Sydamerikaner
Sataniska fiskar eller en inledning till de sydamerikanska jordätarna inom släktet Satanoperca
Del 1: Satanoperca i naturen och i akvariet
Text och foto: Radek Bednarczuk, Polen, översättning: Mikael Westerlund
E
n karakteristisk födosöksstrategi, ett påfallande
utseende, ett anmärkningsvärt beteende och intressanta
förökningsmetoder – så kunde
man med några ord beskriva
jordätarna inom släktet Satanoperca. Fastän alla dessa egenskaper är värda en närmare titt
hör dessa fiskar inte till de populäraste ciklidarterna i akvariet.
Cikliderna inom släktet Satanoperca
hör till gruppen jordätare (Geophagini).
Ursprungligen beskrevs dessa fiskar år
1840 av Heckel, som hänförde dem till
släktet Geophagus. Senare överfördes de
till släktet Satanoperca på grund av att
de skiljer sig morfologiskt från de andra
jordätarna. En revision gjordes av Günther
år 1862, och senare gjorde Kullander en
revision år 1986. Han separerade en art
på basen av tolv karakteristiska kännetecken, såsom till exempel att rygg- och
analfenorna saknar fjäll, eller närvaron
av en rund fläck vid stjärtfensroten. Dessa
Satanoperca jurupari.
Satanoperca jurupari, lekande par.
18
Ciklidbladet 1/2008 - Årgång 41
synnerligen förtjusande ciklider, som härstammar från Sydamerika, åtnjuter inte
alls samma popularitet som de moderna
afrikanska cikliderna eller Symphysodon
discus. Orsaken till att jordätarna tilltalar
bara elitakvarister är väl den, att det är så
svårt hålla dem på ett artriktigt sätt och
framför allt få dem att hållas friska. Ciklider är mottagliga för sådana åkommor som
bukvattensot och hålihuvudet-sjukan. Den
senare visar sig som skador i huden, i regel
i huvudregionen. Ett recept mot dessa sjukdomar är omväxlande utfodring, fiberrik
kost, samt A- och C-vitaminer, som spelar
en viktig roll då ny hud skall växa fram.
Därutöver är den rätta vattenkvaliteten
viktig. Vattnet skall vara fritt från kväveföreningar, uppfylla bestämda kemiska och
biologiska parametrar och sakna stressutlösande faktorer. Mottagligheten för dessa
sjukdomar är individuell, varför sannolikheten för att friska fiskar skall insjukna är
rätt liten, utom ifall deras levnadsförhållanden är ogynnsamma under en längre
www.ciklid.se
finns det ganska sällan. Ett annat karakteristiskt kännetecken är att biotopen saknar
skuggiga områden. Därför är vattentemperaturen högre än i biotoper som skuggas
av träd. Satanoperca är sociala djur som
lever i grupper. De livnär sig huvudsakligen på skaldjur och insektlarver och även
på nedfallna växtdelar. Under naturliga
förhållanden lider de inte av parasiter, frånsett hud- och gälmaskar (Trematoda), där
endast larven (metacercaria) kan parasitera
på fisken. Det sista värddjuret är en fågel,
varför vi kan vara lugna, dessa parasiter
kan inte slutföra sin livscykel utan en fågel
som värddjur.
Akvariet
Satanoperca leucosticta, hane.
tid. Vill man odla dessa arter står man
inför problemet att erbjuda dem ett vatten
som uppfyller kvalitetskraven. Vattnet
skall vara mjukt och surt, men framför allt
fritt från skadliga nedbrytningsprodukter
(nitrit, ammoniak, nitrat). Man bör också
ha tillgång till ett rätt stort akvarium, då
dessa ciklider uppnår en beaktansvärd storlek. Cirka fem fullvuxna djur kan gå i ett
akvarium på 250-300 liter, men med tiden
kommer även det att visa sig vara alltför
litet. Charmen hos dessa fiskar ligger inte
bara i deras ovanliga, ja sagolika utseende
(stora förtroendefulla ögon och en form på
munnen som påminner om ett leende), utan
också i deras intressanta sociala beteende
och ytterst anmärkningsvärda förökningssätt, som uppväger svårigheterna att
sköta dem. En del fiskar påminner till sitt
utseende och beteende (det uppbrusande
temperamentet) om vår inhemska abborre.
Även det latinska namnet anknyter till
abborren. Abborre heter perca på latin, och
därav kommer även det engelska namnet
pearch; Satanoperca betyder alltså satansabborre.
Omtyckta arter i släktet är framför allt S.
jurupari, S. leucosticta, S. daemon och de
klart mer sällan förekommande S. pappaterra, S. lilith och S. acuticeps. Förmodligen finns det ännu många obeskrivna arter,
som snart kan dyka upp i våra akvarier.
Livsmiljöer
Fiskarna inom släktet Satanoperca förekommer i stillastående och långsamt rinnande vattendrag i Sydamerikas tropiska
regioner – i amazonasdeltat, Orinoco och
norra delen av Paraguay, i floder som Rio
Negro och Rio Branco. Man finner dem
såväl i svartvatten som i vitvatten, oftast
nära stranden, där bottnen till övervägande
del består av slam, lerjord och fin sand,
men där det även förekommer blad från
landväxter och nedsjunkna delar av träd,
buskar och gräs. Egentliga vattenväxter
Man måste erbjuda jordätarna gott om
utrymme. Det centrala är härvid karets
längd och bredd, höjden är av sekundär
betydelse, eftersom fiskarna huvudsakligen uppehåller sig i närheten av bottnen.
Akvariet bör vara minst 100 centimeter
långt och 60-70 centimeter brett, och ju
längre det är, desto bättre. Rötter och
brunkol är ypperliga inredningsmaterial,
inte bara för att de ser bra ut och ger akvariet en speciell karaktär, utan också för
att de tillför vattnet nyttiga ämnen (t.ex.
garvämnen och humussyror). De tjänar
också fiskarna som gömställen och ökar
således deras känsla av trygghet. Men
man skall inte överdriva när man använder dessa inredningselement, utan i en del
av akvariet skall man lämna en helt fri
sandyta, som fiskarna obehindrat kan böka
i. En passande bakgrund, som framhäver
fiskarnas naturliga färger, är inte heller
att förglömma. Den kan gärna vara svart
eller brun och ska förstås harmonisera
med helheten.
Dessa fiskar är fulla av karaktär, men är
trots det fredligare än många andra ciklider
och framför allt inte lika aggressiva som de
afrikanska; kort sagt kan man absolut inte
säga att de är långtråkiga. Mången finner
deras egenartade utseende demoniskt och
ett kuriosum är att de latinska artnamnen
härstammar från namn på demoner inom
vår egen och amazonasfolkens kulturer
(lilith, daemon och jurupari). Dessa
”djävuls”fiskar är goda studieobjekt för
var och en som uppskattar akvaristiska
utmaningar.
Satanoperca leucosticta, hona.
www.ciklid.se
Ciklidbladet 1/2008 - Årgång 41
19
Satanoperca daemon, hane.
Eftersom fiskarna gräver i bottnen nästan
oavbrutet, behöver man inte oroa sig för
syrefria områden i akvariet. Bottenmaterialet blir genomgrävt så regelbundet, att
där inte kommer att ansamla sig giftiga
gaser, såsom svavelväte. Bottenmaterialet kan lämpligen bestå av ett två till tre
centimeter tjockt lager fin sand. Det är
bäst att helt undvika grus, eftersom det
gör det svårare för fiskarna att äta och till
och med kan skada de känsliga gälbladen
eller leda till kvävning för mindre fiskar.
Fiskarna gräver så intensivt, att de får till
stånd stora sandhögar och kratrar som når
ända ner till bottenglaset.
Akvariet måste inte ha starkt belysning
utom ifall man har för avsikt att också hålla
akvarieväxter som kräver mycket ljus. En
svag belysning räcker, och då känner sig
fiskarna trygga och visar upp sina bästa
färger. Mitt akvarium är placerat så, att
eftermiddagssolens snett infallande strålar
belyser det upp till en timme per dag, beroende på årstiden. Solljus ger vitalitet och
gör fiskarna livligare och lekvilligare. Jag
har noterat, att lekbeteendet intensifieras
av det. Kvällstid använder jag lysrörsbelysning.
Jordätare växer relativt långsamt, vilket
inte skall låta lura oss att tro, att vi kan
hålla dem i alltför små akvarier. Tvärtom
är vi skyldiga att ge dem så mycket plats
som möjligt.
20
För att fiskarna skall hållas friska och lekvilliga måste man även erbjuda dem vatten
av tillräckligt bra kvalitet. Bland annat
skall vattnet innehålla en låg halt av nedbrytningsprodukter. Den bästa lösningen
är ett öppet filter (sump); naturligtvis kan
man även använda ett dammfilter försett
med en bra filtermassa. Kapaciteten hos
en sådan filteranläggning är naturligtvis
beroende av filtrets volym och effekt. Det
bästa är att vattenvolymen i akvariet strömmar genom filtret tre-fem gånger i timmen
beroende på fisktäthet och hur ofta man
utfodrar. Det är bäst att använda den nästhögsta inställningen. Jag rekommenderar
också att man skaffar sig ett bra innerfilter.
Ett sådant fyller två funktioner, dels renar
det vattnet från mekaniska partiklar, dels
tillför det syre. Man måste ha klart för sig,
att jordätarna reagerar mycket starkt på
även små överskridningar av den normala
halten skadliga ämnen i vattnet. Av erfarenhet vet jag, att redan en höjd koncentration av kväveföreningar på bara 0,3 mg/l
kan framkalla kraftiga förgiftningssymptom. Fiskarna får svårt att andas och unga
fiskar kan till och med dö. Säkrast är det att
hålla nivåerna på giftiga ämnen, framför
allt kväveföreningar och ammoniak, på
en så låg nivå, att de inte ger utslag med
vanliga tester. Även en för hög nitrathalt
påverkar fiskarnas hälsa negativt, vilket
leder till störningar i tillväxten. Därför
måste 20-30 procent av vattnet bytas varje
Ciklidbladet 1/2008 - Årgång 41
vecka, naturligtvis med hänsyn till att de
fysikaliska och kemiska parametrarna är
de rätta även i det nya vattnet.
Vattenkvaliteten
Vattnet, i vilket fiskarna lever, har en
avgörande betydelse. Särskilt viktigt är att
vattnet är rent. Inte mindre betydelsefullt
är pH-värdet, i synnerhet om man vill hålla
Satanoperca daemon. Glädjande nog kan
man framgångsrikt hålla unga fiskar, även
av den ovannämnda arten, i medelhårt
vatten med ett pH-värde på 6,5-7,0. Men
om man vill odla dem måste man använda
surt mjukt vatten med låg karbonathalt.
Härvid är ett omvänt osmosaggregat
särskilt nyttigt. För att uppnå rätta vattenvärden kan vi då blanda ledningsvatten
med filtrerat vatten. Ett annat alternativ
är att tillsätta specialframställda salter,
som imiterar sammansättningen i vattnet
i amazonasbiotopen. Personligen föredrar
jag den senare metoden, eftersom jag då
har en viss säkerhet vad de kemiska värdena och den biologiska jämvikten i det
sålunda framställda vattnet anbelangar.
För att uppnå rätt pH-värde använder jag
naturliga akvarieinredningsmaterial, det
vill säga brunkol och rötter, vilka håller
pH på mellan 6,0 och 6,5. Man kan också
torvfiltrera, om man vill uppnå ännu lägre
pH-värden. Temperaturen rör sig i mitt
akvarium mellan 27 och 28 °C.
www.ciklid.se
Satanoperca daemon, hona.
Foder
Satanoperca är jordätare, som bökar i bottenlagret. Den första gälbågen är försedd
med speciella silar av brosk, vilka gör det
möjligt för fisken att separera organiskt
material från oorganiskt. Dessa fiskar
livnär sig som sagt i naturen av insektlarver, fruktfrön och växtdelar. När man
håller dem i akvarium måste man därför
se till, att man erbjuder dem en så omväxlande och fiberrik kost som möjligt t.ex.
med hjälp av spenat och skaldjur. Bara så
kan man undvika att fiskarna insjuknar i
bukvattensot. Fiskarna är inte alls krångliga när det gäller födan, såsom är fallet
med t.ex. Symphysodon discus, men man
skall trots det inte strunta i deras krav. De
äter gärna mat från frysen, såsom mygglarver (Culicidae), fullvuxen Artemia,
tofsmygglarver (Chaoborus sp.), dafnier
och cyklops. Till dessa fodersorter tillsätter jag alltid spenat i förhållandet 1:1 och
matar först när fodret har tinat. Så långt om
vad en artanpassad föda för jordätare skall
innehålla. Utöver denna näringsblandning
ger jag en gång per dag ett torkat växtbaserat (t.ex. Spirulina platensis) tillsatsfoder i
form av flingor eller granulat. Jag använder
aldrig foder med hög halt av animaliskt
protein, såsom daggmask (Lumbricus terrestris) eller enkyträer (Enchytraeus albidus). Daggmask avråder jag från helt och
hållet, eftersom de enligt flera källor kan
leda till döden för fiskarna. Fodret får inte
heller vara alltför grovt, eftersom fiskarna
www.ciklid.se
filtrerar det genom gälarna och de i så fall
inte kan uppta det. I så fall bidrar fodret
bara till nedsmutsningen av akvarievattnet
utan att vara till någon nytta.
Fortplantningen
Hos dessa fiskar är valet av partner, äggläggningen och skötseln av avkomman
verkligen något speciellt, tyvärr uppnår
fiskarna sin könsmognad först vid en
ålder på två-tre år. Inom släktet förekommer olika fortplantningssätt. Några ruvar
både rom och yngel i munnen och kallas
därför direkta eller ovofila munruvare,
medan andra arter börjar ruva först senare;
larvofila munruvare. Några arter har man
ännu aldrig lyckats odla i akvarium, medan
andra arter gärna förökar sig under akvarieförhållanden. Vanligen förekommer
inga könsskillnader – man kan särskilja
könen bara på genitalpapillen – men vanligen är hanen större än honan och har längre
utdragna rygg- och analfensspetsar. Därtill
är honan oftast lite rundare om buken. Ett
par kan leka även i ett akvarium där det går
andra fiskar, men eftersom paret då ofta
inte vårdar avkomman, måste man flytta
det till ett separat akvarium.
Som komplettering till denna artikel kan
Internetsidan www.radbed.com stå till
tjänst. Där finns ett rikligt urval fotografier
och filmer på sydamerikanska jordätare ur
släktet Satanoperca och deras liv.
Referenser:
Weidner Th (2000) South American
Eartheaters. Cichlid Press. El Paso
Konings A (2002) Enjoying Cichlids.
Second Edition. Cichlid Press. El Paso
Newman L (2002) Wprowadzenie do ryb –
demonów. Akwa-Forum. 2:16-23.
World Wide Web publikation: www.cichlidae.com
Familj: Cichlidae
Släkte: Satanoperca
Tidigare vetenskapligt namn: Geophagus
Handelsnamn: Jordätare
Utbredning: Sydamerika
Etymologi: Satanoperca betyder ”satansabborre”. Perca kommer från
grekiska perke vilket betyder abborre.
FAKTA
Ciklidbladet 1/2008 - Årgång 41
21
