BIO
IOLOG
OGI
Text & Foto Anders Axelsson
Nedan:
Ormstjärnornas armar täcks av skyddande kalkplattor,
formen på dessa plattor är ofta bra att nyttja sig av vid
artbestämning. Hos arten Ophiopholis aculeata är dessa
armplattor elliptiska. De karaktäristiska rödbruna banden på
armarna är också ett bra kännetecken på denna art.
ORMSTJÄRNOR
Ormstjärnorna är nära släktingar till
sjöstjärnorna. De flesta svenska
arter är ganska oansenliga och
lever
ett
dolt
eller
relativt
undanskymt liv. Ormstjärnor är
dock ytterst väsentliga för den ekologiska balansen i havet. De utgör
bland annat en viktig fiskföda och
bidrar kraftigt till att syresätta sedimenten i våra lerbottnar.
Till vänster:
Stora taggar på armarna förekommer främst hos arter
som äter plankton eller partiklar som är uppslammade i
vattenmassan. Här ses arten Ophiothrix fragilis.
30
BIOLOGI
Ormstjärnor är tagghudingar
likt sjöstjärnor, sjögurkor och
sjöborrar. Vid den svenska
västkusten finns knappt 30
arter. Då de inte tål låga salthalter förekommer de ner till norra
Öresund, men saknas i Östersjön. Till
skillnad från sjöstjärnor har de kroppens
centralskiva separerad från armarna. De
allra flesta har fem armar som hos några
arter är förgrenade. Det finns inga inre
organ i armarna utan dessa är koncentrerade till centralskivan. Armarna är
nästan helt utfyllda med ett kalkskellett
bestående av kotliknande delar.
Skelettet ger stadga åt armarna som
främst nyttjas till förflyttning och för att
fånga in födan. Armarna täcks av skyddande kalkplattor, formen på dessa plattor är ofta bra att nyttja sig av vid
artbestämning. Varje enskild armplatta
är hos vissa arter utformad som en
mängd små mikroskopiska linser, med
hjälp av dessa linser kan ormstjärnorna
skapa sig en bild av omvärlden.
O
Hos många arter av ormstjärnor har
armarna en mängd taggar, dessa underlättar vid fångst av föda och förekommer främst hos arter som äter plankton
eller partiklar som är uppslammade i
vattenmassan. Armarna har slangfötter
(sugfötter) likt sjöstjärnorna, men dessa
saknar sugskålar. Därför kan de inte
sakta ”glida” fram över underlaget som
sjöstjärnor och sjöborrar. Ormstjärnor
kravlar sig istället fram med hjälp av
armarna. Via slangfötterna sker stora
delar av gasutbytet så att syre upptas
och koldioxid avges. Även urinutsöndringen sker delvis via slangfötterna.
Födan utgörs ofta av diverse döda djur
och växter som håller på att brytas ner.
En del arter är rovdjur och äter bland
annat havsborstmaskar, kräftdjur och
små blötdjur. Maten förs in till munnen
med hjälp av armarna och deras
slangfötter. Munnen sitter i mitten på
djurets undersida. Analöppning saknas,
osmältbara partiklar förs därför åter ut
genom munnen.
ra. Ur ägget kläcks normalt en liten larv
som svävar runt som plankton en period
innan den slår sig ner på bottnen för att
utvecklas till en ormstjärna. Larverna är
väldigt olika de vuxna djuren, så olika
att de tidigare beskrivits som en annan
typ av djur. Även om man för länge
sedan insett att dessa larver utvecklas
till ormstjärnor så hänger de gamla larvnamnen kvar och de brukar kallas för
ophiopluteuslarver. Någon enstaka art
saknar larver och ur äggen kläcks små
miniatyrkopior av de vuxna djuren.
Fortplantningen
De flesta ormstjärnor är skildkönade.
Några få arter är hermafroditiska, vilket
betyder att en och samma individ har
såväl hanliga som honliga könsorgan.
Könsprodukterna släpps normalt rätt ut i
vattnet, men det förekommer att äggen
befruktas och utvecklas hos honan.
Under fortplantningsperioden, som
infaller under sommar och höst, intar
ormstjärnorna ingen föda. Kroppen är
så fylld med ägg och spermier att det
inte finns utrymme för något i magsäcken. Genom att avstå från att äta undviks
också att egna ägg eller spermier äts upp.
Syresätter bottnarna
Då ormstjärnor skall fortplanta sig ställer
de sig på armspetsarna. Könsprodukterna släpps sedan ut vid armarnas
infästning i centralskivan. Högre upp i
vattenmassan är strömmen kraftigare än
längst nere vid bottnen. Genom att
sträcka sig uppåt ökar ormstjärnorna
därför sannolikheten för att ägg och
spermier driver iväg och träffar varand-
Ormstjärnor av släktet Amphiura är
mycket vanliga i lerbottnar på svenska
västkusten och finns ofta i otroligt höga
populationstätheter, upp till 600 individer kan förekomma på en enda kvadratmeter. I Sverige har vi två vanligt
förekommande arter, Amphiura chiajei
och Amphiura filiformis. Båda arterna
ligger nedgrävda cirka tre centimeter
Nedan:
Då ormstjärnor skall släppa sina könsprodukter reser de sig upp på
armspetsarna. Arten på bilden är en Ophiura albida.
Ormstjärnor av släktet Amphiura lever
hela sitt liv mer eller mindre nedgrävda
och bildar ett litet hålrum i bottensedimentet. Från detta hålrum går gångar
upp till sedimentytan. För att hålrummet
och gångarna inte ska rasa ihop är de
täckta med ett slem som utsöndras av
ormstjärnan. Det enda som sticker upp
ovan sedimentytan är ormstjärnans
armar. Djuret lämnar normalt aldrig sin
hålighet. Vid låga syrevärden i bottenmaterialet kan det dock hända att de
söker sig upp till sedimentytan.
Nedan:
Ormstjärnor av släktet Amphiura ligger nedgrävda och sticker endast
upp armarna. De många armarna pumpar ner stora mängder syre i
bottnen.
31
BIOLOGI
under bottenytan och sträcker upp tre
till fyra av sina fem armar. Precis som
andra ormstjärnor så har även amphiurorna slangfötter, med hjälp av dessa
transporteras dels födopartiklar ned till
munnen, dels sediment och avfallsprodukter ut ur håligheten där djuret finns.
En av armarna ventilerar och syresätter
dessutom gångarna genom sin aktivitet.
Dessa tre funktioner kan äga rum samtidigt oberoende av varandra.
Gångarna i sedimentet runt armarna blir
syresatta av ormstjärnans rörelser, men
några få millimeter ifrån gångarna kan
det vara syrefritt. Genom alla de grävda
gångarna transporteras en stor mängd
syre. Då dessa ormstjärnor förekommer
i höga populationstätheter är de därför
mycket väsentliga för syresättning av
sedimenten i lerbottnar.
Viktig fiskföda
Det kan som sagt finnas 600 ormstjärnor av släktet Amphiura på en och
samma kvadratmeter, som alla sträcker
upp tre till fyra armar. Totalt skulle det
innebära cirka 2 000 ormstjärnearmar
per kvadratmeter som sträcker sig upp
ur sedimentet. Alla armarna tillsammans bildar nästan som en gräsmatta
och utgör en väsentlig föda för fiskar.
Torsk, kolja och sandskädda är några av
de många fiskarter som gärna äter
ormstjärnor eller deras armar. Hur går
det då med ormstjärnor som förlorar
hela eller delar av sina armar? Faktum
är att det inte spelar så stor roll för dem.
Det sätter ner deras tillväxttakt, men så
länge som ormstjärnan har någon arm
kvar att samla in föda med, växer det
snart ut nya igen. För att inte riskera att
alla armar äts av samtidigt håller en och
samma ormstjärna sällan mer än tre
armar åt gången ovan sedimentytan.
Ormstjärnorna har flera olika sätt att
skydda sig mot rovgiriga fiskar. Om en
fisk skadar en ormstjärna av arten A.
filiformis, i närheten av andra ormstjärnor av samma art så reagerar de oskadade ormstjärnorna genom att dra ner sina
armar från vattenmassan. I försök har
man lyckats bevisa att ormstjärnorna
kommunicerar kemiskt med varandra.
De kemiska signalerna är artspecifika,
om en ormstjärna av arten A. chiajei
skadas, har A. filiformis svårt att uppfatta signalerna, medan om en ormstjärna av samma art skadas reagerar
artfränderna genast genom att dra ner
armarna i botten.
Ormstjärnorna kan också försöka förvilla fisken. Armar hos A. filiformis sänder ut ett svagt ljus om de retas eller
skadas. I synnerhet gäller detta armbitar
som just gått av. En avsliten arm som
ligger lös på botten drar därför till sig
uppmärksamhet från omgivningen.
Troligen är detta ett sätt att lura angri-
paren. Medan angriparen koncentrerar
sig på den avslitna armen hinner de
oskadade armarna att dra sig ner i den
skyddande bottnen.
Ormstjärnor på bergbottnar
Ormstjärnor lever inte bara på lerbottnar utan det finns också många arter
som är bundna till bergbottnar. En
mycket vanlig art på berg- och skalgrusbottnar är Ophiothrix fragilis. Den
är en filtrationsätare och livnär sig på
att samla in uppslammat material ur
vattenmassan. Armarna sträcks ut i
vattnet med undersidan vänd mot
strömmen. Slangfötter och taggar fungerar då som ett filter där en mängd
småpartiklar fastnar. De infångade partiklarna bakas samman till små bollar
som är ca 1 mm i diameter. Bollarna
transporteras sedan, med hjälp av
slangfötterna, till munnen i centrum på
ormstjärnans undersida.
Sättet att äta, gör att denna art trivs på
bäst på slammiga strömspolade bottnar.
Där sitter de gärna mellan andra djur,
småstenar och skalrester. Ofta sitter de
med kroppen dold samtidigt som armarna förs ut i strömmen för att fånga in
föda. Under gynnsamma förhållanden
kan arten bilda otroligt täta populationer med upp till 10 000 individer på en
enda kvadratmeter. De är vanligt förekommande i fjordar, som Gullmars-
Ovan:
Ophiura ophiura föredrar lerbottnar
på måttliga djup. Den lever ovanpå
sedimentet och kryper fram på relativt
stela armar. Arten är oftast gråbrun i
färgen och blir ganska storvuxen.
De långa armarna på den grävande
ormstjärnan Amphiura chiajei äts
gärna av fiskar.
32
BIOLOGI
Ophiura sarsi föredrar sand- och lerbottnar. Den är en relativt
djuplevande och hittas sällan grundare än 40 meter. Ett bra
kännetecken på arten är de smala rödbandade armarna.
Ophiura albida känns lätt igen på de vita prickarna vid armarnas
infästning i centralskivan. De är vanliga på sandblandade lerbottnar.
fjorden i Bohuslän, där tillgången på
uppslammad föda oftast är riklig.
Fångar föda med hjälp av slem
Ormstjärnan Ophiocomina nigra har en
liknande teknik för att få tag i sin föda.
Även denna art lever delvis på partiklar
som är uppslammade i vattnet. På och
mellan taggarna på ormstjärnans armar
sprids ett slem. I detta slem fastnar ean
mängd små partiklar. Med jämna mellanrum nyttjas ormstjärnans slangfötter
för att samla ihop slemmet och de
insamlade partiklarna. Partiklar och
slem bakas sedan samman till en liten
kula sällan större än en millimeter i diameter. Med hjälp av slangfötterna transporteras sedan födan till ormstjärnan
mun. För att öka mängden partiklar som
fastnar på armarna sträcks de ut i vattenmassan.
Ophiothrix fragilis är väldigt färgvariabel och förekommer
ofta i otroliga tätheter under gynnsamma förhållanden.
Lika gärna som uppslammad föda kan
tas ur vattnet förekommer det att småpartiklar tas från bottnen. Även här står
slangfötterna för insamlandet av födan
som bakas ihop till små bollar och
transporteras till munnen. Större föda,
så som rester av döda djur och växter,
transporteras direkt till munnen med
hjälp av armarna.
Kan se med kalkristaller
Man har länge känt till att ormstjärnor
reagerar på ljus. Vissa arter skiftar färg
beroende på ljusintensiteten i omgivningen, medan andra flyr mörka skuggor av en eventuell angripare. Tidigare
har man trott att ormstjärnor uppfattar
ljus via diffust spridda nervceller i
huden. De verkar dock ha en mer välutvecklad syn än så. I den högt ansedda
vetenskapliga tidskriften Nature publi-
cerades under augusti 2001 en artikel
om ormstjärnors syn. En grupp forskare
från USA och Israel har observerat att
den karibiska ormstjärnan Ophiocoma
wendtii lyckas fly från inkommande
rovdjur eller gå rakt mot mörka håligheter i närheten. En eventuell fiende kan
upptäckas genom kemiska signaler,
men att upptäcka hålrum på flera centimeters avstånd utan någon form av
ögon verkar nästintill omöjligt.
Vid närmare studier av denna ormstjärna
visade det sig att de kalkplattor som
täcker armarnas ovansida var utformade
som en mängd små mikroskopiska linser. Varje kalkplatta innehåller 100-tals
sådana små linser bestående av mineralen kalcit, som är ett kristallint material
uppbyggt av kalk. Kalcit, som även kallas kalkspat, är det huvudsakliga innehållet i vanlig kalksten. Kalcitlinserna
33
BIOLOGI
Oan:
Ormstjärnan Ophiocomina nigra kan variera en del i färgen,
men den är som regel svart i svenska vatten. Utanför Sveriges
gränser är det dock vanligt med gula eller brunaktiga
individer.
Ovan:
Korgstjärnor föredrar att sitta i strömmande vatten. Denna art kallas ibland för
medusahuvud och den är vanliga förekommande i stora hornkoraller.
34
BIOLOGI
fokuserar det infallande ljuset mot
underliggande nervknippen som med
stor sannolikhet fångar upp ljussignalen
och gör det möjligt för ormstjärnan att
bli varse sin omgivning. Den optiska
kvalitén på linserna är, trots storleken,
helt fenomenal. De är betydligt bättre
än några linser vi människor kan tillverka. Än så länge har man bara lyckats
bevisa denna form av seende hos en
enda art, men man misstänker att fenomenet förekommer hos flera arter.
Kanske att även en del av våra svenska
ormstjärnor kan se med mikroskopiska
små kalcitlinser.
Korgstjärnor har grenade armar
Korgstjärnorna tillhör ormstjärnorna,
men kan se väldigt annorlunda ut vid en
första anblick. De är ofta relativt storvuxna med en kraftig centralskiva. Det
märkligaste är dock deras fem armar
som är upprepat förgrenade så att de
bildar en korg, därav namnet korgstjärna. Armarnas ovansida saknar skyddande kalkplattor, vilket gör dem mycket
mer böjliga än hos andra ormstjärnor.
Det finns bara ett 100-tal arter av
korgstjärnor i världen och av dessa kan
vi endast se en enda art i svenska vatten.
Vår art kallas ofta rätt och slätt för
korgstjärna, men benämns också ibland
medusahuvud. Namnet medusahuvud
har den fått efter det vetenskapliga
namnet Gorgoncephalus caputmedusae.
Caput betyder huvud och Medusa är
namnet på ett kvinnligt vidunder i den
grekiska mytologin. Medusa hade ett
hår av ringlande ormar och en blick
som förstenade de som tittade på henne.
Medusa blev halshuggen av hjälten
Perseus i gudasagorna. Det är lätt att se
likheten mellan Medusas avhuggna
huvud med ringlande ormar och vår
svenska korgstjärna med sina slingrande armar. Armarna förgrenar sig mer ju
större medusahuvudet blir, ett ungt
exemplar har bara några få förgreningar, medan en vuxen individ kan ha över
5 000 armspetsar.
I Sverige är medusahuvudet djuplevande och man lär inte stöta på dem förrän
på minst 50 meters djup. Många norska
fjordar erbjuder dock unika förhållanden och de kan där ses redan från ca 10
meters djup, i synnerhet gäller detta
Trondheimsfjorden.
Medusahuvudet
placerar sig gärna på stora hornkoraller
så att strömmen kommer in från dess
ovansida. De kraftigt förgrenade armarna sträcks mot strömmen och bildar en
grund korg, liknande en parabol, där
byten fångas in. Födan utgörs av relativt stora djurplankton såsom havsborstmaskar och diverse kräftdjur. Då
bytesdjuren kommer i kontakt med
korgstjärnans armar lindas armspetsarna runt offret som sedan transporteras
till munnen. Korgstjärnans slangfötter
nyttjas ej för att föra födan till munnen,
vilket är normalfallet hos de flesta
andra ormstjärnor. Istället förs födan
till munnen med hjälp av armarna som
skrapas av mot kamliknande utväxter i
nära anslutning till munnen. ●
Ovan:
Ophiocomina nigra uppträder ofta i
massförekomst. De fångar in sin föda med
hjälp av slem på taggarna.
Kurs i marinbiologi 20-22/9
Kurs i UV-foto
27-29/9
Marinbiologi och
UV-fotoresa till
Röda havet
18-25/10
Anders Axelsson www.sjoharen.just.nu Tel: 0523 - 102 03
35
