med andra ord
tidskrift om litterär översättning ■ nr 65, december 2010 ■ 35 kr
➤ Emily Dickinsons nya
svenska kostym ❙ Fredrik
Lindes temperamentslära
❙ Agent nr 65: Dubravka
Ugresic ❙ Introduktörens
vånda ❥
LEDARE
Nr 65/10
med andra ord
ISSN 1104-4462
[email protected]
08-556 048 40 (tel och fax)
Redaktör:
Viktoria Jäderling
Redaktionsråd:
John Swedenmark
Anders Bodegård
Jeana Jarlsbo
Niclas Nilsson
Prenumeration (4 nr):
privatpersoner 150 kr/år,
företag 225 kr/år
plusgiro 82 04 19-0 (öc)
Lösnummer: 40 kr
❦
Nästa nummer
kommer i mars 2011.
Sista manusdag
14 februari
Redaktionen ansvarar ej för
obeställt material.
❦
Med andra ord
är medlemstidskrift för
Översättarcentrum
Södermannagatan 38
116 40 Stockholm
08-556 048 40 (kansli)
I ett tal vid det första konstituerande mötet för Svenska Översättarförbundet år 1954 sa översättaren Elsa Thulin bland annat följande om förbundets framtida utmaningar: ”i recensioner händer det ibland att översättarens namn inte nämns, inte ens i rubriken – och i åtskilliga fall, där
kritikern ägnar ett översatt verk en ingående och lång artikel, sägs icke
ett ord om översättningen. Den förbigås under tystnad – och tidningsläsaren får själv fundera ut om denna tystnad innebär att översättningen
befunnits vara god eller dålig.”
Nå, har det hänt något under de senaste snart sextio åren? Nja, njo,
fortfarande kan någon läsa ett stycke ur en översatt bok i något teveprogram utan att det vare sig sägs eller skrivs vem som faktiskt har
skrivit den – översättaren. Men det är också så att olika översättningar
uppmuntrar mer eller mindre till kommentarer. En mindre lyckad – eller
låt oss säga kontroversiell – översättning provocerar ibland fram explicit
kritik, medan en god översättning, i synnerhet från engelska, sällan kommenteras i recensioner, vilket idag har att göra med krympande utrymme
på kultursidorna, lika mycket som kritikers eventuella nonchalans och
okunnighet. Ann-Marie Vinde utkom i höst med volymen Min flod flyter
mot dig, som innehåller sextio dikter av Emily Dickinson i svensk översättning, jämte deras engelska original. Dessutom redovisar Vinde sina
val i kommentarer dels efter dikterna, dels i bokens efterföljande kapitel.
”Ett framställningssätt som gör skillnaden till läsningens egentliga föremål”, skrev Magnus William-Olsson i en synnerligen ambitiös översättningsanalytisk recension i Aftonbladet. Min flod flyter mot dig är alltså en
översättning som lägger hela processen i dagen. Kanske är det inte helt
poetiskt lyckat, men ingen som ”intresserar sig för översättningens konst
bör lämna den oläst”, menar William-Olsson.
I detta nummer finns en intervju Ann-Marie Vinde av Malin Grände.
Läs den, liksom andra artiklar i detta årets sista nummer om den översättningskonst vi brinner för.
Telefontid:
måndag och onsdag 9–13
[email protected]
www.oversattarcentrum.se
2 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
VIKTORIA JÄDERLING
Innehåll
INNEHÅLL/NOTISER
ÖC-relaterat
Efter en synnerligen intensiv höst
med diverse ÖC-arrangemang –
Afrikaseminarium på bokmässan,
tysk minibokmässa på Goetheinstitutet, Skapande skola-projekt,
rivstart för vår egen fortbildning,
uppläsningskväll, samt den vanliga förmedlingsruljansen – tar vi en
paus och håller stängt på kansliet
från den 21 december till den 10
januari 2011.
God jul och god fortsättning,
önskar Anders, Lena, Stefan och
Viktoria.
❄
Emily Dickinsons dikter
4
Intervju med översättaren Ann-Marie Vinde
Jacques Gélat: Översättningens Eros
9
av Jeana Jarlsbo
Facköversättaren Fredrik Linde kartlägger våra metoder
10
Agent nr 65: Dubravka Ugresic
14
Kontrastiv språkundersökning 15
Mårten Ramnäs
Krönika:
Olov Hyllienmark
18
Föraning –
20
Emily Dickinson i översättning av Ann-Marie Vinde
med andra ord ■ nr 65, december 2010 ■ 3
Min flod flyter mot dig –
Blå hav – tar du emot
mig?
Ann-Marie Vinde har översatt sextio dikter av
Emily Dickinson, nu utgivna i volymen Min flod
flyter mot dig. I sin översättning har hon utgått
från en ny vetenskaplig utgåva av Dickinsons
samlade verk, som ligger närmare originalmanuskripten. Malin Grände fick ett samtal med Vinde
en novemberafton i Stockholm.
4 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
MALIN GRÄNDE
A
v emily dickinsons nästan 1800 dikter
har hon själv satt titel på bara åtta stycken. I register är de istället ordnade efter
första raden. ”Min flod flyter mot dig” är första
raden i en av dikterna. Den blev titeln på AnnMarie Vindes bok.
Min flod flyter mot dig –
Blå hav – tar du emot mig? My River runs to Thee –
Blue Sea – Wilt welcome me?
Emily Dickinson (1830–1886) föddes, levde och
dog i Amherst cirka 15 mil från Boston i USA. Det
man vet om hennes liv är ringa, och kanske just
därför har det spekulerats desto mer. Efter hennes död påbörjades insamlingen av den enorma
mängd brev hon skrivit, och genom dessa kan
man närma sig sanningen något. I breven är Dickinson väldigt sökande och vill ha bekräftelse på
vänskapen från den hon skriver till. Hon talar om
hur mycket hon tycker om personen, oavsett ung
eller gammal. Och hon frågar också rent ut: Tycker du om mig? Eller Kommer du ihåg mig? Fast de
kanske sågs dagen innan.
– Det är slående för mig att hon är så kontaktsökande trots att hon har en stor vänkrets och ett
bra liv i en välbärgad familj i ett vackert hus i skön
omgivning. Trots detta finns hela tiden sökandet
efter bekräftelse, och raden ”Min flod flyter mot
dig” tycker jag tydliggör detta sökande så väl, säger Ann-Marie Vinde.
– Men mitt syfte med boken har i första hand
inte varit att berätta om hennes liv eller hennes
tankar. Inte heller att uttolka och förklara hennes
dikter. Jag har velat återge det som står på sidan
utan att läsa in saker. Mina fotnoter rör enbart
faktiska betydelser av orden. Jag har inte ”översatt” metaforer, utan låtit dem vara och endast
återgivit dem. De får tala för sig själva och läsaren
I en blandning av kritik
och kärlek har Emily
Dickinsons dikter getts
ut i uppsnyggade versioner förr om åren. Hennes ibland säreget böjda
ord, meningsbyggnader,
märkliga interpunktion
och envishet att ytterst
sällan sätta en titel på
en dikt, har omsorgsfullt och klåfingrigt rät�tats till av välmenande
redaktörer. Nu finns
dock tillgång till Dickinsons samlade verk i en
mer trogen, vetenskaplig utgåva. Här kommer
man närmare originalmanuskripten, och det
är från denna edition
Ann-Marie Vinde utgått
för sina översättningar.
med andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 5
EMILY DICKINSON
I’m Nobody! Who are you?
Are you – Nobody – too?
Then there’s a pair of us!
Don’t tell! they’d advertise – you know!
How dreary – to be – Somebody!
How public – like a Frog –
To tell one’s name – the livelong June –
To an admiring Bog!
Jag är Ingen! Vem är du?
Är du Ingen – med?
Då finns det två som vi!
Säg inget! Då sprids vår hemlighet! Så tråkigt – att vara – Någon!
Så oblygt – att likt en groda –
juni lång – berätta vad man heter –
för ett beundrande kärr!
6 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
INTERVJU MED ANN-MARIE VINDE
får göra sin tolkning av vad de betyder.
Ann-Marie Vindes intresse för Emily Dickinsons poesi tog fart i början av 90-talet. Dessförinnan hade hon likt alla som ägnar sig åt engelska och litteratur kommit i kontakt med poeten,
men bara tillfälligt och ytligt. 1991 blev hon
kollega med Lennart Nyberg som då var lektor
i engelsk litteratur vid Stockholms universitet.
Under denna tid arbetade Nyberg med sin översättning av Dickinson, Dikter, som kom ut 1993
och innehöll 90 återgivningar av Dickinson-dikter. Diskussioner, seminarier och en så påtaglig
och prosaisk sak som att ha sitt arbetsrum mitt
emot en person som ständigt upptas av Emily
Dickinsons verk, inspirerade Vinde att själv närma sig dikterna.
Tillsammans med Jenny Tunedal översatte
Ann-Marie Vinde fyra dikter som publicerades
i Lyrikvännen hösten 2005. Året därpå skrev
Vinde essän ”Häpet gräs” (Lyrikvännen 2006)
där hon jämför fem översättningar av Dickinsons ”Presentiment...”
– Och jag tycker att våra översättningar håller
fortfarande, fast jag nu har så mycket mer kunskap efter allt jag läst och all research jag gjort.
Förutom att ha tagit del av den enorma mängd
littteratur som finns om Dickinsons liv och verk
har Vinde läst alla de bevarade breven, de tidigare svenska översättningarna av dikterna och
givetvis Emily Dickinsons samtliga 1778 dikter.
I en blandning av kritik och kärlek har Emily
Dickinsons dikter getts ut i uppsnyggade versioner förr om åren. Hennes ibland säreget böjda
ord, meningsbyggnader, märkliga interpunktion och envishet att ytterst sällan sätta en titel på en dikt, har omsorgsfullt och klåfingrigt
rättats till av välmenande redaktörer. Nu finns
dock tillgång till Dickinsons samlade verk i en
mer trogen, vetenskaplig utgåva. Här kommer
man närmare originalmanuskripten, och det är
från denna edition Ann-Marie Vinde utgått för
sina översättningar.
– Meningsbyggnaden är väldigt knepig. Jag
har ägnat mig mycket åt syntax i mitt arbete, och
åt äldre engelska vilket gör att jag över huvud
taget vågar mig på att göra det här. Jag skiljer
mig från de äldre översättarna i det avseendet att
de ofta var poeter, som till exempel Erik Blom-
berg och Johannes Edfelt. Det blir givetvis andra
översättningar och faktiskt en del missförstånd
om man inte är väl förtrogen med äldre engelska och dessutom har klart för sig att dikterna är
skrivna i 1800-talets Amerika. Man måste hela
tiden vara misstänksam och ställa sig frågan: Är
detta verkligen vad det ser ut att vara?
Av bokens 174 sidor upptas 115 av dikterna
på engelska och svenska, men här finns också ett
kapitel om 20 sidor som behandlar Dickinsons
form och språk, ett kortare om hennes liv samt
en genomgång av tidigare utgivning på svenska.
De sextio dikterna har i många fall arbetats
fram genom ett otal versioner, utkast och koncept innan de slutgiltigt godkänts av den noggranna översättaren och hennes redaktör, Göran Fagerström på förlaget Bokverket.
– Naturligtvis var det inte någon självklar sak
att det skulle bli just sextio dikter eller just de här
dikterna. Urvalet är en kombination av vad jag
tyckte om, vad som finns översatt och kvalitén
på tidigare översättningar. Jag ville också anta
utmaningen med något längre dikter, säger AnnMarie Vinde.
– Jag började med att läsa igenom alla dikterna, från pärm till pärm och noterade samtidigt likheter och olikheter, ordval som kom igen,
meningsbyggnad, rim och metrik. Jag noterade
också vilka dikter som översatts tidigare. Vissa
dikter är ikondikter som översätts gång på gång
till många språk. En dikt finns översatt inte mindre än åtta gånger bara till svenska och då tyckte
jag det var onödigt att ta med den, åtminstone
just nu. Men så finns det dikter där jag anser att
den svenska översättningen inte håller måttet
fullt ut och då har jag tagit med dem. Jag har förstås valt dikter jag tycker om och dikter jag tror
mig klara av att översätta. Många av de tidigare
översatta dikterna är mycket korta. Jag har valt
en hel del långa dikter, säger Ann-Marie Vinde.
– För några år sedan fick jag en beställning på
prosaöversättning av Dickinson för ett musikförlag, men i den här boken är det lyriska översättningar. Och jag ville arbeta med både innehållet, metriken, versbindningar, överklivningar
och rim. En sak jag inte kommenterar i boken,
men som varit en av svårigheterna i arbetet, är
skillnaden i ordföljd mellan svenska och engelmed andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 7
EMILY DICKINSON
ska. Att iaktta denna i en dikt som bara består av
en enda mening men löper över många rader och
strofer har varit en utmaning. Att få till dem med
rytm och rim har varit svårt och jag säger inte att
jag har lyckats jämt.
Det är ett enda långt sökande efter det rätta ordet, den rätta synonymen, och ibland har den dykt
upp när hon minst anat det: på radio, i främling-
Lightly stepped a yellow star
To it’s lofty place
Loosed the Moon her silver hat
From her lustral Face
All of evening softly lit
As an Astral hall
Father I observed to Heaven
You are punctual –
Översättarens kommentar:
Till skillnad från de flesta andra av ED:s dikter
är den här trokeisk, dvs. har fallande rytm. Raderna börjar alltså med en betonad stavelse, som
följs av en obetonad, etc. Det enda skiljetecknet är
ett tankstreck i sista raden, men jag har tagit mig
friheten att lägga till ett och infoga några kommatecken.
2. it’s: äldre form av pronomenet its; se s. 48.
3. Månen är femininum i poetisk engelska.
3–4. Ordagrant: lossade månen silverhättan
(-mössan, -hatten) från sitt rena/klara ansikte. Bilden kan stå för att en sky som dolde månens yta/
ansikte lyfte, men eftersom månen är personifierad lyfter den själv bort den och låter sitt ansikte
lysa.
Ur Min flod flyter mot dig
ars samtal på bussen, eller något annat som skapar en association som leder henne på spåret.
Och även om ordet har varit det riktiga måste
det vägas på guldvåg för att passa in i metriken.
– De dikter som finns med i boken skäms jag
inte för, om jag uttrycker det så, och en del är jag
riktigt nöjd med.
Varligt steg en gul stjärna
till sin plats i skyn,
lyfte månen av sin
silverhätta – sakta
tändes hela kvällen
som en stjärnesal –
Fader, sade jag till himlen,
Du är punktlig –
Ann-Marie Vinde är verksam som översättare av
engelsk litteratur och som skribent. Hon är fil mag i
Nordiska språk, litteraturhistoria och engelska, fil dr
i engelska språket och har varit universitetslektor vid
Stockholms universitet och gymnasielektor i engelska
och svenska. Författare till Min flod flyter mot dig.
Sextio dikter av Emily Dickinson (Bokverket, 2010).
Redaktör och förläggare är Göran Fagerström.
Malin Grände är fil mag i litteraturvetenskap och
arbetar som skribent och redaktionssekreterare på
Parnass, de litterära sällskapens gemensamma tidskrift.
8 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
Den otrogne översättaren
Fransmannen Jacques Gélat skriver romaner om
kärlek, otrohet och ­översättning.
A
v oförklarliga skäl blir översättaren
nästan aldrig litterär gestalt. Men på senare år har översättarens vedermödor, glädjeämnen och hemliga drömmar varit en rik inspirationskälla för den franske författaren Jacques
Gélat. Det rör sig om två romaner, Le traducteur
(2006, Översättaren) och Le traducteur amoureux (2010, Den förälskade översättaren), båda utgivna av förlaget José Corti.
De första sidorna i båda romanerna är identiska. Berättarjaget – en väl etablerad litterär översättare – tycker att otroheten mot originaltexten
är det värsta tänkbara brottet. Men en dag ersätter han av misstag ett semikolon med en punkt. På
sikt kommer den till synes obetydliga händelsen
att vända upp och ner på hela hans tillvaro. I båda
romanerna upprepas ”brotten” mot originaltexten i allt större omfattning, men ändrar karaktär.
I den första romanen översätter huvudpersonen
från engelska, tyska och svenska. Under översättningen av en svensk roman ändrar han gestalternas ögonfärg, en annan gång tycker han att kvinnorna i en tysk roman saknar sensualitet och ser
till att de under hans penna får yppiga former.
Ingen lägger dock märke till dessa omfattande ingrepp, inte ens förläggaren. Tvärtom gratuleras
översättaren för sitt arbete. Efter hand blir hans
skrivlust allt större, han skriver själv en roman om
en afrikansk diktator och blir publicerad. Det är
början på en framgångsrik litterär bana som dock
får en oväntad vändning.
I den andra romanen översätter huvudpersonen från japanska. Han älskar ord och tycker att
översättningen är en mycket friare konst är den
tycks vara. För honom är nyansen ”översättarens
tangent”. Översättaren, menar han, kan jämföras
med en sångare eller en skådespelare. Men varken
sångaren eller skådespelaren kan göra ändringar i
noterna respektive texten. Däremot har översättaren i romanen möjlighet att göra det – och det
kommer han att göra i sin förtvivlan över äktenskapets söndervittring. Maktlös ser han på medan hustrun, som uppenbarligen älskar en annan
man, sakta men säkert glider ifrån honom. Med
ett slags förträngd vrede börjar han massakrera
texterna, han tar bort hela meningar i översättningen eller lägger till många nya ord. Dock visar
det sig att en roman av en kvinnlig författare tack
vare de ändringar han gjort i översättningen blir
en bestseller i Frankrike.
En dag får han träffa bokens författare och fattar tycke för henne. Men när en översättare och
en författare blir ett par är samvaron långt ifrån
okomplicerad, i synnerhet när den förre varit
otrogen mot den senares text.
Under de båda romanernas lekfulla och stundtals humoristiska yta finns det ett djupt allvar.
Gélat vrider och vänder på olika klyschor om
översättaryrket, han låter sin romangestalt indirekt ställa en del frågor om översättarens ansvar:
Vad betyder egentligen lojaliteten mot författaren? Hur stora friheter kan en översättare ta sig
i förhållande till originaltexten? Hur bedöms en
bra översättning? Med glimten i ögat tolkar Gélat
bokstavligen den så kallade översättningens erotik genom att låta kärleken växa mellan översättaren och författaren. Samtidigt tycks han mena att
den hårfina skiljelinjen mellan översättning och
litterärt skapande utan svårighet kan suddas ut,
eller snarare att översättningen under en skicklig
hand kan rymma skapandet.
JEANA JARLSBO
med andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 9
Översättandets idealtyper
Vilket översättartemperament har du? Fredrik
Linde har kartlagt några översättares arbets­
metoder: från de konkreta tillvägagångssätten till
rörelserna på kammaren. Här är hans rön.
N
är jag sitter i min översättarensamhet och överför mening och form från
ett språk till ett annat dyker en fråga upp
med jämna mellanrum: Arbetar alla översättare
som jag, ser deras konkreta arbetsdag, arbetsplats
och arbetsprocess ut ungefär som min? I grunden
ligger en mer generell frågeställning: Finns det
principiellt sett bara ett enda sätt att översätta, eller finns det flera?
För att belysa denna fråga har jag genomfört en
enkät där ett antal erfarna facköversättare har besvarat frågor om sin syn på översättningsarbetet. I
enkäten vände jag mig till facklitterära översättare
och tänkte först inskränka mig till översättning av
facklitteratur. Till slut valde jag dock att tala om
översättning överlag då jag insett att flertalet frågor är relevanta för all litterär översättning. Förutom enkäten har jag begrundat min egen erfarenhet
samt erinrat mig spridda samtal sedan mitten av
1990-talet med ett större antal översättande personer. Inte vetenskapligt precis (men ambitiöst).
Vissa översättare läser först igenom texten innan de börjar översätta. Detta kan ha olika syften:
att tolka textens syfte och mottagare, att identifiera och kanske lösa faktaproblem, att begripa textens huvudsakliga innehåll, att lära känna textens
ton och stil, att ta vissa principiella beslut som kan
underlätta det egentliga översättandet. På grund
av dagens ekonomiska verklighet i branschen
10 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
hoppar emellertid många över detta moment. Det
gör i allmänhet inte minst de jag benämner systematiska översättare. Dessa indelar redan från början översättningsarbetet i flera faser. Först rå- eller
grovöversätts originaltexten och problem markeras enligt en personlig nomenklatur. Man försöker
att snarast möjligt få över texten till målspråket
för att inte fastna i källspråkets annorlunda syntax och idiomatik, distanserar sig från källspråket för att fritt kunna finna rätt motsvarigheter på
målspråket. Den råöversatta texten gås sedan igenom med speciellt fokus på olika saker: t.ex. en
gång för att lösa kvarvarande faktaproblem; en
för språkligt särskilt komplicerade ställen där det
gäller att rätt översätta sådant som flertydigheter
och svår tankegång; en för att etablera rätt fackterminologi; en för språklig elegans o.s.v. Varje
systematisk översättare tycks utveckla ett personligt arbetssätt; hur varje fas ser ut, vilka markeringar som används, i vilken ordning problem löses, hur många omgångarna är och hur lång tid de
tar varierar. Men i varje moment fokuserar man
medvetet blick och förstånd på en viss aspekt. När
den systematiske översättaren på detta sätt renodlar olika arbetsmoment är tanken att uppnå ett
effektivare, enklare och mer koncentrerat arbetssätt eftersom arbetsmomentens olika tempon och
mentala inställningar då inte blandas ihop.
När det gäller principen för själva språkarbe-
METODSPECIAL
tet tycks det dock också gå att tala om en annan
metod som vi kan kalla för den suveräne översättarens. Denne anstränger sig för att leverera en
färdig översättning i den första översättningsomgången, aktualiserar hela översättningsprocessen
för varje mening eller sats, håller samman alla olika översättningsmoment i formulerandets ögonblick, ett ögonblick som för varje konkret mening
kan bli ganska utdraget. Det består av något slags
inre process, som skall sluta med insikten: ”Så
ska det heta!” Den avgörande skillnaden mellan
arbetssätten ligger i att den ”systematiske översättaren” fullt medvetet nöjer sig med att inte nå
perfekta formuleringar i varje moment, medan
den suveräne vid varje beröring med texten eftersträvar perfektion-slutgiltighet. Den systematiske
översättaren mäter inte resultatet förrän alla moment är genomgångna och förlitar sig på att längre fram kunna ändra och förbättra. Den suveräne
översättaren däremot tar sig den tid som behövs
för att i det första (”enda”) översättningsskedet
hitta rätt.
Om den suveräne översättaren, till skillnad från
den systematiske, får ses som ett ideal som inte
kan realiseras av någon verklig, mänsklig översättare, så tycks det ändå finnas översättare som
kommer ganska nära denna metod. Det är de som
presterar tämligen färdiga översättningar direkt, i
en enda lång första översättningsfas där det innehållsliga lika väl som stilistiska, i princip skall lösas löpande, varefter det främst återstår en viss
putsning och korrekturläsning. Vanligen gör den
suveräne översättaren ett större förarbete, ofta så
att originaltexten inledningsvis läses igenom och
översättaren ser till att förstå textens idé, kalibre-
rar in sig stilistiskt samt löser sakliga svårigheter
innan själva översättandet börjar.
Alla översättare gör markeringar i texten, eller
möjligtvis i ett separat dokument eller en anteckningsbok. De använder sig av en viss, ofta personlig, nomenklatur för att markera svårigheter och
för att hålla isär olika typer av dem. För alla verkar det dyka upp problem som inte kan lösas genast. Till slut läser man igenom texten och putsar
den en sista gång före leverans. En (utländsk, med
högre arvode...) översättare har berättat för mig
att hon i slutskedet lugnt läser hela texten högt för
sig själv för att få den perfekt även i stilistiskt och
rytmiskt avseende. Detta lär, om arbetet är väl utfört, vara en ren njutning...
I facköversättningar tillkommer fackämnets
speciella krav. Vid seriösa översättningar finns
fackgranskare, ofta experter på området som skall
tillförsäkra översättningens sakliga riktighet. Den
dominerande uppfattningen bland facköversättarna är att både redaktören och fackgranskaren
har en mycket viktig roll och bidrar till högre kvalitet. Men det finns facköversättare som är av avvikande åsikt och tvärtom anser att översättaren är
sin egen bästa kvalitetsgarant. Vilken uppfattning
översättaren har påverkar förstås hur mycket han
eller hon arbetar för att uppnå tillräcklig kvalitet
på det som levereras före granskning och redigering. Naturligtvis spelar också förlagets policy en
stor roll, så att översättaren vet vad som förväntas
i hans leverans. När det gäller relationen till externa granskare skulle vi som typer kunna tala om
samarbetande resp. autonoma översättare.
Översättarna är rörande eniga om att den allra viktigaste faktorn för en god översättning är
Den systematiske översättaren mäter inte resultatet förrän alla moment är genomgångna och förlitar sig på att
längre fram kunna ändra och förbättra. Den suveräne
översättaren däremot tar sig den tid som behövs för att i
det första (”enda”) översättningsskedet hitta rätt.
med andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 11
FREDRIK LINDE
Jag har också hört om översättare som sprider ut
sina arbetsredskap över rummet eller rentav huset,
för att tvinga sig själv att röra på sig hela tiden.
kvaliteten på originaltexten. Om den är låg, med
felaktig syntax, bristande logik eller många faktafel tvingas översättaren göra val som borde vara
författarens och blir ett slags oombedd, motvillig
medförfattare. Det blir lätt mycket frustrerande,
och dessutom minskar förtroendet för författaren
vilket i sig förtar lustupplevelsen av översättandet.
Är däremot originalet välstrukturerat och välskrivet meddelar flera översättare att arbetet nästan
går av sig självt. Då har översättaren som störst
möjlighet att koncentrera sig inte bara på att få
innehållet rätt och åstadkomma en idiomatisk och
god stil, utan också på att överföra det unika i originalets stil.
Förutom att man har olika syn på den språkliga
och intellektuella sidan av översättningsarbetet,
har översättare olika sätt att arrangera sin arbetssituation och arbetsmiljö. Här har jag identifierat
den kontrollerade respektive den passionerade
översättaren som idealtyper. Den kontrollerade
översättaren planerar noga sin arbetstid, följer
en regelbunden tidsrytm, t.ex. arbetar alltid fem
timmar om dagen, eller varför inte tio? De flesta
arbetar dagtid, men det finns som bekant kvällsoch nattöversättare... Vissa överblickar noga textens omfång och svårighet och gör upp en plan
för arbetet fram till leverans. Vissa strukturerar
också arbetstiden närmare, som att ta en paus på
fem minuter var 30 minut, att arbeta i förmiddagspass, ta lunchpaus 1,5 timme och så fortsätta
med ett eftermiddagspass (och vid leveranspress
kanske ett kvällspass). En passionerad översättare
däremot planerar inte alls utan sätter helt enkelt
igång och ger sig hän åt texten, följer arbetslusten
allteftersom den kommer och går. Av två översättare som arbetar mer suveränt rapporteras också
om en stor lust vid arbetet: de kan bli så uppfyllda
att de glömmer tid och rum, kanske också att äta
och dricka. Detta torde i och för sig förutsätta en
12 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
ganska bohemisk livssituation som kanske inte så
många har möjlighet eller lust till. Och dessutom
får man problem om arbetslusten inte är konstant
men uppdragsgivaren ändå pockar på en punktlig
leverans. En översättare har en lösning på denna
konflikt genom att göra upp en noggrann tidsplanering med dagspensum: fem sidor skall översättas varje dag, och det får ta den tid det tar.
Går vi över på översättarens rörelsemönster i
rummet finns en likartad struktur. Själva översättandet är som bekant en mycket stilla syssla (om vi
nu bortser från de febrila fingerrörelserna...). För
den som har haft mycket ryggbesvär (som jag) är
det ett överraskande besked att många översättare
nästan inte verkar röra på sig alls under arbetet.
På sin höjd en ordentlig promenad före passet och
sedan enstaka utflykter till kök och andra faciliteter verkar vara det normala, men en del sätter
igång på morgonen helt utan att ha rört på sig.
Vissa översättare försöker med frekventa mikropauser, kanske med datorinställd påminnelse med
jämna mellanrum, för att komma bort från tangentbordet, kanske stretcha. Jag har också hört om
översättare som sprider ut sina arbetsredskap över
rummet eller rentav huset, för att tvinga sig själv
att röra på sig hela tiden. Vissa har gjort det till en
självklarhet, en livsnödvändighet, att motionera
i vardagen. När det gäller rörelse i översättarens
vardag identifierar jag sammanfattningsvis två
extremer: å ena sidan den stillasittande, i texten
försjunkne, passionerade översättaren, å andra sidan den som frekvent gör uppehåll i arbetet och
rör på sig. De översättare som rör på sig mycket verkar göra det antingen rent instinktivt, eller
av medvetande om att kroppen behöver det, kanske efter att ha haft egna besvär med rygg, nacke,
arm o.s.v. Det klart vanligaste verkar ändå vara
att stillasittande ge sig hän: ingen av deltagarna
i undersökningen uppger att de plågas av fysiska
METODSPECIAL
åkommor i relation till översättandet.
Alla översättare använder hjälpmedel. Jag har
dock inte fått fram några signifikanta skillnader
mellan olika översättare beträffande detta. För
vissa är ergonomisk utrustning för ögon, händer,
armar, axlar, ibland hela kroppen väsentlig, som
manushållare, särskild mus, stol, höj- och sänkbart bord, fristående bildskärm/ar och tangentbord. Alla (även facköversattarna) är dock överens om de allra viktigaste hjälpmedlen: nätet samt
diverse vanliga ordböcker och synonymordböcker. Nätet används både för att göra sökningar via
sökmotorer och att bygga upp systematiska bibliotek av bokmärken för användbara nätplatser.
Också ordböckerna och encyklopedierna finns
som bekant i allt högre utsträckning i datorn. En
översättare lägger en ergonomisk aspekt på detta
och menar att det är bättre för ryggen att slå upp
ord i digitala lexika än att ideligen sträcka sig efter
dem på skrivbordet. Andra hjälpmedel som kan
tänkas vara vanligare vid facköversättning är att
ta hjälp av redan existerande översättningar för
att hitta termer och lösningar, att ha relevant facklitteratur till hands eller att fråga experter eller
kollegor. Vidare att gripa till olika encyklopedier,
framför allt Nationalencyklopedin, citatsamlingar och litterära klassiker. En översättare använder
ibland lexikonprogram, men dessa tycks inte ha
vunnit någon större spridning.
På frågan om översättarna skulle hotas att
trängas ut av maskinöversättningar tror ingen av
de tillfrågade översättarna det – därtill är översättandet alltför komplext. Däremot finns olika
uppfattningar om att en viss del av översättningsarbetet kan komma att utföras maskinellt. Flera
avfärdar det helt, andra tror att maskinöversättningen kommer att bli allt vanligare, men att det
alltid, särskilt vid komplexa texter som poesi,
essäer, vetenskap, kommer att behövas en redaktionell efterhandsgranskning (vilket kan bli översättarens nya uppgift). Vid vilken punkt mödan av
efterhandsgranskningen då överstiger översättandets möda är oklart.
Till sist något om översättarens störningskänslighet. Översättaren arbetar i allmänhet ensam
och isolerar sig från omvärlden. Men vilken arbetsmiljö han eller hon föredrar kan som bekant
variera. Störningskänsligheten tycks vara en helt
individuell fråga. Vissa måste ha det lugnt och tyst
runtomkring för att kunna översätta (ja, för att
kunna leva över huvud, som en översättare skriver), medan andra har stor tolerans för buller och
trivs utmärkt med att arbeta i kafémiljö eller på
bibliotek. Det som flera översättare upplever som
den vanligaste och farligaste störningen i denna
undersökning är mejlkontakter – de måste hållas
kort, i synnerhet de utdragna konversationerna...
Också här skulle man kunna tala om två typer:
den slutne resp. den öppne översättaren.
Jag har alltså identifierat olika ideala aspekter
på översättare: den systematiske respektive suveräne, i fråga om det språkliga och intellektuella;
den passionerade respektive kontrollerade, när
det gäller översättandets yttre omständigheter;
den samarbetande respektive autonome när det
gäller relationen till externa granskare; den slutne
respektive öppne beträffande störningskänslighet.
Dessa drag kan kombineras på alla möjliga sätt,
t.ex. kan en systematisk översättare arbeta ganska
kontrollerat och vara relativt samarbetsvillig och
föga störningskänslig. Kanske kan man då kalla
den för en systematisk-kontrollerad, samarbetande-öppen översättare...
Konklusion: Det finns principiellt flera sätt att
översätta!
FREDRIK LINDE
Följande översättare har deltagit i nämnda enkät:
Marianne Kristoffersson, Leif Magnusson, Gun Zetterström, Jim Jacobsson, Ulrika Miranda, Carl C.
Liungman.
❄
med andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 13
Agent nr 65
Vilken är den viktigaste kroatiska litteraturen?
mao skickade ett mail till författaren Dubravka
Ugresic för tips på tre favoriter. Vi fick ett snabbt
svar.
From: dubravka ugresic <[email protected]>
Date: 2010/10/14
Subject: Re: Swedish translation journal
To: Viktoria Jäderling <[email protected]>
Dear Viktoria,
Here it is:
I would recommend Miroslav Krleža’s novel Na rubu pameti (On the Edge of reason). That novel
might have been already translated in Swedish, but even if it is, it is worth republishing. Krleža’s novel
is one of the best novels of 20th century, extremely vital, fresh and topical. It’s a true literary classic, an
important read for all the times and ages.
Ivan Slamnig is a Croatian poet, and, in my opinion, one of the best European poets of a second half
of 20th century. He had a misfortune not to be properly read and understood during his lifetime, in his
own country. Slamnig had been neglected and misunderstood because of high sophistication and rich
intertextuality of his verses combined with their high readability. This Slamnig’s special quality was
not properly recognized and appreciated by the local literary milieu, neither it got translated in other
languages.
Ivan Brešan’s play Hamlet u selu Mrduša Donja (Hamlet in village of Mrduša Donja) was extremely
popular in 70-ies and 80-ies, but with the disappearance of the context, e.g. communism, the play
itself unjustly disappeared from the local theaters. It’s a hilarious play, a story about the villagers of
some Croatian village (during the time when communist ideology generously supported cultural amateurism) who try to play Shakespeare’s Hamlet, and thus “bring culture” to their village. Brešan’s comedy is easily applicable to some other contexts, and it could be taken as a satire on censorship, misreading and cultural barbarism.
Best,
Dubravka
Dubravka Ugresic är kroatisk författare, essäist och universitetslärare bosatt i Amsterdam. Hon lämnade Jugoslavien 1993 efter trakasserier för hennes anti-nationalistiska ställningstagande. På svenska finns Den ovillkorliga kapitulationens museum (2000), Smärtans ministerium (2005) och Baba Jaga la ett ägg (2009), samtliga
översatta av Djordje Zarkovic och utgivna av Albert Bonniers förlag.
14 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
METODSPECIAL
Varsågoda:
en Corpus Contrastif
Suédois-Français
Mårten Ramnäs har skapat en metod för
systematiska jämförelser som kan avslöja misstänkt
stora avvikelser mellan språken.
S
om ämne för min doktorsavhandling i
fransk språkvetenskap behandlade jag i kontrastivt perspektiv det svenska verbet få i dess
olika användningar, syntaktiskt, semantiskt och
lexikaliskt (Étude contrastive du verbe suédois få
dans un corpus parallèle suédois-français, 2006).
Jag utnyttjade då en svensk-fransk så kallad parallellkorpus. En parallellkorpus (eller översättningskorpus) består av originaltexter som länkas
till sina översättningar och som görs elektroniskt
sökbara. En större sådan korpus är mycket värdefull för kontrastiva undersökningar som ju syftar
till systematiska jämförelser mellan språk. Eftersom det är viktigt att jämföra olika ords frekvenser måste även de studerade texternas längd
(ordmängd) kunna beräknas. Länkningen kan ske
på olika nivåer (kapitel-, stycke-, menings- eller
ordnivå). Med min meddoktorand Pauli Kortteinen skapade jag en sådan korpus som vi kallade
Corpus Parallèle Suédois-Français (cpsf). Den bestod av tio svenska originaltexter med sina franska översättningar och tio franska originaltexter
länkade till sina svenska översättningar. Texterna
länkades på meningsnivå. Vi försökte i görligaste
mån få med olika författare och olika översättare.
I arbetet med att skapa en ny likvärdig parallellkorpus, som jag givit namnet Corpus Contrastif
Suédois-Français (ccsf), bestämde jag mig för att
ta med Jan Guillous Vägen till Jerusalem och dess
franska översättning, Le Chemin de Jérusalem,
som kom ut 2007.
I ccsf har texterna länkats på styckenivå, d.v.s.
ett givet stycke i en roman svarar mot ett givet
stycke i översättningen. Att skapa en parallellkorpus är mödosamt och tidskrävande. För att omvandla den tryckta texten till elektronisk form
måste böckerna skannas in sida för sida. Därefter
länkas originaltexter och översättningar.
En fransk översättning av en svensk roman brukar alltid innehålla flera ord än det svenska originalet det rör sig i genomsnitt om 22% flera ord
i det tjugotal romaner som jag hittills har undersökt – vilket i första hand har att göra med de
båda språkens morfologi. Svenskan har ju väldigt
ofta syntetiska former där franskan har analytiska – ficklampan : la lampe de poche, fortare : plus
vite, möss : des souris, osv. Även om motsatt förhållande ibland kan gälla (t.ex. jag skall prata : je
parlerai) har svenskan generellt sett fler sammansatta former än franskan. Till detta skall vi lägga
att en översättning i allmänhet tenderar att, i ord
räknat, bli längre än originaltexten. (Vid översättning från franska till svenska finner vi att skillnaderna i ordmängd blir mindre.)
I arbetet med ccsf hade jag skannat in och länkat nio av tio planerade svensk–franska textpar.
Dessa böcker följde alla det normala mönstret
vad beträffar skillnader i antalet ord i original och
med andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 15
MÅRTEN RAMNÄS
Med hjälp av denna enkla metod kan man lättare
identifiera par av stycken som är starkt avvikande.
I de flesta svenska böcker innehåller endast en liten
andel av alla stycken fler ord än motsvarande stycke
i den franska översättningen (cirka 10% i de romaner jag har undersökt). Men i fallet med Vägen till
Jerusalem gällde detta drygt 40% av alla stycken
översättning de franska översättningarna innehöll
fler ord än de svenska originalen. Det tionde, och
sista, textparet – Jan Guillous Vägen till Jerusalem/Le Chemin de Jérusalem – skiljde sig emellertid markant från de andra textparen vad gäller
ordmängden. Den franska översättningen visade
sig innehålla mindre än 1% fler ord än det svenska
originalet. För alla andra textpar var skillnaden
aldrig mindre än 14% spannet är 14–38% fler ord
med ett genomsnitt på 22%.
Min nyfikenhet väcktes och jag bestämde mig
för att försöka ta reda på varför denna översättning så tydligt skiljde sig från de andra. När jag
närmare undersökte textparet kunde jag snabbt
konstatera att antalet stycken i originalet och
översättningen var i stort sett detsamma. Något
enstaka stycke hade inte översatts men det kunde
inte förklara den stora skillnaden i ordmängd.
Eftersom Guillous roman Vägen till Jerusalem
innehåller närmare 2000 stycken skulle det ta lång
tid att gå igenom dem alla mening för mening. För
att lättare kunna identifiera stycken där skillnaderna i ordmängd mellan original och översättning var stora kom jag på den metod som nu skall
beskrivas.
Jag började med att klistra in den svenska texten i ett Exceldokument. Den franska texten klistrade jag sedan in i kolumnen bredvid. Därmed
kom varje stycke av den svenska texten att ligga
i en cell och i kolumnen bredvid det stycke som
utgjorde dess översättning till franska. Genom att
använda funktionen Räkna ord kunde antalet ord
16 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
automatiskt räknas för varje stycke. Om man sedan delar det värde som anger antalet ord i ett
svenskt stycke med värdet som anger antalet ord i
ett franskt stycke erhålles en kvot. Om värdet på
denna kvot är större än 1 innehåller det svenska
stycket fler ord än det franska och tvärtom. Med
funktionen Sortera kan styckena sedan rangordnas efter värdet på nämnda kvot. Med hjälp av
denna enkla metod kan man lättare identifiera
par av stycken som är starkt avvikande. I de flesta svenska böcker innehåller endast en liten andel
av alla stycken fler ord än motsvarande stycke i
den franska översättningen (cirka 10% i de romaner jag har undersökt). Men i fallet med Vägen till
Jerusalem gällde detta drygt 40% av alla stycken (drygt 800 av 2000 stycken). I exemplen (1–4)
nedan ser vi hur utelämningarna kan se ut. De understrukna delarna saknas i den franska texten.
Informationsförlusten blir därför snart avsevärd.
”Hon blev först glad av hans ord och tog sig åt
hjärtat nästan som i smärta men så var det som ett
moln kom över hennes ansikte.” (27 ord)
Ces paroles réjouirent Cecilia, mais ses traits
s’assombrirent bientôt. (10 ord)
Kvot: 27 / 10 = 2,7
”Men därefter gick Moder Rikissa med beslutsamma steg och hälarna hårt i golvet, det ljud som
noviserna på Gudhem fruktade mer än annat, mot
METODSPECIAL
scriptorium för att ta itu med det som nu måste
göras så fort som möjligt.” (39 ord)
Mère Rikissa se hâta de rejoindre le scriptorium.
Elle avait des choses à faire sans tarder. (16 ord)
Kvot: 39 / 16 = 2,4
”Arn var dubbelt tacksam för att han alltid fick
vara med. Han fick rida så fort han ville på Chamsiin längs de oändliga sandstränderna, helst just
ovanför vågornas brott där sanden var blöt men
hårt sammanpackad och slät så att Chamsiin fick
gott fäste och klar syn och kunde flyga fram i en så
rät linje att det för den lätte ryttaren i sadeln inte
kändes som att rida vanligt utan som att drömma
sig framåt, eftersom hästens galoppsprång var så
utdragna på längden att sadelns rörelser upp och
ned nästan försvann. Arn fick alltså göra något av
det han helst ville göra. Men samtidigt var det ett
viktigt arbete han utförde åt sina bröder och på så
vis var det som att sjunga, på den tiden han kunde
göra det.” (131 ord)
Arn était doublement reconnaissant. Il lançait
Khamsin aussi vite qu’il le voulait le long des rives
interminables, juste au-dessus des brisants, là où
le sable était dur et compact, là où Khamsin fonçait en ligne droite, si bien que le cavalier avait davantage l’impression d’avancer en un rêve. Mais,
en même temps, il s’agissait d’une tâche utile pour
ses frères, comme le chant jadis, lorsqu’il en était
encore capable. (75 ord)
Kvot: 131 / 75 = 1,7
”Så om man är född rik så förblir man rik och
om man har förfäder som är förmer så behöver
man ingenting göra för egen skull, man är förmer
ändå? Och då spelar det ingen roll om man är god
eller ond, klok eller dum, förmer förblir man?»
funderade Arn och såg samtidigt lustigt skarpsinnig ut när han tog detta första stapplande steg ut i
kunskapen om den andra världen.” (70 ord)
que l’on soit bon ou méchant, bête ou intelligent
? (43 ord)
Kvot: 70 / 43 = 1,6
I arbetet med den första svensk-franska parallellkorpusen (cpsf) tvingades vi välja bort översättningen av en annan svensk roman, Barnens ö
av P.C. Jersild. I likhet med Vägen till Jerusalem
innehöll den franska översättningen av Barnens ö
(L’île des enfants, 1987) bara någon procent fler
ord än det svenska originalet. Utelämningarna var
emellertid i det fallet mera uppenbara eftersom de
till stor del låg över meningsnivån, bland annat
hade cirka 300 stycken utelämnats, varav tre hela
kapitel. I översättningen av Vägen till Jerusalem
har utelämningarna skett på meningsnivån eller
under och är därför svårare att upptäcka. Den metod som här beskrivits kan emellertid underlätta
arbetet med att upptäcka icke önskvärda förenklande reduktioner.
Att enstaka meningar eller stycken kan översättas på ett sätt som i förstone kan verka avvikande är inte konstigt. Men när utelämningarna i
en översättning är så omfattande som de är i fallet med den franska översättningen av Vägen till
Jerusalem, gör översättningen originalet inte rättvisa.
MÅRTEN RAMNÄS
Mårten Ramnäs är fil dr i franska och verksam som
lektor vid högskolan i Halmstad och Göteborgs universitet.
❄
Alors, si l’on naît riche, on reste riche, et si l’on
a des ancêtres nobles on l’est également, sans avoir
besoin de faire quoi que ce soit ? On devient noble,
med andra ord ■ nr 65 december 2010 ■ 17
KRÖNIKA
Introduktörens vånda
Olov Hyllienmark rapporterar från världs-­
litteraturens fotfolk.
J
ag minns den kvällen så väl även om det nu
gått några år. Det var utbildningsträff på Södermannagatan. Välbesökt. God, förväntansfull
stämning.
Vi hade samlats för att höra fru Klätterberg och
herr Didriksson utifrån sin expertis berätta och
förklara för oss hur man bäst går till väga när man
kontaktar bokförlag angående böcker från främmande språk. Alltså böcker man som åhörare, läsare och översättare anser vara av stort värde och
intresse att introducera på svenska. Själv hade jag
gått och grunnat på om inte sydtyrolaren Valentino von Eschenbachs äventyrsroman ”Parzivals
planet” vore ett tänkbart objekt.
Nå, fru Klätterberg och herr Didriksson berättade om felen lycksökande introduktörer brukar
begå. Som att ha förälskat sig alltför hett i någon
alltför obskyr författare. Som att inte ha satt sig in
i förlagets utgivningsprofil. Som att komma med
en färdigknåpad översättning och utgå från att
förlaget bara därför ska hurra. Som att inte veta
ett jota om rättighetsläget.
Men visst, sa fru Klätterberg och herr Didriksson, det äger sin riktighet att förlagen har sämre
överblick vad gäller litteratur från de mindre språken. (Dit räknas som vi vet alla utom ett.) Av den
anledningen är det viktigt att folk som brinner för
litteraturen på de mindre språken håller sig à jour
och hör av sig med sina rön och propåer.
Men det allra viktigaste, det helt fundamentala,
det som de villiga introduktörerna så sällan tycks
begripa, besjälade som de är av just sin älsklingsförfattares storhet och betydelse, är att det är bokförlagen som besitter erfarenheten och kunskapen
om Marknaden. Således är det också på förlagen
som människorna arbetar som vet vilka böcker
som är möjliga att ge ut. Och det är så gott som
uteslutande böcker de själva hittar.
Vid den punkten spred sig en viss förstämning.
Men för att nu inte temat för kvällen skulle framstå som förfelat och läget som alldeles statiskt antydde herr Didriksson en möjlig lösning: Om man
nu betett sig enligt konstens alla regler och ändå
misslyckats med att få det ena eller andra förlaget
att inse värdet av, säg Valentino von Eschenbachs
äventyrsroman ”Parzivals planet”. Det fanns ett
sätt att ta sig runt dilemmat. Herr Didriksson
hade nämligen själv, på eget initiativ, översatt en
slavisk roman. Han gav oss en detaljerad beskrivning av romanens inledning. Den verkade både
spännande och originell. Optimismen steg åter i
rummet.
Mot slutet av exposén började emellertid herr
Timmerbröt, som visserligen satt i publiken men
inte gjorde något för att dölja sin ställning som
förläggare vid Riksdagstryck & Söner, vrida på
sig för att sedan stöna något i stil med ”det där
vore ju komplett osäljbart!”. Vilket tydligen också varit uppfattningen hos förlaget Brontosaurus
som herr Didriksson föreslagit romanen för. Men
herr Didriksson hade ändå lyckats. Den slaviska
romanen, som varit en stor framgång i hemlandet
och även uppmärksammats på andra håll, i Amerika rentav, blev till slut utgiven. På det mindre
förlaget Hasta La Vista. Dit herr Didriksson själv
var knuten. Den fick både utmärkta recensioner
och sålde två upplagor. Jubel! (Dämpat visserligen. Vi är ju ändå i kulturbranschen.)
Så låt oss rekapitulera vad kvällen lärde oss.
Bokförlagen tar gärna emot prospekt om översättningsvärdiga böcker från de språkområden de
inte själva har s.k. koll på. Förslagsställarna måste
dock vid presentationen besinna affärsmässigheten av varje enskild bok och inte minst beakta att
OLOV HYLLIENMARK
Mot slutet av exposén började emellertid herr Timmerbröt, som visserligen satt i publiken men inte
gjorde något för att dölja sin ställning som förläggare vid Riksdagstryck & Söner, vrida på sig för att
sedan stöna något i stil med ”det där vore ju komplett osäljbart!”. Vilket tydligen också varit uppfattningen hos förlaget Brontosaurus som herr Didriksson föreslagit romanen för. Men herr Didriksson
hade ändå lyckats. Den slaviska romanen, som varit
en stor framgång i hemlandet och även uppmärksammats på andra håll, i Amerika rentav, blev till
slut utgiven. På det mindre förlaget Hasta La Vista.
förlaget med sin obestridliga erfarenhet och kunskap om Marknaden aldrig kommer att låta sig
övertygas av någon översättare att ge ut en viss
bok. Om du ändå framhärdar i din tro på till exempel Valentino von Eschenbachs äventyrsroman
”Parzivals planet”, se då till att själv vara anställd
på ett förlag som kan tänka sig att ge ut den därför
att du är du.
Eller starta helt enkelt ett eget förlag.
Och det är ju inget vare sig nytt eller konstigt
med det. Själva vitsen med att vara förläggare är
väl att man kan ge ut de böcker man själv vill?
Och ska det hela gå runt måste det man erbjuder
sälja. Det är en grundbult i människans hela hushållningshistoria.
Det händer emellertid att förlagen tvivlar på
sitt eget omdöme. Visserligen inte i fallet med den
slaviska romanen, för hur konstigt det än låter
motsägs inte det faktum att den vore osäljbar av
det faktum av den gick att sälja i till och med två
upplagor. Vi kan förmoda att det snarare hade att
göra med att kommunikationen var felriktad. Den
bör nämligen helst gå i motsatt riktning. För när
förlagen ibland ändå tvivlar på sitt eget omdöme
brukar de vända sig till experter. Experter inte sällan identiska med personerna som brinner för till
exempel ”Parzivals planet” men som inte föreslagit detta projekt för förlaget eftersom de något år
tidigare bevistat en utbildningskväll på Översättarcentrum och lärt sig att det inte är lönt.
Experten får då frågan: ”Skulle du vilja läsa
’Bolzanoparadoxen’ av Valentino von Eschenbach och skriva ett utlåtande åt oss? Viss ersättning utgår och vi behöver utlåtandet inom 14 dagar.”
Alltid något. Ehuru den obestridliga erfarenheten och kunskapen visar att även detta, i likhet
med uppvaktningarna i motsatt riktning, mest är
rekvisita i ett branschkineseri och att utlåtandet
arkiveras i pärmen ”Komplett osäljbart”.
Men det var trevligt att träffas för en kväll. Det
här måste vi göra om!
OLOV HYLLIENMARK
B
föreningsbrev
sverige
porto betalt
port payé
översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm
Föraning – den långa skugga – över ängen –
som vittnar om att sol går ner –
ett varsel till det skrämda gräset
att mörkret – strax är här –
Ur Min flod flyter mot dig
sextio dikter av Emily Dickinson
i översättning av Ann-Marie Vinde
20 ■ nr 65, december 2010 ■ med andra ord
