eidetisk skärpa en nyckelscen . I
barndomens badrum ser han - såsom i en spegel – hur fadern
plötsligt riktar ett slag mot moderns tinning .
Flera olika plan och perspektiv
korsar varandra i återblickar på
släkthistoria och generationer.
Uppväxten i östnyländska landskap och interiörer i farföräldrarnas hushåll nitas fast i ”minnet av
uttunnad korvstroganoff och
knäckebröd uppblött i ljummet
te, fem kilometer skolväg och en
mamma som aldrig var tillstädes
trots att hon satt på sin säng tätt
intill den öppna spisen varje kväll
och försökte läsa en bok som hon
aldrig lyckades avsluta”. Plågsamma minnen av underläge i skolan
har en äkta och övertygande
Ingalill Österberg
Maskulinitet, makt och
immigration. Om finska
invandrare i Sverige
Jari Kuosmanen: Finnkampen. En studie av finska mäns liv och
sociala karriärer i Sverige. Gidlunds Förlag, Göteborg 2001, 248 s.
Som sydamerikansk invandrare i
både Finland och Sverige har det
inte varit särskilt svårt att märka
vilka fördomar som präglar förhållandet mellan de två nordiska
grannarna. En landsman frågade
nyligen, och på fullt allvar, om
det är sant att de flesta svenska
män är homosexuella. Flera av
hans finska vänner hade hävdat
detta. Även om det finns en del
förutfattade meningar kvinnor
emellan, är det mest påtagligt hur
män i respektive land uppfattar
och rangordnar varandra. Svenska män tycker att finnarna är mer
fåordiga, bråkiga och okontrollerade (speciellt när det gäller alkoholkonsumtion) än svenska män.
Finnarna är i sin tur övertygade
om att svenskarna är arroganta,
snobbiga och feminina eller homosexuella. Men fördomarna har
osentimental ton.
Författaren har sin styrka i klarsyn, detaljskärpa och psykologisk
djupborrning. Där finns en tåga
och medvetenhet om att det går
att spjärna emot sitt öde och att
finna även en bortvänd far. I ett
kärleksfullt och solkigt ljus får bilden av fadern försonande penseldrag.
inte bara en negativ klang. Finska
män erkänner att svenskarna också är duktiga på att planera, mera
avslappnade och i allmänhet mer
raffinerade. Bland svenska män
omtalas finnen som en oerhört
duktig arbetare, en person som
aldrig ger upp, en person med
sisu.
Fördomarna har en given plats
i den populära kulturen, inte
minst i form av roliga historier,
sport, rivalitet och även inom reklambranschen, där olika metaforer av maskulinitet avbildas. Samlingen av klichéer och fördomar
mellan nationaliteter ger utrymme för vad som kallas för Joking
Relationships. En term som ursprungligen användes inom antropologin för att beskriva förhållandet mellan olika stammar i Afrika, där de parter som är inblan-
dade har rätt att skämta om varandra utan att den drabbade blir
förbannad.
Men vad blir reaktionen när
man är mer eller mindre tvungen
att flytta till de andras territorium? Hur hanterar man känslan
av att vara utanför, fördomarna,
de nya reglerna och koderna, den
förlorade sociala positionen?
I Jari Kuosmanens avhandling,
”Finnkampen. En studie av finska
mäns liv och sociala karriärer i
Sverige”, hittar man ett utomordentligt försök att kasta ljus över
de olika tillvägagångssätt som används för att hantera invandringen. Boken fokuserar på den stora
finska invandringen till Sverige
efter andra världskriget och i synnerhet på de strategier som finska
män har använt för att lyckas (eller misslyckas) i det nya landet.
Kuosmanen har intervjuat en
grupp av tjugoåtta manliga finska
invandrare i Göteborgstrakten
för att försöka förklara varför ”de
sitter på parkbänken medan andra nöter sina kontorsstolar”. Genom dessa livshistorier analyserar
Kuosmanen vikten av etnicitet,
könsrollerna, klasstillhörigheten,
moderniseringsprocessen och
uppfostran i valet av olika strategier i kampen om sociala positioner i Sverige.
Relationen mellan det som idag
är Sverige och Finland har gamla
N O R D I S K A L KO H O L- & N A R KOT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 9, 2 0 0 2 ( 3 )
221
anor och går tillbaka till fornhistorisk tid, vilket Kuosmanen påpekar i sitt – enligt min mening alldeles för korta och därför förenklande appendix ”Förhållandet mellan Finland och Sverige”.
Det asymmetriska förhållandet
länderna emellan är en produkt
av sociala, ekonomiska, geografiska och kulturella orsaker. Redan
på 1100-talet fick Finland en betydande svensk befolkning genom en process som skulle fortsätta under 1200-talet. Det som i
Sverige uppfattas som ett utvidgande av det svenska riket, tolkas
ofta i det moderna Finland som
en del av en koloniseringsprocess,
där utlänningar i allmänhet och
svenskar i synnerhet, berövade
finnarna den politiska och ekonomiska makten. Detta kan ha lämnat djupa spår i finnarnas självkänsla, något som Kuosmanen
inte riktigt beaktar i sin analys.
Medan den svenska invandringen till Finland också hade
aristokratiska drag, var det främst
finskt tjänstefolk och arbetare
som flyttade till Sverige. Mellan
1700- och 1900-talet tog sig ett
konstant flöde av finska immigranter till Sverige för att arbeta
inom främst skogsbruket och
gruvdriften. Också krig var en bidragande orsak till finsk emigration till Sverige, dels i form av
trupper som ingick i den svenska
armen, där finnarna tjänade sitt
rykte som modiga och fruktade
soldater (Agmen horribile hacapelitorium), dels som flyktingar från
de stora beväpnade konflikterna.
Som det redan har nämnts, tog
den finska emigrationen till
Sverige på allvar fart efter det andra världskriget. De finska emigranterna till Sverige under 50och 70-talet var ”relativt unga
människor som huvudsakligen av
ekonomiska orsaker och för att
trygga sin försörjning flyttade
222
från hemorten” (s. 188) även om
studien visar att själva motiven
för emigrationen varierade ”alltifrån arbetslöshet och ekonomisk
förkovran, till flykt, äventyr, studier och kärlek” (ibid).
Att anpassa sig till ett nytt, modernare samhälle är ingen lätt
uppgift och individernas anpassningsmöjligheter varierade kraftigt. Framförallt hade männen
från den traditionella landsbygden stora svårigheter, vilket ofta
ledde till missbruk och utslagning.
Ekonomiskt sett förbättrade de
flesta i studien sin situation. Även
bostadssituationen var bättre i
Sverige. Trots att många finska invandrare hade drömt om att en
gång flytta tillbaka till Finland, så
verkar de positiva förändringarna
ha övervägt de negativa.
Vid sidan av de positiva förändringarna, fanns emellertid en
hel del problematiska inslag i
dessa finska invandrares tillvaro.
Språkbegränsningar var för
många ett rejält hinder för kommunikation. De hamnade i ett
underordnat läge, blev beroende
av tolkar eller mera språkkunniga
landsmän, vilket fick dem att
känna sig maktlösa. Missförstånd,
likgiltighet och i vissa fall överträdelser av det nya landets oskrivna
regler angående arbetstakt, ansvar, fritid, seder och maktutövning ställde till problem i de finska invandrarnas sociala avancemang och integration. Bristen i
kommunikationsförmågan ledde
till att ”männen huvudsakligen
blev hänvisade till arbeten där
kommunikationsförmågan inte
var alltför viktig /…/. Vilka arbeten man fick hade också att göra
med finländarnas rykte om att ha
”sisu”, att inte ge upp i första taget, även om jobben var skitiga,
tunga och farliga” (s. 189).
N O R D I S K A L KO H O L- & N A R KOT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 9, 2 0 0 2 ( 3 )
Att vara en finsk man i
Sverige
Den största förlusten för de intervjuade finska männen vid emigrationen till Sverige, var förmodligen ”den kraftiga minskningen
av deras sociala status och värdighet” (s. 190). Hårt arbete och yrkesskicklighet gav inte i Sverige
en lika stark position som det gett
i hemlandet. Men förlusten av
den sociala statusen var inte lika
kraftig för alla finska män. Kuosmanen hävdar att förlustens storlek ofta var beroende av individens bakgrund. De finlandssvenska männen blev uppskattade för
sina språkkunskaper, som värdefulla förmedlare och tolkar mellan
finländare och svenskar. Myten
om den barbariska finnen berörde inte dem i samma utsträckning. Människor från medelklassen och modernare lantbruk hade
också en lättare väg till integrationen tack vare högre utbildning
och erfarenhet av förändrade sociala förhållanden.
Kuosmanen anser att finska
män har använt sig av två huvudstrategier för att höja sin förlorade
status: flykt och kamp. Flyktstrategin går ut på att ta sig ur rollen
som outsider genom att förstärka
sin position i en mindre gemenskap. ”Det kan handla om att
man faktiskt fått en mycket god
ställning i dessa kretsar, en status
som man på grund av större konkurrens har svårare att nå i de
svenskatalande sfärerna” (s. 191).
Genom denna strategi undviker
man fördomar och slipper att
skämmas för dåliga språkkunskaper. Däremot försämrar strategin
möjligheterna till avancemang
inom det svenska samhället och
även på arbetsmarknaden. En
motsatt flykt, som dock hade använts bara av några få intervjuade, gick ut på att identifiera sig
med majoritetens kultur genom
att mer eller mindre avstå från sin
finska identitet.
Kampstrategierna kan i sin tur
delas i två: kollektiv aktion och
individuell kompensation. Genom kollektiv aktion har man försökt att hävda sin kulturella identitet genom organisering av politiska, fackliga eller kulturella organisationer med tyngdpunkt i finska invandrares intressen. Man
har ställt krav på undervisning på
finska och även andra frågor som
gäller finsk kultur i Sverige.
Individuella försök att förbättra statusen har huvudsakligen
skett genom uppvisning av extrema former av maskulinitet, men
också genom en medveten satsning på utbildning. Kompensation genom extrem maskulinitet
har tagit sig uttryck i försök att
arbeta hårdare än i Finland, vilket
dock inte alltid uppskattades
bland de svenska arbetskamraterna. Med Kuosmanens ord ”Om
man inte kombinerade detta förhållningssätt med andra taktiker
för att förbättra sin situation, var
denna strategi inte särskilt konstruktiv när det gäller männens
liv och sociala karriärer” (s. 1921933).
Bland dessa strategier utpekar
Kuosmanen den kollektiva
kampstrategin och de individuella satsningarna på utbildning
som de mest lyckade.
Familjen och
könsrelationer
Trots att Kuosmanen erkänner att
man inte kan förutse hurdan en
individs framtid kommer att bli
utifrån hans barndomsförhållanden, är det viktigt att analysera
familjeförhållandena då man studerar individens utveckling. Harmoniska och disharmoniska familjer förekommer i alla samhälls-
grupper. Spänningarna inom familjen blir oftast påverkade av
yttre omständigheter såsom fattigdom och krig. Men psykiska
problem som missbruk eller sjukdom har konsekvenser också för
barnens liv. I flera familjer har det
varit fadern som inte har kunnat
fullfölja sin ”roll”. Barnen har
många gånger och med varierande framgång fått söka alternativa
fadersbilder. Hur som helst, och
trots dåliga odds, har flera barn
med problematiska pappor lyckats klara sig och bli framgångsrika
invandrare i Sverige.
Kuosmanens analys visar tydligt att många finska män är
orienterade mot manliga sfärer:
manliga arbetsplatser, boende
med andra män eller manliga fritidssysslor, men orienteringen är
inte homogen och konstant.
Några håller sig fast i denna form
av socialisering, andra söker sig till
andra gemenskaper, såsom studier eller familjen.
Alkohol och droger
I analysen konstaterar Kuosmanen att hans studie tyder på att
män som haft en svår barndom
och/eller orienterade sig mot
manliga sfärer och ungkarlsliv, oftare blev missbrukare (s. 200). De
som prioriterade familjelivet hade
å andra sidan lättare att öppna sig
känslomässigt, och att anpassa sig
till arbetslivet.
Alla finska invandrares situation i Sverige har inte karakteriserats av marginalisering och alkoholmissbruk. Enligt Kuosmanen,
har individer som kommer från
familjer där någon av föräldrarna
varit missbrukare oftare också
själv blivit missbrukare. Detta
gäller också för individer som
vuxit upp i en miljö där alkoholkonsumtionen är direkt relaterad
till manlighet, såsom på den tra-
ditionella landsbygden och i den
lägre arbetarklassen. Män från
”progressivare” samhällsgrupper,
som varit mera fokuserade på karriären, har utvecklat ett sundare
förhållningssätt till alkohol.
Boken är välskriven och presenterar intressanta observationer
och fakta angående en särskild
grupp finska invandrare i Sverige.
Styrkan ligger främst i det sätt på
vilket Kuosmanen analyserar de
komplexa livshistorierna, där teorier om kön och könsrelationer
har utgjort den röda tråden. Diskussionen om hierarki och maktförhållanden mellan män, mellan
grupper av män och mellan män
och kvinnor har, tillsammans
med variabler som klass, etnicitet
och uppfostran, belyst de olika
strategier som finska män har använt för att hantera livet i det nya
landet.
Det förlängda ungkarlslivets och de manliga gruppernas - roll
bland de finska invandrarna har
lyfts fram i Kuosmanens analys
på ett nyanserat sätt, som beaktar
männens bakgrund och omständigheter. Männens behov av att
framhäva sig i manliga grupper
visade sig ha olika konsekvenser
beroende på vilken typ av grupper det var fråga om.
Enligt Kuosmanen förklarar
könsförhållandena bäst de finska
männens liv och sociala karriärer.
Detta utan att glömma att det är
via en klassanalys som könsperspektiven speglar verkligheten.
Bokens svaga punkt är analysen av etnicitet, som oftast blandas ihop med kultur eller ras. Definierat som det, som utmärker ett
folk bland andra, presenterar Kuosmanen några enstaka exempel
på missförstånd, kulturchocker
och fördomar mellan finnar och
svenskar utan att riktig fördjupa
sig i ämnet. Ett mer raffinerat historiskt perspektiv skulle ha varit
N O R D I S K A L KO H O L- & N A R KOT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 9, 2 0 0 2 ( 3 )
223
önskvärt. Tyvärr är försöken att
göra en mer komparativ analys av
det etniska i boken, för få. Intressanta är emellertid jämförelserna
mellan finska och mexikanska immigranter till Sverige respektive
USA, där extrema former av maskulinitet bland invandrare kopplas till den bild och de förväntningar, som de lokala innevånarna har gentemot de nya.
Däremot beaktar författaren inte
den roll som fysiskt utseende kan
spela när det är dags att definiera
”det annorlunda”. Något som
idag definitivt är aktuellt i de
nordiska länderna, där invandringen från länder utanför Europas gränser växer.
Kuosmanens verk är nödvändigt och mycket välkommet speciellt i Finland och i Norden där
SBU lyckades inte bringa
reda i missbrukarvården
Behandling av alkohol- och narkotikaproblem.
En evidensbaserad kunskapssammanställning. SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering, rapport nr 156, Stockholm 2001.
439+417 s.
SBU eller Statens beredning för
medicinsk utvärdering är ett
svensk statligt verk som producerar översikter över effektiviteten
hos olika medicinska metoder.
Uppdraget är viktigt och i hög
grad av behovet framkallat. Vi
behöver möjligast god kunskap
om vilka metoder som är effektiva, hur effektiva de är, vilken som
är relationen mellan nytta och
skada och hur mycket olika behandlingsresultat kostar. En
grupp tillsatt av SBU har nyligen
publicerat ett verk i två band om
behandling av alkohol-och narkotikaproblem (SBU 2001). När
jag ombads recensera detta arbete
för en internationell tidskrift, Alcohol and Alcoholism, accepterade
jag med glädje, eftersom jag väntade mig att jag skulle lära mig
224
mycket nytt och hoppades kunna berömma den för en internationell publik. Bokens författare
hör till de främsta experterna på
sina områden. Jag har mycket
höga tankar om dem. Därför är
det plågsamt för mig att konstatera att de den här gången inte har
lyckats väl. Jag tycker inte om att
kritisera, men tror att kritisk diskussion är en av den vetenskapliga forskningens hörnstenar och
att den kan ha en konstruktiv effekt. I det följande försöker jag
förklara skälen till min kritiska
hållning på ett kortfattat och lättfattligt sätt. Den recension jag
ombads skriva har nyligen publicerats på engelska (Poikolainen
2002).
Erfarenheten är en osäker kunskapskälla och kan föra in på fel
N O R D I S K A L KO H O L- & N A R KOT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 9, 2 0 0 2 ( 3 )
invandrar-, flyktings- och integrationspolitik är heta diskussionsämnen. Att komma ihåg att
man någon gång har varit tvungen att lämna sitt eget land och hur
svårt det är att anpassa sig kan
vara av stor hjälp då man försöker
förstå invandrarnas dilemma.
Alberto Bouroncle
spår. Därför behövs vetenskapliga
undersökningar. En väl utförd
undersökning minskar villfarelserna och kan i bästa fall till och
med hindra att villfarelserna påverkar våra slutsatser. Men en enskild undersökning är i allmänhet
inte tillräcklig. Forskningsmaterialen är ofta för små för att man
skulle få en tillräckligt bra bild av
behandlingens effekter. Eftersom
de flesta behandlingsformer bara
har små effekter behöver man i
allmänhet ett mycket stort material. Om det inte finns något sådant kan man slå ihop resultaten
från många små undersökningar.
Detta kallas för en meta-analys.
SBU har med denna metod slagit
ihop forskningsresultat, men det
finns brister i sättet att sammanslå.
Som mått på vårdformernas effektivitet har man använt d-teststorheten. Detta mått är den genomsnittliga skillnaden mellan
vårdgruppen och jämförelsegruppen i den egenskap som vården riktar sig mot, dividerad med
poolad standardavvikelse. Med
detta mått kan man inte jämföra
effekten av olika vårdmetoder
sinsemellan. Teststorhetens värde
beror inte bara på behandlingens
effekt utan också på hur vanligt
problemet är inom jämförelsegruppen, som inte får någon be-
