Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Republiken Kongo 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Sedan 1990-talet har Republiken Kongo präglats av oroligheter och strider
mellan regeringen och den beväpnade oppositionen. Situationen i landet har
stabiliserats och säkerhetsläget har förbättrats ytterligare under året. Trots vissa
framsteg under 2007 förekommer alltjämt allvarliga kränkningar av de
mänskliga rättigheterna.
Korruptionen är utbredd. Statligt anställda är underbetalda och kränkningar av
mänskliga rättigheter sker i samband med tjänsteutövning. Rättssystemet och
säkerhetssektorn är korrupta, underfinansierade och överbelastade.
Straffriheten är fortsatt utbredd. Fängelseförhållandena är svåra, många sitter
fängslade långa perioder utan domstolsprocess.
Makten är koncentrerad till presidenten och oppositionen har begränsade
möjligheter att verka. Omdiskuterade parlamentsval hölls sommaren 2007,
men någon ny regering bildades inte förrän i december. Regeringen
kontrollerar i stor utsträckning etermedia, och pressfriheten inskränks ibland.
Våld mot och diskriminering av kvinnor förekommer. Etnisk diskriminering av
ursprungsbefolkningen har fått ökad uppmärksamhet under året.
Oljeindustrin genererar stora inkomster till landet, men rikedomarna kommer
inte folket till del. En stor del av befolkningen lever i svår fattigdom.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
2
Republiken Kongo har ratificerat följande centrala konventioner vad gäller de
mänskliga rättigheterna:
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR),
samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Kongo har inte
ratificerat det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
(ICESCR).
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
(CERD).
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW), men inte det fakultativa protokollet om enskild klagorätt.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT), men inte det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr.
Konventionen om barnets rättigheter (CRC), men inte de båda
tillhörande protokollen om barn i väpnad konflikt och om handel med
barn, barnprostitution och barnpornografi.
Konventionen om funktionshindrade personers rättigheter. Den har
däremot inte ratificerats.
Flyktingkonventionen, samt det tillhörande protokollet från 1967.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
Landet uppfyller inte rapporteringsskyldigheten till
konventionskommittéerna.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inbördeskriget på 1990-talet innebar grova brott de mänskliga rättigheterna.
Såväl regeringstrupper som milis gjorde sig skyldiga till utomrättsliga eller
summariska avrättningar, våldtäkter och misshandel. Trots en fredlig
utveckling de senaste åren förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga
rättigheter i Republiken Kongo.
Författningen förbjuder såväl tortyr som slaveri. Rapporter gör dock gällande
att tortyr i olika former förekommer. Det finns uppgifter om att både
säkerhetsstyrkor och polisstyrkor utsätter misstänkta brottslingar för våld, hot
och tortyr under förhör.
Fängelseförhållandena i Kongo är undermåliga med allvarliga brister vad gäller
hygien, mathållning och sjukvård. Häktade och dömda vistas ibland i samma
lokaler. Man särskiljer inte heller alltid kvinnor från män och ungdomar från
3
vuxna. Misshandel, hot och utpressning förekommer. Förhållandena är något
bättre i fängelserna i de största städerna Brazzaville och Pointe Noire.
Internationella organisationer och lokala frivilligorganisationer tillåts besöka
landets fängelser.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är inte förbjudet enligt lag, men ett moratorium råder sedan slutet
av 1970-talet. Kongo stödde inte resolutionen om ett moratorium av
dödsstraffet som antogs i FN:s generalförsamling hösten 2007.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Olaga frihetsberövanden utförda av säkerhetsstyrkorna förekommer. Längre
häktningstider än vad som är föreskrivet i lag är vanligt. Rapporter gör gällande
att människor hålls frihetsberövade utan att ställas inför rätta.
Säkerhetsstyrkorna uppges ta emot mutor, samt stjäla och utöva utpressning
mot delar av civilbefolkningen.
Det finns inga reserestriktioner vare sig det gäller inrikes eller utrikes resor.
Säkerhetsläget och därmed rörelsefriheten har under senare tid förbättrats i den
konfliktdrabbade Poolregionen.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är korrupt, ineffektivt och underdimensionerat. Det råder brist
på utbildade jurister och domare. Regeringen utövar påtryckningar på
domstolarna. Oppositionella har dömts till stränga fängelsestraff, medan
straffriheten är utbredd för regimtrogna.
Rättsväsendet präglas sedan kolonialtiden av det franska systemet. Traditionell
sedvanerätt styr dock fortfarande i tvister som gäller till exempel familj,
egendom och arv. I Kongo finns lokala domstolar, appellationsdomstolar,
Högsta domstolen samt en författningsdomstol. De två sistnämnda skapades i
samband med antagandet av en ny konstitution år 2002. Presidenten har
betydande makt över utnämningen av domare till författningsdomstolen.
Parallellt finns militärdomstolar som hanterar brott begångna av militärer eller
poliser.
Det händer att människor tar lagen i egna händer, exempelvis då tjuvar
ertappas på bar gärning.
4
En kommission för mänskliga rättigheter, Commission Nationale des Droits de
l’Homme (CNDH), etablerades i augusti 2005 för att övervaka regeringens
åtaganden inom området. Kommissionen fungerar dock inte i praktiken.
7. Straffrihet
Avsaknaden av ett effektivt och välfungerande rättssystem innebär i praktiken
en utbredd straffrihet, särskilt eftersom presidenten själv utnämner domare och
korruption är vanligt förekommande. I slutet av 1999 utfärdades en generell
amnesti för övergrepp begångna i samband med inbördeskrigen under 1990talet. I det fredsavtal som slöts i början av 2003 finns klausuler om straffrihet
för de övergrepp som regerings- och rebellstyrkorna gjort sig skyldiga till.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrandefrihet är grundlagsfäst, men respekteras inte fullt ut av statsmakten.
Det finns rapporter om hot och påtryckningar mot journalister. Låg
utbildningsnivå bland journalisterna i kombination med låga löner gör att kåren
är mottaglig för mutor. Det finns inga statsägda tidningar men flera av
tidningarna anses vara nära allierade med regeringen. Viss regimkritik
förekommer i pressen. En pressombudsman enligt svensk modell inrättades i
december år 2005. Etermedia har störst spridning och regeringen har fortsatt
monopol.
Föreningsfriheten är också grundlagsfäst och respekteras som regel. Alla
grupper och föreningar måste registrera sig hos ministeriet för territoriell
administration.
Religionsfriheten är grundlagsfäst och respekteras överlag.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
President Sassou-Nguesso kom till makten genom en militärkupp 1997 och
valdes till president i omstridda val 2002. Regeringspartiet Parti Congolais du
Travail (PCT) har tillsammans med allierade partier majoriteten av platserna i
parlamentet.
Makten är koncentrerad till presidenten. Presidentämbetets mandat förlängdes
2002 från fem till sju år och ger möjlighet till omval en gång. Presidenten är
tillika regeringschef och kan självständigt tillsätta och avsätta ministrar i
regeringen samt utse alla högre tjänstemän inom statsförvaltningen och
militären. Presidenten utnämner personer i nyckelpositioner både regionalt och
lokalt. Nationalförsamlingen kan inte avsätta presidenten.
5
Parlamentsval hölls sommaren 2007, men någon ny regering bildades inte
förrän i december. Valen kritiserades av nationella och internationella
observatörer. Valdeltagande var lågt, delvis beroende på logistiska svårigheter.
Av den nya regeringens 38 ministrar är fem kvinnor. Kvinnorna är
underrepresenterade i parlamentet. Det finns ingen organiserad och
sammanhållen opposition i landet. Den svaga oppositionen i parlamentet
uttalar sig ofta med anledning av situationen rörande de mänskliga
rättigheterna.
Författningen förbjuder att politiska partier grundas på etnicitet, religion eller
geografisk region, men trots detta baseras de politiska partierna framförallt på
ovannämnda faktorer.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Landet har ratificerat sju av ILO:s (International Labour Organization) åtta
centrala konventioner:
- Förbud mot tvångsarbete (konventionerna nr 29 och nr 105).
- Förbud mot barnarbete (konventionerna nr 138 och nr 182).
- Icke-diskriminering i arbetslivet (konvention nr 111).
- Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konventionerna nr 87 och nr 98).
Kongo har inte ratificerat ILO-konventionen nr 100 rörande ickediskriminering i arbetslivet.
Rätten att bilda fackföreningar och förhandla kollektivt garanteras i
författningen och respekteras överlag. Lagen om arbetsrätt ger rätt till
semester, övertidkompensation och minimilön. Staten är den största
arbetsgivaren.
De medborgare som har en anställning har rätt till pension och vissa sociala
förmåner. Arbetslösheten är dock mycket hög och de flesta kongoleser står
utanför den formella arbetsmarknaden och ekonomin. Den informella sektorn
sysselsätter många människor. Självförsörjande jordbruk och byteshandel är
centrala för människors överlevnad.
Tvångsarbete är förbjudet enligt landets författning. Rapporter gör dock
gällande att det kan förekomma i praktiken. Inte minst gäller detta
pygméfolken som många gånger arbetar under slavliknande förhållanden.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
6
Landets hälso- och sjukvårdssystem är i mycket dåligt skick. Endast en mindre
del av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård. Sjukvården är
koncentrerad till de större städerna. Allvarliga sjukdomar som malaria,
tuberkulos och hiv/aids är vanligt förekommande. Drygt fem procent av den
vuxna befolkningen är smittade av hiv.
Medellivslängden är drygt femtio år och barnadödligheten är hög.
12. Rätten till utbildning
Republiken Kongo har tidigare satsat relativt mycket på utbildning jämfört
med andra afrikanska länder. Drygt åttio procent av den vuxna befolkningen är
läskunniga. Utbildningssystemet slogs i spillror under 1990-talet och byggs
långsamt upp igen. Skolgång är obligatoriskt upp till sexton års ålder. Familjer
måste betala för skolmaterial samt skolavgifter för att finansiera lärarlöner.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Republiken Kongo är en av de största exportörerna av olja i Afrika och har en
god ekonomisk tillväxt. Landets rikedomar kommer dock inte befolkningen till
del. Kraftig kritik har framförts av bland annat IMF (International Monetary
Fund) för hur inkomsterna från oljeexporten hanteras. En stor del av
befolkningen lever i absolut fattigdom.
Vatten- och matbrist råder i vissa områden. Mycket av jordbruket förstördes
under 1990-talets konflikter och landets infrastruktur är undermålig.
Uppbyggnaden går långsamt och staten klarar inte av ge medborgarna social
service i tillräcklig utsträckning.
Republiken Kongo är placerat på 139:e plats av totalt 177 länder enligt
UNDP:s Human Development Index för 2007.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Författningen föreskriver jämlikhet mellan könen, men i praktiken
diskrimineras kvinnor på många områden. Kvinnor är underrepresenterade i
politiska sammanhang och i statsapparaten. Utbildningsnivån bland kvinnor är
lägre än bland män.
Familjerätten diskriminerar kvinnor och kvinnlig otrohet är brottsligt. Polygami
för män är tillåtet. Abort är förbjudet enligt lag. Sedvanan att den blivande
7
maken betalar hemgift till brudens familj hindrar i praktiken kvinnor från att ta
ut skilsmässa eftersom de ofta saknar möjlighet att återbetala summan. Änkor
saknar i praktiken arvsrätt, då ägodelar efter en avliden make i allmänhet tas
om hand av mannens släktingar.
Våld i hemmet mot kvinnor är utbrett men rapporteras sällan till
myndigheterna. Det finns ingen lagstiftning avseende hustrumisshandel.
Våldtäkt är förbjudet, men straffriheten för brottet är utbredd. Prostitution
förekommer trots att det är förbjudet. Kvinnlig könsstympning praktiseras och
utförs främst på invandrade kvinnor från Västafrika.
15. Barnets rättigheter
Gatubarn finns främst i huvudstaden och utsätts för trakasserier av polis och
säkerhetsstyrkor. Det förekommer också att gatubarnen tvingas till stöld och
prostitution.
Barnarbete är inte tillåtet enligt landets konstitution. Det förekommer dock i
praktiken, särskilt på landsbygden och i den informella sektorn i städerna.
Rättssystemet tar ingen särskild hänsyn till barn- och ungdomsbrottslingar.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Diskriminering på etnisk grund är förbjudet, men vanligt förekommande.
Ursprungsbefolkningen (pygméer) är socialt och ekonomiskt diskriminerade.
Kongolesiska frivilligorganisationer har under 2007 höjt kraven på
makthavarna att anta det lagförslag om skydd för ursprungsbefolkningen som
lades fram under 2006.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Det finns ingen lagstiftning som uttryckligen förbjuder homo- och bisexualitet
eller diskriminerar personer på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Traditionella värderingar gör dock att risken för diskriminering och social
stigmatisering är stor och homosexuella, bisexuella och transpersoner kan
sällan visa sin läggning öppet.
18 Flyktingars rättigheter
Republiken Kongo har anslutit sig till de internationella instrumenten som rör
flyktingars status och rätten till asyl, men saknar resurser för att hjälpa
flyktingarna. I praktiken sköts flyktingfrågor och program för återvändande
8
främst av FN:s flyktingorgan UNHCR. Flyktingarna i Republiken Kongo
kommer framför allt från Demokratiska Republiken Kongo, men också från
Rwanda och Angola.
I Kongo finns tusentals internflyktingar på grund av stridigheterna i
Poolprovinsen. Kongolesiska flyktingar finns dessutom i Gabon, Benin och i
Demokratiska republiken Kongo.
19. Funktionshindrades rättigheter
Lagen förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder, men den
faktiska efterlevnaden av lagen är bristfällig.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett antal oberoende organisationer för mänskliga rättigheter i landet
som tillåts verka, en av de största är Observatoire Congolais des Droits de
l'Homme (OCDH).
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sverige stödjer (via Sida) flera lokala organisationer i Kongo. Det sker
exempelvis genom Svenska Frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga
Rättigheter och Liv- och Fredsinstitutet, som har säte i Uppsala och ett
lokalkontor i Brazzaville. Liv- och fredsinstitutet stödjer bland andra OCDH
(L'Observatoire Congolais des Droits de l'Homme).
