STUDIUM 4
"FÖR SÅ ÄLSKADE GUD VÄRLDEN"
Om du har varit med i en församling ett tag, kan det vara något du har hört många gånger.
Det är den personifierade versionen av Joh. 3:16. Ibland används det som en vädjan om att
ta emot Jesus som "din personlige Frälsare", och då låter det ungefär så här: "För så älskade
Gud världen [sätt in ditt eget namn här], att han gav sin ende Son, för att om [sätt in ditt
namn här] tror på honom, skall [sätt in ditt namn här] inte förgås utan ha evigt liv."
Trots all den underbara komplexitet som vi finner i Bibelns berättelse om Gud, så kan kärnan
i evangeliet sammanfattas i en enkel mening som till och med ett barn kan lära sig utantill
och börja förstå. Och denna personifierade version av den välkända bibelversen är ett
värdefullt sätt att lägga tonvikten på Guds personliga kärlek till oss var och en, och det val vi
alla måste göra för att ta emot Guds gåva som vi erbjuds genom Jesus. På så sätt blir denna
omarbetning av den mycket älskade versen ett uttryck för en vördnadsbjudande och
livsförvandlande sanning.
Kanske är det också en världsförvandlande sanning. När vi erkänner vår synd och vårt
förlorade tillstånd, tar vi ett viktigt steg genom att erkänna det grundläggande problemet i
vår värld - oss själva - vår själviskhet och vår ovilja att erkänna att vi är en del av problemet.
När författaren Don Miller berättar om ett samtal han haft med en vän om behovet av
bekännelse i en växande gemenskap med Gud, föreslår han att "Kanske kan man se
[bekännelse] som en handling som handlar om social rättvisa. Hela världen håller på att rasa
samman därför att ingen vill erkänna att de har fel. Men genom att be Gud förlåta dig,
förklarar du dig villig att äga ditt eget [skräp]" (Blue Like Jazz, s. 53). Som Joh. 3:16
understryker, så är både synd och frälsning realiteter som vi behöver ta personligt - och på
allvar.
Men vi behöver också komma ihåg att denna personifierade version av Joh. 3:16 inte är det
som versen egentligen säger; om vi bara läser den på detta sätt, kan vi frestas till en ytlig
förståelse av frälsningen och riskera att missa så mycket mer som finns där om vi läser denna
bibelvers på ett djupare sätt.
DET GAMLA ARGUMENTET
Alltför ofta tycks frälsningen - som vi ofta pratar om den - handla om att få mig till himlen en
dag. Det är förvånande att tänka sig att även våra teologiska diskussioner kan vara
självcentrerade. Om vi drivs av tanken "värde för pengarna" och "vad finns det för mig i
det?" - om vi inte är väldigt försiktiga - kan sådan inställningar smyga sig in även i våra
frommaste tankar. På så sätt kan det tyckas som vi alltför ofta söker frälsning till billigast
möjliga pris.
Onekligen får vi frälsning endast genom Guds nåd: "Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte
av er själva, Guds gåva är det. 9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma
sig"(Ef. 2:8, 9). Men Paulus fortsätter i nästa vers och pekar på en annan aspekt i denna rena
relation: "Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som
Gud från början har bestämt oss till" (v. 10).
Jakob utvecklar denna aspekt av frälsningen: "Mina bröder, vad hjälper det om någon säger
sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?... Så är det också med
tron: i sig själv, utan gärningar, är den död" (Jak. 2:14, 17).
I den stora och eviga bilden av frälsningen, blir vi frälsta genom vad Jesus har gjort för oss
och vi kan ta emot det genom tron. Men i det praktiska liver idag, borde den frälsningen ge
upphov till ett liv i samarbete med Gud som en medlem i det nuvarande Guds rike. Guds
kallelse som upprepas genom hela Bibeln är en kallelse till ett liv i tro och ett liv i trohet. Det
handlar inte så mycket om att få frälsning som det gör om att leva och tjäna med glädje i
ljuset av frälsningen.
När vi börjar förstå undren och mysteriet i Guds aldrig svikande kärlek, då svarar vi med tro
och tacksamhet och vi söker hans godhet i våra liv och för dem som står oss nära. Vi lever
med så mycket tro och så många goda "gärningar" vi kan prestera, i en insikt att dessa ar i sig
själva gåvor från Gud och att ingen av dem kan lägga något till vår frälsning eller till Guds
oändliga omsorg.
LÄS DET IGEN
Joh. 3:16 säger "Ty så älskade Gud världen..." - och det ursprungliga grekiska ordet för
"världen" är kosmos, i betydelsen "världen som en skapad, organiserad enhet" (SDA Bible
Commentary, band 5, s. 929). Att "Joh. 3:16 handlar om mig" är en viktig startpunkt; att
frälsningsplanen som har sammanfattats så snyggt i denna vers, har konsekvenser för alla
och hela skapelsen är något vi behöver spendera mer tid på att utforska.
Detta handlar naturligtvis inte om att skapa ett argument för universalism - att alla kommer
att bli "frälsta" oavsett om de gör sina val för eller emot Gud och hans plan. Istället är
fokuset på Guds kärlek som sträcker sig till alla och hans avsikt att verka genom dem som
väljer att samarbeta med honom för att rädda och till sist återskapa hela skapelsen. Det är
en vidare förståelse av frälsningen, där man tar ett steg bort ifrån frestelsen med
självcentrering som ibland vanställer vår uppfattning om frälsningen och som kan uppstå
från ett individualistiskt tänkesätt.
Ja, frälsningen handlar om mig och min frälsande gemenskap med Gud - men det handlar
inte bara om mig. Teologen N. T. Wright säger så här: "Rättfärdiggörelse handlar inte bara
om hur jag ska få mina synder förlåtna. Det handlar om hur Gud skapar, i Jesus Messias och i
den Helige Andes kraft, en enda familj, firar att de en gång för alla blivit förlåtna och att de
försäkras 'ingen fördömelse' i Kristus, genom vilken hans avsikter nu kan föras vidare till den
vida världen" (Justification: God's Plan and Paul's Vision, s. 248).
Vi kan kanske lätt acceptera att Gud älskar människor andra än bara oss själva. Han älskar
dem som vi älskar och vi kan glädja oss åt detta. Han älskar även de människor som vi
försöker nå i samhället, och vår insikt om hans kärlek till alla borde motivera oss till att nå ut
för att de ska få reda på hans omfattande kärlek. Men han älskar även de som vi är rädda
för. de som vi inte vet hur vi ska visa och dela med oss av Guds kärlek till, Gud älskar
människor - alla människor, överallt, alltid. Guds favoriter är inte begränsade till våra
favoriter.
I skapelsen kan vi se detta på ett sätt. Bibeln visar konsekvent på världen runt omkring oss
som ett tecken på Guds godhet. Paulus menar att alla människor har möjlighet att möta Gud
i hans skapelse: "Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga
makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget
försvar för dem" (Rom. 1:20). Jesus hänvisade också till naturen och den skapade ordningen
som ett bevis på Guds kärlek och ett sätt på vilket alla människor är mottagare av Guds nåd:
"Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och
orättfärdiga" (Matt. 5:45). Såväl som allt det goda i naturens värld, så är livet självt en gåva
från Gud och oberoende av individens gensvar eller inställning till Gud, så är varje individ
ändå en mottagare av Guds nåd.
FÖRNYADE RELATIONER
Men inte heller denna läsning kan ge rättvisa till bredden i Joh. 3:16 där det sägs att "så
älskade Gud världen..." Andra halvan av denna vers sätter fokus på Guds frälsningsplan som
ett sätt at erbjuda evigt liv till "var och en som tror på honom" (Joh. 3:16). Den verkliga faran
med att "gå förlorad" kommer av att gemenskapen med Gud blev bruten genom människans
första synd. Vi kan bara någonsin komma till Gud personligen som fallna människor. När vi
tar emot denna frälsningens gåva, då återupprättas vår gemenskap med Gud. Som ett svar
på hur mycket Gud har älskat oss, den gåva som han gav oss genom sin Son och det löfte vi
har om evigt liv, blir vi nyskapade och vi växer in i alla de rätta förhållanden som Gud har
skapat oss att njuta av, inklusive våra relationer med andra och världen utanför os själva.
Naturligtvis har människan en speciell plats i frälsningen och skapelsen, och mer det ges mer
uppmärksamhet till skapelsen av människan i 1 Mos. 1 och 2 än till resten av skapelsen. Men
den första "definitionen" på vad det betyder att vara människa innefattar att vara skapade
till Guds avbild och vara insatt i en gemenskap med resten av skapelsen (se 1 Mos. 1:26).
Skapelsen är viktig för vilka vi är som människor i relation till Gud och, medan människan är
den centrala delen i skapelsen, är det tydligt att Gud också har speciell omsorg för resten av
den skapade världen.
När Adam och Eva valde att inte lyda Gud, inverkade det på hela skapelsen. Syndens
verklighet förändrade gemenskapen mellan Gud och människan, mellan människan och
naturen och till synes även mellan Gud och hela hans skapelse (se 1 Mos. 3). Gud är
fortfarande Skaparen, och han håller fortfarande ordning på och uppehåller allt liv. Men
kanske är det så att på liknande sätt som det blev en förändring i gemenskapen mellan Gud
och hans folk, så har även Guds förhållande till skapelsen blivit mindre direkt och mer
komplicerad.
Inte för att det inte fortfarande finns glimtar av Gud i den skapade världen. Som vi såg
tidigare, talar Gud fortfarande och verkar i och genom naturen. och på något sätt, hr
skapelsen och dess skapade varelser själva röster som prisar Gud och ger eko åt den
gemenskap som de var skapade för: "Prisa Herren på jorden, havsdjur och väldiga djup, blixt
och hagel, snö och dimma, du stormvind som gör vad han befaller, alla höjder och berg, alla
fruktträd och cedrar, vilda djur och boskap, kräldjur och flygande fåglar, alla jordens kungar
och folk, alla dess furstar och domare, ynglingar och flickor, gamla och unga. De skall prisa
Herrens namn, hans namn är det enda upphöjda, över jord och himmel är hans majestät"
(Ps. 148:7-13).
Men även i denna ordnade lovprisning är tonerna dämpade, förhärligandet är ofullständigt,
och brustenheten är tydlig. Lovprisningen blandas med stönanden (se Rom. 8:22). Livet har
punkterats av döden. Skapelsen är ansatt av förfall - och trängtar på något sätt efter en
nyskapelse: "Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har
lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det,
men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå
den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Rom. 8:19-21).
På ett sätt blev skapelsens sönderfall på grund av synden mest tydlig vid korsfästelsen. C. S.
Lewis beskrev uppståndelsen som "det stora undret" som presenterade en helt annan typ av
möjligheter i världen, men döden för världens Skapare inom gränserna och inspärrningarna i
denna värld får inte anses vara ett "anti-mirakel" av en mindre magnitud. Det är inte att
undra på att naturen vände sig bort och revolterade kraftigt vid denna mörkaste stund i
mänsklighetens historia (se matt. 27:45-51). Men även i de mörkaste ögonblicken. fanns
Skaparen där för att återskapa - även Skaparens död öppnade en väg för återskapande. "För
så älskade Gud världen att han gav sin ende son..."
ÅTERSKAPANDETS REPRESENTANTER
När vi blir inbjudna till ett nytt liv i gemenskap med Gid på grund av vad Jesus har gjort för
oss genom sin död, blir vi också kallade tillbaka till en relation med Gud som ursprungligen
såg människan som "förvaltare" - som vaktmästare och trädgårdsmästare - för hans
skapelse. Gud ursprungliga plan är att världen skall återställas till sin ursprungliga godhet.
Döden skall besegras (se 1 Kor. 15.26) och syndens och dödens följder kommer att avlägsnas
(se Upp. 21:1-5). Vi kallas inte bara att acceptera hans erbjudande om frälsning som sådan,
utan också att leva för och dela med oss av den frälsningen till vår värld idag i väntan på den
fullständiga återskapelsen som Gud har utlovat. Vi blir frälsta genom nåd som en gåva från
Gud och återskapas som Guds hantverk, skapade i Jesus Kristus for att utföra goda gärningar,
som Gud redan har förberett för oss att göra" (Ef. 2:10). När vi blir frälsta, då kallas vi också
till de roller som han skapade oss för att leva upp till i vår värld.
Detta har betydande konsekvenser för hur vi förstår vårt gensvar på Guds frälsning och vår
relation till den värld som vi blivit skapade och återskapade i: "Vi blir inte frälsta från
skapelsens värld, utan frälsta till skapelsens värld (se Rom. 8:18-26). Människan skapades för
att ta hand om Guds underbara värld, och det är inte för överdrivet att säga att orsaken till
att Gud räddar människor är inte bara för att han älskar dem i sig själva, utan för att han
älskar för vad de verkligen är - hans medskapare, hans förvaltare, hans vicekonungar över
skapelsen" (N.T. Wright, Justification, s. 234). Hela världen borde få nytta av den förnyade
gemenskapen mellan Gud och hans folk.
För att Gud älskade oss så, är vi kallade att älska det som han älskar. För att "Gud älskade
världen" - "som en skapad, organiserad enhet" - måste vi också göra det. För att vi har tagit
emot Guds frälsnings gåva, söker vi samma frälsning och återskapande för våra
medmänniskor och slutligen ser vi fram emot en återskapelse av hela den skapade världen.
Och på ett speciellt sätt, är vi nu Guds representanter för tjänande, bevarande, hjälpande
och helande i vår värld.
SAMTALSFRÅGOR
1.
Hur skulle du förklara frälsningen för en icke-kristen vän? Hur viktig är Guds nåd i vår relation
till honom?
2.
På vilka sätt kan Guds nåd även nå till de som inte tror på honom?
3.
Vad betyder det att vara en "förvaltare" av skapelsen? Vilken inverkan har vår vård om
skapelsen på andra människor?
