Miljömedicinsk bedömning
DDT, Göingegården VI
Varbergs kommun
Ralph Nilsson
Överläkare, Med. Dr.
Göteborg den 2 januari 2013
Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Arbets- och miljömedicin
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum (VMC)
ADRESS Box 414, 405 30 Göteborg
BESÖK Medicinaregatan 16
TELEFON 031-786 62 90
E-POST [email protected]
HEMSIDA www.amm.se
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
Innehållsförteckning
Bakgrund .......................................................................................................................... 3
Allmänt om DDT .............................................................................................................. 4
Hälsoeffekter av DDT och riktvärden .............................................................................. 4
Exponering ....................................................................................................................... 5
Miljömedicinsk bedömning .............................................................................................. 7
Litteraturreferenser ........................................................................................................... 8
2
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
Bakgrund
Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen (MHF) i Varbergs kommun önskar att Västra
Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum (VMC) gör en miljömedicinsk bedömning av halterna DDT i jord på en gammal frukt-/äppelodling i Varbergs kommun
(Sellstedt 2012-11-07). En del av fruktodlingen är idag bebyggd och resterande del av
äppelodlingen ska nu exploateras och bebyggas med ca 25 villor.
En miljöteknisk markundersökning avseende bekämpningsmedel slutfördes 2011-11-09
av konsultföretaget WSP Environmental, Halmstad på del av fruktodlingen där nya bostäder ska byggas (Näckdal & Friberg 2012). En kompletterande undersökning utfördes
2012-09-24. Undersökningarna visar att det i jord finns DDT och dess nedbrytningsprodukter DDE och DDD.
Det övre konfidensintervallsgränsen (UCLM 95) för medelhalten av summa DDT, DDE
och DDD har beräknats till 0,61 mg/kg (Näckdal & Friberg 2012).
Det finns inga fastställda svenska riktvärden för DDT och dess nedbrytningsprodukter
för jord. Exploatörens konsult WSP har gjort jämförelser mot nederländska, danska och
kanadensiska riktvärden. WSP anser att inget av riktvärdena är fullt tillämpbara och har
därför valt att göra en hälsoriskbedömning baserat på den exponering för DDT som de
boende kan komma att utsättas för (främst genom intag av egenodlade grönsaker, frukt
och bär samt barns intag av jord) i förhållande till TDI (tolerabelt dagligt intag).
Summan av intagen via de aktuella exponeringsvägarna beräknades till 150 ng/kg
kroppsvikt och dag (Näckdal & Friberg 2012, tabell 2) .
WSP har valt att använda sig av ett danskt TDI-värde för DDT (330 ng/kg kroppsvikt
och dag), d v s drygt dubbelt så högt som det beräknade intaget. Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen anser i enlighet med Naturvårdsverkets anvisningar att DDT ska
bedömas som ett genotoxiskt ämne utan tröskeleffekt, varför ett riskbaserat referensvärde bör användas (Sellstedt 2012-09-14). Detta har beräknats till 29 ng/kg kroppsvikt
och dag baserat på en beräknad livstidrisk att insjukna i cancer på 1/100 000. Detta
värde är klart lägre än 150 ng/kg och dag.
MHF, exploatören och deras konsult WSP önskar nu att Västra Götalandsregionens
Miljömedicinska Centrum gör en miljömedicinsk bedömning av halterna DDT i jord på
den rubricerade frukt-/äppelodling i Varbergs kommun.
Den miljömedicinska bedömningen grundar sig på tillsänt material (PM från WSP
2012-05-16, reviderad 2012-10-22, med bilagor (Näckdal & Friberg 2012), meddelanden från MHF till Derome Mark & Bostad (Sellstedt 2012-09-14) samt till VMC
(Sellstedt 2012-11-07), litteraturgenomgång av rapporter från bland annat WHO, IARC,
IMM, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket samt litteratursökning i medicinska
(Medline/PubMed) och toxikologiska (ATSDR, IRIS) databaser. Vi har inte gjort någon
bedömning av eventuella ekotoxikologiska effekter. Bedömningen har diskuterats med
bland andra professor/överläkare Lars Barregård på VMC.
3
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
Allmänt om DDT
DDT (diklordifenyltrikloretan) är ett insektsgift som introducerades 1942. Ämnet förbjöds i de flesta västländer, inklusive Sverige, på 1970-talet, främst på grund av dess
effekter på miljön. DDT och dess nedbrytningsprodukter DDE och DDD är persistenta
(svårnedbrytbara) och anrikas i fettväven och i näringskedjorna (Stenius 2006).
Hälsoeffekter av DDT och riktvärden
Hälsoriskerna av DDT-föreningar har bedömts ett flertal gånger av olika nationella och
internationella organisationer. Riskbedömningen vid WHOs Joint Meeting of Pesticide
Residues (WHO/JMPR 2000) medförde att WHO omprövade sin hållning och förespråkade användning av DDT för sprayning av väggar inomhus mot malariamyggor
under förutsättning att ämnet används och hanteras på rätt sätt (Rehwagen 2006). Andra
menar att ytterligare forskning om hälsoeffekter på människa krävs om man skall kunna
vara säker på fördelarna med användningen överväger nackdelarna (Rogan & Chen
2005, Eskenazi et al. 2009). WHO föreslog ett ”Provisional Tolerable Daily Intake”
(PTDI) på 0,01 mg/kg, d.v.s. 10 000 ng/kg (WHO/JMPR 2000).
US Agency for Toxic Substances & Disease Registry (ATSDR 2002) har gjort en riskbedömning som uppdaterats 2008 (ATSD 2008). Båda dessa bedömningar leder till en
Minimal Risk Level (MRL) på 500 ng/kg/dag.
Båda riskbedömningarna (WHO och ATSDR) har baserats på summan av alla DDTföreningar. WHO/JMPR och ATSDR har baserat sina riskbedömningar delvis på olika
effekter (NOEL för utvecklingspåverkan hos råtta, respektive LOAEL för utvecklingspåverkan hos möss och levereffekter hos råttor). De använder också olika osäkerhetsfaktorer. För närmare diskussion om detta, se Stenius (2006).
Mycket hög exponering för DDT kan resultera i akut förgiftning med symtom från
nervsystemet (Stenius 2006). En så hög exponering är dock inte relevant vid exponering
via miljön. Studier i djurförsök visar att de känsligaste effekterna av DDT är skador på
levern, cancer och påverkan på utvecklingen av könsorganen, speciellt hos hanar.
WHOs International Agency for Research on Cancer har klassat DDT som carcinogen
klass 2B, dvs möjligen carcinogen hos människa (IARC 1991). Klassificeringen grundas på att höga doser av DDT kan orsaka levercancer hos gnagare. För människa bedömdes det finnas ”inadequate evidence”. De flesta studier tyder på att DDT inte är
genotoxiskt (skadligt för arvsmassan, DNA) och att DDT därmed ger upphov till cancer
först över en viss tröskelnivå. Det finns forskning som talar för att lågdosexponering för
DDT snarast skyddar mot cancer (Fukoshima et al. 2005, Tsuda et al. 2003). Tidiga
studier på människa har visat på ett samband mellan DDT-nivåer i kroppen och ökad
risk för bröstcancer. Senare och bättre studier har dock inte visat på ett sådant samband
men det finns vissa misstankar om att det kan ge en ökad risk för cancer i bukspottkörteln (Beard 2006). Det kan finnas anledning till försiktighet med tanke på att DDT
kan påverka immunsystemet, troligen genom sina hormonella effekter (Forawi et al.
2004, Eskenazi et al. 2009).
4
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
På senare år har DDT-föreningars hormonstörande effekter diskuterats. DDT kan i djurförsök ge upphov till östrogena effekter, d v s effekter liknande det kvinnliga könshormonet (o,p'-DDT, o,p’-DDE, o,p’-DDD, p,p’-DDT) och antiandrogena effekter, dvs
effekter som motverkar det manliga könshormonet (p,p'-DDT) (Stenius et al. 2006,
Eskenazi et al. 2009). Dessa effekter på hormonsystemen kan möjligen förklara de
utvecklingseffekter som observerats (Colosio et al. 2003, Eskenazi et al. 2009). De
hormonella effekterna av DDT och andra miljögifter har dock sannolikt liten betydelse
med tanke på det normala intaget av bland annat så kallade fytoöstrogener i födan
(Nilsson 2000).
Studier från bland annat Sverige tyder på att det kan finnas en koppling mellan DDT
och diabetes. Eftersom det finns en betydande samvariation mellan DDT och andra
organiska klorföreningar behöver dock ytterligare studier göras (Eskenazi et al. 2009).
DDT-föreningar har vissa likheter med andra långlivade organiska klorföreningar såsom
PCB och dioxiner. Jag har dock inte sett några uppgifter i litteraturen som tyder på att
de skulle ha dioxinliknande effekter.
Sammanfattningsvis är eventuella risker för människors hälsa vid lågdosexponering för
DDT och dess nedbrytningsprodukter svårbedömda eftersom de riktvärden som finns i
huvudsak bygger på djurförsök (påverkan på utveckling och lever hos gnagare vid
exponering över ett tröskelvärde) med olika osäkerhetsfaktorer för extrapolation till
människa. Uppgifterna i litteraturen tyder dock på att den kritiska effekten hos människa, d v s den som uppträder vid lägst dos, troligen snarare skulle vara ett bidrag till
hormonstörande effekter än en ökad risk för mutationer och cancer, se diskussion ovan.
Exponering
Befolkningen exponeras för DDT och dess nedbrytningsprodukter främst via feta animaliska livsmedel såsom fisk, mjölk och kött. Halterna av DDT i fisk och modersmjölk
har sjunkit sedan 1970-talet (Stenius 2006). Livsmedelsverket har 2002 beräknat det
genomsnittliga intaget av summa-DDT (d v s den totala mängden av alla DDT-föreningar) till 8 ng per kg kroppsvikt och dag för svenska kvinnor och män (Lind et al.
2002). Det beräknade intaget varierade dock mellan 0,54 och 203 ng/kg/d. Den största
källan till DDT var intag av fisk, speciellt fet fisk från Östersjön. Barn äter generellt mer
i förhållande till sin kroppsvikt och har därmed ett högre intag per kg kroppsvikt. Enligt
uppgift hade medelintaget via kosten av DDT sjunkit till 3 ng/kg/d 2010 (Näckdal och
Friberg, ref 2). Halterna av DDT-föreningar i livsmedel och modersmjölk har sjunkit
betydligt sedan början av 1970-talet. Enligt samma referens har medelhalten i modersmjölk sjunkit från ca 3000 ng/g fett till under 100 ng/g fett, d v s halten var mer än 30
gånger högre i början av 1970-talet.
I det aktuella området skickades initialt 6 prover på mulljord för analys. Senare skickades i samband med skruvprovtagning ytterligare 6 prover på mulljord och 6 prover på
lera. Proverna analyserades för ett stort antal olika bekämpningsmedel. Enbart DDT och
dess nedbrytningsprodukter DDE och DDD detekterades i samtliga mulljordsprover
(men inte i lera). Enligt bilaga 4a i PM (Näckdal och Friberg 2012) varierade halterna
5
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
mellan 0,053 och 0,915 mg/kg torrsubstans (TS) med medelvärdet 0,41 mg/kg TS (0,44
om endast prover från ytjorden, <0,4 m räknades). De uppmätta halterna i mulljorden
bearbetades i Naturvårdsverkets statistikverktyg och UCLM 95 beräknades till 0,61
mg/kg TS. Detta betyder att medelhalten med 95 % säkerhet inte överstiger 0,61 mg/kg
TS. Detta baseras sannolikt på ett antagande om normalfördelning. Eftersom beräkningen av konfidensintervallet endast baseras på 12 prov från mulljord bör detta egentligen beräknas som konfidensintervall baserat på t-fördelningen. Den övre gränsen för
konfidensintervallet blir då något högre, 0,63 mg/kg TS, d v s endast obetydligt högre
än 0,61 mg/kg TS, vilket knappast ändrar bedömningen. Fyra av elva prover från ytjorden överskred dock även detta värde, troligen för att uppskattningarna blir osäkra när
de baseras på relativt få värden. Bakgrundshalter av DDT i jord underskrider normalt
0.005 mg/kg TS.
Aktuella exponeringsvägar för människor på platsen i Varberg bedömdes vara:
• Intag av livsmedel från handeln.
• Intag av egenodlade grönsaker, frukt och bär.
• Intag av jord (framförallt små barn).
Exponering via hudupptag och inandning av damm bedömdes vara försumbara i
sammanhanget. Den slutsatsen dras dels baserat på envägskoncentrationerna för PCB i
Naturvårdsverkets generella riktvärden (PCB har liknande egenskaper som DDT) och
dels baserat på att Danska miljöministeriet inte tagit hänsyn till dessa exponeringsvägar
vid framtagande av sitt riktvärde. Grundvattnet i området används inte som dricksvatten
och denna exponeringsväg uteslöts därför.
Det dagliga medelintaget beräknades för barn, som anses som den känsligaste gruppen,
enligt Naturvårdsverkets modell (2009) baserat på halten 0,61 mg/kg TS i jorden samt
Livsmedelsverkets data. Resultaten av mina beräkningar redovisas i tabell 1. De skiljer
sig endast marginellt från de som redovisas i PM pga avrundningseffekter. Jag har
angett intaget i ng/kg kroppsvikt/d för att underlätta jämförelser.
Tabell 1. Beräknat upptag av DDT-föreningar beräknat på UCLM 95 0,61 mg/kg TS.
Exponeringsväg
ng/kg kroppsvikt/d
Livsmedel köpta i handeln
3
Egenodlade grönsaker, frukt och bär
132
Intag via munnen
4,9
Summa intag
140
Mitt beräknade intag blir något lägre (140) än det som anges i rapporten eftersom jag
har räknat med exakta istället för avrundade tal. Som framgår av tabell 1 är den viktigaste källan intag av egenodlade grönsaker, frukt och bär. I en rapport om DDT i sediment i Hälgenäs hamn anges som jämförelse ett ”very-worst-case”-upptag på 69 ng/kg
kroppsvikt/d baserat på ett barn med pica-beteende, d v s en benägenhet att äta jord
(Stenius et al. 2006). Någon sådan beräkning har inte gjorts i PM men om motsvarande
beräkning skulle göras här skulle ett engångsintag av 10 g jord motsvara 6100 ng DDTföreningar och per kg kroppsvikt bli 6100/15 = 407 ng om man räknar med 100 % upp6
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
tag i mag-tarmkanalen. Just för jord anses ett sådant extremt pica-beteende dock vara
ganska ovanligt (< 1 % av barnen) (Naturvårdsverket 2008).
Tabell 2. De olika riktvärden som nämnts ovan sammanfattas för en jämförelse.
Tolerabelt dagligt intag (TDI) mm
ng/kg kroppsvikt/d
WHO (PTDI)
10 000
ATSDR (minimal risk level)
500
Danmark (TDI)
330
IRIS (tolerable risk level)
29
I en rapport från Naturvårdsverket (2009) anser man att maximalt 50 procent av den
tolerabla exponeringen bör komma från det förorenade området. För ämnen där den
kända bakgrundsexponeringen är betydligt högre såsom bly, kadmium och kvicksilver,
har riktvärdesberäkningarna anpassats så att maximalt 20 procent av den tolerabla
exponeringen bör komma från det förorenade området. För de långlivade organiska föroreningarna dioxiner och PCB är motsvarande siffra 10 procent. Det är oklart om man
anser att detta bör tillämpas även för DDT-föreningar.
Miljömedicinsk bedömning
Vid beräkning av exponering och upptag av DDT-föreningar får vi väsentligen samma
värden som de som redovisas i PM. Det finns en betydande variabilitet i halterna i ytjorden varför koncentrationerna i olika delar av jorden är något osäker. Vid beräkning
av dagligt intag dominerar intag från egenodlade grönsaker, frukt och bär. Om intaget
av sådana är högre än 10 % av kosten kan detta få betydande konsekvenser för exponeringen. Vid beräkning av dagligt intag har vi inte tagit hänsyn till eventuellt pica-beteende hos barn, d v s intag av större mängder jord. Ett sådant beteende är ovanligt och
sker knappast varje dag. Allmänt så har befolkningens exponering för DDT minskat
betydligt sedan 1970-talet.
De riktvärden för tolerabelt dagligt intag som anges av olika internationella instanser
varierar kraftigt och de är i huvudsak baserade på resultat från djurförsök, främst påverkan på utveckling och levereffekter (bland annat cancer) hos gnagare, då det saknas
tillförlitliga data för människa. DDT-föreningar har hormonstörande effekter men det
anses bara ge ett mindre bidrag jämfört med andra hormonstörande ämnen som vi får i
oss via födan.
Vi anser att hälsoriskbedömningen för DDT inte bör baseras på en teoretiskt beräknad
risk för cancer (livstidsrisk för cancer 1/100 000) med extrapolering ner till noll. DDT
bedöms i flertalet nyare systematiska litteraturöversikter och riskbedömningar vara en
så kallade icke-genotoxisk carcinogen, d v s den cancerframkallande effekten som påvisats i djurförsök beror troligen inte på att DDT och dess nedbrytningsprodukter är
mutagena (skadar arvsmassan) utan på andra mekanismer som främst uppträder över en
viss tröskeldos. Riskbedömningen i IRIS är från 1987 och baseras på effekter på levern
hos råtta (reviderad 1996, för cancer 1991). Det saknas tillförlitliga epidemiologiska
7
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
data som säkert tyder på att DDT ger upphov till cancer hos människa och det går därför
inte att med rimlig säkerhet beräkna cancerrisken vid en viss exponering. Detta är också
anledningen till att DDT endast klassats som ett misstänkt cancerframkallande ämne av
bland annat WHO/IARC.
Vår bedömning är att exponeringen för DDT och dess nedbrytningsprodukter vid användning av den aktuella marken för bostäder inte innebär någon hälsorisk för de boende.
Eftersom DDT-föreningar är långlivade och exponeringen bör begränsas finns det anledning att överväga eventuella åtgärder för att minska exponering för DDT-föreningar i
egenodlade grönsaker.
Litteraturreferenser
ATSDR (2002) Toxicological profile for DDT/DDE/DDD. Agency for Toxic
Substances & Disease Registry, 2002. http://www.atsdr.cdc.gov/ToxProfiles/tp35.pdf
ATSDR (2008) Addendum to toxicological profile for DDT/DDE/DDD. Agency for
Toxic Substances & Disease Registry, 2008.
http://www.atsdr.cdc.gov/toxprofiles/ddt_addendum.pdf
Beard J. DDT and human health. Sci Total Environ. 2006;355:78-89.
Colosio C, Tiramani M, Maroni M. Neurobehavioral effects of pesticides: state of the
art. Neurotoxicology. 2003 Aug;24(4-5):577-91.
Eskenazi B, Chevrier J, Rosas LG, Anderson HA, Bornman MS, Bouwman H, Chen A,
Cohn BA, de Jager C, Henshel DS, Leipzig F, Leipzig JS, Lorenz EC, Snedeker SM,
Stapleton D. The Pine River statement: human health consequences of DDT use.
Environ Health Perspect. 2009 Sep;117(9):1359-67.
Forawi HA, Tchounwou PB, McMurray RW. Xenoestrogen modulation of the immune
system: effects of dichlorodiphenyltrichloroethane (DDT) and 2,3,7,8tetrachlorodibenzo-p-dioxin (TCDD). Rev Environ Health. 2004 Jan-Mar;19(1):1-13.
Fukushima S, Kinoshita A, Puatanachokchai R, Kushida M, Wanibuchi H, Morimura
K. Hormesis and dose-response-mediated mechanisms in carcinogenesis: evidence for a
threshold in carcinogenicity of non-genotoxic carcinogens. Carcinogenesis. 2005
Nov;26(11):1835-45.
IARC Monographs on the Evaluation of Carcinogenic Risks to Humans. Occupational
Exposures in Insecticide Application, and Some Pesticides. IARC 1991. Volume 53.
http://monographs.iarc.fr/ENG/Monographs/vol53/index.php
IRIS. United States Environmental Protection Agency. http://www.epa.gov/iris/
Lind Y, Darnerud PO, Aune M, Becker W. Exponering för organiska
miljökontaminanter via livsmedel. Uppsala: 2002; Livsmedelsverket, Rapport
8
Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum
2 januari 2013
Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun
26.Naturvårdsverket 2008. Hälsoriskbedömning vid utredning av förorenade områden.
Rapport 5859. http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-6205859-3.pdf
Naturvårdsverket (NV) 2009. Riktvärden för förorenad mark. Modellbeskrivning och
vägledning. Rapport 5976.
http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-620-59767.pdfNilsson R. Endocrine modulators in the food chain and environment. Toxicol
Pathol. 2000;28(3):420-31.
Näckdal S, Friberg C. PM Översiktlig miljöteknisk markundersökning –
bekämpningsmedel, Göingegården 6, Varberg. Halmstad 2012: WSP Environmental,
Uppdragsnummer 10142457-11.
Rehwagen C. WHO recommends DDT to control malaria. BMJ. 2006 Sep
23;333(7569):622. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1570869/
Rogan WJ, Chen A. Health risks and benefits of bis(4-chlorophenyl)-1,1,1trichloroethane (DDT). Lancet. 2005 Aug 27-Sep 2;366(9487):763-73.
Sellstedt A. Miljömedicinsk bedömning DDT, Göingegården VI, Varbergs kommun.
Varbergs kommun, Miljö & hälsa: Meddelande 2012-11-07.
Sellstedt A. Synpunkter på PM Översiktlig miljöteknisk markundersökning –
bekämpningsmedel, Göingegården 6, Varberg. Miljö & hälsa: Meddelande 2012-09-14.
Stenius U, Berglund M, Hanberg A. Riskbedömning av DDT-föreningar i sediment i
Hälgenäs hamn i Västervik. Stockholm 2006: Institutet för miljömedicin, Karolinska
Institutet.
Tsuda H, Naito A, Kim CK, Fukamachi K, Nomoto H, Moore MA. Carcinogenesis and
its modification by environmental endocrine disruptors: in vivo experimental and
epidemiological findings. Jpn J Clin Oncol. 2003 Jun;33(6):259-70.
WHO/JMPR (2000) DDT (para, para’-Dichlorodiphenyltrichloroethane) (Addendum).
FAO and WHO working groups. Pesticide residues in food. Toxicological evaluations,
2000. http://www.inchem.org/documents/jmpr/jmpmono/v00pr03.htm
9
