Inledning
Medeltid och tidigmodern
tid – en klerkernas och
adelns tid
Medeltiden är en term som har varit etablerad inom historieskrivningen sedan 1600-talet. Först användes den för att beteckna
den period som låg mellan den antika kulturen och renässansen, då
antikens individualiserade och estetiska ideal föddes på nytt. Utifrån
ett mer allmänt hållet europeiskt perspektiv räknas medeltiden från
det västromerska rikets politiska, ekonomiska och militära kollaps i
slutet av 400-talet fram till omkring år 1500.
För Sveriges del brukar medeltiden sträcka sig från omkring 1000
till början av 1500-talet. Startpunkten anger från vilken tid skriftliga
källor finns. Men viktigare är att från 1000-talet fick kristendomen
sitt genombrott och en kyrklig organisation började etableras. Det
var också då som de områden som skulle bli Sverige mer organiserat
inordnades i den europeiska kulturkretsen.
Medeltidens slut brukar sättas till omkring 1520. Med Gustav
Vasas maktövertagande växte en starkare och mer centraliserad statsmakt fram i Sverige. Därmed slutade också den politiskt sett mycket
labila period som senmedeltiden utgjorde. Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527 inleddes nedgången för den medeltida kyrkan
som ekonomisk och i stort sett även som politisk maktfaktor. 1520talet brukar samtidigt vara inledningen till historiens nästa period,
den tidigmoderna epoken.
Sedan 1700-talet var termen den nya tiden etablerad för att
beskriva tiden efter medeltiden. Genom upptäckten av Amerika och
sjövägen till Indien både utvidgades och krymptes den europeiska
världsbilden. Av 1700-talets intellektuella bedömdes detta som en
avgörande skillnad jämfört med medeltidens Europa. 1500-talets
upptäckter gav upphov till en ny världsbild.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
15
Inledning
Ordet tidigmodern uppstod inte förrän på 1900-talet. I anglosaxisk historieskrivning lanserades termen för att beteckna början
av den nya tiden, från omkring 1500 fram till franska revolutionen
1789. Begreppet syftar på en tid och företeelser som vätte mot det
moderna utan att ännu vara riktigt moderna. Tidigmodern tid kan
ses som ett mellanskede mellan medeltid och modern tid.
Omkring 1990 blev termen vanlig också i svensk historieskrivning,
och om startpunkten oftast utgörs av Gustav Vasas maktövertagande
varierar slutpunkten desto mera. Än låter man franska revolutionen få
vara slutet, än grundlagsförändringarna 1809 eller napoleonkrigens
upphörande 1815. I detta sammanhang avslutas den tidigmoderna
epoken av ståndsriksdagens fall 1866.
I denna bok behandlas tiden fram till 1720, det karolinska enväldets och stormakten Sveriges nedgång utgör avslutning.
Både medeltid och tidigmodern tid är alltså epoktermer som tydligt refererar till modernitet och postmodernitet utan att periodernas
särdrag och egna villkor framhävs. Genom att komplettera de redan
etablerade periodiseringarna med etiketterna klerkernas respektive
adelns tid eftersträvas en tydligare betoning på de grupper som socialt, politiskt och ekonomiskt var tongivande under de århundraden
som här behandlas.
Att klerkerna lyfts fram beror på den betydelse framväxten av en
kyrklig organisation fick för samhällslivet och att kyrkoledarna kom
att utgöra ett elitskikt. Motsvarande kan sägas om adeln. Denna
grupp växte starkt i antal under 1500- och 1600-talen och blev då
den mest dominerande och drivande i samhället.
Både klerker och adel, det andliga och världsliga frälset, utgjorde
minoriteter. Sammanlagt uppgick de bägge grupperna inte ens till
tio procent av befolkningen. Majoriteten utgjordes av bönder och
torpare och det var på deras bekostnad som frammarschen för både
klerker och adel skedde. Under både klerkernas och adelns tid fanns
därmed en grundläggande och ständigt närvarande motsättning i
samhället som grovt sett rörde avkastningen på böndernas arbete. Då
frälset, både det andliga och världsliga, kunde utverka gynnsamma
privilegier innebar det motsvarande förlust för bönderna, som alltså
var de som i första hand tvingades betala skatter och avrad.
Historiesynen bakom begreppen klerkernas tid och adelns tid
tolkar alltså förändringar i samhället som utslag av sociala och ekonomiska motsättningar, och syftet bakom beteckningarna är att göra
dessa konflikter tydliga.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
16
Inledning
Könsrelationernas betydelse för samhällsorganisationen
Klerkernas och adelns tid syftar på i första hand männen inom respektive grupp. Kvinnor var inte kyrkoledare eller präster, och adliga
kvinnor hade inte samma befogenheter som adliga män.
Även om kvinnor utgjorde drygt hälften av invånarna var det
äldre samhället en mycket manlig värld. Lagar och kungliga förordningar formulerades av män och var i första hand avsedda för män.
I såväl 1200-talets landsskapslagar som de följande århundradenas
lagstiftning, ja ända fram till 1800-talets mitt, föreskrev lagarna
en samhällsorganisation där kvinnor och män var mycket ojämlika.
Jämlikhet mellan könen var, precis som jämlikhet mellan klasser, en
fullkomligt främmande tanke för de flesta.
Samtidigt som kvinnor i allmänhet saknade många av männens
befogenheter var det just under medeltiden och 1500- och 1600talen som flera kvinnor nådde sina länders högsta maktpositioner.
Drottning Margareta i Danmark och Norge, drottning Elisabet i
England och drottning Kristina i Sverige är talande exempel. Hur var
detta möjligt? Ett svar är att dessa kvinnor befann sig i ett läge där
det helt enkelt saknades en lämplig man för motsvarande position.
Kvinnorna, även de kungligt födda, var de ständigt beredda reserverna, som hade att rycka in i brist på lämpliga män.
I denna tid utgick lämplighet från härkomsten. Det var framför
allt anfäderna som var väsentliga. Drottning Margareta, unionsdrottningen, var dotter till den store Valdemar Atterdag. Först när
hennes son dog – han var den som stod i tur att bli kung – kunde
hon bli drottning. Varken drottning Elisabet, dotter till den mäktige Henrik VIII, eller drottning Kristina, stormaktskungen Gustav
Adolfs dotter, hade någon bror. Eftersom börden, släktbandet till
fadern, i bägge fallen var det mest väsentliga för att ärva tronen var
det omöjliga ändå möjligt: mäktiga kvinnor gavs undantagsvis rätt
att leda hela länder och regeringar, något som visat sig vara svårt att
genomföra i 1900-talets mer demokratiska styrelseskick.
Generellt låg annars all samhällelig maktutövning i händerna på
män. Kvinnor var uteslutna från att inneha borgarrättighet i stad, de
förvägrades rätt att förvalta sina egna tillgångar, de hade inte rätt att
avgöra sina barns giftermål – ja, listan på de ojämlika förhållandena
mellan könen kan göras hur lång som helst. Detta innebar dock inte
att kvinnor saknade betydelse.
Begreppen maktförmedlande och maktskapande kan klargöra en
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
17
Inledning
grundläggande principiell skillnad mellan kvinnors och mäns befogenheter. Kvinnor förmedlade resurser till män – arvingar, egendom
och börd – resurser som de själva oftast inte kunde förfoga över.
Först i händerna på män blev dessa resurser maktskapande, det vill
säga utgjorde bas för delaktighet i offentlig maktutövning. I kraft
av att förfoga över till exempel egendom, även kvinnors, företrädde
män hushåll och släkter i samhällets maktutövande instanser, från
sockenstämmor till ting och riksdagar.
Detta generella mönster av kvinnors underordning hindrar inte
att det förekom avvikelser och att kvinnor i flera fall även kunde
överträda de formellt fastställda befogenheterna.
Mäns maktskapande och kvinnors maktförmedlande förankrades
i äktenskaps- och arvslagstiftningen. Denna lagstiftning etablerades
under medeltiden och i stora drag hölls den kvar ända till 1800-talets
mitt. I lagarna fanns ingen principiell skillnad mellan hög och låg.
Adelskvinnor löd under samma arvs- och äktenskapslagstiftning som
bondkvinnor.
Kvinnor hade arvsrätt, om än att de blott ärvde hälften av vad
män ärvde. Kvinnor saknade emellertid befogenhet att förvalta sina
ärvda tillgångar. Ogifta kvinnor stod under sina fäders målsmanskap
och myndighet, gifta kvinnor under sina makars. Ogifta kvinnor förmedlade sålunda resurser från sina fäder till de män de gifte sig med,
och vidare till sönerna i nästa generation.
En helt annan ställning hade änkor. En änka hade nästan samma
befogenheter som mannen i äktenskapet tidigare hade haft. Änkans
särställning har många förklaringar. Det var inte minst praktiskt att
hon förvaltade barnens, arvingarnas, tillgångar tills sönerna eller
mågarna kunde ta över. Viktigt att erinra sig är att änkeståndet aldrig
var tänkt att vara permanent. Det var en tillfällig lösning, i väntan på
att en man skulle ta över.
Äktenskapets nyckelroll för maktförhållandena inom länder och
mellan länder framgår på en rad olika sätt. Exempelvis skapade
Ferdinands och Isabellas giftermål 1469 ett mäktigt Spanien, vilket
låg till grund för det habsburgska väldets höjdpunkt under 1500talet.
Det var inte alltid som de ledande skiktens giftermål motiverades
av enbart möjligheten att skapa fördelaktiga territorier. Medeltidens
stormän gifte sig med kvinnor vars mäktiga anfäder blev symboliska
resurser i de nya maktkonstellationernas strävan efter att legitimera
sina positioner. Detta giftermålsmönster levde kvar även efter medel-
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
18
Inledning
tiden. När Gustav Vasa skulle gifta sig var det viktigt att skaffa honom
mäktiga bundsförvanter utomlands som skulle ge erkännande och
status för det unga kungahuset Vasa. Giftermålet med Katarina av
Sachsen erbjöd denna möjlighet.
Äktenskapets vikt i det äldre samhällets politik framgår inte minst
av att ett felaktigt eller uteblivet giftermål orsakade kriser för det
kungliga styret. Erik XIV:s giftermål med sin frilla Karin Månsdotter
bidrog till det uppror som slutade med hans avsättning. Drottning
Kristinas och Karl XII:s uteblivna giftermål orsakade bägge kris i
tronföljdsfrågan.
I den katolska kyrkan var äktenskap sakrament men ändå inte
högsta livsform. Det var i stället det celibat som prästerna var ålagda
att leva efter. I praktiken var frilloväsende och andra utomäktenskapliga förbindelser utbredda också bland klerkerna. Åtskilliga av
klerkernas utomäktenskapligt födda söner blev själva klerker. Under
medeltiden var det monogama äktenskapet ännu inte den normativt
sett fullständigt dominerande livsformen. När reformationen avskaffade celibattvånget, vilket i Sverige skedde 1536, blev äktenskapet
inte ett sakrament. Likväl blev det högsta livsform. Detta skedde
dock inte automatiskt utan som en följd av kyrkans strid för det
monogama äktenskapets naturlighet. Äktenskapets sociala, politiska
och moraliska förstärkning var kanske en av reformationens viktigare
konsekvenser.
Samtidigt som äktenskapets status höjdes avskaffades alternativa
livsformer för kvinnor. Där kloster och helgonkult inneburit utbildning och utrymme i teologin för kvinnor och kvinnlighet, blev
de äktenskapligt knutna könsföreställningarna helt dominerande.
Kvinnor och kvinnlighet förknippades alltmer med enbart hustruskap, barnafödslar och moderlighet.
Att äktenskap hade en nyckelroll i både katolicismens och reformationens teologi, och att det avgjorde hur adels- och furstesläkter
kunde bygga maktpositioner inom och utom landets gränser visar
tydligt att så som könsrelationerna var arrangerade påverkade de hela
samhället.
Då klerkerna eller adeln skaffade sig större inflytande och ekonomiska fördelar var det alltså inget som nödvändigtvis direkt påverkade kvinnorna. Begreppen maktskapande och maktförmedlande
understryker nämligen ett typiskt drag i det äldre samhällets sociala
organisation. Män ingick direkt i klasser eller sociala skikt, medan
kvinnors tillhörighet endast var indirekt.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
19
Inledning
En kvinnas klass- eller grupptillhörighet avgjordes av den man
hon var närmast underordnad. Den grupp kvinnans far eller make
tillhörde var därmed också hennes. Till skillnad från män kunde alltså
kvinnor byta klass genom giftermål.
Precis som mäns maktskapande och kvinnors maktförmedlande
var förankrat i tidens äktenskaps- och arvslagstiftning, hade också
relationen mellan direkt och indirekt lagligt stöd. I äktenskapslagstiftningen var de äkta makarnas gemenskap och gemensamma
intressen självklar utgångspunkt. De äkta makarna uppfattades som
delar av samma helhet, nämligen kroppen. Från Bibeln hämtade
lagen det talande uttrycket att mannen var huvud och kvinnan var
hans kropp.
När äktenskapets förening mellan kvinna och man liknas vid människokroppen klargör det något av tidens dominerande uppfattning
om könen. Kvinnan och mannen hörde ihop och hade lika nödvändiga funktioner. Utan kroppen var huvudet utan värde och vice
versa. Men här formulerades också en hierarki. Likt människokroppens huvud skulle också mannen vara den överordnade, styrande och
reglerande.
Mot bakgrund av det ovan sagda kan de rikspolitiska förvecklingarnas beroende av vem som gifte sig med vem under både
klerkernas och adelns tid vara begripligt, och i varje fall motiveras den
vikt denna skildring lägger vid de politiska aktörernas giftermål.
Klerkernas tid – stat och kyrka etableras
Medeltiden var den katolska perioden i svensk historia. Efter år 1000
fanns kristna kungar i Sverige. Strider fördes mellan olika ätter, men
den politiska makten stabiliserades. Gradvis stärktes kungarnas och
kungamaktens ställning. Den tidiga medeltiden, ungefär fram till
1300-talets början, var expansiv. Befolkningen ökade, en omfattande
kolonisation förekom, ny mark lades under plogen. Det var under
denna tid som den svenska bosättningen i Finlands kusttrakter uppkom. Ny bygd bröts i skogsmarker i norra Sverige, Småland och
södra Västergötland.
Under framför allt 1200-talet skedde grundläggande samhällsförändringar. Det var då kyrkan och kyrkliga institutioner etablerades, inte minst som godsägare. Eliten, aristokratin, blev i ökad
utsträckning jordägare. Kungamaktens etablering innebar också att
politiken institutionaliserades i högre grad. Vid sidan av giftermåls-
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
20
Inledning
och släktskapsförbindelser och olika vänskapsband blev formerna för
politiska allianser och förhandlingar mer formaliserade. Eliten i samhället, kyrkan och den världsliga aristokratin, knöts till kungamakten
genom privilegier och tjänsteförhållanden. Viktiga sociala relationer
och företeelser formaliserades och reglerades genom lagstiftning.
Krigsmakten, det aristokratiska rytteriet, underordnades kungamakten. Borgar uppfördes för förvaltning och kontroll av samhället.
Skatter började utkrävas. Allt mer av det som bönderna producerade
kom den nya överheten till del i form av avgifter. Bönderna blev
skattebönder eller landbor. De förra ägde sin jord men betalade
skatt till kungamaktens företrädare, de senare betalade avrad till en
jordägare.
Under mitten av 1300-talet, under kung Magnus Erikssons
långa regeringstid, visade sig svagheterna i detta samhällssystem. De
materiella resurserna räckte inte för att upprätthålla den politiska
strukturen. Till detta kom en agrarkris från mitten av 1300-talet med
befolkningsnedgång, ödegårdar och minskande intäkter. En kamp
uppstod som gällde fördelningen av överskottet och kontrollen över
statsmaktens borgar och län. Under vissa perioder, framför allt under
sent 1300-tal och tidigt 1400-tal, var kungamaktens ställning stark,
men i stort karakteriseras senmedeltiden i Sverige av en svag centralmakt och en stark aristokrati.
Grovt sett kan alltså medeltiden indelas i två perioder. Den tidiga
medeltiden innebar uppbyggandet av en kristen, europeisk kungamakt och av en kyrklig och världslig elit. Denna överhet baserade sin
ställning på att permanent och systematiskt utnyttja de personella
och materiella resurser som fanns i samhället. Det var en avgörande
förändring i förhållande till den plundringsekonomi som karakteriserade vikingatiden. Skatter och avgifter av skilda slag ledde också till
att handel med olika varor intensifierades; detta var förutsättningen
för den starka framväxten av stadsväsendet i stora delar av Sverige
från mitten av 1200-talet.
Senmedeltiden var i många avseenden en krisperiod. Expansionen
avtog. Kampen tilltog inom och mellan eliterna, vilket resulterade i
en svag centralmakt. Denna tendens bröts mot slutet av medeltiden.
Centralmaktens kontroll över riket stärktes under Sturetiden och
förebådade de stora politiska förändringarna som ägde rum under
Gustav Vasas regeringstid.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
21
Inledning
Adelns tid – den moderna staten tar form
I Europa uppstod under 1500- och 1600-talen starka furstemakter
som lyckades monopolisera våldsutövningen inom sina respektive territorier. Samtidigt effektiviserades uttaget av skatter, och förvaltningen
kom mer och mer att skötas av utbildade ämbetsmän. De moderna
staterna tog form. På flera håll innebar det att länder, och det sätt varpå
de styrdes, på lång sikt kom att vara mindre beroende av monarkernas
personligheter. Staterna började bli något mera än de till kungadömet
starkt knutna statsmakter som växte fram under medeltiden.
För furstemakterna var det nödvändigt att ha tillgång till dugliga
och väl utbildade personer i förvaltning och krigsmakt. I Sverige
axlades bägge uppgifterna av adeln, det statsbärande ståndet, vars
frälsestatus hade sitt upphov i en äldre tradition att adeln måste göra
krigstjänst åt kungen. Detta ömsesidiga utbyte av tjänst och gentjänst lade grund för beroendet mellan feodalherre och vasall under
medeltiden, och blev mönsterbildande för hur monarkerna lierade
sig med adeln under den tidigmoderna epoken. Att adelns krigstjänst
åt kungen kompletterades av och senare även överflyglades av andra
tjänster var en logisk följd av denna ömsesidighet.
Bakgrunden till att den svenska adeln alltmer kom att göra kungatjänst i civil förvaltning var delvis att förvaltningen i sig expanderade
mycket kraftigt. I hela Europa förändrades på lång sikt adelns uppgifter, från traditionell krigstjänst till att även utföra andra tjänster. I
Sverige kantades denna process av en enorm satsning på krigsmakt
och territoriella erövringar. Under stormaktstiden övervägde krigsåren med bred marginal de år det var fred, och de krigiska förvecklingarna hade en bakgrund i samhällets inneboende konflikter där de
religiösa motsättningarna var stora.
I Sverige lämnade kyrkan så småningom katolicismen och övergick till luthersk tro. Den svenska statsledningen blev den lutherska
kyrkans främsta försvarare i Europa. Kyrkan förlorade sin självständighet, och i takt med statsapparatens utbyggnad i övrigt blev den
även statskyrka. Prästerna gjorde en klassresa nedåt i samhällshierarkin, och kallet att bli präst nådde alltmer sällan högadelns söner.
Samtidigt utgjorde prästerna ett eget rikspolitiskt stånd, vilket precis
som böndernas riksdagsrepresentation saknade motsvarighet på
andra håll i Europa.
I likhet med stora delar av Europa präglades 1500-talets andra
hälft och 1600-talets första decennier i Sverige av ett ekonomiskt
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
22
Inledning
uppsving. I vissa områden kan man tala om en andra kolonisationsvåg. Satsningen på bergsbruk intensifierades och nya städer
grundades. Under 1600-talets andra hälft avlöstes expansionen av
stagnation och kriser. Mot slutet av århundradet ledde upprepade
missväxter till akuta försörjningskriser och svältkatastrofer.
Jordens avgörande betydelse för försörjningen medförde att
ekonomisk expansion och stagnation till stor del var beroende av
jordbrukets konjunkturer. Trots att stora reduktioner åren 1527,
1655 och 1680 innebar radikala omfördelningar kvarstod adeln
hela tiden som stor jordägare. I den första reduktionen överfördes
kyrkans jord, det andliga frälsets, till kronan, i de bägge senare
omfördelades jord från adeln, det världsliga frälset, till kronan. Även
om adeln därmed förlorade jord vid två tillfällen under 1600-talet
återhämtade den sig relativt snabbt, och trots att omfördelningarna
på sikt även kom att gynna besuttna bönder höll adeln länge kvar sin
ställning som samhällets förnämsta och mäktigaste stånd. 1600-talets
reduktioner bröt emellertid mot en tidigare trend, där adelns ägor
varit näst intill oantastliga, och förebådade på så vis förändringarna
under 1700-talet, inledningen på böndernas tid.
Vad var Sverige?
Den här boken behandlar svensk historia. Vad som var Sverige har
dock skiftat. År 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Efter förlusterna i det svensk-ryska kriget tvingades Sverige att avstå Finland
till Ryssland. Finland blev då ett förhållandevis autonomt rike med
den ryske tsaren som storfurste av Finland. Efter 1809 har Sveriges
gränser varit oförändrade. Ofta är det utifrån enbart dessa gränser
Sveriges historia uppfattas, vilket egentligen är ett ohistoriskt betraktelsesätt. Åtminstone delar av det nuvarande Finland var väl integrerat med det svenska riket sedan 1200-talet. Landskap som Jämtland
och Skåne har däremot bara en drygt 350-årig svensk historia.
När denna skildring börjar, år 800, fanns inte ett Sverige. I stället
fanns en rad mindre riken eller herravälden utan helt säkerställd
struktur eller hierarki. Tidigare framhölls Mälardalen som centralt
för uppkomsten av ett svenskt rike och Gamla Uppsala tillmättes
stor betydelse. Källorna medger dock inte en rekonstruktion där
riksenandet har utgått från Mälardalen. Framför allt finns inget som
tyder på att Mälardalen erövrade övriga Sverige. I stället tycks regionerna ha haft olika former av maktkoncentration.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
23
Inledning
Från och med 1000-talet fanns i Sverige ett kristet kungadöme,
där stormän i både Götaland och Svealand gjorde anspråk på att vara
kung. Slättområdena i Götaland och vid Mälaren var de mest bördiga
och tättbefolkade, och det var dessa regioner som var kärnområdena
för maktutövning. Under den tidigaste kristna tiden var det vanligare
att kungarna hade sin maktbas i Västergötland och Östergötland än
i Svealand. Under äldre medeltid hade de dock ofta svårt att hävda
sin maktställning utanför den region där de vistades.
När Uppsala 1164 blev ett ärkebiskopssäte blev detta område
också en provins inom den romerska kyrkan, vilket innebar att
Sverige uppfattades som ett rike ute i Europa. Kungen titulerades
svears och götars konung; det var första gången denna titel användes.
Mot slutet av 1100-talet ökade även kungamaktens maktbefogenheter i såväl Svealand som Götaland. Riksenheten uttrycktes inte
minst genom lagstiftningen. Under 1200-talet utfärdade kungarna
förordningar som skulle gälla i hela riket. Genom tillkomsten av en
landslag och en stadslag vid mitten av 1300-talet stärktes och befästes föreställningen om det svenska riket som en enhet.
Från 1200-talets senare hälft var det nuvarande Finland integrerat i det svenska riket. Mot slutet av 1200-talet erövrades delar
av Karelen. Österlandet var den gängse beteckningen på området
öster om Finland. Gränsen mellan Sverige och Novgorod var ofta
föremål för konflikter, men var i stort sett oförändrad under medeltiden. Sjövägen längs Finska viken var betydelsefull ur strategisk och
handelspolitisk synpunkt.
Trots gemensam lagstiftning och riksgränser var de regionala
skillnaderna stora och kungamaktens eller riksrådets kontroll över
landet varierade. Under vissa perioder var riket uppdelat. Under en
kort period på 1300-talet styrdes Sverige och Skåne av en gemensam
kung.
Genom en mer effektiv och enhetlig administrativ kontroll under
Gustav Vasa stärktes riksenheten. Under stormaktstiden gjorde
Sverige stora territoriella erövringar och vinster. Det började med
erövringarna i norra Baltikum med Reval och Narva under Erik XIV:s
tid, och expansionsperioden sträckte sig fram till 1658 då Sverige
behärskade stora delar av området runt Östersjön. Sverige fick stora
områden i Baltikum och senare, genom trettioåriga kriget och den
westfaliska freden 1648, även territorier i norra Tyskland: BremenVerden, staden Wismar, Vorpommern med Stettin. Därefter började
den svenska stormaktstidens gradvisa nedgång.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
24
Inledning
Några av stormaktstidens territoriella vinster gällde områden som
därefter förblev svenska. Vid freden i Brömsebro 1645 tvingades
den dansk-norska kungamakten att avstå Jämtland och Härjedalen,
Gotland och Halland; det sistnämnda landskapet dock endast på
30 år. Genom freden i Roskilde 1658 kom Halland emellertid
definitivt att bli svenskt och så även Skåne, Blekinge och Bohuslän.
Även Bornholm och Trondheims län (Tröndelag) avträddes till
Sverige, men återgick till den dansk-norska kronan genom freden i
Köpenhamn 1660.
De landskap som genom krig och fredsavtal blev svenska vid
1600-talets mitt kom relativt snabbt att integreras i det svenska riket.
Områdenas särställning markerades ibland, men svensk lag och kyrkoordning infördes, och de inordnades också i den svenska stiftsorganisationen. Grundandet av Lunds universitet 1668 kan ses som ett
led i försvenskningen. Integrationen in i det svenska riket gick dock
långsammare i Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge. Där sökte
adeln och städernas borgerskap behålla sina gamla privilegier.
Områdena i Baltikum och norra Tyskland betraktades som provinser. De var inte lika väl integrerade med det svenska riket. De tyska
områdena ingick visserligen i det ganska lösa förbund som det tyska
riket utgjorde. Genom dessa områden blev den svenska kronan en
del av det tyska riket. Svenska Pommern förvaltades exempelvis som
ett generalguvernement. Gamla lagar, rättssedvänjor och privilegier
bibehölls, och de baltiska och tyska provinserna var inte representerade på de svenska riksdagarna. I Ingermanland och i Kexholms län,
vilka båda låg i anslutning till den gamla finska riksdelen, infördes
dock svensk rätt.
Anpassningen till svensk rättsordning och förvaltning var alltså
betydligt svagare i provinserna. I framför allt Livland skedde ändå
viktiga förändringar under den svenska perioden. En hovrätt inrättades 1630 i Dorpat (Tartu) och i samma stad upprättades ett
universitet 1632. Administrativa och rättsliga reformer inleddes i
Livland under 1600-talet och detta förbättrade inte minst böndernas
rättsliga ställning.
Genom att Vorpommern tillföll Sverige hamnade universitetet
i Greifswald på svenskt område. Det hade grundats 1456 och blev
därigenom det äldsta universitetet i Sverige. Även om det förblev ett
litet tyskt lärosäte kom det att under den svenska tiden spela en viktig
roll som kultur- och lärdomsförmedlare.
Det är alltså tydligt hur missvisande det är att projicera 1800-
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
25
Inledning
talets nationalstat och vår egen tids territoriella gränser på det förflutna.
Källor och tolkningar
Kristendomen och den kyrkliga organisationen förde med sig den
latinska skriften till Sverige. Det innebar inte bara att andra uttrycksformer togs i bruk utan även att en delvis ny världsbild vann inträde.
Kristendomen och kyrkan förklarade världen, samhället och historien. Det kristna tolkningsföreträdet innebar att kyrkan kom att förmedla och legitimera nya former av herravälde. Skriften och kontrollen över tanken dominerades, definierades och bestämdes av kyrkans
män. Kyrkans språk, latinet, hade även betydelse för den världsliga
förvaltning som växte fram, och det är i anslutning till det kyrkliga
som en stor del av källorna från klerkernas tid har producerats.
Kyrkans enorma inflytande märks inte bara då det gäller det
skriftliga källmaterialet. Åtskilliga kyrkor, ofta väl synliga i landskapet, bär också i våra dagar vittnesbörd om kyrkans betydelse för äldre
tiders samhällsorganisation. Även om skrift fanns tidigare – runorna
var ett alfabet som skapats efter förebilder från det latinska, men de
har använts både före och efter den kristna kyrkans etablering – blev
den kyrkliga skriftligheten den dominerande. De årsböcker som författades i klostren, vilka för svensk del bevarats från 1200-talet, utgör
en annan och mer världslig aspekt av den kyrkliga skriftligheten.
Även viktiga händelser utanför klostren som krig, pest och uppror
noterades.
En annan och mycket stor källgrupp utgörs av diplom, alltså
de rättsliga handlingar som skrevs ned på pergament. Flertalet rör
transaktioner av jord och i en stor del var kyrkliga och andliga institutioner inblandade.
Över huvud taget har de andliga institutionernas arkiv bevarats i högre grad än de världsliga. Jämfört med Norge, Island och
Danmark är den världsliga historieskrivningen i Sverige mager. Först
från 1300-talet finns källor från sådant författande, till exempel olika
krönikor. Från 1200-talet finns emellertid skrivna lagar bevarade.
De är författade på svenska och utgör en viktig källa till inte bara
medeltidens normer utan även samhällets ekonomiska och sociala
relationer.
Ett helt annat källäge finns från 1500-talet. Trots att slottsbranden 1697 ödelade stora delar av den kungliga förvaltningens
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
26
Inledning
arkiv finns från och med 1500-talet ett stort antal skrivelser och
räkenskaper kvar. Av det som bevarats märks att förvaltningen expanderade stort under 1600-talet, rättsväsendet formaliserades och
byggdes ut, vilket bidragit till en långt större produktion av källor än
tidigare. Av oerhörd betydelse var även tryckerikonstens utbredning.
Därigenom kom det skrivna ordet att få en allmänt mer väsentlig roll
i samhällslivet. Muntliga avtal ersattes av skriftliga, förteckningar och
register gjordes upp, och dokument mångfaldigades på ett annat sätt
än tidigare.
Från och med 1500-talet ger alltså de skrivna dokumenten möjlighet att på mycket nära håll följa de styrandes åtgärder och bevekelsegrunder. Men historien riskerar därigenom också att i hög grad
bli de styrandes historia, sedd ovanifrån. Detta utgjorde inget avgörande problem i äldre historieskrivning som i hög grad intresserat sig
för relationen mellan olika maktcentra i rikets styrelse, kungar, krig
och utrikespolitik. Men för våra dagars social- och kulturhistoriska
intressen är källornas ovanifrånperspektiv en allvarlig begränsning.
Åtskillig möda har ändå lagts ned på att belysa sociala gruppers,
bönders, soldaters och kvinnors villkor under 1600-talets stormaktsvälde. På grund av källäget är dock bara ett fåtal aspekter möjliga att
komma åt.
Trots omfattande forskning är alltså ännu många aspekter på
äldre tiders samhällsliv outredda, vilket tyvärr också präglar denna
framställning. Framför allt är det tydligt att de äldre forskningsområdena och de källor som då har använts väntar på nya historiker med
nya frågor och tolkningar.
Likt alla andra skildringar finns också här brister. Att vara fullständig och heltäckande är en omöjlig uppgift och denna framställning
gör inte anspråk på någotdera. Det ligger dessutom i sakens natur att
historikerna, som sitter med en sorts facit på hand, ger de olika skedena en långt mer förutsägbar utveckling än de prognoser samtiden
hade möjlighet att göra.
Det svenska samhället 800–1720
© Thomas Lindkvist, Maria Sjöberg och Studentlitteratur 2006
27
