Medicinsk vård för individer med psykisk

advertisement
och brev
Redaktör: Jan Lind 08-790 34 84
[email protected]
Medicinsk vård för individer med psykisk
utvecklingsstörning – vem tar ansvaret?
Flertalet individer med psykisk utvecklingsstörning får
i dag inte en värdig vård, då
ansvarsfördelningen är oklar.
Vi efterlyser en organisation
med basen i primärvården
som med stöd av övriga specialister svarar för det medicinska omhändertagandet.
Prevalensen av psykisk ut­
vecklingsstörning ligger i
­Sverige på ca 0,7 procent (ca
63 000 individer ) [1], dvs inte
helt olik den som ses vid andra
svåra psykiatriska tillstånd
såsom t ex schizofreni. Dessa
individer behöver samhällets
stöd och hjälp i varierande
grad. Det kan handla om dag­
lig meningsfull verksamhet
eller boendestöd i ­olika for­
mer men också om medicinsk
hjälp. För att klara allt detta
krävs teamarbete med delta­
gande av kommunala, habili­
teringsmässiga och sjukvårds­
mässiga insatser.
Individer med utvecklings­
störning har ofta överlappan­
de psykiatrisk sjuklighet,
cerebral pares, epilepsi och
andra medicinska och orto­
pediska tillstånd. Denna pro­
blematik är ofta betydande.
Beteendeproblem knutna till
funktionshindret är mycket
vanliga och kräver kompetent
omhändertagande i boende
och daglig verksamhet. I stu­
dier har man t ex skattat att
»problematiskt beteende«
­förekommer hos ca 70 procent
av individerna med psykisk
utvecklingsstörning, och svå­
HANS OLSSON
med dr, överläkare, vuxenhabili­
teringen och psykosvården,
Länssjukhuset Ryhov, Jönköping
[email protected]
KENT THURESSON
överläkare, Omsorgspsykiatri,
Sahlgrenska universitetssjuk­
huset, Mölndal
PER ALGOT THORSLUND
överläkare, psykiatriska kliniken,
Länssjukhuset Ryhov, Jönköping
righetsgraden av detta bete­
ende korrelerade väl med an­
talet skattade psykiatriska
symtom [2]. Epilepsi förelig­
ger hos ca 10–30 procent bero­
ende på svårighetsgraden av
utvecklingsstörningen [3].
I en nyligen utförd studie av
Socialstyrelsen konstateras
att ungefär var tredje individ
med psykisk utvecklingsstör­
ning får psykofarmaka [4].
Om en individ behandlades
med något psykofarmaka var
risken att ha tre eller fler psy­
kofarmaka mycket hög (ca 90
procent) [4]. Dessa siffror
handlade om alla individer
med psykisk utvecklingsstör­
ning, inte bara om psykiskt
utvecklingsstörda som hade
en psykiatrisk sjukdom. Ofta
rör det sig om tung medicine­
ring i form av neuroleptika,
men även andra mediciner så­
som antidepressiva, antiepi­
leptika och bensodiazepiner.
Vem tar då medicinskt ansvar
för denna grupp? Det ser
mycket olika ut över landet
men distriktsläkaren får ofta
denna problematik på sitt
bord. Ofta står denna dock
rådvill inför komplexiteten
och har egentligen inte kun­
skapen. Psykiatrin ser som
­regel inte individer med
»funktionsnedsättning« som
sin personkrets. Man tende­
rar då att glömma bort den
frekventa psykiatriska sjuk­
ligheten och det faktum att så
många redan har tung psykia­
trisk medicinering. I stället
hänvisar man till (kommu­
nernas) bristande omsorg.
Vuxenhabiliteringarna är
få, och här lyser läkarna med
sin frånvaro. Organisatoriskt
ser vuxenhabiliteringen olika
ut i olika landsändar.
De få läkare som är intres­
serade av vuxna individer i
denna grupp har ett nätverk
som brukar träffas en gång
per år. Tillflödet är lågt och
medelåldern hög. De flesta
läkartidningen nr 34–35 2012 volym 109
arbetar inte heltid utan någon
eller några dagar i veckan. To­
talt sett rör det sig om ett 30tal läkare, varav de flesta är
allmänläkare, psykiatrer eller
medicinska rehabiliteringslä­
kare. Bland cheferna (som säl­
lan eller aldrig är läkare) på
habiliteringskliniker pågår
för närvarande en principiell
diskussion om att inte anstäl­
la läkare i organisationen.
F d medicinalrådet Karl Gru­
newald har varit en av hu­
vudpersonerna i den om­
strukturering av livsvillko­
ren för individer med psy­
kisk utvecklingsstörning
som skett i vårt land under
mitten och senare delen av
1900-talet. De stora institu­
tionerna har med rätta lagts
ner och ersatts med grupp­
boende, eget boende med
personlig assistans och ser­
viceboende.
Dock har man i denna »nor­
maliseringsprocess« glömt
bort de stora behov av medi­
cinsk specialkunskap som
krävs för att upprätthålla en
värdig vård. Tidigare fanns
omsorgsöverläkare med den­
na kunskap. Dessa tog man
bort. »Normaliseringsproces­
sen« gick måhända för långt,
vilket resulterade i utebliven
eller undermålig medicinsk
vård då ingen ville ta sitt an­
svar. Man slängde så att säga
ut barnet med badvattnet. När
Grunewald nu tar upp frågan
om vart det medicinska an­
svaret tagit vägen är det ange­
läget [5]. Individer med psy­
kisk utvecklingsstörning har
medicinska behov som inte
går att »normalisera« bort.
Men, som Ingvar Storm i
»Spanarna« i P1 säger: »Men
framtiden – vart för den oss?«
Vi tror på primärvården.
Basen för det medicinska om­
händertagandet ligger inom
primärvården, och dessa in­
divider ingår i vårdvalet. Pri­
märvården har också tillräck­
ligt med »muskler« i sin orga­
nisation för att utveckla det
basala medicinska omhänder­
tagandet – »muskler« som
vuxenhabiliteringen nu ty­
värr saknar. Distriktsläkarna
behöver längre eller kortare
stöd av övriga specialister så­
som psykiatriker, neurologer,
ortopeder och medicinska re­
habiliteringsläkare, bara för
att nämna några.
Vi ser en framtid där en ­eller
två distriktsläkare på varje
vårdcentral har specialkun­
skap om gruppen och ett nära
samarbete med övriga specia­
lister och kommunens sjuk­
sköterskor. Om dessa specia­
lister ska ingå i primärvår­
dens organisation, stå med ett
ben i primärvården och ett
ben i sin specialitet eller fung­
era som konsulter till primär­
vården är en öppen fråga. Det
viktiga är att denna organisa­
tion får en klar och stabil
struktur för att förhind­ra att
en oklar ansvarsfördelning
leder till bristande vård.
n Potentiella bindningar eller
jävsförhållanden: Inga uppgivna.
REFERENSER
1. Bille B, Olow I, Annerén G, red.
Barnhabilitering vid rörelsehin­
der och andra neurologiskt beting­
ade funktionshinder. Stockholm:
Liber; 1999.
2. Moss S, Emerson E, Kiernan C, et
al. Psychiatric symptoms in adults
with learning disability and chal­
lenging behaviour. Br J Psychiatry.
2000;177:452-6.
3. Sillanpää M, Gram L, Johannessen
SI, Tomson T, red. Epilepsy and
mental retardation. Petersfield,
UK: Wrightson Biomedical Publis­
hing Ltd; 1999.
4. Socialstyrelsen. Alltjämt ojämlikt!
– Levnadsförhållanden för vissa
personer med funktionsnedsätt­
ning. Stockholm: Socialstyrelsen;
2010. http://www.socialstyrelsen.
se/publikationer2010/2010-6-21
5. Grunewald K. Läkarförbundet
glömmer omsorgerna om personer
med funktionshinder. Läkartid­
ningen. 2012;109:1036.
1481
Illustration: Airi Iliste
n debatt
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards