Fördjupning Cypern

1 (9)
Datum
2015-08-20
Fördjupning Cypern
Ön Cypern i östra Medelhavet är något mindre än Östergötland. Hela ön har
omkring 1,1 miljoner invånare. Fyra femtedelar är grekcyprioter, medan en
femtedel är turkcyprioter samt invandrare från Turkiet. Grekcyprioterna
talar grekiska och är grekisk-ortodoxa kristna, medan turkcyprioterna talar
turkiska och är sunnitiska muslimer. Båda folkgrupperna är dock ganska
sekulariserade.
Cypern har i modern tid varit koloniserat först av det Osmanska riket och
senare av Storbritannien. Under första hälften av 1900-talet började
missnöjet med det brittiska kolonialstyret att växa på ön. Grekcyprioterna
såg sig själva som en del av Grekland och förespråkade enosis, ett Cypern i
union med Grekland.
Under 1950-talet började grekcypriotiska gerillagrupper använda våld mot
det brittiska styret i form av attacker på polisposter, militärer och
regeringsbyggnader. Turkcyprioterna, som är i minoritet på Cypern,
motsatte sig enosis och stödda av Turkiet förespråkade de istället taksim, en
delning av Cypern i en grekcypriotisk zon och en turkcypriotisk zon. För att
skydda sina intressen i kampen mot grekcyprioter och britter formades även
turkcypriotiska gerillagrupper.
Det självständiga Cypern och dess konstitution
Under förhandlingar i London och Zürich 1959 växte ett förslag på lösning
fram och parterna enades om grunderna för det nya, självständiga Cypern.
Den 16:e augusti 1960 blev landet formellt självständigt från Storbritannien
och utformades som en tvådelad stat med makten delad mellan
grekcyprioter och turkcyprioter.
Man skrev också under fördrag som gav Storbritannien, Grekland och
Turkiet rätten att vid behov ingripa för att återställa ordningen på ön.
Grekland gavs rätt till att ha 950 soldater baserade på ön, medan Turkiet
tilläts ha 650 soldater.
MSB-51.1
Konstitutionen byggde på att Cypern var en självständig republik med en
grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident. Både turkiska
2 (9)
Datum
2015-08-20
och grekiska skulle vara officiella språk och de båda grupperna skulle själva
få besluta om frågor som rörde religion, utbildning och kultur.
För platserna i Ministerrådet och Representanthuset skulle en
maktfördelning ske så att grekcyprioterna fick 70 % av platserna och
turkcyprioterna 30 %. En konstitutionsdomstol med tre domare, en
grekcypriot, en turkcypriot och en kontrakterad domare från ett neutralt
land, skulle se till att konstitutionen följdes och att ingen grupp
diskriminerades i lag.
Självständighetens besvikelse
För många grekcyprioter var det svårt att acceptera att Cypern inte skulle
förenas med Grekland och man ansåg att turkcyprioterna blivit
överrepresenterade i både politiska och militära organ. Man hade också en
känsla av att avtalet hade tvingats på Cypern utifrån. Turkcyprioterna tyckte
i sin tur att grekcyprioterna inte följde avtalet.
Efter tre år av problemfyllda försök att styra Cypern enligt konstitutionen
lämnade grekcyprioterna in ett förslag på ändringar som innebar att Cypern
istället skulle vara en enad stat och turkcyprioterna ett minoritetsfolk i den
staten. För turkcyprioterna innebar detta att man förlorade de speciella
rättigheter man blivit lovade i konstitutionen. Förslaget röstades ner och
turkcyprioterna lämnade därefter alla offentliga tjänster i protest.
Det spända läget mellan grekcyprioter och turkcyprioter förvärrades och i
slutet av 1963 bröt allvarliga strider ut mellan grupperna. Det beräknas att
tusentals människor dog och över 30 000 turkcyprioter tvingades flytta från
blandade områden till turkcypriotiska regioner.
För att förhindra mer våld skickades en FN-styrka, UNFICYP, till Cypern
1964. Insatsen bestod av 6500 man och var från början tänkt vara på plats i
tre månader. Styrkan finns ännu idag kvar på ön om än reducerad. 2011
bestod styrkan av knappt 1000 soldater och poliser.
De avgörande händelserna 1974
I början av 1970-talet ökade spänningarna mellan grupperna ytterligare och
våldet intensifierades. Spänningen ökade även mellan grekcyprioterna och
Grekland.
Militärjuntan i Aten hade inte gett upp tanken på att Cypern skulle tillhöra
Grekland och var besvikna på den sittande grekcypriotiske presidenten
Makarios. Med Greklands hjälp återuppstod den gamla grekcypriotiska
gerillan EOKA (Nationella organisationen för den cypriotiska
frihetskampen) och tog åter till vapen. EOKA, som tidigare stridit mot det
brittiska kolonialstyret, kallade sig nu EOKA B.
3 (9)
Datum
2015-08-20
Efter rykten om att EOKA B planerade en statskupp på Cypern reagerade
Makarios med att förbjuda organisationen. Han skickade även ett brev till
den grekiske presidenten där han krävde att Grekland drog tillbaka sina
soldater från ön. Svaret kom 13 dagar senare när det cypriotiska
nationalgardet efter order från Aten avsatte Makarios i en statskupp och tog
kontroll över ön.
Reaktionen från Turkiet dröjde inte länge. Efter att förgäves ha krävt ett
tillbakadragande av grekiska trupper från Cypern samt garantier för att
Cypern skulle förbli självständigt, invaderade Turkiet Cypern den 20 juli
1974. Efter en månads stridigheter där de turkiska militärerna lyckades ta
kontroll över 37 % av öns yta beordrade Turkiet vapenvila. Uppgifterna om
hur många som dog i striderna går isär, men det beräknas att omkring 5000
människor avled eller försvann i samband med invasionen.
Ön delas i två
Konstitutionen från 1960 återinfördes aldrig efter oroligheterna 1974.
Istället delades ön i praktiken i två helt åtskilda delar. Den turkcypriotiska
delen i norr och den grekcypriotiska delen i söder skildes åt av den så
kallade Gröna linjen. Runt gränsen upprättades en buffertzon kontrollerad
av FN. Från att tidigare ha levt tillsammans separerades nu grekcyprioter
och turkcyprioter och det beräknas att 140 000 grekcyprioter och 60 000
turkcyprioter tvingades flytta efter den turkiska invasionen.
Turkcyprioterna var nu tvungna att bygga upp en egen statsapparat som
kunde styra den turkiska delen av ön. 1975 utropades den turkiska
federationen Cypern och efter år av misslyckade förhandlingar med
grekcyprioterna och FN förklarade man sig 1983 självständiga och utropade
Nordcyperns turkiska republik, TRNC.
FN fördömde utropandet och Turkiet är hittills det enda land som erkänt
TRNC som en självständig stat. Trots att regeringen på södra Cypern sedan
1963 enbart består av grekcyprioter, är den det enda internationellt erkända
styret på ön. Republiken Cypern erkänns dock inte av Turkiet.
Olika uppfattning om kriget
Uppfattningen om vad som egentligen hände under 1960- och 1970-talen
går isär. För turkcyprioterna började kriget 1963 till följd av att
maktdelningsavtalet inte följdes. Med stöd från de grekcypriotiska ledarna
ökade våldet mellan grupperna och tvångsförflyttningen av turkcyprioter
som bott i de södra delarna.
Ur grekcyprioternas synvinkel började däremot konflikten i och med den
turkiska invasionen 1974 då ön delades och 140 000 grekcyprioter tvingades
flytta. En stor rädsla och misstänksamhet mellan grekcyprioter och
4 (9)
Datum
2015-08-20
turkcyprioter blev följden av kriget trots att våldet minskade kraftigt efter att
ön delats.
Skillnaderna mellan de olika delarna ökade också under åren som följde.
Den grekcypriotiska ekonomin utvecklades i mycket snabbare takt än den
turkcypriotiska.
Eftersom den turkcypriotiska staten inte erkändes internationellt
begränsades deras möjligheter till handel och turism. Man hade också svårt
att locka till sig utländska investerare och på grund av den starka
sammankopplingen till Turkiet blev man extra utsatt för inflationen och
bristen på ekonomisk balans där.
Den grekcypriotiska delen av ön kunde däremot dra nytta av att vara en
internationellt erkänd stat. Handel med utlandet och investeringar ökade
kraftigt, liksom turismen.
Annan-planen – Ett försök till återförening
Många försök att enas om en återförening har gjorts genom åren, men det
var inte förrän när Cypern började förhandla om medlemskap i EU som man
gjorde några framsteg i förhandlingarna. FN:s önskan att ett enat Cypern
skulle träda in i EU lade grund för ett omfattande och tidskrävande arbete
med att få fram ett förslag på en federal lösning. 2002 presenterade FN:s
generalsekreterare Kofi Annan den så kallade Annan-planen som var det
mest detaljerade förslaget som dittills lagts fram i konflikten.
Förslaget baserades på en enad cypriotisk republik med ett federalt styre och
två delstater. Den gemensamma, federala nivån skulle ha ansvar för
utrikespolitik, valutapolitik, medborgarskap och invandringsfrågor. Övriga
beslut skulle tas på delstatsnivå. Det gemensamma beslutsfattandet skulle
kännetecknas av jämställdhet och stöd hos båda grupperna skulle krävas för
de flesta beslut.
En del av de landområden som den turkiska armén erövrat under den
militära invasionen skulle återlämnas till den grekiska sidan. Istället för att
kontrollera 37 % av ön som man gjort sedan 1974, skulle den
turkcypriotiska delen utgöra 28,5 % av ön.
De ca 30 000 turkiska soldater som blivit kvar på Cypern efter invasionen
skulle dras tillbaka. Steg för steg skulle man minska den militära närvaron
tills det att man återigen låg på de nivåer som avtalet från 1960 tillät, 950
grekiska soldater och 650 turkiska soldater.
Både turkcyprioterna och grekcyprioterna hade goda skäl att acceptera
Annan-planen. Grekcyprioterna skulle äntligen få ett enat Cypern, man
skulle få tillbaka en del av det förlorade territoriet och den militära närvaron
på ön skulle kraftigt minska. För turkcyprioterna innebar förslaget att man
5 (9)
Datum
2015-08-20
skulle bli internationellt erkända och att man skulle få samma politiska
status som grekcyprioterna.
Men förhoppningarna om att ett enat Cypern skulle träda in i EU grusades
snart då de turkcypriotiska ledarna sa nej till förslaget. Efter fortsatta
förhandlingar beslutades att en folkomröstning om Annan-planen skulle
hållas både i den turkcypriotiska och i den grekcypriotiska delen av ön.
Detta var första gången som befolkningen själva fick säga vad de tyckte i
frågan.
Förvånande resultat i folkomröstningen
Den 24 april 2004 röstade turkcyprioter och grekcyprioter i varsin
folkomröstning om huruvida man skulle acceptera Annan-planen eller inte.
Valdeltagandet var som väntat högt men resultatet visade sig vara tvärtemot
hur det hade sett ut under förhandlingarna. En klar majoritet av
turkcyprioterna röstade ja till förslaget medan grekcyprioterna, som tidigare
varit positiva till förslaget, röstade nej. Kort därefter blev Cypern medlem i
EU, ännu inte enat.
Den förändrande inställningen hos turkcyprioterna berodde på många
faktorer. Den ekonomiska situationen var svår i TRNC och EUmedlemskapet med alla dess möjligheter till ekonomisk utveckling lockade.
Isoleringen av Nordcypern hade inneburit att man blivit väldigt beroende av
Turkiet och en känsla av att inte längre styra sig själv hade vuxit fram.
Turkiet spelade även en stor roll i och med att de närmat sig EU och att den
nya regeringen var positiv till Annan-planen.
Från att tidigare ha ansett att en lösning på konflikten nåddes 1974 så sa den
nya turkiska ledningen att ”ingen lösning är inte en lösning”. Konsekvensen
blev att trots att den turkcypriotiske ledaren starkt rekommenderade ett nej,
röstade 75 % av den turkcypriotiska befolkningen ja till förslaget.
För grekcyprioterna var situationen en annan. När Annan-planen först
presenterades var grekcyprioterna och deras ledare positiva till förslaget.
Hade man genomfört folkomröstningen i anslutning till förhandlingarna
2002 skulle resultatet förmodligen ha blivit ett annat.
När väl omröstningen ägde rum 2004 hade förutsättningarna ändrats
betydligt. Den positivt inställda presidenten Glafkos Clerides hade förlorat
presidentposten i valet 2003 och den nya presidenten Tassos Papadopoulos
var inte alls lika positiv till förslaget. EU-medlemskapet väntade för
grekcyprioterna och det skulle bli av även om man inte löste konflikten
innan.
6 (9)
Datum
2015-08-20
Ytterligare en faktor som spelade in var att förslaget inte ansågs tillräckligt
förankrat hos vare sig ledarna eller befolkningen. Förslaget man nu röstade
om hade tagits fram under en pressad tidsram på grund av viljan att ena
Cypern innan medlemskapet i EU. För ett folk med erfarenhet av militär
invasion och en utbredd misstanke mot utländska aktörer, innebar förslaget
en alltför stor inblandning av utomstående och ett slag mot den egna
suveräniteten.
Turkcyprioterna öppnar den gröna linjen
Efter att ha varit helt stängd sedan 1974 öppnades i april 2003 den gröna
linjen som delat TRNC från Republiken Cypern. Beslutet togs unilateralt av
turkcyprioterna och förvånade många då de tidigare under året avbrutit de
pågående fredsförhandlingarna.
Enligt turkcyprioterna öppnades gränsen för att bygga upp förtroende
mellan grupperna och främja fred. Både turkcyprioter och grekcyprioter
köade vid gränsen för att besöka den andra sidan. Efter den första tidens
stora intresse för att besöka barndomshem och bekanta, minskade antalet
besök. Idag kommer de flesta turkcyprioter till den grekcypriotiska sidan för
att handla varor som inte finns i TRNC, medan många av de grekcypriotiska
besöken till Nordcypern handlar om kasinobesök och nöjen.
Efter att Cypern blivit medlem i EU 2004 beslutades att den gröna linjen
inte skulle ses som EU:s gräns utåt. Istället fick de turkcyprioter som var
cypriotiska medborgare 1974 samt deras familjer EU-medborgarstatus. Man
försökte också främja handeln och ekonomin genom att tillåta
turkcypriotiska varor att fraktas till södra Cypern för att säljas vidare inom
EU.
Även om misstänksamheten mellan grekcyprioter och turkcyprioter gjort att
många inte utnyttjar dessa möjligheter så har öppnandet av gränsen
inneburit många positiva saker. Utöver den viktiga psykologiska
erfarenheten att kontakt inte behöver innebära våld, så har framförallt
turkcyprioterna gynnats ekonomiskt av att gränsen öppnats. Handeln har
ökat, många turkcyprioter har fått anställning i söder och turisterna har
börjat hitta till norra Cypern.
EU:s problematiska roll
Internationella aktörer har spelat en stor roll genom åren och fortsätter att
vara oerhört viktiga för att få till stånd en lösning i den frusna konflikten på
Cypern.
För att hantera den misstänksamhet och rädsla som finns mellan grupperna
är det viktigt att utomstående kan medla mellan parterna, garantera
säkerheten för båda grupper samt överse att ett eventuellt framtida avtal
implementeras.
7 (9)
Datum
2015-08-20
EU har ett stort intresse i att konflikten får en lösning och man har länge
varit aktiva i att försöka främja ett enande. Däremot kan EU inte längre
fungera som medlare eftersom man i och med Cyperns inträde i EU 2004
numera är en part i konflikten. Dessutom går åsikterna inom EU isär när det
gäller Cypern. Vissa, exempelvis Frankrike, stöder grekcyprioterna, medan
andra, ledda av Storbritannien och Sverige, vill underlätta för Turkiet och
turkcyprioterna att närma sig EU.
Cypernfrågan är även ett stort hinder i samarbetet mellan Turkiet och EU
och i Turkiets medlemskapsförhandlingar. Grekland, som länge motsatt sig
ett turkiskt närmande till EU, vände tvärt 1999 och har sedan dess haft
inställningen att de har mer att vinna på att Turkiet är en del av Europa
snarare än utestängt från det.
Länderna, som länge varit bittra fiender, drabbades båda av svåra
jordbävningar sommaren 1999. En förståelse och känsla av samhörighet
ledde till ökade kontakter och Grekland drog tillbaka sitt veto mot att
Turkiet skulle få status som kandidatland i EU.
Övriga medlemsstater i EU är dock fortfarande splittrade i frågan om ett
framtida turkiskt medlemskap i EU. Ett tiotal länder, ledda av bland andra
Storbritannien och Sverige stöder ett turkiskt närmande till EU, medan
andra, såsom Tyskland och Frankrike, motsätter sig ett turkiskt EUmedlemskap.
Förnyat hopp om en lösning
I februari 2008 förlorade den sittande grekcypriotiske presidenten
Papadopoulos presidentposten till Dimitris Christofias, ledare för det
kommunistiska partiet.
Detta innebar ett skifte från en president som under sin omvalskampanj
lovat att motsätta sig alla försök att återuppliva Annan-planen, till en
president som var betydligt mer positivt inställd till förhandlingar.
Den nya regeringen erkände att man gjort en del misstag i hanteringen av
konflikten genom åren och man genomförde en rad förtroendeskapande
åtgärder för att förbättra relationerna mellan de båda grupperna. Christofias
och hans kommunistiska parti AKEL hade visserligen gett sitt stöd till den
förre presidentens avfärdande av Annan-planen 2004, men hade samtidigt
bra relationer med den vänsterorienterade turkcypriotiske ledaren Mehmet
Ali Talat.
Med förnyat hopp om en lösning på konflikten träffades Christofias och
Talat i mars 2008. I april öppnades Ledra Street, en viktig gränsövergång i
huvudstaden Nicosia som varit stängd sedan 1963. En symbolisk handling
var när Talat några dagar efter öppnandet gick över till den grekcypriotiska
sidan för att köpa glass och CD-skivor med grekisk musik.
8 (9)
Datum
2015-08-20
Ett antal kommittéer med representanter från båda sidor sattes ihop och med
medlingshjälp från FN arbetade de fram en agenda för fredsförhandlingar.
Sedan september 2008 har ledarna för de båda grupperna träffats
regelbundet och diskuterat hur ett fredsavtal skulle kunna se ut. I början av
augusti 2009 avslutades den första rundan fredsförhandlingar.
Fortsatta fredsförhandlingar
I slutet av september 2009 inleddes den andra omgången fredsförhandlingar
på Cypern. Under hösten och vintern möttes den turkcypriotiske ledaren
och den grekcypriotiske ledaren regelbundet och diskussionerna handlade
om de svåra frågorna om äganderätt för de människor som har tvingats
lämna sina hem under konflikten, hur makten ska fördelas mellan de båda
sidorna och vad som ska hända med de turkiska trupper som varit placerade
på norra Cypern sedan 1974.
I januari 2010 kom parterna överens om att lägga ner ännu mer tid på
förhandlingar och öka ansträngningarna för att lösa konflikten. Anledningen
till att det började bli bråttom var det kommande turkcypriotiska
presidentvalet.
Den sittande turkcypriotiske presidenten Talat, som varit positivt inställd till
förhandlingar och en federal lösning på Cypernkonflikten, riskerade att
förlora makten till den mer nationalistiske politikern Dervis Eroglu. Eroglus
parti Nationella Enhetspartiet, UBP, hade vunnit parlamentsvalet 2009 och
Eroglu hade sedan dess varit premiärminister. UBP förespråkade en lösning
där Cypern delas i två självständiga stater, något som den grekcypriotiska
sidan inte kunde acceptera.
Trots att intensiva förhandlingar hölls under våren 2010 hann man inte sluta
ett fredsavtal innan det turkcypriotiska presidentvalet i april. Det sista mötet
mellan Talat och Christofias hölls den 30 mars i Nicosia. Efter mötet gjorde
de båda ledarna ett gemensamt uttalande där de berättade att stora framsteg
hade gjorts i förhandlingarna.
Den 18 april 2010 hölls turkcypriotiskt presidentval och som många trott
gick den mer nationalistiske premiärministern Eroglu vinnande ur valet.
Direkt efter segern lovade han dock att förhandlingarna skulle fortsätta. Och
det har de också gjort. I november 2010 hölls ett första trepartssamtal i New
York där presidenterna från de båda sidorna deltog tillsammans med FN:s
generalsekreterare Ban Ki Moon. Två månader senare, i januari 2011,
träffades de tre parterna på nytt, denna gång i Schweiz. Ytterligare en
omgång ägde rum i Schweiz i juli 2011, men inga stora framsteg har
rapporterats från dessa möten.
9 (9)
Datum
2015-08-20
Att ena Cypern blir en stor utmaning
Trots den positiva utvecklingen på Cypern och de lovande förhandlingar
som pågått de senaste åren, finns det fortfarande många hinder på vägen.
Utöver den svåra frågan om hur Cypern ska styras måste man även hantera
de problem som uppstått till följd av konflikten.
Ett exempel är hur man ska kompensera de hundratusentals människor som
tvingats flytta till följd av konflikten. När stora delar av befolkningen
tvångsförflyttades under 1960- och 1970-talen lämnade många sina gårdar
och hem. I det område som idag kontrolleras av turkcyprioter var den största
delen av marken ägd av grekcyprioter innan 1974.
Någon form av kompensation för de grekcyprioter som blivit fråntagna sin
egendom måste förhandlas fram i avtalet. Man måste även ta hänsyn till att
nya människor bosatt sig på de platser dit internflyktingar önskar återvända.
Hur man ska handskas med detta problem blir en stor och viktig fråga för ett
framtida fredsavtal.
En annan viktig fråga rör säkerhet och territorium. Trots att turkcyprioterna
endast utgör 18 % av den cypriotiska befolkningen kontrollerar de 37 % av
Cyperns yta. Viktigt för grekcyprioterna verkar vara att det turkcypriotiska
territoriet minskar till under 30 %.
I Annan-planen föreslogs att turkcyprioterna skulle kontrollera 28,5%.
Oavsett var gränsen till slut kommer att hamna är detta en central fråga som
ett framtida fredsavtal måste ta hänsyn till. Hit hör också frågan om den
militära närvaron på ön. Efter 1974 finns omkring 30 000 turkiska soldater
på Cypern. Den stora militära närvaron ses av grekcyprioterna som ett
allvarligt hot och en demilitarisering av ön är grundläggande för ett enat
Cypern.
De framsteg som gjorts efter att Christofias valdes till grekcypriotisk
president i februari 2008 var viktiga och positiva. Christofias meddelade att
han inte tänkte ställa upp i det grekcypriotiska valet 2013 om konflikten inte
lösts innan dess, och Turkiet hotade med att bryta kontakten med EU om
inte förhandlingarna gjort framsteg innan Cypern tog över EUordförandeskapet i juli 2012.
Utan någon ljusning i konflikten valde Christofias mycket riktigt att inte
söka omval efter att hans mandatperiod gick ut i februari 2013. Den 24:e
februari stod det klart att Cyperns åttonde president var Nicos Anastasiades,
företrädare för center-högerpolitiska partiet Demokratisk samling.
Anastasiades har tidigare uttryckt sitt stöd för Annan-planen, till skillnad
från majoriteten av partiet han företräder.
Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning,
Uppsala Universitet.