Romernas 1900-tal: ett sekel av diskriminering

Peter Atterling (910216-2998), HISKO1, Lunds Universitet. Opposition den 3/6 2014, sal 4
Historiska institutionen, Lund.
Från utvisning till integration - den statliga och
vetenskapliga synen på romer i Sverige under 1900-talet
Handledare: Henrik Rosengren, examinator och seminarieledare: Eva-Helen Ulvros
1
1. Inledning........................................................................................................ 3
1.1 Syfte och frågeställningar ....................................................................... 4
1.2 Metod och material ................................................................................... 4
1.3 Avgränsningar ........................................................................................... 7
1.4 Teoretiska begrepp ................................................................................... 7
1.5 Forskningsläge ........................................................................................... 8
1.5.1 Angus Fraser – romernas historia i Europa ................................................. 9
1.5.2 Birgitta Svensson – ”tattarnas” spel med rättvisan .................................... 10
1.5.3 Norma Montesino - romerna och den svenska staten ................................ 11
1.6 Tattare, resande, zigenare, romer, och gypsies ................................ 13
1.7 Historisk bakgrund ................................................................................. 14
2. Analys .......................................................................................................... 16
2.1 1920-talet .................................................................................................. 16
2.2 1940 och 50-tal ........................................................................................ 19
2.3 1960 och 70-tal ........................................................................................ 21
2.4 1990-tal...................................................................................................... 24
3. Slutsatser och avslutande diskussion ................................................... 28
4. Käll- och-litteraturförteckning ......................................................... 35
Litteratur ............................................................................................................. 35
Appendix .......................................................................................................... 37
4.1. Romernas framtid .................................................................................. 37
2
Från utvisning till integration - statens och vetenskapens
syn på romer i Sverige under 1900-talet
1. Inledning
Under 1900-talet förändrades Sverige från ett agrart och ojämlikt land till ett föregångsland i
hela världen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vägen dit var långt ifrån rak
och oproblematisk, och på vägen blev många människor förbisedda. I synnerhet en folkgrupp
- som inte ens började räknas som sådan förrän vid andra halvan av 1900-talet trots att de
hade levt i Sverige i närmare 500 år - blev förbisedd. Många av människorna i denna
folkgrupp levde ännu i misär och hade tvingats ägna sig åt tiggeri. De skulle de få vänta med
att bli erkända som en nationell minoritet till år 2000, men erkännandet innebar inte någon
slags magisk integration i samhället.
Gruppen som åsyftas här är romerna; denna heterogena, svårdefinierbara grupp av människor
som inte nödvändigtvis har samma ursprung. Genom historien har de fått utstå mycket
diskriminering, och under 1900-talet utsätts de för vad man kan räkna som de värsta
övergreppen ditintills1. Staten gjorde sitt bästa under det förra seklet för att ta reda på vilka de
var och var de kom ifrån utan att lyckas, och inte heller vetenskapen var till särskilt stor hjälp
för att finna en lösning på hur romerna skulle kunna bli en del av samhället på bästa möjliga
sätt.
I de statliga utredningarna under 1900-talet gavs det uttryck för en generell uppfattning, där
man stundtals stödde sig på vetenskapen för att lägga fram sina förslag. Men forskningen om
romer var eftersatt, och förändringarna som man försökte åstadkomma i de olika
åtgärdsprogrammen skedde långsamt. Orsakerna till den långsamma förändringstakten kan
förstås vara många, bland annat de fördomar som fanns och fortfarande finns mot romer i det
svenska samhället. Det är bland annat dessa fördomar som jag ämnar undersöka i denna
uppsats.
1
Statens Offentliga Utredningar (SOU), 2010:55; Romers rätt i samhället - en strategi för romer i Sverige, se
bl.a s. 121. Bland övergreppen kan nämnas tvångssteriliseringarna och Förintelsen.
3
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka synen på romer i Sverige under 1900-talet. För att
ge en mer komplett bild kommer jag att analysera två olika typer av material; dels
vetenskapligt och dels statligt, något som jag inte sett att man gjort tidigare. Att titta på hur
vetenskapen och staten samverkar eller hur den ena delen påverkar den andra skulle kunna ge
en mer övergripande bild av hur synen på ett visst problem/fenomen ser ut.
Följande frågor kommer att ställas till materialet:
1. Vilken typ av social kategorisering av romer (i form av kultur, boende, beteende etc.)
förekommer i de statliga dokumenten och i de vetenskapliga texterna?
2.
I vilka sammanhang fungerar romerna som en ”moralisk måttstock”?
3. Hur har man försökt hantera romernas situation i relation till integrationen från statens
respektive vetenskapen sida? Vilka åtgärder har man föreslagit ska vidtas för att hantera
situationen, och vad säger dessa åtgärder om synen på romer?
Social kategorisering innebär lite kortfattat att en grupp eller individ placeras in i ett visst
”fack” utifrån stt beteende, sin kultur eller andra sociala aspekter. Moralisk måttstock är ett
begrepp som används för att visa hur en grupp eller individ tas upp som exempel på
omoraliskt beteende, för att visa allmänheten vad som är accepterat att göra och inte.2
1.2 Metod och material
Eftersom det rör sig om subjektiva omdömen om romer och deras kultur, och handlar om en
analys av synen på romer, så kommer jag att använda mig av en kvalitativ metod. Detta
innebär att jag letar efter värdeladdade ord och begrepp – ofta då i negativ bemärkelse - samt
försöker hitta de mest representativa rösterna i Sverige när det gäller de vetenskapsmän som
forskat om romerna. Ett sådant urval är alltid svårt, men jag har gått efter de forskare som
oftast citeras eller återkommer i andra forskares arbeten3. För det statliga perspektivet har jag
valt ut dokument där man talar om romer i allmänhet, och alltså inte på lokal nivå.
Svensson, Birgitta (1993); Bortom all ära och redlighet- tattarnas spel med rättvisan, Kristianstads
Boktryckeri AB: Kristianstad.
3
Till exempel förekomemr både Thesleff, Etzler och Tillhagen i Montesinos bibliografi, och i SOU 2010:55
finns åter Etzler och Tillhagen, men också Montesino, Svensson, Fraser och Nordström.
2
4
Jag har blivit tvungen att göra detta för att kunna dra en generell slutsats som säger något om
bilden av romerna i Sverige överlag, även om man då missar de ”mindre berättelserna” som
kan vara nog så intressanta ur ett annat perspektiv. Liksom Dahlgren och Florén påpekar i
Fråga det förflutna passar en kvantitativ metod bäst om man ska använda sig av tabeller eller
annan typ av statistik4. Eftersom ingen statistik förekommer i detta arbete, kommer jag att
använda en helt och hållet kvalitativ metod.
Genom att bara undersöka en vetenskaplig text och en statlig utredning för varje årtionde kan
bilden av hur man sett på romerna aldrig bli komplett, men jag har försökt hitta de mest
representativa företrädarna för en viss syn eller inriktning, och på samma sätt valt ut de
statliga utredningar som varit mest nationellt övergripande; vilket redan tagits upp.
Vidare har jag valt att göra nedslag i fyra perioder som varit särskilt viktiga för relationen
mellan romerna och det svenska samhället. Den första perioden är 1910-20 talet, då
rasbiologin fick sitt genomslag och den stora tvångssteriliseringsprocessen inleddes. Som
andra period har jag valt 1940 och 50-talet, då detta är i direkt anslutning till krigsslutet, vilket
gör att jag förväntar mig kunna hitta redogörelser för romernas öde under Förintelsen. Jag vill
se hur diskussionen om romerna passar in i debatten kring folkmord och mänskliga
rättigheter, om de nämns över huvudtaget eller om man undviker att tala om den totala
omfattningen av det nazistiska folkmordet på romer. Kristian Gerners och Klas-Göran
Karlssons bok Folkmordens historia kan ge mig insikt i varför Förintelsen inte tas upp, om
det skulle vara så.
Den tredje utvalda perioden är 1960 och 70-talet, då det svenska välfärdssamhället nådde sin
mest expansiva fas. Hur uppfattades romernas position i det svenska folkhemmet i en tid då
ekonomin gick på högvarv, arbetslösheten minskade och välfärdssamhället utvecklades?
Slutligen har jag valt ut 1990-talet med fokus på den senare delen av detta årtionde, det vill
säga efter Sveriges inträde i EU. 90-talet är också en tid då främlingsfientligheten börjar växa
fram igen, och antiziganismen är en del av denna främlingsfientlighet.5
Dahlgren, Stellan & Florén, Anders (1996), Fråga det förflutna. En intoduktion till modern historieforskning.
Studentlitteratur, Lund.
5
SOU 2010:55.
4
5
För att kunna få en så representativ bild som möjligt av synen på romer både inom
vetenskapen och i de statliga dokumenten, har jag valt ut följande material:
Thesleff, Arthur (1919); Zigenare och tattare: Stockholm. En kort men i sin samtid mycket
inflytelserik text som behandlar romernas ankomst till Sverige på 1500-talet och hur Thelseff
själv ser på de olika försök som gjorts i andra länder att integrera romerna i samhället.
Etzler, Allan (1944); Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige, Almquist och Wiksell
Bokförlag: Uppsala. Omfattande avhandling som fokuserar mycket på romernas historia och
deras språk, men som också tar upp vilka problem och utmaningar som romerna skapat i det
svenska samhället.
Tillhagen, Carl-Herman (1965); Zigenarna i Sverige. Etnologiskt färgat arbete som vill göra
upp med all den diskriminering som romerna utsatts för under sin vistelse i Sverige. Samtidigt
påtalar den uppenbara brister i romernas karaktär och livsstil som enligt Tillhagen bidragit till
att sätta dem i den situation där de under 1960-talet befinner sig.
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991); Vi kallar dem zigenare, Alfabeta Förlag:
Stockholm. Kulturhistoriskt orienterad text med skarp kritik mot tidigare forskare
somundersökt romerna. Försöker hitta en orsak till varför den romska kulturen håller på att dö
ut, och finner den i en slags identitetskris hos unga romer.
Arnstberg, Karl-Olov (1998); Svenskar och zigenare, Carlssons bokförlag: Stockholm.
Kontroversiell bok där tidigare forskare kritiseras för att ha varit alldeles för naiva, och där
Arnstberg lägger skulden på romernas situation mycket mer på dem själva.
SOU 1923:4- ”Förslag till lag om lösdrivares behandling” Omfattande utredning som trots att
den fokuserar på lösdrivare i största allmänhet, har ganska många sidor om romer och
resande. Ser den kringflackande livvstilen som det största hotet mot det svenska samhället.
SOU 1956:34- ”Zigenarfrågan - betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning”
Sammanfattning av de slutsatser som dragits i 1954 års zigenarutredning, mycket med fokus
på romernas påstådda kriminalitet, och hur man ska få bukt med denna.
6
”Organiserad invandring av vissa zigenare”- av Expertgruppen för vissa zigenarfrågor från
1971. Fokuserar på så kallat ”socialt handikappade” romer, vilket innebär de som har svårt att
lära sig läsa, skriva, prata svenska, eller bara att inordna sig i det svenska samhället på ett
smidigt sätt enligt utredningens sätt att se på det. Expertgruppen bestod till stor del av
politiker eller ministrar av olika slag, men även av etnologer eller kulturforskare såsom CarlHerman Tillhagen.
”Romer i Sverige: tillsammans i förändring”- från Inrikesdepartementets utredning år 1997.
Betonar vikten av samarbete och samförstånd mellan romer och svenskar, och ser okunskap
hos omgivningen som en av de främsta orsakerna till romernas utanförskap.
Urvalet har gjorts efter vilka utredningar som är mest omfattande och som har nationell
karaktär.
1.3 Avgränsningar
Med ett så stort källmaterial måste man göra vissa avgränsningar, och rent geografiskt har jag
avgränsat mig till Sverige eftersom materialet redan där är omfattande, men naturligtvis också
av rena intresseskäl. Den tidsmässiga avgränsningen till 1900-talet har gjorts utifrån samma
parametrar, men också eftersom det just under 1900-talet sker en rad händelser som påverkat
relationen mellan romerna och det svenska samhället avsevärt. Varför de olika tidsperioderna
valts ut har redan diskuterats, liksom hur urvalet av svenska forskare gjorts. Att jag valt att
titta på vetenskapens och statens syn på romer och inte till exempel populärkulturens eller
övriga svenskars syn beror på att det då skulle ha blivit en helt annan undersökning.
1.4 Teoretiska begrepp
Jag kommer att hämta mitt teoretiska resonemang från Birgitta Svenssons doktorsavhandling i
etnologi, Bortom all ära och redlighet - tattarnas spel med rättvisan. I sin avhandling utgår
Svensson mycket från Foucaults resonemang om den rumsliga aspektens betydelse, och säger
att man måste titta på rummet för att kunna fånga den större kontexten. Det Svensson vill
undersöka är hur identiteter formas i kulturmöten, och då enbart i möten präglade av
konfrontation, snarare än av interaktion6.
Svensson, Birgitta (1993); Bortom all ära och redlighet - tattarnas spel med rättvisan, doktorsavhandling på
Lunds Universitet. Tryckt på Kristianstads Boktryckeri AB, s.37.
6
7
Svenssons utgångspunkt är social konstruktion, ett teoretiskt verktyg som vidare förklarar hur
en identitet skapas från två håll. Hon delar upp den identitetsskapande processen i fyra steg: 1.
ett problem identifieras, 2. problemets utsträckning begränsas, 3. en social grupp avgränsas,
och 4. en expertgrupp arbetar med problemet. Svensson förklarar att ”[T]attaren blir en
(sådan) social konstruktion, ett `problem´. Konstruktionen blir till en identitet som tattare
sedan agerar utifrån.”7
Den sociala konstruktionen blir alltså något som minoriteten - ”tattarna” eller resandefolket i
det här fallet - tar till sig och försöker använda till sin fördel. En första titt på materialet har
visat att ifall omgivningen tror att resandefolket – eller romerna för den delen - är opålitliga
och lögnaktiga, agerar de också så, för att hålla omgivningen på avstånd och spela på
fördomarna om sig själva.8 Jag vill använda Svenssons resonemang om social konstruktion
för att se om man kan säga att romerna ”skapas” som en social grupp, och vad det i så fall är
som anses utmärka dem från andra grupper. Således kommer jag att lägga mindre vikt vid
romernas egen identitetskonstruktion.
Svensson pratar också om att resandefolket blir en ”moralisk måttstock”, det vill säga att de
tjänar som exempel för allmänheten för att visa vad man får och inte får göra 9. Märker
gemene man att man ser ner på ett visst brott avstår man gärna från att begå det, man vill ju
inte ”bli som tattarna” för att använda en formulering som säkert skulle kunna förekomma i
folks huvuden, men som Svensson själv inte använder sig av. Jag vill gärna använda
begreppet ”moralisk måttstock” för att visa hur myndigheterna eller forskarna använde
romerna för att ge exempel på olämpligt uppförande eller direkt kriminella handlingar.
1.5 Forskningsläge
Till mitt forskningsläge tillkommer:
Svensson, Birgitta (1993); Bortom all ära och redlighet - tattarnas spel med rättvisan, Lunds
Universitet, avhandling.
Fraser, Angus (1995); The Gypsies, Blackwell publishers Ltd: Oxford.
Montesino, Norma (2002); Zigenarfrågan - intervention och romantik (doktorsavhandling),
Socialhögskolan, Lund.
7
Svensson, Birgitta (1993), s.51.
Se bl.a. Fraser, Angus (1995); Svensson, Birgitta (1993), s.48.
9
Svensson, Birgitta (1993).
8
8
Det kan verka lite motsägelsefullt att delar av mitt forskningsläge kommit ut under samma
tidsperiod som det sista materialet jag valt att undersöka, men jag vill ha med 1990-talet i
undersökningen eftersom det då blir lättare att göra en koppling till nutiden, och varken
Frasers eller Svenssons arbeten handlar i huvudsak om svenska romer. Deras tematik krockar
alltså inte med min, och därmed anser jag att jag kan ha med dem i forskningsläget.
1.5.1 Angus Fraser – romernas historia i Europa
Även om denna uppsats kommer att handla om romer i Sverige, går det nästan inte att
diskutera bilden av romer utan att nämna Angus Frasers verk The Gypsies från 1995, som
talar om romer över hela Europa. Fraser blev adlad för sina insatser som rådgivare åt
premiärminister Margaret Thatcher mellan 1983 och 1987, och ses som en av de största
auktoriteterna när det gäller forskning om romer10. Han lägger störst tonvikt på romernas
historia, och inte så mycket på hur man har sett på dem genom historien, men konstaterar
samtidigt att de överallt och i alla tider setts på med misstanke och inte så sällan avsky11.
Romerna själva hade inget intresse av att studera sin egen historia, skriver Fraser12, och därför
blev det européerna som fick göra detta. Bilden av dem blev således väldigt vinklad, och
fokuserade på deras egenart för att motivera den hårda diskriminering som man i samtiden
riktade mot dem. Samtidigt påpekar Fraser att många romer såg européerna som opålitliga
och lägre stående redan från början, vilket byggde på det kastsystem som de hade med sig
från sitt hemland Indien13.
I Frasers mening anstränger sig romerna för att försörja sig så som de alltid gjort - det vill
säga genom hantverk som kräver en ambulerande verksamhet - och att hålla sig på avstånd
från européerna, som man kallar för gadje och anser är orena14. Följden av detta blir att när
den industriella revolutionen inträffar maskiniseras de flesta hantverk, och därmed blir
romernas yrkeskunskaper förlegade, vilket således gör att de hamnar ännu längre utanför
samhället.
Fraser ser flera anledningar till varför romerna inte blivit integrerade i något av dagens
europeiska samhällen. Analfabetism, brist på utbildning och otillräcklig kunskap i det lokala
10
www.telegraph.co.uk/news/obituaries/1309736/Sir-Angus-Fraser.html (19/2 2014).
Fraser, Angus (1995); The Gypsies, Blackwell Publishers Ltd: Oxford.
12
Fraser, Angus (1995), s.10.
13
Fraser, Angus (1995), s.8.
14
Fraser, Angus (1995), s.319.
11
9
språket är bara några orsaker; men den största är ändå de många fördomar som finns mot
romer. Samtidigt menar Fraser att romerna medvetet höll sig på avstånd, eftersom de lärt sig
att umgänge med gadje aldrig slutade väl.
For long, their survival depended on warding off enemies by stratagem rather than
force, by staying on the move and keeping out of trouble´s way, even though careless of
the legislation of their countries of residence. They nursed their autonomy by adapting
to the dominant cultures but preserving a social distance intensified by the suspicion
with which they were treated by the gadźé.15
Synen på romerna hänger alltså ihop med romernas syn på européer, enligt Fraser, och den
ömsesidiga misstro som finns har gett upphov till många av de konflikter som finns idag. För
att överleva har romerna i alla tider spelat på européernas godtrogenhet, men också deras
främlingsfientlighet. Genom att hålla sig på avstånd undvek man att den romska kulturen
blandades med den europeiska, och så länge kulturen levde vidare, fanns romerna kvar som
en egen folkgrupp.
Som ett exempel på hur romerna behandlades när de först kom tilll Europa tar Fraser upp hur
de välkomnades som högstående människor från ett exotiskt land, och hur kung Sigismund av
Ungern (1368-1437) som sedan blev kejsare av det Tysk-romerska imperiet utfärdade flera
gåvobrev till romer som sade sig vara pilgrimer eller landsförvisade aristokrater. 16 Just det
Tysk-romerska imperiet kom sedan att bli ett av de riken i Europa som förde allra hårdast
politik mot romerna, vilket kan ses som en språngbräda för nazisterna när de kom till makten
1933. Då som under ingen tidigare epok var vetenskapen och staten överens om romernas
status, egenskaper, ursprung och vad som skulle göras med dem.17
1.5.2 Birgitta Svensson – ”tattarnas” spel med rättvisan
I sin doktorsavhandling – med den fullständiga titeln Bortom all ära och redlighet- tattarnas
spel med rättvisan - från 1993, behandlar Birgitta Svensson främst ”tattarna” - eller
resandefolket, som numera är den politiskt korrekta termen. För den sakens skull blir
undersökningen inte irrelevant för mitt arbete, eftersom många av dem som benämndes som
15
Fraser, Angus (1995), s.319.
Fraser, Angus(1995), s.63f, s.67.
17
Fraser, Angus (1995), s.257-268, s.316.
16
10
tattare före sekelskiftet 1900 idag skulle räknas som romer18, och även eftersom resandefolket
liksom romerna var- och är- en marginaliserad grupp som samhället försökte bli kvitt på
smidigast möjliga sätt. Svensson använder sig mycket av Foucaults maktanalys, och menar att
makt utövades mer direkt under tidigmodern tid än den gjordes från 1900-talet och framåt.
Sysslolösa medborgare sågs länge som upproriska, och resandefolket blev på det viset en
potentiell samhällsfara i mångas ögon. Under 1800-talet förändrades denna bild något,
filantropin slog igenom och man började anstränga sig för att hjälpa de marginaliserade. Dock
fanns fördomarna kvar, man menade att resandefolket inte visste sitt eget bästa, och försökte
få dem att känna skuld och ånger för sin - i det svenska samhällets ögon – asociala livsstil.19
I sin doktorsavhandling visar Svensson också hur fängelserna i Sverige blev allt mer som
fostringsanstalter för ”asociala element” såsom resandefolket. I fängelset skulle de fostras till
att bli produktiva, laglydiga och bofasta medborgare. Just det senare kravet var kanske ett av
de viktigaste som man hade på resandefolket, deras ambulerande livsstil sågs som roten till
alla problem som omgav dem. Svensson visar hur resande användes som en ”moralisk
måttstock” för övriga folket, genom att bjuda in allmänheten till en rättegång där en resande
stod anklagad för ett brott skulle man från myndigheternas sida visa vad som var okej att göra
och inte. Hon säger också att här blir den sociala konstruktionen av tattaren tydlig, han ses
inte som farlig på grund av sitt brott utan det är brottet i sig som visar hur farlig han är.20
1.5.3 Norma Montesino - romerna och den svenska staten
Medan Birgitta Svenssons doktorsavhandling bara tar upp resande, fokuserar Norma
Montesino i sin avhandling främst på ”zigenarna”, vilket liksom sagts förut är det namn som
förr användes för de vi idag kallar romer.
Montesino är universitetslektor i sociologi vid
Lunds Universitet, och hennes avhandling tar med ganska mycket av romernas svenska
historia. Titeln på avhandlingen är Zigenarfrågan- intervention och romantik.
Den första säkra omnämningen av romer i svensk lagtext görs under första halvan av 1500talet i Gustav Vasas registratur. Där framkommer det tydligt att aversionen mot de nya
18
Se bl.a. SOU 2010:55.
Svensson, Birgitta (1993), s.52-59.
20
Svensson, Birgitta (1993), s.62, 136, 140.
19
11
”inkräktarna” är stor, och man misstänker att de är spioner, eventuellt från det Osmanska
imperiet.
Szå kan man ther aff wäll förmärckie, Effter the hafva Germundte pasbord, och icke
wele drage aff landet, att thet är en förrädare hop, som her jn j landet att förkunskape
oss, förskickede äre. Och see förthenskuld för gått ahn, att the med det snareste wijstes
her aff landet.21
Under 1600-talet gjordes flera försök att hitta en ”slutgiltig lösning” på ”tattarplågan”. Både
en och två gånger lagstadgade man om att alla zigenare skulle avrättas, men det hade mycket
liten effekt. Trots att nästföljande sekel innebar en viss lättnad på diskrimineringen runt om i
Europa, skärptes utlänningspolitiken i Sverige på grund av den ekonomiska kris som landet
drabbats av efter stormaktstidens slut.22
1800-talet såg filantropin göra insteg även i Sverige, men redan tidigt in på 1900-talet tog de
rasbiologiska idealen över, och man menade att alla ”landstrykare”, där både tattare och
zigenare räknades in, borde steriliseras. Man såg dem som ” […] icke anpassningsbara och i
betydande grad farliga element23”.
Framemot 1960-talet tillsattes en ”zigenarkonsult”, vars uppgift var att föra zigenarnas talan i
olika ärenden. Han skulle vara en person som ”vunnit deras förtroende” och ansågs insatt i
deras situation, och trots att Montesino är tydlig med att konsulenten tillsattes på felaktiga
grunder, så framhäver hon ändå att några positiva förändringar skedde som ett resultat av
tillsättandet av denna konsulent. Bland annat startades vuxenutbildning, och man lade stort
fokus på att få romska barn att gå i skolan. Tydligt är dock att myndigheterna inte ansåg att
romerna visste sitt eget bästa, de behövde hjälp utifrån av en ”expert”.24
Det som mitt arbete tillför till detta forskningsläge är dels djupdykningen i de olika
perioderna, dels den vetenskapliga syn som inte framträder tydligt i något av de andra
arbetena. Frasers verk handlar i och för sig inte om svenska romer, men som sagts tidigare
måste hans arbete i princip tas med, då han ses som en stor auktoritet på området.
Montesino, Norma (2002); Zigenarfrågan - intervention och romantik, Socialhögskolan i Lund, s.37. Med
”Germundte pasbord” avses de pass som utfärdades av ståthållaren på Kalmar Slott, Germund Svensson Some
(Etzler, Allan (1944), Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige, Almquist & Wiksells Boktryckeri AB:
Uppsala, s.47)
22
Montesino, Norma (2002), s.43, s.47–52.
23
Montesino, Norma (2002), s. 109.
24
Montesino, Norma (2002), s.135-138, s.161f, s.182.
21
12
Birgitta Svenssons avhandling berör uteslutande ”tattarna”, där romerna visserligen ingår
fram till strax efter sekelskiftet 1900, men hon tar inte med den grupp som under en lång tid
gick under benämningen ”zigenare”, där majoriteten idag kallar sig romer. Svensson tar inte
heller med den vetenskapliga synen i någon större utsträckning, utan fokuserar på
myndigheternas syn.
Montesinos avhandling tar med socialvetenskapens syn på romer, men inte så mycket mer.
Hon undersöker nästan bara relationen mellan staten och romerna, och alltså inte i så stor
utsträckning relationen mellan vetenskapen och romerna. Någon direkt djupdykning i de
senare epokerna görs inte heller, eftersom Montesino valt att ta med romernas historia ända
från Gustav Vasas dagar till nutiden.
1.6 Tattare, resande, zigenare, romer, och gypsies
Som förmodligen redan framkommit är det lätt att bli förvirrad om man ser alla termer som
används för att definiera de olika folkgrupper som vi har att göra med i denna uppsats. Därför
ska jag här försöka göra en översiktlig begreppsdefinition där jag redogör för de olika
termernas innebörd under olika tidsepoker.
Tattare är från början ett samlingsnamn för alla typer av lösdrivare. Rent etymologiskt tros
ordet komma från de mongoliska tartarer som invaderade Östeuropa på 1200-talet. Först vid
sekelskiftet 1900 började man särskilja ”tattarna” från ”zigenarna”, som då börjat emigrera till
Sverige från Östeuropa och Balkan.25
Resande är ”tattarnas” benämning på sig själva, och numera också den politiskt korrekta
termen. ”Tattare” ses av naturliga skäl som en nedsättande benämning, och även om termen
”resande” användes av dem själva redan från första början, kom den alltså inte att bli officiellt
gällande förrän vid 1900-talets slut. 26
Zigenare särskiljdes som sagts tidigare från ”tattare” i början av 1900-talet, och ordet kommer
ytterst från det grekiska ordet Atsinganos, som betyder ungefär ”de som inte rör”. Detta kan
Nationalencyklopedien (NE), band 18, (1994), Bokförlaget Bra Böcker: Stockholm. Uppslagsord: tattare.
Även band 20, uppslagsord: zigenare.
26
NE, band 18, uppslagsord: tattare.
25
13
man koppla till romernas renhetskultur, och ordet ”zigenare” fortsatte att användas i offentliga
sammanhang ända in på 1990-talets slut. 27
Romer är liksom resande en självdefinierande term, som de som kallades för ”zigenare” länge
använde om sig själva innan allmänheten började göra det, och som idag är det allmänt
accepterade termen. Etymologiskt är ordet härlett från ”rom” som betyder ”gift man” eller
bara ”man”, men nu används det alltså både av myndigheter och av romerna själva som en
självdefinierande term för en social grupp. 28
Gypsies brukar ses som det engelska ordet för ”romer”, även om det är en förenkling. Termen
användes redan på 1500-talet eller till och med ännu tidigare, och kan härledas från det
faktum att man i England trodde att romerna kom från Egypten. Detta var något som romerna
själva gärna hävdade, eftersom de sett att engelsmännen såg egyptier som exotiska och
därmed behandlade dem bättre29.
När Angus Fraser i sin bok talar om ”gypsies” använder han det för romska folk över hela
Europa, som sinsemellan har egna definitioner på sig själva. Detta är Fraser högst medveten
om, men han använder ändå ordet ”gypsies” för att inte krångla till det 30. På samma sätt
kommer jag att använda mig av ordet ”romer”, även om jag skulle kunna vara mycket mer
precis och nämna exakt vilken gren av det romska folket som det rör sig om. Andra forskares
benämningar på resandefolket och romerna kommer att sättas inom citationstecken om jag av
språkmässiga skäl måste använda mig av dem utanför citaten. Detta gör jag för att visa att det
inte är benämningar som jag själv ställer mig bakom, utan som jag ser som diskriminerande
och nedsättande.
1.7 Historisk bakgrund
De första romerna ska alltså ha kommit till Sverige på 1500-talet, och då hävdade de själva att
de kom från Egypten, ett felaktigt rykte som skapats av de européer som de först stötte ihop
med. Ganska snabbt började misstankar väckas mot främlingarna, främst för deras mörka hy
27
NE, band 20, uppslagsord: zigenare.
Ibid.
29
Fraser, Angus (1995), s.10, s.112-120.
30
Fraser, Angus (1995), s.1-9.
28
14
och annorlunda livsstil, och i Gustav Vasas registratur syns som tidigare visats att man trodde
att romerna var spioner, eventuellt från det Osmanska imperiet.31
Under 1500 och 1600-talet förklarades alla romer vara hedningar, och som sådana blev de
bannlysta oavsett vilket land de kom till. Detta gjorde att de tvingades till en nomadiserande
livsstil, något som bara ökade på misstänksamheten mot dem från européernas sida. Livsstilen
var så annorlunda från hur de bofasta var vana att leva så att de helt enkelt inte kunde tro att
de kringresande romerna var hederliga människor.32
Under 1600-talet gjordes flera försök från myndigheternas sida att göra sig av med romerna
för gott. År 1637 utfärdades det så kallade ”tattarplakatet”, som sade att alla romer - och även
resande- skulle utvisas inom ett år, och de som inte utvisats fick gemene man lov att slå ihjäl.
Åtgärden fick mycket liten effekt, för kort därpå utfärdades ett liknande dekret, utan någon
större effekt.33
1686 skedde en tillfällig helomvändning i synen på romer. Nu accepterades de istället i
svenska församlingar, men bara om de var bofasta och laglydiga. Denna attitydförändring
berodde mycket på att man inte längre trodde att de hårda tagen skulle ge något resultat i
myndigheternas strävan att bli av med ”zigenarproblemet”. Många romer sändes ut i krig
under stormaktstiden, och enligt ryktet var de goda soldater. Under 1700-talet fortsatte
utvisningen av romer, även om det nu fötts vissa tankar om att romerna var exotiska och att de
förde ett romantiskt, bohemiskt liv som var eftersträvansvärt. Samtidigt fanns diskursen om
”den ädle vilden” alltid i bakgrunden, det var underförstått att romerna genom att vara
exotiska också var primitiva, och därmed ointelligenta och närmast djuriska i sitt beteende.34
Även om industrialiseringen kom sent i Sverige jämfört med i övriga Europa, gav det samma
effekt för de svenska romerna som det gett för romer över hela kontinenten. Deras
arbetskunskaper, som främst var inom olika typer av hantverk (handsmide, häktmakeri,
kittelflickande, o.s.v.) blev utdaterade och behövdes inte längre. Konsekvensen av detta blev
att många romer förlorade sin enda inkomstkälla, vilket tvingade många till ett liv i
kriminalitet eller i mycket svår misär. Det var just denna misär som det sena 1800-talets
31
Montesino, Norma (2002), s.34-39.
Montesino, Norma (2002), s.34-47.
33
Montesino, Norma (2002), s.41.
34
Montesino, Norma (2002), s.47-53.
32
15
filantropi ville få ett slut på, men föreställningen om att romerna var intellektuellt, socialt och
moraliskt mindervärda levde kvar långt in på 1900-talet.35
Det nazistiska folkmordet på romer är utan tvekan det största övergrepp mot romer som
någonsin begåtts, men det är också ett relativt okänt övergrepp36. Eftersom man inte riktigt
visste vilka romerna var och eftersom världen i stort fokuserade på judarnas lidande i
efterhand, togs romernas öde aldrig upp på agendan. Min undersökning börjar dock innan
denna händelse, då rasbiologin och eugeniken precis fått sitt genomslag i Sverige.
2. Analys
2.1 1920-talet
Arthur Thesleff, den förste forskare vars verk kommer att diskuteras i den här uppsatsen,
borde egentligen inte räknas som vetenskapsman. Han tog aldrig några akademiska
examina37, men sågs ändå som en auktoritet i sin samtid inom forskning om romer 38, eller
”zigenare och tattare”, som man sade då. Dessutom visar hans text tidsandan på ett tydligt
sätt, med flera rasbiologiska inslag och främlingsfientliga tendenser. ”Zigenare och tattare” är
också titeln på den korta men omfattande text från 1919 där Thesleff ger uttryck för sina
åsikter om dessa två folkgrupper, som båda anses utgöra ett stort samhällsproblem. De
rasbiologiska influenserna är tydliga, Thesleff har ett långt avsnitt där han radar upp
”zigenarnas” utseende, som om detta skulle vara avgörande för deras karaktär39.
I denna beskrivning kan nämnas deras ”vilda utseende”, med det ostyriga håret, den mörka
blicken, den stora näsan och den mörka hyn.40 Alla dessa är attribut som för 1920-talets
människor säkerligen var signaler på en opålitlig och farlig natur, vilket kan kopplas till
bilden av judar eller araber.41
35
Se bl.a Montesino (2002), s.53f och Svensson (1993), s.99, 128.
Gerner, Kristian & Karlsson, Klas-Göran (2011), Folkmordens historia: perspektiv på det moderna samhällets
skuggsida, Atlantis: Stockholm, s.190-193. Se även inrikesdepartementets utredning från 1997: Romer i Sverigetillsammans i förändring, s.16.
37
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991); Vi kallar dem zigenare, Alfabeta förlag: Stockholm, s.25.
38
www.runeberg.org/nfcr/0457.html 20/3 2014, ”Thesleff”.
39
Thesleff, Arthur (1919); Zigenare och tattare, Stockholm, s.74.
40
Ibid.
41
Se bla Said, Edward (2003); Orientalism, Penguin: London, s.108, 205.
36
16
Samtidigt som Thesleff är mycket hård mot både romerna och resandefolket i sin text,
framhäver han också att den förföljelse de tvingats utstå ”omöjligt kunnat vara grymmare” 42. I
norra Europa har man, enligt Thesleff, försökt att använda sig av mer humana metoder, men
ändå har ”zigenarna” och ”tattarna” inte velat slå sig ner. Just oviljan att bli bofasta ser
Thesleff som ett av de största problemen, och han menar att det beror på en slags inneboende
anarkism hos romerna och resandefolket. Som han själv säger: ”Zigenaren kan ej binda sig
vid någon ort, emedan han ej vill underordna sig ett lagbundet samhälles eklaste fordringar.”43
Angus Fraser hävdar istället att den kringresande livsstilen för många romer var en medveten
strategi som man använde sig av för att inte behöva beblanda sig med gadje (icke-romer), som
man såg som orena. Många tvingades förstås vandra vidare, vilket Fraser också påpekar, men
somliga gjorde det alltså av helt andra anledningar.44
Konstruktionen av romerna och resandefolket som en social grupp görs alltså av Thesleff
utifrån föreställningar om deras gemensamma livsstil, en livsstil som beskrivs som
kringflackande av för allmänheten outgrundliga anledningar. Någon kultur har de inte, anser
Thesleff, han menar att de är ”ett kulturens parasitfolk45”, och att ”deras samfumnd bildae den
fullständiga motsatsen till kultur46”. Å andra sidan uppskattar Thesleff deras musik och dans,
vilket emotsäger hans tidigare fördömande av den romska kulturen.
”Tattarna” beskrivs av Thesleff som en blandras mellan svenskar och de nyligen anlända
”zigenarna”. Dessa zigenare bör inte förväxlas med ”äkta” zigenare, som enligt Thesleff
kommit till Sverige från Baskien. Att zigenare och svenskar blandas ser Thesleff som en stor
fara, han säger att ”sådana avkomlingar äro i allmänhet ostadiga till lynnet och åstadkomma
tvedräkt och slitningar på många håll, icke blott inom familjen utan också i samhället47”. Det
sägs aldrig explicit, men man behöver bara läsa mellan raderna för att förstå att den enda
lösningen Thesleff kan se på detta problem- då både ”tattarna” och ”zigenarna” anses som
mycket fertila - är att de förhindras från att reproducera sig över huvudtaget. Hotet mot den
svenska rasen finns alltid där, även om Thesleff inte tar upp det uttryckligen.
42
Thesleff, Arthur (1919), s.73.
Ibid.
44
Fraser, Angus (1995), s.319.
45
Thesleff, Arthur (1919), s.76.
46
Ibid.
47
Thesleff, Arthur (1919), s.82.
43
17
Från detta tal om ett hot mot den svenska rasen är stegt inte långt till den stora statliga
utredningen från 1923, som inte bara behandlade romer och resande, utan lösdrivare i största
allmänhet. Här framhäver man att kriminaliteten är utbredd bland dessa grupper, i synnerhet
är det vanligt med bedrägeri48. Till och med ”tattare” och ”zigenare” med ”späckade
plånböcker49” ägnar sig åt tiggeri och annan kriminell verksamhet, om man ska tro
utredningen.
För att få bukt med kriminaliteten måste man spärra in hela familjen, det slår utredningen
tidigt fast. Eftersom även kvinnor och barn ägnar sig åt bettleri, ficktjuveri med mera så
räcker det inte med att endast spärra in familjefadern.50 Genom att göra detta visar man tydligt
folket att kriminalitet aldrig går att isolera till en enskild individ, och hela familjen blir på så
sätt en ”moralisk måttstock”, för att använda Birgitta Svenssons begrepp.
Utredningen gör en tydlig skillnad mellan romer och resandefolk. Medan de senare var
svenska medborgare och därmed inte kan utvisas, räknades de förstnämnda som inkräktare
och ansågs därmed inte behöva behandlas med samma försiktighet. Även för ”tattarna” har
utredningen en lösning, nämligen sterilisering.51 Detta är i och för sig bara en åtgärd som kan
vidtas mot de kriminella eller de som lider av någon slags ”sinnessjukdom”, men eftersom
definitionen på vad en sinnessjukdom var vacklade ganska mycket under denna tid, kunde
även fullt friska personer bli steriliserade.52
Trots att kriminaliteten belyses mycket mer här än hos Thesleff, framkommer det ändå tydligt
att den kringflackande livsstilen är det största problemet. Åtminstone för resandefolket kan
utredningen se en lösning, som den man använt sig av i Norge där barn till resande
omhändertagits och placerats i särskilda hem, medan föräldrarna erbjudits arbete och bostad.
Det har kostat den norska staten dyrt, men någon annan rationell lösning kan utredningen inte
finna.53
I utredningen framkommer alltså uppfattningar om att resandefolket kan bli integrerat i
samhället. Men när det gäller romerna ser det inte alls lika ljust ut. ”Då zigenarnas inordnande
SOU 1923:2, Förslag till lag om lösdrivares behandling, P. Palmquists Aktiebolag: Stockholm, s.80f.
SOU 1923:2, s.81.
50
SOU 1923:2, s.85.
51
SOU 1923:2, s. 86.
52
SOU 2010:55, s.145f.
53
SOU 1923:2, s.87f.
48
49
18
i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få
zigenarna ur landet”54. Denna till synes drakoniska lösning är ganska långt ifrån vad man kan
finna hos Thesleff, men det finns ändå vissa likheter.
Liksom Thesleff slår utredningen fast att ”tattarna” är en blandras mellan ”zigenare” och
svenskar. Även i utredningen kallas romerna för ”ett kulturens parasitfolk55”, vilket intressant
nog är exakt samma formulering som Thesleff använder sig av. Uppgifterna om romernas
härstamning är dock inte hämtade från Thesleff, utan från den norske sociologen och
kulturforskaren Eilert Sundt, vilket framkommer i noterna56. Sundt förekommer också i
Thesleffs bibliografi, så det är troligt att de flesta influenserna i båda texterna kommer från
honom.
Avslutningsvis föreslår utredningen ”[S]åsom åtgärder mot tattare och zigenare […] att de
förbjuds vandra; att förbud stadgas mot att hysa tattare; samt att föreskrift meddelas för tattare
att vid sina resor medhava tillstånd för att resa och sälja.” 57 Här bör man i huvudsak lägga
märke till två saker: För det första att resande och romer klumpas ihop, trots att man tidigare
sagt att den enda lösningen för att hantera romerna var att visa ut dem ur landet; och för det
andra att ”tattare” förbjuds resa, samtidigt som allmänheten förbjuds att hysa dem hos sig.
Den senare punkten leder ju till att de måste röra sig vidare, vilket utredningen vill förbjuda.
Anmärkningsvärt är också att romerna och resandefolket får ett stort utrymme i utredningen, i
proportion till hur stor andel av den totala andelen ”lösdrivare” som de faktiskt utgör. Av de
totalt 2600 landstrykare som utredningen räknar med är endast 250 romer, medan cirka 850 är
resande.58
2.2 1940 och 50-tal
Allan Etzler fick år 1928 anställning som fängelseassistent på Långholmen59, där han enligt
egen utsago inhämtat mycket av den information som förekommer i hans doktorsavhandling
Zigenarna och deras Avkomlingar i Sverige från 194460. Året dessförinnan blev han filosofie
54
SOU 1923:2, s.89.
SOU 1923:2, 2.321; se även Thesleff, Arthur (1919), s.82.
56
SOU 1923:2, s.321.
57
SOU 1923:2, s.355.
58
SOU 1923:2, s.338.
59
www.sv.wikipedia.org/Allan_Etzler 20/3 2014.
60
Etzler, Allan (1944), s.169.
55
19
doktor i historia61, så att han till skillnad från Arthur Thesleff kan räknas som en etablerad
forskare råder det inget tvivel om.
Just av den anledningen kan man bli en aning förskräckt när man ser de direkt antiziganistiska
åsikter som framkommer i avhandlingen. På ett ställe kallar Etzler romerna för ”de
främmande parasiterna”62, och på ett annat ställe för ”de besvärliga främlingarna”63, och säger
vidare att de till en början togs emot väl när de kom till Sverige, men att man ”mycket snart
kom […] underfund med deras verkliga natur.”64
Återigen tas alltså parasitaspekten upp, såsom den gjorts både av Thesleff och av 1923 års
statliga utredning. Exakt vad man menar när man kallar romerna för parasiter framgår först
när man läser vidare. Romerna har ingen egen kultur, sägs det, och snor därför av andra. De
har inget eget hemland, och ”inkräktar” därför i någon annans hemland. Inte heller försörjer
de sig på ett ärligt sätt, utan de lever på andras bekostnad, vilket inte minst visas i följande
citat från Etzler: ”Den häpnad och medömkan som zigenarna först framkallat förbyttes
mycket snart i allmän irritation. Man gjorde överallt den erfarenheten, att deras pretentioner
voro lika omättliga som deras bedragarkonster mångfaldiga och att saker och ting försvunno,
där de befunnit sig.65”
Både Fraser, Svensson och Montesino bekräftar att dessa åsikter funnits - och finns kvar till
viss del - och att de dessutom inte förändrats särskilt mycket över tid. Liksom Gustav Vasa
såg romerna som inkräktare på sin tid, beskriver Etzler dem som inkräktare mer än 400 år
senare. Den sociala konstruktionen här är alltså väldigt livskraftig, eftersom man hela tiden
haft i princip samma bild av romer när det gäller den här aspekten. Det är möjligt att bilden
förstärkts med nationalismens framväxt under 1900-talet, men detta går inte att säga med
säkerhet eftersom jag inte undersökt de tidigare århundradena tillräckligt utförligt.
1956 års statliga utredning använder Etzlers avhandling som ensam källa till avsnittet om
romernas historia66. Även om Etzler i övrigt har åsikter som går att ifrågasätta, stämmer det
mesta i hans historiebeskrivning överens med det som skrivs på andra håll. Utredningen har
61
www.sv.wikipedia.org/Allan_Etzler
Etzler, Allan (1944), s.62.
63
Etzler, Allan (1944), s.69.
64
Etzler, Allan (1944), s.46.
65
Etzler, Allan (1944), s.29.
66
SOU 1956:43- Zigenarfrågan. Betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning, s.34.
62
20
en betydligt mildare ton än Etzler, men påpekar samtidigt att ”varje individ inom denna
fåtaliga minoritet representerar ett problem i ett eller annat avseende.67”
Fortsatt ses den kringflackande livsstilen som det största problemet, och utredningen menar
att detta lett till kriminalitet bland romerna. Diskrimineringen mot romer uppmärksammas
betydligt mer än tidigare, och utredningen pekar på bristande kunskap om dem som en av
huvudorsakerna till denna diskriminering.68
Även analfabetism lyfts fram som ett svårt problem, som enligt utredningen inneburit och
fortfarande innebär stora problem för romerna. Analfabetismen kan man endast få bukt med
om man först gör romerna bosatta, påpekas det.
Förutom att de inte kan läsa och skriva och därigenom ordna för sig på sätt de önskar,
har de till följd av att de i generationer levat ett undertryckt och isolerat liv utanför
samhällets gemenskap inte fått den kraft och frimodighet, som erfordras för att ge sig i
kast med alla problem. Deras erfarenheter av samhället har istället gjort dem rädda för
och misstänksamma mot såväl myndigheterna som den bofasta befolkningen.69
Slutsatsen som dras liknar den som Fraser gör i sin analys, vilket åter igen visar på att
utvecklingen i forskningen om romer går långsamt. På 40 år har ingenting förändrats, verkar
det, man drar samma slutsats utan att fundera över vilka åtgärder som kunnat vidtas till
skillnad från de som faktiskt vidtogs och uppenbarligen inte fick någon större synbar effekt.
2.3 1960 och 70-tal
Carl-Herman Tillhagen var etnolog och kulturforskare, och arbetade som intendent på
Nordiska museet mellan 1961-7270. Dessförinnan satt han som sakkunnig i Expertgruppen för
vissa zigenarfrågor, och gjorde bland annat en intervju som kom med i 1956 års utredning71.
På grund av denna position kan det möjligen vara lite vanskligt att ta med Tillhagens arbete
som representant för den vetenskapliga synen, men Tillhagen var forskare innan han fick
67
SOU 1956:43, s.11.
SOU 1956:43, s.12.
69
SOU 1956:43, s.18.
70
www.sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Herman_Tillhagen 4/2 2014.
71
SOU 1956:43, s.98.
68
21
uppdraget av arbetsmarknadsdepartementet att sitta i expertgruppen, och benämns dessutom
på framsidan av sin bok som ”vår främste expert på zigenarfrågan”72.
Även om Tillhagen vid flera tillfällen kallar romerna för ett nomadfolk, så påpekar han också
att ingen människa har en naturlig drift att vandra. Romerna har tvingats till en kringflackande
livsstil av olika orsaker, och denna livsstil har i sin tur fött misstro hos omgivningen.
Kriminaliteten som uppstått hos romerna ser Tillhagen som en naturlig konsekvens av deras
kringflackande liv, och inte som någonting som ligger naturligt hos dem redan från början.
Folktanken har här enligt modern samhällsforskning oftast förväxlat orsak och verkan.
Det är nämligen dessa gruppers nomadism, fattigdom och låga sociala status som i hög
grad bidragit till att tvinga fram deras kriminalitet, det därav födda föraktet har stängt
dem ute från varje ”hederligt” arbete och pressat dem till att åta sig ”vanhedrande”
sysslor, vilket i sin tur fört till tabubestämmelser rörande dem o.s.v och allt detta i en
kretsgång som forna tiders samhälle var ur stånd att bryta.73
Även Fraser och Svensson påtalar hur romerna tvingats ta yrken som ingen annan ville ha,
och hur de då utestängdes från samhället eftersom deras yrken hade så låg status. Sedan finns
det andra aspekter av romernas karaktär som inte tas upp varken av Fraser, Svensson eller
Montesino, men som Tillhagen ser som en utmärkande egenskap för dem. Tillhagen berättar
nämligen om romer som låtsas vara rikare än de egentligen är, för att de sett hur rikedom ger
status. Detta har lett många till att tro att romerna är rika, något som Tillhagen direkt avfärdar.
”[…] påståendet att zigenarna skulle vara rika är falskt. Liksom bland svenskarna finns det
även bland dem fattiga och mindre fattiga, ja, rent av några som har en icke föraktlig sparad
slant, men ingen av dem är rik i den mening vi inlägger i detta begrepp.”74
Tillhagen menar att för att överhuvudtaget kunna få ett fast arbete måste romerna först bli
bofasta. Den stora majoriteten är det redan, men de saknar istället förmågan att läsa eller
skriva, vilket i sig också är ett stort problem. Även om Tillhagen ser positivt på utvecklingen
av romernas sociala situation, beklagar han att deras kultur är utdöende. Med en förändrad
livsstil förändras också kulturen, något som enligt Tillhagen ser som tråkigt, men oundvikligt.
Han vill helst se positivt på framtiden, och berör därför inte den romska kulturens
72
Tillhagen, Carl-Herman (1965); Zigenarna i Sverige, Natur och Kultur: Stockholm.
Tillhagen, (1965), s.19.
74
Tillhagen, (1965), s.45.
73
22
försvinnande närmare.75 ”Vårt zigenarproblem är snart inget problem längre”, säger han, ”
[D]en onda cirkel som höll zigenarna fångna är bruten.”76
Genom att helt och hållet integreras i det svenska samhället försvinner alltså de största
problemen för romerna i Tillhagens mening. Han höjer inte rösten för att deras kultur måste
bevaras, vilket möjligen kan ses som ett bevis på att han trots sin positiva inställning inte är
helt och hållet positivt inställd gentemot romerna. Vad han däremot höjer rösten mot är den
rasdiskriminering som alltid kommer att lura bakom hörnet, och som måste bekämpas med
särskilda medel.
Dumhet, rasfanatism, intolerans och fördomar utrotas icke med förbannelser, hot och
hårda ord, inte ens med lagstiftningsåtgärder. En paragraf i en kunglig förordning kan
aldrig omvända en rasfanatiker. Men saklig upplysning, kunskaper och ett påpekande
av intoleransens konsekvenser kan göra det. Det lönar sig att vara tolerant även mot den
intolerante.77
Den ”moraliska måttstocken” som romerna tidigare utgjort har helt försvunnit i Tillhagens
arbete. Den sociala konstruktionen finns å andra sidan kvar, även om den är mycket svagare
än tidigare. Med en allt mer utdöende romsk kultur kan Tillhagen inte se romerna som en
heterogen social grupp, vilket man kan sluta sig till av hans uttalanden.
Under 1970-talet gjordes ingen större utredning om romernas situation, och fokus flyttades
från romernas historia till deras integration i samhället. Detta syns tydligt i den utredning som
jag valt att ta med; Organiserad invandring av vissa zigenare. Här är man väldigt noga med
att specificera vilka romer som omfattas av denna åtgärd, man benämner dem som ”socialt
handikappade”78, ett ordval som tydligt visar samtidens syn på romer.
Vad menar man då med termen ”socialt handikappade”? Benämningen inbegriper dålig eller
obefintlig skolutbildning, bristande yrkeserfarenhet, bristande språkkunskaper med mera.
Dessutom begränsar man sig till utomnordiska romer när man talar om de olika
åtgärdsprogrammen, de svenska romerna kommer inte ens med. Att lära sig språket ses som
75
Tillhagen, (1965), s.73-87.
Tillhagen, (1965), s.142.
77
Tillhagen, (1965), s.162.
78
Organiserad invandring av vissa zigenare (1971), Expertgruppen för vissa zigenarfrågor, s.5 (och även på
flera andra ställen).
76
23
särskilt viktigt, den nomadiserande livsstilen tas inte ens upp, så uppenbarligen är den inte
särskilt utbredd längre.79
Den organiserade överföringen av ”socialt handikappade” utomnordiska romer ses som en
försöksverksamhet som kan bli en modell för hur de svenska romerna ska integreras i
samhället. Man skiljer alltså på svenska och icke-svenska romer, något som inte gjorts
tidigare och visar på en ny typ av social kategorisering; för att använda Birgitta Svenssons
terminologi.
Ord som ”stöd” och ”hjälp” förekommer ofta, attityden gentemot romerna är betydligt
mjukare än förut. Samtidigt är man tydlig med att påpeka att hjälpen måste komma utifrån.
Expertgruppen ser tillsättandet av en så kallad ”zigenarkonsulent” som ett viktigt steg i
processen, att romerna ska föra sin egen talan finns inte på kartan.80 Här kan man jämföra
med tidigare tendenser som upptäckts både i materialet till analysen och forskningsläget.
Genomgående har det varit så att man ansett att romerna inte vet sitt eget bästa, och att
utomstående ”experter” måste föra deras talan.
2.4 1990-tal
Under den sista undersökta perioden finns det ingen enskild auktoritet på samma sätt som det
funnits under de andra perioderna, så därför har jag valt ut två vetenskapliga texter för 1990talet. Den första är skriven av Gunni Nordström till sammans med fotografen Björn Myrman.
Nordström är journalist till yrket och därmed kanske inte en företrädare för vad man skulle
kalla ”vetenskap”, men samtidigt en stor förespråkare för romernas rättigheter som ofta
anlitats av myndigheterna vid olika tillfällen.
Nordström ser en tydlig förklaring till romernas utanförskap redan när de först kom till
Europa, hon skriver: ”En bidragande orsak var att det helt enkelt inte fanns plats för någon av
dem; jorden var uppdelad och hantverksskråna bevakade sina revir mot utomstående
konkurrenter. Och det var just hantverkare dessa invandrare råkade vara i stor utsträckning.81”
Här ser vi en helt annan förklaring än hos tidigare forskare, det handlar inte längre om ett
avståndstagande baserat på annorlunda livsstil och kultur, utan på rent ekonomiska grunder.
Expertgruppen för vissa zigenarfrågor (1971).
Expertgruppen för vissa zigenarfrågor (1971).
81
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991); Vi kallar dem zigenare, Alfabeta Förlag: Stockholm, s.18.
79
80
24
Flera källor visar att det endast var en minoritet av romerna som var kringresande, men att
dessa var de som syntes mest och därför blev föremål för myndigheternas åtgärder. Man
gjorde generaliseringar, och lyfte fram den kringresande minoritetens beteende som norm,
vilket den enligt Nordström alltså inte var.82
Själv har Nordström levt tillsammans med romer under längre perioder, och hon verkar ha
hittat en orsak till varför det kan vara så svårt för övriga svenskar att leva tillsammans med
dem. ”Att umgås med zigenare är att dagligen och stundligen vara inbegripen i diskussioner
om vad som är rent och orent, lämpligt eller olämpligt”83, skriver hon. Denna diskussion om
rent och orent kan bli för mycket för någon som vanligen inte tänker på dylika saker, menar
Nordström.
Sedan finns det förstås en hel rad fördomar och ren rasism som satt hinder för de romer som
faktiskt vill ”passa in” i det svenska samhället, om ett sådant begrepp förstås på rätt sätt. Man
vill bevara sin kultur, men samtidigt kunna få en bostad, ett jobb och bli behandlad som alla
andra. Denna strävan att bevara kulturen förs i skarp motvind, Nordström ser den romska
kulturen som i princip utdöd och menar att unga romer idag har hamnat i en slags gråzon där
de varken kan känna sig som romer eller svenskar. Avsaknaden av en identitet leder många in
på en kriminell bana, Nordström ser det som en av de övervägande orsakerna till den ökade
kriminaliteten.84
År 1996 tillsattes en utredning för att bedöma romernas situation i Sverige. Året därpå gjordes
en sammanfattning av de slutsatser som man kom till, och det är denna sammanfattning som
jag valt att använda i mitt arbete. Liksom Nordström är man mjukare i tonen, men framhåller
samtidigt att romerna själva har en del av ansvaret i sitt utanförskap 85. Så här förklarar man
till exempel varför romer i regel tar avstånd från övriga svenskar:
Förhållandet till icke-romer, gadje, har historiskt sett präglats av att romerna inte har
strävat efter att utveckla sina kontakter med dem på ett personligt plan […] En mer eller
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991), s.19.
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991), s.51.
84
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991), s.60.
85
Inrikesdepartementets utredning (1997); Romer i Sverige- tillsammans i förändring, s.31f.
82
83
25
mindre fientlig omgivning och direkt förföljelse har bidragit till att den egna släkten
och gruppen blivit centrala för romsk trygghet och liv.86
Mellan raderna kan man läsa sig till att utredningen på ett försiktigt sätt vill påpeka att
också romerna själva kunnat göra mer för att underlätta integrationen och minska på
fördomarna. Man lyfter dock inte fram bristen på en fast bostad som det största problemet,
vilket till stor del beror på att majoriteten av alla romer är bofasta vid denna tid. Istället tar
man upp den bristfälliga skolgången, det allmänna hälsotillståndet och tillgången till
sjukvård som stora problem som måste lösas.87
Alla förändringar som behöver ske måste göra så tillsammans med romerna, och det är
just därför som titeln på utredningen är Romer i Sverige - tillsammans i förändring. Den
gamla synen på romer som hjälpbehövande offer utan möjlighet till att agera själva får sig
en törn, man vill istället visa att om romerna bara ges möjligheten att påverka sina egna
liv, så kommer det också att ske.88
Den sociala konstruktionen är i stort sett borta, liksom användandet av romerna som en
moralisk måttstock. Istället är det alla andra svenskar som ska ”gottgöra” för vad tidigare
generationer gjort mot romerna. Många romer befinner sig fortfarande i en gråzon, i
synnerhet barn och unga som utredningen vill satsa på.89
Man kan kontrastera Nordströms bok och utredningen mot en bok av en annan känd
förespråkare för romernas rättigheter, nämligen etnologen Karl-Olov Arnstberg. Efter
utgivandet av nyss nämnda bok- med titeln Svenskar och Zigenare- slutade Arnstberg att
anlitas som talesperson för romernas situation, eftersom boken uppfattats som rasistisk.90
Arnstberg är oerhört kritisk mot tidigare forskare, och menar att bostadsfrågan inte alls
behöver vara den viktigaste frågan att lösa för romerna själva.
Först när zigenarna är bofasta tilltros de att kunna ta itu med sina andra problem. Man
kan undra hur de under tidigare århundraden klarat att lösa svåra frågor. Hävdandet att
86
Inrikesdepartementets utredning (1997), s.23.
Inrikesdepartementets utredning (1997), s. 32-37.
88
Inrikesdepartementets utredning (1997), s.44f.
89
Inrikesdepartementets utredning (1997), s.48.
90
www.sv.wikipedia.org/wiki/Karl-Olov_Arnstberg 21/4 2014.
87
26
bostaden är det allra viktigaste är ett etnocentriskt antagande av en värdbefolkning, för
vilken det är självklart sant att bostaden är viktigare än allt annat.91
Vad Arnstberg ser som stora problem för ett underlättande av romernas integration är istället
den kulturella identiteten. Här går han på tvärs mot både samtida och tidigare forskare, och
säger: ”zigenare har inte för svag utan för stark kulturell identitet, vilket gör det mycket svårt
för dem som vill välja ett annat sätt att leva, att verkligen genomföra detta”.92 Eftersom den
romska kulturen är så stark, menar Arnstberg att svenskar och romer inte kan leva sida vid
sida ”helt utan inbördes provokationer” som han säger. Han håller till och med tanken om
oproblematisk samexistens som helt orealistisk.93
Resonemanget är minst sagt provocerande, men Arnstberg tangerar också vad Fraser säger om
romernas utanförskap som en medvetet vald strategi, om än med ett lite annat ordval.
Arnstberg frågar sig vad romerna har att vinna med sitt beteende, och svarar att det framförallt
handlar om ”ett kulturellt sett synnerligen kompetent folk, som finner ett anpassningsmönster
som ibland inte alls passar för gajé. Men som passar dem själva.94”Att inte vilja följa svensk
lagstiftning eller att leva som majoriteten av alla svenskar gör är alltså enligt Arnstberg en
underfundigt uttänkt strategi från romernas sida för att slippa beblanda sig med gadze.
Som sagts tidigare blev reaktionerna på Arnstbergs bok mycket starka från omgivningen, och
han slutade att anlitas som expert i frågan om romernas situation. Att en sådan bok ändå
kunnat publiceras under 1990-talet visar att många gamla fördomar lever kvar, och att inte
särskilt mycket hänt på de 100 år som den här undersökningen spänner över. Frågan är vad för
slags slutsatser man ska dra av detta, men det kommer först under nästa rubrik.
Arnstberg, Karl-Olov (1998); Svenskar och zigenare, Carlssons Bokförlag: Stockholm, s.30.
Arnstberg, Karl-Olov (1998), s.66f.
93
Arnstberg, Karl-Olov (1998), s.220.
94
Arnstberg, Karl-Olov (1998), s.195.
91
92
27
3. Slutsatser och avslutande diskussion
Dessa var de forskningsfrågor som jag utgick ifrån i mitt arbete:
1. Vilken typ av social kategorisering av romer (i form av kultur, boende, beteende etc.)
förekommer i de statliga dokumenten och i de vetenskapliga texterna?
2.
I vilka sammanhang fungerar romerna som en ”moralisk måttstock”?
3. Hur har man försökt hantera romernas situation i relation till integrationen från statens
respektive vetenskapens sida? Vilka åtgärder har man föreslagit ska vidtas för att hantera
situationen, och vad säger dessa åtgärder om synen på romer?
Många saker blev bättre för Sveriges romer under 1900-talet, men när man tog steget in i
nästa århundrade återstod ännu en del att göra. Fortsatt utanförskap, växande
främlingsfientlighet bland omgivningen och en allmän känsla av identitetskris hos många
unga romer rådde, trots att romerna år 2000 fick status som nationell minoritet.
Om man backar bandet 80 år därifrån till 1920, finner man att vetenskap och stat går åt
samma håll, med tydliga rasbiologiska influenser och direkt rasistiska inslag. En man som
Arthur Thesleff, vars auktoritet på området med goda skäl kan ifrågasättas idag, citerades utan
några större betänkligheter. Då var det den kringflackande livsstilen som sågs som det största
problemet med romerna, näst degenerationen av den svenska rasen som man var rädd skulle
uppstå ifall ”tattare” och svenskar beblandade sig. Fraser påpekar i sitt arbete att bofasta
människor generellt sett har en inbyggd misstro mot nomader, vilket kan förklara varför en
sådan misstro uppstod mot romerna.
Romerna definieras som kulturlösa, och benämns i båda fallen som parasiter. Den sociala
kategoriseringen görs utifrån deras livsstil, som anses så annorlunda från den svenska att de
två är helt oförenliga. Enda sättet att få bukt med problemet är att visa ut romerna ur landet,
eller att tvångssterilisera dem om utvisningsförsöken inte ger någon effekt. Eftersom romerna
också definieras som farliga, blir det tydligt att de används som en ”moralisk måttstock”. Det
är djupt omoraliskt att ”parasitera” på andras liv, såsom både Thesleff och 1923 års utredning
kommer fram till att romerna gör.
Man ser att den gamla uppfattningen om romer och resande som ett och samma folk lever
kvar, och att de nyligen tillkomna rasbiologiska rönen ges stor plats. Om romerna får fortsätta
28
leva och bilda familj i Sverige, så menar man att det kan inverka mycket skadligt på hela
svenska samhället, men inte minst på den svenska rasen.
Tjugo år senare har man lämnat det rasbiologiska tänket något, men det finns fortfarande kvar
i ganska stor mån. Här lyfts istället kriminaliteten fram som den mest utmärkande egenskapen
hos romerna. Denna ser man som given från deras genetiska förutsättningar, det är inte brottet
i sig som är farligt utan den som begår det. Användningen av romerna som en ”moralisk
måttstock” blir alltså framträdande under 1940-talet.
Allan Etzler kategoriserar romerna som bedragare, de är enligt honom experter på att lura
gadze på olika sätt. Hur goda intentioner svenskarna än har när de tar emot romerna, visar sig
dessa intentioner vara helt förgäves när romernas ”sanna natur” uppenbarar sig, som Etzler
talar om. Kriminaliteten anses vara naturgiven, i stället för att vara en konsekvens av att deras
livsstil inte längre kan försörja dem, såsom Fraser talar om.
1956 års utredning vill inte gå fullt så långt som Etzler, även om det medges att
kriminaliteten är utbredd hos romerna. Här ser man istället begynnelsen till en
attitydförändring gentemot romerna, man tar med saker som diskriminering och bristande
kunskap hos omgivningen som bidragande orsaker till romernas utanförskap.
Om man bara kan göra romerna bofasta, så blir det mycket enklare att lösa alla andra problem
som finns. Detta är en slutsats som både Etzler och den statliga utredningen kommer fram till,
men Etzler lyfter inte fram analfabetismen på samma sätt som utredningen gör. Nummer ett
på dagordningen är att ordna en bostad till romerna, nummer två är att lära dem läsa och
skriva, vilket i sin tur kan hjälpa till att lösa problem nummer tre; att få dem ut på
arbetsmarknaden. Att man tror att en fast bostad ska lösa alla problem säger en del om hur
man ser på romer. Det är deras kringflackande liv som drivit dem till en kriminell eller i andra
avseenden ”besvärlig” livsstil i de flesta svenskars ögon.
Intressant att påpeka är att Förintelsen överhuvudtaget inte kommer på tal, och man kan
spekulera över varför det är så. Kanske känner myndigheterna inte till den totala omfattningen
av nazisternas folkmord på romer, eller så ligger Förintelsen ännu för nära i tid för att kunna
tala om den.
29
Bara nio år senare, när Carl-Herman Tillhagen presenterar sina åsikter kring romernas
situation, är det tydligt att man gått från att skuldbelägga romerna till att snarast skuldbelägga
deras omgivning. Man vill hjälpa dem nu, och det bästa sättet är återigen att ordna en fast
bostad åt dem. Tillhagen är kanske en aning naiv när han säger att ”zigenarproblemet” snart är
ett minne blott bara för att majoriteten av alla romer blivit bofasta, men samtidigt har mycket
blivit bättre sedan Etzlers tid.
Tanken om nomadismen som något djupt inrotat inom romsk kultur är något som Tillhagen
direkt avfärdar, ingen människa har en naturlig drift att ständigt vara på resande fot enligt
hans mening. Här missar han i och för sig de många nomadfolk världen över som självmant
valt att fortsätta den traditionella livsstilen, trots att andra alternativ finns. Men å andra sidan
kan man argumentera för att även dessa människor tvingas leva ett kringflackande liv, och att
detta i sin tur sänker deras status i mångas ögon.
Något annat som framkommer i Tillhagens text är att romerna själva inte anses förmögna att
förändra sin situation. Detta kan endast göras med hjälp av en ”expert”, en så kallad
”zigenarkonsult”. Montesino verkar i sin avhandling vara en aning kritisk till tillsättandet av
en konsulent, men samtidigt visar hon hur myndigheterna i allt större utsträckning blev
engagerade i romernas sak, vilket i sin tur ledde till en rad konstruktiva åtgärder.
1971 års utredning om ”invandring av vissa zigenare” har som ambition att användas som
modell för hur de i Sverige redan bosatta romerna ska integreras i det svenska samhället. Om
man kan få de ”socialt handikappade” romerna att bli integrerade, då borde det inte vara så
svårt att också integrera övriga romer, tycks en av slutsatserna vara. Med denna term avses de
som har svårt att läsa och skriva, eller de som på grund av andra orsaker har svårt att anpassa
sig till samhället.
Utredningen vill främst satsa på ungdomar, eftersom de är romernas framtid. Många romska
ungdomar känner sig kluvna mellan det traditionella och det nya, något som utredningen
känner till och vill åtgärda. Man föreslår att en ”zigenarkonsulent” ska tillsättas för att föra
romernas talan, någon egen representation kommer inte på tal. Trots att ambitionen gått från
att skuldbelägga romerna till att vilja hjälpa dem, är det tydligt att romerna själva inte anses
veta vad de själva vill ha och behöver.
30
Innan jag började läsa det material som skulle utgöra grunden till avsnittet om 1990-talet,
trodde jag att jag skulle hitta en konsensus bland forskarna om att de tidigare årens
diskriminering gått allt för långt, och att mer ordentliga åtgärder måste vidtas för att
åstadkomma en förändring. Istället fann jag två helt olika uppfattningar hos Nordström och
Arnstberg, där den förstnämnda vill bevara romernas kultur och skuldbelägger det svenska
samhället för romernas utanförskap, medan den sistnämnde istället säger att han omöjligen
kan se hur svensk och romsk kultur ska kunna existera sida vid sida, och dessutom lägger en
stor del av skulden på romerna själva.
Någon social kategorisering förekommer nästan inte hos Nordström, det enda som hon ser
som avvikande mot den svenska kulturen är romernas ständiga tal om renhet i alla dess
former, något som inte nödvändigtvis behöver ses som negativt. Den moraliska måttstocken
är också borta, snarare är det ”vi svenskar” som får en uppläxning för alla de brott ”vi” begått
mot romerna.
1997 års utredning kommer rent kronologiskt mellan de två andra texterna som jag valt att ta
med, och därför vill jag behandla den innan jag går in på vad man kan utläsa av det som
Arnstberg säger. Utredningen slår fast att romerna inte längre kan stå utanför i diskussionerna
om och förhandlingarna kring deras egen situation när det gäller bostad, sjukvård,
svenskkunskaper och framtid. Om förändringar överhuvudtaget ska åstadkommas måste det
ske tillsammans med romerna, vilket man trycker på redan med titeln på utredningen.
Högst upp på agendan står att få unga romer att gå i skolan. Genom att satsa på barn och
ungdomar hoppas man komma tillrätta med de svårigheter som kan uppstå för vuxna romer
som inte fått vare sig undervisning i svenska eller rätten att bestämma över sin egen situation.
Samtidigt sticker utredningen inte under stolen med att romerna själva har en del av skulden i
sitt eget utanförskap, eftersom de historiskt sett inte ”ansträngt sig för att utveckla sina
relationer” med gadze ”på ett personligt plan”, som det heter i citatet.
Här kan man se en annan bild än den som Nordström målar upp. Hon vill inte ge romerna
skulden för deras utanförskap, istället menar hon att det svenska samhället motarbetat dem
genom att inte låta deras kultur ta sig uttryck och genom brist på förståelse för varför romerna
agerar som de gör. Att hålla sig på avstånd från gadze är en överlevnadsstrategi, som Fraser
också påpekar.
31
Men, tanken om att all skuld inte kan läggas på svenskarna och det svenska samhället lever
vidare, och får fäste hos Karl-Olov Arnstberg. Han menar att tidigare generationers forskare
varit alldeles för försiktiga när de talat om romer, och att de inte vågat säga hur verkligheten
egentligen ser ut. I Arnstbergs ögon är Tillhagen en naiv drömmare när han säger att
”zigenarproblemet” snart är ett minne blott, problemet kvarstår och har dessutom blivit
betydligt mer komplext enligt Arnstberg.
På tvärs mot alla andra forskare i min undersökning hävdar Arnstberg att romernas kultur inte
alls är utdöende. Tvärtom bedömer han den som synnerligen livskraftig, och därmed också
farlig för det svenska samhället. Även om ordet ”parasit” aldrig förekommer kan man höra det
eka i bakgrunden, och det är inte långt ifrån att Etzlers och Thesleffs åsikter kommer igen hos
Arnstberg.
Romerna som moralisk måttstock kommer också tillbaka, genom att säga att den romska
kulturen är väldigt stark och att det är just de specifikt romska inslagen som gör romerna
kriminella, så företräder Arnstberg åsikten att man kan titta på hur romerna beter sig och
utifrån det bilda sig en klar uppfattning om vad som är moraliskt rätt.
Vad Svenskar och zigenare visar är att även hos dem som anses förespråka romernas
rättigheter och stå upp för att diskrimineringen mot romerna ska avta, så finns det åsikter som
inte är kompatibla med den pro-romska inställningen. Bedömare dömde ut Arnstbergs bok
som rasistisk, men att den trots allt publicerades visar hur långt kvar det fortfarande är till den
punkt då alla forskare är överens om vilka diskrimineringen riktats mot när det gäller
relationen mellan romer och övriga svenskar.
Sammanfattningsvis kan man säga att romerna länge kategoriseras utifrån sin livsstil.
Nomadiserandet tas upp som den mest utmärkande aspekten av deras kultur, den definierar
vilka de är och vad de sysslar med. Genom nomadiseringen växer föraktet mot dem fram från
den bofasta befolkningen, eftersom den framstår som så annorlunda. Dessutom visar det sig
att romerna inte har någonting emot att lura gadze för att hålla dem på avstånd, eftersom
denna taktik hjälpt dem att överleva genom århundradena.
32
Jag tror att man kan förklara detta med att om någon tror att man är opålitlig, då blir man till
slut också det för att bekräfta den andres bild av en själv. Detta är en försvarsmekanism som
finns hos alla människor, och att bryta sig ut ur en sådan cirkel är inte så enkelt. Först när man
inser att strategin inverkar negativt på ens eget liv väljer man att ändra på den, och detta är
vad som börjar ske när vi kommer fram till 1960-talet.
Från att ha kategoriserats som nomader börjar man se hur romerna kommit att hamna i
samhällets utkanter. Det är inte inbyggt i deras gener att vandra omkring, omständigheterna
har tvingat dem till det. På samma sätt har en fientlig omgivning tvingat dem att vara på sin
vakt, vilket skapat en misstro mot myndigheter och mot icke-romer.
I många sammanhang fungerar romerna som en ”moralisk måttstock”. Man kan se det
genomgående från Thesleff till Etzler, med en viss försvagning hos Tillhagen och 1971 års
utredning, innan aspekten förstärks igen med Arnstberg. Det är inte bara det rent kriminella
som tas upp för att skapa bilden av en moralisk måttstock, utan också romernas livsstil i
största allmänhet.
Från 1920-talets drakoniska förslag om utvisning och tvångssterilisering som visar på en
mycket negativ människosyn, går utvecklingen mot mer ”xenofiliska” förslag, eller vilket
begrepp man nu ska använda. Man föreslår att utöka undervisningen i svenska, att sträva mot
att utrota analfabetismen och att få så många romer som möjligt att gå i skola. Via
utbildningen kan man få ett fast, lönebaserat arbete som inte föraktas av omgivningen likt de
yrken som romerna ursprungligen hade.
Inställningen är dock att romerna är i princip hjälplösa, de vet inte själva sitt eget bästa och
förstår inte en välmenande gest från omgivningen. Således måste en ”expert” anlitas, en
”zigenarkonsult” som anses vara insatt i romernas situation och ha förtroende hos dem.
Senare skulle man komma att förkasta denna idé, samarbete på lika villkor var receptet för
framgång.
Relationen mellan den svenska och den romska kulturen har alltid varit känslig, eftersom
romernas kultur uppfattats som så avgjort främmande från det svenska samhällets sida att
samexistens mellan de två kulturerna setts som helt omöjligt. Under den tidigare delen av
1900-talet ansåg man att bedrägeri och kriminalitet var en del av romernas kultur, på samma
33
sätt som det kringflackande livet var det. Omkring 1960-talet ändrades uppfattningen, då
förstod man att kriminaliteten kom sig av omständigheterna, och att den nomadiserande
livsstilen blivit påtvingad romerna av andra, närliggande omständigheter.
Redan då, på 60-talet, såg forskare som Tillhagen att den romska kulturen var utdöende. På
1990-talet kommer så istället en våg av återuppväckande, man strävar efter mångfald och
multikulturalism, och hos romerna själva föds en lust att hitta tillbaka till sina rötter. Inte alla
väljer dock att gå denna väg, många fastnar någonstans mellan sina förfäders kultur och den
kultur som dominerar i värdlandet. Samtidigt finns det röster som Arnstberg, som tvärtom
hävdar att den romska kulturen aldrig varit starkare, och att romernas strategier för att hålla
sin kultur vid liv kan vara skadliga eller direkt farliga för det svenska samhället.
Finns det förespråkare för någonting så finns det alltid motståndare, och i takt med att de proromska rösterna blir allt fler ökar också främlingsfientligheten. Myndigheterna och forskarna
försöker visa upp en enad front mot rasismen och diskrimineringen, men det är inte så lätt när
folk ”ur deras eget led” visar sig ha böjelser mot motståndarsidan.
Romerna har alltid varit samhällets olycksbarn, ända sedan de första romerna kom till Sverige
på 1500-talet. Trots att de knappast utgjort en särskit stor procent av befolkningen, har de fått
myndigheterna att sätta igång jättelika utredningar och forskarna att lägga ner sida efter sida
för att reda på vilka dessa främlingar är. Oftast har båda sidor kommit fram till att romerna
utgör ett problem, det är först de senaste 50 åren som man kan se en vändning mot något mer
positivt.
Idag återstår ännu mycket att göra. Många romer lever i utanförskap, och kämpar mot de
fördomar som finns mot dem. Deras kultur reser sig likt Fågel Fenix ur askan, och så vill även
romerna kunna resa sig till slut. För att detta ska kunna ske krävs en ömsesidig ansträngning,
ett samarbete över alla kulturella gränser. Först då kan romerna i Sverige känna sig som en del
av det svenska samhället, och övriga svenskar kan känna att Sverige verkligen är det
föregångsland för jämställdhet och jämlikhet som vi utger oss för att vara.
34
4. Käll- och-litteraturförteckning
Källor
Arnstberg, Karl-Olov (1998); Svenskar och zigenare, Carlssons bokförlag: Stockholm.
Etzler, Allan (1944); Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige, Almqvist & Wiksells
Boktryckeri: Uppsala.
Expertgruppen för vissa zigenarfrågor (1971); ”Organiserad invandring av vissa zigenare”.
Inrikesdepartementet (Ds 1997:49); ”Romer i Sverige - tillsammans i förändring”.
Nationalencyklopedien (1994); band 18, uppslagsord: ”tattare”, Bokförlaget Bra Böcker:
Stockholm.
Nationalencyklopedien (1994); band 20, uppslagsord: ”zigenare”, Bokförlaget Bra Böcker:
Stockholm.
Nordström, Gunni & Myrman, Björn (1991); Vi kallar dem zigenare, Alfabeta Förlag:
Stockholm.
Said, Edward (2003); Orientalism, Penguin: London.
SOU 1923:2; ”Förslag till lag om lösdrivares behandling”.
SOU 1956:43; ”Zigenarfrågan - betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning”.
Sydsvenskan, den 26 mars 2014; ”Vitbok avslöjar 100 år av övergrepp”.
Thesleff, Arthur (1919); Zigenare och tattare, Stockholm.
Tillhagen, Carl-Herman (1965); Zigenarna i Sverige, Natur och kultur: Stockholm.
Litteratur
Fraser, Angus (1995); The Gypsies, Blackwell Publishers Ltd: Oxford.
Gerner, Kristian & Karlsson, Klas-Göran (2005); Folkmordens historia - perspektiv på det
moderna samhällets skuggsida, Atlantis AB: Stockholm.
Montesino, Norma (2002); Zigenarfrågan - intervention och romantik, Socialhögskolan,
Lund.
SOU 2010:55; ”Romers rätt- en strategi för romer i Sverige”.
Svensson, Birgitta (1993); Bortom all ära och redlighet - tattarnas spel med rättvisan,
Kristianstad Boktryckeri AB: Kristianstad.
Internet
www.runeberg.org/nfcr/0457.html ( uppslagsord Thesleff) 20/3 2014.
www.sv.wikipedia.org/wiki/Allan_Etzler 20/3 2014.
www.sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Herman_Tillhagen 4/2 2014.
www.sv.wikipedia.org/Karl-Olov_Arnstberg 21/4 2014.
35
www.telegraph.co.uk/new/obituaries/1309736/Sir-Angus-Fraser.html. 6/4 2014.
36
Appendix
4.1. Romernas framtid
I mars 2014 kom regeringen ut med en vitbok som redogjorde för alla de övergrepp som
romerna utsattes för under 1900-talet. Integrationsminister Erik Ullenhag säger i en artikel i
Sydsvenskan från den 26 mars att vitboken visar en ”okänd och mörk del av Sveriges
historia”, och i rubriken till artikeln står det att boken ”avslöjar” 100 år av övergrepp.95
Ordvalet är intressant i båda dessa fall, det visar hur långsamt kunskapen om romerna spridits
till allmänheten. Redan Arthur Thesleff erkänner på 1920-talet att förföljelsen mot romerna
inte kunnat vara grymmare96, men 90 år senare verkar det som att man helt glömt bort detta.
Ullenhag poängterar att man måste ”skapa en kunskap om historien”, något som
uppenbarligen verkar behövas.97
Artikeln tar också upp någonting annat som är värt uppmärksamhet, nämligen att många unga
romer förnekar sitt eget ursprung på grund av de många fördomar som finns. Det är Ernst
Kaldaras, ordförande för Romska ungdomsförbundet, som vittnar om detta, och han säger att
vitboken är en bra början men att det krävs mycket mer. Vad han och flera med honom vill se
är en ”sanningskommission”, med mandat att starta egna utredningar. Om man får höra
”gärningsmännens” röster så skulle bilden bli mer komplett, är en av de åsikter som kommer
fram från historikern Jan Selling.98
Sammanfattningsvis kan man säga att artikeln visar två viktiga aspekter av hur arbetet med
integrationen med romerna måste fortsätta. Dels visar den att mycket av det som hänt romerna
under 1900-talet är okänt för den breda allmänheten, och att kunskaperna om romernas öde
måste höjas. Det andra är att man med vitboken kommit en bit på vägen, men att det återstår
saker att göra. För många räcker det inte med en ursäkt av det här slaget, och risken finns ju
att man vänder ryggen mot de problem som finns idag. ”Titta så svårt romerna hade det för
hundra år sedan”, kan man säga, ”de har det åtminstone bättre idag.” och visst är det så, men
allting är långt ifrån bra för det.
Sydsvenskan den 26 mars år 2014, ”Vitbok avslöjar 100 år av övergrepp”, A-delen sida 12.
Se sida 15 i uppsatsen.
97
Sydsvenskan den 26 mars 2014.
98
Sydsvenskan den 26 mars 2014.
95
96
37
38