Torskburar, ett alternativ till garnfiske på Västkusten
Sara Königson (SLU) och Viking Bengtsson (Hallands Skaldjursförening)
Introduktion
Bakgrund
Program Sälar och Fiske, SLU har under flera år arbetat med att utveckla ett alternativ till
garnfisket efter torsk för att minska problemen med sälskadad fångst. Det mesta av
utvecklingsarbetet har skett i södra Östersjön där både fisket efter torsk och sälproblemen är som
störst. Fiskare i Blekinge provfiskade under åren 2009 och 2010 med upp till 100 torskburar. De
torskburar som använts i denna studie är flytande två-kammarburar med en ingång. Flera studier
har visat att det är flytande två-kammarburar med en ingång placerad i strömriktningen som ger
de högsta fångsterna (Figur 1).
Resultaten från provfisket 2009 extrapolerades upp till det antal burar som kan användas inom ett
kommersiellt fiske och dagsfångsterna därifrån jämfördes med dagsfångster från krok och
garnfiske i samma område. Resultaten visade att torskburar är fångsteffektiva och kan användas
som ett alternativ till garnfisket i och med att de under vissa perioder kan fånga lika mycket eller
till och med mer krok och garnfisket.
Figur 1. Flytande tvåkammarbur. Pilen visar strömriktningen vilket även är den riktning som
betet sprids. Ingångens placering i strömriktningen gör det lättare för fisken att hitta in i buren
med hjälp av betesdoften.
Burfisket liksom krokfisket är betade redskap. Burarnas förmåga att fånga fisk kan bero på många
olika faktorer, som strömförhållanden, temperatur, fiskens lekmognad och mängden torsk i området. Data
från provfiskena visade att det är stor säsongsvariation i fångsten över säsongen. I torskbursfisket i
Hanöbukten under 2009 fångades i medeltal tre kilo torsk per bur under hela året, men under
vissa perioder kunde fångsten uppgå till 5,2 kilo per bur. Fångsterna i Karlskrona skärgård var
inte lika stora som i Hanöbukten, men även här varierade fångsterna under året och vissa
perioder var fångsterna över två kilo torsk per bur. Under 2010 var burfångsterna lägre i både
Hanöbukten och Karlskrona skärgård, men säsongsvariationen liknade den under 2009. Vilka
variabler som kan påverka fångsten har utvärderats med hjälp av en statistisk modell (GAM).
Med hjälp av modellen kan man få en bild av vilka variabler som påverkar fångsten mest och hur
man ska fiska för bästa resultat. Under ett fiske kan fångsten i buren variera beroende på var
buren är placerad, på vilket djup, hur botten ser ut, vilken tid på året, hur länge redskapen legat i
vattnet samt strömhastighet och burlänkens riktning i förhållande till strömriktningen.
Modellen visade att den totala fångsten av stor torsk i en länk med burar främst var beroende av
på vilket djup buren sattes, under vilken månad fisket skedde, hur länge buren var i vattnet samt
vilken riktning länken med burar hade i förhållande till strömriktningen. Med andra ord för att få
så stora fångster som möjligt i din burlänk bör du i Hanöbukten fiska på djupt vatten under
augusti till september. Redskapet bör ligga i vattnet minst två dagar och burlänken ska placeras i
90 grader vinkel mot strömriktningen.
Utvecklingen av torskburar
I utvecklingen av alternativa redskap har det första steget varit att studera burarnas
fångsteffektivitet. Flera olika modeller har tagits fram i samarbete med burtillverkare och fiskare
och burarna har varit konstruktioner med både en kammare och med en fångstkammare samt
svältkammare (figur 2). När fångsteffektiviteten hos de olika burarna jämförts visar det tydligt att
det är fasta flytande tvåkammarburar som är de mest fångsteffektiva burarna. En anledning till
varför två kammare är bättre än en kammare kan vara att när fisken väl kommit in i den första
kammaren, där betet finns, så leds den in till den andra kammaren när den skall söka sig ut. Det
innebär att fiskarna har svårare att hitta ut ur buren samt att nya fiskar inte blir bortskrämda av att
fisk flockar sig kring betet. Nackdelen med två kammare är att buren blir mer komplicerad och
större. De senaste åren har däremot en bottenstående större bur med 4 ingångar visat sig fiska bra
i förhållande till de flytande (figur 2D).
Nästa steg i utvecklingen har varit att göra torskburarna sälsäkra. För att buren skall vara sälsäker
krävs en konstruktion som är stel där sälen inte kan pressa ihop konstruktionen för att komma åt
fisken. Burarna behöver också utrustas med starkt nät som kan stå emot sälens tänder och klor.
För att ta reda på hur sälsäkra burarna är så är det viktigt att veta hur sälarna interagerar med
redskapen. Vid en sälkoloni utanför Gotland placerades tre olika modeller av fasta burar med
levande torsk i. Burarna filmades och vid flera tillfällen attackerades burarna av säl som under
flera timmar ihärdigt jagade fiskarna i burarna tills fisken var så utmattad att den kunde dras ut
genom maskorna. Burarna lyckades sälarna däremot inte skada. Detta visar att det inte räcker
med fasta burmodeller tillverkade med ett starkt material för att hålla sälen borta. En lösning kan
vara att burarna tillverkas i ett småmaskigt material och med en yttre samt inre kammare så att
sälen inte kommer åt fisken.
Under utvecklingen av ett redskap är det många faktorer som ska tas hänsyn till. Inte bara dess
fångsteffektivitet och motståndskraft mot sälangrepp, utan nya redskap ska även orsaka så små
negativa effekter på miljön som möjligt. Detta för att i framtiden skapa ett hållbart kustnära
fiske. Fasta redskap och burar tillhör de fisken som klassificeras som miljövänliga och bränsle
effektiva (LIFE: Low Impact Fuel Efficient). En viktig faktor i utvecklingen av sälsäkra redskap
är att även minska bifångster av oönskade arter samt undermålig fisk såsom marina däggdjur och
fåglar. För att minska bifångster av små torskar har en selektionspanel med en viss maskstorlek
utvecklats, vilket gör att de mindre torskarna kan gå ut ur redskapet utan att det påverkar
fångsten av större torsk. Burarnas ingång har även modifierats för att minimera risken för
bifångst av marina däggdjur, såsom säl och tumlare. Ett sälgaller i burarna hindrar säl från att
simma in utan att gallret påverkar fångsten av torsk, beroende på vilken form alternativt vilken
storlek gallret har. Dessa fördelar, samt att man enbart får levande fångst av god kvalitet, skapar
goda förutsättningar för ett miljömärkt fiske vilket bör höja efterfrågan och därmed fångstvärdet
och skapa ett ekonomiskt hållbart fiske.
A
B
C
D
Figur 2. Exempel på fasta konstruktioner av torskburar.
A. Hopfällbar bur med en kammare och en sluten ingång. B. Stapelbar bur med en ingång och
två kammare. C. Hopfällbar två-kammar bur med en ingång. D. Bottenstående bur med en
kammare och 4 ingångar.
Torskburar på västkusten
Det småskaliga kustnära fisket är det fiske som påverkas mest av sälskador. Detta fiske, om vi
räknar antal mindre fiskebåtar, har de senaste 10 åren minskat längst västkusten. Sälskador
förekommer i alla passiva kustfisken och har ökat dramatiskt i dessa fisken både på östkusten
som västkusten. På västkusten är det framförallt fisket med ålryssjor som drabbats av sälskador
men idag bedrivs inget ålfiske med ryssjor. De senaste 10 åren har även sälskadorna i fisket efter
torsk med garn på västkusten ökat kontinuerligt. I och med den ökande knubbsälpopulationen på
västkusten och dess åverkan på garnfiske är sannolikheten för ett garnfiske i framtiden liten även
om torsken skulle komma tillbaka. Garnfisket är det fiske som drabbas hårdast av sälskador i och
med att fisken hänger i garnen som ett dukat bord för sälen att bara plocka ur.
Projektets mål var att utveckla sälsäkra och hållbara fiskemetoder i ett kustnära småskaligt fiske
på västkusten för att därigenom minska konflikten mellan sälar och fiske. Ett alternativ till det
traditionella garnfisket är torskburar. Genom att provfiska med de torskburar som idag finns på
marknaden och i områden där det potentiellt finns tillgång till torsk, ville vi undersöka om det är
möjligt att få kommersiellt gångbara fångster i ett torskbursfiske på västkusten.
Metod
I detta projekt fanns det inte utrymme för att investera i nya torskburar. Däremot fanns det
möjlighet att låna burar från Sydkustens fiskeområde som köpt in ett stort antal burar. Även den
flytanade tväkammarburen som tidigare använts i Program Sälar och Fiskes projekt fanns att
tillgå. Efter att fiskarena provat de flytande tvåkammarburarna valdes de så kallade kurtburarna
(figur 2C.). Tvåkammarburarna ansågs för svårhanterliga. Kurtburarna är mindre och fasta i
konstruktionen och därmed lättare att hantera ombord. De är tillverkade av en fiskare som haft
erfarenhet av burfisket på ostkusten. Storlek och hanterbarhet men också burens fångst
effektivitet har tagits i beaktande vid utformningen av redskapet. För att burarna ska stå rätt i
vattnet krävs det att burarna testas i strömmande vatten vilket däremot inte har gjorts vid
utvecklingen. Det verkar därmed som att burarna inte står rätt i vattnet, vilket är avgörande för
flytande burar. Vi har även i andra studier sett att burens övre kammare inte är sydd ordentligt
vilket gör att när fisken tagit sig upp i övre kammaren så tar den sig lätt ner igen till
fångstkammaren. Buren är dock utrustad med en strut i ingången som gör att fisken tvekar när
den tar sig in men när den väl tagit sig in så kan den inte ta sig ut.
Provfisket har ägt rum från april till december 2014. Fisket har utförts i ett område utanför
Onsala samt inne i Onsalafjorden. Burarna har vittjats i genomsnitt var 12 dag och betats med sill
eller saltad sill. Totalt 8 burar har placerats per länk och två länkar har legat ute. Fiskarena
modifierade om burarna och tog bort ett antal flöten så att burarna stod på botten. Detta är inte
optimalt då burarna enbart har en ingång och detta försvårar det för torsken att hitta in i
redskapet. Bottenstående burar hamnar inte med ingången i strömriktningen och därmed behövs
det fler ingångar i bottenstående burar.
Resultat och diskussion
Under 21 vittjningstillfällen vittjades vid varje tillfälle 16 burar i två länkar. Totalt har 329 burar
vittjats. Fångsten torsk var totalt 35 torskar över 30 cm, 9 rödspotter, 23 Skrubbskäddor och 145
Sandskäddor.
Figur 3. Översiktlig bild över var torskbursfisket har utförts. En prick motsvarar en vittjad länk.
Torskfångsterna i fisket var minimala. Fiskarena tror att det berodde på burens konstruktion då
det ofta blev torsk i kräftburar som stod i samma område. Det finns dock inga data från detta
kräftbursfisket. Till skillnad från fisket i Östersjön där bifångster av plattfisk är obefintliga så
finns i detta fiske även fångster av plattfisk. Den art som fångats mest är Sandskädda. Det har
även förekommit fångster av strandkrabba, krabbtaska och Neptunsnäckor. Detta tyder på att
burarna stått på botten. En bottenstående bur bör ha fler ingångar. Videofilmer av torsk som
söker sig in i torkburar visar att om inte torsken simmar in i redskapet med hjälp av betesdoften
så har den svårt att hitta in i redskapet. Det innebär att om buren står på botten och
strömriktningen är tvärs buren där det inte finns någon ingång så söker sig fisken längs den sidan
av buren där betesdoften är men där det dessvärre inte finns någon ingång.
± 95% Confidence interval
2
Antal per bur
1,5
1
0,5
0
Torsk
Rödspotta
Skrubbskädda
Sandskädda
Simpa
Sjötunga
Figur 4. Det genomsnittliga antalet fiskar per bur för de olika arterna.
Under den senare delen av fiskeperioden flyttades länkarna in i Onsalafjorden. Resultaten visar
att torskfångsterna i burarna ökade något under dessa veckor även om konfidensintervallet är
stort (Figur 5.). De områden som fiskades på i Onsalafjorden är gamla torskfiskeplatser, men
efter att torsken minskat i Kattegatt de senaste åren fiskas det inte längre i dessa områden.
Figur 5. Det genomsnittliga antalet torskar per bur och 2 veckorsperiod. Vecka 42 flyttades
burarna in i Onsalafjorden och då ökade fångsterna.
De burar som använts i detta försök är inte de burar som i tidigare resultat har visat sig ge högst
fångster. De valdes på grund av att de var de som ansågs lätthanterliga men också på grund av att
det var de burar som fanns att tillgå då ingen finansiering för burar fanns i detta projekt. De har
inte använts på det sätt som de skulle för att få så stora fångster som möjlig, då det varit
bottenstående. Nya studier har dock visat att bottenstående burar med flera ingångar fångar bra
med torsk.
Försöket gjordes under en lång tid men i ett begränsat område och ett begränsat antal burar.
Även om de burar som användes i försöket inte vara optimerade så kan vi dra slutsatsen att
torskfångsterna från burfisket inte är kommersiellt gångbara i detta område. I och med det så bör
vi fundera på om det finns möjlighet att fånga flera olika arter, kanske under olika perioder, men
med samma redskap. Kanske är det inte de flytande torskburarna som bör användas på
västkusten utan snarare bottenstående burar med funktionen att fånga både skaldjur och torsk.
Tvåkammarburen, som användes i Program Sälar och Fiskes första torskburstudier, används allt
mer på västkusten fast med syftet att fånga kräftor. De är då dock placerade på botten och har två
ingångar. En bur med funktion att både fånga kräftor eller hummer men också torsk bör vara
bottenstående med ingångar på var sida. Ingången ska vara större än ingången på kräftburar,
gärna ovala med en omkrets på ca 56 cm. Är ingången öppen för att få in kräftor bör det finnas
en svältkammare i buren. Resultaten visar också att det finns potential att fånga plattfisk,
framförallt Sandskädda, med burar. Även möjligheten att fånga plattfisk bör tas i beaktande vid
utvecklingen av ett multiartsfiske.
