Allas rätt till kommunikation fallbeskr TeKo Särtryck

Tjugofem fallbeskrivningar och
tre beskrivningar av gruppverksamheter
för klienter med kommunikationssvårigheter
Särtryck till rapporten:
Allas rätt till kommunikation
Förslag till riktlinjer för hur Vuxenhabiliteringen i Värmland
ska möta behov hos klienter med kommunikationssvårigheter.
Riktlinjerna är baserade på erfarenheter från kliniskt arbete med 25 klienter
____________________________________
Vuxenhabiliteringen i Värmland 2009
Slutrapport av projekt Team Kommunikation
Anna Blomberg
Rose-Marie Johansson
Gunnel Karlsson
Inledning
Under tre års tid, mellan åren 2006 och 2009, har det bedrivits ett internt utvecklingsprojekt på Vuxenhabiliteringen i Värmland. Projektet har haft namnet Team
Kommunikation (TeKo). Syftet har varit att Vuxenhabiliteringen i Värmland skulle
få fungerande rutiner för hur insatser ska ges till klienter med kommunikationssvårigheter och därigenom förbättra deras möjligheter till kommunikation och delaktighet. Målet med projektet har varit att Team Kommunikation skulle ha ett förslag
till riktlinjer för hur Vuxenhabiliteringen i Värmland ska möta behov hos klienter
med kommunikationssvårigheter. Mer om detta finns att läsa i ”Allas rätt till kommunikation – Förslag till riktlinjer för hur Vuxenhabiliteringen i Värmland
ska möta behov hos klienter med kommunikationssvårigheter. Riktlinjerna är baserade på erfarenheter från kliniskt arbete med 25 klienter.”.
Detta särtryck innehåller fallbeskrivningar av de 25 ärenden där TeKo har gett insatser. Även beskrivningar av tre olika gruppverksamheter ingår i särtrycket. Projektmedarbetarna har valt att redovisa fallbeskrivningar och gruppbeskrivningar
med tanke på att detta sällan görs. Förhoppningen är att materialet ska ge inspiration
till personer som arbetar med eller möter vuxna personer med olika typer av kommunikationssvårigheter. I de fall då projektmedarbetarna särskilt har velat lyfta fram
lärdomar som gjorts under ärendens gång har dessa samlats under reflektion direkt
efter aktuell fallbeskrivning.
2
Innehållsförteckning
Fallbeskrivningar, klienter
Klient
Problem/Behov
Åtgärder i korthet
K1
Kommunicerar via tal som är mycket
svåruppfattbart på grund av dysartri
med nästan ingen röst.
Direkta + indirekta insatser
Utbildning i tolketik
”Nätverk kring AKK”
5
K2
Bedömd som mutist.
9
K3
Grav dysartri, svårförståelig, använder inte sin kommunikationskarta regelbundet.
Artikulatoriska svårigheter, språkliga
svårigheter.
Indirekta insatser
Utbildning till personal
Bilder som AKK
Indirekta insatser
Utbildning till personal
K4
K5
Tar nästan inga kommunikativa initiativ, svarar verbalt men tyst och fåordigt.
K6
Kommunicerar endast med enstaka
ljud, ansiktsmimik och tonusväxlingar.
K8
Afasi med mycket stora uttryckssvårigheter.
K9
Grav dysartri, svårförståelig på grund
av svag röst och extremt långsamt
taltempo, använder inte sina kommunikationshjälpmedel regelbundet.
Grav dysartri, svårförståelig.
K12
K14
K17
Kommunicerar med enstaka ord, och
då bara med föräldrarna. För övrigt
endast ja och nej.
Svårt att hitta ord, svårt att hålla tråden i samtal.
K18
Kommunicerar endast via kroppsspråk, problem med språkförståelse.
K19
Har troligen relativt god språkförmåga, men kan endast uttrycka sig genom ja/nej-signal och ansiktsmimik.
K20
Nedsatt språklig förmåga. Uttrycker
sig endast med blick och enstaka
ljud, vilket är oerhört svårtolkat för
utomstående.
Osäkerhet när det gäller språklig
förmåga. Spanska som modersmål,
kan några få ord på svenska.
Svårt att göra sig förstådd.
K21
K24
Sida
11
Direkta insatser
Råd om AKK
Gruppträning
Indirekta insatser
Rådgivning till personal om aktiviteter som stimulerar till kommunikation
Indirekta insatser
Filmning av samspel samt analys
AKK-sätt att användas i bland annat
valsituationer
Direkta + indirekta insatser
Lågteknologisk AKK i form av kommunikationsbok
Råd till personal
Direkta insatser
Hjälpmedelsöversyn (bokstavstavla
med mera)
13
Direkta insatser
Högteknologiskt AKK-sätt
Indirekta insatser
Råd till personal
26
Indirekta insatser
Råd till personal i form av samtalsstrategier, lågteknologiska AKK-sätt
Indirekta insatser
Sammanställning av aktuella tecken
(som AKK)
Direkta + indirekta insatser
Införande av olika lågteknologiska
AKK-sätt
Utbildning till omgivning
Indirekta insatser
Konsulter till individuellt team
30
Indirekta insatser
Samverkan med skola och boende
vid val av AKK-sätt
Indirekta insatser
”Nätverk kring AKK”
Råd kring olika lågteknologiska
AKK-sätt
42
15
17
20
24
28
32
34
41
45
3
K25
K26
K27
K28
K29
K30
K31
Kommunicerar med enstaka ord, ljud
och ansiktsmimik. Svårigheter att
använda sin kommunikationskarta.
Inget tal. Har ja- och nejsignal som
de närmaste kan tolka. Lärde sig
Bliss med svårtolkad ögonpekning
som barn.
Kommunicerar med enstaka, svårförståeliga ord. Omgivningen upplever
att han förstår talat språk i viss mån.
Nedsatt tal- och språkförmåga. Omgivningen upplever att hon försämras.
Talar enstaka ord med bristfälligt uttal. Använder TAKK.
Kommunicerar med ljud, kroppsspråk och mimik.
Svårförståeligt tal.
K32
Uttrycker sig konkret med lång latens, tar få initiativ i kommunikation
med andra.
K33
Upplever att han har svårigheter att
förstå och uttrycka sig i tal.
Direkta + indirekta insatser
Gruppträning
”Nätverk kring AKK”
Direkta + indirekta insatser
Gruppträning
”Nätverk kring AKK”
50
Direkta + indirekta insatser
Införande av PECS
Råd till personal
Indirekta insatser
”Nätverk kring AKK”
Bilder som AKK
Indirekta insatser
”Nätverk kring AKK”
Införande av lågteknologiskt AKK i
form av kommunikationsbok
Indirekta insatser
Konsulter till individuellt team
Indirekta insatser
”Nätverk kring AKK”
Uppdatering av befintligt AKK-sätt
(kommunikationsbok)
Indirekta insatser
Hjälp vid kunskapsöverföring mellan
daglig verksamhet, boende och anhörig
Direkta insatser
Bedömning
64
57
69
72
76
77
81
83
Gruppverksamheter
Konversationsgrupp för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism
84
Konversationsgrupp på daglig verksamhet
86
GAKK-grupp
88
Terminologi, förkortningar och begrepp
Terminologi inom kommunikations- och AKK-området
91
Förkortningar och begrepp
92
Författarnas tack
Referenser
94
95
4
Fallbeskrivning K1
Bakgrund
Tjugoettårig kvinna som har ett omfattande rörelsehinder med mycket begränsad
rörlighet, utvecklingsstörning och kraftig synnedsättning. Enligt omgivningen har
K1 normal hörsel. K1 är rullstolsburen. Bor i egen lägenhet med assistans dygnet
runt och är beroende av andra i alla livssituationer. Hon har dysartri som innebär
svårigheter att artikulera och att koordinera andning, röst och tal. K1 påkallar uppmärksamhet genom att ”smacka”. K1 uttrycker sig med enstaka ord och korta meningar. Hon kommunicerar med närstående genom viskande tal (oftast endast markerad artikulation) som även av personer som känner henne väl ibland missuppfattas. Samtal med K1 består mestadels av frågor och hon svarar med ja och nej-signal:
ja genom att öppna munnen och markera ett ja och nej genom att sticka ut tungspetsen.
K1 har på BUH (Barn och Ungdomshabiliteringen) bedömts ha relativt god förståelse för vardagligt tal, uppfatta nyanser i språket och ha ett bra ordförråd. I perioder
under uppväxten har K1 kommit i kontakt med/använt Bliss och Pictogram och i
dessa sammanhang användes peklampa men detta ledde inte till någon fortsättning.
Hon har också provat scannande samtalsapparat men detta ska inte ha fungerat då
K1:s långsamma reaktion gjorde att scanning inte var något lyckat styrsätt. Har prövat en äldre modell av röstförstärkare men den lösningen gillade inte K1 då hon
stördes av alla ”kringljud” som också förstärktes. K1 har prövat ett mycket avancerat styrsätt för datoranvändning. Inledningsvis användes datorn för enkla språkövningar och för träning av språkljud, men tanken var att utrustningen längre fram
skulle användas för omgivningskontroll och kommunikationshjälpmedel men detta
arbete fick på grund av stora tekniska problem avslutas. K1 har också under en tid i
skolåldern som förflyttningshjälpmedel använt akka-platta (akka-platta är en platta
på hjul som följer en slinga på golvet och kan styras med hjälp av en touchkontakt,
och på plattan kan man placera både sitt- eller ståhjälpmedel) men användandet
upphörde av okänd anledning.
Kontakt med TeKo
Innan rutinerna för projektet var helt klara aktualiserade hjälpmedelsservice (HMS)
K1 via ArAKK (arbetsgrupp för AKK, en samverkan mellan hjälpmedelsservice,
vuxenhabiliteringen och logopedenheten). Hjälpmedelsservice fick över ärendet
från barnhjälpmedelscentralen (en del av Barn- och Ungdomshabiliteringen i Värmland) våren 2006. K1 hade vid tiden för aktualisering inget bra fungerande komplement till sitt svårförståeliga tal. Det fanns ett uttalat önskemål från föräldrarna att
K1 skulle kunna kommunicera självständigt med främmande personer utan tolkhjälp av närstående. En arbetsterapeut och en logoped från vuxenhabiliteringen gick
in i ärendet. När projekt TeKo startade i mars 2006 valde arbetsterapeuten och logopeden att föra över ärendet dit. Inledningsvis gjordes en kartläggning av K1:s erfarenheter av AKK och vilka tankar K1 och hennes föräldrar hade inför framtiden
när det gällde kommunikationen. Föräldrarna var intresserade av att K1 skulle få
hjälp att överbrygga de svårigheter som hennes omfattande rörelsehinder innebar
och önskade bland annat att man försökte hitta ett lämpligt styrsätt. Styrsättet skulle
K1 kunna använda för omgivningskontroll (tända och släcka lampor, slå av och på
elektriska apparater med mera), för att styra akka-platta som hon åter ville prova,
och eventuellt för att kunna spela spel på dator.
5
En funktionell synundersökning gjordes på syncentralen hösten 2006. Då konstaterade man att K1 i princip bara hade användbar syn på höger öga och bästa synförmågan hade hon nedåt åt höger. Hon hade två par glasögon, ett par med korrektion
+15 för att se på långt håll och ett par med +17 för avstånd på cirka 40 cm. Efter
denna undersökning gjordes försök i samverkan med HMS att hitta ett lämpligt styrsätt. K1 fick under denna period på nytt prova akka-platta som förflyttningshjälpmedel. Hon provade också en modernare röstförstärkare och i kombination med att
hon använde en ny korsett kunde hennes tal uppfattas klart bättre. K1 stördes dock
fortfarande av förstärkta ”kringljud” av typen harklingar och suckar och återlämnade röstförstärkaren. Akka-plattan lämnades också tillbaka och familjen valde att avbryta letandet efter styrsätt.
Under en tid fanns projektets medarbetare endast med som stödpersoner i det omfattande arbete som, i samverkan med flera verksamheter, gjordes för att få K1:s vuxenliv, med assistentgrupp i egen lägenhet, att fungera. TeKo genomförde under
denna period en halv dags utbildning i tolkteknik till assistentgruppen. Under utbildningstillfället diskuterades tolkrollen och vikten av att inte lägga till egna värderingar till klientens yttranden betonades.
Hösten 2008 framförde K1:s omgivning åter önskemål om insatser av TeKo för att
förbättra K1:s kommunikation. K1:s föräldrar och personliga assistenter erbjöds då
att delta i ”Nätverk kring AKK” (för närmare beskrivning av arbetssättet, se slutrapport) vilket man tackade ja till. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare tre klienter, vilka också tackade ja. K1:s nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: föräldrarna och en assistent. I slutet av september
2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre timmar i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även ytterligare tre assistenter
vid det första utbildningstillfället och en assistent vid det andra tillfället. Utbildningstillfälle ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, vem
som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information om
det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och
hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena varvade teori, i form av
föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar. Därefter gjordes en kartläggning av K1:s kommunikation enligt modellen ”Gemensam problemlösning vid
Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson, Rydeman &
Björck-Åkesson, 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport.
Med stöd av arbetsterapeut och logoped fick nyckelpersonerna formulera vilka resurser och problem de såg i K1:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde
finnas till problemen, tabell 1.
6
Tabell 1
K1:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna runt K1, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRDER
ING
* Ljudar enstaka
ord, ibland hela
meningar
* Använder tecken (egna) med
tunga och munnen
* Använder
tungan för att
visa riktning (höger, vänster, upp,
ner)
* Tydliga ja- och
nejsignaler
* Vill kommunicera, är motiverad
* Förstår, har relativt god språkförståelse
* God associationsförmåga
* Kan läsa kortare ord - känner
igen ordet?
* Har ljud som
signal, bland annat för att påkalla
uppmärksamhet
Ibland har omgivningen svårt
att uppfatta vad
K1 säger
Begynnelsebokstav - svårt för
K1 att veta när
omgivningen frågar vilken bokstav ordet börjar
på
Utomstående
personer har
svårt att förstå
K1
Beror på kroppsläge, sinnesstämning, trötthet med
mera.
Kunskapsbrist,
outvecklad språklig medvetenhet
Omgivningen ska
förstå vad K1 säger/menar
Tillverka ett
Reda ut-häfte
Inte använda
bokstäver som
kommunikationshjälp
Sluta fråga om
begynnelsebokstav
Svårt att tolka
K1:s signaler för
utomstående,
även ja och nej
Utomstående ska
förstå K1:s signaler
K1 hinner inte
alltid få fram vad
hon vill säga särskilt i en större
grupp
Svarar ibland för
snabbt
Omgivningen
uppmärksammar
inte henne eller
väntar inte in
henne
K1 vill inte alltid
visa att hon inte
förstår. Vill vara
duktig? Impulsiv?
Att K1 i skolan
ska kunna göra
andra uppmärksamma på att hon
har något att säga
.
Tillverka kommunikationspass
(ett introduktionskort och ett
mer utförligt)
Använda enmeddelandeapparat
som uppmärksamhetssignal
Som nästa steg träffade TeKo K1 och med hjälp av bilder fick hon ta del av resultatet av omgivningens kartläggning av hennes kommunikation. Därefter fick hon, med
hjälp av samtalsmatta, delge sin syn på hur kommunikationen mellan henne och
andra fungerar. Då framkom att K1 tyckte att inte heller närmsta omgivningen alltid
förstod hennes tecken med tungan eller ja/nej-signal och att det blev en del missförstånd.
En samspelssituation när K1 spelade spel med två av sina assistenter filmades för att
användas vid en av nätverksträffarna. Nätverksarbetet med utbildning, fyra träffar
och uppföljning sträckte sig över sju månader. Föräldrarna hade inte möjlighet att
delta vid alla träffar. Detta gjorde att assistenten var ensam vid en av nätverksträffarna och på uppföljningstillfället. På två av de andra nätverksträffarna deltog bara
en förälder.
Som en första åtgärd kom K1:s omgivning fram till att hon skulle börja använda befintlig BIGmack (enmeddelandeapparat) med inspelat meddelande som uppmärksamhetssignal vid samlingar på särvux. Innan detta blev till en rutin slutade dock K1
på särvux.
7
Omgivningen önskade och fick stöd i att ta fram ett mindre kommunikationspass av
typen introduktionskort. De tänkte till en början använda det vid läkarbesök och dylikt. Omgivningen fick också stöd i att börja ta fram ett reda ut-häfte för att få struktur på frågandet när de inte uppfattar K1:s tal. Tanken var att häftet skulle underlätta
för omgivningen när de försöker komma fram till vad K1 säger.
Vid uppföljningstillfället i april 2009 gjordes en utvärdering av arbetssättet ”Nätverk kring AKK”. Den visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var
överlag positiva. Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man
på så sätt kunde bolla idéer med varandra, ge input och ta upp erfarenheter. Vidare
tyckte man att antalet träffar varit lagom, men att intervallet mellan träffarna kunde
ha varit tätare. Att klienterna hade olika funktionsnedsättningar upplevde nyckelpersonerna som positivt och de tyckte det var spännande att få sätta sig in i hur andras
vardag såg ut. Samtliga nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga och man hade fått kunskaper som skulle kunna komma
eller redan hade kommit andra klienter till godo.
Eftersom samtliga nyckelpersoner bara deltagit vid en av nätverksträffarna bokades
en träff in efter avslutad nätverksomgång då assistenten och en av föräldrarna deltog. Då framställdes ett tallriksunderlägg med bilder för att K1 skulle kunna välja
till exempel kryddor och för att kunna ge kommentarer i samband med måltider. För
att underlätta val gjordes också tre inplastade A4-sidor, med exempel på mat, frukt
och grönsaker i ordning. Introduktionskortet som nyckelpersonerna framställt på
nätverksträffarna hade ännu inte använts. Arbetet med reda ut-häftet var inte heller
klart. Omgivningen valde att ta en paus i detta arbete och skulle höra av sig när de
var redo att fortsätta. Eventuellt fortsatt arbete fick därför ske efter projekttidens
slut.
Reflektion
Det här ärendet är det som pågått längst under projekttiden och det är ännu inte avslutat. Det känns otillfredsställande att klienten har varit aktuell så länge och ändå
har man inte kommit längre. Samtidigt är det svårt att säga vad man skulle ha gjort
annorlunda. Klienten och dennes familj fick för ganska många år sedan börja prova
ett avancerat styrsätt för omgivningskontroll, elrullstol och dator. De hade stora förhoppningar kring denna avancerade teknik och projektmedarbetarna tror att när tekniken inte visade sig fungera så var det svårt för familjen att tänka om. I början av
projektmedarbetarnas kontakt med klienten och dennes familj så hade de svårt att se
andra AKK-lösningar som tänkbara alternativ till det de provat. För att hjälpa familjen att komma vidare erbjöds omgivningen att delta i ”Nätverk kring AKK”. De åtgärder som omgivningen skulle utföra under nätverksarbetet försenades och försvårades av att samtliga nyckelpersoner bara var samlade vid en träff. Vid nya omgångar av ”Nätverksarbete kring AKK” kommer projektmedarbetarna därför att betona att nyckelpersonerna runt varje klient bör utgöras av minst två personal förutom eventuella anhöriga. På så sätt underlättas utförande och implementering av åtgärder hos klienten och dennes omgivning.
8
Fallbeskrivning K2
Bakgrund
Fyrtiotreårig man som i tonåren fick diagnosen schizofreni och har vistats inom
psykiatrin tills för cirka fem år sedan då diagnosen ändrades till autism. Han flyttade
då till eget boende och fick personlig assistans dygnet runt. För tio år sedan slutade
K2 gradvis att tala. Numera kommunicerar han mestadels genom mimik och
kroppsspråk förutom något enstaka ord. Han uttrycker ja/nej med mimik/kroppsspråk eller handling. Omgivningens uppfattning är att han förstår det
mesta. Det finns ingen misstanke om syn- eller hörselnedsättning.
Kontakt med TeKo
Innan rutinerna för projektet var helt klara så aktualiserades K2 till TeKo av en arbetsterapeut på vuxenhabiliteringen (tillika medarbetare i TeKo). Önskemålet var att
en logoped skulle kopplas in i ärendet på grund av de stora svårigheter som fanns att
kommunicera med K2 och assistenternas behov av råd kring detta. Innan Teko
kopplades in i ärendet hade arbetsterapeuten gjort en enkel språkförståelsebedömning. K2 hade svårt att medverka vid bedömningen på grund av svårigheter med
uppmärksamheten och kort uthållighet. Samtliga assistenter ombads därefter att var
och en fylla i ett frågeformulär kring hans kommunikation. Frågeformuläret som
användes bestod av tjugotalet frågor med vissa följdfrågor (ett urval från; ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning” (Brodin &
Thurfjell, 1995) samt några frågor från kartläggningsmaterialet i ”Se mig! Hör mig!
Förstå mig!” (Winlund, 2004)).
En logoped och en arbetsterapeut från TeKo träffade assistenterna och svaren på
frågorna gicks igenom. Samtliga assistenter tyckte att kommunikationen med K2,
trots hans stora svårigheter, fungerade ganska bra, men en viss frustration fanns
över att K2:s möjlighet att själv uttrycka sig var så begränsad. Samtliga assistenter
var övertygade om att K2 förstod det mesta.
En utbildning genomfördes till assistentgruppen för att öka assistenternas kunskap
om K2:s funktionsnedsättning och hur den inverkar på dennes kommunikationsförmåga. Kommunikation i allmänhet, AKK och hur man kan använda bilder både som
kognitivt stöd och vid kommunikation, togs också upp. Utbildningen omfattade två
tillfällen à tre timmar plus en uppföljning på två timmar. Assistenternas arbetsledare
deltog vid ett utbildningstillfälle. Assistentgruppen var mycket nöjd med utbildningen.
Efter utbildningstillfällena har arbetsterapeuten och logopeden träffat assistentgruppen och deras arbetsledare vid fem tillfällen utspridda över ett och halvt års tid. De
har fått råd om hur de kan använda bilder både som kognitivt stöd och som språkförståelsestöd. Kommunen införskaffade en whiteboardtavla för att kunna sätta upp
bilder på. För att K2 skulle veta vem som arbetade under dagen togs foton på assistenterna för att sätta upp på tavlan. Assistenterna tog även bilder med digitalkamera på olika miljöer och aktiviteter som skulle användas som schemabilder. Arbetsterapeuten i TeKo hjälpte sedan till att framställa bilderna. K2:s läsförmåga har inte
kunnat testas men eftersom han under skoltiden kunde läsa kompletterades bilderna
med text innan de plastades in. Assistenterna skulle visa bilden för respektive aktivitet när K2 skulle genomföra den. Bilder på maträtter togs fram av assistenterna för
9
att K2 skulle kunna välja vad han ville äta till middag. Man började med detta på
helger men K2 visade inget intresse för dessa bilder. Assistenterna uppmuntrades
till att låta K2 göra val i så många olika situationer som möjligt. Även om han inte
klart visade vad han föredrog så skulle assistenterna klä sitt beslut i ord, till exempel
nu ser jag att du tittar på köttbullarna så därför blir det köttbullar till middag. På så
sätt skulle man hjälpa K2 att förstå att hans flyktiga blick hade betydelse.
I slutet av 2007 fick assistenterna fylla i samma frågeformulär som de ett och ett
halvt år tidigare fyllt i. Vid uppföljningen i början av 2008 framkom att inga större
förändringar skett. K2 hade nästan inget talat språk utan uttryckte sig med olika signaler som assistenterna dock hade blivit allt bättre på att tolka. Det hade varit svårt
att få K2 intresserad av bilder. Assistenterna uppmuntrades till att använda bilderna
ändå då bilderna fungerar som språkförståelsestöd. En förhoppning fanns om att K2
i en framtid kanske själv kan använda bilderna för att uttrycka sig. Assistenterna
fick även tips om att inte ställa så mycket frågor till K2 utan mer kommentera olika
händelser.
Vid ny uppföljning i maj 2008 beskrev assistenterna att K2 hade börjat säga några
fler ord och fraser. På mötet framkom att en del av assistenterna inte använde bilderna i kommunikation med K2, men de åtog sig att försöka på nytt. Ny uppföljning
planerades till hösten 2008 men blev inte av förrän i februari 2009 på grund av att
man var tvungen att ändra ursprungligt datum och då hade svårt att få ihop en ny
tid. Under träffen framkom att assistenterna inte använt bilderna enligt det sätt som
TeKo föreslagit. De var positiva till att på egen hand utöka bildanvändningen.
Under hela tiden har assistenterna fått råd och stöd i hur de kan utveckla K2:s ADLfärdigheter (ADL = aktiviteter i det dagliga livet) som också förbättrats hela tiden.
Nästa uppföljningsträff planerades till februari 2010, så ärendet fortsatte efter projekttidens slut.
Reflektion
Parallellt med arbetet kring klientens kommunikation har arbete pågått med att utveckla hans ADL- och fritidsfärdigheter. Projektmedarbetarna tror att assistenterna
har prioriterat att arbeta med klientens ADL- och fritidsfärdigheter framför hans
kommunikation. Kanske var det arbetet lättare att ta till sig för assistenterna än råden kring hur man skulle få till en bättre kommunikation med klienten. Assistenterna har också haft olika uppfattning om nyttan med bilder i kommunikativt syfte och
därför har inte bilder använts av alla assistenter. Projektmedarbetarna tror att man
inte lyckades förklara på ett bra sätt hur kommunikationen med klienten skulle kunna förbättras med hjälp av bilder. Det var nog även svårt för assistenterna att förstå
hur lång tid detta skulle ta, och när de inte märkte någon förbättring så tappade de
intresset. När det gällde ADL-färdigheterna såg man snabbare förbättringar. Resultatet hade troligen kunnat bli bättre om projektmedarbetarna regelbundet hade gått
in som kommunikationsmodeller i klientens hem. Då klienten bor långt bort (10 mil
enkel resa) från vuxenhabiliteringens huvudkontor hade detta varit svårt att få till av
praktiska skäl.
10
Fallbeskrivning K3
Bakgrund
Fyrtioåttaårig man som har en Cerebral Pares med spastisk tetraplegi och tonusväxling, svår dysartri och måttlig utvecklingsstörning. Enligt omgivningen har K3 god
syn och hörsel. K3 är rullstolsburen. Bor i egen lägenhet med personlig assistans
dagtid då han inte är på daglig verksamhet, och har möjlighet att larma personal nattetid. K3 har relativt god språklig förmåga. Han talar mycket och gärna men är på
grund av sin dysartri svårförståelig för utomstående personer. K3 har en tendens till
upprepningar av ord och uttryck i framförallt stressade situationer. Har en Blisskarta
som komplement till sitt tal. K3 är beroende av att ha personer omkring sig som är
vana att ”tolka” honom, både vad det gäller hans svårförståeliga tal och då han använder sin Blisskarta. K3 har tidigare, vid flera tillfällen under flera års tid, fått insatser från logoped och tal/hörselpedagog på vuxenhabiliteringen. Bland annat har
han fått sin Blisskarta förnyad/kompletterad vid flera tillfällen och fått artikulationsträning i olika omgångar som inte haft någon långvarig effekt. Tidigare assistentgrupp har gått AKK-kurs på vuxenhabiliteringen. Den kunskapen har inte förmedlats vidare till nya assistenter. K3 har också provat flera olika kommunikationshjälpmedel men dessa har inte blivit en naturlig del av hans kommunikationssätt.
K3 har bland annat provat datoriserat Blissprogram i stationär dator, samtalsapparat
av typ Introtalker och Ordsvarare samt datorprogramvaran Clicker med Blisssymboler. I samband med introduktion av det sistnämnda fick dåvarande assistentgrupp utbildning i hur programvaran fungerade.
Kontakt med TeKo
K3 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med önskemål om att öka kunskapen om kommunikation och AKK hos ny assistentgrupp.
TeKo tog sig an ärendet och två logopeder gick in. Utifrån de insatser K3 och hans
omgivning fått tidigare av vuxenhabiliteringen när det gällde kommunikation, erbjöd man utbildningsinsats till de personliga assistenterna och deras arbetsledare.
Vid en första kontakt med arbetsledare under hösten 2006 då upplägget på utbildningen presenterades, framhölls att det var arbetsledaren som skulle ansvara för att
ny personal blev informerad om K3:s kommunikationsförmåga och AKK-sätt.
Två utbildningstillfällen à 3 timmar genomfördes i början av 2007. Då informerades
om kommunikation och AKK i allmänhet. Logopederna gick igenom K3:s historik
inom kommunikationsområdet med tidigare insatser och utfall av dessa och förklarade att K3 använde Blisskarta eftersom man tidigt valde Bliss utifrån K3:s relativt
goda kognitiva förmåga. Vidare informerades om tvåspråkighetsproblematiken då
K3 hör talad svenska från omgivningen men förväntas att själv uttrycka sig med
hjälp av Bliss. Samtalspartnerns viktiga roll i ett samtal med en person med kommunikationssvårigheter framhölls; att det var av yttersta vikt att man som samtalspartner också använde/pekade på Blisskartan. Assistentgruppen fick genomföra en
praktisk övning med bokstavstavla för att själva få prova på hur det kändes att vara
AKK-användare. Förslag gavs på komplettering till K3:s nuvarande AKK i form av
kommunikationspass och pärmen ”Att få vara den man är”. K3 tyckte mycket om
att prata om sin skolgång, sin familj och tidigare vänner och händelser och vid sådana tillfällen skulle pärmen vara ett bra stöd för att bättre förstå honom. Dessa
hjälpmedel visades och en kort genomgång av hur de används gavs. Gruppen fick i
uppgift att fundera över om något av hjälpmedlen kunde vara aktuellt för K3.
11
Efter första utbildningstillfället utsågs en kontaktperson i assistentgruppen som
skulle se till att ”Blissdagbok” fördes. Tanken var att assistenterna skulle skriva ner
i vilka situationer Blisskartan användes och hur det fungerade. I mellanperioden
gjordes även en kortare telefonuppföljning med en av K3:s assistenter för att höra
hur de tyckte att det gick att mer frekvent använda Blisskartan. Vid det andra utbildningstillfället visade det sig att Blissdagboken inte blivit ifylld.
Under utbildningen framkom att assistenterna tyckte att K3:s Blisskarta var otymplig och att det var svårt att få plats med den på hans rullstolsbord, vilket försvårade
och minskade användningen. En fundering gruppen hade var om det gick att tillverka en karta i mindre format. Mellan första och andra utbildningstillfället besökte logopederna K3 på hans dagliga verksamhet för att själva se hur Blisskartan användes
och inhämta K3:s egna synpunkter på kartan. Personalen på daglig verksamhet tyckte att Blisskartan var ett bra hjälpmedel när de inte förstod vad K3 pratade om. De
tyckte inte att kartan var otymplig. K3 själv var nöjd med sin karta och duktig på att
hitta på kartan och bläddra mellan kartans olika sidor. Han ville inte byta ut sin karta.
Efter tre månader, i maj 2007, var det dags för ett två timmar långt uppföljningsoch utvärderingstillfälle med assistenterna och deras arbetsledare. Avsikten med utbildningen hade varit att assistenterna skulle få ökad kunskap om normal kommunikationsutveckling, AKK, K3:s funktionshinder och hur det påverkade hans kommunikationsförmåga. Utbildningstillfällena skulle också ge möjlighet till diskussion
om hur omgivningen bäst kunde stötta K3 i hans kommunikation. Vid utvärderingen, som fyra av fyra assistenter genomförde, framkom att assistenterna tyckte att avsikterna uppfyllts och att deras helhetsintryck av utbildningen var mycket bra. På
uppföljningstillfället framförde assistenterna önskemål om att få en mall för att själva kunna ta fram ett kommunikationspass till K3, vilket de också fick. De var också
intresserade av pärmen ”Att få vara den man är” och köpte senare ett exemplar.
Man enades om att behålla K3:s Blisskarta i nuvarande form eftersom K3 hade lång
erfarenhet och hittade bra på sin karta. Vid uppföljningen var assistentgrupp, arbetsledare och logopeder överens om att ärendet skulle avslutas. Om assistenterna behövde hjälp med tillverkning av kommunikationspass skulle de själva ta förnyad
kontakt.
12
Fallbeskrivning K4
Bakgrund
Tjugotreårig kvinna med lindrig utvecklingsstörning och autism. Enligt omgivningen har K4 god syn och hörsel. Bor på gruppbostad. K4 uttrycker sig fåordigt, utelämnar vissa språkljud, förenklar konsonantförbindelser och har en avvikande satsmelodi. Detta sammantaget gör att hon är svår att förstå för utomstående. Trots sina
svårigheter är K4 mycket kommunikativ och hon kan bli frustrerad då hon inte gör
sig förstådd.
Kontakt med TeKo
K4 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med frågeställningen: ”Kan man hjälpa K4 att få en bättre kommunikation via talträning,
AKK eller något annat sätt att kommunicera?”. TeKo tog sig an ärendet, och en arbetsterapeut och en logoped gick in. Logopeden och arbetsterapeuten träffade K4
tillsammans med hennes kontaktpersonal i boendet vid ett tillfälle under hösten
2006 för att påbörja kartläggning av K4:s kommunikationsförmåga. Det framkom
att K4 använt Pictogram och tecken som AKK (TAKK) när hon var yngre, men hon
var inte intresserade av att återuppta detta. Det framkom också att K4 haft mycket
språk- och talträning under de sista åren på särgymnasiet, och att K4 gärna skulle
vilja förbättra sitt tal. Under mötet bokstaverade K4 vid några tillfällen då hon inte
gjorde sig förstådd. I vardagen hände det att K4 ibland skrev ner på papper då hon
inte gjorde sig förstådd.
För att få en helhetsbild avseende K4:s kommunikationsförmåga träffade arbetsterapeuten och logopeden kontaktpersonal på daglig verksamhet och anhörig vid ett
tillfälle vardera under hösten 2006. Omgivningen ansåg att de förstod K4 relativt
bra, och om de inte gjorde det gav de sig inte förrän de fått fram vad K4 ville ha
sagt. De ansåg att talsvårigheterna utgjorde ett hinder för K4 i kontakten med nya
människor varför de tyckte att ett kommunikationshjälpmedel i någon form vore
bra. Anhörig var av åsikten att K4 behövde fler tjejer runt sig som hon kunde samtala med.
I december 2006 träffade logopeden K4 tillsammans med en personal från boendet
för att titta närmare på K4:s läs- och skrivförmåga. K4 klarade av att läsa och skriva
enklare meningar utan större svårigheter. I diskussion med K4 och personal från boendet bestämdes att de skulle införskaffa ett litet anteckningsblock som K4 alltid
skulle kunna ha med sig. Tanken var att hon då skulle kunna skriva ner vad hon
menade om hon inte gjorde sig förstådd. Logopeden kontaktade personal på daglig
verksamhet för att informera dem om detta.
För att K4 skulle få möjlighet att samtala med andra jämnåriga tjejer och få möjlighet att utveckla sin kommunikation startade en logoped och en arbetsterapeut en
samtalsgrupp för tjejer (för mer information, se ”Beskrivning av konversationsgrupp
för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism” längre fram i detta särtryck). Gruppen pågick under två terminer 2007 och K4 deltog vid samtliga grupptillfällen. Det märktes en tydlig skillnad vad gällde K4:s uppträdande i gruppen efter
ett antal gånger. Till en början var K4 ganska tyst men efterhand tog hon för sig allt
mer. Det föreföll som att konversationsträning i grupp var en bra metod för att utveckla K4:s kommunikation.
13
Under hösten 2007 träffade en arbetsterapeut och en logoped K4 tillsammans med
kontaktpersonal i boendet och kontaktpersonal på daglig verksamhet för uppföljning. K4 uppgav då att hon tyckte att det fungerade bra att tala och personalen höll
med. Det hände ibland att hon inte gjorde sig förstådd och då bokstaverade hon eller
skrev ner vad hon menade. En förändring mot tidigare var att K4 inte längre blev så
frustrerad om hon inte gjorde sig förstådd. K4 och personalen upplevde också att K4
numera hade lättare att prata med andra och då även med personer hon inte kände så
väl. Målen som fanns i habiliteringsplanen som upprättades i början av 2007, att K4
lättare skulle kunna göra sig förstådd på daglig verksamhet och hemma i gruppbostaden samt att K4 skulle ta för sig mer i samtal med andra, var uppnådda. Man beslutade gemensamt att avsluta insatserna från TeKo, men att ytterligare en uppföljning skulle göras i slutet av 2008.
I december 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden K4 tillsammans med en
personal i boendet hemma hos K4. K4 tyckte då att det gick bra att göra sig förstådd. Hon berättade att hon helst ville göra sig förstådd med sitt tal istället för att
skriva ner på papper. Personalen beskrev att K4 hade fått bättre självförtroende och
att K4 numera uträttade ärenden på egen hand. TeKo avslutade därefter ärendet.
14
Fallbeskrivning K5
Bakgrund
Tjugofyraårig kvinna med Downs syndrom. Enligt omgivningen ser och hör K5 bra.
Bor på gruppbostad och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. K5 lärde sig
TAKK (Tecken som AKK) i tidig ålder och utvecklade en god verbal kommunikation med bra ordförråd och bra uttal. Talet försämrades i samband med att hon bytte
skola efter mellanstadiet. På högstadieskolan användes inte heller TAKK. K5 är
numera fåordig och tar nästan inga egna kommunikativa initiativ. När man pratar
med henne är det inte alltid hon svarar. Om hon svarar är talet svagt, och orden få
och samtalspartnern måste anstränga sig för att uppfatta vad hon säger. Om man
frågar om säger hon oftast ingenting.
Kontakt med TeKo
K5 hänvisades till TeKo av vuxenhabiliteringens mottagningsteam (som först bedömer om de personer som söker insats hör till vuxenhabiliteringens målgrupp och
därefter fördelar ärendena) med önskemål från anhörig om att hon skulle bli mer
självständig och få tillbaka ”pratet”. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut
och en logoped gick in. Arbetsterapeuten och logopeden åkte till K5:s hemkommun
under hösten 2006 och träffade personal från gruppbostaden, personal från daglig
verksamhet samt anhörig och tillika god man. Syftet med mötet var att ta reda på
mer om hur K5 fungerade i olika miljöer med avseende på kommunikation. Det
framkom då att K5 tyckte om att gå till badhuset, och var i den miljön mest kommunikativ. På mötet framkom också att det var personalen på daglig verksamhet
som hade efterfrågat hjälp. Ett problem som personalen på daglig verksamhet upplevde var att K5 snabbt tröttnade på olika aktiviteter och att hon inte följde det bildschema som var uppsatt vid hennes arbetsplats.
Arbetsterapeuten och logopeden var med under en dag på K5:s dagliga verksamhet
för att träffa henne, se vad hon arbetade med och hur hon kommunicerade med
mera. Därefter träffade man K5 hemma i hennes lägenhet tillsammans med personal
från boendet. K5 svarade inte på tilltal när arbetsterapeuten och logopeden ställde
frågor till henne. Tredje träffen med K5 skedde i badhuset tillsammans med en personal från boendet. Vid det tillfället var K5 betydligt gladare, och var mer kommunikativ än vad hon varit vid tidigare tillfällen. Situationen i badhuset filmades för att
projektmedarbetarna i efterhand skulle kunna studera K5:s kommunikation och
samspelsförmåga.
Under våren 2007 träffade arbetsterapeuten och logopeden K5, personal på daglig
verksamhet och deras chef för att gemensamt titta på filmen och diskutera vad man
hittills kunnat se vid träffarna med K5. Under första delen av mötet var K5 inte
med. Arbetsterapeuten och logopeden förmedlade då bland annat att K5:s grupp på
daglig verksamhet inte var så positiv med avseende på kommunikativ miljö. Detta
beroende på att deltagarna utförde de flesta av sina arbetsuppgifter enskilt och därmed fanns nästan inget utrymme för kommunikation mellan deltagarna. På mötet
lämnades även frågeformuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995) ut till personalen för att de
skulle kunna fylla i varsitt exemplar. Anhörig/god man och boendepersonal fick
formuläret skickat till sig. Logopeden sammanställde inkomna svar och på ett möte
våren 2007 med personal från daglig verksamhet, deras chef, personal från boendet,
15
deras chef och anhörig, gick man igenom svaren som var ganska samstämmiga, och
förde diskussioner utifrån svaren. Många funderingar gällande K5:s diagnos och
psykiska funktioner kom då upp, varför TeKo valde att koppla in en psykolog från
vuxenhabiliteringen i ärendet.
Psykologen var med på två träffar under hösten 2007 tillsammans med arbetsterapeuten och logopeden, personal på daglig verksamhet och deras chef, personal på
boendet och deras chef samt anhörig/god man. Det fanns mycket hos K5 som tydde
på att hon utöver Downs syndrom även hade autism. Att det är vanligt förekommande med den kombinationen av diagnoser var något som psykologen kunde bekräfta. Hon berättade också att det inte är ovanligt att de personerna tappar förmågor
redan i tidig ålder och det gäller även inom kommunikationsområdet. Det skulle
kunna vara en förklaring till varför omgivningen upplevde att K5 hade försämrats
med avseende på kommunikation. På mötena diskuterade man kring olika åtgärder
och aktiviteter som innehöll mer samspel och som kunde stimulera till kommunikation. Man skulle bland annat prova att låta K5 ha musikstunder med andra deltagare,
och personalen skulle samtala med K5 kring fotografier man tagit på henne. Psykologen betonade också vikten av att låta K5 ibland vara en passiv deltagare i olika
aktiviteter och inte ställa krav på att hon skulle medverka aktivt.
Under våren 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden omgivningen vid ytterligare ett tillfälle, då utan psykologen. Personalen från både boendet och daglig verksamhet, deras chefer och anhörig/god man hade kommit fram till att det vore bra
med gemensamma träffar och tänkte fortsätta med det på egen hand. Tillsammans
kom man överens om att avsluta insatserna från TeKo.
16
Fallbeskrivning K6
Bakgrund
Tjugonioårig man med omfattande svårigheter efter traumatisk hjärnskada som han
fick då han var 24 år. Han har tetraplegi samt omfattande kognitiva och kommunikativa svårigheter som innebär stort omvårdnadsbehov. Har enligt omgivningen god
hörsel. Vad gäller syn är det osäkert hur han tolkar synintryck. Ger ögonkontakt och
visar intresse för det som händer i omgivningen. K6 är rullstolsburen. Han bor i
egen lägenhet med personlig assistans dygnet runt. K6 kommunicerar med mimik
och kroppsspråk. Blinkning betyder ja och utebliven ja-signal tolkas som nej. Enligt
assistenterna har K6 sju tolkningsbara signaler. Språkförståelsen är troligtvis kontextberoende och för att underlätta förståelse behöver man uttrycka sig konkret och i
enkla satser. K6 har en slingstyrd elrullstol som han också använder som ett kommunikationshjälpmedel genom att åka bort från saker han inte vill ha/göra och till
saker han vill ha/göra.
Kontakt med TeKo
K6 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med önskemål om kartläggning av nuvarande kommunikationsförmåga och stöd i vidare utveckling av hans kommunikation samt handledning av hans assistentgrupp för att
uppnå en god kommunikativ miljö och omvårdnad. TeKo tog sig an ärendet och två
logopeder gick in.
Under sommaren 2007 filmade, efter godkännande av god man, K6:s assistenter
några samspelsituationer i vardagen. Uppgiften var att försöka fånga tillfällen som
man av erfarenhet visste att K6 brukade gilla eller ogilla, samt tillfällen då K6 ställdes inför val. De två logopederna analyserade det inkomna materialet och under
hösten 2007 träffade man arbetsledare och assistenter för att ge återkoppling och
komma med råd. Man diskuterade också hur arbetet med att utveckla kommunikationen med K6 skulle kunna gå vidare. Gemensamt kom man fram till att fortsätta
använda videoinspelningar i det kommande arbetet. Assistentgruppen utsåg tre assistenter som skulle fortsätta videofilma K6 i hans vardag.
I januari 2008 träffades logopederna och de filmningsansvariga assistenterna för att
planera hur den fortsatta filmningen skulle gå till. Man beslutade att assistenterna
skulle fylla i ett protokoll vid varje filmningstillfälle med rubrikerna ”datum”, ”vilken kommunikationssituation har filmats?” och ”kommentarer, till exempel vad
fungerade bra/mindre bra?”. Filmningen pågick under några veckors tid, och därefter analyserade logopederna det inkomna materialet. Ny träff hölls med de tre assistenterna i mars 2008 där återkoppling lämnades genom att man tillsammans tittade
på och diskuterade samspelet i utvalda delar av inspelningarna. I samverkan bestämdes hur man skulle gå vidare med nya filmningar. Denna procedur upprepades
tre gånger under våren 2008.
Något som framkom genom filmerna, och som både logopeder och assistenter var
överens om, var att K6 ibland hade svårigheter vid valsituationer som presenterades
för honom enbart med talat språk. Assistenterna fick då rådet att prova med bilder
som språkförståelsestöd. För att kunna framställa sådana bilder fick assistenterna
låna en digitalkamera för att fotografera olika aktiviteter i K6:s vardag. Bilderna
framställdes i A5-format, plastades in och försågs med kardborreband för att kunna
17
presenteras på en dörrmatta. På senare filmer kunde man se att K6 hade lättare att
göra val då han fick bildstöd till valalternativen. Ett resultat av diskussionerna kring
inspelningarna blev att begränsa valsituationerna utifrån att det föreföll som K6
ibland var ganska ointresserad och valen blev tröttande för honom. Vid sådana tillfällen uppmanades assistenterna att klart deklarera att de tog beslut åt honom och
varför. Assistentgruppen som ansvarade för filmandet hade vid diskussionsträffarna
mycket lätt att uppfatta olika aspekter av samspelssituationerna som att se sina egna
roller och tog kontinuerligt till sig råd från logopederna.
Under hösten 2008 träffade logopederna tillsammans med K6:s individuella team
från vuxenhabiliteringen (bestående av sjukgymnast, arbetsterapeut och habiliteringsassistent) hela assistentgruppen, deras arbetsledare samt anhörig till K6. På
mötet visades delar av det inspelade materialet och de riktlinjer man kommit fram
till presenterades så att alla i personalgruppen skulle vara konsekventa i sitt samspel
med K6. Man tog beslut att fotografera olika aktiviteter, platser och personer för att
kunna använda bilderna på ett dagsschema. I början av 2009 kontaktade assistentgruppen TeKo för att få hjälp med framställning av ett tjugotal nya bilder till dagsschemat. I samverkan med tre av assistenterna tog en av logopederna fram PCSbilder och fotografier i A5-format som plastades in och försågs med kardborre.
I mars 2009 höll logopederna ett inplanerat möte med hela assistentgruppen, deras
arbetsledare, anhörig till K6 samt det individuella teamet från vuxenhabiliteringen.
Assistentgruppen beskrev att K6 alltmer börjat använda sin slingstyrda elrullstol i
kommunikativt syfte. När han till exempel åkte in i sovrummet och tittade på sängen tolkade assistenterna det som att han vill lägga sig, och när han stannade utanför
kylskåpet tolkade de det som att han ville ha något därifrån. Personalen hade börjat
använda schemat. Man satte upp cirka fyra bilder för förmiddagens aktiviteter och
tog bort bilderna successivt när aktiviteten var utförd. När förmiddagens bilder var
nedtagna satte man upp cirka fyra nya för eftermiddagen. Vissa dagar tittade K6
noggrant på bilderna och andra dagar verkade han helt ointresserad. Assistenterna
tyckte dock att det sammantaget fungerade bra. Tillsammans diskuterades hur man
skulle gå vidare med arbetet kring K6:s kommunikation. Man kom överens om att
assistenterna skulle lista kommunikativa signaler. För att underlätta det arbetet beslöts att alla skulle fylla i ett frågeformulär (Andén & Hellbom, 1985). Ny träff bestämdes till om två månader.
I mellanperioden distribuerade logopederna frågeformuläret och sammanställde sedan de inkomna svaren. För de tre kommunikationsansvariga assistenterna hölls en
demonstration av olika lågteknologiska AKK-sätt. Gruppen blev intresserade av en
strukturerad frågeordning (av typen förenklat reda ut-häfte) att använda när K6 visade missnöje. Dessutom skulle de vilja ha en tavla med kroppsbilder (en på framsida av kroppen och en på baksidan av kroppen) och frågeordning (se utförligare beskrivning och bild i fallbeskrivning K19) för att underlätta lokalisering av smärta.
Vid ytterligare en träff med de tre assistenterna tog en av logopederna fram fler
schemabilder. Frågeordningen som skulle användas vid missnöje gjordes klar. PCSbilder på en fram- och en baksida av en manskropp togs fram för att använda tillsammans med frågeordning i samband med smärtlokalisering.
I maj 2009 hölls ett uppföljningsmöte med hela assistentgruppen, deras nya arbetsledare, arbetsterapeut från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen och de två
logopederna. K6 hade på senaste tiden varken varit missnöjd eller haft ont så de nya
AKK-sätten hade inte kommit till användning mer än en gång och då hade det fun18
gerat bra. Logopederna gick igenom sammanställningen av assistentgruppens svar
på frågorna kring kommunikation. Svaren var överlag samstämmiga. Man kunde av
svaren utläsa flertalet signaler som assistenterna tolkade enhetligt. Diskussion fördes kring behovet av kommunikationspass av typen introduktionskort. Assistentgruppen ställde sig positiv till att på egen hand ta fram ett introduktionskort om god
man samtyckte. En av logopederna kontaktade därför god man för att inhämta dennes synpunkter på kommunikationspass och han hade inte något att invända. Nästa
uppföljningsträff var planerad till hösten 2009 så ärendet fortsatte efter projekttidens
slut.
19
Fallbeskrivning K8
Bakgrund
Femtiosjuårig man med omfattande motoriska, kognitiva och kommunikativa svårigheter efter vänstersidig intracerebral blödning i basala ganglierna ett och ett halvt
år tidigare. K8 är rullstolsburen. Han har afasi som innebär att han i princip saknar
tal. Han uttrycker ja genom att nicka med huvudet och skakar på huvudet för nej.
När han rycker på axlarna tolkas det som att det inte spelar någon roll. Förefaller ha
relativt god språkförståelse. Följer enkla muntliga instruktioner. K8 har också nedsatt hörsel och högersidigt synfältsbortfall. Han är rullstolsburen och kör stolen med
vänster arm/hand. Bor tillsammans med hustrun i eget hus med personlig assistans
dygnet runt.
Kontakt med TeKo
Det individuella teamet på vuxenhabiliteringen hänvisade K8 till TeKo med frågeställningen: ”Kan man hjälpa K8 att göra sig förstådd även utan att omgivningen
ställer rätt ja- och nejfrågor?” TeKo tog sig an ärendet och två logopeder gick in. I
mitten av november 2006 deltog en av logopederna på ett informationsmöte på vuxenhabiliteringen som det individuella teamet höll i. Med på mötet var också arbetsterapeut och sjukgymnast från kommunen, anhörig och assistentgrupp. Logopeden
informerade då om hur TeKo arbetade och gav några generella råd kring hur man
kan främja kommunikation. Det framkom att K8 hade en samtalsapparat hemma,
men att den inte användes eftersom K8 enligt hustrun inte gillade det syntetiska talet. Logopeden lovade att ta kontakt med rehabingenjören på hjälpmedelsservice
(HMS) för att höra vilka tankar man haft om kommunikationshjälpmedel.
I slutet av november träffade samma logoped K8 vid ett besök i K8:s hemkommun.
Tanken var att man skulle påbörja en kartläggning av K8:s kommunikation. Logopeden hade med sig ett dominospel för att testa räkneförmåga och afasitestet A-ning
för att testa språkförståelse. Med hjälp av en bokstavstavla som även innehöll siffror
var tanken att K8 skulle kunna peka på rätt svar. Rent motoriskt klarade K8 att peka
på bokstavstavlan, men i övrigt fungerade inte testuppgifterna. Om detta berodde på
att de var för svåra för K8 eller om han helt enkelt var för trött för att koncentrera
sig, var oklart.
Vid samtal med rehabingenjören på HMS framkom att K8 hade en samtalsapparat
av typen GoTalk 20 med tjugo inspelningsbara meddelanden. Att man valt just denna apparat berodde på att den var tryckkänslig vilket var ett måste med tanke på
K8:s nedsatta arm- och handfunktion, samt att K8 och hans omgivning velat ha plats
för många meddelanden. Vid senaste uppföljningen hade apparaten mest använts
som uppmärksamhetssignal. Några dagar senare kontaktade rehabingenjören TeKo
och meddelade att K8 och hans omgivning önskade lämna tillbaka apparaten eftersom den inte användes. Man hade gjort upp om att avvakta med fortsatta insatser
från HMS kring kommunikationshjälpmedel till dess att TeKo:s kartläggning av
K8:s kommunikation var färdig.
I slutet av januari 2007 gjorde logopederna ett hembesök hos K8 för att fortsätta
kartläggningen kring K8:s kommunikation. K8 gav god kontakt under mötet och
följde enkla instruktioner. Bildtolkningsförmåga och språkförståelse testades genom
att man lade ut tre olika bildkort framför K8 och läste en tvåordssats av typen ”skri20
ver brev”. K8 klarade då att peka på rätt bild vid samtliga försök. Däremot klarade
han inte att med säkerhet peka ut begynnelsebokstav i för- och efternamn på en bokstavstavla. K8 fick själv läsa textkort bestående av välbekanta substantiv, ett per
kort. Sedan skulle han peka ut den bild av tre som matchade ordet. K8 klarade två
av fyra sådana uppgifter. Därefter gjordes samma sak med textkort som innehöll
tvåordssatser, men detta klarade inte K8. Vid gemensam titt i dagens tidning fick
K8 frågan om han tyckte att det var svårt att läsa, och han nickade då. Sammantaget
kunde man konstatera att K8 hade kraftigt nedsatt läsförmåga. Det resulterade i rådet att läsa dagstidningen högt för K8, istället för att låta honom sitta med tidningen
själv som man gjort tidigare. Under mötet berättade assistenterna och hustrun att K8
var duktig på att ta initiativ till kommunikation för att tillgodose sina behov. Bland
annat kunde han peka på vattenkranen om han var törstig eller slänga mössan om
han inte ville gå ut.
I mars gjorde logopederna ett nytt hembesök och då diskuterade man kring K8:s behov av AKK, och visade några olika AKK-sätt. K8, hans hustru och assistenter fick
på mötet titta på olika kommunikationspass och kommunikationsböcker för att se
om det var något som de kunde tänka sig. K8 visade intresse för kommunikationspass i form av introduktionskort och en av logopederna åtog sig att framställa ett sådant. K8 och hans omgivning var också positiva till att prova en kommunikationsbok, figur 1, och de fick låna ett exempel för att fundera ut vilka rubriker som var
aktuella för K8 och vad de skulle innehålla.
Figur 1. Kommunikationsbok av den typ
K8 fick.
Figur 2. Sida i kommunikationsboken
för att rätta till missförstånd. Bilderna
uppifrån och ner är: ja, nej, tid, plats,
person, händelse, sak, vill.
Vid nästa hembesök några veckor senare var även rehabingenjör från HMS med. K8
fick då prova några enklare samtalsapparater, och en enmeddelandeapparat av typen
BIGmack fungerade bäst. Assistenterna fick instruktion om hur man bytte meddelande och uppmanades att göra det ganska ofta. De fick förslag på i vilka situationer
apparaten skulle kunna användas och verkade mest nappa på möjligheten att använda den som uppmärksamhetssignal. Vad gällde kommunikationsboken hade K8 med
hjälp av hustrun och assistenter tagit fram fotografier på personer i omgivningen
och på olika händelser. Logopederna tecknade ner vilken mat och dryck K8 gillade
för att kunna ta fram PCS-bilder på detta. K8 och hans omgivning ville även ha med
en sida med bilder på aktiviteter som K8 tyckte om att göra och en sida med bilder
för att kunna rätta till missförstånd, figur 2. Man enades om att boken även skulle
21
innehålla en karta över K8:s hemort. Assistenten som var med på mötet var mycket
positiv till boken och trodde att den skulle underlätta i kommunikationen med K8.
Ytterligare några veckor senare besökte logopederna på nytt K8 i hans hem för att
introducera kommunikationsboken och introduktionskortet. Man informerade om
vikten av att även omgivningen använde boken i kommunikation med K8 för att de
därigenom skulle fungera som förebild. Omgivningen informerades också om hur
de kunde använda introduktionskortet, till exempel som information till personer
som besökte K8 för att underlätta deras kommunikation med honom.
I april gjordes en telefonuppföljning med en av assistenterna. Assistenten tyckte inte
att det gick att använda kommunikationsboken. Hon tyckte att det var svårt innan
man hade lärt sig hur den fungerade och vant sig vid den. Assistenten visste inte om
K8 och hans fru använde boken när de samtalade med varandra och hon visste inte
heller om de andra assistenterna använde den. Hon upplevde att K8 inte var särskilt
positivt inställd till boken.
K8 hade under 2007 och fram till maj 2008 samtalskontakt med kurator på vuxenhabiliteringen. Efter telefonuppföljningen i april kontaktade därför kuratorn för att
informera om kommunikationsboken och hur den skulle kunna användas i samtal.
Därefter använde kuratorn den i samtal med K8.
För att samtliga assistenter skulle få förstahandsinformation om de nya hjälpmedlen
kontaktade en av logopederna assistenternas arbetsledare för att höra efter om möjlighet att delta på någon arbetsplatsträff. Arbetsledaren beskrev att man för tillfället
hade mycket annat att ta itu med, bland annat att K8 föreföll deprimerad, varför man
ville avvakta med information om kommunikation och AKK. En preliminär tid bokades in i juni, men denna avbokades senare av en av assistenterna. Mötet blev istället av i september. Assistenterna uppgav då att de förstod K8 bra utan kommunikationshjälpmedel. Logopederna försökte förklara att man kunde förstå basala behov
med hjälp av K8:s kroppsspråk och gester, men att det var desto svårare att förstå en
persons tankar och funderingar utan tillgång till hjälpmedel när talet inte fungerar.
K8 hade själv ingen möjlighet att ta initiativ till kommunikation utan sina hjälpmedel och det försökte logopederna också förklara. Som omgivningen gjorde nu, ställde ja- och nejfrågor till K8, skedde kommunikationen helt på deras villkor.
Ytterligare ett hembesök gjordes i mars 2008. K8 hade i slutet av hösten 2007 vistats på ett rehabiliteringscenter och då haft logopedkontakt. Där hade omgivningen
fått råden att aktivt använda penna och papper i samtal med K8 samt att sjunga välbekanta sånger med honom eftersom det framkommit att han var mycket musikintresserad och själv spelat olika instrument. Inget av råden följdes, men assistenterna
brukade lyssna mycket på radio tillsammans med K8. Kommunikationshjälpmedlen
som K8 fått från TeKo och samtalsapparaten som han fått från HMS hade fortfarande inte använts i någon större utsträckning.
TeKo avslutade ärendet under våren 2009 i enlighet med vuxenhabiliteringens rutin,
då ingen kontakt förekommit under det senaste året.
Reflektion
Projektmedarbetarna anser att insatserna till K8 och hans omgivning inte har varit
lyckade. I detta ärende har en del andra svårigheter överskuggat personalgruppens
22
arbete med den kommunikativa omvårdnaden. Hade TeKo fått ärendet idag hade
mycket gjorts annorlunda. Kontakt med arbetsledare hade tagits så snart som möjligt för att förankra kommunikationsarbetet. Om intresse inte funnits från arbetsledningen att stötta personalgruppen är det tveksamt om TeKo skulle ha gått in i ärendet eftersom det i huvudsak handlade om indirekta insatser. Med en intresserad arbetsledning skulle nästa steg ha varit utbildning till personalen i kommunikation och
AKK, eventuellt i kombination med ”Nätverk kring AKK”.
23
Fallbeskrivning K9
Bakgrund
Tjugotreårig man med rörelsehinder efter hjärninflammationer. Har nedsatt hörsel
på vänster öra. Nedsatt syn kompenseras med användning av glasögon. K9 är rullstolsburen. Bor i föräldrahem och läser in olika ämnen på Komvux för att få fullständiga gymnasiebetyg. K9 har grav dysartri och hans tal är svårförståeligt på
grund av svag röst och extremt långsamt taltempo. Det långsamma taltempot i kombination med att K9 inte gör någon paus mellan orden, gör att lyssnaren lätt tappar
tråden. K9 har lågteknologiska kommunikationshjälpmedel i form av bokstavstavlor
och kommunikationspass, och högteknologiska kommunikationshjälpmedel i form
av Flexiboard (styrsätt till dator i form av alternativt tangentbord) och fickminne.
Bortsett från Flexiboard används inte hjälpmedlen kontinuerligt.
Kontakt med TeKo
K9 hänvisades till TeKo av en arbetsterapeut från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. I samband med att hon hade låtit K9 fylla i självskattningsinstrumentet ”Min mening” (Baron, Kielhofner, Goldhammer & Wolenski, 1998) i april 2003
hade det framkommit att en av de saker som betydde mest för K9 var att prata och
göra sig förstådd med okända personer, och det var också det som han tyckte var
viktigast att förbättra. När arbetsterapeuten lät K9 fylla i samma instrument 2006
framkom att han fortfarande tyckte att det var en av de viktigaste sakerna för honom
att förändra. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped gick in.
Arbetsterapeuten och logopeden från TeKo träffade K9 på våren 2007, i samband
med att han var på besök hos sjukgymnasten i det individuella teamet. De stämde då
av de önskemål som stod på hänvisningen till TeKo. Önskemålen kvarstod. Det
framkom också att K9:s kommunikationspass behövde ses över. Flera tider bokades
in under våren 2007, men på grund av sjukdom hos både medarbetare i TeKo och
K9 fick de avbokas. Nya tider för hösten 2007 bokades istället.
Under två tillfällen träffade logopeden och arbetsterapeuten K9 i skolan. Då gjordes
en kartläggning av hans nuvarande kommunikationssituation och hans kommunikativa behov med hjälp av den checklista som projektmedarbetarna sammanställt (se
utförligare beskrivning i slutrapporten). Det framkom då att K9 hade svårt att uttrycka tankar och önskemål så att främmande personer förstod honom.
En tredje träff tillsammans med K9 och hans mor, tillika god man, bokades in. Man
tittade då över K9:s befintliga lågteknologiska kommunikationshjälpmedel och kom
fram till att dessa behövde revideras. K9 och modern/god man ville själva arbeta
med att revidera kommunikationspasset, medan arbetsterapeuten och logopeden
skulle ta fram förslag på olika varianter av bokstavstavlor med avseende på storlek,
färg, siffror och färdiga fraser. TeKo träffade K9 i skolan när detta var gjort och
man kunde konstatera att ytterligare justeringar av bokstavstavlorna behövde göras.
Logopeden gjorde justeringar och träffade sedan K9 på vuxenhabiliteringen under
senhösten 2007 i samband med att K9 var på besök hos arbetsterapeuten i det individuella teamet. Man gick då igenom bokstavstavlorna igen men fortfarande var de
inte helt optimala. Logopeden gjorde ytterligare förändringar på tavlorna som därefter skickades med post hem till K9. Uppföljning planerades till början av 2008.
24
I början av 2008 drabbades K9 av en allvarlig infektion som gjorde att uppföljningen fick skjutas upp på obestämd framtid. Under sommaren 2008 hade K9 tillfrisknat
så pass att han skulle träffa sjukgymnast och arbetsterapeut från det individuella
teamet i vuxenhabiliteringens lokaler vid flera tillfällen under en vecka. Logopeden
träffade då K9 en förmiddag för att följa upp hur det gått med de lågteknologiska
kommunikationshjälpmedlen och för att ta reda på om nya kommunikativa behov
tillkommit efter infektionen. K9 hade i samband med infektionen försämrats med
avseende på rörelseförmåga, och hans tal hade blivit ännu långsammare. En personlig assistent var också med under mötet med K9. Hon och K9 berättade att all tid
och kraft gick åt till fysisk träning, och att det nu inte fanns någon ork att arbeta
med kommunikationen. Man hade heller inte använt eller färdigställt hjälpmedlen. I
samförstånd bestämde K9, assistent och logoped att avsluta insatsen från TeKo. K9
informerades om att han kunde ta förnyad kontakt om han längre fram önskade arbeta med sin kommunikation.
25
Fallbeskrivning K12
Bakgrund
Fyrtioårig man med Cerebral Pares och diplegi. K12 är rullstolsburen. Nedsatt hörsel på vänster öra vilket medför svårigheter i pratig miljö. Har med hjälp av glasögon fullgod syn. Har egen lägenhet men bor ofta hos sina föräldrar. Han har personlig assistans större delen av dygnet. Kör elrullstol med joystick och personbil
som är anpassad så att han kan styra den med hjälp av vänster hand och reglage i
nackstöd. Enligt omgivningen har han god språkförståelse. Har dysartri som varierar
med dagsformen vilket gör att utomstående har mer eller mindre svårt att förstå honom. Assistenterna fungerar som tolkar när omgivningen inte förstår. K12 har en
stationär dator i hemmet, en hos föräldrarna och en på sitt arbete.
Kontakt med TeKo
K12 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med
frågeställningen om det fanns något man kunde göra för K12 så att han blev mer
självständig i sin kommunikation. TeKo tog sig an ärendet och en logoped och en
arbetsterapeut gick in. Ett hembesök gjordes i februari 2007 för att ta reda på mer
om K12:s nuvarande kommunikationssituation och för att höra vilka funderingar
han själv hade kring sin kommunikation. Under besöket framkom att K12 skrev på
dator med hjälp av Wivik (tangentbord på bildskärmen) och joystickmus. Han mailade självständigt, men för övrigt användes inte datorn i kommunikativt syfte. Det
största problemet i kommunikationen med andra, var att utomstående personer hade
svårt att uppfatta K12:s tal. Därför kunde det vara bra med ett kommunikationshjälpmedel som kunde fungera som ett komplement till hans tal. K12 var positiv till
att besöka landstingets hjälpmedelsservice (HMS) för att se vilka möjligheter det
fanns när det gällde bärbar dator som kommunikationshjälpmedel.
Våren 2007 genomfördes ett besök på HMS. K12 var positiv till att prova en bärbar
dator som hjälpmedel vid direkt kommunikation. Rehabingenjören på HMS, som
arbetar med kommunikationshjälpmedel, visade några alternativ till Wivik eftersom
K12 aldrig hade provat någon annan lösning. Målet med en bärbar dator som kommunikationshjälpmedel var att han skulle klara att kommunicera med utomstående
på egen hand och därmed klara sig utan assistenter för tolkning. K12:s elrullstol
saknade bord så man behövde lösa hur en bärbar dator skulle monteras på stolen.
Vid uppföljning i augusti framkom att K12 under sommaren fått låna en bärbar dator med programvaran Communicator samt joystick (point it) och kontakt (micro
light) för vänster musklick. K12 hade tillsammans med sina assistenter provat olika
anpassningar i Communicator och det hade fungerat bra. När det gällde tangentbord
i Communicator tyckte han bäst om dwell med autoklickfunktion. Joysticken och
micro light-kontakten fungerade också bra. Hjälpmedelsservice fortsatte att arbeta
med hur övriga klickfunktioner skulle lösas. I Communicator fanns möjlighet att
skicka sms och använda Internet, vilket K12 tyckte var bra. Han tyckte även att omgivningskontroll för att sätta på och stänga av tv och stereo, tända och släcka lampor, samt öppna och stänga dörrar lät intressant men detta skulle man senare kunna
komplettera med. Eftersom Communicator hade fungerat bra så bestämdes att denna
programvara skulle läggas in i en bärbar dator av typen Light Rolltalk. Denna skulle
sitta på en arm som fästes på elrullstolen. Eftersom K12 hade två elrullstolar, en på
arbetet och en hemma, behövde båda förses med fästanordning för att K12 skulle
26
kunna använda kommunikationshjälpmedlet oavsett vilken rullstol han använde.
Hjälpmedlet skulle kunna användas vid olika aktiviteter såväl hemma som på arbetet och såväl inne som ute. Det bestämdes att rehabingenjören och hjälpmedelsteknikern skulle arbeta vidare med att få till praktiska lösningar vad gällde bord och
fästanordningar till elrullstolen. Därefter skulle TeKo vara med när arbetet med anpassningar i programvaran började.
I slutet av 2007 levererades Light Rolltalken, och den praktiska utprovningen gällande placering av dator och styrsätt på elrullstolen påbörjades i februari 2008. I juni
2008 var det dags att lägga in anpassningar i Communicator men på grund av sjukdom hos både K12 och rehabingenjören påbörjades inte detta förrän i oktober. K12
hade fram till oktober månad mest använt Light Rolltalken för att skicka och läsa
sms. Detta gjorde han flera gånger i veckan. Hemma använde K12 inte datorn vid
direktkommunikation eftersom familj och assistenter förstod hans tal. Han hade inte
heller provat den så mycket utanför hemmet men trodde att den skulle vara bra att
använda vid besök i affärer, museer med mera. Han hade en planerad utlandsresa
senare på hösten och var positiv till att ta med datorn då för att till exempel själv
kunna göra beställningar på restauranger med mera. Han var även intresserad av att
utöka anpassningen med skärmtangentbord kopplad till engelsk ordlista och ville ha
en sida med färdiga fraser. K12 tyckte att det tog lång tid att använda Light Rolltalken i samtal och var rädd för att samtalspartnern inte skulle förstå att de måste vänta
på att han skrev klart sitt meddelande. Arbetsterapeuten och logopeden föreslog att
man kunde tillverka ett kommunikationspass av typen introduktionskort med information om hur K12 kommunicerar och han var intresserad av att titta på hur ett sådant skulle kunna se ut. Det planerades att rehabingenjören skulle träffa K12 i
hemmet för att hjälpa till med de nya anpassningarna han var intresserad av. Rehabingenjören skulle även börja titta på omgivningskontroll så att K12 kunde använda
Light Rolltalken för att styra sin TV.
I november framkom att K12 inte haft Light Rolltalken med utomlands då han inte
var nöjd med fästanordningen på elrullstolen. Han ville avvakta med kommunikationspass och var inte heller intresserad av omgivningskontroll i Light Rolltalken då
han tyckte att den lösning han hade sedan tidigare fungerade bra. K12 hade också
själv laddat hem ett program till sin stationära dator där han kunde skicka och ta
emot sms och detta var han nöjd med. K12 var intresserad av att prova Light Rolltalken ytterligare ett tag om han kunde få ett mindre smidigare bord alternativt att
han kunde styra Light Rolltalken med elrullstolens joystick. Då K12 inte satt bra i
sin nuvarande elrullstol som han hade i hemmet bestämdes att rehabingenjören skulle avvakta förestående elrullstolsutprovning för att se om det eventuellt blev en
Permobil. I så fall skulle K12 eventuellt kunna styra Light Rolltalken via elrullstolens joystick.
Sommaren 2009 blev det klart med att K12 inte skulle få en Permobil vilket gjorde
att han inte skulle kunna använda samma styrsätt till både elrullstol och Light Rolltalken. Tekniker på hjälpmedelsservice skulle ordna ett mindre bord till elrullstolen
där K12 kunde ha en joystick till kommunikationsutrustningen. Fortsatt arbete med
att se över anpassningar i Communicator hanns inte med innan projekttidens slut.
27
Fallbeskrivning K14
Bakgrund
Tjugoåttaårig man med autism och utvecklingsstörning. Enligt omgivningen har
K14 god syn och hörsel. K14 bor i föräldrahem och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. Han kommunicerar med enstaka ord och nästan bara med föräldrarna.
Svarar mest på ja- och nejfrågor med övrig omgivning.
Kontakt med TeKo
Hänvisades till TeKo av en kurator i det individuella teamet på vuxenhabiliteringen.
Kuratorn tyckte att K14 var i behov av ett alternativt sätt att kommunicera så att han
själv skulle kunna ta initiativ till kommunikation och framföra vad han ville, istället
för att bara svara ja och nej på ledande frågor. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped gick in. Arbetsterapeuten och logopeden träffade K14:s
föräldrar (modern var tillika god man) och personal från daglig verksamhet vid ett
tillfälle för att påbörja en kartläggning av K14:s kommunikation med hjälp av formuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995). Kartläggning tillsammans med föräldrarna fortsatte vid ytterligare ett tillfälle. Personal från daglig verksamhet var ej närvarande
på grund av sjukdom. Kartläggningen visade att K14 var mest kommunikativ hemma med föräldrarna och att de var bäst på att tolka hans kommunikativa signaler.
Efter kartläggningen besökte logopeden K14 på hans dagliga verksamhet för att bekanta sig med honom. Ytterligare två besök genomfördes på daglig verksamhet, då
tillsammans med arbetsterapeuten. Vid dessa träffar testades K14:s bildtolkningsförmåga med materialet ”Från sak till bild” (Nordström Turner, Ribba och Stridh,
2000), utifrån den anpassning som gjorts i projektet (för närmare beskrivning, se
slutrapport), samt läs- och skrivförmåga med bilder och textkort. Testningen videofilmades för att kunna analyseras i efterhand. K14 hade inga problem med att tolka
bilder. Han klarade att läsa enklare meningar, men att skriva själv fungerade inte.
Ytterligare en träff med föräldrar och personal från daglig verksamhet bokades in.
TeKo redogjorde då för resultatet från testningen. Under mötet kom föräldrar och
personal fram till ett problemområde som de ville jobba vidare med. Problemet uppstod i en speciell situation på daglig verksamhet, och målet var att K14 själv skulle
kunna ta initiativ till kommunikation i denna situation.
TeKo kontaktade enhetschef för daglig verksamhet för att få vara med på en arbetsplatsträff och informera om problemet och förslag på hur man kunde arbeta med
det. På arbetsplatsträffen utsågs två personal som ansvariga att arbeta med problemet och man bokade in tid för telefonuppföljning efter fyra veckor och uppföljningsmöte på daglig verksamhet efter åtta veckor.
Vid telefonuppföljningen framkom att personal på daglig verksamhet inte längre ansåg att det fanns något problem inom området och att de därför inte arbetat med det.
De var heller inte intresserade av något uppföljningsmöte.
Arbetsterapeuten bokade in ett avstämningsmöte med föräldrarna för att diskutera
hur de ville gå vidare. På mötet kom man fram till att målet (att K14 själv skulle
kunna ta initiativ till kommunikation i speciell situation på daglig verksamhet) inte
28
var uppfyllt, men att det i dagsläget inte gick att arbeta vidare med problematiken då
personalen på daglig verksamhet ej var intresserade. TeKo avslutade därför ärendet.
Reflektion
Efter kartläggning framkom att det problem som kuratorn på vuxenhabiliteringen
hade sett, inte var lika tydligt för den närmaste omgivningen. Det problem som föräldrarna i sin tur tog upp, såg inte personalen på daglig verksamhet som något större
problem. Det inverkade troligtvis negativt på personalens motivation till att arbeta
med problemet. För att insatser inom kommunikationsområdet ska vara framgångsrika måste omgivningen vara överens om vad som är problemet. Detta är extra viktigt att ha i åtanke när önskemålet inte kommer från den närmaste omgivningen,
utan från någon annan.
29
Fallbeskrivning K17
Bakgrund
Fyrtioårig man med Cerebral Pares, utvecklingsstörning på grund av corpus callosum agenesi och epilepsi. K17 har god hörsel men nedsatt syn, varför han använder
glasögon. Bor på gruppbostad och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. K17
talar mycket och gärna men eftersom han har ordmobiliseringssvårigheter, vissa
grammatiska svårigheter och svårigheter att hålla en röd tråd i samtalet blir han svår
att förstå för utomstående. Personalen på gruppbostaden har som strategi att gå in
och avbryta K17 när han fastnar i samtalet och då kommer han oftast vidare. Personalen upplever att de kränker honom när de gör så, och vill ha hjälp med hur de ska
förhålla sig.
Kontakt med TeKo
K17 hänvisades till TeKo av arbetsterapeuten i det individuella teamet på vuxenhabiliteringen (tillika medarbetare i TeKo). Önskemålet var att TeKo skulle hjälpa till
med att öka förståelsen i omgivningen för K17:s kommunikationsförmåga och ge
samtalsstrategier till omgivningen. TeKo tog sig an ärendet och en logoped kompletterade befintlig arbetsterapeut. Arbetsterapeuten och logopeden träffade K17 vid
två tillfällen. Syftet med träffarna var dels att logopeden, som inte tidigare träffat
K17, skulle bilda sig en uppfattning om hur svårförståelig K17 var för en främmande person. Syftet var också att utröna om K17 kände sig kränkt när personalen avbröt honom.
Vid första träffen närvarade en personal från gruppbostaden. När K17 kom av sig i
samtalet gav personalen honom uppmaningar av typen ”en sak i taget” och ställde
frågor av typen ”menar du…?”. K17 kunde genom denna hjälp från personalen
komma vidare i samtalet. Vid frågan om han tyckte att det var jobbigt att bli avbruten blev svaret nej. K17 tyckte att personalens strategier, att till exempel skjuta in
frågor, var bra och hjälpte honom vidare i samtal.
Vid andra träffen var logopeden ensam med K17. Logopeden hade vid detta tillfälle
vissa svårigheter att förstå K17 eftersom hon saknade bakgrundsinformation om
hans dagliga verksamhet, fritidsaktiviteter, intressen, personer i hans omgivning
med mera och hon kände inte heller till vilka samtalsämnen han brukade prata om.
K17 tog då på eget initiativ fram föremål i omgivningen för att visa vad han pratade
om. När K17 hade ett föremål framför sig hjälpte det honom att hålla tråden i samtalet.
Efter de två träffarna deltog arbetsterapeuten och logopeden på en arbetsplatsträff
på gruppbostaden där enhetschefen för boendet, personal från daglig verksamhet
och K17:s föräldrar också närvarade. Personal och anhöriga informerades om vad
man observerat under träffarna med K17. Personalen uppmuntrades att fortsätta
med befintliga strategier för att hjälpa K17 att komma vidare i samtal. Föräldrarna
lyfte frågan om talträning kunde vara något för K17. Logopeden gav svaret att hon
inte trodde det eftersom K17 pratat på samma sätt under många års tid och att det är
svårt att bryta invanda mönster. Även om K17 skulle kunna få till korrekta språkljud
i en träningssituation var inte sannolikheten stor att han skulle använda de korrekta
ljuden i spontantal. Personalen var nöjd med detta svar, men föräldrarna verkade
inte lika nöjda. En demonstration gjordes av kommunikationspass och pärmen ”Att
30
få vara den man är”, och omgivningen ställde sig positiv till dessa. Personalen och
anhöriga skulle tillsammans med K17 ta fram ett kommunikationspass och bygga
upp en pärm utifrån materialet ”Att få vara den man är”. TeKo avslutade därefter
ärendet.
Reflektion
Personalgrupp och arbetsledare var mycket nöjda med informationen och de AKKmaterial de fick presenterade för sig. De upplevde att de blev bekräftade i sitt sätt att
tänka när det gällde K17:s kommunikation. Projektmedarbetarna tror att informationen har gett ringar på vattnet genom att personalen började fundera på att framställa
AKK-materialet till fler personer i gruppbostaden och på den dagliga verksamheten.
När det gäller de anhöriga är det osäkert om de tog till sig informationen, eftersom
de var inne på att talträning skulle vara bra för K17.
31
Fallbeskrivning K18
Bakgrund
Femtiotreårig kvinna med grav utvecklingsstörning och autism. Omgivningen upplever att K18 ser bra, men det finns osäkerhet kring hennes hörsel. K18 har nyligen
flyttat från gruppbostad till egen lägenhet med personliga assistenter. Har assistans
dygnet runt, förutom när hon deltar i daglig verksamhet. K18 saknar tal och kommunicerar endast genom kroppsspråk och några ljud. Det är oklart vilken språkförståelse K18 har.
Kontakt med TeKo
K18 hänvisades till TeKo av arbetsterapeuten i det individuella teamet (tillika
medarbetare i TeKo). Önskemålet var att få hjälp med att få en samsyn på befintlig
kommunikation samt få hjälp att bedöma hur kommunikationen mellan K18 och
hennes omgivning bäst skulle ske för att K18 skulle kunna förstå andra och själv
göra sig förstådd.
TeKo tog sig an ärendet och en logoped kompletterade befintlig arbetsterapeut. Deras tanke var att AKK i någon form skulle vara bra, till exempel konkreta föremål
eller bilder. Logopeden och arbetsterapeuten träffade K18 vid två tillfällen under
våren 2007 på daglig verksamhet. Syftet med träffarna var att testa K18:s bildtolkningsförmåga med hjälp av materialet ”Från sak till bild” (Nordström Turner et al.,
2000), utifrån den anpassning som gjorts i projektet (se slutrapport för närmare beskrivning). Dessa tillfällen videofilmades för att kunna analyseras i efterhand. Testningen avbröts innan den gett något användbart resultat eftersom materialet inte
passade för K18.
Parallellt med testningen inleddes kontakt med de personliga assistenterna och deras
chef, med personal från daglig verksamhet och deras chef samt med god man. På
första mötet, i början av hösten 2007, fick samtliga information om syfte och mål
med insatsen från TeKo. Arbetsterapeuten och logopeden höll också en genomgång
av delar ur kartläggningsformuläret ”Se mig! Hör mig! Förstå mig!” (Winlund,
2004) och lämnade sedan ut det till assistenterna, personalen på daglig verksamhet
och god man. När samtliga fyllt i formuläret sammanställdes svaren av TeKo.
Arbetsterapeuten och logopeden träffade assistenterna, personalen på daglig verksamhet, de båda cheferna samt god man vid ytterligare två tillfällen under senare delen av hösten. Då presenterades den omfattande sammanställningen av gruppens
svar, som bland annat innehöll uppgifter om K18:s olika sinnesfunktioner, kvalitets, kvantitets- och rumsuppfattning samt kommunikativa förmågor. Bland annat framkom att tecken som AKK hade använts till K18, framförallt på daglig verksamhet.
Mötets deltagare var överens om att man skulle börja med att sammanställa vilka
tecken som K18 var bekant med för att få en struktur på befintlig kommunikation.
Assistenterna och personalen på daglig verksamhet fick i uppgift att skriva ner vilka
tecken de använde med K18. TeKo sammanställde sedan ett häfte med bilder på
dessa tecken för att alla i K18:s omgivning skulle kunna utföra dessa tecken och använda i kommunikation med K18.
Under vintern 2007/2008 fick assistentgruppen handledning i pedagogiskt arbetssätt
från annan vårdgivare än vuxenhabiliteringen. Detta gjorde att TeKo avvaktade med
32
insatser för att undvika eventuellt dubbelarbete och motsägelsefulla budskap. I början av sommaren 2008 hölls ett avstämningsmöte tillsammans med personliga assistenter, personal från daglig verksamhet och handledaren i pedagogiskt arbetssätt.
Det framkom då att handledningen till gruppen skulle fortsätta och att man inte önskade några fortsatta insatser från TeKo, varför ärendet avslutades.
Reflektion
I detta ärende lades mycket tid ner på en omfattande kartläggning men sedan gick
man inte vidare med insatser i någon större utsträckning, eftersom personalen fick
handledning i pedagogiskt arbetssätt från annan vårdgivare. Arbetsterapeuterna på
vuxenhabiliteringen har god kunskap om pedagogiskt arbetssätt och hade eventuellt
kunnat hjälpa till med detta. Problemet var att assistenternas chef förmodligen inte
kände till detta. I kommande ärenden är det därför viktigt att ännu tydligare diskutera igenom med chef vad vuxenhabiliteringen kan hjälpa till med och vad chef och
assistenter önskar hjälp med. På så sätt tydliggörs vuxenhabiliteringens uppdrag för
båda parter.
33
Fallbeskrivning K19
Bakgrund
Tjugosjuårig kvinna med Cerebral Pares, spastisk tetraplegi med progressivitet och
måttlig utvecklingsstörning. Enligt omgivningen har K19 god hörsel. Vad gäller syn
har K19 begränsade ögonrörelser i sidled. Med hjälp av glasögon har hon relativt
god syn. K19 är rullstolsburen. Bor i egen lägenhet med personlig assistans dygnet
runt. Besväras av återkommande infektioner på olika ställen i kroppen, och har tät
kontakt med sjukvården. Kommunicerar med ansiktsmimik, kroppsspråk och ljud.
Har tydlig ja- och nejsignal; nickar på huvudet för ja och skakar på huvudet för nej.
Använde för många år sedan pictobilder (i vilken utsträckning och i vilket syfte är
oklart), men har sedan dess försämrats motoriskt och har inte längre något fungerande styrsätt. En hel del insatser inom kommunikationsområdet har gjorts (bland
annat olika lågteknologiska lösningar) sedan K19 övergick från Barn- och ungdomshabilitering till Vuxenhabilitering, men det har varit svårt att komma vidare på
grund av bristande förståelse i den närmaste omgivningen.
Kontakt med TeKo
K19 aktualiserades i TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med
önskemål om att få prova ett ögonstyrt kommunikationssystem för att förbättra den
expressiva kommunikationen. TeKo tog sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in. Logopeden följde med det individuella teamet runt K19, på ett
hembesök under hösten 2007 för att ge förslag på upplägg av arbetet kring K19:s
kommunikation. Vid detta tillfälle lämnades frågeformuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell,
1995) ut till anhörig och samtliga assistenter. En logoped och en arbetsterapeut sammanställde sedan formuläret och gick igenom resultatet med anhörig och assistentgrupp vid en ny träff. Av gruppens svar framkom att K19 inte klarade att ta initiativ
till kommunikation om saker som inte var här och nu. Hon var i dagsläget beroende
av att omgivningen ställde rätt frågor och försökte gissa vad K19 menade. Gruppen
var dock överens om att en styrka var att K19 inte gav sig så lätt, utan om det var
något viktigt krävde hon att omgivningen skulle försöka komma fram till vad hon
menade.
Parallellt med detta arbete fick K19 praktiskt prova ögonstyrningsutrustning från
Tobii vid två tillfällen under hösten 2007, vilket skedde i samarbete med hjälpmedelsleverantören. Vid testtillfällena var det svårt att få till en god kalibrering av utrustningen, vilket troligtvis berodde på medicinska besvär i form av bland annat
svullna ögon hos K19. Trots detta föreföll K19 vara mycket motiverad att använda
utrustningen och verkade förstå vad det gick ut på. Hon klarade under testtillfällena
av att göra val av olika slag, bland annat titta på olika bilder för att välja musik. På
grund av svårigheterna med att få till en god kalibrering valde man att boka in ett
tredje testtillfälle under våren 2008. Arbetsterapeuten och logopeden fortsatte under
tiden kontakten med K19:s närmaste omgivning för att börja formulera resurser,
problem, mål och åtgärder utifrån ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och
Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade
versionen som finns beskriven i slutrapport, tabell 1.
34
Tabell 1
K19:s resurser och problem, samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av personliga assistenter och anhörig, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRD
ING
K25 har tydliga
signaler i form
av:
• Ansiktsmimik
• Ljud
• Ögonrörelser
K25 kan inte prata
K25 har en funktionsnedsättning
som gör att hon
inte kan prata.
K25 har ett fungerande AKKsätt som även
fungerar för omgivningen.
K25 har tydlig jaoch nejsignal.
När K25 mår dåligt/har ont någonstans är det
svårt att reda ut
var det gör ont.
K25 förmedlar
till anhörig o ordinarie assistenter var hon har
ont.
Det är svårt att
reda ut varför
K25 är ledsen.
K25 kan inte berätta var hon har
ont och hon har
även svårt att
visa var det gör
ont.
K25 kan inte berätta varför hon
är ledsen
Det är svårt att
reda ut varför
K25 är glad.
K25 kan inte berätta varför hon
är glad
Det är svårt att
reda ut vad K25
tänker på.
K25 kan inte berätta vad hon
tänker på
Det uppstår
ibland missförstånd i kommunikationen med
K25.
Alla kan inte tolka K25:s kroppsspråk, signaler
med mera.
K25 har en stark
vilja att kommunicera.
Humor.
Envis.
K25 förmedlar
till anhörig o ordinarie assistenter varför hon är
ledsen.
K25 förmedlar
till anhörig o ordinarie assistenter varför hon är
glad.
K25 förmedlar
till anhörig o ordinarie assistenter vad hon tänker på.
Alla i omgivningen tolkar
K25:s kroppsspråk, signaler
med mera på ett
adekvat sätt.
Till en början:
matta med fotografier och PCSbilder för att välja aktivitet, kläder, färger med
mera
Magnettavla med
PCS-bild på
kroppen och
strukturerade frågor
Eventuellt kommunikationspass,
ej prioriterat i nuläget
I början av 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden en av assistenterna för materialtillverkning. Assistenterna hade tagit kort på olika aktiviteter såsom lyssna på
musik, lyssna på ljudbok, se på tv, läsa tidning, leka med katten, ringa till kompisar,
träffa kompisar, gå på stan, gå på bio, pyssla och spela spel. Fotografierna togs fram
i storleken 10 x 10 cm, laminerades och försågs med kardborre. Även PCS-bilder i
samma storlek framtogs på samma sätt för att representera aktiviteter som var svåra
att fotografera. Till bilderna skrev man ner en frågeordning för assistenterna att gå
efter då de skulle ta reda på vad K19 ville göra. Med hjälp av bilderna, frågeordningen och en dörrmatta skulle man på ett överskådligt och enkelt sätt kunna komma fram till vad K19 ville göra, och genom att fästa bilderna på dörrmattan skulle
det bli tydligt för både K19 och assistent vilket val hon gjort. Aktivitetsbilderna, frågeordningen och dörrmattan samlades i en pärm, figur 1 och 2.
35
Figur 1. Innehållsförteckning i pärmen med
aktivitetsbilder.
Figur 2. Sida för att välja nöje i pärmen med
aktivitetsbilder.
Arbetsterapeuten och logopeden arbetade på egen hand vidare med att ta fram en
bild på en kvinnokropp och en strukturerad frågeordning som omgivningen skulle
kunna använda då de ville lokalisera var K19 kände smärta. Resultatet blev en stor
magnettavla där man klistrade fast en PCS-bild på en kvinnokropp framifrån och en
PCS-bild på en kvinnokropp bakifrån, båda i A4-format, samt frågeordningen. En
bit magnetremsa försågs med röd tejp och delades i små bitar. Tanken var att genom
att fråga och samtidigt peka på samma ställe på kroppsbilderna skulle K19 med
hjälp av ja och nej kunna bekräfta var hon kände smärta. På samma ställe på bilden
som där K19 hade smärta skulle man sätta en röd magnetbit för att tydliggöra både
för assistent och för K19 att man lokaliserat smärtan. Ett hembesök planerades in
för att introducera och demonstrera de två lågteknologiska AKK-sätten.
36
Figur 3. Magnettavla med frågeordning och
bild på kvinnokropp för att lokalisera smärta.
Figur 4. Sidan ett av frågeordning för att lokalisera smärta.
Samtidigt fortsatte testningen av den ögonstyrda kommunikationsutrustningen. Vid
det tredje testtillfället, i början av april 2008, fick man slutligen till en god kalibrering. Detta var svårt, och för att kalibreringen skulle bli god var det viktigt att dataskärmen hade exakt rätt vinkling och att K19 fick exakt rätt position i förhållande
till skärmen. Man konstaterade att för att ögonstyrning skulle fungera i vardagen
krävdes att K19:s omgivning var motiverad och beredd på att det skulle krävas
mycket arbete för att få till en lyckad utprovnings/inlärningsprocess. Man beslutade
också att en sådan process skulle kunna bli aktuell först efter sommaren när personliga assistenter och personal på vuxenhabiliteringen och hjälpmedelsservice var tillbaka från sina semestrar.
37
Hembesöket för introduktion och demonstration av de lågteknologiska AKK-sätten
fick skjutas upp flera gånger på grund av sjukdom hos K19. I mitten av april 2008
kunde besöket bli av. Mötet startade med en diskussion om ögonstyrd dator som
kommunikationssystem för K19. Arbetsterapeuten och logopeden hade varit tveksamma en längre tid, då de inte tyckte att det fanns något självklart svar på frågan
vad som skulle finnas i datorn. Nu tog de upp frågan med assistentgruppen och anhörig för att höra deras inställning. Omgivningen höll med om att styrsättet verkade
passa för K19, men att det var svårt att veta vad hon skulle styra med datorn. Man
enades om att arbeta vidare med lågteknologiska AKK-sätt tills vidare, och att det i
framtiden eventuellt skulle kunna bli aktuellt att överföra lågteknologiska lösningar
in i en dator. Därefter fortsatte mötet med en genomgång av hjälpmedlen och hur de
var tänkta att användas. Assistenterna framförde redan då synpunkter på vilka aktivitetsbilder som saknades och en ny materialtillverkningsträff bokades in omgående. En uppföljning av användningen av de lågteknologiska AKK-sätten planerades
att äga rum en månad senare. Innan mötet avslutades fick personliga assistenter och
anhörig erbjudande om att delta i en grundläggande utbildning i kommunikation och
AKK, vilket de senare tackade ja till. Syftet med en sådan utbildning var att öka assistenternas och anhörigs kunskaper om kommunikation och AKK, för att de skulle
kunna förstå varför K19 var i behov av AKK.
På uppföljningsmötet i maj 2008 framkom att olika assistenter använt hjälpmedlen
olika mycket. Magnettavlan med kroppsbilder att använda för lokalisering av smärta
hade inte använts alls eftersom K19 inte hade haft ont den senaste tiden. De assistenter som hade provat bildmaterialet för att K19 skulle kunna välja aktivitet var
positiva. En assistent berättade att K19 vanligen brukade välja samma sorts aktiviteter när hon jobbade, men med hjälp av bildmaterialet hade K19 valt en aktivitet som
de två aldrig gjort tillsammans tidigare. En annan assistent berättade att materialet
kommit väl till pass när K19 haft en kompis på besök. Kompisen, som talar, blev av
naturliga skäl lätt dominant i valet av aktivitet, men med hjälp av bildmaterialet
kunde K19 bestämma vad de två skulle göra. Assistentgruppen berättade också att
man höll på att introducera en ny assistent och att hon uttryckt sig positivt om aktivitetsbilderna, och trodde att de skulle komma till användning eftersom hon hade
lite svårt att tolka K19:s kommunikationssignaler.
I slutet av maj 2008 deltog assistentgruppen och anhörig tillsammans med personliga assistenter till en annan klient i en grundläggande utbildning i kommunikation
och AKK vid två tillfällen à tre timmar. Utbildningstillfälle ett innehöll information
om vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer
AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive AKKsamtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter.
Båda tillfällena varvade teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar. Vid utvärderingen av utbildningen frågades om deltagarna tyckte att
innehållet motsvarade det de behövde i sin vardag, och det tyckte de. Likaså ansåg
de att nivån på innehållet varit lagom, varken för lätt eller för svårt. Deltagarna
tyckte att det var bra att varva föreläsning med filmvisning och praktiska övningar
och alla ansåg att de fått ökad kunskap om AKK.
Ny uppföljning av de lågteknologiska AKK-sätten och planering framåt gjordes i
mitten av juni 2008. K19 fick då själv tycka till om sina hjälpmedel genom att frågor ställdes till henne med hjälp av samtalsmatta. Magnettavlan med kroppsbild och
frågeordning som var tänkt för att lokalisera var K19 kände smärta, hade fortfarande
38
inte använts i någon större utsträckning. Vad gällde bildmaterialet för att själv kunna välja aktivitet, uppgav K19 att hon tyckte att hjälpmedlet användes lagom ofta
(vilket var några gånger i veckan) och att hon kunde förmedla sin vilja till assistenterna med hjälp av bilderna. Hon uppgav också att hon saknade bilder inom andra
områden där hon skulle vilja göra fler självständiga val. Det handlade bland annat
om kläder, presenter och heminredning. Ytterligare ett förslag om hur man kunde gå
vidare med arbetet kring K19:s kommunikation presenterades av arbetsterapeuten
och logopeden. Förslaget var att K19 och hennes omgivning skulle börja skriva
dagbok med bildstöd. Dagboken skulle då kunna fungera som ett visuellt stöd för
K19 i samtal med andra för att kunna berätta om saker hon varit med om. K19, närvarande assistent och anhörig ville pröva detta.
Ny träff för materialtillverkning planerades in och genomfördes relativt snart efteråt. K19 och en assistent kom till vuxenhabiliteringen och fick där stöd av logopeden
med att ta fram nya bilder. Som en introduktion till arbetet med att börja skriva dagbok med bildstöd, bokades en förmiddag under sommaren 2008 in då arbetsterapeut, logoped och habiliteringsassistent från det individuella teamet träffade K19
och en av hennes personliga assistenter i stadsparken. Där fick K19 med hjälp av
samtalsmatta göra val kring var i parken hon ville gå och vad hon ville titta på.
Förmiddagen dokumenterades med hjälp av digitalkamera. Samma eftermiddag
kom K19 och hennes assistent till vuxenhabiliteringen för att tillsammans med logopeden framställa en dagboksanteckning med digitalfotona som stöd. K19 medverkade aktivt under träffen och valde vilka bilder som skulle vara med och godkände texten som skulle stå till bilderna. Dagboken tillverkades i dataprogrammet
Communicate: In Print.
I augusti 2008 kontaktade K19:s omgivning vuxenhabiliteringen för att de önskade
få hjälp med att framställa bilder från semestern. En träff bokades in med logoped,
K19 och personlig assistent där man tillsammans tillverkade en bilddagbok från semestern. K19 valde vilka fotografier som skulle finnas med och godkände texten till
bilderna. Dagboken tillverkades precis som sist i dataprogrammet Communicate: In
Print.
Ny uppföljning av kommunikationshjälpmedlen planerades till hösten 2008. På
grund av medicinska besvär hos K19 fick uppföljningen skjutas upp på obestämd
framtid. När de medicinska besvären minskat behövde andra insatser från vuxenhabiliteringen prioriteras, varför det dröjde ända till juni 2009 innan uppföljningen
blev av. Det framkom då att K19, anhörig och en av assistenterna var nöjda både
med pärmen med bilder för att välja aktivitet och magnettavlan med kroppsbilder
och frågeordning för lokalisering av smärta. Pärmen med aktivitetsbilder användes
de dagar K19 var hemma (två vardagar/vecka och helger, övriga tre vardagar deltog
K19 i daglig verksamhet), oavsett vilken assistent som arbetade. Ibland valde K19
bara en aktivitet, och ibland placerade hon alla aktivitetskort under ”ja” på samtalsmattan. När det hände brukade assistenten som var med på mötet välja ut tre aktivitetsbilder och fråga K19 vad hon helst ville göra. K19 kunde då välja en aktivitet.
Något som assistenterna upplevde som positivt med mattan och aktivitetsbilderna
var att K19 numera inte alltid valde aktivitet kopplat till vilken assistent som arbetade. Vid fråga om K19 saknade några bilder svarade hon ja. Efter några gissningar
kom man fram till att K19 menade att hon ville ha motsvarande system på daglig
verksamhet för att kunna välja aktivitet där. Magnettavlan för smärtlokalisering
hade anhörig använt nyligen. Anhörig hade då med hjälp av frågeordningen gått
igenom hela kroppen utan att K19 bekräftade att det var rätt ställe. När de tog
39
blodsockerprov visade det sig att värdet var för högt, och anhörig misstänkte att det
var det som K19 kände av, och att hon därför inte bekräftade att det gjorde ont någonstans i kroppen. Genom att ändå använda sig av tavlan kunde de utesluta att det
handlade om vanlig smärta.
I slutet av juni 2009 genomfördes en träff på daglig verksamhet då logoped och habiliteringsassistent från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen deltog. På
träffen diskuterades hur en pärm med aktivitetsbilder skulle kunna användas där.
K19 hade på träffen med sig pärmen med bilder som hon använde hemma, för att
visa för sin kontaktpersonal på daglig verksamhet. Logopeden gav förslag på hur en
liknande pärm skulle kunna användas där och i kombination med K19:s dagsschema. Kontaktpersonalen tog på sig att ta fram en pärm med bilder utifrån möjliga aktiviteter att välja på, med stöd av K19:s personliga assistenter. Eftersom K19:s omgivning inte kommit igång med att skriva bilddagbok, var det också något man diskuterade på mötet. Kontaktpersonalen var positiv till detta. På daglig verksamhet
hade man tillgång till PCS-bilder, digitalkamera, dator och skrivare, så det skulle gå
att få tag på lämpliga bilder att klistra in i dagboken. Det bestämdes att man skulle
börja använda pärmen med aktivitetsbilder och bilddagboken efter sommaren, och
ny uppföljning planerades in under hösten 2009, efter projektettidens slut.
Reflektion
Projektmedarbetarna tycker att man gjorde rätt som valde att börja med lågteknologiska kommunikationshjälpmedel, och inte gick på högteknologisk lösning som var
önskemålet. Om det blir aktuellt med någon form av högteknologiska kommunikationshjälpmedel i framtiden, finns det då en grund att stå på. Genom att omgivningen vid några tillfällen fått se hur projektmedarbetarna använt de lågteknologiska
hjälpmedlen tillsammans med K19, har de fått modeller för hur de själva kan göra.
En hel del tid har lagts ner på att praktiskt arbeta med K19 genom exempelvis parkbesök med fotografering som följdes upp med dagboksskrivande med bilder. Projektmedarbetarna tror att fungera som modell är mycket värdefullt överlag och speciellt i just detta ärende där flera mindre lyckosamma insatser inom kommunikationsområdet gjorts under årens lopp.
40
Fallbeskrivning K20
Bakgrund
Tjugofyraårig kvinna med Retts syndrom stadium IV, utvecklingsstörning, autism,
rörelsehinder som omfattar både övre och nedre extremiteter samt skolios. K20 är
rullstolsburen. Normal hörsel och ingen påtaglig synsvaghet. Beroende av andra i
alla livssituationer. Relativt god sittbalans. Bor hos sina föräldrar och har personliga
assistenter. K20 har under uppväxten provat några olika enkla pratapparater men enligt familjen utan direkt framgång. Familjen har sporadiskt använt TAKK (tecken
som AKK) som språkförståelsestöd. På förslag från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen har en av assistenterna i samverkan med familjen tagit fram ett omfattande kommunikationspass.
Kontakt med TeKo
Efter att K20 deltagit i temavecka på Retts center i Östersund våren 2007 hänvisade
det individuella teamet på vuxenhabiliteringen henne till TeKo med önskemålet att
förbättra K20:s möjligheter till kommunikation och delaktighet utifrån det som
framkommit under temaveckan. TeKo tog sig an ärendet och fungerade under ett
halvår som konsulter till det individuella teamet. Projektets medarbetare fick ta del
av filmdokumentation från Retts center och deras logopeds omfattande journalanteckningar. Utifrån detta gavs råd till individuella teamet hur de kunde stödja omgivningen i deras kommunikativa samspel med K20 och man framhöll vikten av att
återuppta TAKK som språkförståelsestöd. Ett råd var att försöka göra dagen förutsägbar för K20 genom att använda tecken, bilder och föremål innan aktiviteter och
händelser. Ett annat råd var att stimulera orsak - verkan genom att använda K20:s
kontaktsökande blick som ”påknapp” och använda hennes bortvända blick som
”avknapp” i samband med musik eller sångstund, vid lyssnande på bok eller liknande aktiviteter. K20 går regelbundet i musikterapi som hon tycker mycket om och i
detta sammanhang används detta signalsystem. En person i individuella teamet utsågs till kontaktperson mellan teamet och TeKo. Enligt kontaktpersonen har bilder
på olika aktiviteter framtagits för att användas i arbetet med att få struktur på dagen
och tydliggöra för K20 vad som ska hända. K20:s mor och en assistent har gått
teckenutbildning. Omgivningen har listat de tecken som de brukar använda och lagt
som bilaga till kommunikationspasset samt försett det sjukgymnastiska aktivitetsprogrammet med instruerande tecken.
TeKo har avslutat ärendet men det individuella teamet har framhållit att de eventuellt längre fram kommer att behöva ytterligare stöd av person med extra kompetens
vad gäller AKK.
41
Fallbeskrivning K21
Bakgrund
Tjugoettårig man med autism, utvecklingsstörning och epilepsi. Det är oklart hur
K21 ser. Förefaller ha god hörsel. K21 är flykting från ett spansktalande land och
kom till Sverige när han var 18 år. Bor i egen lägenhet på en servicebostad. Läkare
på barn- och ungdomshabiliteringen har tagit del av bedömning gjord utomlands
och i den framkommer att han språkligt ligger på en treårings nivå. K21 kommunicerar med mimik, gester och kroppsspråk. Talar enstaka spanska ord och ibland fraser men mestadels är det fråga om ekotal. Han påkallar uppmärksamhet till exempel
när han har ont någonstans genom att visa på kroppen. Han har svårt med att förklara vad han vill ha eller göra. Det är oklart hur mycket han förstår. Använder ibland
pictobilder och digitala bilder som finns på hans schema för att kommunicera. K21
lyssnar gärna på spansk musik och sjunger då med ibland.
Kontakt med TeKo
K21 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med
önskemål om att få råd om hur personalen runt K21 bäst kan träna hans kommunikation. TeKo tog sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in. Logopeden och arbetsterapeuten träffade K21 och två av hans assistenter på skolan för att
etablera en kontakt med dem. I skolan använde K21 ett dagsschema med blandade
bilder, framförallt picto- och digitala bilder. Han hade även ett portabelt schema
som han hade med sig vid vistelser utanför skolan.
I början av 2008 deltog logopeden och arbetsterapeuten på ett möte med K21:s mor,
personal på boendet och i skolan, två LSS-handläggare ifrån kommunen, enhetschef, spansktalande tolk och arbetsterapeuten från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. Vid träffen upprättades en individuell plan enligt LSS. K21 bodde
tillfälligt i annan bostad på grund av renoveringsarbete i hans ordinarie bostad men
det planerades att han skulle flytta tillbaka till sin lägenhet om drygt en månad. Ny
personal höll på att rekryteras vilket innebar att det skulle bli både bekant och ny
personal för K21. Under mötet framkom att det var stor osäkerhet när det gällde
K21:s kommunikativa förmåga. Läraren berättade att K21 ibland sade något ord på
spanska men att detta var mycket otydligt även för den som var duktig på språket.
K21:s mor brukade be honom att skriva om hon inte förstod honom och han kunde
ibland skriva enstaka ord på spanska. Vid mötet bestämdes att TeKo skulle försöka
kartlägga K21:s kommunikationsförmåga och utifrån detta ge information och stöd
till K21:s omgivning. Ett frågeformulär ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos
personer med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995) skickades till skolpersonalen, bondepersonalen och till K21:s mor. K21:s mor behövde hjälp med ifyllandet av frågeformuläret varför tolk medverkade när logopeden och arbetsterapeuten gick igenom frågeformuläret med modern. Svaren från personal och anhörig
sammanställdes sedan. Av gruppens svar framkom bland annat att K21 sällan tog
eget initiativ till kommunikation. Han kunde påkalla uppmärksamhet om han ville
något genom att använda gester och en del spanska ord. Han accepterade/avvisade
erbjudanden genom att säga ja på svenska eller på spanska samt nej på spanska. Han
utryckte olika känslor med hjälp av mimik och kroppsspråk. Han förstod ibland korta instruktioner på svenska men omgivningen upplevde att han inte förstod innebörden i vardagliga samtal.
42
Ett möte genomfördes i slutet av maj där man försökte att testa K21:s förmåga att
tolka bilder samt hans språkförståelse. Vid bedömningen av förmågan att tolka bilder användes materialet ”Från sak till bild” (Nordström Turner et al., 2000), utifrån
den anpassning som gjorts i projektet (se slutrapport för närmare beskrivning). Testningen genomfördes på svenska. Vid testningen framkom att K21 kunde tolka alla
bilder som fanns med i materialet. K21:s språkförståelse prövades genom att man
gav honom uppmaningar att utföra enklare uppgifter (till exempel ”ge mig saxen”
och ”lägg saxen i muggen”) samt genom att ställa enkla frågor (till exempel ”vad
kan man skriva med?”). Han fick instruktionerna på svenska först men klarade inte
det. Därför fick hans mor ge honom instruktionerna på spanska. Han förstod enkla
uppmaningar på spanska men det var svårt för honom att förstå längre instruktioner.
Sammanfattningsvis kunde man konstatera att K21:s språkförståelse var nedsatt,
framförallt vad gällde talad svenska. Resultaten från testningstillfället redovisades
för K21:s mor, boende- och skolpersonal vid en träff sommaren 2008. Vid samma
tillfälle gicks även svaren igenom på frågeformuläret som omgivningen tidigare
svarat på. Man gav då även rådet att använda bilder som språkförståelsestöd.
I början av hösten träffade logopeden och arbetsterapeuten skolpersonal (en kommunikationspedagog, en person med pedagogiskt huvudansvar samt K21:s nya lärare) för att planera hur man skulle arbeta vidare med K21:s kommunikation. Man
kom fram till att K21 skulle få prova en pärm försedd med bilder så att han själv
skulle kunna efterfråga/kommentera olika saker i skolan. Kommunikationspedagogen skulle efter att ha tillfrågat skolpersonalen om förslag på olika kategorier tillverka en sådan pärm. Kommunikationspedagogen skulle även hjälpa skolpersonalen
med att komma igång med användandet av pärmen.
I början av 2009 träffade kommunikationspedagogen och arbetsterapeuten K21:s
kontaktpersonal på boendet för att diskutera införandet av pärm med bilder för
kommunikation till K21 i boendet. På skolan hade K21 fått en pärm med picto- och
Widgit Rebusbilder, men det var oklart i vilken omfattning han använde den. Kontaktpersonalen var positiva till att prova en sådan pärm i boendet också. Kommunikationspedagogen skulle göra i ordning bilder med text och bild på olika saker och
aktiviteter som man trodde K21 skulle vara motiverad till att efterfråga i boendet,
bland annat olika frukter och hygienartiklar. Det var tänkt att boendepersonalen
skulle introducera bilderna successivt för K21. Kontaktpersonalen fick information
om PECS (the Picture Exchange Communication System) som är en metod för att
lära sig att rikta och förstå kommunikation med hjälp av bilder.
När kommunikationspedagogen gjorde den första uppföljningen av användandet av
kommunikationspärmen i boendet önskade boendepersonalen att K21 fick fler bilder till pärmen. Kommunikationspedagogen ordnade med detta.
Vid nästa uppföljning som kommunikationspedagogen gjorde i boendet togs några
sidor och bilder bort i kommunikationspärmen eftersom K21 inte verkade ha förstått
användningen. Man beslutade då att K21 bara skulle använda pärmen för att på bestämda tider få välja mellanmål och eftermiddagsaktivitet. Kontaktpersonalen skulle
ha genomgång med sina kollegor så att alla hanterade pärmen lika.
I slutet av april var det dags för ny uppföljning av användandet av kommunikationspärmen i boendet och då medverkade även logopeden och arbetsterapeuten.
K21 använde pärmen två gånger i veckan för att göra val av frukt, dryck och ibland
aktivitet. Personalen gick då in till K21 i hans lägenhet och han kunde spontant
43
överlämna bild på det han ville ha/göra. Personalen planerade att utöka antalet bilder i pärmen och de skulle även utöka antalet tillfällen i veckan då K21 skulle använda pärmen för att göra val. Vid denna utvärdering berättade kommunikationspedagogen att i skolan användes inte kommunikationspärmen så ofta. Detta berodde
på att K21 hade ett så strukturerat schema att det sällan fanns utrymme till valmöjligheter. På mötet framkom att K21 hade fått beviljad förlängd skolgång med en extra termin. En överenskommelse gjordes att vuxenhabiliteringen i samband med
skolavslutning december 2009, skulle ta över ansvaret för det fortsatta arbetet med
K21:s kommunikation.
Nytt uppföljningsmöte med K21:s kontaktpersonal och kommunikationspedagogen
planerades in till hösten 2009, efter projekttidens slut.
44
Fallbeskrivning K24
Bakgrund
Tjugoåttaårig man med Downs syndrom och ADHD. K24 bor hemma hos föräldrarna och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. Han går på Särvux en timme i
veckan där han får enklare uppgifter i räkning, läsning och skrivning. K24 har enligt
föräldrarna fullgod hörsel men nedsatt syn. Han vill dock inte använda utprovade
glasögon. Kommunicerar med tal men har uttalssvårigheter vilket gör honom svårförståelig. Har ett album med fotografier som han gärna har med sig och visar i olika sammanhang. K24 har fått mycket talträning under årens lopp.
Kontakt med TeKo
K24 hänvisades till TeKo av vuxenhabiliteringens mottagningsteam efter remiss
från logopedenheten där logoped bedömt hans tal- och språkförmåga. Logopeden
hade konstaterat att K24 hade språkljudsbrister men framförallt att han behövde träna samspel och eventuellt få tillgång till AKK som komplement till talet. TeKo tog
sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in.
I december 2007 besökte man K24 på hans dagliga verksamhet och kunde då konstatera att hans tal var relativt svårförståeligt. Arbetsterapeuten och logopeden använde sig av TAKK (Tecken som AKK) under mötet, och det var troligen därför
som man fick en så bra kontakt med K24. Efteråt framkom nämligen att K24 inte
brukade prata med främmande personer, men under mötet använde han spontant en
hel del tecken och pekade på fotografier i sitt album. Det framkom också att K24:s
omgivning så gott som aldrig använde tecken i kommunikationen med honom.
Hänvisningen av K24 till TeKo sammanföll i tid med planeringen av det första nätverket kring AKK. K24:s omgivning inbjöds att delta och tackade ja. Inbjudan hade
även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare två klienter, vilka också
tackade ja. K24:s nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: båda föräldrarna och två personal från daglig verksamhet. I slutet av januari 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre timmar i kommunikation och AKK.
Utbildningstillfälle ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är,
vem som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information
om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och
hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Vid båda tillfällena varvades teori, i
form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar.
Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning utifrån modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Då
träffades nyckelpersonerna, två logopeder och en arbetsterapeut i lokaler på K24:s
dagliga verksamhet. Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna
formulera vilka resurser och problem de såg i K24:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde finnas till problemen, tabell 1. Vid samma tillfälle filmades
K24 tillsammans med en personal på daglig verksamhet i en samspelssituation.
Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K24 och hur han kommunicerar.
45
Tabell 1
K24:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna runt K24, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRDER
ING
* Glad, humor
* Söker uppmärksamhet
(närkontakt)
* Bra minne
* Tydligt ja och
nej
* Anpassar sig
efter miljön
* Noggrann, ordentlig
* God språkförståelse
* Läser korta
meningar/ord
* Tar initiativ
* Ger sig inte
förrän han blir
förstådd
* Goda teckenkunskaper
* Kan be om förtydligande när
han inte förstår
* Vet vad han
vill
* Intresserad av
bilder
Svårt att veta hur
långt det är kvar
tills något ska
hända
Problem med
tidsuppfattning
Vet hur långt det
är kvar till något
ska hända
Pratar i munnen
på andra när man
är flera
Saknar strategi
för att komma till
tals
Pratar mindre i
munnen på andra.
Gör sig inte alltid
förstådd med sitt
tal (framför allt
med främmande
personer)
Artikulatoriska
svårigheter på
grund av avvikande anatomi +
omgivningen
saknar teckenkunskap
Gör sig förstådd
med sitt tal +
komplement
Osäker i grupp
Orolig för att inte
bli förstådd
Mer säker när
han är i grupp
Överför inte information mellan
hem och jobb
K24 gör stor
skillnad mellan
olika miljöer
Berättar vad som
hänt på jobbet/vad som hänt
hemma.
Kartläggning utifrån ”Grepp om
tiden” för att
kunna ge förslag
på tidshjälpmedel
Träna turtagning
på daglig verksamhet genom att
spela spel i
grupp.
Dagbok med foton
Ingå i olika grupper på daglig
verksamhet
Dagbok med foton
På den första nätverksträffen, i början av mars 2008, arbetade nyckelpersonerna vidare med att formulera mål och åtgärder utifrån problemen man listat tidigare. Man
ville prioritera att arbeta med problemen att K24 pratade i munnen på andra, att han
inte alltid gjorde sig förstådd och att han inte överförde information mellan hemmet
och daglig verksamhet. Till nästa nätverksträff skulle därför personalen på daglig
verksamhet spela spel med K24 i mindre grupp för att träna turtagning. Föräldrarna
och personalen skulle tillsammans ta fram en dagbok till K24, och hjälpa honom att
ta fram bilder från hans digitalkamera för att klistra in i dagboken.
På den andra nätverksträffen, i april, berättade nyckelpersonerna att de upplevde att
K24 tog mer initiativ till kommunikation och att han ville prata mer numera. Man
tyckte att det var svårt att komma igång med dagboksskrivande och arbetsterapeuten
gav därför några tips. Nyckelpersonerna fick också tips på lämpliga spel för att träna
turtagning. Det man planerat att göra till dagens träff (införa dagbok med foton och
spela spel på daglig verksamhet) hade inte blivit av och skulle därför göras till den
tredje nätverksträffen. Till dess skulle också arbetsterapeut och logoped ha besökt
K24 på daglig verksamhet för att testa hans tidsuppfattning.
Arbetsterapeuten bedömde K24:s tidsuppfattning med hjälp av materialet ”Grepp
om tiden” (Danung & Åberg, 2001). K24 medverkade inte fullt ut vilket gjorde att
resultatet blev osäkert. Efteråt diskuterades med personalen vilka problem de upp46
levde när det gällde K24:s tidsuppfattning. Det framkom då att när K24 tog paus
kunde han inte på egen hand komma vidare till nästa arbetsuppgift. Personalen var
tvungna att gå och hämta honom eftersom han själv inte klarade att bedöma hur
länge han hade haft paus.
Den tredje nätverksträffen ägde rum i maj, men alla nyckelpersonerna lämnade återbud då annat hade kommit emellan. I mitten av juni var det dags för den fjärde nätverksträffen och då berättade nyckelpersonerna att de tyckte att det skett en positiv
förändring av K24:s kommunikation. Omgivningen berättade att de hade blivit mer
medvetna om sin egen roll för att få till en fungerande kommunikation. Genom att
ge K24 mer tid hade han tagit fler och fler egna initiativ till kommunikation. På träffen informerade arbetsterapeuten nyckelpersonerna om olika tidshjälpmedel som
hon tyckte att K24 kunde ha nytta av utifrån det problem personalen tagit upp.
Under alla nätverksträffar och övriga möten där föräldrarna deltog, tog de upp frågan om man kunde genomföra talträning med K24 med hjälp av gomplatta. Detta
var något som K24:s tandläkare nämnt för dem. Logopederna och arbetsterapeuten
försökte flera gånger förklara sin syn på saken; nämligen att om man haft talträning
under alla år men någon förändring inte kommit till stånd, kommer det inte att göra
det nu heller när K24 snart är trettio år. Inlärda vanor, såsom att artikulera på ett
visst sätt, är ingenting som är lätt att bryta för en person med goda kognitiva resurser, och framför allt inte för en person som inte har så stora resurser. Logopederna
och arbetsterapeuten hade dessutom letat efter forskningsrön kring gomplatta och
vuxna personer med Downs syndrom, men utan att hitta något. När frågan återigen
dök upp på den fjärde nätverksträffen lovade arbetsterapeuten att kontakta berörd
tandläkare för att diskutera med denne. Det visade sig då att tandläkaren inte hade
några erfarenheter av gomplatta för artikulationsträning för vuxna med Downs syndrom, utan hade hört något om detta från Mun-H-center, ett nationellt orofacialt
kunskapscenter. Vidare efterforskningar där gav inte heller någon information om
vuxna personer med Downs syndrom och gomplatta. Allt detta förmedlades till de
anhöriga och de tycktes nöja sig med denna information.
Utvärdering av nätverksarbetet ägde rum i början av september. Den visade att
nyckelpersonerna runt K25 föredragit att arbetet koncentrerats mer runt den egna
klienten. Man ansåg också att klienterna i nätverket var för olika med avseende på
funktionsnedsättningar, då de andra klienterna hade mer omfattande funktionsnedsättningar, både rörelsemässigt och kommunikationsmässigt. Antalet träffar var
dock lagom många och intervallet med fem veckor mellan träffarna var också bra.
Personalen ansåg att de fått kunskaper som skulle kunna komma andra klienter till
nytta. Samtliga nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga.
Vid utvärderingstillfället önskade nyckelpersonerna att arbetet kring K24:s kommunikation skulle fortsätta, och man bestämde att en arbetsterapeut och en logoped
skulle göra ett uppföljande besök på daglig verksamhet senare under hösten. Modern beskrev att hon upplevde att K24 hade svårt att plocka fram orden när han
skulle berätta något. Hon tyckte att han alltid varit fåordig men börjat prata lite mer
på sistone, och önskade därför tips på övningar som personalen på daglig verksamhet skulle kunna göra med K24 för att ytterligare utveckla hans berättarförmåga.
Vad gällde dagboken hade man fortfarande inte kommit igång, vilket delvis berodde
på att man haft inbrott på daglig verksamhet och fått datorerna stulna. Detta gjorde
att man inte kunde framställa bilder från K24:s digitalkamera.
47
Arbetsterapeut och logoped besökte daglig verksamhet i början av november. Personalen hade iordningställt en dagbok som de skulle börja använda tillsammans
med K24. Mål enligt GAS formulerades, tabell 2. Arbetsterapeuten och logopeden
tipsade också om att använda bildkort med aktiviteter (till exempel med en flicka
som spelar boll) istället för bilder med endast ett föremål (till exempel boll) när de
spelade olika spel. Vid till exempel spelet ”finns i sjön” skulle K24 behöva beskriva
den bild han ville ha med mer än ett ord för att få tillgång till den. Uppföljning
kring användandet av dagboken planerades till mars 2009.
Tabell 2
Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling)
gällande användning av bilddagbok.
MÅL 1
GRAD AV
UPPFYLLELSE
Överföra information från jobbet till
hemmet
BÄTTRE ÄN
VÄNTAT (+1)
K24 använder dagboken
spontant för att överföra
information
VÄNTAT RESULTAT (0)
K24 använder dagboken
på uppmaning för att
överföra information
SÄMRE ÄN VÄNTAT (-1)
K24 överför inte information mellan jobb och
hem
I slutet av januari kontaktade modern logopeden för att berätta att läraren på Särvux
ställt sig positiv till att hjälpa K24 med hans kommunikationsutveckling, och att läraren önskade få kontakt med vuxenhabiliteringen. Arbetsterapeuten och logopeden
besökte därför K24:s lärare på Särvux och hon beskrev att hon tyckte det var svårt
att arbeta med K24 eftersom han ofta var tyst i skolan. Läraren kunde inte tecken,
vilket annars hade kunnat ha en positiv inverkan på kommunikationen med K24.
Logopeden och arbetsterapeuten informerade om hur man hade arbetat kring K24:s
kommunikation hittills och hur man tänkt arbeta vidare så att läraren kunde göra på
liknande sätt, bland annat att locka till flerordssatser istället för ettordssatser.
På uppföljningsmötet på daglig verksamhet i mars berättade nyckelpersonerna att
man kommit igång med användandet av bilddagbok. K24 ville inte skriva dagbok
varje dag, utan bestämde själv vilka dagar det skulle göras. Han skrev själv i boken
och klistrade ibland in pictobilder som komplement. Utvärdering av målet enligt
GAS visade ett resultat på + 1; att K24 använde dagboken spontant för att överföra
information. Varje gång han hade skrivit något på daglig verksamhet tog han själv
fram dagboken när han kom hem och uppmanade modern att läsa. Nyckelpersonerna hade börjat fundera på om en kommunikationsbok kunde vara något för K24 och
man bestämde att arbetsterapeuten och logopeden skulle skicka ett exempel som
nyckelpersonerna kunde titta vidare på. Nytt uppföljningsmöte bokades in i april.
48
Omgivningen var på mötet i april positiv till att förutom dagbok med foton, prova
en kommunikationsbok som hjälpmedel för K24, figur 1. Man ägnade därför mötet
åt att lista vilka områden som skulle finnas med i boken, och man bestämde att man
skulle börja med några få områden. Därefter tillverkade logopeden och arbetsterapeuten ett första exemplar i dataprogramvaran Communicate: In Print, som skulle
kunna kompletteras med fler områden längre fram. Kommunikationsboken överlämnades på ett nytt möte i maj 2009, och nyckelpersonerna fick samtidigt råd om
hur de kunde gå tillväga för att introducera boken för K24. Personalen på daglig
verksamhet kunde berätta att kommunen köpt in programvaran så att personalen
själva skulle kunna ta fram material till K24 och till övriga deltagare på daglig verksamhet. Arbetet med att färdigställa kommunikationsboken planerades till efter
sommaren, efter projekttidens slut.
Figur 1. Kommunikationsbok av den
typ K24 fick.
49
Fallbeskrivning K25
Bakgrund
Trettiosexårig kvinna med Cerebral Pares med tonusväxlingssyndrom och måttlig
utvecklingsstörning. Har en mycket svår felställning i ryggen med kraftigt ökad lordos och en högerkonvex skolios. K25 är rullstolsburen. Ingen hörselnedsättning, ser
bra med glasögon. Bor i egen lägenhet med personlig assistans dygnet runt, utom
när hon deltar i daglig verksamhet. Kommunicerar med kroppsspråk, ljud och några
få ord (till exempel ”hej”, ”ja” och ”nej”). Är van vid att använda Pictogram. Tidigare har K25 använt en stor kommunikationskarta med pictobilder och fotografier.
Kartan är numera utbytt mot en pärm med flera mindre kommunikationskartor i A4format, som är indelade efter olika områden (till exempel hemma, daglig verksamhet, fritid, mat med mera), figur 1 och 2. K25 pekar på kartorna med hjälp av laserpeklampa. Omgivningen upplever att K25 förstår det mesta som sägs.
Figur 2. Karta för området ”fritid” i
kommunikationspärmen.
Figur 1. K25:s kommunikationspärm.
Pärmen innehåller kartor inom olika
områden med pictobilder och fotografier.
Kontakt med TeKo
K25 hänvisades första gången till TeKo i november 2006 (då som K11) av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen som hade varit i kontakt med anhörig till
K25 som tillika är god man. Anhörig/god man önskade att man gjorde en översyn
av K25:s nuvarande pictobilder för att hennes kommunikation skulle kunna utvecklas. Tidigare hade en arbetsterapeut från en grannkommun varit inne i ärendet och
hjälpt till att utveckla pärmen med kommunikationskartor, men enligt anhörig/god
man hade inte denna kontakt fungerat fullt ut. När referensgrupp TeKo kontaktade
berörd arbetsterapeut visade det sig att hon skulle träffa K25:s assistentgrupp och
följa upp arbetet med kommunikationen. Referensgruppen beslutade då att TeKo ej
skulle gå in i ärendet, men att K25 skulle sättas upp på väntelista för gruppverksamhet ifall lämplig grupp startade. Man grundade det sistnämnda beslutet på vetskapen om att personer med kommunikationssvårigheter utvecklar sin kommunikation i samspel med jämlika kommunikationspartners. Sommaren 2007 startade
TeKo med stöd av två habiliteringsassistenter en GAKK-grupp (för mer information, se ”Beskrivning av GAKK-grupp” i särtryck), och K25 var en av deltagarna.
50
I oktober 2007 hänvisade det individuella teamet på nytt K25. Den här gånget var
önskemålet indirekta insatser för att utveckla K25:s kommunikation. En relativt nyanställd arbetsterapeut i den egna kommunen (ej samma person som hjälpt till med
kommunikationspärmen) med stor kunskap inom framförallt kognitionsområdet,
hade framfört intresse av att vara delaktig i ett eventuellt indirekt arbete kring K25:s
kommunikation. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped gick
in. Eftersom TeKo vid denna tidpunkt höll på att planera det första nätverket kring
AKK föll det sig naturligt att bjuda in K25:s omgivning till att delta i nätverksarbetet. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare två klienter, vilka tackade ja. Även omgivningen runt K25 tackade ja och K25:s nätverk kom
att bestå av följande nyckelpersoner: två personliga assistenter, två personal på daglig verksamhet samt intresserad arbetsterapeut i kommunen. Anhörig/god man var
också inbjuden men hade inte möjlighet att komma ifrån sitt arbete för att delta på
nätverksträffarna. Då det under årens lopp hade varit en del meningsskiljaktigheter
mellan anhörig/god man och personliga assistenter samt mellan anhörig/god man
och det individuella teamet på vuxenhabiliteringen, kändes det viktigt att fortlöpande hålla kontakt med anhörig/god man genom nätverksprocessen för att fånga upp
dennes synpunkter samt för att delge denne synpunkter från nyckelpersonerna.
I slutet av januari 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre
timmar i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även ytterligare två av K25:s personliga assistenter vid utbildningstillfällena. Utbildningstillfälle ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid
kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena varvades teori, i form av föreläsningar
och filmvisningar, med praktiska övningar.
Mellan utbildningstillfällena kontaktade logopeden anhörig/god man. Dennes åsikt
var att pictobilderna i kommunikationspärmen varit desamma under lång tid, och
önskade att det fanns möjlighet att lägga till och byta ut bilder. Innehållet i pärmen
var enligt anhörig/god man tunt och torftigt och flera pictobilder saknades, bland
annat på fikabröd och vissa känslor. Pärmens innehåll gjorde det också svårt för
K25 att prata om sådant som inte var här och nu. Anhörig/god man ansåg också att
pärmen var krånglig att använda och önskade att man tittade över pärmen och funderade över hur innehållet skulle kunna struktureras upp på ett bättre sätt.
Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning enligt modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et
al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Då träffades
nyckelpersonerna, logopeden och arbetsterapeuten i vuxenhabiliteringens lokaler.
Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna formulera vilka resurser och problem de såg i K25:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde finnas till problemen, tabell 1.
På träffen förmedlade logopeden anhörig/god mans synpunkter. Nyckelpersonerna
höll inte med om att pärmen var krånglig att använda utan tyckte tvärtom; att K25:s
kommunikation aldrig fungerat så bra som den gjort efter det att den gamla kommunikationskartan tagits bort och ersatts med kommunikationspärmen.
Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten K25 i hennes lägenhet för att filma henne tillsammans med en av hennes personliga assisten51
ter i en samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K25 och hur hon
kommunicerar.
Tabell 1
K25:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna runt K25, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRD
ING
* Tydligt ja och
nej
* Tydligt kroppsspråk
* Svarar på samspel
* Får fram mycket tillsammans
med mamma
* Tar initiativ när
hon är motiverad
* Kan göra val
* Intresserad
av/vana av att
använda bilder
(Pictogram)
* Blir nöjd/lugn
av att man uppmärksammar
henne och förklarar varför saker
är som det är
* Kommunikativ
Svårt att förmedla att hon vill ha
sin Pictogrampärm
Svarar för snabbt
på frågor
Oklart vilka bilder K25 förstår
Oklart vilken
språkförståelse
K25 har
Svårt att veta vad
det är som inte är
bra (när K25 inte
mår bra)
Fastnar i kaffeprat hemma (säger ”nönö” för
kaffe och ”nönönö” för kaffe på
stan)
K25 reagerar negativt (säger nej,
protesterar) vid
miljöbyte.
Kan inte själv ta
fram sin pärm
och har inget sätt
att visa att hon
vill ha pärmen.
K25:s sätt att ge
återkoppling?
Kan inte koncentrera sig?
En del bilder används inte så
ofta.
Ojämn: förstår
ibland mer än
vad man tror,
ibland mindre.
Koncentrationssvårigheter? Begränsade erfarenheter.
Vissa känslor för
abstrakta? Svårt
med känslor i
Pictogram, PCS.
Ett sätt att få
uppmärksamhet?
Uppmärksamhetssignal? Vill
egentligen prata
om något annat?
Har svårt med
vissa förändringar. Vet inte vart
hon ska?
K25 kan påvisa
att hon vill ha sin
kommunikationspärm.
Ta kort på pärmen och fästa på
rullstolsbordet så
att K25 kan titta
på det.
Fungerande
kommunikationspärm.
Se över pärmen.
Att omgivningen
får reda på vad
det är som inte är
bra
Använda ett reda
ut-häfte
K 25 får möjlighet att veta var
hon ska och reagerar inte alltid
negativt på miljöbyte.
Bildstöd i form
av pictobild på
plats/miljö som
fästs på rullstolsbord.
På den första nätverksträffen, i början av mars 2008, arbetade nyckelpersonerna vidare med att formulera mål och åtgärder utifrån ovan beskrivna problem. Man ville
prioritera att arbeta med problemen att K25 hade svårt att förmedla när hon ville ha
sin kommunikationspärm, att det var oklart om K25 förstod alla pictobilder i pärmen eftersom en del bilder inte användes så ofta och att K25 ofta reagerade negativt
på miljöbyte. Som en lösning på det första problemet beslutade man sig för att ta ett
kort på K25:s kommunikationspärm och fästa kortet på hennes rullstolsbord. K25
skulle då kunna titta på kortet när hon ville få tillgång till kommunikationspärmen.
52
Personal på daglig verksamhet lovade att ansvara för att framställa ett sådant kort.
För att åtgärda det andra problemet valde nyckelpersonerna att se över innehållet i
pärmen. De skulle till nästa nätverksträff fundera över om det fanns pictobilder som
sällan eller aldrig användes, och om de ansåg att det saknades bilder. För att åtgärda
det tredje problemet beslöt man sig för att prova att börja använda bildstöd. Bildstödet skulle bestå av en pictobild på den plats/miljö K25 skulle till härnäst, och bilden
skulle fästas på rullstolsbordet så att K25 alltid såg det. I samband med nätverksträffen framförde nyckelpersonerna också önskemål om att TeKo skulle filma en samspelssituation mellan K25 och anhörig/god man, då kommunikationen dem emellan
verkade fungera särskilt bra.
Efter att logopeden kontaktat anhörig/god man och fått okej, besökte arbetsterapeuten och logopeden på nytt K25 i hennes hem för att filma henne och anhörig/god
man i en samspelssituation. Filmen visades sedan på ett möte på daglig verksamhet
där förutom nyckelpersonerna även övrig personal på daglig verksamhet deltog. Efteråt diskuterade man kring filmen och hur man skulle kunna förbättra kommunikationstillfällena med K25. Man kom fram till att det som samtalspartner var viktigt
att bläddra mellan de olika sidorna i kommunikationspärmen, och att det var viktigt
att tänka på hur man ställde frågor till K25 för att lättare komma vidare i samtalet.
På mötet enades man om att innan några förändringar gjordes i kommunikationspärmen skulle alla i personalgruppen vara överens om dessa. Man enades också om
att både personliga assistenter och personal på daglig verksamhet skulle låta laserpeklampan sitta kvar på K25:s glasögon även när inte kommunikationspärmen användes för att hon skulle ha möjlighet att peka på personer och föremål i sin omgivning.
På den andra nätverksträffen, i april, berättade personalen på daglig verksamhet att
de tagit kort på kommunikationspärmen och satt fast på K25:s rullstolsbord, men att
det var gjort helt nyligen så de kunde inte säga om K25 förstått att hon skulle titta
där när hon ville ha tillgång till pärmen. Vad gällde pictobilder och eventuell uppdatering hade varken de eller de personliga assistenterna funderat klart.
Under tredje nätverksträffen, i mitten av maj, formulerades mål enligt GAS gällande
fotot på kommunikationspärmen och bildstöd för att minska oro vid miljöbyte, tabell 2. Nyckelpersonerna funderade också på om ett reda ut-häfte kunde vara något
att använda i kommunikationen med K25, och fick med sig ett exempel hem. K25
skulle åka på semester under sommaren och assistenterna tillverkade en situationskarta med personer, platser, aktiviteter med mera som skulle kunna användas inför
och under semestern.
Den fjärde nätverksträffen var planerad till juni, men då flera av K25:s nyckelpersoner ej hade möjlighet att delta flyttades träffen för deras del och ägde istället rum i
slutet av augusti. På grund av semestrar hade nyckelpersonerna inte haft möjlighet
att arbeta med de satta GAS-målen och man enades om att boka in en uppföljningsträff i november 2008. Assistenterna önskade också få till en träff med logopeden
och arbetsterapeuten tillsammans med anhörig/god man då denne framfört starka
önskemål till assistenterna gällande uppdatering av pictobilder i kommunikationspärmen. Under nätverksträffen framförde de personliga assistenterna även K25:s
behov av en digitalkamera för att kunna ta fotografier att använda i bilddagbok,
kommunikationspärm, schema et cetera.
53
Logopeden kontaktade anhörig/god man för att framföra assistenternas önskemål
om inköp av digitalkamera samt gemensam träff för att diskutera innehåll i kommunikationspärmen. Anhörig/god man ställde sig tveksam till behov av digitalkamera
då K25 hade en vanlig kamera, och var osäker på möjlighet att delta på ett gemensamt möte gällande innehåll i pärmen. Denne lovade dock att istället framföra
skriftliga synpunkter.
Tabell 2
Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling) gällande
foto på kommunikationspärm och bildstöd vid förflyttning.
MÅL 1
MÅL 2
GRAD AV
UPPFYLLELSE
Efterfråga kommunikationspärmen
Bildstöd vid förflyttning
MYCKET BÄTTRE
ÄN VÄNTAT (+2)
K25 visar att hon vill ha sin
kommunikationspärm tre
gånger/dag eller oftare.
BÄTTRE ÄN
VÄNTAT (+1)
K25 visar att hon vill ha sin
kommunikationspärm två
gånger/dag.
K25 ges möjlighet att veta
vart hon ska och visar förväntan inför vad som ska
hända.
K25 ges möjlighet att veta
vart hon ska och reagerar
inte på miljöbyte.
K25 visar att hon vill ha sin
kommunikationspärm en
gång/dag genom att titta på
fotot på rullstolsbordet.
K25 visar att hon vill ha sin
kommunikationspärm mindre än en gång/dag.
K25 ges möjlighet att veta
vart hon ska och reagerar
inte alltid negativt på miljöbyte.
K25 ges möjlighet att veta
vart hon ska men reagerar
ändå negativt på miljöbyte.
K25 visar inte att hon vill ha
sin kommunikationspärm.
K25 ges inte möjlighet att
veta vart hon ska och reagerar negativt på miljöbyte.
VÄNTAT RESULTAT
(0)
SÄMRE ÄN VÄNTAT
(-1)
MYCKET SÄMRE ÄN
VÄNTAT (-2)
Utvärdering av nätverksarbetet ägde rum i början av september. Nätverket runt K25
var denna gång något reducerat, eftersom ingen av de personliga assistenterna hade
möjlighet att delta. Utvärderingen av arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt
de tre olika klienterna som ingått i nätverksarbetet var överlag positiva. Man ansåg
att det var positivt att arbeta i ett nätverk för att få möjlighet att ”komma någon
vart” och att det var lagom många träffar. Vidare tyckte man att fem veckor mellan
träffarna var bra eftersom man fick press på sig att komma igång med det man bestämde från träff till träff, och att man fått kunskaper som skulle kunna komma
andra klienter till nytta. Samtliga tre nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga.
Den planerade uppföljningsträffen med K25:s nyckelpersoner i november blev uppskjuten på grund av sjukdom i assistentgruppen och ägde i stället rum i mitten av
december 2008. På mötet beskrev personalen på daglig verksamhet att K25 nästan
alltid uttryckte sig i tvåordssatser genom att kombinera två pictobilder på kommunikationskartorna i pärmen, och det hade de inte sett så mycket av tidigare. De per54
sonliga assistenterna beskrev att K25 kombinerat två symboler på kartan länge
hemma. Vad gällde målen enligt GAS hamnade resultatet på minus ett för båda målen. K25 tittade sällan på fotot av kommunikationspärmen på rullstolsbordet. Hon
hade gjort det med ny personal vid något tillfälle på daglig verksamhet. Personalen
hade börjat använda bildstöd vid förflyttning för att ge K25 möjlighet att veta vart
hon skulle härnäst, men K25 sa fortfarande nej emellanåt vid miljöbyte. Man beslutade därför att fortsätta arbeta mot samma mål och göra en ny uppföljning i maj
2009.
På träffen i maj deltog inte anhörig/god man och denne hade heller inte lämnat några skriftliga synpunkter. Assistenterna ville ha råd kring hur de kunde tänka gällande sidan med matbilder i pärmen, om det skulle finnas bilder på varenda frukt och
grönsak eller om bilderna skulle vara på mer övergripande nivå. De fick rådet att
börja med ett mindre antal bilder och hålla sig på en mer övergripande nivå. Istället
kunde de låta K25 vara med i affären och välja vilken frukt/grönsak hon ville ha
med hjälp av sin laserpeklampa
När arbetsterapeut och logoped skulle kalla ihop nyckelpersonerna till ny uppföljning, pågick andra insatser från psykolog på vuxenhabiliteringen. I K25:s assistentgrupp hade flera förändringar skett, då en assistent fått barn och två valt att sluta,
varav den ena fungerat som nyckelperson i nätverksarbetet. Assistentgruppen valde
att prioritera insats från psykolog i nuläget då de inte ansåg att det hänt så mycket
kring K25:s kommunikation. Man enades om att skjuta på uppföljningen till hösten
2009, efter projekttidens slut.
Parallellt med de indirekta insatserna har K25 deltagit i GAKK-grupp på vuxenhabiliteringen. Gruppen startade på försök under sommaren 2007. Efter de fem dagarna konstaterade man att K25 varit glad vid grupptillfällena, men vissa dagar något
trött. Hon klarade att använda de situationskartor hon och de andra deltagarna fått i
gruppen. Hon hade haft vissa svårigheter till en början vid bingospel då hon verkade
ha svårt att hitta bland och upptäcka pictobilderna på bingobrickan, men detta gick
bättre vid de sista bingotillfällena.
Under hösten 2007 hade gruppen ett uppehåll, men fortsatte igen med vissa förändringar under våren 2008. Gruppdeltagarna träffades vid nio tillfällen à två timmar.
Träffarna ägde rum en gång varannan vecka. Logopeden och arbetsterapeuten som
var gruppledare samt de två habiliteringsassistenter som var hjälpledare, ansåg att
K25:s kommunikationsförmåga hade utvecklats under tiden gruppen pågått då K25
ställde fler frågor till de andra gruppdeltagarna i slutet av terminen jämfört med i
början. Vid utvärdering med samtalsmatta framkom att K25 tyckt att det varit roligt
att vara med i gruppen, att det varit bra att få situationskartor, att antalet träffar var
för få och att hon gärna ville fortsätta i gruppen.
Hösten 2008 träffades gruppdeltagarna vid sex tillfällen och K25 deltog vid samtliga tillfällen. Gruppledarna och hjälpledarna, samma fyra som tidigare, konstaterade
efter sista tillfället att K25 använde situationskartorna som hon fick i gruppen på ett
adekvat sätt. Hon var delaktig i samtalen och svarade snabbt på frågor från de andra
gruppdeltagarna med hjälp av ja/nej, kroppsspråk och mimik. Däremot tog det lång
tid för henne att själv ställa frågor eller berätta något för de andra i gruppen. K25
hade för det mesta samma personliga assistent med sig i gruppen, och denna blev
bra på att själv peka på situationskartorna när hon pratade med K25.
55
Under våren 2009 ägde GAKK-gruppen rum vid sju tillfällen och K25 deltog vid
samtliga tillfällen. Precis som hösten innan klarade K25 att använda situationskartorna som hon fick vid grupptillfällena och hon var delaktig i samtalen och svarade
snabbt när de andra deltagarna ställde frågor till henne. Hon behövde fortfarande
lång tid på sig för att formulera frågor till de andra gruppdeltagarna och för att berätta saker för dem. Vid utvärdering med samtalsmatta uppgav K25 att hon tyckte
det var roligt att vara med i gruppen och att det varit bra att få situationskartor. Hon
visste inte vad hon tyckte om att träffa andra GAKK-användare men hon ville gärna
vara med i gruppen om det skulle bli en fortsättning.
56
Fallbeskrivning K26
Bakgrund
Trettioettårig man med Cerbral Pares, tonusväxlingssyndrom och måttlig utvecklingsstörning. Har på senare tid fått ett lugnare spasticitetsmönster med lägre tonus
och bättre huvudkontroll, men har fortfarande omfattande svårigheter när det gäller
att styra sin kropp. K26 är rullstolsburen. Inga problem vad gäller hörsel, osäkerhet
om K26 har synfältsinskränkning. Bor i egen lägenhet med personlig assistans dygnet runt. Kommunicerar genom att svara ja och nej på omgivningens frågor. Visar ja
genom att blinka med ögonen och nej genom att vrida huvudet mot vänster axel.
Hans ja och nej upplevs otydligt även när man vet hur han gör, och därför kan endast personer som känner K26 väl tolka hans svar. Har tidigare delvis kommunicerat med enstaka Bliss-symboler (både på kommunikationskartor och i stationär dator), men detta har upphört bland annat beroende på att man haft svårt att hitta ett
lämpligt styrsätt. Omgivningen upplever att K26 förstår talat språk. Frustrationen
blir stor både hos K26 och hos hans assistenter när de inte förstår honom. Han har
ibland fått aggressionsutbrott och blivit i stort sett onåbar när omgivningen inte klarade av att tolka honom.
Kontakt med TeKo
K26 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen i november 2007 med önskemål om hjälp att utveckla K26:s kommunikation så att både
den närmsta omgivningen men även främmande personer kunde förstå honom. Det
fanns även önskemål om att få hjälp med att hitta ett lämpligt styrsätt för att K26
skulle kunna styra sin omgivning (till exempel elektriska apparater, tända och släcka
lampor med mera). TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped
gick in. Eftersom TeKo vid denna tidpunkt höll på att planera det första nätverket
kring AKK föll det sig naturligt att bjuda in K26:s omgivning till att delta i nätverksarbetet. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare
två klienter, vilka tackade ja. Omgivningen runt K26 tackade också ja och K26:s
nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: tre personliga assistenter samt
moder, tillika god man och personlig assistent.
I slutet av januari 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre
timmar i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även ytterligare två respektive tre av K25:s personliga assistenter vid utbildningstillfällena. Utbildningstillfälle ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är,
vem som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information
om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och
hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena varvade teori, i form av
föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar.
Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning enligt modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et
al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Nyckelpersonerna fick då med stöd av logoped och arbetsterapeut formulera resurser och problem i kommunikationen med K26, samt börja titta på förklaring, mål och åtgärd,
tabell 1.
57
Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten K26 i hans
lägenhet för att filma honom tillsammans med en av hans personliga assistenter i en
samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna
för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K26 och hur han kommunicerar.
På den första nätverksträffen, i början av mars 2008, arbetade nyckelpersonerna vidare med att formulera mål och åtgärder utifrån problemen beskrivna i tabell 1.
Nyckelpersonerna valde att börja arbeta med problemen ”många missförstånd” och
” det kan bli otydligt vad som ska hända på dagarna/vem som ska jobba”. Som uppgift till nästa nätverksträff skulle de därför fotografera samtliga assistenter och fundera över vilka bilder som behövdes i övrigt för att iordningställa ett veckoschema.
Nyckelpersonerna fick också se ett exempel på reda ut-häfte och de skulle till nästa
träff börja spåna på hur ett reda ut-häfte till K26 skulle kunna se ut.
Tabell 1
K26:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna runt K26, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRDER
ING
Vet vad han vill
– bestämd
Tydlig ja- och
nejsignal
Visar tydligt med
kroppsspråk vad
han vill
Använt Bliss i
många år
Tar initiativ till
kommunikation
Många missförstånd
Kan vara svårt att
ställa rätt ja- och
nejfrågor
Datorutrustning
krånglar vilket
gör att K26 blir
frustrerad
Bliss-symbolerna
i datorn är inte
uppdaterade
Antalet missförstånd har minskat
Kommunikationskarta med
peklampa, reda
ut-häfte
K26 kan använda
sin dator fullt ut.
De symboler som
K26 behöver/använder ska
finnas i datorn.
Kan tala om hur
han mår/känner
sig.
Se över vilka
symboler som
finns, rensa och
lägga till.
Känslopärm, reda
ut-häfte
Kan inte berätta
hur han
mår/känner sig
Svårt att uttrycka
hur man mår genom att svara på
ja- och nejfrågor.
Kan inte presentera sig själv
Svårt att presentera sig själv genom att svara på
ja- och nejfrågor.
Kan presentera
sig själv när han
träffar andra personer.
Kommunikationspass
Kan inte hälsa/säga hejdå
Svårt att hälsa/säga hejdå genom att svara på
ja- och nejfrågor.
Saknar visuellt
schema
Kan hälsa/säga
hejdå själv.
Samtalsapparat.
Det är tydligt för
K26 vad som
händer under dagen/veckan och
vilka som arbetar.
Dags- och veckoschema med bilder på personal
och aktiviteter
Bra minne
Social
Humor
God språkförståelse
Musikalisk
Det kan bli otydligt vad som ska
hända på dagarna/vem som ska
arbeta
På den andra nätverksträffen, i april, arbetade nyckelpersonerna praktiskt med att ta
fram schemabilder. Man hade frågat K26 vilka bilder han helst ville ha och han
hade valt PCS-bilder varför schemat kom att bestå av fotografier och PCS-bilder.
58
Nyckelpersonerna hade också börjat titta på vilka symboler som skulle finnas med i
ett reda ut-häfte, och för att få tips på hur de skulle kunna grupperas fick de med sig
ett exempel hem att titta på till nästa träff. På träffen framförde de också önskemål
om att låta K26 få prova en enklare samtalsapparat. Han hade nyligen via HMS provat en Alpha Talker med åtta inspelningsbara meddelanderutor som han skulle styra
med hjälp av en ljuspekare. K26 hade haft svårt att träffa rätt med ljuspekaren varför apparaten inte hade fungerat tillfredsställande. En enklare apparat skulle K26
kunna använda för att kunna säga hej och hejdå med. Nyckelpersonerna berättade
också att K26 hade en laserpeklampa hemma som sällan användes eftersom den inte
fungerade särskilt bra. De önskade att man kunde fixa så att den fungerade bättre eller ordna med en ny. Arbetsterapeuten lovade att kontakta distriktsarbetsterapeuten
(DAT) i kommunen då hjälpmedelsansvaret för laserpeklampor ligger på kommunerna. Vad gällde enklare samtalsapparat skulle logopeden och arbetsterapeuten
föra önskemålet vidare till kommunikationsansvarig rehabingenjör på HMS.
På den tredje nätverksträffen, i maj 2008, berättade nyckelpersonerna att man börjat
använda schema hemma hos K26. Mål som var kopplat till schemat formulerades
enligt GAS, tabell 2. Nyckelpersonerna hade också bestämt hur reda ut-häftet skulle
se ut. På träffen arbetade de praktiskt med att tillverka PCS-bilder som man skulle
använda i valsituationer.
Tabell 2
Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling) gällande
dagsschema.
MÅL 1
GRAD AV
UPPFYLLELSE
Dagsschema
BÄTTRE ÄN
VÄNTAT (+1)
K26 tittar själv efter vad som
ska hända under dagen
VÄNTAT RESULTAT
(0)
Assistenterna går tillsammans med K26 igenom
schemat så att han kan se vad
som ska hända under dagen
SÄMRE ÄN VÄNTAT
(-1)
Assistenterna använder inte
dagsschema vilket gör att
K26 inte kan se vad som ska
hända under dagen
Den fjärde nätverksträffen ägde rum i mitten på juni. Nyckelpersonerna arbetade då
vidare med att ta fram fler bilder till schemat och valsituationer samt iordningställande av ett reda ut-häfte. De berättade också att rehabingenjören från HMS varit
hemma hos K26 och fixat med hans dator, så nu fanns både Bliss-symboler och
PCS-bilder inlagda. K26 hade också fått en huvudmus som han skulle prova att styra datorn med tillsammans med yttre kontakter för att bekräfta/göra val (musklick).
59
Mellan den tredje och fjärde nätverksträffen, i slutet av maj, hade logopeden och rehabingenjören på HMS bokat in ett hembesök för att tillsammans gå vidare med
önskemålet om enklare samtalsapparat. Besöket fick dock skjutas upp en månad på
grund av att rehabingenjören blev sjuk. I slutet av juni lämnade rehabingenjören ut
en AdVocate samtalsapparat med möjlighet att spela in två meddelanden; hej och
hejdå. K26 skulle styra apparaten med hjälp av två yttre kontakter; en vid höger
hand och en vid vänster fot. En tekniker från HMS skulle komma senare under
sommaren och montera fästen till kontakterna på K26:s rullstol.
Utvärdering av nätverksarbetet ägde rum i början av september. Utvärderingen av
arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt de tre olika klienterna var överlag positiva. Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man fick se och
höra hur de andra nyckelpersonerna tänkte kring sina klienter. På så sätt kunde man
lära sig av varandra, vilket inte hade skett annars. Vidare tyckte man att antalet träffar varit lagom och att fem veckor mellan träffarna gjorde att man hann göra det
man bestämt på föregående träff utan att behöva stressa. Samtliga nätverk skulle
kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga. Vid utvärderingstillfället följdes målet enligt GAS gällande dagsschema upp. Resultatet blev
väntat (0): ”assistenterna går tillsammans med K26 igenom schemat så att han ser
vad som ska hända under dagen”.
I slutet av april, efter den andra nätverksträffen tog arbetsterapeuten en första kontakt med berörd DAT för att framföra att laserpeklampan inte fungerade tillfredsställande. Efter ett flertal turer där DAT försökt få tag på nytt batteri till den befintliga lampan men inte lyckats och beställt en ny lampa som inte fungerade, fick K26
slutligen en ny fungerande lampa i november 2008. Eftersom K26 inte använder
glasögon behövde man tillverka en alternativ fästanordning till lampan. Habiliteringsassistent från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen tillsammans med
arbetsterapeut och logoped tog sig an problemet och tillverkade en vinklad plastbit i
ortosmaterial. Plastbiten försågs med kardborre, hård del, och var tänkt att fästas på
ett pannband som försetts med kardborre, mjuk del. På plastbiten kunde sedan laserpeklampan klämmas fast (figur 1). Vinkeln på plastbiten förhindrade att lampan
lyste för högt upp, vilket den hade gjort om den monterats direkt på pannbandet. Nu
kunde K26 istället få lampan riktad neråt mot en kommunikationskarta. Följande
mål formulerades kring användning av laserpeklampa: K26 använder laserpeklampan för att självständigt peka i olika aktiviteter i det dagliga livet.
Figur 1. Laserpeklampa med alternativ fästanordning
i form av en vinklad plastbit fastsatt på ett pannband.
60
Uppföljning av samtalsapparaten var planerad till september 2008, men fick skjutas
upp eftersom det dragit ut på tiden med montering av fästen på rullstolen till de yttre
kontakterna. I oktober gjorde arbetsterapeut och logoped ett hembesök och träffade
K26 samt två av hans personliga assistenter. Rehabingenjören skulle också ha varit
med på mötet, men avbokade på grund av sjukdom. Det visade sig på träffen att
man inte hade börjat använda samtalsapparaten. Assistenterna uppgav att de var
osäkra på hur man kopplade in kontakterna. Arbetsterapeuten och logopeden visade
hur man gjorde, och i samråd med assistenterna formulerades mål enligt GAS, tabell
3. Ny uppföljning planerades till januari 2009. Dessförinnan önskade nyckelpersonerna runt K26 som deltagit i nätverksarbetet komma till vuxenhabiliteringen för att
fortsätta arbetet med att ta fram olika lågteknologiska AKK-sätt till K26. Logopeden och arbetsterapeuten erbjöd tre tider under hösten, men nyckelpersonerna lämnade återbud till de två första och tackade nej till den tredje. Arbetet kring K26:s
kommunikation stannade därför upp.
Tabell 3
Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling)
gällande samtalsapparat.
MÅL 2
GRAD AV
UPPFYLLELSE
Hälsa/säga hejdå med
samtalsapparat
BÄTTRE ÄN
VÄNTAT (+1)
K26 hälsar/säger hejdå med
hjälp av samtalsapparaten när
han är ute någonstans och
möter någon.
VÄNTAT RESULTAT
(0)
K26 hälsar/säger hejdå med
hjälp av samtalsapparaten i
hemmet, när någon kommer
eller går.
SÄMRE ÄN VÄNTAT
(-1)
K26 använder inte samtalsapparaten för att hälsa/säga
hejdå.
Under mars månad 2009 ringde logopeden upp modern för att följa upp hur det gått
med arbetet kring K26:s kommunikation och hur man ville gå vidare. Det framkom
då att det för tillfället var turbulens i assistentgruppen och att en av nyckelpersonerna slutat som assistent hos K26. Detta hade också gjort att ingen haft energi att driva
kommunikationsarbetet. Logoped och moder gjorde upp att nyckelpersonerna skulle
höra av sig till vuxenhabiliteringen när det lugnat sig och de var redo för att återuppta arbetet.
61
I maj kom modern och en av de personliga assistenterna som deltagit i nätverksarbetet till vuxenhabiliteringen för att följa upp vad som hänt sedan sist och för att tillverka mer material. Schemat användes och personalen gick igenom med K26 kvällen innan vad som skulle hända nästa dag. Reda ut-häftet var färdigt, men man hade
inte provat att använda det. Det framkom att man inte längre upplevde att K26 blev
arg när det uppstod missförstånd. Samtalsapparaten hade inte använts. Modern och
assistenten beskrev att K26 tyckte att den var löjlig och därför inte ville använda
den. Laserpeklampan däremot användes varje dag när K26 spelade spel, målade,
valde olika saker/aktiviteter et cetera. Nyckelpersonerna hade fört diskussioner om
att tillverka ett kommunikationspass, men modern beskrev att det var svårt att hitta
en lagom nivå och inte göra passet vare sig för tunt eller för omfattande. Nyckelpersonerna skulle fortsätta att diskutera hur man ville ha det. Det framkom också att
modern var bekymrad över att alla assistenter alltid skojade med K26 och ville få
honom på gott humör. Om man fick K26 att skratta sågs det i assistentgruppen som
ett kvitto på att man gjort ett bra jobb. Modern trodde dock att K26 inte alltid var
glad, men att han bara visade att han var ledsen inför henne och övriga familjen.
Hon skulle därför vilja att man tog fram känslobilder för att K26 med hjälp av dem
skulle kunna berätta hur han kände sig. Hon skulle också ta upp i assistentgruppen
att man kunde ha gjort ett minst lika bra jobb även om K26 varit ledsen under dagen. Förutom tillverkning av ett fyrtiotal bilder för att använda på schema och för
att kunna göra val, tog man fram ett tiotal olika känslobilder i PCS med gubbar med
olika ansiktsuttryck. Tillsammans bestämde man att arbetet skulle följas upp under
hösten 2009, efter projekttidens slut.
Parallellt med de indirekta insatserna har K26 deltagit i GAKK-grupp på vuxenhabiliteringen. Gruppen startade på försök under sommaren 2007. Efter de fem dagarna konstaterade man att K26 varit pigg och glad under grupptillfällena, och K26:s
personliga assistenter som varit med i gruppen berättade att han även varit glad
hemma mellan grupptillfällena vilket var relaterat till gruppen.
Under hösten 2007 hade gruppen ett uppehåll, men fortsatte igen med vissa förändringar under våren 2008. Gruppledare var logopeden och arbetsterapeuten, och
hjälpledare var två av vuxenhabiliteringens habiliteringsassistenter. Gruppdeltagarna träffades vid nio tillfällen à två timmar. Träffarna ägde rum en gång varannan
vecka. Under grupptillfällena satt K26 mest tyst och lyssnade på de andra, men han
ställde också några frågor. Vid utvärdering med hjälp av samtalsmatta framkom att
K26 tyckt att det varit roligt att vara med i gruppen, att träffarna varit lagom långa
och att det varit bra att få situationskartor. Han ville gärna fortsätta i gruppen.
Under hösten 2008 träffades gruppdeltagarna vid sex tillfällen och K26 deltog vid
samtliga tillfällen. Gruppledarna och hjälpledarna, samma fyra som tidigare, konstaterade efter sista tillfället att K26 var beroende av sina personliga assistenter för att
kunna kommunicera med de andra i gruppen, och då framför allt för att kunna ta initiativ till kommunikation och ställa frågor. Delvis kunde man förklara detta med att
K26 inte förrän vid de sista av höstens grupptillfällen haft något fungerande styrsätt,
eftersom det var först då han fick sin nya laserpeklampa.
Under våren 2009 ägde GAKK-gruppen rum vid sju tillfällen och K26 deltog vid
sex tillfällen. Precis som hösten innan var K26 beroende av sina assistenter i kommunikationen, då de hjälpte honom att ta initiativ och formulera frågor till de andra
deltagarna. Vid utvärdering med samtalsmatta uppgav K26 att han tyckte det var roligt att vara med i gruppen och att träffa andra GAKK-användare. Han tyckte också
62
att det varit bra att få situationskartor, och att bilderna där var lagom stora men för
många. Om gruppen skulle fortsätta ville K26 vara med.
63
Fallbeskrivning K27
Bakgrund
Tjugoåttaårig man med tuberös skleros, autism och utvecklingsstörning. Inga kända
syn- eller hörselnedsättningar. Bor i egen lägenhet, i anslutning till en gruppbostad,
med personlig assistans dagtid. Assistentgruppen har varit mycket stabil över tid
och av K27:s tre ordinarie assistenter har två arbetat med honom i elva år och den
tredje i åtta år. Omgivningen använder talat språk till K27 och de upplever att han
har relativt god språkförståelse. K27 talar i meningar med enstaka ord och många
gånger är orden svåra att förstå, framför allt för utomstående. Hans tal utgör sällan
funktionell kommunikation, då han bland annat har svårigheter att rikta sitt budskap. K27 pratar ofta för sig själv; mycket, fort och högt om han är stressad, mindre
och tystare om han är lugn. Assistenterna arbetar med K27 utifrån ett pedagogiskt
arbetssätt och K27 har schema och några arbetsordningar med bilder; både fotografier och ritade svartvita bilder. K27 förknippar olika personer med olika aktiviteter,
maträtter et cetera. Han är kravkänslig och kan lätt bli stressad. K27 har enligt assistenterna tidigare varit mer självständig i många aktiviteter med hjälp av schema
och arbetsordningar, men nu behöver han ett nära fysiskt stöd från personalen för att
klara av att utföra olika uppgifter.
Kontakt med TeKo
K27 hänvisades till TeKo av medarbetare på vuxenhabiliteringen som haft ett första
kartläggningssamtal, vilket alltid görs när en person söker insats på vuxenhabiliteringen. Medarbetarna hade följande frågeställningar: ”Har K27 blivit beroende av
ett nära stöd från personalen istället för att vara självständig med sitt schema?”,
”Hur fungerar K27:s kommunikation egentligen, vad förstår han?” och ”Hur ska
K27 kunna tala om vad han vill?”. Medarbetarna önskade att en noggrann bedömning skulle göras av K27:s kommunikation och tyckte att det vore lämpligt att en
logoped tillsammans med arbetsterapeut, som hade kännedom om pedagogiskt arbetssätt, utförde bedömningen. TeKo tog sig an ärendet och en logoped kompletterade den arbetsterapeut (ej medarbetare i TeKo) som varit med under kartläggningssamtalet.
I februari 2008 deltog logopeden och arbetsterapeuten på ett personalmöte tillsammans med de tre ordinarie assistenterna och deras arbetsledare. På mötet redogjordes för syfte och mål med insats och hur insatsens upplägg var tänkt att se ut. Logopeden gick igenom formuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer
med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995) och lämnade sedan ett exemplar till varje assistent. Vid mötet inhämtades även information om K27:s nuvarande
hjälpmedel och aktiviteter i vardagen. Det framkom att K27 hade två olika tavlor
med tillhörande bilder; en för att välja maträtt och en för att välja aktivitet. Schema
användes i form av bilder i en plånbok för halva dagen i taget. K27 behövde muntligt påminnas om att titta på/följa schemat. Ett veckoschema med bild på vilken personal som skulle arbeta och vilka aktiviteter som skulle ske satt uppsatt på en vägg i
K27:s lägenhet. Ytterligare ett hjälpmedel som fanns uppsatt på väggen var en
dygnsklocka som visade när K27 skulle gå upp, äta mat och gå och lägga sig men
assistenterna beskrev att K27 inte visade något intresse för den och kunde heller inte
se att varken han eller de hade någon användning av den.
64
Arbetsterapeuten kontaktade K27:s föräldrar (fadern är även god man) för att informera dem om insatserna från vuxenhabiliteringen och fråga om de kunde tänka
sig att fylla i formuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga”, vilket de gärna
gjorde. Senare sammanställde logopeden assistenternas och föräldrarnas svar. Ur
svaren kunde man utläsa att K27 klarade att acceptera eller avvisa ett erbjudande
och att han kunde välja mellan två eller flera alternativ. Ibland kunde han ta initiativ
till samspel och han klarade att uttrycka vissa behov, såsom törst, hunger och behov
av att gå på toaletten, genom att antingen titta på det han ville ha/göra eller genom
att gå dit. Assistenterna trodde inte att främmande personer skulle klara att tolka
K27:s signaler. K27 kunde varken ge eller efterfråga information, och han kunde
inte be om förtydligande om han själv inte förstod eller förtydliga om andra inte förstått honom.
I slutet av februari besökte arbetsterapeuten och logopeden K27 i hemmet under tre
halvdagar för att göra observationer, vilka också filmades för att kunna analyseras i
efterhand. Vad som framkom tydligt under observationstillfällena var att K27 hade
svårt att förstå muntlig information som inte var mycket konkret. Abstrakta uppmaningar som assistenterna använde, till exempel ”plocka fram resten”, ”bit ordentligt”
och ”torka ordentligt”, var svåra för honom att förstå. Muntliga instruktioner över
huvud taget föreföll stressande för K27 och fick honom att ”gå upp i varv”. Arbetsterapeuten konstaterade att K27 inte var självständig i att använda sitt schema och
att han hade svårt att veta hur han skulle utföra olika aktiviteter och hur länge. Observationerna sammanfattades i en bedömning som kompletterades med åtgärdsförslag. Bland annat föreslogs att assistenterna skulle undvika muntliga instruktioner så
långt det var möjligt. Däremot skulle de fortsätta med ”socialt prat” där de gärna
kunde komplettera med bilder och ”ritprat”. K27 hade en digitalkamera som hans
assistenter använde flitigt under dagen. Ett åtgärdsförslag var att assistenterna skulle
använda alla foton de tagit under dagen och göra en dagbok med bilder tillsammans
med K27. K27 och hans assistenter kunde i samband med dagboksskrivandet prata
om vad som hänt under dagen. Detta skulle kunna hjälpa K27 att återberätta och att
minnas. För att K27 lättare skulle kunna ta egna initiativ i kommunikation med
andra, för att han skulle lära sig att rikta sin kommunikation och för att han skulle
kunna begära föremål och aktiviteter föreslogs PECS (the Picture Exchange Communication System) som metod. Arbetsterapeuten hade också flera förslag på hur
man kunde anpassa K27:s tydliggörande i form av ändringar i dagsplaneringen,
samt att utforma fler arbetsordningar och visuella instruktioner. Bedömningen gicks
igenom med personalgruppen och deras arbetsledare på ett möte i mitten av mars.
Då presenterades även den sammanställning av frågeformulären kring kommunikation som logopeden gjort. Inga beslut togs på mötet utan assistenterna ville fundera
på de föreslagna åtgärderna och diskutera vidare på ett nytt möte. Ett önskemål var
att även föräldrarna, och framför allt fadern i egenskap av god man, skulle vara med
i de diskussionerna.
Ett nytt möte med två av assistenterna, deras arbetsledare och K27:s föräldrar hölls i
april. Man tittade då gemensamt på filmen ”Jag vill ha blå läsk” (2004) som handlar
om PECS och personer som använder PECS. Föräldrarna tyckte att PECS verkade
vara en lämplig metod för att utveckla K27:s kommunikation. Assistenterna ville
fortsätta diskutera med den assistent som inte var närvarande. Det framkom att de
två assistenter som arbetat längst med K27 hade provat en egen variant av PECS
med K27 för flera år sedan, men det hade inte fungerat. Vad gällde arbetsterapeutens förslag på förändringar av tydliggörande var det inget som assistenterna var intresserade av.
65
I maj 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden återigen assistentgruppen och
deras arbetsledare. Assistenterna hade då bestämt att de ville prova att arbeta med
PECS. Tillsammans diskuterade man vad som skulle kunna fungera som attraktiva
förstärkare. Assistenterna trodde att det kunde bli svårt att hitta bra förstärkare eftersom de beskrev att K27 snabbt tappade intresset för saker. I stunden kom de på vatten, godis och dataspel men de skulle fortsätta att fundera. Assistenterna fick med
sig skriftliga instruktioner om hur man förbereder för PECS och hur man arbetar i
den första fasen. Utifrån instruktionerna skulle assistenterna själva introducera
PECS till K27. Uppföljningsmöte planerades till juni.
På mötet i juni beskrev assistenterna att man börjat med PECS och använt sig av
chips som förstärkare. K27 hade snabbt verkat förstå vad det hela gått ut på, nämligen att överlämna bilden framför honom för att få tillgång till förstärkaren, men vid
de senaste tillfällena hade han verkat uttråkad. Diskussion fördes om att det kanske
var förstärkaren chips K27 tröttnat på och inte PECS i sig. Assistenterna skulle
framställa bilder på fler förstärkare, såväl mat som föremål och aktiviteter, och fortsätta arbetet med införandet av PECS. Skriftliga instruktioner om tillvägagångssätt i
fas 2 och 3 i PECS postades senare till assistentgruppen. Ett uppföljningsmöte planerades in till september men fick ställas in på grund av sjukdom i assistentgruppen.
Mötet blev istället av i slutet av oktober och assistenterna berättade då att K27 var
ointresserad av att arbeta enligt metoden PECS och att de själva inte heller önskade
fortsätta. Arbetsterapeutens och logopedens bedömning var att assistenterna inte
hade gett PECS någon ärlig chans, bland annat med tanke på att de verkade ha använt sig av för få förstärkare och dessutom inte tillräckligt intressanta för K27. Eftersom fadern och tillika god man inte var med på mötet, beslutades att ett nytt möte
med fortsatta diskussioner om eventuella insatser från logoped och arbetsterapeut
skulle hållas och att föräldrarna skulle bjudas in. I början av december samlades
därför två av assistenterna, deras arbetsledare och K27:s far. Logopeden och arbetsterapeuten sammanfattade kort vilka åtgärder man tidigare föreslagit. Återigen diskuterades kring behov av förändringar i tydliggörande. Assistenterna förstod förslagen, men ansåg inte att de behövdes. Vad gällde PECS uttryckte fadern att det han
såg som det viktigaste, var att hjälpa K27 att utveckla hans kommunikation, och han
önskade därför att man fortsatte med PECS. Logopeden och arbetsterapeuten erbjöd
ett direkt praktiskt stöd om assistenterna ville fortsätta arbeta enligt metoden PECS.
Då de sa ja till fortsatt arbete enligt PECS planerades en intensivträningsperiod in
under fyra veckor där arbetsterapeut och logoped skulle arbeta med PECS tre till
fyra gånger i veckan i K27:s hem. Mellan dessa tillfällen skulle såväl assistenter
som föräldrarna när de hälsade på, arbeta enligt PECS med K27. Innan intensivträningsperioden startade skulle assistenterna lista ett tjugotal nya förstärkare samt tillverka bildkort med dessa på.
För att hjälpa assistenterna att få idéer kring vilka förstärkare man skulle kunna erbjuda K27 i samband med PECS-träning, samlade arbetsterapeuten och logopeden
ihop ett tjugotal olika tänkbara förstärkare. Dessa fotades och ett bildkort med varje
föremål tillverkades. Föremål som valdes var bollar i olika storlek och material; olika musikinstrument såsom tamburin, maracas och keyboard; hopprep; viktmanschett; en bit fårskinn; massagepryl; en talande leksakspapegoja med mera. Assistenterna själva hade bland annat hittat några olika bollar, munspel, visselpipa, leksaksbil och jojo. I samband med att intensivträningsperioden inleddes gjordes också
en bedömning av vilka förstärkare K27 visade intresse för. Intensivträningsperioden
66
tillsammans med arbetsterapeut och logoped var tänkt att pågå under februari månad, men på grund av att K27:s lägenhet plötsligt blev aktuell för renovering, fick
den fyra veckor långa perioden skjutas två veckor framåt. Antalet träningstillfällen
blev tio stycken.
Efter de sju första träningstillfällena hölls ett uppföljningsmöte tillsammans med två
av assistenterna och deras arbetsledare. Arbetsterapeuten och logopeden hade då
sett att K27 förstått att han behövde överlämna bild för att få tillgång till förstärkaren, men att det hade stor betydelse för resultatet var träningen ägde rum. Träningen
fungerade allra bäst vid K27:s köksbord där man hade en väl avgränsad yta för träning. Vid soffbordet fungerade det inte alls, vilket troligtvis berodde på att K27 förknippade soffan med rast och vila. På golvet fungerade det ibland och ibland inte
beroende på K27:s dagsform. Vissa gånger fastnade K27 i tvångsmässiga beteenden
som att plocka upp dammkorn eller borsta bort hårstrån. PECS-träningen hade efter
sju tillfällen med arbetsterapeut/logoped kommit till fas två där K27 skulle ta bilden
framför honom, som nu satt fast på utsidan av en pärm, och överlämna till kommunikationspartnern. Arbetsterapeuten och logopeden kunde efter de sju första tillfällena inte bedöma hur långt K27:s kommunikation skulle kunna utvecklas med hjälp
av PECS, och de ansåg det därför relevant att fortsätta träningen efter de tre tillfällen som kvarstod av intensivträningsperioden. Man beslutade att ansvaret då huvudsakligen skulle ligga på assistenterna, med stöttning från arbetsterapeut/logoped en
gång i veckan i ytterligare sex veckor och därefter nytt uppföljningsmöte i april.
Till uppföljningsmötet i slutet av april hade arbetsterapeuten och logopeden bedömt
att K27 var intresserad av PECS-träningen och att det fanns många förstärkare som
han kunde sysselsätta sig med långa stunder. Dit hörde bland annat bollar i olika
former. Att begära vatten var också populärt, men däremot hade han knappt begärt
ätbara saker över huvud taget. PECS-träningen hade visat sig fungera bra både inomhus och framförallt utomhus. Efter de sex veckorna hade man nått fas tre, vilket
innebar ökat avstånd mellan K27 och kommunikationspartner. Träningen skedde
med två bilder på olika förstärkare, båda fastsatta på utsidan av en pärm, så K27
kunde välja vilken av dessa han ville ha. Assistenterna berättade att de hade genomfört träning i stort sett varje dag. Arbetsterapeuten och logopeden hade som förslag
att man skulle fortsätta PECS-träningen och då öka antalet bilder på förstärkare som
K27 skulle välja emellan. Fortfarande skulle man arbeta med avstånd mellan K27
och kommunikationspartnern, men inte längre än att K27 kunde se kommunikationspartnern som han skulle lämna bild till. Till en början var tanken att K27 skulle
se alla förstärkare han kunde begära. Därefter skulle förstärkarna inte finnas synliga
för K27, utan han skulle med hjälp av pärmen med bilder på förstärkarna kunna välja vilken förstärkare han ville begära. Assistenterna tyckte att förslaget lät bra. Följande mål sattes upp med den fortsatta träningen: K27 har tillgång till sin pärm med
bilder och kan ta ett eget initiativ och välja vad han vill göra genom att överlämna
bild till sin assistent. Fortsatt träning planerades in under ytterligare sex veckor där
assistenterna skulle vara huvudansvariga med stöttning från arbetsterapeut/logoped
en gång i veckan.
Redan på första PECS-träningstillfället efter mötet provade arbetsterapeuten att låta
K27 få fri tillgång till alla bilder i sin pärm. Förstärkarna förvarades bredvid kommunikationspartnern, först synliga och därefter i kassar. Avståndet mellan K27 och
kommunikationspartnern var som mest tjugo meter. Det hela visade sig fungera
mycket bra, och arbetsterapeuten bedömde att K27 verkade uppskatta träningstillfället. Vid resterande fem träningstillfällen där logoped eller arbetsterapeut stöttade,
67
fungerade det olika bra. Vid två tillfällen ville K27 inte genomföra någon träning,
utan valde att ligga kvar i sin soffa. Vid några tillfällen fastnade K27 stundtals i att
pilla med omgivande föremål inomhus, och löv och annat skräp utomhus. Sammantaget har PECS ändå visat sig vara en metod för kommunikation som fungerat bra
med K27. Troligtvis kommer man inte att nå de sista faserna i PECS-metoden, med
meningsbyggnad, attribut och att kommentera det man ser. Logopeden och två av
assistenterna har fört diskussion om att försöka få in PECS mer naturligt i K27:s
vardagliga aktiviteter, istället för att assistenterna lägger in separat PECS-träning på
hans schema. Assistenterna ska prova detta under sommaren 2009. Nytt uppföljningsmöte är planerat under hösten 2009, och ärendet kommer att fortsätta efter projekttidens slut.
Reflektion
Att handleda personal en gång i månaden istället för att själv åka ut till klient och ge
tips på hur man kan introducera olika typer av kommunikationshjälpmedel och
kommunikationssätt, i det här fallet PECS, kan förefalla som ett tidsbesparande arbetssätt för personal på vuxenhabiliteringen. I det här ärendet visade det sig dock än
en gång hur viktigt det är att fungera som modell för personalen för att de ska förstå
hur man kan göra. Det tar förvisso mycket tid att åka hem till en klient en eller flera
gånger i veckan och det kanske inte hade varit möjligt om klienten bott i en kommun långt bort. Samtidigt är det svårt att säga att man inte ska använda detta arbetssätt om det innebär en ökad möjlighet för klienten att bli mer delaktig genom att
själv göra val och styra sin vardag på olika sätt.
68
Fallbeskrivning K28
Bakgrund
Trettioårig kvinna med utvecklingsstörning på grund av sällsynt sjukdom. Sjukdomen medför gradvis försämring av motoriska och kognitiva förmågor. Har inga besvär med hörseln. Använder glasögon. Använder gånghjälpmedel då hon inte sitter i
rullstol. Bor i eget boende med personliga assistenter dygnet runt. Har daglig verksamhet några dagar i veckan. Kommunicerar med talat språk, men är svårförståelig
framförallt för utomstående personer på grund av avvikande artikulation och stora
språkliga brister. Förstår en del tecken (som AKK), men tecknar inte själv.
Kontakt med TeKo
Hänvisad till TeKo av arbetsterapeut i det individuella teamet på vuxenhabiliteringen som hade gett insatser till K28 under en tid. Arbetsterapeuten hade haft svårt att
få med omgivningen i sina tankar kring bilder som kognitivt stöd/tydliggörande i
vardagen då omgivningen inte ansåg att K28 var intresserad av bilder. Önskemålet
från arbetsterapeuten i det individuella teamet var att TeKo skulle utföra en kartläggning av K28:s kommunikationsförmåga och eventuellt ge förslag till AKK för
att i möjligaste mån vidmakthålla hennes möjligheter till kommunikation. TeKo tog
sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in.
Insatsen inleddes med kartläggning och utbildning i AKK till två av de personliga
assistenterna och anhörig tillika god man. Kartläggningen påbörjades i K28:s hem i
maj 2008. Hon var positiv och glad vid besöket och uttryckte sig med tal och gester
men vände sig gärna till assistenten och sökte stöd. K28:s tal var svårförståeligt på
grund av otydlig artikulation och ofullständiga satser med förenklad grammatik och
utan förmåga att ta lyssnarens perspektiv. Därefter fortsatte kartläggningen vid en
träff med K28:s omgivning utifrån modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den
reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport, tabell 1. Personliga assistenter och anhörig/god man fick gemensamt lista resurser och problem i kommunikationen med K28, samt försöka hitta förklaringar till problemen.
I slutet av maj 2008 deltog assistenterna och anhörig/god man tillsammans med personliga assistenter och anhörig/god man till en annan klient i en grundläggande utbildning i kommunikation och AKK vid två tillfällen à tre timmar. Samtliga assistenter var med på det första utbildningstillfället som innehöll information om vad
kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer AKK.
Två assistenter och anhörig/god man var med på det andra utbildningstillfället som
innehöll information om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena
varvade teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar.
Vid utvärderingen av utbildningen frågades om deltagarna tyckte att innehållet motsvarade det de behövde i sin vardag, och det ansåg de. Likaså ansåg de att nivån på
innehållet varken var för lätt eller för svårt, utan lagom. Deltagarna tyckte att det var
bra att varva föreläsning med filmvisning och praktiska övningar och alla ansåg att
de fått ökad kunskap om AKK.
Ungefär vid denna tidpunkt planerade TeKo:s medarbetare att starta en omgång av
”Nätverk kring AKK” och K28:s omgivning erbjöds delta och tackade ja. Inbjudan
69
hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare tre klienter, vilka tackade ja. Nätverket startade med två halvdagars grundläggande utbildning i kommunikation och AKK i september 2008 och då deltog en personal från daglig verksamhet och två personliga assistenter som inte kunnat vara med vid tidigare utbildningstillfällen.
Tabell 1
K28:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av anhörig/god man och personliga assistenter, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRD
ING
* Ger sig inte
förrän hon blir
förstådd om det
är något intressant/viktigt som
har berört henne
* Tydligt kroppsspråk
* Kan visa när
hon inte vill
* Flexibel – man
kan byta aktivitet
utan problem
* Frågar efter saker hon tycker
om
* Intresserad av
fotografier
* Har förmåga att
härma
* Lyhörd, känner
in andra människor
* Bra hörsel
* Bekant med en
del tecken
* Positiv för det
mesta
Hittar inte orden
Koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter
Tar kontakt och
pratar ohämmat
med främmande
personer.
Vet inte vad man
pratar om/inte
pratar om med
främmande personer
Talet är svårtolkat, risk att omgivningen tolkar
K28 olika
Försämring av tal
och språk
Minnesproblem
K28 har liten
vana/inte så stort
intresse av att
använda bilder.
K28 hittar ord
när hon förmedlar sig med omgivningen
Pratar inte med
främmande personer om vad
som helst
På sikt eventuellt
införa en kommunikationsbok
Svårt för K28 att
producera vissa
språkljud, omgivningen har
olika kunskap om
K28
Beror på sjukdomen
Beror på sjukdomen
K28 gör sig förstådd när hon
kommunicerar
med sin omgivning
På sikt eventuellt
införa en kommunikationsbok
K28 vet vad som
ska hända under
dagen, och kommer ihåg vad som
har hänt
Bilder har inte
använts på ett
strukturerat sätt.
K28 är intresserad av bilder,
både tecknade
och fotografier.
Införa schema
med bilder/fotografier
Börja använda
dagbok med bildstöd
Börja använda
bilder i inköpssituation. Regelbundet fotografera vad som händer under dagen.
Stoppkort
Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten K28 på
daglig verksamhet för att filma henne tillsammans med en av personalen i en samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna för
att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K28 och hur hon kommunicerar.
Vid de fyra nätverksträffarna, som ägde rum under hösten 2008 och våren 2009,
deltog som nyckelpersoner två personliga assistenter, en personal på daglig verksamhet samt anhörig/god man. De började med att fortsätta kartläggningen genom
att diskutera förklaringar till problemen de tyckte att K28 hade och diskuterade också fram mål och åtgärder. Ett mål blev att försöka få henne intresserad av bilder.
Mamman inhandlade en digitalkamera och mycket snabbt blev K28 intresserad av
att titta på bilderna i kameran. Hon tyckte även om att titta på fotografierna via bild70
spel i TV:n. Man gick vidare med att använda bilder på schema på daglig verksamhet och gjorde också bilder för att underlätta vid inköp av dagligvaror och i samband med köksarbete.
I slutet av april var det dags att utvärdera nätverksarbetet. Utvärderingen av arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var överlag positiva.
Man ansåg att antalet träffar och tiden mellan träffarna varit lagom. Att klienterna
hade olika funktionsnedsättningar upplevde nyckelpersonerna som positivt och de
tyckte att de fått många bra idéer under nätverksträffarna. Samtliga nätverk skulle
kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga och man
hade fått kunskaper som skulle kunna komma eller redan hade kommit andra klienter till godo. Vid utvärderingen av nätverksarbetet framkom också att man ville fortsätta arbeta med K28:s kommunikation och AKK.
Arbetsterapeuten och logopeden besökte nyckelpersonerna på daglig verksamhet i
maj 2009 för att planera det fortsatta arbetet. Omgivningen ville då att K28 skulle få
prova en kommunikationsbok. Ett par sidor togs fram på prov och vid positivt utfall
var tanken att en mer fullständig kommunikationsbok skulle kunna tas fram. Uppföljning planerades till hösten 2009, efter projekttidens slut.
71
Fallbeskrivning K29
Bakgrund
Tjugotvåårig kvinna med Downs syndrom. Inga kända syn- eller hörselnedsättningar. Bor i gruppbostad och har daglig verksamhet på ett café fem dagar i veckan. K29
talar i meningar med enstaka ord och har bristfälligt uttal. Hon kan en hel del tecken
och använder TAKK med några av boendepersonalen. Personalen anser att hon har
relativt god språkförståelse. K29 har PCS-bilder på schema och använder bilder vid
val av aktiviteter, vid inköp av dagligvaror samt i instruktioner i samband med städning och vid klädtvätt.
Kontakt med TeKo
K29 hänvisades till TeKo av medarbetare på vuxenhabiliteringen som hade haft ett
första kartläggningssamtal, vilket man alltid har med nya klienter som söker insats
på vuxenhabiliteringen. Önskemålet var att TeKo skulle hjälpa till att utveckla
K29:s kommunikation så att hon kunde bli mer självständig. TeKo tog sig an ärendet, och tidpunkten sammanföll med att man höll på att planera för det andra nätverket kring AKK. En inbjudan skickades ut till den närmaste omgivningen och de
var intresserade. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare tre klienter, vilka också tackade ja. K29:s nätverk kom att bestå av följande
nyckelpersoner: två personal från gruppbostaden och två personal från daglig verksamhet. I slutet av september 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen, à tre timmar, i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog
även ytterligare sex personal från gruppbostaden, deras chef och chef för daglig
verksamhet vid båda utbildningstillfällena. Utbildningstillfälle ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man
väljer AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive
AKK-samtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Vid båda tillfällena varvades teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar.
Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning utifrån modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Då
åkte arbetsterapeut och logoped från TeKo till K29:s hemkommun för att träffa
nyckelpersonerna och deras respektive chef. Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna och cheferna formulera vilka resurser och problem de
såg i K29:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde finnas till problemen, tabell 1. De hann även börja fundera över lämpliga mål och åtgärder.
På den första nätverksträffen, i november 2008, började nyckelpersonerna fundera
över ett lämpligt bildbaserat kommunikationshjälpmedel till K29 som hon kunde
använda när hon inte gjorde sig förstådd med sitt tal. Efter att ha tittat på några olika
exempel fastnade man för en kommunikationsbok med sidor inom olika områden;
bland annat aktiviteter, platser, personer, saker, mat, dagar, kroppen med mera.
Mellan den första och den andra nätverksträffen besökte en logoped och en arbetsterapeut K29 i hennes hem för att filma henne tillsammans med två av personalen i en
samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna
för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K29 och hur hon kommunicerar.
72
Under hembesöket försökte man också ta reda på hur K29 tyckte att kommunikationen med andra fungerade med hjälp av samtalsmatta. K29 hade aldrig tidigare använt samtalsmatta och svarade i stort sett lika på alla frågor. Hon verkade inte ta
ställning till frågorna varför resultatet blev osäkert.
Tabell 1
K29:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna runt K29, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRDER
ING
* Positiv
* Lätt för att lära
när man visar
henne
* Kommunikativ
* Pratar i flerordssatser
* Social
* Bestämd
* Duktig tecknare
* Kan göra val –
oftast med hjälp
av bilder
* Relativt god
språkförståelse
* Påkallar uppmärksamhet genom att ropa
* Känner igen en
del ordbilder
* Fullföljer det
hon börjat med
(på jobbet)
* Använder
schema med bilder
Lyssnar inte alltid när boendepersonalen försöker förmedla något
Trött
Vill inte
Fokuserad på något annat
Lyssnar aktivt på
en gång
Svårt att förstå
vad K29 säger
Talar otydligt
(tappar ljud, förenklar ljud, saknar ljud som byts
ut till annat ljud)
Talar ibland
snabbt
Dåligt tålamod
Kan inte förklara
på annat sätt
Gör sig förstådd
Ger sig inte
Bildbaserat komplement till talet
Förknippar tecken med vissa miljöer?
Vill vara som de
andra?
Saknar erfarenhet?
Har försökt att ta
initiativ men inte
blivit uppmärksammad?
Bekväm
Schemat är så
strukturerat så
det ger inte alltid
utrymme att efterfråga saker
Tecknar när hon
inte gör sig förstådd, både
hemma och på
jobbet
Tar egna initiativ
i kommunikationen
Omgivningen
tecknar till K29
Ger sig när hon
inte blir förstådd
Tecknar inte i
alla miljöer (till
exempel ej på
jobbet)
Kan inte byta
strategi självmant
för att påkalla
uppmärksamhet,
Tar inte egna initiativ
Bild i schemat
för pratstund om
det är något speciellt personalen
vill förmedla
Sätta en bild på
timstocken som
visar vad som ska
hända när lamporna slocknat,
istället för att
säga det
Bildbaserat komplement till talet
Omgivningen
uppmuntrar till
att ta egna initiativ
Den andra nätverksträffen hölls i början av december. Nyckelpersonerna påbörjade
då arbetet med att tillverka en kommunikationsbok åt K29 i programvaran Communicate: In Print. De tog sig an uppgiften med stor entusiasm och ville gärna fortsätta
arbetet innan nästa nätverksträff, varför en extra tid på vuxenhabiliteringen bokades
in i mitten av december. I samband med den extra träffen formulerades följande
73
mål: K29 gör sig bättre förstådd i boendet och på daglig verksamhet, och ger inte
upp när hon inte blir förstådd.
Arbetet med kommunikationsboken fortsatte under nätverksträff tre i slutet av januari. Nyckelpersonerna ville även denna gång fortsätta arbetet innan den fjärde nätverksträffen och ytterligare en extra träff bokades in på vuxenhabiliteringen. Råd
gavs då till nyckelpersonerna om hur de kunde introducera kommunikationsboken
för K29. Man pratade bland annat om att personalen själva skulle använda boken i
samtal med K29 för att fungera som modeller, att boken skulle finnas tillgänglig i
alla sammanhang, till exempel vid besök i affären för att kunna prata med expediterna, samt vikten av att som samtalspartner ställa öppna frågor för att K29 skulle
behöva använda boken för att svara istället för att bara kunna svara ja eller nej.
På den fjärde nätverksträffen i mars 2009 kunde personalen på boendet berätta att
de introducerat boken för K29 genom att själva använda den tillsammans med henne. K29 hade visat stort intresse för boken, och framförallt sidan med personer där
det fanns fotografier på personer i hennes omgivning. På fritidsaktiviteter, såsom
ridning och bowling, hade boken varit med och det verkade som att K29 använt den
även då. Vid några tillfällen hade K29 med hjälp av boken berättat för personalen
på boendet vad hon hade gjort på jobbet, och det hade nästan aldrig hänt tidigare.
När man hade börjat använda kommunikationsboken med K29 hade man upptäckt
några små saker som behövde justeras i boken, så det gjorde nyckelpersonerna på
den fjärde träffen.
I slutet av april var det dags att utvärdera nätverksarbetet. Utvärderingen av arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var överlag positiva.
Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man på så sätt fick inblick i de andras framsteg och problematik och det blev mycket utbyten och tänkvärda diskussioner. Vidare tyckte man att antalet träffar varit lagom, och likaså intervallet mellan träffarna. Att klienterna hade olika funktionsnedsättningar upplevde
nyckelpersonerna som positivt och de tyckte det var spännande att få sätta sig in i
hur andras vardag såg ut. Samtliga nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga och man hade fått kunskaper som skulle
kunna komma eller redan hade kommit andra klienter till godo.
På utvärderingen fick nyckelpersonerna runt K29 redogöra för hur kommunikationen med henne fungerade efter införandet av kommunikationsboken. De beskrev att
hon tecknade mindre hemma i boendet, men personalen försökte ändå använda
tecken när de pratade med K29. Nyckelpersonerna upplevde att K29 pratade mer efter att hon hade fått tillgång till kommunikationsboken och att hon inte gav upp lika
lätt om hon inte gjorde sig förstådd. Hon använde inte alltid boken med personer
som kände henne väl och förstod hennes tal, men däremot med personer som hon
inte var lika bekant med. K29 hade alltid med sig boken till jobbet och där använde
hon den både med personal och med övriga deltagare. Nyckelpersonerna kunde
också berätta att programvaran som användes vid tillverkningen av kommunikationsboken hade köpts in till flera verksamheter inom aktuell kommun så att de i
fortsättningen på egen hand skulle kunna framställa material för kommunikativt och
kognitivt stöd. Personalen beskrev också att de hade börjat sätta en bild på K29:s
timstock på den aktivitet som skulle utföras när timstocken larmade. Dessutom satte
de upp bild på K29 om hon skulle utföra aktiviteten själv och bild på K29 och personal om de skulle utföra aktiviteten tillsammans. Vad gällde fortsatta insatser ansåg nyckelpersonerna att man inte var i behov av stöttning kring K29:s kommunika74
tion just nu, men däremot hade de en del funderingar kring tydliggörande och kognitiva hjälpmedel. Det bestämdes därför att kontakten med arbetsterapeut skulle
fortsätta, medan TeKo avslutade ärendet.
75
Fallbeskrivning K30
Bakgrund
Fyrtiofemårig kvinna med grav utvecklingsstörning, spastisk tetraplegi och epilepsi.
K30 är rullstolsburen. Bor i eget boende med personlig assistans dygnet runt. K30
kommunicerar med ljud, kroppsspråk och mimik. Enligt omgivningen har hon viss
språkförståelse utifrån situationen. K30 har en kraftig synnedsättning. Hörseln är
enligt omgivningen god och hon är mycket ljudkänslig. Plötsliga ljud utlöser kraftig
sträckspasticitet. Hon behöver mycket stimulans för att hålla sig vaken.
Kontakt med TeKo
K30 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med
önskemål om att få hjälp med att ge assistentgruppen ett gemensamt underlag för att
kunna tolka K30:s signaler och motivera omgivningen att använda det kommunikationspass som fanns framtaget sedan tidigare. TeKo tog sig an ärendet och gick in
som konsulter till det individuella teamet.
Vid gemensam träff med TeKo och det individuella teamet under hösten 2008, bestämdes att som inledning skulle det individuella teamet be all personal att fylla i ett
frågeformulär om hur de uppfattade K30:s kommunikation. Detta skulle följas av
videofilmning av samspelssituationer mellan K30, hennes personal och eventuellt
hennes mor/god man som har ett bra fungerande samspel med dottern. Det individuella teamet och TeKo skulle sedan gemensamt gå igenom filmat material så att
det individuella teamet skulle kunna ge respons och råd till assistentgruppen. Ytterligare ett förslag var att omgivningen skulle få hjälp av det individuella teamet med
att revidera befintligt kommunikationspass som i vissa delar blivit inaktuellt. Arbetsterapeuten i det individuella teamet blev kontaktperson mellan TeKo och teamet.
Samtliga assistenter och modern/god man fyllde i frågeformuläret från ”Naturliga
reaktioner och signaler” (Andén och Hellbom, 1985). En sammanställning gjordes
som visade att personalen svarat mycket samstämmigt när det gällde hur de tolkade
K30:s signaler. De delgavs resultatet och då beslutades att för närvarande fanns inget behov av att filma då man tolkade K30 på så likartat sätt.
K30:s mor/god man uttryckte önskemål om att dottern skulle förberedas bättre på
vad som skulle hända under dagarna. Omgivningen började därför koncentrera sig
på rutiner och struktur för att bli enhetligare/tydligare i bemötandet av K30. De listade olika tänkbara föremål som skulle kunna användas som signaler för att underlätta förståelsen för K30. Att ta fram och sätta på haklappen en stund före måltid
förstärkt av matdoft skulle kunna fungera som signal för måltid. Att ta fram den
speciella selen tillsammans med duschstolens karakteristiska ljud trodde man kunde
fungera som signal till att det var dags att duscha. Assistentgruppen fick också rådet
att tänka på att inte vara stressade i arbetet med K30 och att vara konsekventa i sina
rutiner. Vid uppföljning med det individuella teamet i juni 2009 framkom att de inte
hade behov av fortsatt stöd från TeKo.
76
Fallbeskrivning K31
Bakgrund
Tjugoettårig man med Cerbral Pares, ataktisk diplegi och måttlig utvecklingsstörning. Har god hörsel, använder glasögon. Bor i föräldrahemmet. Har daglig verksamhet fem dagar i veckan, där arbetsuppgifterna består av diverse utomhussysslor
samt en del sorteringsarbete och liknande inomhus. Talar men är svårförståelig på
grund av mycket förenklat uttal med assimilationer, bakåtdragen artikulation och
förenklade konsonantförbindelser. Har under skoltiden haft talträning med gomplatta tre gånger i veckan. Från skolan har man också arbetat med AKK, och K31 har
fått en kommunikationsbok med bilder.
Kontakt med TeKo
K31 övergick från barn- och ungdomshabiliteringen (BUH) under våren 2008 till
vuxenhabiliteringen. Logoped på BUH hade bedömt att K31 var i fortsatt behov av
logopedinsats, och arbetet med K31:s kommunikation var även något som hans
närmaste omgivning ville prioritera. K31 hänvisades därför till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. TeKo tog sig an ärendet, och tidpunkten sammanföll med att man höll på att planera för det andra omgången av ”Nätverk kring
AKK”. En inbjudan skickades ut till den närmaste omgivningen och de var intresserade. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare tre klienter, vilka också tackade ja. K31:s nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: moder, två personal på daglig verksamhet samt arbetsterapeut från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. I slutet av september 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre timmar i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även chef för daglig verksamhet vid båda utbildningstillfällena, samt K31:s mormor och ytterligare en personal från daglig verksamhet
vid det andra utbildningstillfället. Utbildningstillfälle ett innehöll information om
vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer
AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive AKKsamtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter.
Vid båda tillfällena varvades teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med
praktiska övningar.
Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning utifrån modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Då
åkte arbetsterapeut och logoped från TeKo samt arbetsterapeut från det individuella
teamet till K31:s hemkommun för att träffa de övriga nyckelpersonerna och chefen
för daglig verksamhet. Med stöd av TeKo:s logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna och chefen formulera vilka resurser och problem de såg i K31:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde finnas till problemen, tabell 1. De
hann även börja fundera över lämpliga mål och åtgärder.
Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten från TeKo
samt arbetsterapeuten från det individuella teamet K31 på hans dagliga verksamhet
för att filma honom tillsammans med en av personalen i en samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K31 och hur han kommunicerar.
77
Tabell 1
K31:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna runt K31, med stöd av arbetsterapeut och logoped.
RESURSER
PROBLEM
FÖRKLARMÅL
ÅTGÄRDER
ING
* Tar initiativ
genom gester,
blick med mera
* Medveten om
att han är svår att
förstå
* Använder
kroppsspråk för
att visa vad han
vill
* Svarar på frågor genom enstaka ord
* Kan förklara
vad han menar på
andra sätt när han
inte gör sig förstådd
* Positiv
* Talar i längre
meningar med
mamma
* Använder
mamma som tolk
* Kan en del
tecken
* Har en kommunikationsbok
med bilder som
han använder
ibland på dagcenter
* Vill kommunicera
* Relativt god
språkförståelse
Blir inte alltid
förstådd
Otydligt tal, pratar tyst
Blir förstådd
Har svårt att prata i grupp
Osäker på om
han blir förstådd?
Koncentrationssvårigheter
Vågar prata i
grupp
”Lyssnar” inte
(bland annat när
han är ute och
går i trafiken)
Förstår inte vad
som sägs? Vill
göra på sitt sätt?
Vill inte höra?
Förstår inte vad
som kan bli konsekvensen om
man inte lyssnar?
Fokuserad på sitt,
koncentrationssvårigheter?
Blir ivrig
Lyssnar
Pratar för fort när
han ska berätta
något som är roligt
Pratar långsammare
K31 kan inte använda kommunikationsboken optimalt
Kommunikationsboken är
inte uppdaterad
Kommunikationsboken är så
användbar som
möjligt
Blir ibland bemött på en för låg
nivå, som ett
barn, och tappar
då lusten att
kommunicera
Kunskapsbrist
hos omgivningen
Blir väl bemött
Kommunikationsbok som
komplement till
talet
Skapa kommunikationstillfällen i
mindre grupper
på daglig verksamhet
Omgivningen
använder tecken
och bilder för att
förstärka viktiga
ord
Omgivningen
uppmuntrar till
att ta det lugnt
och ger tillräckligt med tid
Uppdatera kommunikationsboken utifrån K31:s
önskemål
Kommunikationspass
På den första nätverksträffen, i november 2008, började nyckelpersonerna fundera
på vilka uppdateringar som behövde göras i K31:s kommunikationsbok för att den
skulle bli mer användbar. Dels behövde sidan med personer uppdateras eftersom
flera av personerna var personal och elever från skolan och som K31 inte längre
hade kontakt med. Bilder på personal och övriga deltagare på daglig verksamhet
saknades. På sidan med aktiviteter behövde man lägga till de sysslor som K31 utförde på daglig verksamhet. Man bestämde att till nästa träff skulle personalen på
daglig verksamhet lista vilka bilder som behövdes utifrån sysslorna där, och de
skulle även ta kort på sig själva och övriga arbetstagare. Modern skulle gå igenom
boken tillsammans med K31 för att se om det fattades bilder på några närstående,
och vilka personer från skolan som inte längre behövde finnas med på bild.
Mellan den första och den andra nätverksträffen besökte en arbetsterapeut och en
logoped från TeKo K31 på hans dagliga verksamhet för att ställa frågor till honom
78
om hur han tyckte att det fungerade att kommunicera med andra. Med hjälp av samtalsmatta fick man fram att K31 inte tyckte att andra förstod vad han menade när
han pratade, men att de förstod honom om han använde kommunikationsboken. Han
visste inte om han förstod vad andra sa till honom. Han tyckte att det var roligt att
prata med personer utanför den egna familjen, och han tyckte om att prata i grupp.
Däremot kunde han inte vare sig förstå eller själv använda TAKK (Tecken som
AKK). K31 ville att man uppdaterade hans kommunikationsbok. K31 fick också ta
del av resultatet av omgivningens kartläggning av hans kommunikation med hjälp
av bilder.
I början av december hölls den andra nätverksträffen. Då arbetade nyckelpersonerna
praktiskt i programvaran Communicate: In Print med att uppdatera boken med hjälp
av de fotografier de tagit sedan sist. Skolan hade lagt upp boken med sidor inom
olika områden. Dessa var en allmän förstasida med frågeord och känslor, två sidor
med aktiviteter, en sida med platser, två sidor med matbilder, en sida med saker, två
sidor med personer, två sidor med dagar och väder och slutligen en sida med bilder
på olika kroppsdelar. Modern hade en idé om att det skulle bli enklare för K31 om
man istället delade upp boken efter hemma, jobbet, fritiden et cetera, och att varje
sådant område innehöll bilder på personer, platser och aktiviteter. Logopeden avrådde från detta utifrån att befintlig uppbyggnad erbjöd större möjligheter till språklig utveckling och eftersom K31 var duktig på att hitta i sin bok, verkade det mindre
lyckat att göra om den och införa fler begränsningar. Nyckelpersonerna, inklusive
modern, tog till sig argumenten.
Under nätverksträff tre och nätverksträff fyra, i slutet av januari 2009 respektive i
början av mars, fortsatte nyckelpersonerna arbetet med att uppdatera kommunikationsboken. Mellan träffarna hade logopeden och arbetsterapeuten i det individuella
teamet tillsammans gjort uppdateringar i kommunikationsboken utifrån nyckelpersonernas önskemål. Detta beroende på att det hade varit en del krångel med programvaran under nätverksträffarna, vilket gjorde att mycket tid gick bort på träffarna. Efter den fjärde och sista nätverksträffen blev omgivningen färdig med uppdateringarna och man bestämde att personalen på daglig verksamhet och modern skulle
introducera den omarbetade boken för K31.
I slutet av april var det dags att utvärdera nätverksarbetet. Modern hade inte möjlighet att närvara vid detta tillfälle. Utvärderingen av arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var överlag positiva. Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man fick träffa andra nätverk och ta del av deras idéer. Vidare tyckte man att antalet träffar varit lagom, men att intervallet mellan
träffarna kunde varit kortare, speciellt mellan de första träffarna. Att klienterna hade
olika funktionsnedsättningar upplevde nyckelpersonerna som positivt och de tyckte
det var spännande att få sätta sig in i hur andras vardag såg ut. Samtliga nätverk
skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga och
man hade fått kunskaper som skulle kunna komma eller redan hade kommit andra
klienter till godo. På utvärderingen fick nyckelpersonerna runt K31 redogöra för hur
det hade gått med den uppdaterade kommunikationsboken. Personalen på daglig
verksamhet beskrev att K31 pratade mer på jobbet nu än vad han gjort tidigare och
att de förstod honom bättre eftersom de lärt känna honom. K31 använde inte kommunikationsboken på daglig verksamhet och personalen trodde inte att han gjorde
det hemma heller. De tyckte ändå att boken var bra och såg att den kunde hjälpa
K31 att göra sig förstådd med främmande personer, varför de skulle fortsätta att
uppmuntra honom att använda den. Nyckelpersonerna kunde också berätta att pro79
gramvaran som användes vid tillverkningen av kommunikationsboken hade köpts in
till flera verksamheter inom aktuell kommun så att de i fortsättningen på egen hand
skulle kunna framställa material för kommunikativt och kognitivt stöd.
Vid utvärderingstillfället såg nyckelpersonerna inget behov av fortsatta insatser från
TeKo kring K31:s kommunikation och därmed avslutades ärendet.
80
Fallbeskrivning K32
Bakgrund
Trettionioårig man med Asperger syndrom/högfungerande autism. Har god syn och
hörsel. Bor i egen lägenhet på ett gruppboende inom kommunpsykiatrin. K32 har
under sin uppväxt gått i vanlig skola men insjuknade i psykoser i tjugoårsåldern och
har sedan dess haft vård och stöd i olika former. Deltar i daglig verksamhet fem dagar i veckan. Kommunicerar sparsamt med talat språk. Enligt omgivningen förstår
K32 skrivet språk bättre än talat språk och kommunikationen fungerar bäst när K32
svarar skriftligt på skrivna frågor som omgivningen ställt. Han tar sällan initiativ till
kommunikation.
Kontakt med TeKo
K32 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med
önskemål om att utveckla K32:s kommunikation. En logoped och en arbetsterapeut
träffade K32:s mor/tillika god man, två boendepersonal och en personal från daglig
verksamhet för att ta reda på om det fanns förutsättningar i omgivningen för att
kunna arbeta med K32:s kommunikation. Omgivningen var motiverad till att arbeta
med detta och TeKo tog sig an ärendet. På mötet framkom också att man kommit
betydligt längre på daglig verksamhet än i boendet, vad gällde att arbeta enligt pedagogiskt arbetssätt.
I november 2008 besökte logopeden och arbetsterapeuten K32 på hans dagliga
verksamhet. Detta för att få träffa honom, se vad han arbetade med och hur han
kommunicerade i denna miljö. På daglig verksamhet använde sig K32 av skriftligt
schema och instruktioner för att veta vilka arbetsuppgifter han skulle utföra under
dagen och hur han skulle utföra dem. För att utvärdera vilka arbetsuppgifter han
tyckte om fick K32 svara på skriftliga frågor av typen ”vad tycker du om…?”. Han
svarade genom att välja ett av följande tre svarsalternativ: ledsen gubbe, neutral
gubbe eller glad gubbe (smileys), vilket fungerade bra.
I slutet av november träffade logopeden och arbetsterapeuten K32:s mor/god man,
en personal från boendet och en personal från daglig verksamhet för att påbörja en
kartläggning av K32:s nuvarande kommunikationssituation utifrån modellen
”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation
(AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i
slutrapport. Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick modern/god man och personalen formulera vilka resurser och problem de såg i K32:s kommunikation samt
vilka förklaringar som kunde finnas till problemen. I mitten av december arbetade
samma personer samt en person som var handledare åt boendepersonalen i pedagogiskt arbetssätt, vidare med att formulera mål och åtgärder utifrån problemen man
listat tidigare. Man ville prioritera att arbeta med problemet att K32 ofta sade ”jag
förstår inte” som svar vid uppmaningar och frågor. Till nästa träff i januari 2009
skulle därför K32: s mor/god man och personalen ge honom skriftliga följdfrågor
för att försöka reda ut vad han menade.
På träffen i januari berättade personalen att K32 ytterst sällan sade "jag förstår inte",
utan detta verkade han säga mest när han var hemma hos sin mor. Hos modern/god
man hade han sagt det vid några tillfällen, men det var inte ofta förekommande. Då
hade hon ställt muntliga följdfrågor till honom och hon hade fått muntliga svar med
81
viss fördröjning. Personalen i boendet och på daglig verksamhet beskrev också att
K32 gav fler verbala svar istället för skriftliga svar. Ett annat problem som man ville arbeta med var att K32 för det mesta hade svårt att uttrycka behov och tala om
vad han ville. Till nästa träff i februari skulle personalen och K32:s mor/god man
låta K32 välja mellan två eller flera alternativ i olika sammanhang. Detta som ett led
i att få K32 att tala om vad han själv ville. När K32 uttryckte behov var det viktigt
att omgivningen uppmärksammade detta och bekräftade honom.
På träffen i februari deltog förutom logoped och arbetsterapeut i TeKo, K32:s
mor/god man, en personal från daglig verksamhet, handledaren åt boendepersonalen
samt en psykolog ifrån vuxenhabiliteringen. Psykologen deltog då K32:s mor framfört önskemål om att K32 skulle få en samtalskontakt. Modern trodde att K32 hade
behov av att samtala om sina upplevelser i samband med att han blev sjuk i tjugoårsåldern. Mötets deltagare kom gemensamt fram till att samtalskontakt med psykolog inte var aktuellt i nuläget eftersom det på grund av K32:s bristande kommunikationsförmåga inte ens skulle gå att komma fram till om han själv kände behov av
samtalskontakt. Vid mötet framkom att K32 ofta sade ”bestäm du” i valsituationer
om man inte gav honom alternativ. Enligt personalen hade han börjat kunna uttrycka att han inte mådde bra vilket han inte gjort tidigare. Personalen beskrev att
K32 sällan tog initiativ till samtal men kunde ibland ge kommentarer och komma
med egna inlägg som rörde ämnet. Personalen och K32:s mor/god man uppmärksammades på att det var viktigt att man bekräftade K32 när han väl tog initiativ till
kommunikation. K32 behövde lära sig att han kunde påverka sin situation genom att
kommunicera. Vid träffen deltog inte någon personal ifrån boendet och det bestämdes att logopeden eller arbetsterapeuten skulle kontakta boendepersonalen som varit
med på de tidigare träffarna för att höra efter hur hon ställde sig till att övrig boendepersonal informerades om arbetet som gjorts kring K32:s kommunikation.
Aktuell boendepersonal kontaktades och hon var positiv till att övrig personal fick
denna information. Hon hänvisade vidare till enhetschefen och i maj 2009 fick boendepersonalen, enhetschefen och en handläggare inom socialpsykiatrin information
om hur man arbetat med K32:s kommunikation. De fick en sammanfattning av hur
man bäst kommunicerar med K32. Personalen fick bland annat rådet att skriva frågor till K32 när de undrade över något och detta planerade de att börja med. De
skulle även försöka att lägga in en kort pratstund dagligen tillsammans med K32.
Vid mötet framkom att K32 hade börjat säga ifrån när det var något han inte ville
göra, till exempel äta mat och besöka anhörig.
Under en del av tiden som insatsen från TeKo pågick fick boendepersonalen stöd av
handledaren i pedagogiskt arbetssätt med att ta fram skriftliga instruktioner för olika
aktiviteter så att K32 kunde bli mer självständig. K32 fick även en timstock (tidshjälpmedel) förskriven av arbetsterapeuten som var tänkt att användas som komplement till skriftlig instruktion i samband med måltider i boendet och hos K32:s
mor.
Nytt uppföljningsmöte planerades till hösten 2009, efter projekttidens slut.
82
Fallbeskrivning K33
Bakgrund
Tjugofyraårig man med Asperger syndrom som anser att han av och till har svårigheter att förstå talat språk och även svårigheter att uttrycka sig i tal. Har god hörsel
och ser bra med glasögon. Bor i egen lägenhet. K33 hade under uppväxten det jobbigt bland annat på grund av sjukdom i familjen och hade därför svårt att klara av
skolarbetet. Han går nu på komvux för att få ett fullständigt gymnasiebetyg.
Kontakt med TeKo
K33 hänvisades till TeKo av en psykolog på vuxenhabiliteringen som träffat honom
en tid och uppfattat hans språkliga förmågor som normala. Psykologen önskade
hjälp med bedömning av språkförmåga för att om möjligt få ökad förståelse för den
problematik som K33 beskrev. TeKo tog sig an ärendet och en logoped gick in.
Logopeden träffade K33 tillsammans med psykologen i september 2008. Logopeden lade inte märke till något anmärkningsvärt i K33:s sätt att uttrycka sig eller hans
språkuppfattning vid denna första kontakt med honom. Han beskrev sina upplevelser av att inte ”hänga med” när han såg på TV eller i samband med direktkontakt
med personer. K33 hade funderat en hel del på vad det var för fel på honom.
En informell testning av K33:s språkförståelse gjordes i oktober då logopeden träffade K33 enskilt. Han fick lyssna till tre upplästa texter varav två var faktatexter och
en text av typen rolig historia. K33 kunde spontant redogöra för innehållet i berättelserna. Han hade heller inga svårigheter att svara på kompletterande frågor på innehållet i direkt anslutning till uppläsningen. Logopeden informerade K33 om att
när det gällde dagens testning kunde inget onormalt iakttas. K33 uttryckte senare till
psykologen att han hade haft en ovanligt bra dag då han träffade logopeden.
I januari 2009 tittade psykolog och logoped tillsammans med K33 på en inspelad
TV-debatt. Han fick då möjlighet att stoppa uppspelningen när han upplevde svårigheter med att följa med i debatten. Man diskuterade eventuella orsaker till de svårigheter han beskrev i samband med när han gjorde stopp i uppspelningen av programmet. Även efter programmets slut diskuterades eventuella orsaker till svårigheterna. Logopeden och psykologen framförde hypotesen att svårigheterna som han
beskrev inte hade direkt språkliga orsaker utan kunde bero på koncentrationssvårigheter. K33 var lite skeptisk till denna förklaring till problemen. Han höll dock med
om att hans koncentrationsförmåga kunde tänkas påverkas negativt i samband med
att han tidvis var nedstämd. I dessa perioder var han också mindre aktiv. K33 vidhöll att han trodde att han var ”sjuk” på något sätt.
K33 hade också önskemål om att arbeta med muntlig framställning för att kunna
klara av att hålla ett kortare föredrag på skolan. Psykolog och logoped träffade K33
tillsammans några gånger under februari och mars. Man arbetade då med att förbereda ett föredrag som K33 skulle hålla inför några av vuxenhabiliteringens anställda. Föredraget höll K33 i slutet av mars och han var nöjd efter att ha genomfört detta. En tid senare klarade han även att genomföra skolföredraget.
Därefter avslutade TeKo ärendet men psykologen fortsatte kontakten med K33.
83
Beskrivning av konversationsgrupp för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism
Konversationsgruppen för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism
kom till utifrån en av klienterna i projektet, K4. K4 uttryckte sig fåordigt, utelämnade vissa språkljud, förenklade konsonantförbindelser och hade en avvikande satsmelodi. Detta sammantaget gjorde att K4 var svår att förstå för utomstående. Trots sina
svårigheter var K4 mycket kommunikativ och hon kunde bli frustrerad då hon inte
gjorde sig förstådd. Utifrån tankarna om att en person behöver andra att kommunicera med för att kunna utveckla sin kommunikation, och att en person med kommunikationssvårigheter behöver tillgång till jämlika samtalspartners (Heister Trygg,
2002), föreföll grupp vara lämplig metod för att utveckla K4:s kommunikation. Syftet med konversationsgruppen var att K4 skulle få möjlighet att samtala med andra
tjejer; att K4 skulle få möjlighet att utveckla sin kommunikation, inte för att tala rätt
utan för att bli förstådd; samt att K4 skulle få ökad motivation att använda kompletterande kommunikationssätt.
Deltagarantalet i konversationsgruppen sattes till minst tre och max åtta tjejer. Diskussion med en kurator på vuxenhabiliteringen inleddes för att hitta andra tjejer som
var lämpliga att ingå i gruppen. En lättläst inbjudan togs fram och skickades ut till
fem tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism. Samtliga hade kontakt
med vuxenhabiliteringen. Då endast en av tjejerna anmält sig vid sista anmälningsdagen ringde en logoped runt till övriga inbjudna. Ytterligare två tackade ja, och en
tjej tackade nej. En tjej ville gärna vara med men kunde inte komma på grund av sitt
jobb. Med tre deltagare startade gruppen. Gruppledare var en arbetsterapeut och en
logoped. Gruppen träffades sju förmiddagar i habiliteringens lokaler under våren
2007. Varje grupptillfälle var en och en halv timme långt. Antalet deltagare vid varje tillfälle varierade från en till tre. En av deltagarna kom bara en gång. Två tillfällen var K4 ensam deltagare.
Vid varje grupptillfälle planerade gruppdeltagarna och gruppledarna tillsammans
vad man skulle göra nästa gång. Aktiviteter som gruppen gjorde tillsammans var att
måla, göra manikyr, spela spel, göra collage och titta i tidningar. Kommunikationen
som uppstod i gruppen kretsade runt den valda aktiviteten. Spontan kommunikation
om andra samtalsämnen uppstod endast vid ett tillfälle. Gruppdeltagarna hade svårt
att kommunicera med varandra. Den mesta kommunikation skedde mellan deltagare
och gruppledare eller mellan deltagare och deltagare via gruppledare.
Vid sista tillfället gjorde gruppdeltagare och gruppledare tillsammans en resumé av
tidigare tillfällen. Deltagarna tyckte att allt varit bra. De var intresserade av en fortsättning om en sådan blev aktuell. När gruppledarna utvärderade gruppen konstaterade de att gruppen behövde byta inriktning från aktivitet till kommunikation. De
började också att bättre förstå sin egen roll i gruppen. Eftersom K4 fortfarande var i
behov att få hjälp att utveckla sin kommunikation och samtliga deltagare ville fortsätta planerades en ny grupp till hösten 2007. Samma fem tjejer som tidigare hade
blivit inbjudna fick en ny inbjudan. Tiden hade ändrats till eftermiddagar i ett försök
att få fler intresserade. Då ingen hade anmält sig vid sista anmälningsdagen ringde
gruppledarna, samma som under våren, runt till samtliga inbjudna. De tre tjejerna
som hade anmält sig till vårens träffar anmälde sig nu med. Ytterligare en tjej ville
komma en gång och prova på.
84
Guppen var inplanerad till åtta eftermiddagar under hösten 2007. Varje grupptillfälle var som tidigare en och en halv timme. Antalet deltagare vid varje tillfälle varierade från en till tre. En av tjejerna som var intresserad av att vara med i gruppen
kom aldrig till någon träff. Gruppledarna hade inför höstens träffar enats om en ny
strategi vad gällde innehållet. De försökte styra gruppen så lite som möjligt och
istället låta deltagarna välja samtalsämne. Gruppledarna försökte också växla fokus
från att under vårens träffar ha legat på aktivitet till att mer ligga på kommunikation.
Till varje tillfälle fanns bildkort och kommunikationsspel tillgängliga, men dessa
plockades enbart fram då deltagarna inte var så pratsamma. Kommunikationen i
gruppen mellan deltagarna ökade något under hösten. Det visade sig att två av deltagarna kände varandra väl och brukade umgås på sin fritid, så de hade många gemensamma referenser att prata om. Detta gjorde dock att K4 blev lite utanför. I stort
sett blev det samma kommunikationsmönster som under våren; att deltagarna pratade mest med gruppledarna. Även om gruppledarna försökte vara så tysta som möjligt, var det ibland svårt att inte försöka få igång ett samtal.
Vid träff tre och fyra uteblev en av deltagarna utan att lämna återbud. Gruppledarna
tog då telefonkontakt med henne och fick båda gångerna höra att hon ville fortsätta i
gruppen och att hon skulle komma nästa gång. Vid den femte träffen uteblev två av
deltagarna utan att ha lämnat återbud. När en av gruppledarna ringde upp den ena
tjejen berättade hon att hon ville sluta i gruppen. Det blev då bara två gruppdeltagare kvar, och gruppen upphörde i förtid på grund av för få deltagare.
Reflektion
Det är inte helt ovanligt att personer med utvecklingsstörning och/eller autism har
svårigheter att passa tider. Därför borde projektmedarbetarna ha kunnat förutse att
inte alla deltagare skulle dyka upp vid alla grupptillfällen. Med tanke på detta borde
ett större deltagarantal från start ha varit ett kriterium för att starta gruppen. På så
sätt hade det varit mindre sårbart när någon eller några gruppdeltagare uteblev från
grupptillfällen.
85
Beskrivning av konversationsgrupp på daglig verksamhet
En av projektets planerade aktiviteter var att genomföra gruppverksamheter för personer med kommunikationssvårigheter. Konversationsgruppen för personer med utvecklingsstörning och/eller autism fick avslutas i förtid. Detta berodde dels på att
det var svårt att hitta tillräckligt många deltagare och dels på att de som var intresserade hade svårt att passa tider och därför inte alltid dök upp. TeKo:s medarbetare
önskade få ytterligare erfarenhet av att leda samtalsgrupp och vände sig därför till
personalen på en daglig verksamhet med förfrågan om de trodde att några av deras
deltagare var intresserade av att vara med i en samtalsgrupp. Efter klartecken från
personalen på den dagliga verksamheten fick deltagarna där ett erbjudande om att
delta i en samtalsgrupp under hösten 2008. Planen var att det skulle bli en grupp på
sex till åtta personer som skulle träffas på arbetsplatsen en timme per vecka och
samtala om olika ämnen som deltagarna ville diskutera. Syftet med samtalsgruppen
för deltagarna var att de skulle få möjlighet att utveckla sina samtalsfärdigheter. De
skulle uppmärksammas på viktiga moment i ett bra samtal som turtagning, hålla sig
till ämnet, ge återkoppling, reparera samtalssammanbrott och inte minst lyssna.
Det visade sig att det var många som ville vara med och personalen på den dagliga
verksamheten förordade att alla som anmält sig skulle få vara med och så blev det.
På de åtta träffarna varierade deltagarantalet mellan sju och tio personer och två logopeder fungerade varje gång som samtalsledare. Deltagarna var på olika kognitiv
nivå. Deras språkliga förmågor varierade stort. Några var mycket pratsamma och
några var mestadels tysta men verkade lyssna. Några var mycket svårförståeliga på
grund av svårigheter att hålla en röd tråd och ta lyssnarens perspektiv medan andra
hade uttalssvårigheter. Överlag var deltagarna mycket toleranta mot olika ”talavvikelser” och när de tyckte att samtalsledarna inte verkade förstå så ”tolkade” de gärna.
Vid träffarna användes tidshjälpmedel för att deltagarna skulle kunna se hur lång
stund som var kvar av mötestiden. Deltagarna hade vid första tillfället svårt att
komma på ämnen de ville diskutera. Vid de resterande tillfällena gav samtalsledarna
ett antal förslag som deltagarna fick välja bland. När några förslag på ämnen gavs
kom deltagarna även själva på några. Exempel på ämnen som diskuterades var: djur
och framförallt hundar; jul-, nyårs- och födelsedagsfirande; kvinnogöra och mansgöra; godis och andra hälsorisker; samt motion. Ledarna försökte hålla sig passiva i
diskussionerna men försiktigt uppmärksamma deltagarna när de avvek från vedertagna samtalsregler. Vid sjunde träffen tillfrågades deltagarna vad de tyckte var viktigt att tänka på för att vara en bra deltagare i en samtalsgrupp. De beskrev att det
var viktigt att vara koncentrerad, att inte avbryta, att vänta på sin tur, att räcka upp
handen när man vill säga något, att inte ha distraherande saker framför sig och att
inte göra andra saker under grupptillfällena.
Vid en informell utvärdering i samband med sista grupptillfället framkom att deltagarna var nöjda med gruppen. De flesta av deltagarna skulle vilja fortsätta i gruppen.
86
Reflektion
Projektmedarbetarna anser att ett bra arbetssätt för att utveckla kommunikationen
hos personer med kommunikationssvårigheter, är att ge dem möjlighet att kommunicera i grupp med jämlika samtalspartners.
87
Beskrivning av GAKK-grupp
(GAKK = Grafisk Alternativ Kompletterande Kommunikation)
Bland personal på vuxenhabiliteringen som arbetar med klienter som har stora rörelsehinder och omfattande kommunikationssvårigheter, hade det sedan många år
tillbaka funnits funderingar kring hur man kunde ge de klienterna möjlighet att träffas för att kommunicera med varandra. Med detta som bakgrund genomförde projektets samtliga medarbetare tillsammans med två habiliteringsassistenter på vuxenhabiliteringen en kommunikationsgrupp sommaren 2007. Deltagare var fem
GAKK-användare, varav en (K11) hänvisats till projektet. Ingen av deltagarna talade, men alla hade någon form av ja- och nejsignal. Syftet med gruppen var, förutom
att deltagarna skulle ges möjlighet att träffa andra med liknande kommunikationssätt, också att öka projektmedarbetarnas kunskap om GAKK-kommunikation och få
möjlighet att använda GAKK i praktiken. Ett annat syfte var att öka intresset för
GAKK hos klienternas personal.
Klienterna som deltog i gruppen hade i olika grad erfarenhet av Bliss och/eller Pictogram. Gruppen träffades under sammanlagt fem dagar. Fyra av dagarna träffades
man i vuxenhabiliteringens lokaler och en dag besöktes Segerstads naturområde, ett
naturområde anpassat för personer med funktionsnedsättning. Dagarnas innehåll
planerades utifrån att deltagarna hade behov av regelbundna lägesändringar. Fokus
låg hela tiden på kommunikation. Förutom deltagarnas egna kommunikationshjälpmedel användes situationskartor och bilder tillverkade utifrån planerade samtalsområden. Även samtalsapparater med ett meddelande användes. All medföljande personal erbjöds en kort information om TeKo-projektet, AKK och framförallt
GAKK. I samband med sista grupptillfället fick klienterna göra en utvärdering med
hjälp av samtalsmatta där två sjukgymnaster som ej deltagit i gruppverksamheten
fungerade som samtalsledare. Klienternas medföljande personal gjorde också en utvärdering. Det samlade intrycket av GAKK-gruppen var att den varit mycket lyckad. Deltagarna tyckte bäst om att få träffa andra GAKK-användare, att samtala med
varandra och ha musikstund. Att göra collage, göra saker utan sin assistent och åka
på utflykt fick lägst betyg. De personliga assistenterna fick bland annat fylla i en
VA-skala för att uppge om de blivit mera intresserade av GAKK. Medelvärdet av
14 assistenters svar blev 75 av 100, där 0 stod för inte alls och 100 för definitivt.
Syftena med GAKK-gruppen uppfylldes.
Utifrån de erfarenheter projektets medarbetare fick när gruppverksamheten pågick,
fanns funderingar kring en fortsättning för att ge deltagarna möjlighet att utveckla
sin kommunikation och AKK-användning. För att ge deltagarna möjlighet till detta,
behövdes en ökad fokusering på kommunikation. Gruppen fortsatte under våren
2008 med syftet att gruppens deltagare skulle få möjlighet att utveckla sin kommunikation. Samma fem GAKK-användare som deltog i gruppen sommaren 2007, deltog i gruppen våren 2008. Förutom K11 hade även K26 hänvisats till projektet när
gruppen startade. Huvudledare för gruppen var en logoped och en arbetsterapeut
från TeKo, och hjälpledare var samma två habiliteringsassistenter som varit med i
sommargruppen. Gruppen träffades vid nio tillfällen i habiliteringens lokaler och
träffarna låg med två veckors mellanrum. Varje tillfälle varade en och en halv timme.
Under första delen av träffarna satt deltagarna samlade runt ett bord och samtalade
med hjälp av situationskartor kring ämnen som de själva hade valt med hjälp av
88
samtalsmatta. Ämnen som togs upp var till exempel kompisar, bakning, musik och
semesterminnen. Situationskartorna hade tillverkats inför varje träff av logopeden
och arbetsterapeuten, och innehöll i huvudsak Bliss-symboler eller pictobilder. Vanligtvis har AKK-användare inte fått lära sig att ställa frågor som visar intresse för
andra (Heister Trygg, 2002, 2009). Istället har de lärt sig sitt AKK genom att svara
på frågor om sig själva. Detta har gjort att de oftast pratar om sig själva, vilket lätt
uppfattas som negativt och självupptaget. Därför låg fokus under våren på att deltagarna skulle träna sig på att ställa frågor till de andra deltagarna. Till sin hjälp hade
de enmeddelandeapparater, för att påkalla uppmärksamhet. En del av deltagarna
hade inte fungerande styrsätt för att kunna peka på situationskartorna, vilket begränsade deras möjligheter att ställa frågor och svara på frågor. Under andra delen av
träffarna tillgodosågs deltagarnas behov av lägesändring. Under tiden som deltagarna fick sträcka ut sig förekom det samtidigt någon aktivitet som var kopplat till dagens samtalsämne, till exempel högläsning eller filmvisning.
Vid sista tillfället fick deltagarna utvärdera vårens grupptillfällen med hjälp av samtalsmatta. Det framkom då att deltagarna upplevt träffarna väldigt olika. Några tyckte att det varit roligt, och andra tyckte att det varit tråkigt. Fyra av deltagarna skulle
vilja fortsätta i gruppen, medan en ville sluta. Flera av deltagarna hade förslag på
förändringar om gruppen skulle fortsätta. Syftet med gruppen uppnåddes, även om
gruppledarna ansåg att en fortsättning skulle kunna utveckla deltagarnas kommunikation ytterligare.
En fortsättning på GAKK-gruppen, med nytt syfte, ägde rum under hösten 2008.
Syftet var att prova att använda videoinspelningar som underlag för bedömning av
en persons kommunikativa kompetens. Fyra av de fem tidigare deltagarna fortsatte i
gruppen och ledarna var de samma som under våren. Gruppen träffades varannan
vecka vid sex tillfällen à två timmar. Första delen av tiden fick deltagarna samtala
två och två om aktuellt samtalsämne med hjälp av situationskartor. Därefter tillgodosågs deltagarnas behov av lägesändring. Sista delen av tiden samlades alla deltagare för att prata med varandra. Fokus låg dels på att ställa frågor till varandra och
dels på att berätta saker för övriga deltagare. Som uppmärksamhetssignal användes
enmeddelandeapparater. Två av deltagarna i gruppen hade välfungerande laserpeklampor, och under hösten fick även de två andra deltagarna tillgång till nya lampor.
Den ena deltagaren som fått ny lampa klarade lättare av att peka på situationskartorna och blev därmed mer delaktig i samtalen. Den andre deltagaren som fått ny
lampa hade svårt med huvudkontroll och behövde därför träna på att använda lampan som styrsätt.
Det var bra att använda videoinspelningar som underlag för bedömning eftersom det
är svårt att hinna med att se allt som händer direkt under samtalet. Genom att filma
deltagarna när de samtalade två och två och även när de samtalade i grupp kunde
man bland annat jämföra hur samspelet fungerade i olika kommunikationssituationer och hur deltagarna klarade att koncentrera sig beroende på antalet samtalspartners.
Reflektion
GAKK-gruppen har krävt mycket resurser, i form av tid och personal från vuxenhabiliteringen. Projektmedarbetarna hade inte klarat att leda gruppen utan de två habiliteringsassistenter som fungerat som hjälpledare. Den personliga kännedom som
habiliteringsassistenterna haft om gruppdeltagarna har varit mycket värdefull och
89
kommit till stor nytta framför allt när det gäller lägesändringar. Förutom att sex respektive fyra personal från vuxenhabiliteringen har deltagit vid grupptillfällena, har
det gått åt mycket tid till förberedelser. Tre av de fem deltagarna hade tillgång till
kommunikationshjälpmedel för att kunna uttrycka sig när GAKK-gruppen startade,
men hjälpmedlen användes inte alltid. Två av deltagarna saknade helt hjälpmedel
för kommunikation. Om alla deltagare hade haft tillgång till ett personligt grafiskt
AKK-sätt, hade arbetsterapeuten och logopeden inte behövt tillverka situationskartor inför varje grupptillfälle. Tid har även gått åt till att förskriva laserpeklampor
och anpassa fästanordningar till dessa, till de deltagare som inte haft tillgång till
välfungerande sådana.
Varje deltagare har haft med sig en eller två personliga assistenter under grupptillfällena. De personliga assistenterna har ansvarat för sin brukares omvårdnad i samband med grupptillfällena. Under de första terminerna fungerade gruppledarna som
tolkar åt deltagarna i samtalen, medan assistenterna hade en mer tillbakadragen roll.
De fanns hela tiden till hands ifall det behövdes mer bakgrundsinformation för att
deltagaren skulle få fram sitt budskap i samtalet. De senaste terminerna har assistenterna fått ta ett större ansvar för att tolka sina brukare i samtalet. Deltagarna har behövt hjälp att starta och upprätthålla en konversation och till en början kunde gruppledarna ge olika förslag av typen ”Vill du fråga X vad han tycker om för musik?”,
samtidigt som de själva pekade på aktuella symboler på situationskartan. De sista
terminerna har de personliga assistenterna alltmer fått ge denna typ av hjälp. Förhoppningsvis kommer assistenternas kunskap, om hur man är en bra tolk i ett samtal och hur man kan ge samtalsstrategier åt sin brukare, klienterna till godo även i
samtal på hemmaplan.
Enligt Heister Trygg (2002) är samtalsträningens långsiktiga mål att uppnå optimal
konversationsförmåga, optimalt språkanvändande, optimalt deltagande i socialt liv,
optimal kommunikativ kompetens samt optimalt uppfyllande av kommunikativa
behov. När det gäller GAKK-gruppen på vuxenhabiliteringen har mycket tid fått
ägnats åt att lära deltagarna att rikta sin kommunikation genom att vända sig till den
man kommunicerar med, att hitta adekvata symboler på kommunikationskartan, att
använda sina hjälpmedel på ett optimalt sätt, att hitta strategier hur man tar ordet
och att vänta in yttrande från någon annan. Det återstår mycket innan deltagarna nått
de långsiktiga målen. Gruppledarna har ändå kunnat se framsteg i deltagarnas
kommunikation, även om de varit små. GAKK-gruppen fyller en viktig funktion
för att deltagarna ska ges möjlighet att kommunicera med jämlika samtalspartners
och på så sätt fortsätta utveckla sin kommunikation. Möjligheten för GAKKanvändare att träffas och kommunicera med varandra är begränsad i Värmland eftersom dessa personer är spridda runt om i länet. Tre av deltagarna i gruppen har
haft 10 mils resväg, enkel resa. Våren 2009 ingick GAKK-grupp som en del i vuxenhabiliteringens ordinarie utbud av grupp- och kursverksamhet. Förhoppningsvis
kommer det vara så även i framtiden.
90
Terminologi, förkortningar och begrepp
Terminologi inom kommunikations- och AKK-området
AKK – Alternativ Kompletterande Kommunikation
AKK-användare – person som använder AKK
Bilddagbok – dagbok med bilder att användas av en person som behöver bilder
som språkförståelse- och/eller minnesstöd.
Bliss – Bliss-symboler är abstrakta men logiskt uppbyggda symboler. Med Bliss
finns möjlighet att bygga upp ett språk med grammatik och möjlighet att uttrycka
sig i flerordssatser. Bliss-systemet skapades av Charles Bliss 1965.
Blisskarta/-tavla – en uppsättning av individuella Bliss-symboler för kommunikation att användas generellt. Det finns även en standardtavla med en uppsättning av
färdiga Bliss-symboler ur ett centralt ordförråd.
Bokstavstavla – ett rutfält med bokstäver som kan vara i alfabetisk eller QWERTY-följd (tangentbordsordning), eller så placeras de mest frekventa bokstäverna
högst uppe i vänstra hörnet.
GAKK – Grafisk Alternativ Kompletterande Kommunikation
GAKK-användare – person som använder GAKK för att kommunicera
Högteknologiskt (AKK-sätt eller kommunikationshjälpmedel) – baseras på
elektronik och datorteknik
Kommunikationsbok/-pärm – en bok/pärm som vanligtvis innehåller symbol/bilduppsättningar inom olika områden (till exempel aktiviteter, maträtter, personer
med mera)
Kommunikationskarta/-tavla – en uppsättning av individuella symboler/bilder för
kommunikation att användas generellt
Kommunikationspass/introduktionskort – ett dokument som innehåller information om en persons kommunikation och eventuella AKK-sätt
Laserpeklampa – ett hjälpmedel för att kunna peka som består av en lampa med laserljus. Används av personer som saknar motorisk förmåga för att kunna peka med
hjälp av kroppen.
Lågteknologiskt (AKK-sätt eller kommunikationshjälpmedel) – karaktäriseras
av att vara enkelt utformade och inte innehålla elektronik
PCS – Picture Communication Symbols, skapades av Mayer-Johnson 1995. Symboler som är avsedda att användas av personer som uttrycker sig på enkel språklig
nivå med enstaka ord eller i enkla meningar.
91
PECS – the Picture Exchange Communication System, skapat av Frost och Bondy
2002. Metod för att stödja inlärning av riktad kommunikation.
Pictogram – svartvita bilder som är starkt stiliserade där endast viktiga, informationsbärande detaljer finns med. Picogramsystemet skapades av Subhas Maharaj
1980.
Pärmen ”Att få vara den man är” – ett hjälpmedel för att på ett strukturerat sätt
bygga upp en informationsbank om en person som har svårigheter att berätta om sig
själv, sina livsminnen, erfarenheter och önskemål. Pärmen är framtagen av logoped
Angeline Ljungkvist och arbetsterapeut Britt-Marie Hallberg, Örebro läns landsting.
Reda ut-häfte – med hjälp av ett reda ut-häfte, som innehåller symboler inom olika
områden (personer, platser, saker, aktiviteter med mera) kan omgivningen på ett
välstrukturerat sätt ställa frågor, så att kommunikationen med personer som har
kommunikationssvårigheter underlättas.
Röstförstärkare – en apparat bestående av mikrofon och förstärkare avsedd som
hjälpmedel för personer med svag röst.
Samtalsapparat – ett hjälpmedel som med digitalt eller syntetiskt tal läser upp färdiga meddelanden
Samtalsmatta – en visuell och bildbaserad metod som gör att människor med
kommunikationssvårigheter kan kommunicera på ett effektivare sätt utvecklad av
Murphy 1998. Metoden går ut på att man använder tre olika typer av bildsymboler
(samtalsämnen, frågeställningar och visuell skala) samt en enkel dörrmatta att fästa
de olika bilderna på.
Scanning (avsökning) – användaren sätter i rörelse eller följer den markering, ljussignal eller ljudsignal och gör sitt val vid önskat meddelande eller önskad funktion.
Situationskarta/-tavla – en uppsättning av individuella symboler/bilder för kommunikation att användas i en specifik situation
TAKK – Tecken som AKK
Yttre kontakter (manöverkontakter) – Manöverkontakter kan vara ett alternativ
när man inte klarar att styra datorn med tangentbord eller mus. Två manöverkontakter kan till exempel ersätta mellanslag- och entertangent.
Ögonstyrning – styrsätt till dator (istället för mus) som kan vara en möjlighet
för personer med omfattande rörelsehinder. Kameror registrerar användarens blickriktning, varefter den punkt användaren tittar på aktiveras.
Förkortningar och begrepp
ArAKK – Arbetsgrupp AKK. Samverkansgrupp kring klienter med kommunikationssvårigheter där representanter från hjälpmedelsservice, vuxenhabiliteringen och
logopedenheten (Landstinget i Värmland) ingår.
92
BUH – Barn- och Ungdomshabiliteringen, Landstinget i Värmland.
GAS – Goal Attainment Scaling, på svenska måluppfyllelseskala
Habiliteringsplan – Alla klienter som har pågående insats på vuxenhabiliteringen
ska ha en habiliteringsplan. Habiliteringsplanen skall tydliggöra överenskommelsen
mellan vuxenhabiliteringen och den enskilde vad gäller mål och genomförande av
habiliteringsinsatserna.
HMS – hjälpmedelsservice (Landstinget i Värmland), länsövergripande funktion för
vuxna personer i Värmland med ansvar för komplicerade hjälpmedel såsom eldrivna
rullstolar och kommunikationshjälpmedel.
Individuellt team – runt varje aktuell klient på vuxenhabiliteringen bildas ett individuellt team bestående av en eller flera professioner utifrån klientens behov.
”Nätverk kring AKK” – ett arbetssätt som kan användas då man möter klienter
med kommunikationssvårigheter som är i behov av AKK och där insatserna i huvudsak ska riktas till omgivningen. Arbetssättet innebär utbildning till omgivningen,
kartläggning av klientens kommunikationsförmåga, planering av insatser och fyra
nätverksträffar där arbetet med insatserna sker. Varje nätverksomgång samlas omgivningar till tre eller fyra klienter.
TeKo – Team Kommunikation, vuxenhabiliteringen i Värmland. Ett kommunikationsteam som bedrivits i projektform under åren 2006-2009.
93
Författarnas tack
Tack till Micaela Sundin och Gunnar Lönngren som har tagit sig tid att läsa ett urval
av fallbeskrivningarna. Era synpunkter och reflektioner har varit till stor nytta för
oss.
94
Referenser
Andén, G. & Hellbom, A. (1985). Naturliga reaktioner och signaler –
kommunikation för gravt förståndshandikappade. Stockholm: Handikappinstitutet.
Baron, K., Kielhofner, G., Goldhammer, V. & Wolenski, J. (1998). Min Mening.
Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
Brodin, J. & Thurfjell, F. (1995). Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning. Institutionen för specialpedagogik, Lärarhögskolan,
Stockholm.
Danung, S. & Åberg, K. (2001). Grepp om tiden. Trollhättan: Trollreda resurscenter.
Heister Trygg, B. & Andersson, I. (2009). Alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) i teori och praktik. Vällingby: Hjälpmedelsinstitutet. Malmö: SÖK,
Södra regionens Kommunikationscentrum.
Heister Trygg, B. (2002). Kommunikation i grupp – för barn och ungdomar med
talhandikapp. Vällingby: Hjälpmedelsinstitutet.
”Jag vill ha blå läsk” att stimulera och lära ut spontan bildkommunikation vid autism. (2004). Stockholm: RFA och RFA Utbildningscenter Autism. Film.
Nordström Turner, I., Ribba, I., & Stridh, G. (2000). Från sak till bild. Umeå: SIH
Läromedel.
Winlund, G. (2004). Se mig! Hör mig! Förstå mig! Stockholm: Stiftelsen ala.
Zachrisson, G., Rydeman, B. & Björck-Åkesson, E. (2002). Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK). Vällingby:
Hjälpmedelsinstitutet.
95