Den helige Josemaría, Opus Deis grundare
Att lidelsefullt älska världen
Predikan hållen på Navarra universitetets campus den 8/10 1967
Ni har just lyssnat till den högtidliga läsningen av de
två texter ur den heliga Skrift som hör till Mässan den 21:a
söndagen efter pingst. Genom att lyssna till Guds Ord är ni
redan i den atmosfär i vilken jag vill placera mina ord: en
prästs ord, uttalade inför en stor familj av Guds barn i hans
heliga Kyrka. Det är ord som alltså vill vara övernaturliga
och förkunna Guds storhet och hans barmhärtighetsgärningar mot människorna. Ord som förbereder er för den
imponerande Eukaristi som vi idag firar på Navarras universitets campus.
Tänk ett ögonblick på vad jag nyss sagt. Vi firar den
heliga Eukaristin, det sakramentala offret av Herrens
kropp och blod, detta trons mysterium som sammanbinder kristendomens alla mysterier. Vi firar således den
mest heliga och betydelsefulla handling som vi människor,
genom Guds nåd, kan genomföra i detta liv. När vi tar del
av Herrens kropp och blod frigör vi oss på sätt och vis från
rummets och tidens band och förenar oss med Gud i himlen, där Kristus själv skall torka tårarna ur våra ögon, där
varken död, sorg eller klagan skall finnas mer, eftersom
den gamla världen skall vara borta.1
Denna trösterika och djupa sanning, som av teologerna kallas för Eukaristins eskatologiska betydelse, kan
emellertid missförstås. Det har också blivit missförstått
varje gång man försökt framställa det kristna livet som
något enbart andligt – spiritualistiskt, menar jag –, som
ett liv som bara är avsett för de rena, en släkt av ovanliga människor som inte befattar sig med denna världens
föraktliga ting eller på sin höjd tolererar dem eftersom de
av nödvändighet är knutna till anden så länge vi lever här
nere.
När man ser saker och ting på detta sätt blir kyrkans
byggnad den privilegierade ramen för det kristna livet, och
att vara kristen består då i att besöka kyrkan, att delta i
gudstjänster, att förankra sig i en kyrklig miljö, i ett slags
avskild värld, som utger sig för att vara himlens försal,
medan den vanliga världen går sin egen väg. Den kristna
läran och nådens liv skulle följaktligen bara liksom snudda
vid mänsklighetens historias jäktiga förlopp utan att någonsin riktigt möta den.
universitetsbiblioteket altartavlan; där borta finns maskinerna som bygger upp nya byggnader och över oss välver
sig Navarras himmel ...
Bekräftar inte denna uppräkning för er, på ett uttrycksfullt och oförglömligt sätt, att det vanliga livet är den
verkliga platsen för ert kristna liv? Mina barn, där människorna, era bröder, finns; där era förhoppningar, ert arbete,
era kära finns, där är platsen där ni skall möta Kristus varje
dag. Det är mitt bland jordens mest materiella ting som vi
skall helga oss genom att tjäna Gud och människorna.
“Tvivla inte på detta, mina barn:
varje slags flykt från den hederliga
dagliga verkligheten skulle för er, män
och kvinnor av världen, innebära att
handla mot Guds vilja.
Denna oktobermorgon, när vi nu förbereder oss för
att fira åminnelsen av Herrens påsk, förkastar vi rätt och
slätt denna förvrängda syn på kristendomen. Fundera en
stund över ramen för denna vår Eukaristi, för vår tacksägelse. Vi befinner oss i en alldeles speciell helgedom: man
skulle kunna säga att universitetets campus är skeppet och
Jag har alltid förkunnat det med den heliga Skriftens
ord: världen är inte ond, för den har kommit ut ur Guds
händer. Den är hans skapelse, och Gud såg den och såg att
den var god.2 Det är vi människor som med våra synder
och våra trolösheter har gjort den ond och ful. Tvivla inte
på detta, mina barn: varje slags flykt från den hederliga
dagliga verkligheten skulle för er, män och kvinnor av världen, innebära att handla mot Guds vilja.
Däremot bör ni nu förstå med en ny klarhet att Gud
kallar er till att tjäna honom i och utifrån de samhälleliga,
materiella, timliga uppgifter som utgör varje människas
liv. Det är i laboratoriet, i sjukhusets operationssal, i militärförläggningen, i universitetskatedern, i fabriken, i verkstaden, på åkern, i hemmet och i hela det oändliga verksamhetsfältet för det mänskliga arbetet som Gud väntar på
oss varje dag. Var så säkra: varje situation, om än aldrig så
alldaglig, gömmer i sig ett heligt, gudomligt något, och det
är vars och ens uppgift att upptäcka det.
Till de studenter och arbetare som samlades kring mig
på 30-talet brukade jag säga att de måste kunna materialisera det andliga livet. På detta sätt ville jag bevara dem
från den då som nu så vanliga frestelsen att leva ett slags
dubbelliv: å ena sidan, ett inre liv, ett liv tillsammans med
Gud, och å den andra, ett helt annat liv, skild från det första, familje- och yrkeslivet, det sociala livet, fullt av små
jordiska verkligheter.
Nej, mina barn! Det får inte finnas något dubbelliv. Vi
får inte vara ett slags schizofrenar, om vi vill vara kristna.
Det finns bara ett enda liv, gjort av kött och ande och det är
detta liv som till kropp och själ måste vara heligt och fullt
av Gud. Denne osynlige Gud hittar vi i de mest synliga och
materiella tingen.
Det finns inte någon annan väg, mina barn: antingen
lär vi oss att finna Herren i vardagen, eller så finner vi honom aldrig. Därför kan jag säga till er att vår tid behöver
återge till materien och till de skenbart mest banala situa-
1
2
“Där människorna, era bröder, finns;
där era förhoppningar, ert arbete, era
kära finns, där är platsen där ni skall
möta Kristus varje dag.
Jfr Upp 21:4.
Jfr 1 Mos 1:7ff.
tionerna deras ädla och ursprungliga betydelse, använda
dem för att tjäna Guds rike, förandliga dem och på så sätt
göra dem till ett medel och tillfälle till ett ständigt möte
med Jesus Kristus.
Det äkta kristna sinnelaget, som ju bekänner sig till
allt kötts uppståndelse, har självklart alltid rest sig mot
desinkarnationen, utan att vara rädd för att uppfattas som
materialism. Det är därför legitimt att tala om en kristen
materialism, som modigt sätter sig emot olika slags materialism som inte erkänner andens existens.
Vad är väl sakramenten – som de första kristna beskrev
som avtryck av Ordets inkarnation – om inte ett entydigt
uttryck för denna väg som Gud valt för att helga oss och
låta oss komma till himmelen? Ser ni inte att varje sakrament är ett uttryck för Guds kärlek, med all sin skapande
och frälsande kraft, som Gud ger oss genom att använda
sig av materien? Vad är väl denna Eukaristi, som vi strax
skall fira, annat än vår Frälsares vördnadsvärda kropp och
blod, som erbjuds oss genom denna världs anspråkslösa
material, vin och bröd, de naturliga elementen, odlade
av människorna, som det senaste ekumeniska konciliet
påminde oss om?3
Man förstår väl, mina barn, att Aposteln kunde skriva:
Allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud.4
Det handlar om en uppåtgående rörelse som den helige
Ande, som utgjutits i våra hjärtan, vill framkalla i världen:
från jorden ända till Herrens härlighet. För att det skulle
bli klart att även det skenbart mest prosaiska omfattas av
denna rörelse, skrev den helige Paulus också detta: Om ni
äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds
ära.5
Denna lära ur den heliga Skrift vilken, som ni vet, utgör
självaste kärnan i Opus Deis anda, bör leda er till att utföra
ert arbete med fullkomlighet, att älska Gud och människorna när ni lägger ner kärlek i vardagens små saker, och
på så sätt upptäcka detta gudomliga något som innesluts i
detaljerna. Vad bra passar väl inte dessa verser av poeten
från Kastilien här! Lugnt och sansat gå tillväga/ ty att
göra saker väl/ är mer värde än bara göra.6
“Var så säkra: varje situation, om än
aldrig så alldaglig, gömmer i sig ett
heligt, gudomligt något, och det är vars
och ens uppgift att upptäcka det.
Jag försäkrar er, mina barn, att när en kristen utför
vardagens mest obetydliga handlingar med kärlek, så fylls
de till överflöd med Guds storhet. Därför har jag gång på
gång betonat, med ett slags återkommande dunkande,
att den kristna kallelsen består i att göra episk dikt av
vardagsprosan. Himlen och jorden verkar förenas vid
horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan,
där de verkligen förenas, när ni på ett heligt sätt lever ert
vanliga liv…
Att leva ert vanliga liv på ett heligt sätt, har jag just
sagt. Med dessa ord syftar jag på en kristens hela görande
och låtande. Lämna därför åt sidan drömmar, falska idea3
4
5
6
Jfr Gaudium et Spes, nr. 38.
1 Kor 3:22-23.
1 Kor 10:31.
A. Machado, Poesías completas. CLXI.-Proverbios y cantares. XXIV.
Espasa-Calpe. Madrid, 1940. Originalet låter: “Despacito y buena
letra,/que el hacer las cosas bien/importa más que el hacerlas.”
liseringar, fantasier, det som jag brukar kalla bleckmystik•– om jag bara inte hade gift mig, om jag bara inte hade
detta yrke, om jag bara vore friskare, om jag bara vore ung,
om jag bara vore gammal! ... – och håll er däremot nyktert
till den mest materiella och omedelbara verkligheten där
ju Herren är: Se på mina händer och mina fötter, sade den
uppståndne Jesus, det är jag och ingen annan. Känn på
mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det
kan ni se att jag har.7
“Jag försäkrar er, mina barn, att
när en kristen utför vardagens mest
obetydliga handlingar med kärlek, så
fylls de till överflöd med Guds storhet.
Många aspekter av den världsliga omgivningen, där ni
ju rör er, upplyses av dessa sanningar. Tänk till exempel
på ert liv som samhällets medborgare. En människa som
vet att världen, och inte bara kyrkans byggnad, är platsen
där hon kan möta Kristus, älskar denna värld. Hon bemödar sig om en god allmän- och yrkesbildning och skaffar
sig så småningom, med full frihet, ett eget omdöme om
de problem som präglar hennes miljö. Följdaktligen fattar hon sina egna beslut, som är en kristens beslut och
härstammar därför även från en personlig reflektion, som
ödmjukt försöker uppfatta Guds vilja i livets små och stora
händelser.
Men aldrig någonsin tror eller säger denne kristne att
han nedstiger från templet till världen för att representera
Kyrkan och att hans lösningar är de katolska lösningarna
på dessa problem. Detta går inte an mina barn! Det skulle
vara klerikalism, officiell katolicism, eller vad ni än vill
kalla det. I vilket fall som helst är det att göra våld på
sakernas natur. Ni måste överallt sprida en äkta lekmannamentalitet, som leder till tre slutsatser:
att vara tillräckligt hederliga för att ta ansvar för de
egna besluten,
att vara tillräckligt kristna för att respektera trosfränderna som i åsiktsfrågor föreslår andra lösningar än den
som var och en av oss håller fast vid,
att vara tillräckligt katolska för att inte betjäna sig
av Kyrkan, vår Moder, och blanda in henne i mänskliga
gruppbildningar.
Det framgår tydligt att ni på detta område som på alla
övriga inte skulle kunna leva ett vanligt liv på ett heligt sätt
om ni inte åtnjöt all den frihet som både Kyrkan och er
värdighet som män och kvinnor som är skapade till Guds
avbild, tillerkänner er. Personlig frihet är väsentlig i det
kristna livet. Men glöm inte, mina barn, att jag alltid talar
om ansvarsfull frihet.
Tolka därför mina ord som vad de är: en uppmaning
att varje dag, och inte bara i nödfall, utöva era rättigheter,
och att storsint uppfylla era medborgerliga skyldigheter
– i det politiska livet, i näringslivet, i universitetslivet, i
yrkeslivet. En uppmaning att modigt ta ansvar för den
personliga självständighet som tillkommer er och för era
fria besluts alla konsekvenser. Denna kristna lekmanna*
7
På spanska “mística ojalatera”. Den helige Josemaría använder sig av en
ordlek som inte går att överföra till svenska: det spanska ordet – ojalá
– som översätts med orden “om jag bara” låter nästan som “hojalata”
(“h” uttalas inte på spanska), som betyder “bleck”. “Mística ojalatera”
låter därför som “bleckmystisk”, ”billig mystik”.
Luk 24:39.
mentalitet kommer att göra det möjligt för er att undvika
all slags intolerans och fanatism. Eller för att säga det på
ett mer positivt sätt: den kommer att göra det möjligt för
er att leva i fridfullt samförstånd med de övriga medborgarna och att främja sämjan i samhällets olika områden.
Jag vet att jag inte behöver påminna er om det som
jag under så många år har upprepat. Denna lära om medborgarfrihet, om samlevnad och om förståelse upptar en
mycket viktig plats i det budskap som Opus Dei sprider.
Måste jag än en gång framhäva att de män och kvinnor
som vill tjäna Jesus Kristus i Guds Verk helt enkelt är
medborgare absolut lika de övriga medborgarna som
anstränger sig för att leva sin kristna kallelse med äkta
ansvar, ända till de yttersta konsekvenserna?
“Himlen och jorden verkar förenas
vid horisonten, mina barn. Men
inte så: det är i era hjärtan, där de
verkligen förenas, när ni på ett heligt
sätt lever ert vanliga liv…
Ingenting skiljer mina barn från de övriga medborgarna. Däremot har de, förutom sin kristna tro, ingenting
gemensamt med ordensfolk. Jag älskar ordensfolket och
högaktar och beundrar deras klausurer, deras apostoliska verksamhet, deras avskildhet från världen – deras
contemptus mundi –, vilka är andra tecken på helighet i
Kyrkan. Men Herren har inte givit mig en ordenskallelse
och att önska mig en sådan vore opassande för mig. Ingen
myndighet i världen kan tvinga mig att bli ordensman, på
samma sätt som ingen myndighet kan tvinga mig att ingå
äktenskap. Jag är en sekularpräst: en Jesu Kristi präst som
älskar världen lidelsefullt.
De som tillsammans med mig, en stackars syndare,
har följt Jesus Kristus är: några få procent präster, som
tidigare – när de var lekmän – utövade ett yrke eller hantverk; ett stort antal sekularpräster tillhörande många stift
runt om i världen, som på detta sätt bekräftar sin lydnad
till sina respektive biskopar samt sin kärlek till och verkningskraften av deras arbete för stiftet, präster som alltid
öppnar sin famn och sträcker sina armar som ett kors så
att alla själar får plats i deras hjärtan och som lever, som
jag, mitt på gatan, i världen, som de älskar; dessutom en
stor mängd män och kvinnor, från olika länder, från olika
språk, från olika folkgrupper, som lever av sitt yrkesarbete.
De flesta av dem är gifta, många andra ogifta. Tillsammans
med de övriga medborgarna medverkar de i den viktiga
uppgiften att göra det timliga samhället mänskligare och
rättvisare. Jag upprepar: de finns mitt i den dagliga mödans ädla strid, med personligt ansvar, och genomlever
framgångar och misslyckanden sida vid sida med de övriga
människorna. De försöker uppfylla sina plikter och utöva
sina samhälls- och medborgerliga rättigheter. Och de gör
allt detta på ett naturligt sätt, som vilken medveten kristen
som helst, utan att känna sig speciellt utvalda, förenade
med sina arbetskollegor, medan de anstränger sig för att
upptäcka den gudomliga strålglans som glittrar i de mest
vardagliga tingen.
Även de verksamheter som Opus Dei – som institution
– främjar har dessa särdrag som framhäver deras samhörighet med världen; de är inte kyrkliga verksamheter. De
representerar inte på något sätt Kyrkans hierarki. De vill
främja den mänskliga, kulturella, sociala utvecklingen.
De drivs av medborgare som försöker lysa upp dem med
Evangeliets ljus och värma dem med Kristi kärlek. Ett
konkret faktum kan förtydliga vad jag menar: Opus Dei
varken har eller kommer någonsin att få uppdraget att
leda stiftsseminarier, där de biskopar som den helige Ande
satt8 förbereder sina blivande präster.
Opus Dei främjar däremot i hela världen yrkes- och
lantbruksskolor, grund- och gymnasieskolor, universitet
och många andra mycket varierande verksamheter, eftersom dess apostoliska strävan är, som jag skrev för många
år sedan, ett hav utan stränder.
Men varför breda ut mig mer på den punkten, när er
egen närvaro är mer vältalande än ett utdraget tal? Ni,
Navarras universitets vänner, är en del av ett folk som
vet att det åligger dem att medverka i utvecklingen av det
samhälle de tillhör. Er hjärtliga uppmuntran, er bön, ert
offer och era bidrag har inte sin grund i katolsk konfessionalism. Genom er medverkan är ni ett tydligt vittnesbörd
på ett rättrådigt medborgarsamvete som bryr sig om det
allmännas timliga bästa. Ni vittnar om att ett universitet
kan födas från folkets energi och uppehållas av folket.
Än en gång vill jag vid detta tillfälle, tacka för det stöd
som vårt universitet får av min ädlaste stad Pamplona, av
den stora och kraftfulla regionen Navarra, av de vänner
som är spridda över Spaniens hela landskap samt – och
detta säger jag med särskild värme – av de icke-spanska,
och även icke-katolska och icke-kristna vänner, som har
förstått, och visar det i gärning, detta företags avsikt och
anda.
Tack vare dem alla är universitetet en allt mer levande
brännpunkt för medborgarfrihet, intellektuell utveckling,
yrkesiver och uppmuntran för universitetsväsendet. Ert
generösa offer ligger till grund för det allomfattande arbete som strävar efter vetenskapens tillväxt, den sociala
utvecklingen och trons pedagogiska förkunnelse.
Det som jag just pekat på har tydligt förståtts av Navarras folk som också erkänner att deras universitet är en
aktör som gynnar regionens ekonomi och ännu mer dess
sociala utveckling och som har gjort möjligt för många av
deras barn att få tillgång till akademiska yrken, vilket annars hade varit svårt och i vissa fall omöjligt. Förståelsen
av den roll som universitetet skulle spela i dess liv motiverade säkert det stöd som Navarra gav det från början,
ett stöd som från dag till dag utan tvivel kommer att vara
bredare och mer entusiastiskt.
“Ni skulle inte kunna leva ett vanligt
liv på ett heligt sätt om ni inte åtnjöt
all den frihet som både Kyrkan och
er värdighet som män och kvinnor
som är skapade till Guds avbild,
tillerkänner er. Personlig frihet är
väsentlig i det kristna livet.
Jag hoppas fortfarande, eftersom det ju är rättvist och
en verklighet i så många länder, att stunden kommer då
den spanska staten å sin sida bidrar till att lätta på bördorna av ett arbete som inte eftersöker någon egen fördel
utan tvärtom ägnar sig helt och hållet åt samhällets tjänst
och anstränger sig således för att arbeta på ett verksamt
sätt för nationens nutida och framtida välgång.
8
Jfr Apg 20:28.
Och nu, mina söner och döttrar, tillåt mig fästa uppmärksamheten på en annan aspekt av det vanliga livet,
som ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Jag tänker på
den mänskliga kärleken, på den rena kärleken mellan en
man och en kvinna, på förlovningen, på äktenskapet. En
gång till måste jag säga att denna heliga mänskliga kärlek
inte är något tillåtet, tolererat, vid sidan av andens verkliga
liv, såsom ju kunde antydas i de falska spiritualismer som
jag nämnde tidigare. I ord och skrift har jag de senaste
fyrtio åren förkunnat motsatsen och de som inte förstod
börjar nu äntligen förstå.
Den kärleken som leder till äktenskap och familj kan
även vara en gudomlig, underbar väg, en kallelse, ett sätt
att hänge sig helt åt vår Gud. Gör saker med fullkomlighet,
har jag påmint er om, lägg ner kärlek i dagens små händelser, upptäck, upprepar jag enträget, detta gudomliga
något som innesluts i detaljer. Hela denna lära lämpar sig
särskilt bra för det livsutrymme dit den mänskliga kärleken hör.
Ni vet det redan, lärare, studenter och alla ni som
ägnar ert dagliga bestyr åt Navarras universitet: jag har
anförtrott era kärleksband åt Jungfru Maria, den sköna
kärlekens moder. Och där borta har ni det kapell som vi
kärleksfullt byggt i campuset, så att hon kan ta emot era
böner och denna offergåva, denna underbara och rena
kärlek, som hon välsignar.
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige
Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?
Ni tillhör inte er själva.9 Hur många gånger kommer ni
inte att glatt svara jakande på Apostelns fråga inför den
heliga Jungfruns, den sköna kärlekens moders, staty! Ja,
det vet vi, och med din mäktiga hjälp, du Guds moder och
Jungfru, vill vi leva på detta sätt.
Den kontemplativa bönen kommer att välla fram inom
er varje gång ni mediterar över denna storslagna verklighet: något så materiellt som min kropp har utvalts av den
helige Ande för att fästa sin boning där..., jag tillhör inte
längre mig själv..., min kropp och min själ – hela mitt vara
– tillhör Gud... Och denna bön kommer att vara rik på
praktiska konsekvenser, som en följd av den viktiga slutsats som Aposteln själv drar: Ära då Gud med er kropp.10
“Denna kristna lekmannamentalitet
kommer att göra det möjligt för er
att undvika all slags intolerans och
fanatism. Eller för att säga det på
ett mer positivt sätt: den kommer
att göra det möjligt för er att leva i
fridfullt samförstånd med de övriga
medborgarna och att främja sämjan i
samhällets olika områden.
Å andra sidan kan ni inte vara ovetande om att endast
bland dem som i hela sitt djup förstår och värderar detta
som vi just betraktat angående den mänskliga kärleken,
kan denna andra obeskrivliga insikt uppstå, som Jesus
talade om11, som är en ren gåva från Gud och som driver
människan till att hänge kropp och själ åt Herren, att
9
1 Kor 6:19.
1 Kor 6:20.
11
Jfr Matt 19:11.
10
frambära åt honom sitt odelade hjärta, utan att göra det
genom en jordisk kärlek.
Jag måste sluta nu, mina barn. I början sade jag er att
mina ord ville förkunna något av Guds storhet och barmhärtighet. Jag tror att jag har gjort det, när jag talade till
er om att leva det vanliga livet på ett heligt sätt. Ett heligt
liv mitt i den världsliga verkligheten som inte gör väsen
av sig, som är enkelt, rättframt – är inte detta möjligen
det mest rörande uttrycket för de magnalia Dei12 i vår tid,
för dessa häpnadsväckande barmhärtighetsgärningar som
Gud alltid har utövat, och inte upphör att utöva, för att
frälsa världen?
“Kärleken som leder till äktenskap
och familj kan även vara en gudomlig,
underbar väg, en kallelse, ett sätt att
hänge sig helt åt vår Gud.
Jag ber er nu med psalmisten att ni förenar er med
min bön och mitt lov: magnificate Dominum mecum, et
extollamus nomen eius simul13, lova Herren med mig, låt
oss tillsammans ära hans namn. Med andra ord, mina
barn, låt oss leva av tro.
Låt oss ta på oss trons sköld, frälsningens hjälm och
det andens svärd som är Guds Ord. På detta sätt uppmanar Aposteln Paulus oss i brevet till dem i Efesus14, som för
en stund sedan förkunnades i liturgin.
Tro, en dygd som vi kristna är i så stort behov av,
speciellt under detta trons år som vår högst älskade helige
Fader, påven Paulus VI, har utlyst: utan tron saknas nämligen själva grunden för att kunna helga det vanliga livet.
En levande tro i denna stund, för vi närmar oss mysterium fidei15, den heliga Eukaristin. Vi skall ju delta i denna
Herrens påsk, som sammanfattar och förverkligar Guds
barmhärtighetsgärningar mot människan.
Tro, mina barn, för att bekänna att vår Återlösnings
verk16 kommer att förnyas på detta altare om en stund.
Tro, för att avsmaka trosbekännelsen och för att runt detta
altare och i denna församling erfara Kristi närvaro, som
gör oss till cor unum et anima una17, ett hjärta och en själ,
som förvandlar oss till en familj, till Kyrka, denna Kyrka
som är en, helig, katolsk, apostolisk och romersk, vilket för
oss är samma sak som universell.
Tro, slutligen, mina käraste döttrar och söner, för att
inför människorna bära vittnesbörd om ett helgat vanligt
liv och därigenom visa världen att allt detta inte är bara ceremonier och ord, utan en gudomlig verklighet, i Faderns
och Sonens och den helige Andes namn och i den heliga
Marias namn.
Utgiven i ”Conversaciones con Mons. Escriva de Balaguer”, Rialp
© 1968 by SCRIPTOR, S. A. (Madrid)
Opus Deis informationskontor på Internet
www.opusdei.org
12
Syr 18:4.
Ps 34:4.
14
Ef 6:11ff.
15
1 Tim 3:9.
16
Bön över offergåvorna, 9:e söndagen efter Pingst.
17
Apg 4:32.
13
