Tisdag
Mark. 14:32–52
I Getsemanenatten är Jesus, är varje människa, helt ensam, helt utblottad. Natten är
tom och mörk, tömd på allt att fästa hoppet vid, tömd på allt att hänga upp tron på.
I stället måste människan tro rätt ut i intet, fästa sitt hjärta vid intet, vid det helt
ogripbara, vid Gud. ”men inte som jag vill, utan som du vill”, ber Jesus. Det handlar
om att överlämna sig, att låta sig föras i stället för att själv föra, och därmed förankras
i sitt väsens centrum – i Gud.
När Jesus ber i Getsemane står hela mänskligheten, hela skapelsen, på spel. Och
utgången är inte given – inte för Sonen, inte för Fadern, inte för människan. Trots alla
förutsägelser om Jesu död har Jesus ändå möjligheten att fly från Getsemane. Trots
människans avskräckande historia kan Gud ändå ta risken att rädda henne. Trots att
Gud har all makt kan människan ändå välja att vända sig bort från Gud. Trots allt kan
Gud dö och förbli död, mörkret kan sluka världen.
Men av människors bön står jordkretsen fast, bönen omsluter himmel och jord. Jesus
ber, han ber att få slippa, och när förräderiet kulminerar är han redo. När Jesus går ur
sin bönekamp överlämnar han sig till Gud. Lärjungarna har inte bett och är inte redo
när krisen kommer. De knäar under tyngden. Deras tre misslyckade försök att hålla
sig vakna repeteras plågsamt i Petrus tre förnekelser. Lärjungarna förmår inte svepa
bönen som en skyddande mantel omkring sig, utan de tappar bort sig och går nästan
under. Men i söndringens och vilsenhetens natt lyfter Jesus försoningens kalk. Den
gåtfulla gestalten, missförstådd av familj och lärjungar, motarbetad av religiösa och
politiska auktoriteter, visar vem han verkligen är – den som älskar världen tillbaka till
Gud.
Dag Hammarskjöld skriver: 'Tro är Guds förening med själen' … Trons natt
– så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de
sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger som
föreningen fullbordas. x 2
Att Gud tiger är kanske den yttersta prövningen för varje människa. I Herrens bön ber
vi ”Utsätt oss inte för prövning”. Det handlar knappast om de prövningar som hör till
varje liv utan om dets som kanske är den enda verkliga prövningen, att förlora tron
på Gud, att uppleva sig helt övergiven. Men för Dag Hammarskjöld, inspirerad av de
medeltida mystikerna, är Gud inte borta i Getsemanenatten – tvärtom är Gud mer
närvarande än någonsin. Ty det är i Getsemanenatten som människan förenas med
Gud. I mörkret och tystnaden upplever sig människan som mest övergiven och
ensam, men i Guds ögon fulbordas föreningen mellan Gud och människa.
De tre lärjungar som nu inte kan hålla sig vakna i Getsemane har nyss sett allt i
förklaringens ljus på härlighetens berg, de har sett Jesus med Mose och Elia, de har
trott sig förstå, trott sig se helheten. Och nu, nu när Gud inte förklaras för människan
utan förenas med henne, då sover de. x 2 Berövade alla verktyg för att förstå, utan
bönen som stöd, orkar de inte, utan sluts i sömnens kalla mörker, inte i
Gudsföreningens mörker.
Enligt mystikerna bryts människans alla Gudsbilder ner i Getsemanenatten. Där är
människan helt utblottad, berövad alla invanda stöd, alla trösterika konstruktioner.
Alla de verktyg och tankemodeller hon i vanliga fall använder för att orientera sig
visar sig oanvändbara, försvinner ut i mörkret. Därför kan människan inte uppfatta att
Gud är närvarande, men hon rör sig in mot sitt väsens innersta, in mot Gud. Gud
kommer inifrån, inte genom sinnena, inte genom förnuftet, inte genom känslorna,
menar mystikerna. Och först när människans inre har tömts i den mörka, ensamma
natten kan hon nå sitt centrum, kan hon förenas med Gud. I dopet dör människan
bort från synden, i Getsemanenatten dör hon bort från sig själv. Hon lyfts ur de
sammanhang som binder henne, som begränsar henne. I Getsemanenatten dör
människan bort från sig själv och lyfts ur de sammanhang som binder henne I
Getsemanenatten förenas människan med Gud, och vid påsknattens tomma grav fylls
hon med liv.
I Getsemanenatten kan människan inte ens söka tro, skriver Hammarskjöld.
Människan kan inte överbrygga klyftan till Gud, det kan endast Gud. När vi själva
försöker greppa om Gud, förstå och styra, försvinner Gud och vi kan inte annat än
förlora tron. Men släpper vi taget finns Gud åter där. Gud kan då förstås som en djup
beröring eller förening som står över alla sinnen, bortom tanke och känsla. Bortom
medvetandet, bortom kunskapen, är Gud. Tro är enligt Hammarskjöld ett ständigt
överlämnande till detta bortom.
Pelle Bengtsson menar att tron är en erfarenhet av ett inre tillstånd, ett uttryck för
andlig erfarenhet. Tro är inte ett tankesystem, och inte heller en känsla, utan tron har
med själva varat att göra. ”Jag tror inte på Gud, jag beror av Gud” x 2.
Birgitta Melén 2130326
