IP/02/753
Bryssel den 23 maj 2002
EU måste förbättra sin produktivitet för att klara
Lissabonmålet om större konkurrenskraft
Europeiska kommissionen publicerar idag 2002 års rapport om
konkurrenskraften. Dessa rapporter publiceras varje år och tar upp trender
och nyckelfaktorer som döljer sig bakom tillväxt och produktivitet inom EU. I
årets rapport fokuseras humankapital, produktivitet och hållbar utveckling
inom EU:s tillverkningsindustri. För första gången har kommissionen också
låtit undersöka sambandet mellan konkurrens- och näringslivspolitik. I
rapporten görs jämförelser mellan medlemsstaterna och med EU:s viktigaste
konkurrenter. En av de viktigaste slutsatserna i årets rapport är att de
senaste tecknen på produktivitetsökning inte räcker till för att de
ekonomiska,
sociala
och
sysselsättningsrelaterade
målen
i
Lissabonstrategin skall kunna uppnås fram till 2010. Kommissionsledamoten
Erkki Liikanen, med ansvar för näringsliv och informationssamhälle,
kommenterar: "Vid mötet i Lissabon för lite mer än två år sedan kom EU:s
stats- och regeringschefer överens om ett strategiskt mål. De senaste
siffrorna över produktivitet och tillväxt ger vid handen att det strategiska
målet inte kommer att uppnås, om inte medlemsstaterna och kommissionen
visar större beslutsamhet då det gäller att genomföra ekonomiska reformer.”
Utbildning och kompetens
I årets rapport beskrivs utbildning och kompetens som nyckeln till konkurrenskraft,
tillväxt och sysselsättning. Vi är snabbt på väg mot en situation där det ställs större
krav på kompetens. Därför är det viktigt att förvissa sig om att en högre
utbildningsnivå också motsvarar den kompetens som arbetsmarknaden kräver. Det
är en fråga som måste lösas om inte Europas framtida konkurrenskraft ska hämmas
kraftigt.
Kommissionsledamoten Erkki Liikanen kommenterar: "Även om utbildningsnivån
totalt sett fortsätter att stiga inom EU, finns det fortfarande en klyfta mellan oss och
våra främsta konkurrenter, USA och Japan, då det gäller genomsnittlig utbildningstid.
Det är viktigt att de sektorer där kompetenskraven är höga ges en möjlighet att växa
ytterligare och att alla människor skaffar sig högre kompetens.”
Det framgår av tillgänglig statistik att den generellt ökade utbildningsnivån bland
EU:s medborgare kanske inte är tillräckligt omfattande för att motsvara
arbetsmarknadens krav på högre kompetens. Det är ett faktum att det finns en brist
på kvalificerad arbetskraft inom de snabbast växande tjänstesektorerna - allmänna
företagstjänster, sjukvård och social verksamhet - och inom tillverkningsindustrin. I
ett läge då arbetslösheten fortfarande är hög är bristen på kvalificerad arbetskraft
särskilt oroande och kräver snabba politiska åtgärder.
Produktivitetsökning inom tjänstesektorn
Det andra kapitlet i rapporten handlar om produktiviteten inom EU:s tjänstesektor.
Om man ser till sysselsättningsstrukturen är tjänstesektorn den mest
kunskapsintensiva inom EU. Tjänsterna svarar för 69 % av arbetstillfällena och 70 %
av BNP. Produktiviteten inom tjänstesektorn har varit lägre än inom
tillverkningsindustrin: under perioden 1995-1999 var den genomsnittliga
produktivitetsökningen per år 1 % inom tjänstesektorn, vilket ska jämföras med 1,8
% inom tillverkningsindustrin.
Eftersom vissa tjänster är arbetskraftsintensiva är det svårt att öka produktiviteten
genom automatisering. Om produktivitetsökningen inom tjänstesektorn fortsätter att
vara låg, kan den allt större andelen tjänster i ekonomin leda till en minskad
produktivitetsökning totalt sett och följaktligen begränsa möjligheterna till ytterligare
förbättrad levnadsstandard.
Exempel från de snabbast växande tjänstesektorerna visar emellertid att en sådan
pessimism kanske är överdriven. Inom många tjänstesektorer, t.ex.
telekommunikationer, transporter och finansiell förmedling, har det noterats
produktivitetsökningar som ligger långt över tillverkningsindustrins.
I rapporten om konkurrenskraften belyses de faktorer som förklarar
produktivitetsökningen inom tjänstesektorn: användning av informations- och
kommunikationsteknik, innovation och marknadsliberalisering. I det senare fallet
bekräftas
genom
erfarenheterna
från
t.ex.
transportoch
telekommunikationssektorerna att liberalisering och förenklade regler i allmänhet har
haft en välgörande inverkan på ekonomin.
Näringslivspolitik och konkurrenspolitik
För första gången har kommissionen låtit undersöka sambandet mellan näringslivsoch konkurrenspolitiken. De båda områdena kompletterar varandra, vilket är viktigt
för ett sammanhållet politiskt ramverk. Detta medges i EU-fördraget. Näringslivs- och
konkurrenspolitiken stärker också varandra ur ekonomisk synvinkel: medan
näringslivspolitiken gör det möjligt för fler EU-företag att få tillträde till marknaderna
och förnya sig, garanterar konkurrenspolitiken en effektiv konkurrens och tvingar
företagen till större effektivitet. Följaktligen är båda områdena viktiga för en hög och
varaktig produktivitetsökning.
Erkki Liikanen kommenterar: “Vi måste försöka nå en god balans mellan målen att
skapa en effektiv konkurrens i Europa och att skapa ett globalt konkurrenskraftigt
näringsliv.” I rapporten ges det fem exempel som understryker påståendet:
- Att beakta effekterna av de näringspolitiska instrumenten då gränserna dras för
de relevanta marknaderna.
- Att underlätta samarbetet mellan innovativa företag och samtidigt motverka
överenskommelser som inte sker öppet.
- Att väga effektivitetsvinsterna av fusioner och samarbete mot de
konkurrensbegränsande effekterna.
- Att bedöma hur marknadsdynamiken påverkar marknadsstrukturerna och deras
agerande.
- Att inrikta det statliga stödet på att rätta till misslyckanden och samtidigt minska
den totala stödvolymen.
I rapporten redovisas också de viktigaste politiska initiativen då det gäller fusioner,
konkurrensbegränsning och statligt stöd, vilka bör bidra till att öka synergieffekterna
mellan näringslivs- och konkurrenspoltiken och i slutändan bidra till att
Lissabonmålen uppnås.
2
En hållbar tillverkningsindustri i EU
Rapportens fjärde kapitel handlar om hållbar utveckling inom EU:s
tillverkningssektor. Rapporten koncentrerar sig på tillverkningsindustrins
framgångsrika miljöarbete under de senaste tjugo åren, då industrin har lyckats med
att helt frikoppla miljöpåverkan och produktionstillväxt från varandra. Detta innebär
att industrins inverkan på miljön har minskat trots att tillväxten har fortsatt att öka.
I rapporten redovisas ett antal miljöförbättringar, t.ex. industrins minskade utsläpp av
växthusgaser, minskade utsläpp av gaser som förorsakar surt regn, minskning av de
lokala luftföroreningarna, stopp för gaser som tunnar ut ozonskiktet.
Förbättringarna är resultatet av strängare miljöpolitiska åtgärder i kombination med
näringslivets egna innovationer och investeringar. De har till stor del finansierats av
EU:s näringsliv och dess konsumenter. Utgifterna för miljöskydd har stigit sedan
början av 1980-talet till 32 miljarder euro år 1998, vilket motsvarar ungefär 2 % av
industrins totala förädlingsvärde eller 0,4 % av BNP. Stor konkurrenskraft och
fortsatta produktivitetsökningar inom EU:s näringsliv är därför en väsentlig
förutsättning för att det ska finnas resurser till miljöförbättringar.
Erkki Liikanen kommenterar: “För att få en bärkraftig utveckling är det viktigt att
skapa rätt balans mellan de miljömässiga, sociala och ekonomiska frågorna då
politiken utformas. Alla nya viktiga förslag måste underkastas en grundlig
konsekvensbedömning.
Miljöpolitiska
åtgärder
måste
också vara
så
kostnadseffektiva som möjligt. De bör utnyttja de effektivaste instrumenten, juridiska
såväl som marknadsbaserade, däribland också alternativa lösningar som gemensam
lagstiftning och frivilliga överenskommelser.”
Rapporten om konkurrenskraften utges årligen. Årets rapport liksom de tidigare finns
att tillgå på webbsidan
http://europa.eu.int/comm/enterprise/enterprise_policy
3
