallarna och in i Köpenhamn, ja, då hade sannolikt
det danska riket imploderat under trycket av angriparnas våldsamma
attack. Med svenska trupper i besittning av den danska huvudstaden
hade förmodligen nederländska och österrikiska trupper skyndat till
Danmarks räddning.
Men vilket Danmark skulle räddas? Huvuddelen av öarna var i
svensk besittning och Köpenhamn och den danska kungafamiljen
med det danska riksrådet var i svensk fångenskap. Åter var Öresunds
båda stränder kontrollerade av en och samma makt, men den här
gången var det Sverige som stod för kontrollen.
För en gångs skull i historien får vi en aning om hur de svenska
tankegångarna gick och vad man förmodligen syftat till om lyckan
bara hade stått de svenska vapnen bi den där februarinatten vid Köpenhamn.
Förutom allt man vann i Roskildefreden hade svenskarna dessutom krävt ytterligare stora landområden, krav som man släppt under
förhandlingarna. Dessa krav skulle säkert vara en miniminivå i en ny
segerfred.
Förutom Trondheims län ville man också ha hela Trondheims stift,
eller som Karl X Gustav själv formulerade det: ”Allt det, vad norr om
Trondhjem ligger och konungen av Danmark härtill besuttit haver,
oss av honom avstås skall, såsom Finn- och Lappmarken, Vardöhus
län och desslikes samt alla därunder liggande öar.” Därmed skulle hela
Norge från och med Sörtröndelagen och upp till Ishavet bli svenskt.
Dessutom krävde de svenska förhandlarna Mön, Samsö, Anholt,
Läsö samt Kalöhus län och Vendsyssel på östra respektive norra Jylland. Utifrån de positionerna kunde man kontrollera strategiska punkter på båda sidor av Kattegatt liksom inloppen till de danska Bälten.
Därtill kom krav på Island och Färöarna med deras fiskrika vatten.
Eftersom man inte litade på Danmark ville Sverige ha hela Norge
som säkerhet på 30 år, och landet skulle övergå i svensk ägo om Danmark under den perioden bröt freden. Kravet på säkerhet minskades
sedan till Akershus län, det vill säga landområdet runt Kristiania.
15
Förutom krav på 2 000 utrustade danska ryttare som skulle tjänstgöra i den svenska armén – vilket danskarna accepterade men inte
lyckades uppfylla – krävde svenskarna att tolv fullt utrustade danska
örlogsfartyg skulle överlämnas till den svenska flottan. Eftersom de
båda ländernas flottor var hyfsat jämnstarka med runt 35 linjeskepp
vardera, skulle en sådan överlämning resultera i att den svenska flottan helt plötsligt var dubbelt så stark som den danska.
Dessa svenska förhandlingskrav ger oss en ganska god bild av vad
en andra svensk segerfred, nu år 1659, skulle komma att resultera i.
Men vi vet också att Karl X Gustav hade högre ambitioner än så. Med
framgångarna växte aptiten, och nya säkerhetspolitiska problem uppstod i spåren av dem som just hade lösts. Polen, Österrike, Brandenburg och Nederländerna blev allt skarpare i tonen, och inte utan orsak
fruktade Karl Gustav att de kunde gå samman för att helt enkelt riva
upp Roskildefreden och återställa maktbalansen mellan Danmark och
Sverige. Därför gällde det att förekomma alla sådana försök genom att
snabbt krossa Danmark, så att det inte fanns något Danmark att rädda
när de andra stormakterna väl kom till skott. Med erövringen av Danmark skulle också Norge följa automatiskt. Sådana var uppenbarligen
kungens tankegångar.
Karl X Gustav såg också mera till vad han inte hade lyckats uppnå i Roskildefreden än till vad han faktiskt hade uppnått. Han hade
uppenbart siktet inställt på att helt krossa Danmark och att nå långt
utöver också de krav man hade tvingats släppa i fredsförhandlingarna.
Dessutom behövde Sverige de stora inkomsterna från Öresundstullen
(som nu gick direkt till den danske kungen) för att betala för de astronomiska krigskostnaderna.
Danmarks öde var redan beseglat i den svenska planläggningen.
Efter att i ett nytt krig ha tvingat Danmark till underkastelse skulle
landet delas in i fyra guvernement. Huvudstaden Köpenhamn skulle
raseras; Nordens största stad kunde inte ligga i det underkuvade Danmark. Istället skulle Malmö byggas ut till den stora örlogshamnen vid
Öresund.
Både Sverige och Danmark var sjöimperier och det skulle gälla i än
högre grad om Sverige slukade de danska öarna, Norge, Färöarna och
Island. För att kunna bemästra hela detta välde krävdes en bra mycket
16
Johan Philip Lemkes målning ”Tåget över bält”, som visar Karl X Gustav och den svenska
arméns marsch över isen på Lilla Bält 30 januari 1658 och Stora Bält 5–6 februari 1658.
Målningen finns på Nationalmuseum. © Nationalmuseum, Stockholm.
större flotta än den svenska. Ett införlivande av den danska flottan
– med dess till betydande del norska båtsmän, yrkesskicklig varvspersonal på Holmen i Köpenhamn och försörjningen av skeppstimmer
från Norge – var en minimiförutsättning för att Sverige marint skulle
kunna kontrollera de enorma vattenytorna från Finska viken i öster
till Island i väster, från den tyska Östersjökusten i söder och till Vardö
hus i norr.
17
Ett klassiskt sätt att knyta två riken till varandra var genom ett eller
flera strategiska bröllop och det hade sannolikt varit bland det första
som Karl X Gustav skulle ha drivit igenom. Vid tiden för anfallet på
Köpenhamn var Karl X Gustavs och Hedvig Eleonoras lille son, den
svenske arvprinsen Karl (XI), drygt tre år. Den danske kung Fredrik III
och drottning Sofia Amalia hade fyra döttrar, varav de tre äldsta gifte
sig med tyska furstar. Men vid tiden för stormningen av Köpenhamn
var de ännu ogifta barn. Den yngsta dottern Ulrika Eleonora var ungefär ett år yngre än den svenske arvprinsen. Långt senare, år 1675,
trolovades hon med Karl XI och 1680 kunde de vigas och hon blev
Sveriges drottning. Om Karl X Gustavs planer hade lyckats hade hans
son, den blivande Karl XI, med all säkerhet fått gifta sig med en dansk
prinsessa, men sannolikt då någon av Ulrika Eleonoras äldre systrar.
Tittar man på kartan, vilket uppenbarligen var just vad Karl X
Gustav gjorde, ser man snabbt att huvudstaden Stockholm förvisso
låg centralt placerad i det gamla svensk-finska riket, men i ett större
svenskkontrollerat Norden låg den lite fel. Från detta i och för sig helt
ovedersägliga faktum har myten uppstått att Karl Gustav nu planerade att göra Göteborg till huvudstad i det stora nordiska imperium
som han siktade på att skapa. Men det finns inga som helst belägg för
sådana tankar, och hade sådana tankat funnits hade de nog lämnat något spår efter sig. Visserligen satsade kungen på Göteborg i olika avseenden, men just huvudstadsfunktionen verkar han aldrig ha planerat.
En sannolik delförklaring till detta utpekande av Göteborg som
en blivande svensk-nordisk huvudstad, förutom det geografiska läget,
är rimligen att Karl X Gustav också förlade riksdagen 1660 till just
Göteborg.
Men riksdagen tog en vändning som ingen hade kunnat förutse.
Kungen anlände till Göteborg på julafton 1659, symboliskt nog med
båt från arméns läger på Själland, men förhandlingarna inleddes först
den 4 januari 1660. Redan den 13 februari, mitt under pågående riksdag, avled dock Karl X Gustav i sviterna av en förkylning som förvärrats till lunginflammation.
Därmed avbröts hans expansionsplaner lika hastigt som oväntat.
Ett fullföljande av hans försök att sluka Danmark och införliva den
danske kungens välde i Sverige hade krävt Karl X Gustavs aktiva
18
medverkan, om ens det hade hjälpt. Nu dog han under riksdagen i
Kronhuset i Göteborg, och planerna (realistiska eller ej) stannade på
papperet. Kvar blev bara myten om Göteborg som det av svenska vapen enade Nordens gemensamma huvudstad. För det är nog så Karl
X Gustav ska betraktas – inte bara som mannen bakom segerfreden i
Roskilde, utan också som kungen som spände sin båge till det yttersta, så att den till slut brast. Därför kan man säga att den där natten
mellan den 10 och 11 februari 1659 på isen runt Köpenhamn misslyckades inte bara ett militärt angrepp, utan den natten kulminerade
också det svenska stormaktsbygget. Före den natten: expansion. Efter
den natten: alltmer defensivt försvar för att försöka behålla vad som
hade uppnåtts.
Men sådana tankar hade sannolikt ingen av deltagarna medan eldsflammor lyste upp vinternattens mörker. Ändå, marginalerna var så
små att historien just denna natt mycket lätt hade kunnat ta en annan
vändning.
Att läsa: Lars Ericson Wolke, 1658. Tåget över Bält (Historiska Media 2008).
19
20
”Den sovjetiska divisionens huvuddel
satt fortfarande fast längs den smala
vägen och enligt samtida ögonvittnesskildringar var de ukrainska soldaterna så tätt sammanklumpade att praktiskt taget varje finsk kula träffade ett
levande mål. Förödelsen var total. De
brinnande stridsvagnarna lyste upp
ett slagfält översållat med hästkadaver
och stupade sovjetsoldater. Vid gryningen den 7 januari förenades de finska
förband som hade anfallit söderifrån
med de styrkor som hade omringat
fienden norrifrån. Röda arméns 25.
skytteregemente hade utplånats under de hårda striderna vid Haukila.”
Tänk om Napoleon hade vunnit vid Waterloo 1815. Hur
hade det påverkat världen? Eller om Hitlers pansar hade besegrats vid den franska staden Sedan 1940? Historiens väg
har inte alltid varit utstakad från början. Det finns mängder av
tillfällen genom åren där utgången i ett slag kunde ha blivit en
annan och utvecklingen hade tagit en annan väg, om inte om
hade varit.
Vi får här bland annat läsa om hur Karl X Gustav misslyckades med att ta Köpenhamn 1659, hur Wien 1683 klarade
sig från Ottomanska imperiet, om Hindenburgs stora seger
vid Tannenberg 1914, Finlands räddning vid Suomussalmi
1939/40, Slaget om Marianerna 1944 samt Têt 1968 – USA:s
vietnamesiska trauma. Vad hände och vad kunde ha hänt?
En rad framstående militärhistoriska författare skildrar här
ett antal stora slag ur världshistorien, och varje kapitel avslutas med ett alternativt, så kallat kontrafaktiskt, händelseförlopp. Det är lika fascinerande som tankeväckande. Vår
värld kunde ha blivit helt annorlunda!
VIKTIGA SLAG I VÄRLDSHISTORIEN
Följ med till några av historiens mest
omvälvande krigsögonblick – inte
minst Finlands kamp mot Sovjet under
finska vinterkriget 1939/40, som skildras i Mika Kuljus dramatiska kapitel:
Varje kapitel avslutas med ett alternativt, så kallat kontrafaktiskt, händelseförlopp. Läs Bo Knarrströms text om
Slaget om Wien 1683 för att se om
detta har hänt eller inte!
Fr ån Köpe nhamn 1659 till Têt 1968
”I gryningen den 10 september briserade två enorma underjordiska laddningar. Den första sprängde befästningsverken i den yttre linjen i luften,
och den andra raserade ett par minuter senare den inre muren på en
sträcka om 20 meter. Luften var full
av damm, och stadens kvarvarande
försvarare kunde inte längre urskilja
sina mål. Med janitsjarerna i spetsen
stormade 25 000 man genom hålen i
försvarsgördeln. I blindo sköt österrikiska kanonjärer laddningar med
druvhagel och orsakade stor manspillan bland anfallarna, men de lyckades
inte förhindra genombrytningen.”
– OCH VAD SOM HADE HÄNT
OM AN DR A SI DAN V U N N IT
ANDERS FRANKSON (red)
ISBN 978-91-552-6193-1
viktiga_slag_cover_tb_ny46.indd 1
2015-04-29 13.31