RENÄSSANS (1450-1600)
Renässansen pågick ungefär mellan 1450 och 1600, även om det
givetvis är svårt att sätta exakta datum för en ideologisk era. Ordet
”renässans” betyder ”pånyttfödelse”, och tidsperioden i sig förknippas
med en allmän vilja att utforska och lära sig om sig själv, sin kultur,
och världen i sin helhet.
Några av de mest framstående kompositörerna
Josquin des Prez (1440-1521)
Thomas Tallis (1505-1585)
Palestrina (1525-1594)
William Byrd (1543-1623)
Hur kan renässansens musik beskrivas?
- Tätare faktur än under Medeltiden.
Faktur beskriver helt enkelt ett musikstyckes uppbyggnad. Mycket
renässansmusik består av fyra och fem olika stämmor som ljuder
samtidigt, medan det under medeltiden var desto vanligare med bara
en eller på sin höjd två stämmor. Fakturen – ”musikens vävnad” om
man så vill – blev således tätare under den här perioden.
- Polyfoni.
Detta begrepp kan kopplas samman med kontrapunkt, och åsyftar
musik där de olika stämmorna har självständiga melodier. Det är inte
en melodi med flera ackompanjerande stämmor (något som kallas för
homofoni).
- Harmonier
Renässansens kompositörer var angelägna att tänka på musikens
”vertikala” aspekter – det vill säga formandet av ackord (som alltid
läses vertikalt i noter). Under Medeltiden var man generellt sett mer
intresserad av melodierna – de ”horisontella” aspekterna.
- A Cappella.
Renässansen var a cappella-musikens gyllene era. Begreppet i sig
betyder ungefär ”som i kyrkan” eller ”som i kapellet”, men vad som
menas i praktiken är icke-ackompanjerad sång – alltså sång utan
instrument (under medeltiden var nämligen alla instrument förutom
orgeln bannlysta i kyrkosammanhang). All musik framfördes dock
inte a cappella. Instrument förekom också, såsom krumhorn, luta och
viola da gamba.
- Kontinuerliga, stadiga rytmer.
När det gäller rytm är renässansmusik ofta kontinuerlig och
förhållandevis statisk. Taktarter hade inte utvecklats, och de mer
sentida ofta tydliga kontrasterna mellan accentuerade och ickeaccentuerade slag förekom i regel inte.
- Modala skalor.
Som ni kanske känner till så brukar man säga att musik kan gå i dur
(låter glatt, som ”Blinka lilla stjärna”) eller i moll (låter
dystert/sorgset, som ”Vem kan segla förutan vind”). Vad man menar
då är att musiken byggs kring en durskala eller en mollskala. Under
renässansen fanns dock inte sådana skalor. Istället byggde man
musiken på så kallade modala skalor, även kända som kyrkotonarter.
- Stor skillnad mellan Sakral (kyrklig) och Profan (folklig) musik
Olika musikformer under renässansen
Sakral musik
- Mässa
- Motett
Profan musik (ofta kopplad till olika länder)
- Italiensk frottola.
- Tysk lied
- Spansk villancico
- Fransk chanson
- Italiensk madrigal.
BAROCKEN (1600-1750)
Barocken avlöste Renässansen någon gång kring 1600-talets början –
det var en process som inte skedde över en natt, utan gradvis över
många år – men man brukar säga att eran pågick ungefär mellan 1600
och 1750 (det år då barockens och en av musikhistoriens mest
framstående kompositörer – Johann Sebastian Bach – dog).
Kompositörer
Under barocken var några av musikhistoriens allra största tonsättare
verksamma, men om det är något som även många av de mest
allmänbildade tampas med så är det att placera ut kompositörer i olika
tidseror. Epokens riktiga giganter – Bach och Händel – var
verksamma mest slutet av perioden – och föddes faktiskt samma år!
Några av de mest framstående barocktonsättarna
Antonio Vivaldi (1543-1623)
Johann Sebastian Bach (1685-1750)
Georg Friedrich Händel (1685-1759)
Hur kan barockens musik beskrivas?
- Modala skalor blir dur- och mollskalor.
Det var under barocken, närmare bestämt gradvis under 1600-talet,
som dessa började övergå i de dur- och molltonarter som vi är så väl
bekanta med idag. Mot slutet av århundradet var denna process så gott
som fullbordad.
- Homofoni och polyfoni.
I början av barocken skrevs många homofona verk – musikstycken i
vilka det finns en huvudsaklig melodistämma och flera
ackompanjerande stämmor. Motsatsen är polyfoni, där varje stämma
är melodisk och självständig. Senare under barocken kom polyfonin
emellertid tillbaka, i synnerhet i form av Bachs fugor (fuga i singular)
–
de
mest
avancerade
polyfona
kompositionerna.
http://www.youtube.com/watch?v=IVJD3dL4diY
- Generalbas http://www.musikipedia.se/generalbas#1
Ett oerhört viktigt koncept inom barockens musik. En generalbas
(basso continuo) är en notskrift som går ut på att man genom siffror
och eventuellt förtecken anger ackord i relation till en basnot.
Generalbasen spelas i regel av basinstrument (såsom cello) och
klaverinstrument (i synnerhet cembalo. Se länk för cembalo).
http://www.youtube.com/watch?v=X4mO4KPdtEM
Generalbasen utgjorde ofta grunden för en komposition, och
dekorerades i regel med diverse improviserade drillar och arpeggion
(brutna ackord) av instrumentalisten
- Många nya stilar och genrer
Många nya former av musikstycken utvecklades under barocken.
Även operan och oratoriet såg världens ljus för första gången under
barocken.
- Orkestermusik
Under barocken utvecklades barockorkestern – en föregångare till den
moderna symfoniorkestern. Renässansens gambor ersättes successivt
med fiolfamiljens instrument (fiol, viola och cello). Barockorkestern
hade i regel också ett par flöjter, ett par fagotter, oboer, trumpeter,
horn och – förstås – en cembalo.
- Stor skillnad mellan Sakral (kyrklig) och Profan (folklig) musik
Olika musikformer under Barocken
Sakral musik
- Monodi (en ny sorts sångform ackompanjerad av generalbas)
- Oratorium
- Passion
Profan musik
- Opera
- Concerto Grosso
- Solo Concerto
- Ouvertyrer
- Fuga
- Svit
KLASSICISMEN (1750-1815)
För att skilja på den allmänna estetiska stilriktningen och den
musikaliska epoken används ofta ordet Wienklassicismen, eftersom
den förknippas i synnerhet med de tonsättare verksamma i Wien.
Termen härstammar från latinets classicus, och åsyftar en medborgare
av högsta rang eller klass. I grekernas och Romarnas klassicism var
elegans, enkelhet, balans, proportion och kontroll sådan som
värderades allra högst i deras arkitektur. Precis samma substantiv kan
användas för att beskriva wienklassicismens musik två årtusenden
senare.
De mest framstående tonsättarna under klassicismen
Joseph Haydn (1732-1809)
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Hur kan klassicismens musik beskrivas?
- Enklare och klarare faktur
Under barocken var musiken ofta polyfon (uppbyggd av flera
självständiga stämmor), eller hade polyfona element. I regel var
musiken, delvis på grund av detta, tätare och tyngre än vad den skulle
komma att vara under klassicismen. Under Haydns och Mozarts era
övergick musiken i att huvudsakligen vara homofon (när en melodi
ackompanjeras av ackord, och inte av en rad andra melodier), även om
polyfonin fortfarande fanns kvar.
- Elegans och symmetri
Som tidigare nämnts värderades balans, proportion, symmetri och
elegans högt under klassicismen. Det rådde en strukturell logik, om
man så vill. Lyssna till Mozarts välbekanta ”Eine Kleine
Nachtmusik”(1787) och avgör om du håller med! Lägg också märke
till homofonin – du hör aldrig mer än en melodi på en gång.
http://musikhistoria.se/klassicismen-musik/
- Mer variation inom det enskilda stycket
Ett barockstycke hade oftast tämligen konstant stämning och dynamik.
I ett klassicistiskt stycke ändras ofta tonen mellan glatt och hoppfullt
till sorgset, och många olika tonarter och klanger kunde utforskas.
Vidare var snabba omställningar mellan svagt och starkt, både genom
direkta hopp och genom crescendon/diminuendon (gradvisa
ökningar/minskningar i styrka). Lyssna på klippet ovan vid 4min 58
sek.
- Kortare melodier
Barockens melodier kunde vara rätt långa, men långa melodier går
förstås inte ihop med balans, enkelhet och symmetri. De melodiska
fraserna minskade i längd under klassicismen. En fras avslutades ofta
med en kadens – en avslutande ackordföljd som ofta (inte alltid) ledde
till tonikan (styckets grundackord). Att kontinuerligt bekräfta tonarten
på detta sätt bidrar förstås till den kontroll och proportion som man
ville uppnå under den här epoken.
- Större orkestrar och nya instrument
Under klassicismen växte orkestern i storlek, och cembalon ersattes
gradvis av pianot (som uppfanns i början av 1700-talet).
Musikformer under Klassicismen
Under renässansen och barocken var det lätt att dra ett streck mellan
sakral (kyrklig) och profan (folklig) musik. Wienklassicismen
sammanföll emellertid med upplysningstiden (upplysningen) då man
aktivt började främja naturvetenskapen och förespråka människans
förnuft före de strikta regler och riktlinjer som kyrkan satt upp. Som
en följd komponerades färre musikverk direkt för kyrkan.
- Stråkkvartett
- Concerto
- Opera
- Sonat
- Symfoni
ROMANTIKEN (1815-1910)
Romantiken har i det här fallet inte direkt något med kärlek att göra,
utan är istället ett estetiskt koncept som har sitt ursprung inom konsten
och litteraturen. Det är ganska svårt att definiera romantiken, som
varade ungefär mellan 1815 och 1910, men man kan göra det lättare
för sig genom att jämföra epokens musik med den klassicismens som
var epoken före romantiken.
Klassicismen
Under denna period kunde musiken visserligen vara mycket
uttrycksfull, men aldrig på bekostnad av form, balans och symmetri,
som värderades mycket högt av samtiden.
Romantiken
Romantiska kompositörer gick in för en friare och mindre formell
struktur, så att musiken i större utsträckning kunde återspegla känslor,
stämningar och mystik.
Framstående tonsättare under romantiken
Franz Schubert (1797-1928)
Felix Mendelssohn (1809-1847)
Frédéric Chopin (1810-1849)
Robert Schumann (1810-1856)
Franz Liszt (1811-1886)
Richard Wagner (1813-1883)
Pjotr Tjajkovskij (1840-1897)
Edvard Grieg (1843-1907)
Edward Elgar (1857-1934)
Giacomo Puccini (1858-1924)
Gustav Mahler (1860-1911)
Richard Strauss (1864-1949)
Hur kan romantikens musik beskrivas?
- Friare form och design
Att ge form åt ett musikaliskt stycke handlade inte längre lika mycket
om att följa ett recept. Form och design blev mer personligt för att ge
utrymme åt mer intensiva musikaliska känslouttryck.
- Lyriska melodier och rikare harmonier
Under Romantiken blev melodierna mer lyriska, och mer rörliga.
Melodier under klassicismen tenderade röra sig huvudsakligen stegvis
men under romantiken blev intervallen och hoppen större.
Vidare drog man nytta av den kromatiska skalan i allt
större utsträckning (om du spelar en diatonisk skala, t.ex. en C-dursskala,
spelar du bara sju olika toner. Den kromatiska skalan inkluderar alla tolv toner
som finns inom en oktav). Under romantiken blev också harmonier och
rytmer mer ”utsvävande” och varierande.
- Större orkestrar.
Allt fler instrument tillkom under romantiken, och orkestrarna bara
växte. Mot slutet av romantiken skrev kompositörer som Strauss och
Mahler vissa verk för enorma uppsättningar musiker. Mahlers
åttonde symfoni skrevs för en enorm orkester (med bland annat åtta
valthorn, fyra tromboner och en orgel), åtta solister, två vuxenkörer och en
gosskör (som vid premiären bestod av 350 gossar).
- Fler genrer
Musiken under romantiken tog nya former, och väldigt olika former.
- Virtuositet
Allteftersom musiken blev mer avancerad och musikerna sågs mer
som unika individer än tidigare (under klassicismen var tonsättare anställda
vid hov eller hos mäktiga patroner, och hade inte samma behov av att ständigt
utmärka sig), så blev virtuositet allt viktigare. En ”virtuos” är en
tekniskt skicklig musiker.
- Nationalism
Patriotismen var något som fick allt större betydelse under
romantiken, och detta återspeglades också i musiken. Kompositörerna
sökte sig inte utanför landets gränser på samma sätt som tidigare i sitt
sökande efter musikalisk inspiration.
Olika musikformer under Romantiken
Från Romantiken är det endast ett fåtal av de mest kända verken som
är Sakral musik.
- Pianomusik.
- Lied
- Programmusik
-Opera
Modernismen (1910 - )
När vi så närmar oss nutiden brukar vi säga att vi går över i
Modernismen (strax efter 1900-talets början), och Postmodernismen
(från 1960-talet ungefär).
Musiken utvecklas ständigt, och mot slutet av Romantiken menade
många att den så kallade tonala musiken (musik grundad i en tonart)
tänjts till bristningsgränsen så att man behövde hitta nya sätt att ge
kompositioner form . Modernismen blev experimentens epok. Man
sade adjö till de gamla sätten att komponera och skapade nya
musikaliska trender. Många nya musikaliska trender.
Viktiga tonsättare under modernismen och postmodernismen
Jean Sibelius (1865-1957)
Vaughn Williams (1872-1958)
Igor Stravinskij (1882-1971)
Dmitrij Shostakovich (1906-1975)
Olivier Messiaen (1908-1992)
John Cage (1912-1992)
Steve Reich (1936-)
Hur kan modernismens musik beskrivas?
Modernismen kan inte sammanfattas i en lista av karaktärsdrag, men
med lite god vilja kan man påstå följande:
- Kromatiska melodier med dissonanta intervall
Inom konstmusiken är 1900-talets melodier ofta kromatiska (använder
oktavens alla tolv toner), hoppande, och fragmenterade snarare än långa
och slingrande.
- Dissonanta harmonier.
När vi lär oss spela ackord för första gången så är det treklanger vi lär
oss (t.ex. ett C-durackord). Under den första halvan av 1900-talet var
man emellertid inte så intresserad av sådana, utan letade sig istället
bort från traditionella harmonier genom dissonanta ackord. Prova att
sätta dig vid ett piano och spela ett Eb7-ackord. Spela sedan ett Edurackord i oktaven under samtidigt! Då har du ett typiskt dissonant
ackord.
- Experimentella rytmer.
Stravinskijs Våroffer http://www.youtube.com/watch?v=4coES_ei4PU
är också välkänt för att ta musikens rytmer till en ny nivå med
mängder av synkoper (när betoningen är förskjuten, och inte sammanfaller
med pulsen). Liknande rytmiska friheter är tydliga även i många andra
av 2000-talets orkesterverk
- Experimentella klangfärger.
En tons klangfärg är dess specifika karaktär. Alla instrument har olika
klangfärger, vilket gör att vi kan skilja på dem även när de spelar
exakt samma ton. Under denna epok så experimenterade man oerhört
mycket med nya kombinationer för att få fram nya klangfärger, inte
minst när den elektroniska musiken kom in i bilden på allvar kring
1950-talet.
- Atonalitet och polytonalitet – 1900-talets musik kunde både vara
atonal (inte ha någon tonart alls) eller polytonal (musik där flera tonarter
uppträder
samtidigt).
Schönbergs Variationer för orkester
http://www.youtube.com/watch?v=0mrhmaHv4ZQ
(1931) är ett atonalt stycke som dessutom faller under kategorin
tolvtonsmusik (musik uppbyggd på principen att en oktavs alla tolv toner ska
ljuda innan någon ton får ljuda igen).
