Luleå tekniska universitet
Institutionen för hälsovetenskap
Avdelningen för omvårdnad
Patienters upplevelser av landsvägsburen ambulanssjukvård i
glesbygd
Carina Mannberg-Hedlund
Omvårdnad D, 61-80 poäng
Fristående kurs
Vårterminen 2003
Handledare: Benny Brännström
Patienters upplevelser av landsvägsburen ambulanssjukvård i glesbygd
Carina Mannberg-Hedlund
Avdelningen för omvårdnad
Institutionen för hälsovetenskap
Luleå tekniska universitet
Abstrakt
Vid akut insjuknande eller skada upplever människor starka känslor och trots
försök att bemästra situationen behöver de akut hjälp. Syftet med denna
intervjustudie var att beskriva upplevelser som patienterna i glesbygd gjort under
tiden när de insjuknat akut eller skadat sig och använt sig av landsvägsburen
ambulanssjukvård. I studien deltog 14 personer från en kommun i norra Sverige
som varit i behov av och nyttjat ambulanssjukvård. Intervjuerna spelades in på
band och skrevs sedan ordagrant ut till text. För att analysera intervjutexterna
användes kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i tre kategorier. Att bli
akut sjuk eller skadad och känna otrygghet i väntan på ambulansen, att färdas i
ambulansen är komfortabelt, att känna trygghet och tillit till personalen som ger
vård i ambulansen. Studien visade att den akuta situationen orsakade emotionella
yttringar och att patienterna försökte klara av dem. De beskrev även hur väntan på
ambulansen påverkade dem och att de tog hjälp av anhöriga som stöd. Erfarenhet
av tidigare transporter beskrevs och jämfördes genom tids upplevelser, värdering
av körsätt och komfort. Känslan av trygghet beskrevs vara relaterade till
ambulanspersonalen som agerade lugnt och professionellt samt att de var
välutbildade. Resultatet kan vara av betydelse för att inspirera ambulanspersonal
till reflektion över situationen för patienterna som bor i glesbygden på andra håll i
landet. På så sätt kan reflektionen skapa möjlighet till förbättringar för
patienterna. Prehospital omvårdnad som belyser patienternas upplevelse behöver
dokumenteras och synliggöras för att leda till vidare utveckling.
Nyckelord: Akut sjuk/skadad, innehållsanalys, komfortabel ambulanstransport, otrygghet,
trygghet, väntan.
2
När människor insjuknar akut eller är med om trauma larmar de inte alltid SOS direkt.
Cedergren och Bylund (2002) har i en studie gjord i Västerbotten beskrivit reaktioner hos
personer som skadats i trafiken. Orsaken till att larmet fördröjdes berodde till exempel på att
personen inte själva ville larma SOS eller be någon annan göra det på grund av att personen
nekade till allvarligheten av traumat. Deras studie visade att en del personer skämdes för
olyckan och ville fortsätta som planerat, till exempel åka till jobbet. De beskriver att
reaktioner visade sig i form av, till exempel ilska över den uppkomna situationen och det
hände att en del personer försökte hindra förbipasserande att larma efter hjälp. Personerna
beskrev att de tyckte att det var viktigare att kontakta anhörig i första hand än att larma
ambulans. Lesneski och Morton (2000) har i en amerikansk studie undersökt varför personer
med akut hjärtinfarkt väntar med att söka hjälp. De kom fram till att det som påverkar hur
snabbt personerna larmade efter hjälp var hur personerna upplevde symptomen och om de
kopplades ihop med hjärtinfarkt. Det kunde till exempel vara om personerna trodde att de
hade gjort något som orsakat sjukdomen, att sjukdomen var akut eller ej akut, vilka
konsekvenser tillståndet kunde ge och om det gick att bota eller gick över av sig själv. För
den enskilde personen innebär det att sjukdomen kan förvärras från att ha varit allvarlig till att
bli livshotande eller till att personen får kvarstående problem för livet. Författarna betonar att
vårdpersonalens förståelse för orsaken till att personerna inte söker vård direkt vid symtom är
viktig. De menar att vårdpersonalen har ett ansvar att ge information till personerna om hur
symtom kan yttra sig vid olika sjukdomar och varför det är viktigt att söka vård i tid.
Vårdpersonalen har också ansvaret att kontrollera att personerna har uppfattat informationen
rätt för att kunna reducera missförstånd som kan ha uppstått.
Parker (1999, s. 61) beskriver att personer som insjuknar akut och upptäcker att kroppen inte
lyder eller beter sig som de är vana vid upplever sig fångade i en kropp som har sinnena i
behåll men inte förmågan att delta fysiskt i det som händer omkring eller med dem. Enligt
Gustafsson, Persson och Amilon (2002) kan det ta dagar innan de drabbade personerna förstår
vad som har hänt och ännu längre tid för att de skall inse konsekvenserna av
sjukdomen/skadan. Den personliga katastrofen som personen oönskat drabbats av leder till en
psykisk krisreaktion som indelas i olika faser varav den första benämns som den akuta fasen.
De vanligaste reaktionerna vid den akuta fasen av insjuknandet är förnekelse och chock
(Renck, 1998, s. 79). Caroline (1995, s. 32–36) betonar vikten av att vårdpersonal förstår
stressreaktionerna hos personerna. Känslan att främmande människor har kontroll över
3
situationen och inte personen själv bidrar till psykisk stress. Apati är den typiska emotionella
reaktionen vid chock i syfte att anpassa sig till den extrema situationen för att mobilisera
mentala reserver för att klara av det yttre hotet enligt Renck (1998, s. 79). Wiman och
Wikblad (2003) menar att patienter som får hjälp med att klara av sina psykologiska behov
reducerar risken för att utveckla PTDS (Post traumatic distress syndrome = post traumatisk
stress symtom). I krissituationer där livet upplevs hotat beskriver Baldacchino och Draper
(2001) att personer använder sig av copingstrategier för att få styrka att klara av situationen
och för att försöka förstå meningen med sjukdomen eller skadan som ett vanligt mästringssätt.
Miljön i ambulansen med monitorer och främmande ljud samt osäkerhet om vad som händer
är faktorer som patienterna får stifta bekantskap med under specifika förhållanden. En del
personer känner sig trygga med övervakningsapparatur som ett led i att ha kontroll över
situationen. Andra personer blir istället oroade och rädda på grund av att de inte förstår syftet
med apparaterna (Moesmand och Kjøllesdal, 1998, s. 29). Vårdpersonalen är ofta okända
människor som startar behandlingar med hjälp av främmande apparatur som personerna inte
känner till. Barnard och Sandelowski (2001) beskriver att teknologins potential kommer sig
av hur den används i olika situationer och vilken meningsfullhet den har. Teknologins
påverkan av omvårdnaden är under snabb utveckling och det är därför viktigt för
sjuksköterskan att förstå vilken betydelse och vilket inflytande den har på omvårdnadsarbetet
(Barnard, 1996). I den dagliga omvårdnaden använder sig sjuksköterskan av många olika
tekniska apparater för att bedriva omvårdnad. EKG-apparat, infusionspump, saturations
mätare, termometer, taklyft, klocka (för att räkna pulsen), dator för dokumentation och för att
hämta relevant och färsk information om patientens vård, el armatur, är några av den tekniska
apparatur som används dagligen rutinmässigt. Barnard (2002) menar att det är först när
teknologin inte fungerar tillfredställande som sjuksköterskan reflekterar över tekniken och
blir medveten om vilken roll den spelar. Han belyser att historiskt så litade sjuksköterskorna
till sin erfarenhet, intuition och tro när de bedrev omvårdnad. Idag har teknologin en stor plats
i omvårdnadsarbetet genom att sjuksköterskor har accepterat den.
På en ort i norra Norrlands inland har ambulansverksamheten ett upptagningsområde på ca
artontusen kvadratkilometer där det bor ca sextusen människor. Det innebär att
ambulanspersonalen ofta har transportsträckor på flera mil innan de kommer i kontakt med
4
personerna som behöver vård och kan sätta igång med prehospital behandling. När
ambulanspersonalen larmats har de oftast en körtid på ca tjugo till trettio minuter, ibland
längre. Det kan då ha förflutit mer än en timmes tid, oftast längre, sedan personen insjuknat
eller varit med om något sorts trauma. När ambulanspersonalen anlänt till personen utförs en
första bedömning av problemet och sedan startar eventuellt behandling i hemmet eller i
ambulansen. Ambulanserna är bemannade med en sjuksköterska och en sjukvårdare och de
har teknologisk utrustning som kan sända till exempel EKG till sjukhusets akutmottagning via
mobilnätet. Systemet gör det möjligt för jourhavande läkare att ta del av de mätvärden som
kontrollerats samt annan viktig information om personen trots att personen fortfarande
befinner sig i hemmet eller i ambulansen. Genom datasystemet har läkaren fått ett underlag
för bedömning och ordinationer. Karlsten och Sjöqvist (1999) har i en studie gjord i Uppsala
beskrivit värdet av telemedicin. Den gör det möjligt för tjänstgörande personalen i
ambulanserna att få hjälp med bedömning av åtgärder. De skriver att telemedicin är ett stöd
och ökar patientsäkerheten då det ofta är sjuksköterskor eller ambulanssjukvårdare som står
inför det som vanligen är läkarens arbetsuppgifter inne på sjukhusen. Efter påbörjad
behandling sker ambulanstransporten till närmaste sjukhus eller vårdcentral där
läkarkompetens finns. För patienter i glesbygden innebär denna vårdkedja att en hel del tid
hinner passera från insjuknandet/traumaincidenten till dess de kommer i personlig kontakt
med läkare (SoS, 1996).
Upplevelser patienter boende i glesbygd fått under tiden från ett insjuknande/trauma till dess
de når sjukhus finns sparsamt beskrivet ur svenska förhållanden. Det finns inte heller
beskrivet vilken erfarenhet de fått av situationen. Det verkar vara ett ”blankt blad” i svensk
litteratur och ett outforskat område inom den prehospitala omvårdnaden. Syftet med denna
studie var därför att beskriva upplevelser som patienterna i glesbygd fått när de insjuknat akut
eller varit med om trauma och använt sig av landsvägsburen ambulanssjukvård.
Metod
I denna studie har kvalitativ innehållsanalys använts för att på ett målmedvetet och
systematiskt sätt beskriva det specifika för innehållet i ett budskap i syfte att skapa en
5
konklusion (Cole, 1988). Manifest innehållsanalys beskriver det faktiska innehållet i texten,
de komponenter som är synliga, givna eller ytan i kommunikationen. En kvalitativ
innehållsanalys bör tillhandahålla en metodisk och objektiv bild av det studerande fenomenet.
Målet med innehållsanalys är att höja kvalitén på resultatets slutsats genom att knyta ihop
kategorierna med texterna som informationen samlades in ifrån. Innehållsanalysen omfattar
inga enkla regler eller procedurer. Generellt följer innehållsanalysens forskningsmetod att
data analyseras i olika steg. Innehållsanalys sätter fokus på den mänskliga kommunikationen
och är speciellt passande att tillämpa inom forskningen för sjuksköterskor (DowneWamboldt, 1992).
Procedur
Efter godkännande av verksamhetschefen vid vårdcentralen och godkännande av etikgruppen
vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet, valde sektionsledaren ut
trettio vuxna personer. De kontaktades genom ett brev (bilaga 1) där information om studien
samt syftet fram gick. Brevet adresserades och skickades till berörd person av
sektionsledaren. Bifogat i brevet (bilaga 2) fanns ett frankerat svarskuvert som
intervjupersonen returnerade till författaren med uppgift om telefonnummer samt tidpunkt för
att bli kontaktad, om han/hon samtyckte till att medverka i studien. Fjorton personer från en
kommun i norra Sverige accepterade att delta. Efter skriftligt samtycke av intervjupersonen
tog författaren telefonkontakt med intervjupersonen för att ge muntlig information och
förbereda honom/henne för intervjun genom att bestämma tidpunkt.
Urval
I studien deltog fjorton personer från en kommun i norra Sverige som valts ut konsekutivt och
som gav mättnad till den valda kvalitativa metoden. Urvalet skedde genom att sektionsledaren
valde ut personer enligt inklusionskriterierna: vuxna personer som varit akut sjuka eller varit
med om olycksfall och varit i behov av landsvägsburen ambulanssjukvård. De fick inte heller
ha vårdats av författaren. I studien uteslöts dessutom gravida kvinnor samt personer under
arton år. Intervjupersonerna har alla åkt med ambulans som är stationerad i kommunen. Av de
fjorton intervjupersonerna var nio män och fem kvinnor. Dessa personer hade gett sitt
6
informerade samtycke till att medverka i intervjun. Fyra personer hade varit med om trauma
och tio personer hade drabbats av akut sjukdom till exempel akut andnöd, bröstsmärtor och
akuta buksmärtor. Personerna telefonintervjuades när de hade kommit hem efter vård på
sjukhus eller vårdcentral cirka sex till åtta veckor efter ambulanstransporten.
Intervjuer
Intervjuerna gjordes efter en semistrukturerad ansats. En intervjuguide hade utvecklats (bilaga
3) med forskningsprojektets viktigaste tematiska forskningsfrågor och med frågor som
ställdes till deltagaren under intervjun. Syftet med guider var att få fram både tematisk
kunskap samt ett dynamiskt samtalsflöde (jmf Kvale, 1997, s. 120-123). Alla intervjuer
utfördes via högtalartelefon på grund av att alla intervjupersoner inte bodde på orten och för
att intervjuerna skulle genomföras på likadant sätt. Intervjupersonerna befann sig i sitt hem
vid tidpunkten för intervjuerna och intervjuaren befann sig i ett ostört rum där intervjuerna
spelades in på band direkt ur telefonens högtalare. En av intervjuerna var femton minuter lång
resterande tretton var cirka trettio minuter långa.
Dataanalys
Analysen började genom att intervjutexterna lästes igenom flera gånger för att få en känsla för
helheten och innehållet utifrån studiens syfte (Sandelowski, 1995). Inspirerad av DowneWamboldt (1992) analyserades intervjuerna med kvalitativ innehållsanalys utan att
tematiseras. Textenheter togs ut som motsvarade syftet och kondenserades samt kodades för
att senare organiseras i kategorier. En lista skapades med kategorier och dessa sammanfördes
sedan till färre men bredare kategorier baserat på innehållet. Denna procedur har upprepats till
inga fler sammanslagningar varit möjliga. Genom att i varje analyssteg jämföra med
intervjutexten validerades kategorierna. Analysen ledde fram till tre kategorier. Några teman
identifierades inte på grund av att analysen avslutades i och med kategoriseringen.
Etiska överväganden
Informerat samtycke inhämtades av intervjupersonerna både skriftligt och muntligt. De fick
information om studiens syfte, upplägget av studien samt att de när som helst hade möjlighet
7
att avbryta deltagandet utan förklaring (jmf Kvale, 1997, s. 107). Intervjupersonerna
informerades om att en bandspelare skulle användas vid telefonintervjuerna och de fick även
information om handhavandet av banden efter intervjuerna. Deltagarna förutses inte lida
någon skada av att delta i studien. Mer kunskap om upplevelsen av att bo i glesbygd och
drabbas av sjukdom eller trauma bedöms vara av intresse att lyfta fram för
kvalitetsutvecklingen inom ambulanssjukvården. Deltagarna utlovades konfidentialitet samt
att studiens resultat skulle presenteras så att de inte blev igenkända (jmf Kvale, 1997, s. 109).
Resultat
Studien resulterade i tre kategorier (tabell 1) som presenteras i texten nedan och valideras
med citat från intervjutexten.
Tabell 1 Översikt av kategorier
Kategori
Att bli akut sjuk eller skadad och känna otrygghet i väntan på ambulansen
Att färdas i ambulansen är komfortabelt
Att känna trygghet och tillit till personalen som ger vård i ambulansen
Att bli akut sjuk eller skadad och känna otrygghet i väntan på ambulansen
Vid hastigt insjuknande i akut sjukdom eller vid händelser med trauma beskriver
intervjupersonerna att de upplevde att de var i behov av hjälp för att de inte klarade av
situationen själv. Beskrivningar av att helt plötsligt drabbas av akut sjukdom till exempel
andnöd som förvärras så att det knappt gick att andas, att få plötsliga bröst eller buksmärtor
som inte avtog, eller att upptäcka att halva sidan av kroppen var förlamad framkom.
Intervjupersonerna beskrev också traumaincidenter exempelvis att ramla från hög höjd och slå
i huvudet så att skada uppstod, såga av fingrar och att få kemiska medel i ansikte och ögon.
Det visade sig att de tankar som gav panik och oroskänsla kretsade kring att till exempel
förlora synen, att tycka att det är obehagligt med att behöva ambulans och att vara för sjuk för
att klara av att transporteras till närmaste sjukhus.
8
Intervjupersonerna var rädda för att lida i onödan och att dö. Oron som beskrevs av
intervjupersoner som insjuknat eller varit med om trauma för första gången berodde på att de
inte visste vad de kunde förvänta sig av situationen och att det i sin tur ledde till
otrygghetskänsla. Upplevelsen av rädsla och oro över den akuta situationen visade sig bero på
att några av intervjupersonerna hade kunskap om sjukdomen och visste vad de hade att
förvänta sig. Intervjupersonerna beskrev också att de hade erfarenhet av att anhöriga drabbats
av liknande situation och att utgången då inte varit så lyckosam. De som var vana att klara av
sina sjukdomsattacker beskrev oron de kände när de plötsligt upptäckte att de inte klarade av
situationen. De beskrev också olika sätt som de använde sig av för att hantera situationen tills
ambulansen anlände till exempel, att sitta upp för att underlätta andningen, att inte försöka
stressa upp sig samt att använda sig av läkemedel som de hade i hemmet för att lindra
symtomen. Erfarenhet av att själv ha arbetat inom sjukvården beskrevs vara orsaken till att
några visste vilka knep de skulle använda.
Det framkom att anhöriga var de personer som intervjupersonerna först kontaktade vid akut
insjuknande eller trauma, och därefter ringde de anhöriga till SOS och larmade efter hjälp.
Orsaken till att intervjupersonerna inte ringde själva beskrevs vara att de var för sjuka för att
orka eller att de var skadade och inte kunde ringa. Det visade sig även att känslan av
otrygghet och obehag förstärktes hos några av intervjupersonerna eftersom de tyckte att det
var obehagligt med ambulans. De beskrev att de i första hand hade bett anhöriga skjutsa dem
till vårdinrättning, men att anhöriga hade nekat och istället kontaktat SOS på grund av allvaret
i situationen.
Intervjupersonerna beskrev att ambulansen kom fort efter att SOS hade larmats och att väntan
inte hade utgjort något problem. Det förekom beskrivningar på hur intervjupersonerna nästan
inte hade hunnit klä på sig innan ambulansen kom och att de upplevde att den kom snabbt
trots att det var natt och personalen hade beredskap i hemmet. Intervjupersonerna som bor
långt ifrån vårdcentralen, som ambulansen utgick ifrån, beskrev att de inte upplevde väntan
som något problem. Med hänsyn till sträckan som ambulansen skulle köra och med deras
9
egen erfarenhet av vilken tid körningen tar under normala omständigheter, ansåg de att
ambulansen hade anlänt snabbt. Men det framkom också ur några intervjupersoners
beskrivning att när de hade varit i behov av ambulans och larmat SOS så hade det inte funnits
någon ambulans tillgänglig. Genom SOS hade de fått besked att ambulansen var ute på annat
uppdrag och det innebar att intervjupersonerna fick vänta längre än normalt. De hade
förståelse för att de fick vänta på grund av de långa avstånden som gör att transporterna tar tid
och att de inte tyckte att det var något konstigt med det.
Intervjupersonerna som hade en anhörig hos sig belyste att de kunde acceptera väntan
eftersom de inte var alldeles ensamma. Några beskrev även att det hade kommit en
sjuksköterska ut till bostaden för att kunna sätta igång med behandling i väntan på
ambulansen. Det visade sig även att intervjupersonerna som fått vänta inte upplevde att de
hade behövt lida.
…jag hade ju väldigt svårt att andas för att jag har ju astma och det där
hade ju pågått i ja nästan en vecka och jag satte uppe och sov och jag tyckte
att det blev bättre men då slog det som alldeles till att jag kände att nu
klarar jag inte det här utan måste larma ambulans så då ringde jag till min
mamma och bad henne göra de…ja jag satt jag satt å för jag vet ju i vilken
ställning man bör vara så att andningsvägarna ändå blir lite öppna och inte
stressa upp mig…
..nej jag vänt vänta bara jag tyckte jag tyckte sist det brukar gå hemskt fort
å få dom ...mm...men då just den gången var dom uppe i D......å du vet det
det är långt uppe i fjälls det..mm......så att jag fick vänta ett litet tag.....ja vet
du ja jag vet int att jag ska int säga att jag kände nå utan jag visste ju om
att när dom långt det är ju man är ju vuxen upp å bott här så man ja ja...det
var bara att vänta det...
10
Att färdas i ambulansen är komfortabelt
Ambulanstransporten till sjukhus beskrevs inte som lång av intervjupersoner som hade
tidigare erfarenheter. De som orkade se ut genom bakrutan kunde genom lokalkännedom
orientera sig efter vägen och på så sätt upplevdes inte tiden som lång. Några intervjupersoner
beskrev att de inte var medvetna om tiden transporten tog på grund av att de var för påverkade
av medicineringen eller att medvetandegraden varit sänkt. Det visade sig också att några
intervjupersoner tyckte att avståndet kändes för långt vid transporttillfället på grund av deras
sjukdom, ändå upplevde att transporten hade gått fint och hade känts bra. De beskrev att de
hade legat och tänkt att de önskade att transporten skulle gå fort och att de ville vara snabbt
framme vid sjukhuset. Det visade sig också att några intervjupersoner upplevde sig för sjuka
för att transporteras vidare till sjukhus, men att de ändå accepterade beslutet för att de ville få
hjälp.
Intervjupersonerna beskrev att det kändes bra inne i ambulansen. Det visade sig att de
upplevde att den vård de fick var förträfflig och att det inte gick att önska sig något bättre. De
gav beskrivningar på hur sjukdomstillstånden hade förvärrats när ambulansen kom i rörelse
men att körsättet hade anpassats samt att läkemedel hade använts för att underlätta för dem.
Det framkom även att intervjupersonerna tyckte att det kändes naturligt inne i ambulansen
och att det inte hade upplevts som något märkvärdigt. Komforten i ambulansen beskrevs som
bra eftersom båren kunde ställas i det läge som patienten önskade, de satt stadigt fastspända
och att de upplevde att de hade fått en fin service. De upplevde att ambulansen gick fint efter
vägen och att ambulanstransport är det perfekta. Några intervjupersoner beskrev att de hade
erfarenhet av ambulanstransport sedan tidigare och därför upplevde sig vara vana att åka
ambulans. De beskrev att de kände igen rutiner som verkade göras varje gång och att de hade
noterat att nya apparater hade tillkommit sedan de åkte senast. Erfarenheten av att ha åkt med
i ambulans som anhörig beskrevs av några intervjupersoner. De framkom att de upplevde
skillnad när de jämförde hur det vara att åka med som anhörig mot att åka med och själv vara
patient. Intervjupersonerna konstaterade att det var skillnad utifrån de olika specifika
situationerna men att det inte innebar att något kändes negativt.
11
Intervjupersonerna som hade erfarenhet av både bårtaxi och ambulans beskrev att de föredrog
ambulansen på grund av ambulansförarens professionella framförande av ambulansen. De
beskrev att de upplevde att det förekom stora skillnader mellan taxipersonal och
ambulanspersonal när det gällde lyhördheten för deras önskemål. Det visade sig att de tyckte
att körsättet och farten anpassades efter deras behov av ambulanspersonalen vilket beskrevs
genom till exempel, att ambulansen kördes efter små vägar och att det knappt märktes, eller
att när de hade klagat över smärta som förvärrades på grund av vägens skick så sänktes farten.
Det framkom att intervjupersonerna ansåg att de hade varit i behov av ambulanstransport och
inte hade orkat åka taxi på grund av bland annat den dåliga komforten i bårtaxin.
…Näe men jag har bara fina erfarenheter jag har ingenting sånt dära annat
än att man tycker att det är långt när man är sjuk för när man är riktigt sjuk
alltså så är det ju för långt att åka det det tycker nog de flesta kan jag tänka
mig…
…men jag har åkt bårbil en gång ......joo...men det tyckte jag int om...jag
tycker om ambulansen vet du...jo..det är ju skillnad..jo....dom satt ju å
sladdra där framme...å jag säger att så ont jag hade under ......i sidan..jag
är opererad här i sidan...jo.....du vet..harklar sig...jag sa att dom får int
köra så fort i guppen ......hon sa att int fan rår [taxiföraren] för att vägen är
dålig....det var bara en fart men det gör aldrig en ambulans.. du säger bara
till flickan som sitter i bredd med dig eller flicka kallar jag det ju...det är ju
en syster...
Att känna trygghet och tillit till personalen som ger vård i ambulansen
Känslan av trygghet beskrevs av intervjupersonerna komma sig av att de visste att
ambulanspersonalen var duktig, kunnig och välutbildad. Därför upplevde de trygghet och blev
lugnare så fort de såg att ambulansen kom. Genom tidigare erfarenhet visste de att de kunde
förvänta sig hjälp trots att situationen kändes svår. Intervjupersonerna beskrev hur de
beroende på symtomen hade fått olika sorters behandling av sjuksköterskan som kom med
ambulansen. Några beskrev att de inte visste om att de kunde få en sådan bra hjälp som de
12
hade fått. Intervjupersonerna kände tillit till att ambulanspersonalen klarade av att
diagnostisera och sätta in lämplig behandling. Även i de fall där personalen gjorde
bedömningen att inte påbörja någon behandling visade det sig att intervjupersonerna kände
tillit till beslutet. När sjuksköterskan observerade intervjupersonerna under tiden så bidrog
det till att de upplevde trygghet.
Intervjupersonerna tyckte att det kändes tryggare att få åka ambulans på grund av alla resurser
som fanns i den. Möjligheten till att kontakta jourläkare via mobiltelefon för ordinering av
medicin och/eller åtgärder beskrevs av intervjupersonerna som en positiv tillgång. Det
framkom hur personalen fått ordinationer på, till exempel läkemedel och som hade underlättat
för dem under transporten. Effekten av den medicinska behandlingen som påbörjades under
transporten upplevde intervjupersonerna som behagliga. Det framkom beskrivningar av
intervjupersonerna på hur nöjda de kände sig när; smärtan släppte och att de kunde slappna
av, illamåendet släppte samt de kunde andas lättare. Vidare beskrevs att personalen tog
hänsyn till deras önskemål och lät dem vara delaktiga i vården genom att till exempel få ligga
på ett visst sätt för att inte må illa.
De tillfällen då det inte gick att behandla bort symtomen så kändes det ändå bra för att
sjuksköterskan tillät dem att prova sina knep för att lindra besvären och kunde stödja dem
under transporten. Ambulanspersonalen förmedlade känslan av trygghet genom att tala
lugnande och agera professionellt med både läkemedel och apparatur. Genom att agera på ett
lugnt och tryggt sätt och samtala med dem under transporten så upplevde intervjupersonerna
att resan var behaglig och fri från oro. Under samtalen gav vårdpersonalen kontinuerlig
information till intervjupersonerna om till exempel åtgärder som vidtogs, var någonstans
längs vägen de befann sig, eller hur lång tid som var kvar innan de var framme.
Intervjupersonerna uppskattade att de hade en sjuksköterska bredvid sig i ambulansen på
grund av omvårdnaden, som de uttryckte att de saknade när de åkte bårtaxi. Det var viktigt för
intervjupersonerna att någon som förstod att de var sjuk fanns nära och brydde sig om dem
13
och att de inte låg ensamma utan tillsyn. Trots avstånden upplevde intervjupersonerna att de
kände sig trygga med kunnig personal som transporterade dem till närmaste sjukhus.
Det framkom även att några av intervjupersonerna kände en del av ambulanspersonalen
privat, eller att de hade blivit vårdade av samma person tidigare och att de upplevde det som
en fördel. Genom kontinuiteten kände ambulanspersonalen redan till dem och
intervjupersonerna upplevde inte personalen som främmande. De som beskrev att de kände
några av ambulanspersonalen privat tyckte att det gjorde dem mer avslappnad och att de inte
kände sig obekväma inför dessa personer. En liten malör, som att kissa på sig, beskrevs av
intervjupersonerna inte ha så stor betydelse då.
När ambulansen kom till akutmottagningen stannade alltid ambulanspersonalen kvar en stund
inne hos dem. Intervjupersonerna uppskattade handlingen och uttryckte att den var bra. De
beskrev att det även bidrog till att de inte kände sig lämnade/övergivna samt att de fick en
möjlighet att säga hej då och avsluta vårdtillfället. Vidare uttryckte intervjupersonerna
upplevelsen av att bli bra bemött och väl omhändertagen. Det framkom att ett bra bemötande
lindrade en del av sjukdomskänslan och gjorde att de inte behövde känna sig rädd.
Intervjupersonerna beskrev att det är viktigt att de ser att personalen bryr sig om och att
bemötandet av dem är en viktig del för tryggheten. Det framkom också att de upplevde det
som en tillgång när läkare möter upp ambulansen på vårdcentralen och sätter in snabb
behandling.
…den gången mådde jag inte illa så att det var ju som lugnt bara jag fick
ligga precis i min ställning ner å inte sättas upp eller nånting å då var det
ju lugnt så å dom å jag tror jag hade en jo det var nog en kvinnlig
sköterska tror jag med inne i bilen eller med mig å vi pratade om olika
saker å så där å det var helt lugnt kände inget obehag eller nåt sånt dära…
....jo...å så lämnar dom inte dig när du kommer dit ..jag har åkt två tre
gånger dit...mm....jo dom lämnar dig inte förrän du är inlagd å du vet va
14
stiligt det är...ambulansen...då säger dom hej å att nu far vi hem...jo......dom
är ju det dom dom vet att du åker in där du du blir inlagd då..jo... dom far
int å springer iväg mesamma inte...mm nä....verkligt stiligt... det är roligt
sånt där...jo...roligt å roligt det är int roligt när man är sjuk men man är så
väl bemött så...du kan inte tro...
Diskussion
Syftet med denna studie var att beskriva upplevelser som patienter i glesbygd fått av tiden
från att de insjuknat akut eller varit med om trauma och använt sig av landsvägsburen
ambulanssjukvård. Det akuta insjuknandet eller traumat var den bakomliggande orsaken till
den rädsla, oro och otrygghet som patienterna kände och försökte klara av. Väntan utgjorde
en del av upplevelsen för intervjupersonerna innan ambulansen anlände, men tillika fanns det
en förståelse för denna väntan. Tidigare erfarenhet av transporter och lokalkännedom bidrog
till att transporttiden kändes kort för somliga intervjupersoner medan andra påtalade att den
kändes för lång. För intervjupersonerna var körsättet av ambulansen och lyhördheten hos
personalen viktig. Genom deras jämförelse med bårtaxi framkom det skillnader i både körsätt
och komfort till ambulansens fördel. Känslan av trygghet förmedlades till intervjupersonerna
från vårdpersonalen genom ett professionellt förhållningssätt som bidrog till lugn och ro.
Även tillit uttrycktes för vårdpersonalens beslut och behandling under och efter transport.
Akut sjuka eller skadade kände rädsla, oro eller otrygghet genomgående. Känslorna kom ur
situationen när patienterna upptäckte att de inte kunde hantera läget utan var i behov av hjälp.
Liksom Gustafsson, Persson och Amilon (2002) beskriver intervjupersonerna en varierande
känsla över kontroll av situationen. De personer som drabbas av akut sjukdom eller trauma
präglas av att deras situation förändrats abrupt och oväntat. Bowman (2001) lyfter fram vikten
av att känslor är viktiga för människans överlevnad och att de flesta personer får en
emotionell respons på akut sjukdom/trauma.
Problemet är att när oro beskrivs som en
reaktion av den akuta situationen så sammanfattas den ofta som uttryck av personens
upplevelse. Istället menar Bowman att människor har olika sätt att uttrycka oro över den akuta
situationen och förmedla den vidare. Oron kan till exempel visa sig genom rädsla, ängslan
och osäkerhet. Han poängterar även att personalens kunskap om emotionella yttringar bidrar
till deras förståelse för hur personen har uppfattat situationen.
15
Vid behov av akut hjälp beskrev intervjupersonerna olika sätt som de använde sig av för att
bemästra oron till hjälpen anlände. Gustafsson, Persson och Amilon (2002) beskriver i
enlighet med Baldacchino och Draper (2001) strategier som används av personer i
skrämmande sjukdomssituationer där livet upplevs vara hotat. Traumatisk stress beskrivs vara
ett frekvent problem vid skador och författarna belyser att många klarar av genom att jämföra
med något som anses vara värre utan att för den delen förneka det allvarliga i den aktuella
situationen. Enligt Kristofferzon, Löfmark och Carlsson (2003) tenderar äldre kvinnor som får
hjärtinfarkt att negligera deras behov av att söka hjälp snabbt samt att få behandling. De
menar att förnekelsen av symtomen är en sorts överlevnads strategi men att den också kan
bero på att de inte förstår kroppens signaler och därför gör en fel tolkning av allvaret i
situationen. Frazier et al. (2003) belyser vikten av att sjuksköterskorna får kunskap om hur
oro påverkar personerna i deras sjukdom och utvecklar evidensbaserad kunskap hur de skall
klara av att hantera den. De beskriver sätt som till exempel att ge tydlig information, lyssna på
musik, kroppskontakt genom att hålla patienten i handen samt att anhöriga är närvarande.
Vid behovet av akut hjälp beskrev intervjupersonerna att anhöriga spelade en stor roll vid
larmandet av ambulans. Morse och O´Brien (1995) tar upp att vid akut kritisk sjukdom kan
personens förmåga att kommunicera vara påverkad på grund av rädsla och oro och att
anhöriga utgör en trygghet som de kan använda sig av för att bemästra situationen. De menar
att strategin troligen har syftet att skapa förutsättning för psykiskt och fysiskt överlevnad.
Enligt Kristofferzon, Löfmark och Carlsson (2003) tar kvinnor som insjuknar akut i
hjärtinfarkt i första hand kontakt med sina barn istället för med sina män, medan männen i
första hand vänder sig till sina fruar.
För intervjupersonerna i glesbygd innebar väntan en normal företeelse vid behov av
ambulans. Orsakerna beskrevs bero på de långa avstånden men också på att ambulansen
kunde vara upptagen med en annan patient. Trots väntan ansåg intervjupersonerna att
ambulansen kom fort med tanke på de långa körsträckorna. En studie över
ambulanssjukvården i glesbygd som Socialstyrelsen (1996) genomförde vintern 93/94, visade
16
att befolkningen accepterar tillgängligheten hos ambulansverksamheten, men att ett visst mått
av oro uttrycktes på grund av de långa avstånden och de begränsade resurserna vid akuta
sjukdomsfall och trauma. Schull, Morrison, Vermeulen och Redelmeier (2003) beskriver att
transporttiden
för
ambulansen
kan
fördröjas
på
grund
av
faktorer
som
inte
ambulanspersonalen kan påverka. Bilhaveri, trafikhinder av olika slag som till exempel
vägomläggning, bilköer och dåligt vägunderlag (ishalka, snö och hagel) beskrevs vara orsaker
som kunde påverka färd tiden.
Inom den prehospitala vården finns ett begrepp kallad Golden Hour som innebär att personen
skall komma under sjukhus vård inom en timme från skadans uppkomst för att ha bättre
förutsättning att överleva. Enligt Caroline (1995, s. 15-16) handlar det om att inte slösa med
dyrbar tid för den skadade personen genom att påbörja behandlingar utan att istället lasta in
patienten fort och köra iväg. Suserud (1998) belyser att det finns olika syn på vad som skall
göras vid en skadeplats i Europa och i Amerika. I Europa förespråkas stabilisering som
innebär att personen skall vara cirkulatoriskt stabil och behandling påbörjad innan
ambulansen lämnar skadeplatsen. I Amerika där emot förespråkas ”scoop and run” eller
Golden Hour som innebär att personen skall in i ambulansen fort och sedan snabbt iväg till
sjukhus. Örtenwall (1999) belyser att syftet med prehospital insats skall vara att optimera
personens möjlighet till överlevnad och minska risken för framtida men. Han betonar att det
är den rådande situationen som måste avgöra vad som passar bäst. Är det kortare än tjugo till
trettio minuters väg till sjukhus bör avtransport prioriteras och eventuella åtgärder får göras i
ambulansen under resan. Är det längre så måste andra strategier väljas men att det viktigaste
är att personen får en stabil cirkulation så att inte viktiga organ som hjärta och hjärna riskerar
skadas. Denna studie visade på en variation av upplevelsen av ambulansens transporttid till
sjukhus. De intervjupersoner som beskrev transporttiden som lång betonade att det berodde på
att de hade upplevt sig som mycket sjuka och ville till sjukhus snabbt.
Körsättet av ambulansen bedömdes av intervjupersonerna som viktigt. Det framkom att
hastigheten anpassades efter intervjupersonens behov och till det aktuella vägförhållandet. De
intervjupersoner som hade erfarenhet av att ha åkt med bårtaxi beskrev att de föredrog
ambulansen. För att köra ambulans inom Norrbottens Läns Landsting (NLL) skall personen
17
har haft B-körkort i minst tre år och för de som fått körkort efter 1996 krävs C-behörighet.
NLL ger anställd ambulanspersonal körutbildning enligt Norrbottens Län Landstings
riktlinjer fastställd av ambulanssjukvården länsgrupp. Körutbildningen ges två gånger
vartannat år, sommar och vinter (S. Holmberg, personlig kommunikation, 9 september, 2003).
Vinterkörning i Norra Sverige kräver träning för att på ett tryggt och säkert sätt köra
ambulanser som väger drygt tretusenfemhundra kilo efter oplogade vägar, i snöstorm och
ishalka. Många gånger är personalen tvingade att hålla en hög hastighet när de åker till
patienter beroende på larmprioriteringen eller för att personen som transporteras är kritiskt
sjuk. LaDuke (2001) beskriver hur ambulanssjuksköterskorna i New York utsätts för stora
risker i trafiken på grund av ovan ambulanspersonal och dålig körutbildning samt på grund av
allmänheten som blir skärrade av utryckningsfordonets ljussignaler och sirener. Hon belyser
att ibland dör inte personen i ambulansen på grund av orsaken som de transporterades för,
utan de omkommer på grund av trafikolyckan ambulansen blir involverad i genom till
exempel
krock
med
annat
fordon.
Enligt
Socialstyrelsens
studie
(1996)
skall
ambulanspersonalen på ett trafiksäkert sätt och så skonsamt som möjligt transportera
personen till lämplig vårdinstans. De anser också att det ställs speciella krav på förmågan att
köra ambulans i norrländska glesbygden.
Intervjupersonerna beskrev att de upplevde att ambulansen hade bättre komfort i jämförelse
med taxi. Gårdelöf (1998) belyser att de nya ambulanserna har utvecklats och avancerat från
akuta sjuktransporter till mobil akutsjukvård. Den moderna ambulansen är utrustad med
avancerad
övervakningsutrustning,
potenta
läkemedel,
defibrillator,
kommunikationsutrustning samt luftkonditionering. Ambulansbårarna är ställbara i olika
lägen beroende på vilket behov personen har. De kan ändras i specifikt hjärtläge, chockläge
och andra inställningar och är även utrustade med bälte som förhindrar att personen glider av i
snäva kurvor.
Intervjupersonerna upplevde trygghetskänsla när de såg att ambulansen anlände och att de
visste att de skulle få hjälp. Genom vårdpersonalens agerande, att tala lugnt och att de
18
använde sig av läkemedel och apparatur på ett professionellt sätt upplevde intervjupersonerna
trygghet. Morse och O´Brien (1995) beskriver att det är endast när personer i livshotande
situationer upplever att det finns kompetent personal som tar hand om dem som de kan
uppleva trygghet, slappna av och släppa kontrollen över situationen. Enligt Lövgren,
Sandman, Engström, Norberg och Eriksson (1998) uttrycker patienter som varit i beroende
situationer, till exempel akut sjukdom eller livshotande skador, oftast mer tillfredsställelse av
vården. Byrne, Richardson, Brunsdon och Patel (2000) belyser att personerna i en studie gjord
på en akutmottagning beskrev att de är nöjda med omvårdnaden. Det framkom att
akutsjuksköterskornas styrka var att de talade med och informerade personerna samt hjälpte
dem att klara av deras situation. De lyfter fram att personerna ansåg att sjuksköterskorna tog
sig tid med dem så att de fick fråga om någon information var oklar. De beskriver att en
effektiv kommunikation tillsammans med en holistisk syn utgör styrkan hos sjuksköterskorna.
Nyström (2002) belyser att inom akutsjukvården kan det medicinska inslaget bli utmärkande
men att teorier och begrepp med medicinskt ursprung måste användas tillsammans med
vårdvetenskapliga uttryckssätt. Vårdpersonalen ansvarar för att balansera mellan å ena sidan
avancerad teknologi och potenta läkemedel, å andra sidan patienternas rädsla, oro eller andra
former av lidande och utsatthet. Hon lyfter fram att livsvärlden som grund bidrar till en
förutsättning för att upprätta en vårdrelation och att den gör det möjligt att ge både en
omsorgsinriktad omvårdnad och ett gott medicinskt omhändertagande.
Intervjupersonerna kände sig delaktiga i vården genom att ambulanspersonalen var lyhörd för
deras önskemål och tillät att intervjupersonerna använde sig av symtomlindrande knep i
ambulansen. De påtalade också vikten av att ha en sjuksköterska bredvid sig under
transporten. Calvin (2004) belyser vikten av att patienter är delaktiga i vården. Hon beskriver
att mötet med teknologin för akut kritiskt sjuka personer kan upplevas som en andra chans till
livet eller att livet blev lättare att leva. De kan till exempel ha räddats till livet genom
defibrillering och läkemedels injektioner efter ett hjärtstopp, inhalerat läkemedel som
förbättrar andningsförmågan eller blivit beroende av speciell apparatur. Calvin beskriver att
personer som får hemodialys är beroende av teknologin praktiskt taget dagligen för att kunna
leva (livslång behandling). Dessa personer har en tilltro till tekniken och ett hopp att just de
skall bli den som klarar sig längst i livet mot alla odds. De väljer därför att fortsätta med
behandling tills den inte längre åstadkommer något resultat. Hon belyser att för dessa
19
personer utgör apparaturen en förändrad livssituation och att de väljer att fokusera på livet
istället för döden. Cook, Meade och Perry (2001) menar att patienternas upplevelse av olika
behandlingar är viktigt att lyfta fram för att sjuksköterskor skall förstå patienternas behov
bättre och utveckla sin förmåga att vara lyhörd för önskemålen från patienterna.
Att ställa diagnos och påbörja behandling är uppgifter som inom sjukhuset väggar utförs av
en läkare, men i ambulansen är det personen med högst medicinsk kompetens på plats som
utför den uppgiften. Intervjupersonerna hade tillit till att vårdpersonalen klarade av den
uppgiften och att de annars använde sig av möjligheten att kontakta läkare för råd. Genom
telemedicinen kan information om den akut sjuke patienten snabbt vidareförmedlas till läkare
och ordinerad behandling snabbt påbörjas (Karlsten och Sjöqvist, 1999). Holm Sjögren,
Törnqvist, Schwieler och Karlsson (2001) belyser vikten av att vårdpersonalen tar till sig och
använder den resurs som telemedicin är. De menar att det finns stora möjligheter med
telemedicin bara den används effektivt och integreras i verksamheten. De beskrev att de såg
att patienterna gjorde en vinst och att teknologin accepteras av vårdpersonalen. Cabrer,
Arredondo och Quiroga (2002) har i en spansk studie kommit fram till liknande resultat där
de belyser vikten av telemedicin trots att det finns ett visst motstånd emot den i Spanien.
Motståndet består mest av att telemedicinen inte är kostnadseffektiv och att systemet inte är
fullt utvecklat i Spanien, men de betonar att det finns vinster att göra för patienterna genom
större möjligheter att sätta in livräddande insatser och där igenom minska dödligheten.
Det var viktigt för intervjupersonerna att känna trygghet, och att träffa på en bekant som
arbetar som vårdpersonal underlättar. På så sätt känner intervjupersonerna sig inte främmande
och de beskriver att vårdpersonalen redan vet hur de är som personer. Enligt Nydén,
Petersson och Nyström (2003) så är det viktigt hur vårdpersonalen förhåller sig till personen
och genom kommunikation så motverkar vårdpersonalen främlingskapskänslan. Den första
kontakten betyder mycket för personens utveckling av tillit till vårdpersonalen både i det
initiala skedet och vid eventuella senare vårdtillfällen. I resultatet framkom det att
intervjupersonerna tyckte att det var bra att ambulanspersonalen stannade kvar en stund på
akutmottagningen innan de for vidare. Nyström, Dahlberg och Carlsson (2003) belyser att när
patienterna kommer till akutmottagningen med ambulans så hade de varit i fokus för
20
ambulanspersonalens uppmärksamhet en längre tid. Förändringen mellan det personliga mötet
i ambulansen till det opersonliga bemötandet på akutmottagningen med många sjuksköterskor
omkring bidrog till att inte längre veta vem som var ansvarig för den specifika vården. De
beskrev vidare att det var svårt att få fram någon information för de patienter som inte hade
anhöriga med sig eller inte orkade leta information själva.
Intervjupersonerna tyckte att det kändes bra inne i ambulansen. Miljön har en inverkan på
människor beroende i vilken situation de befinner sig i. En akut sjuk människa är omgiven av
teknologi från första mötet med ambulansen och vårdpersonalen. Enligt Cook, Meade och
Perry (2001) kan en person som behöver respirator som andningsstöd uppleva förlust av att ha
kontrollen över sig själv. När dessa patienter sedan skall tränas att andas utan respiratorns
hjälp upplever dem frustration, osäkerhet, hopplöshet, rädsla och en känsla av att inte ha
kontroll över situationen. De personer som förstår syftet med respirator avvänjningen kan
klara av att bemästra situationen. För de som däremot inte förstår syftet av någon orsak kan
teknologin förstärka känslorna för den akuta situationen negativt. Lawton (1986) beskriver en
teori som menar att om en person är i ett utsatt läge och blir utsatt för negativ press,
konfronterad med saker som personen inte har kunskap om eller förstår syftet med, så svarar
personen med minskad delaktighet. Om en person där emot befinner sig i ett utsatt läge och
blir utsatt för positiv press, konfronterad med saker som personen har kunskap om eller
känner igen, svara den med att medverka. Enligt Lawtons teori skulle det kunna innebära att
om en akut sjuk människa, som har erfarenhet av ambulanstransport sedan tidigare skickades
med taxi istället för med ambulans, utsattes för en onödigt ökad press. Orsaken till den ökade
pressen skulle kunna bero på att människan jämför erfarenhet från tidigare ambulanstransport.
Exempelvis kan utrusningen i ambulansen, att en sjuksköterska sitter bredvid under hela
transporten och kan sätta igång behandlig vid behov, ambulansförarens körsätt, jämföras med
taxins utrustning som utgörs av en bår, att ingen sitter hos personen samt taxiförarens körsätt.
Intervjupersonerna tyckte att ambulanspersonalen var duktiga, kunniga och väl utbildade. De
svenska akutsjukvårdssjuksköterskorna arbetar till stor del oberoende i en situation där ingen
läkare finns tillgänglig och de måste vara beredda på att fatta viktiga beslut gällande
patienterna. Suserud (1998) belyser att behandling på skadeplats kräver hög kompetens och
21
att Sveriges modell med en specialistutbildad sjuksköterska och en välutbildad
ambulanssjukvårdare är bra för de utgör tillsammans en bred kompetens. Han betonar att
endast tio procent av alla larm gäller trauma, övriga nittio procent gäller vanliga akuta
sjukdomar. Genom att ambulanssjukvården använder avancerad teknologisk apparatur och
potenta läkemedel ökar också kraven på de personer som skall använda och administrera
detta. Suserud (2001) belyser att en sjuksköterska med specialistutbildning riktad mot
akutsjukvård i Sverige först och främst har en treårig grundutbildning till sjuksköterska och
sedan specialistutbildning på ett år där det finns olika inriktningar att välja mellan som ger
skyddade yrkestitlar. Han lyfter fram att det finns en specialistutbildning i ambulanssjukvård,
och att den ger en skyddad yrkestitel. Suserud, Wallman-C:son och Haljamäe (1998) lyfter
fram att en högre bemanning av sjuksköterskor har införts i ambulanserna och då speciellt i
norra Sverige där avstånden är långa till närmaste sjukhus. De påtalar även att när
ambulanserna bemannas med nyutbildade sjuksköterskor så är det viktigt att de får en speciell
utbildning för att klara av arbetet så att det blir utfört till belåtenhet för dem själva.
Kvalitativ innehållsanalys har använts då målet var att beskriva innehållet i intervjuerna.
Fjorton personer deltog efter att ha valts ut konsekutivt. Personerna intervjuades efter en
semistrukturerad intervjumall som ändå gav dem utrymme att tala fritt. Intervjuerna innehöll
rikligt med beskrivningar och materialet bedömdes mättat då ingen ny information fram kom.
Denna studie går inte generalisera utanför den intervjuade gruppen på grund av sina
begränsningar. Begränsningarna består bl.a. i att den genomfördes på författarens hemort.
Detta kan eventuellt ha påverkat intervjupersonerna till ett vinklat resultat trots att ingen av
dem hade blivit vårdad av författaren. Därför vore det intressant att göra om studien på en
liknande enhet på annan ort där författaren inte är känd.
Inom den prehospitala omvårdnadsforskningen finns det i nuläget inget publicerat som gäller
svenska förhållanden ur patientens perspektiv. Prehospital omvårdnad i så väl Sverige som i
något annat land har mycket att utforska innan den är ikapp den prehospitala medicinska
forskningen. Det innebär att det uppstår stora problem att hitta artiklar från likartade
situationer som kan relateras till denna studie. Wilson, Cooke, Morrell, Bridge och Allan
(2000) har identifierat liknande problem vid artikel sökningar inom det prehospitala området.
22
Deras studie har visat att elektroniska databaser identifierar endast cirka hälften av all
relevant litteratur gällande det prehospitala området. De belyser att träffsäkerheten vid
innehållssökningar ofta är låg på grund av att speciallitteraturen inte uppdaterar index
tillräckligt ofta. De föreslår att kontakt tas med experter inom det prehospitala området när
senaste nytt eller tips om artiklar är målet.
Denna studie kan inspirera ambulanspersonal till reflektion över situationen för patienterna
som bor i glesbygden på andra håll i landet och på så sätt bidra till förbättringar för
patienterna. Gustafsson och Fagerberg (2003) menar att reflektion inte bara kan användas
efter omvårdnads situationer utan även är värdefullt att genomgå innan omvårdnads
interventioner utförs. De belyser att klinisk erfarenhet och abstrakt vetenskap är viktigt att
kombineras med förmågan att reflektera för att tas till vara på och intergreras. Genom
reflektion skapas ett ypperligt tillfälle att lära sig mer och att utveckla förmågan att lära andra.
Wiman och Wikblad (2003) föreslår att vikten av sjuksköterskans bemötande av patienternas
psykologiska behov skall implementeras i traumaomvårdnaden, traumakurser och i
sjuksköterskeutbildningen. De menar att utbildningar inom trauma idag bygger på att utveckla
livsuppehållande åtgärder och att patienternas psykologiska behov åsidosatts. Att kunna
bemöta patienternas psykologiska behov i situationer där patienterna till exempel är
panikslagna efter en olycka, är en viktig del av god omvårdnad. Den högteknologiska
ambulansmiljön med en mängd apparatur kan förstärka patienternas psykologiska upplevelse
genom att å ena sidan förstärka negativa känslor som oro och å andra sidan genom att påverka
patienten så situationen upplevs hanterbar. Sjuksköterskor behöver lära sig se på teknologin
som något som ingår i omvårdnaden och inte som om det bara vore verktyg att få fram
kontrollvärden enligt Barnard (1996). Teknologin skall inte enligt Barnard (2000) ses som ett
hinder för att skapa en relation och ta fokus från omvårdnaden. Enligt Bowman (2001) och
Frazier et al. (2003) är förståelse för patienternas känsloyttringar av största vikt. För att
ambulanssjuksköterskor och annan akutsjukvårds personal ska kunna hjälpa patienterna med
att bemästra den akuta situationen emotionellt bör de initiera till vidare forskning för att
evidensbasera strategier.
23
Den prehospitala omvårdnaden som belyser patienternas upplevelse behöver dokumenteras
och synliggöras. Därför vore det intressant att göra en vidare studie med fokus på vilket
bemötande patienterna upplever att de får. Det vore även intressant att göra en liknande studie
i tätorten för att kunna identifiera om det finns likheter eller olikheter mellan patienter i
glesbygd jämfört med patienter i tätort. Hur reagerar patienterna i tätorten när de får vänta,
vad anser patienterna i tätorten om tillgängligheten, hur upplever patienterna i tätorten
ambulanssjukvården,
och
vad
har
patienterna
i
tätorten
för
förväntningar
på
omhändertagandet. Teknologin som patienten kommer i kontakt med i ambulansen under
vårdtillfället är en annan intressant aspekt. Vad har den för inverkan på patienten? Det finns
många frågor som är obesvarade. Enligt Suserud (1998) behövs det mer forskning inom den
prehospitala omvårdnaden för att ambulanspersonalen skall kunna få verktyg att utvärdera
omvårdnaden med och kunna utföra vidare forskning. Han belyser vikten av att även få
riktlinjer framtagna nationellt.
24
Referenser
Baldacchino, D., & Draper, P. (2001). Spiritual coping strategies: a review of the nursing
research literature. Journal of Advanced Nursing, 34, 6, 833–841.
Barnard, A. (2000). Alteration to will as an experiences of technology and nursing. Journal of
Advanced Nursing, 31, 5, 1136-1144.
Barnard, A. (1996). Technology and nursing: an anatomy of definition. International Journal
of Nursing Studies, 33, 4, 433–441.
Barnard, A. (2002). Philosophy of technology and nursing. Nusing Philosophy, 3, 15-26.
Barnard, A., & Gerber, R. (1999). Understanding technology in contemporary surgical
nursing: a phenomenographic examination. Nursing Inqury, 6, 157-166.
Barnard, A., & Sandelowski, M. (2001). Technology and humane nursing care:
(ir)reconcilable or invented difference? Journal of Advanced Nursing, 34, 3, 367–375.
Bowman, G. S. (2001). Emotions and illness. Journal of Advanced Nursing, 34, 2, 256–263.
Byrne, G., Richardson, M., Brunsdon, J., & Patel, A. (2000). Patient satisfaction with
emergency nurse practitioners in A & E. Journal of Clinical Nursing, 9, 83–93.
Cabrer, M. F., Arredondo, M. T., & Quiroga, J. (2002). Integration of telemedicine into
emergency medical services. Journal of Telemedicine and Telecare, 8, 2, 12–14.
Calvin, A. O. (2004). Haemodialysis patients and end-of-life decisions: a theory of personal
preservation. Journal of Advanced Nursing, 46, 5, 558-566.
Caroline, N.L. (1995). Emergency care in the streets. Fifth edition. Philadelphia: Lippincott
Williams & Wilkins.
Cedergren, L., Bylund, E. (2002). Trafikskadades synpunkter på omhändertagandet vid
Norrlands Universitetssjukhus, Umeå – resultat från fyra gruppintervjuer. Rapport nr 112.
Umeå: Olycksanalysgruppen.
25
Cole, F. L. (1988). Content analysis: Process and application. Clinical Nurse Specialist, 2, 1,
53–57.
Cook, D. J., Meade, M. O., & Perry, A. G. (2001). Qualitative studies on the patient´s
experience of weaning from mechanical ventilation. The Cardiopulmonary and Critically
Care Journal, 120, 6, 469-473.
Downe-Wamboldt, B. (1992). Content analysis: Method, applications, and issues. Health
Care for Women International, 13, 313–321.
Frazier, S. K., Moser, D. K., Daley, L. K., McKinley, S., Riegel, B., Garvin, B.J., & An, K.
(2003). Critical care nurses’ beliefs about and reported management of anxiety. American
Journal of Critical Care, 12, 1, 19–27.
Gustafsson, C., & Fagerberg, I. (2004). Reflection, the way to professional development?
Journal of Clinical Nursing, 13, 271-280.
Gustafsson, M., Persson, L-O., & Amilon, A. (2002). A qualitative study of coping in the
early stage of acute traumatic hand injury. Journal of Clinical Nursing, 11, 594–602.
Gårdelöf, B. (1998). Snabb utveckling av de nya ambulanserna. Från akuta transporter till
akutsjukvård. Läkartidningen, 95, 1–2, 6–0.
Holm Sjögren, L., Törnqvist, H., Schwieler, Å., & Karlsson, L. (2001). The potential of
telemedicine: barriers, incentives and possibilities in the implementation phase. Journal of
Telemedicine and Telecare, 7, 1, 12–13.
Karlsten, R., & Sjöqvist, B.A. (1999). Telemedicine and decisions support in emergency
ambulances in Uppsala. Journal of Telemedicine and Telecare, 6, 1–7.
Kristofferzon, M-L., Löfmark, R., & Carlsson, M. (2003). Myocardial infarction: gender
differences in coping and social support. Journal of Advanced Nursing, 44, 4, 360-374.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
LaDuke, S. (2001). Make ambulance transports safer for your nurses. Nursing Management,
30, 9, 29–31.
26
Lawton, M. P. (1986). Competence, environmental press, and adaption of older people. (2:a
uppl.) Albany: Center for the study of aging
Lesneski, L., & Morton, P. (2000). Delay in seeking treatment for acute myocardial
infarction: Why? Journal of Emergency Nursing, 26, 2, 125–129.
Lövgren, G., Sandman, P-O., Engström, B., Norberg, A., & Eriksson, S. (1998). The view of
caring among patients and personnel. Scandinavian Journal of Caring Scientific, 12, 33-41.
Morse, J., & O´Brien, B. (1995). Preserving self: from victim, to patient, to disabled person.
Journal of Advanced Nursing, 21, 5, 886-896.
Moesmand, A. M., & Kjøllesdal, A. (1998). Å være akutt kritisk syk. Om pasientens og de
pårørendes psykososiale reaksjoner og behov. Oslo: Universitetsforlaget.
Nydé, K., Petersson, M., & Nyström, M. (2003). Unsatisfied basic needs of older patients in
emergency care environments – obstacles to an active role in decision making. Journal of
Clinical Nursing, 12, 268-274.
Nyström, M. (2002). Inadequate nursing care in an emergency care unit in Sweden. Lack of a
holistic perspective.Journal of Holistic Nursing, 20, 4, 403-417.
Nyström, M., Dahlberg, K., & Carlsson, G. (2003). Non-caring encounters at an emergency
care unit – a life-world hermeneutic analysis of an efficiency-driven organization.
International Journal of Nursing Studies, 40, 761-769.
Parker, V. (1999). On confronting life and death. I. Madjar & J. A. Walton (Red.), Nursing
and the experience of illness. Phenomenology in practice (s. 57-76). London: Routledge.
Renck, H. (1998). Svikt av vitala funktioner. Torekov: ANIVA
Sandelowski, M. (1995). Focus on qualitative methods. Qualitative analysis: What it is and
how to begin. Research in Nursing & Health, 18, 371–375.
Schull, M. J., Morrison, L. J., Vermeulen, M., & Redelmeir, D. A. (2003). Emergency
department overcrowding and ambulance transport delays for patients with chest pain.
Canadian Medical Association of its licensors, 4, 277–283.
27
Suserud, B-O. (2001). Emergency nursing in Sweden. Emergency Nurse, 9, 10–13.
Suserud, B-O. (1998). The role of the nurse in Swedish prehospital emergency care.
Göteborg: Sahlgrenska sjukhusets universitet, institutionen för operations forskning.
Suserud, B-O., Wallman-C:son, K-A., & Haljamäe, H. (1998). Assessment of the quality
improvement of prehospital emergency care in Sweden. European Journal of Emergency
Medicine, 5, 407–414.
SoS, Socialstyrelsen. (1996). Ambulanssjukvård – Vård i glesbygd 2. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Wilson, S., Cooke, M., Morrell, R., Bridge, P., & Allan, T. (2002). A systematic review of the
evidence supporting the use of priority dispatch of emergency ambulances. Prehospital
Emergency Care, 6, 42–49.
Wiman, E., & Wikblad, K. (2004). Caring and uncaring in nursing in an emergency
department. Journal of Clinical Nursing, 13, 422-429.
Örtenwall, P. (1999). Load and go or stay and play? Läkartidningen, 96, 37, 3862–3864.
28
Bilaga 1
20030108
Förfrågan om medverkan i forskningsprojekt
För att utveckla ambulanssjukvården är det viktigt att ta del av patienternas upplevelse av den. För många är det
första gången de nyttjar ambulans och väntetiden kan kännas lång och påfrestande. Genom att beskriva och lyfta
fram patienternas upplevelse och erfarenheter av tiden när de insjuknat akut eller blivit skadade och använt sig
av ambulansen för vård och vidare transport till sjukhus, kan ambulanssjukvården utvecklas för att bättre svara
mot de behov patienterna har. Därför görs en studie om patienters upplevelse i samband med ambulanstransport.
För en tid sedan var du med om att bli akut sjuk eller ett olyckstillbud som gjorde att ambulans larmades. De
upplevelser och erfarenheter du gjorde i det sammanhanget kan bidra med information som är värdefull för att
utveckla ambulanssjukvården. Studien bygger på att du frivilligt väljer att delta och att du kan välja att avsluta
deltagandet när helst du önskar utan att uppge skäl. Studien kommer att baseras på telefonintervjuer av frivilliga
deltagare som kommer att spelas in på band. Intervjuerna beräknas ta cirka 30 – 60 minuter. Banden kommer att
skrivas ut till text av projektledaren och sedan raderas banden. Varken din eller någon annans identitet
registreras. Resultatet kommer att presenteras så att ingen person skall kunna identifieras.
Du har valts ut av sektionsledaren på ambulansenheten utifrån kriteriena att du skall; ha varit med om akut
sjukdom eller ett olyckstillbud och nyttjat ambulanssjukvård, vara över 18 år, kan medverka vid intervjuer och
inte ha blivit vårdad av mig personligen. Din identitet är inte känd för mig idag eftersom jag inte har medverkat
vid urvalet av personer. Om du godkänner att jag tar kontakt med dig skickar du in svarkuvertet till mig helst
inom 1 vecka. På så sätt är din identitet okänd för sektionsledaren som gjorde urvalet. Om du väljer att inte delta
makulerar du svarskuvertet och din identitet förblir okänd för mig. Mer information om intervjufrågornas
innehåll kommer att delges per telefon till de deltagare som sänder in sitt samtycke till att jag tar kontakt.
Den färdiga studien kommer att finnas tillgänglig via institutionens hemsida www.hv.luth.se via länken
”Examensarbete” under juni-03 eller i institutionens bibliotek,adress: Sociomedicinska biblioteket,
Hedenbrovägen 961 36 Boden. Studien sker inom ramen för magisterkurs i omvårdnad vid Institutionen för
hälsovetenskap i Boden.
Med vänlig hälsning
Carina Mannberg-Hedlund
Leg. Sjuksköterska spec ambulans
D-kurs i omvårdnad
Jokkmokks Vårdcentral
Ambulansenheten
Lappstavägen 9
962 61 JOKKMOKK
Telefon: 0971 – 444 90 arb.
E-mail: [email protected]
BennyBrännström
Leg. Sjuksköterska
Universitetslektor, handledare
Institutionen för hälsovetenskap
Luleå tekniska universitet
Hedenbrovägen
961 36 BODEN
Telefon vx: 0921 – 758 00
E-mail: [email protected]
29
Bilaga 2
Svarsbrev
Jag ger mitt informerande samtycke till att delta i denna forskningsstudie och ger projektledaren tillåtelse att ta
kontakt med mig för planering av tidpunkt för telefonintervju.
______________________________________
Namnunderskrift
_______________________________________
Namnförtydligande
_______________________________________
Telefonnummer samt tid för säkrast anträffbar
30
Bilaga 3
Intervjuguide
Forskningsfrågor
Intervjufrågor
Vad
upplevde
patienten
under
insjuknandet/traumat före larmet?
tiden
för Kan du beskriva vad du upplevde innan ambulans
larmades?
Hur gick det till när SOS larmades?
Vad upplevde patienterna under tiden sedan SOS Kan du berätta vad du gjorde under tiden du väntade på
larmats?
ambulansen?
Vad tänkte du då på?
Hur kändes det att vänta?
Vad upplevde
behandlingen?
patienterna
under
tiden
för Vad upplevde du när ambulansen och vårdpersonalen
kom?
Berätta hur du upplevde behandlingen.
Vad upplevde patienterna under
transporterades till sjukhus/vårdcentral?
tiden
de Kan du berätta vad du upplevde under tiden då du
transporterades till sjukhuset/vårdcentralen?
Varför kändes det så?
Hur upplevde patienterna tiden det tog för transporten Kan du beskriva tiden det tog när ambulansen körde
till närmaste sjukhus/vårdcentral?
dig till sjukhuset/vårdcentralen?
Vad tänkte du då?
Vilken erfarenhet har patienterna fått av situationen?
Vad har du för syn på situationen i efterhand?
Hur kommer det sig?
Öppen fråga till patienten angående vårdtillfället.
Är det något mer du vill berätta som rör vårdtillfället?
31
