Institutionen NVS
Sektionen för arbetsterapi
Arbetsterapeutprogrammet
Ämne: Arbetsterapi
Examensarbete C-nivå, 15 hp
Höstterminen 2007
Aktiviteter och demenssjukdom
En beskrivning av antaganden angående aktiviteters
terapeutiska potential för personer med demenssjukdom
Activities and dementia
A description of assumptions about therapeutic potential
of activities for people with dementia
Författare: Anna Kåhl & Nina Muhonen
Handledare: Annika Öhman, Institutionen för Neurobiologi, Vårdvetenskap och Samhälle (NVS)
Institutionen NVS
Sektionen för arbetsterapi
Arbetsterapeutprogrammet
Ämne: Arbetsterapi
Examensarbete C-nivå, 15 hp
Höstterminen 2007
Aktiviteter och demenssjukdom
En beskrivning av antaganden angående aktiviteters
terapeutiska potential för personer med demenssjukdom
Sammanfattning/abstract
Syftet med den här litteraturstudien var att beskriva antaganden om aktiviteters
terapeutiska potential hos personer med demenssjukdom. Databaserna som
genomsöktes efter litteratur var Cinahl, OTSeeker, PubMed, SveMed & PsycInfo.
De sökorden som användes var dementia, activities, Alzheimer’s disease,
exercise, theories, assumption, effects, activities of daily living, cognitive
processes, occupational therapy, therapeutic och technical aids. Artiklarna i
studien var publicerade från 1993 fram till 2007. Större delen av artiklarna
beskrev sina antaganden om aktiviteters terapeutiska potential för personer med
demenssjukdom. Resultatet visade att alla artiklar som handlade om fysisk
aktivitet eller rekreativ aktivitet visade positiv terapeutisk potential. Den artikeln
som handlade om en dagverksamhet med repetitivt arbete visade dock negativ
terapeutisk potential, när personer med demenssjukdom gick från en
dagverksamhet med repetitivt arbete till en traditionell dagverksamhet.
till traditionell dagverksamhet.
Sökord: dementia, activities och assumptions
Activities and dementia
A description of assumptions about therapeutic potential of
activities for people with dementia
The purpose of this literature review was to describe assumptions about
therapeutic potential of activities for people with Dementia. The databases which
were searched for articles were Cinahl, OTSeeker, PubMed, SveMed & PsycInfo.
The keywords that were used were dementia, activities, Alzheimer’s disease,
exercise, theories, assumption, effects, activities of daily living, cognitive
processes, occupational therapy, therapeutic and technical aids. The articles were
published during the period 1993 to 2007. Most of the articles had assumptions
about therapeutically potential of activities of people with dementia. The results
showed that all the articles about physical and recreational activities had a positive
therapeutic potential. The article about repetitive work showed negative
therapeutic potential, when people with dementia moved from a day care with
repetitive work to traditional adult day care program.
Keyword: dementia, activities and assumptions
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING
BAKGRUND
DEMENSSJUKDOM
SJUKDOMENS PÅVERKAN PÅ AKTIVITETSFÖRMÅGAN
BETYDELSEN AV AKTIVITET
AKTIVERING OCH TERAPIER
SYFTE
METOD
URVAL AV ARTIKLAR
DATABEARBETNING
ETISKA ASPEKTER
RESULTAT
FYSISK AKTIVITET
ARBETSINRIKTAD AKTIVITET
REKREATION
KONKLUSION
DISKUSSION
RESULTATDISKUSSION
METODDISKUSSION
REFERENSLISTA
Bilaga 1
1
2
2
2
4
7
9
9
9
10
10
10
10
14
15
17
17
17
20
22
INLEDNING
Arbetsterapi handlar om aktivitet och om vikten att hålla sig aktiv. Flera studier
påvisar att aktivitet är bra för personer som har någon typ av demenssjukdom.
Nygård (2004) skriver att människans förmågor och funktioner behöver användas för
att inte försvinna. Hon skriver vidare att aktiv stimulering av dagliga aktiviteter skulle
kunna bromsa en onödigt snabb försämring och passivering. För att möjliggöra
patientens aktiviteter utifrån de egna förmågorna måste varje aktivitet utredas för att
se om den är tillräckligt utmanande för patienten (Melin & Bang Olsen, 1999; Nygård,
2004).
Författarna till denna studie har blandande erfarenheter av vård av personer med
demenssjukdom. Författare 1 har tillbringat 10 veckor på en
demensutredningsavdelning, har arbetat inom äldrevård både inom hemtjänst och på
äldreboende. Författare 2 har ingen praktisk erfarenhet av äldrevård, har dock
erfarenhet av dagverksamhet inom handikappomsorgen.
Under den 10 veckor långa praktiken på utredningsavdelningen, gjordes ett
studiebesök på den tillfälliga dagverksamheten för personer med demenssjukdom.
Huvudaktiviteten för träffen var att laga mat. En av deltagarna hade inte lagat mat på
flera år. Under dagen stod damen och stekte fläsk och lök. Denna aktivitet gjorde att
kvinnan ville gå hem och laga mat till sin make. Den händelsen bidrog till författarens
ökade intresse för aktiviteter för personer med demenssjukdom.
Författaren som inte hade någon erfarenhet av äldrevård, tyckte att det verkade
intressant är lära sig mer om ett ämne som, för henne, inte alls var bekant.
BAKGRUND
DEMENSSJUKDOM
Demens är ett förvärvat och långvarigt kliniskt tillstånd som försämras med tiden
(APA, 2000). Demenssyndromets primära symtom är nedsatt minnesfunktion. Utöver
det ska ett av följande symtom ingå: försämrad tanke-, kommunikations-, eller
orienteringsförmåga samt praktisk förmåga, dvs. större svårigheter att uppehålla
inlärda färdigheter eller att klara vardagssysslor (APA, 2000).
Vid diagnostisering av demenssjukdom görs en grundlig anamnes, kroppslig
undersökning, psykiatrisk undersökning, blodanalyser, hjärnavbildande
undersökning, bedömning av kognition och socialkurativ utredning (Wahlund, 2004).
Primärdegenerativa demenssjukdomar orsakar de flesta demenstillstånd i Sverige
och i västvärlden. Dessa sjukdomar angriper centrala nervsystemet i första hand.
Sjukdomarna skadar olika strukturer och funktioner i hjärnan och leder till
degeneration av neuron men också av andra celltyper och vävnadsstrukturer.
Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demenssjukdom och omfattar ca
50-70 % av antalet personer med demenssjukdom (DS 2003:47). Ungefär 20-25 %
av dem som har en demensdiagnos har en vaskulär demens. Varje år får cirka
23000-24000 personer i Sverige en demensdiagnos.
Forskare har sett att minnesfunktionerna förändras efter ett visst mönster, vid
demenssjukdom (Beck-Friis, 2000). Personer med demenssjukdom förlorar först det
episodiska minnet (händelser och episoder i en enskild persons liv), långt in i
sjukdomen försvinner det semantiska minnet (det generella kunskapsminnet) och
även procedurminnet (förvärvade motoriska färdigheter som behövs för t ex cykling,
simning och dans) (Terzis, 2004).
SJUKDOMENS PÅVERKAN PÅ AKTIVITETSFÖRMÅGAN
Det förekommer stora variationer på hur en progressiv demenssjukdom påverkar en
människas aktivitetsförmåga (Nygård, 2004). Generellt sägs det att svårigheter
märks först i de mest komplexa aktiviteterna, som i arbetsuppgifter för den som ännu
är yrkesverksam, eller i sociala situationer. Vanligtvis märker personen själv sina
svårigheter först och försöker hantera dem på olika sätt. Detta kan vara viktigt att
veta för anhöriga, eftersom de ibland tycker att personen med demenssjukdom
plötsligt blivit förändrad (Nygård, 2004).
Forskning visar att praktiska svårigheter märks först i instrumentell aktivitet i det
dagliga livet (I-ADL) innan de upptäcks i personlig aktivitet i det dagliga livet (P-ADL)
(Nygård, 2004). Att använda telefonen eller allmänna kommunikationsmedel, att
sköta medicinering eller att ha hand om sin ekonomi är aktiviteter där svårigheter kan
förekomma först. Wilms, Riedel-Heller och Angermeyer (2007) beskriver att
deltagarna i deras studie har mest problem med aktiviteter som innefattar mycket
rörlighet, som t ex att utföra I-ADL som handling, att städa eller besöka vänner och
bekanta. Norberg, Zingmark och Nilsson (1994) beskriver att i början av sjukdomen
slutar många personer med demenssjukdom gradvis att delta i sociala aktiviteter. De
kan inte delta i samtal på samma sätt som förut, vilket gör att det blir svårare att
kommunicera med andra. Personer med demenssjukdom får svårt att förstå och att
bli förstådd. De upplever ofta svårigheterna som skamliga samt svåra att förklara och
förstås av andra. Fritids- och hobbyaktiviteter som läsning, handarbete och
trädgårdsskötsel blir många gånger också svåra att utöva under en
demensutveckling (Norberg, Zingmark & Nilsson, 1994).
Utförandet av vardagliga aktiviteter påverkas hos personer med demenssjukdom.
Detta i sin tur påverkar erfarenheterna av dagliga aktiviteter (Nygård, Borell &
Gustavsson, 1995). Matlagning, städning och andra vardagliga sysslor blir svårare
för personer med demenssjukdom (Nygård, 2004). Eftersom resultaten ofta blir
mindre lyckade kan sysslorna kännas mindre intressanta. Anhöriga berättar ofta om
hur svårt det är att bemöta dessa misslyckanden hos en person som kanske har varit
en duktig kock, men nu har svårt att laga mat. Eftersom vardagssysslorna tar allt mer
tid och känns mer ansträngande kan det leda till att varken lust eller ork finns kvar till
intressen eller hobbyaktiviteter (Nygård, 2004).
Med tiden behöver personen med demenssjukdom hjälp med att sköta sin personliga
vård (Norberg, Zingmark & Nilsson, 1994). Personen kan behöva hjälp med att
komma igång och få veta i vilken ordning olika saker ska göras, t ex användandet av
handduk och tvål. Förmågan att imitera finns ofta kvar längre än förmågan att förstå
instruktioner. Genom att ta bort alla saker som inte behövs förenklas tillvaron.
Norberg, Zingmark och Nilsson skriver även att personer med demenssjukdom kan
ha svårigheter med att välja lämpliga kläder efter årstid och väderlek samt att avgöra
när klädbyten är behövliga. Klädesplaggen kan hamna på fel ställe när kropps- och
rumsuppfattningen störs (Nygård, 2004). Den logiska ordningsföljden i handlingar
som ingår i en aktivitet kan också bli ett bekymmer som leder till misslyckanden eller
till avvikande utseende. Exempelvis kan personen klä på underkläder utanpå
klänningen eller byxorna.
BETYDELSEN AV AKTIVITET
Kielhofner (2002) skriver att mycket av vardagen är rutin och rutinerna beror på
människors vanor. Vanor hjälper till att känna igen signaler och tidsramar. De rutiner
som går på automatik hjälper människan och hennes kropp att dela in dygnet i dag
och natt. När människan bryter sitt vanemässiga beteende arbetar hon in det, så att
det till slut blir en ny rutin. Kielhofner beskriver även att människans olika roller har
betydelse i de vardagliga rutinerna. Rollerna formar människan och ger ett visst
synsätt eller attityd och skapar ett visst beteende. Generellt sett försöker människan
att finna en grupp där deltagarna har samma roller som en själv, för att kunna
identifiera sig med gruppmedlemmarna.
Oavsett livssituation eller sjukdom tar vi på oss roller och tar till oss vanor som blir
nära förknippade med de individer vi är (Månsson, 2002). En demenssjukdom
begränsar möjligheterna att delta i de livsområden där roller och vanor utövas. Detta
påverkar också upplevelsen av den egna identiteten. En individuellt skräddarsydd
aktivering kan erbjuda personen med demenssjukdom möjligheter att hålla kvar de
identitetsstarkaste vanorna och uttrycka de viktigaste rollerna. På så sätt kan
personen också bli stöttad och bekräftad som en unik individ.
Målsättningen för människans utförande av aktiviteter beror på personens tidigare
aktivitetsutförande, nuvarande kondition och framtida behov (Hagedorn, 2004).
Arbetsterapeuten intresserar sig för personens egna villkor och behov i olika roller.
Dessa roller kräver förmåga i att delta i aktiviteter som möjliggör personens behov av
att behålla den fysiska hälsan.
Uppfattningen av meningsfullhet (Kielhofner, 2002) och motivation (Hagedorn, 2004)
är personligt. Det är den individuella subjektiva erfarenheten av meningsfullhet, eller
avsaknad av meningsfullhet, i livet som är det enda kriteriet, andras åsikter har ingen
större betydelse. Meningsfullhet härleds från en helhet av kognitiva-affektiva
egenskaper, minnen, erfarenheter, belöningar, framgångar och andra positiva
faktorer som bekräftar personliga erfarenheter av effektivitet. Avsaknad av
meningsfullhet är både ett symtom och en orsak till funktionsnedsättning (Kielhofner,
2002). Genom belöning skapas motivation (Hagerdorn, 2004), och belöning är en del
av det som ger meningsfullhet till aktiviteter (Kielhofner, 2002).
Utan meningsfull aktivitet kan en demenssjuk få störande beteenden som dämpas
med lugnande mediciner (Marcusson, Blennow, Skoog & Wallin, 2003). Mediciner får
inte ersätta omvårdnaden. Indragning av personal leder till ökad medicinering. Det är
viktigt att personer med demenssjukdom får sina aktivitetsbehov tillgodosedda.
Vi människor har en naturlig drivkraft att vara aktiva, utforska världen och uttrycka
oss själva genom handling (Månsson, 2002). Detta resonemang ger ett antagande
om att även en person med demenssjukdom har en inre drivkraft att använda sina
förmågor i handling och aktivitet trots nedsatt förmåga.
Almberg och Jansson (2003) ställer sig frågan: ”Är det meningsfullt att läsa för en
person som är dement, när hon inte alls verkar förstå? Är det meningsfullt att göra
något trevligt, när hon i alla fall glömmer så fort?” (s. 76) Författarna menar att syftet
med en aktivitet kan vara att ta tillvara på den känslomässiga upplevelsen. Känslan
av välbehag, som aktivitet ger, sitter kvar länge.
En orsak till att aktivitet rekommenderas för personer med demenssjukdom är
antagandet att alla människans förmågor och funktioner behöver användas för att de
inte ska försämras (Nygård, 2004). En person som använder sina fysiska funktioner
behåller också förmågan att stå, gå och röra sig långt in i sjukdomen. Det leder till att
ett omotiverat tidigt behov av hjälp med fysisk förflyttning förhindras och därmed
förhindras också osjälvständighet, smärtor och belastningsskador hos patienten.
Ruth och Eloniemi (1991) skriver att dagliga aktiviteter ger ett underlag för
rörelseförmågan. Nygård (2004) beskriver att aktiviteter anses kunna bromsa en
onödigt snabb försämring och passivering. Ruth och Eloniemi (1991) anser att trygga
och rutinmässiga vanor är en hjälp för att klara de vardagliga aktiviteterna. Månsson
(2002) beskriver att personer med demenssjukdom kan drabbas av oförmåga att
utföra en viss rörelse, som t ex att lyfta på fötterna. Detta kan göra att personen lätt
snubblar. Rörelseförmågan kan också påverkas av stelhet i leder, värk och yrsel.
Enligt Ruth och Eloniemi (1991) kan rörelseförmågan förbättras genom rehabilitering
och rörelseträning. Forskningsrapporter visar att personer med demenssjukdom får
lika mycket, eller kanske ännu mer nytta av ett regelbundet rörelseprogram än en
frisk person. Personen lär känna sin kropp och använda den, vilket kan leda till
minskad oro och ångest (Ruth & Eloniemi, 1991).
Många personer med demenssjukdom har ett ökat rörelsebehov, som ibland kan
vara farligt för patienten, då även special låsta dörrar inte brukar vara ett hinder att ta
sig igenom (Beck-Friis, 2000). Regelbunden motion och att inte ta sin dagliga tupplur
kan minska vandrandet nattetid.
Beck-Friis (2000) skriver vidare att människan är en social varelse och som trivs i
grupp, detta gäller även för personer med demenssjukdom. Att bevara den
kommunikation som finns är värdefull. Att hjälpa till med att duka kaffebordet
tillsammans med någon vårdpersonal ger en viss social gemenskap och en chans att
visa engagemang för andra. Verksamhet och aktivitet stimulerar talfunktionen, vilket
leder till mer och fler gemensamma aktiviteter.
Hasselkus (1992) hänvisar till forskning som menar att aktiviteter kan öka funktioner
hos klienter på dagvård för äldre personer, inklusive personer med Alzheimers
sjukdom. Många anhöriga anser att de äldre ska få vila och ha det skönt, samt anser
att vårdpersonalen ska göra mera för den äldre, fast den äldre klarar en hel del själv
(Melin & Bang Olsen, 1999). Rehabilitering motverkas ifall vårdare ger hjälp som inte
är nödvändig. Melin och Bang Olsen skriver att vård och omsorg ska byggas på vad
vårdtagaren själv inte kan klara.
AKTIVERING OCH TERAPIER
Begreppet aktivering har inom den traditionella vården beskrivits som organiserade
gruppaktiviteter (Nygård, 2004). Det är viktigt att som personal kritiskt reflektera över
anledningarna till sina val av aktiviteter. På så sätt kan aktiviteternas medvetna
användning både förfinas och göras mer meningsfulla och effektiva. Hur gruppen gör
spelar mindre roll än vad gruppen gör. En grupp som skalar potatis i stora mängder
till en Janssons frestelse inför en sommarlunch kan t ex upplevas som mycket
stimulerande och kul gemenskap, medan ett sällskapsspel kan bli ett fiasko om inte
ledaren förmår stimulera gruppen på ett bra sätt (Nygård, 2004).
Beck-Friis (2000) säger att aktiviteterna ska relateras till intressen och förmågor.
Musik, dans, enklare hushålls- och hantverksaktiviteter stimulerar personer med
demenssjukdom. Månsson (2002) beskriver att en av orsakerna till att använda
aktivering som terapeutisk intervention för personer med demenssjukdom är att om
aktiviteten är meningsfull för individen, ger den glädje för stunden och höjer
livskvaliteten.
Det finns olika anledningar till att använda aktiviteter som terapeutisk intervention. De
olika anledningarna kan vara att förbättra patientens mentala välbefinnande, minska
beteende problem, förbättra patienternas livskvalitet eller att öka personalens moral
och attityd (Pulsford, 1997).
När symtombaserad terapi används är det viktigt att veta om det finns andra
bakomliggande orsaker till det störande beteende, som t ex en fysisk sjukdom
(Gräsel, Wiltfang & Kornhuber, 2003). De flesta terapier som används inom
demensvården är till för att hantera vårdtagarna, för deras speciella behov och
omständigheter. Olika typer av terapier är t ex reminiscensterapi,
verklighetsorientering, musik-, konst- och rörelseterapi och minnesträning.
Reminiscensterapi använder sig av rekvisita som till exempel bilder och föremål
(Beck-Friis, 2000) för att väcka minnen till liv och för att använda minnen som en väg
för kommunikation (Almberg & Jansson, 2003). Att prata om minnen kan ge en
känsla av trygghet och stärka sin egen identitet. Syftet är att höja livskvaliteten hos
dem som deltar.
De flesta människorna blir berörda av musik (Almberg & Jansson, 2003). Musiken får
kontakt med människornas inre och skapar en kommunikation som inte ord alltid
klarar av. Känslor och minnen väcks till liv, men musiken måste väljas med omsorg.
Musik ger inte enbart positiva känslor och upplevelser, utan kan skapa oro och
förvirring. Om personen tidigare har spelat något instrument kan det vara en idé att
låta personen prova om han eller hon fortfarande kan spela (Månsson, 2002).
Kroppen upplever musiken som vibrationer och ljud (Almberg & Jansson, 2003).
Muskelsinnet och balanssinnet blir påverkat, vi börjar röra oss spontant, kanske
genom att hålla takten med foten, eller klappa med händerna. Musik som terapi har
som mål med behandlingen att få till ett möte, en kommunikation mellan terapeuten
och patienten. Genom sång och musik kan minnen och känslor aktiveras. Genom
terapin öppnas kanaler för att bearbeta saker som har hänt (Almberg & Jansson,
2003).
Sammanfattningsvis, demenssjukdom är en progressiv sjukdom som påverkar
aktivitetsförmågan. Först drabbas förmågan att utföra I-ADL, för att senare bli ett
problem i P-ADL. När personer drabbas av sjukdomen slutar personerna gradvis att
delta i sociala aktiviteter. Sjukdomen begränsar möjligheterna att delta i de
livsområden där roller och vanor utövas. Det finns antaganden om att aktivera
personers förmågor för att dem inte ska försämras. Forskning visar också att det går
att öka funktionen för personer med Alzheimers sjukdom genom aktivitet.
Meningsfulla aktiviteter ger ökad livskvalitet och ökar välbefinnandet hos personer
med demenssjukdom (Almberg & Jansson, 2003; Nygård 2004).
SYFTE
Syftet med den här uppsatsen är att beskriva antaganden om aktiviteters
terapeutiska potential och resultat när det gäller behandling av personer med
demenssjukdom.
METOD
Metoden som användes för den här uppsatsen var litteraturöversikt (Forsberg &
Wengström, 2003; Friberg, 2006). Friberg beskriver olika anledningar till att en
litteraturöversikt görs, en av dessa är att skapa en översikt av forskningsresultat inom
ett specifikt kunskapsområde.
URVAL AV ARTIKLAR
För att välja ut artiklar har stegen följts från Forsberg och Wengström (2003), här
beskrivs att urvalet av sökorden ska styras av intresseområdet. Detta ledde till
sökorden: dementia/demens, activities/aktivitet, Alzheimer’s disease, exercise,
theories, assumption, effects, activities of daily living, cognitive processes,
occupational therapy, therapeutic och technical aids. Därefter bestämdes inklusionsoch exklusionskriterinerna för artiklarna (Forsberg & Wengström 2003).
Inklusionskriterierna var inga artiklar äldre än 1980, främst innehålla sökorden;
dementia, activity och effects. Exklusionskriterier var artiklar som inte har gått att ta
fram via databasen eller via biblioteket och artiklar där språket är t ex franska och
tyska. Artikelsökningen skedde via databaserna; Cinahl, PsycInfo, PubMed, SveMed
och OTseeker under perioden juni – oktober 2007. Sökträffen på t ex dementia gav
28216 träffar i PsycInfo och 14043 träffar i Cinahl, vilket krävde att sökorden
kombinerades i olika konstellationer, vilket beskrivs i Forsberg och Wengström. När
sökträffen blev mer hanterlig, lästes abstracten på artiklarna. Totalt skrevs ett fyrtiotal
artiklar ut, som läste i sin helhet (Forsberg & Wengström, 2003). Detta ledde fram till
de 14 artiklar som togs med i studien. En artikel togs fram genom manuell sökning då
den används som referens i en annan artikel.
DATABEARBETNING
De 15 artiklar som togs fram lästes igenom flera gånger för att få en känsla av vad de
handlade om (Friberg, 2006). För att få en helhet i alla artiklar samlades information
angående; författarnamn, publiceringsår, titel, typ av deltagare, intervention,
antagande och resultat som blev bilaga 1. Friberg föreslår att artiklarna söks igenom
efter t ex likheter och skillnader. Tre likheter/teman hittades angående antaganden
om aktiviteters terapeutiska potential. Inom dessa olika teman eftersöktes sedan
likheter och skillnader, dels i antagandet och dels i resultaten (Friberg). Detta gjordes
för att kunna skapa en resultatsammanställning av de olika artiklarna.
ETISKA ASPEKTER
Forsberg och Wengström (2003) skriver att det är viktigt att man redovisar alla
artiklar som ingår i litteraturstudien och att dessa arkiveras säkert i tio år. Vid en
litteraturstudie är det viktigt att ta med alla resultat, inte utelämna resultat som inte
stödjer forskarens åsikt (Forsberg & Wengström, 2003). För att undvika
misstolkningar har artiklarna lästs, granskats och analyserats flertalet gånger
(Friberg, 2006).
RESULTAT
FYSISK AKTIVITET
Åtta artiklar beskriver hur fysisk aktivitet påverkar personer med demenssjukdom och
i sju av dessa finns det uttalade antaganden om detta. Författarna förväntar sig
minskning av sömnstörningar (Eggermont & Scherder, 2006), rastlöshets- och
humörbeteenden samt ökade positiva beteenden (Woodhead, Zarit, Braungart,
Rovine & Femia, 2005). Ytterligare förväntningar är ökad vårdstandard, fysisk
förmåga och näringsstatus samt minskning av psykiska störningar (Rolland et al.,
2007), funktionella rörligheten (Tappen, Roach, Appelgate & Stowell, 2000),
depression och förbättrat samspel mellan patient och vårdgivare (Teri et al., 2003).
I en studie antar författarna att resultatet i studien kan användas för att skapa riktlinjer
och rekommendationer för motionsträning för personer med demenssjukdom (Heyn,
Abreu & Ottenbacher, 2004). I artikeln Keeping the beat: Use of rhythmic music
during exercise activities for the elderly with dementia antar författarna att musik i
kombination med träningsprogram fungerar bäst på personer med demenssjukdom
som är generellt mer aktiva att delta i sociala aktiviteter (Mathews, Clair & Kosloski,
2001).
Heyn et al. (2004) och Yu, Kolanowoski, Strumpf och Eslinger (2006) har undersökt
vad träning har för verkan på kognitiva och funktionella kapaciteter samt utforskat
potentialen av aerobisk träning för att främja kognitiva och funktionella kapaciteter
hos personer med demenssjukdom. Heyn et al. (2004) menar att det saknas klinisk
evidens som stödjer rekommendationer för motionsriktlinjer för äldre personer med
demenssjukdom och relaterade kognitiva försämringar. Författarna antar att
resultatet i studien borde kunna användas för att skapa riktlinjer och
rekommendationer för motionsträning hos personer med demenssjukdom och
Alzheimers sjukdom.
Rörlighetsträning, aerobisk träning och hembaserade motionsprogram visar
medelgod eller mycket god behandlingseffekt för hälsorelaterade fysiska
komponenter och en medelgod behandlingseffekt för kombinerad fysisk, kognitiv
samt funktionell och beteenderesultat. De preliminära resultaten påvisar evidens för
effektivitet av motionsträning för personer med demenssjukdom och andra kognitiva
försämringar (Heyn et al., 2004).
Yu et al. (2006), som inte har uttalade antaganden i studien, identifierar tre breda
teman. Första temat handlar om hur global kognition huvudsakligen har använts för
att undersöka effekten på funktion, vilket indikerar ett antagande att
funktionsnedsättningsprogress är ett hierarkiskt ”beteende” av sjukdomen Alzheimer.
Med funktion menas, i denna studie, förmågan att fullfölja vardagliga aktiviteter. Det
andra temat visar att speciella kognitiva områden påverkar minskningen av funktion
på olika sätt. Exekutiva funktioner kan ha mer effekt på funktion än vad det har på
minnet. Tredje temat tyder på att aerobisk träning (15 min, minst 3 ggr/vecka och
ökning av vilopuls med 60 %) kan skapa kognitiva och funktionella kapaciteter hos
personer med Alzheimers sjukdom.
Rolland et al. (2007) och Teri et al. (2003) har gjort studier om motionsprogram.
Rolland et al. (2007) antar att effekten av ett träningsprogram på ett vårdhem skulle
kunna leda till höjd vårdstandard för personer med Alzheimers sjukdom. Antagandet
är också att ett träningsprogram kan öka den fysiska förmågan, näringsstatusen och
minska de psykiska störningarna.
De deltagare som genomgår ett motionsprogram med promenad, styrka, balans- och
flexibilitetsträning, två gånger á 1 timme per vecka, visar en långsammare minskning
av genomsnittet för ADL-poäng till skillnad från kontrollgruppen. Kontrollgruppen
erhåller enbart rutinmässig medicinsk vård, ingen specifik beteendeträning. Även en
förbättring av gånghastigheten framkommer. Ingen effekt noteras på
beteendestörningar, depression eller kostrelaterade bedömningspoäng. Författarna
kan inte se någon skadlig effekt med att deltagarna deltar i motion (Rolland et al.,
2007).
Teri et al. (2003) antar att ett motionsprogram som inkluderar omvårdnad och
aktivitet kan vara en möjlighet att förbättra samspelet mellan patient och vårdgivare.
Patienterna som ingår i Reducing Disability in Alzheimers Disease programmet tros
visa signifikant förbättring på fysisk svaghet och depression jämfört med
kontrollgruppen som får rutinmässig medicinsk vård.
Resultatet visar att vårdgivarna får möjligheten att lära sig hur de ska uppmuntra och
handleda deltagarna i motionsprogrammet (Teri et al., 2003). Deltagarna i Reducing
Disability in Alzheimers Disease, som inkluderar aerobics och uthållighetsaktiviteter,
styrketräning samt balans- och flexibilitetsträning, klarar sig signifikant bättre än
kontrollgruppen. Deltagarna förbättras i den fysiska hälsan, funktionen och blir
mindre deprimerade. Eftertestet, 24 månader efter studien gjordes, visar att den
fysiska funktionen har förbättrats. De patienter som är deprimerade vid studiens start,
visar fortsatt förbättring efter 24 månader (Teri et al., 2003).
Tappen et al. (2000) har studerat om kombinationen motion och samtal, enbart
motion eller enbart samtal har någon effekt på den funktionella rörligheten hos svaga
personer med Alzheimers sjukdom som bor på vårdhem. Författarnas hypotes är att
den funktionella rörligheten kommer att minska mer i samtalsgruppen, som inte får
någon motion, än i grupperna som får gångmotion.
Tappen et al. (2000) finner resultat som tyder på att grupperna med motion samt
motion och samtal, som innehåller en 30 minuters promenad tre gånger per vecka, är
en effektiv behandling för att förebygga försämring i funktionell rörlighet för personer
med Alzheimers sjukdom boende på vårdhem. Socialinteraktion under promenaden
är väsentlig för att få positiv respons på motionen. Det är viktigt att personalen får
både träning och stöd för att kunna engagera patienter i social interaktion i denna typ
av motionsbehandling för att vara effektiv för bibehållande av funktionella rörligheten
hos patienterna.
Woodhead et al. (2005) samt Eggermont och Scherder (2006) har studerat effekten
av motion på beteende hos personer med demenssjukdom. Woodhead et al. (2005)
tror att personer med demenssjukdom som deltar i fysiska aktiviteter kan minska på
rastlöshets- och humörbeteenden och märkbart öka positiva beteenden. Eggermont
och Scherder (2006) antar även att motion och fysisk aktivitet kan minimera risken för
sömnstörningar och funktionell förmåga.
Deltagare som deltar fler dagar i dagvård med engagerande aktiviteter minskar sitt
rastlösa beteende och humörbeteenden jämfört med dem som är på dagvård färre
dagar, under en tre månaders period (Woodhead et al., 2005). Författarna skriver att
minskningen kan bero på att de som deltar i dagvård fler dagar kan ha haft fler
rastlösa beteenden än de som deltar färre dagar. För positiva beteenden är det ingen
skillnad i kurvan som kan förklaras av samvariationen.
Studier som beskriver effekterna på humör visar inkonsekventa fynd (Eggermont &
Scherder, 2006). Deltagarna får svara på frågor om sitt humör samt att de
observeras i hur deras humör var. Ett motionsprogram som utövas flera gånger i
veckan och innefattar promenad i minst 30 minuter verkar ändå ha positiv inverkan
på humöret. Studier som beskriver effekterna av aktivitet på sömn är få, men visar
positiva effekter på både sömnkvalitet och kvantitet. Detta mäts med hjälp av en
sömnmonitor samt att deltagarna blir observerade när de sover middag. I de studier
som beskriver effekterna av motion på funktionell förmåga visar en av sex studier
gott resultat, de andra artiklarna påvisar ingen ändring av effekten på den
funktionella förmågan (Eggermont & Scherder, 2006).
Mathews et al. (2001) har utvärderat effekten av hur rytmisk musik kan engagera
personer med demenssjukdom i ett träningsprogram för att behålla styrka och
flexibilitet. Den detaljerade observationen av deltagarna påvisar att effekten varierar
mellan olika individers villighet att delta i sociala aktiviteter. För att testa hypotesen
kategoriseras deltagarna i två grupper grundat på den tidigare förstudien om
deltagande i sociala aktiviteter. Det visar att musikinterventioner är mest
framgångsrikt på personer som är generellt mer aktiva att delta i sociala aktiviteter.
Resultatet visar att rytmisk musik ökar det totala engagemanget hos äldre personer
med demenssjukdom i ett motionsprogram. Effekterna är dock mest uttalade hos de
patienter som bedömdes vara mer villiga att delta i sociala aktiviteter (Mathews et al.,
2001).
ARBETSINRIKTAD AKTIVITET
En artikel beskriver arbete på dagverksamhet. Författarna antar att poängen av Mini
Mental State Examination och Cognitive Performance Test kommer att sjunka efter
flytten till en traditionell dagverksamhet (Burns, McCarten, Adler, Bauer & Kuskowski
2004).
Burns et al. (2004) har gjort en studie om vad som sker med personer med
Alzheimers sjukdom som har deltar i en dagverksamhet med repetitivt arbete för att
sedan flyttas till en traditionell dagverksamhet. Författarna antar att Cognitive
Performance Test (CPT) och Mini Mental State Examination (MMSE) poängen ska
sjunka efter flytten till den traditionella dagverksamheten. Arbetet på den traditionella
dagverksamheten består i bingo, keramik, musik och sker ofta i stora grupper.
Arbeten som förekommer på dagverksamheten med repetitiva uppgifter är packning,
strimla papper, vika tvätt, hämta och stämpla samt sända post (Burns et al., 2004).
Deltagarnas funktion avtar hastigt efter att ha flyttats från dagverksamheten med
repetitivt arbete till den traditionella dagverksamheten (Burns et al., 2004).
Både Mini Mental State Examination (MMSE) och Cognitive Performance poängen är
signifikant lägre efter fyra månader efter flytten. Påklädning, rakning och duschning
har försämrats hos majoriteten av deltagarna, enligt deltagarnas makar. Makarna
rapporterar även att glädjen hos deltagarna har minskat. Geriatric Depression Scale
(GDS) poängen visar dock ingen depression trots försämringen av ADL-funktionerna
(Burns et al., 2004).
REKREATION
I de utvalda artiklarna är det tre artiklar av sex som har uttalade antaganden om
positiva effekter av rekreativa aktiviteter. Författarna förväntar sig förbättring av de
kognitiva funktionerna (Chen, Chan & Yu, 2006), positiva effekter på minnet,
interaktion och humör (Lord & Garner, 1993) och förbättring av livskvalitet (Schreiner,
Yamamoto & Shiotani, 2005). De tre artiklarna som inte har några uttalade
antaganden är skrivna av Kinney och Rentz (2005), Hoffstetter, Casey och Jones
(2004) samt Brooker och Duce (2000).
I Lord och Garners studie från 1993 antar författarna att musik har effekt på
Alzheimer patienters minne, sociala interaktioner och humör. De kan se att musik
som är vald utifrån en period då Alzheimer patienterna var yngre, kan hjälpa till att
minnas, interagera och generellt förhöja deras humör. Författarna ser även att efter
en session är patienterna gladare, pratar mer spontant och skrattar, till skillnad från
de andra jämförelsegrupperna (en grupp med pusselaktiviteter och den andra
gruppen med vanliga rekreationsaktiviteter som t ex teckning, målning och tvtittande). Lord och Garner anser att musikterapi kan vara en effektiv terapi. Detta kan
öka patienternas livskvalitet på ett enkelt och billigt sätt.
Chen et al. (2006) ville testa sin hypotes om att patienter som spelar Mahjong fyra
gånger i veckan förbättrar sina kognitiva funktioner mer än de som bara spelar två
gånger i veckan. Resultaten visar dock att Mahjong ger en konsekvent förbättring vid
mätningen av de kognitiva prestationerna. Mahjong har stor effekt på sifferminnet,
måttlig till stor effekt på det verbala minnet och måttlig förbättring på MMSE.
Effekterna kvarstår efter att deltagarna har gjort ett uppehåll i en månads tid, detta
antyder att ett konstant spelande inte är nödvändigt för att uppnå terapeutisk effekt.
I en artikel av Hoffstetter et al. (2004) studeras om användandet av ett Snoezelen
rum kan minska personalproblem, negativa beteenden hos patienterna och
användandet av psykofarmaka på ett vårdhem. Något uttalat antagande är inte
angivet i artikeln. Genom att Snoezelenterapi inte ställer krav på den deltagande,
utan låter honom/henne att agera fritt i rummet minskas frustrationen hos patienten.
Resultatet blir att de negativa beteendena minskar och de positiva beteendena ökar,
vilket leder till att atmosfären på vårdhemmet blev bättre. Författarna anser även att
vården har blivit mer individcentrerat efter Snoezelenterapin har blivit införd.
En annan artikel som inte har något uttalat antagande är skriven av Kinney och
Rentz (2005). Författarna har undersökt välbefinnandet hos en grupp som deltar dels
i ”Memories in the making” och dels någon annan typ av aktivitet under samma
observationstillfälle. Här kan författarna dra slutsatsen att deltagarna under
aktiviteten ”Memories in the making” visar en märkbar högre grad av intresse,
bibehållen uppmärksamhet, nöje, självkänsla och normalitet. Deltagarna rapporterar
nedstämdhet under aktiviteten, men det är inget som observeras av observatörerna.
Brooker och Duce (2000) har gjort en studie angående Reminiscensterapi. Här ser
författarna att deltagarna i Reminiscensgruppen behåller en högre grad av
välbefinnande under aktiviteten, än i de andra jämförande observationstillfällena
(gruppaktivitet och ostrukturerad tid). Gruppaktiviteterna består av t ex motion i
grupp, musikaktivitet, kardborrsbandsdart och inomhusgolf. Författarna ser även att
välbefinnandet sjönk, när inte några aktiviteter är planerade. Resultaten visar också
att om en deltagare är mer beroende i andra sammanhang, så är de också mer
beroende av aktivitetsstöd. Inte heller i denna artikel finns det något antagande.
Schreiner et al. (2005) kommer med antagandet att rekreationsaktiviteter gynnar flera
dimensioner av livskvalitet för sjukhemspatienter. I resultatet framkommer det att
patienterna är oftare ”lyckligare” i rekreationsaktiviteter än under ordinarie tid. Även
deltagarnas intresse är högre under rekreationsaktiviteterna. Skillnader i positiva
känslor är märkbara under rekreationsaktiviteterna och den ordinarie tiden.
Rekreationsaktiviteter leder till simulerande positiva känslor och förbättrar därmed
livskvaliteten hos personer med Alzheimers sjukdom. Frånvaro av oro, aggressivitet
och problembeteenden hos deltagarna framkommer även i studien.
KONKLUSION
Av femton artiklar har elva uttalade antaganden om aktiviteters terapeutiska potential
för personer med demenssjukdom. Dessa antaganden gäller både positiva och
negativa förändringar av kognitiva funktioner, minskad risk av funktionsnedsättning
beträffande Beteende och Psykiska Symtom vid Demenssjukdom (BPSD), sociala
interaktioner, fysiska förmågan, näringsstatusen och förbättrad livskvalitet.
Alla, utom en, artikel visar att aktivitet påverkar patienter och deltagare i någon
positiv riktning, vare sig det gäller ökad uppmärksamhet, ökad fysisk förmåga,
minskad oro och ångest, eller en ökad kognitiv förmåga.
DISKUSSION
RESULTATDISKUSSION
Avsikten med denna studie är att beskriva olika antaganden om aktiviteters
terapeutiska potential när det gäller behandling av personer med demenssjukdom. Vi
anser att syftet är delvis besvarat, då större delen av utvalda artiklar har antaganden.
Alla artiklar beskriver på ett eller annat sätt aktiviteters potential när det gäller
behandling av personer med demenssjukdom.
Utav våra artiklar är det fyra stycken som saknar antaganden. Eftersom syftet är att
beskriva antaganden om aktiviteters terapeutiska potential, leder dessa till att vi
möjligen får ett torftigare resultat. Artiklarna innehåller dock resultat som påvisar
aktiviteters positiva terapeutiska potential, vilket ändå uppfyller en del av syftet med
litteraturstudien.
Vanligtvis rekommenderas fysisk aktivitet för att bibehålla människans fysiska
förmåga och funktion (Nygård, 2004). Artiklarna som berör fysisk aktivitet påvisar inte
bara att människans fysiska förmåga och funktion förbättras, utan att även
beteendestörningar förbättrades av fysisk aktivitet. Artiklarna visar också minskning
av depression och ett förbättrat samspel mellan vårdare och vårdtagare.
Aktiviteter bör involvera deltagarens intresse och förmåga (Beck-Friis, 2000). Musik,
dans, enklare hushålls- och hantverksaktiviteter stimulerar personer med
demenssjukdom. De resultat vi får fram visar att lagom mycket stimulerande
aktiviteter har positiva effekter på kognitiva funktioner, beteenden och förbättring av
livskvalitet.
Vi har citerat Almberg och Jansson (2003), om det är meningsfullt att göra något
trevligt med personer med demenssjukdom, när personen ändå glömmer så fort.
Redan innan vi skrev uppsatsen tyckte vi att det är självklart att aktivera en
människa. Vi tror att människan mår bra av aktivering. Resultaten förstärker våra
tankar om att människan påverkas positivt av aktivitet, på flera olika sätt. Känslan av
välbehag, som aktivitet ger, sitter kvar länge, menar Almberg och Jansson (2003).
En aktivitet som är meningsfull för en person behöver inte vara meningsfull för en
annan. Hagedorn (2004) menar att syftet med människans aktiveter beror på tidigare
aktivitetsutföranden, nuvarande kondition och framtida behov. Vi tror att det viktigt att
ta hänsyn till varje enskild persons förmåga och önskemål till aktivitet, att inte tro att
alla människor är roade av samma sak. Vid gruppaktiviteter kan människan dock
ändå känna glädje av gemenskapen med andra människor, även fast aktiviteten i sig
kanske inte känns så rolig. Blir aktiviteten för svår eller om det inte känns tillräckligt
stimulerande finns risken att personen ledsnar eller inte vill delta i fler aktiviteter.
Människan finner glädje i att utföra aktiviteter som han eller hon känner sig duktig i.
I Burns et al. (2004) förväntar sig författarna ett sämre resultat i Mini Mental State
Examination (MMSE) och Cognitive Performance Test (CPT) efter att deltagarna
förflyttats från dagverksamhet med repetitivt arbete till en traditionell dagverksamhet,
något som visar sig vara rätt. Vi ställer oss frågan varför deltagarna blir sämre. Är det
för att deltagarna känner större meningsfullhet i att utföra ett arbete, ett uppdrag för
ett företag, som ger aktiviteten en känsla av delaktighet i något större sammanhang.
Som tidigare nämnts är det viktigt att aktiviteten är meningsfull för individen, då ger
aktiviteten en glädje för stunden och höjer livskvaliteten (Nygård, 2004). Eller är det
för att deltagarna känner igen och känner sig trygga med de repetitiva uppgifterna
som förekommer på dagverksamheten? Utan en mer djuplodande studie kan vi inte
veta vilken fråga som ger rätt svar, men vi tror att det kan finnas en viss sanningshalt
i båda frågeställningarna.
En fortsatt fundering kring artikeln är att vi finner deras antagande oetiskt, då de
antar att deltagarna ska bli sämre när de förflyttas till traditionell dagverksamhet. Vi
anser att studier inte bör ha antaganden om att deltagarna ska bli sämre. Demens är
dock en sjukdom där den drabbade personen successivt blir sämre i sitt
aktivitetsutförande. Vi anser att vårdpersonalen ska arbeta för att få patienter så
friska och självständiga som de kan bli efter sin egen förmåga och funktion. Därför
tycker vi att det är upprörande att ha ett antagande som säger att deltagarna skall bli
sämre vid en studie. Studier ska sträva efter att ge evidens åt olika behandlingar.
Vi tror att det anses vara enklare för vårdpersonal att försöka medicinera bort
beteendestörningar istället för att skapa en aktiv och meningsfull vardag för personer
med demenssjukdom. Marcusson, Blennow, Skoog och Wallin (2003) skriver att
omvårdnad inte får ersättas av mediciner. Vi människor förlitar oss på den
farmakologiska vetenskapen istället för att lyssna på kroppen som kanske bara
behöver en kvällspromenad för att motverka beteendestörningar.
Många av artiklarna poängterar att det med enkla medel går att skapa meningsfulla
aktiviteter som ger positiva resultat. Vad som är kostnadskrävande är personal.
Med den lilla erfarenhet vi har, tror vi, att det krävs ett nytt tänkande när det gäller
vårdhem. Istället för att personalen gör allt bör de boende på ett vårdhem få hjälpa till
efter bästa förmåga med hushållsaktiviteterna. Visst finns det redan vårdhem som
anammar detta tänkande, men det borde bli allmän praxis.
I många av våra inkluderade studier har deltagarna deltagit i gruppaktiviteter. Frågan
är var har den individbaserade vården tagit vägen. Varför är det så att individer
engageras i en grupp? Är det för att personerna är intresserad av t ex målning och
får därför möjlighet att delta i gruppaktivitet, eller är det så att genom en
gruppaktivitet finns det större möjlighet att ta hand om vårdtagarna. Kielhofner (2002)
säger att personer söker sig till grupper som han/hon kan identifiera sig med. Eller är
det så att det inte finns tillräckligt mycket personal för att se till vårdtagarnas
individuella önskningar? Är det är ekonomin som styr både personalen och tillgången
av aktiviteter? För att få svar på de frågorna tror vi att det krävs att det görs en studie
med intervjuer av personal som engagerar vårdtagarna i aktiviteter.
METODDISKUSSION
Valet av litteraturöversikt är ett bra val för vår studie, då vi ville beskriva aktiviteters
terapeutiska potentialer för personer med demenssjukdom. Vi har diskuterat om vi
borde ha gjort intervjuer med arbetsterapeuter som är inblandade i aktivering av
personer med demenssjukdom. Vi tror att intervjuerna skulle ha gett
arbetsterapeuters antaganden om aktiviteters terapeutiska potential, vilket skulle leda
till en annan intressant studie.
Syftet har varit lite oklart, och har omarbetats under arbetets gång, något som säkert
har bidragit till att vi inte riktigt har fått fram arbetsterapeutiska artiklar. Trots detta har
vi fått fram artiklar som har antaganden som visar aktiviteters terapeutiska potential
för personer med demenssjukdom. Vi har lärt oss att ett syfte bör vara klart och
tydligt, så att det inte går att tolka syftet på olika sätt.
I sökningen av litteratur, har vi inte fått några träffar i någon arbetsterapeutisk
tidskrift. Artiklarna har kommit från tidskrifter som handlar om olika
demenssjukdomar, t ex Dementia, Journal of Alzheimer’s disease and other
dementia, vilka inte vänder sig till någon speciell yrkesgrupp utan till alla som arbetar
inom demensvården. Att vi har fått fram artiklar från dessa tidskrifter kan bero på att
vi inte hela tiden har varit fokuserade på arbetsterapi utan fokuserat på aktivitet och
att resultatet ska ha varit inriktat på förändringar av BPSD, kognition och på
förmågan av att utföra aktiviteter.
När det gäller urvalet av artiklarna har vi funderat på om det hade varit bättre att
inrikta oss på en eller två aktiviteter för att få en större del olika antaganden och
resultat. Vi har diskuterat för- och nackdelar med att inte ha begränsat sökningen till
enbart en typ av demenssjukdom, t ex Alzheimers sjukdom. Vi kom dock fram till att
vara nöjda med att ha en bred diagnosspecifikation som gav fler sökträffar och
därmed ett större urval av artiklar. Vid datainsamlingen påträffades artiklar som var
otillgängliga eller saknade fulltext. Då dessa behövdes beställas valde vi att avstå
från dessa. Detta kan ha påverkat vår studie, exempelvis genom att vi möjligen har
gått miste om artiklar med fler antaganden.
En av inklusionskriterierna är att forskningslitteratur ända från 1980 skulle tas med.
Fjorton artiklar är skrivna på 2000-talet, en artikel var skriven 1993. Artiklarna visar
således på forskning som gjorts på senare år. Detta är positivt då det ger aktuella
forskningsresultat.
Orden dementia eller Alzheimer’s disease förekommer vid alla kombinationerna vid
sökningen i databaserna. Till en början sökte vi väldigt brett, för att sedan söka lite
snävare. Tidsmässigt var det inte rimligt att läsa igenom abstracten på de träffar som
framkom när vi gjorde en bredare sökning. Nackdelen med att söka snävt är att
träffarna i databaserna blir ganska likvärdiga, även fast vi hade velat få fram olika
former av aktiviteter. Det kändes också som att sökorden till slut blev liknande, vilket
gjorde att det inte blev så mycket variation i träffarna.
Sammantaget känns vår studie inte tillräckligt omfattande, för att kunna ge någon
efterverkan på demensvård. De flesta av de inkluderade artiklarnas författare anser
själva att deras studier inte är tillräckligt stora. Forsberg och Wengström (2003)
skriver att litteraturstudier med metaanalyser och randomiserade kontrollerade
studier anses ha högst bevisvärde för att effekter av vård och behandling ska kunna
utvärderas. Sju stycken av artiklarna som är inkluderade i studien har dock ett högt
bevisvärde, då de är sex randomiserade kontrollerade studier och en metaanalys.
Det finns flera små studier om att aktiviteter har positiv påverkan på kognitiva
funktioner och på Beteende och Psykiska Symptom vid Demenssjukdom (BPSD).
Frågan är varför det inte görs större studier? Är det för att det svårt att få tag på
deltagare som vill delta? Är det för att det är svårt att avgöra om det är sjukdomen
eller interventionen som påverkar förändringen i aktivitetsutförandet? Är det
förändringen i aktivitetsmönstret som påverkar sjukdomstillståndet? Demenssjukdom
är något som drabbar alltfler personer ute i världen. Det är viktigt att vi fortsätter att
studera interventioner som bidrar till att öka livskvaliteten för de som drabbas av
sjukdomen. Vi måste sträva efter att underlätta livet för den drabbade, anhöriga och
vårdare. Fortsatt forskning kring aktiviteter och demenssjukdom är en nödvändighet.
REFERENSLISTA
* artiklar som ingår i litteraturstudien
Almberg, B., & Jansson, W. (2003). Fånga stunden. Stockholm: Liber.
American Psychiatric Association. (2000). Diagnostic and statistical manual of mental
disorders (4th ed). Washington, DC: American Psychiatric Association.
Beck-Friis, B. (2000). Det blir lättare när det blir svårare – råd till personal och
anhöriga som vårdar demenshandikappade (3:e rev. uppl.). Stockholm: Förlagshuset
Gothia AB.
*Brooker, D., & Duce, L. (2000). Wellbeing and activity in dementia: a comparison of
group reminiscence therapy, structured goal-directed group activity and unstructured
time. Aging and mental health, 4, (4), 354-358.
*Burns, T., McCarten, J.R., Adler, G., Bauer, M., & Kuskowski, M.A (2004). Effects of
repetitive work on maintaining function in Alzheimer’s disease patients. American
Journal of Alzheimer’s Disease and Other Dementias, 19, 39-44.
*Cheng, S-T., Chan A.C.M., & Yu, E.C.S. (2006). An exploratory study of the effects
of mahjong on the cognitive functioning of persons with dementia. International
journal of geriatric psychiatry, 21, 611-617.
Ds 2003:47. På väg mot en god demensvård. Samhällets insatser för personer med
demenssjukdomar och deras anhöriga. Stockholm: Socialdepartementet.
*Eggermont, L.H.P., & Scherder, E.J.A. (2006). Physical activity and behaviour in
dementia: A review of the literature and implications for psychosocial intervention in
primary care. Dementia, 5, 411-428.
Forsberg, C., & Wengström, Y. (2006). Att göra systematiska litteraturstudier.
Stockholm: Natur och Kultur.
Friberg, F. (Red.). (2006). Dags för uppsats - vägledning för litteraturbaserade
examensarbeten. Lund: Studentlitteratur.
Gräsel, E., Wiltfang, J., & Kornhuber, J. (2003). Non-drug therapies for dementia: An
overview of the current situation with regard to proof of effectiveness. Dementia and
Geriatric Disorders, 15, 115-125.
Hagedorn, R. (2004). Occupational Therapy perspectives and processes. (5th ed.)
New York: Churchill Livingstone.
Hasselkus, B.R., (1992). The meaning of Activity: Day Care for persons with
Alzheimer Disease. The American Journal of Occupational Therapy, 46, (3), 199-206.
*Heyn, P., Abreu. B.C., & Ottenbacher. K.J. (2004). The effects of exercise training
on elderly persons with cognitive impairment and dementia: A meta-analysis.
Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 85, 1694-704.
Kielhofner, G. (2002). Model of Human Occupation (3rd ed.). Baltimore, MD:
Lippincot, Williams & Wilkins.
*Kinney, J.M., & Rentz, C.A. (2005). Observed well-being among individuals with
dementia: Memories in the making, an art program versus other structured activity.
American Journal of Alzheimer’s disease and other dementias, 20, 220 - 227.
*Lord, T.R., & Garner, J.E. (1993). Effects of music on Alzheimer patients. Perceptual
and motor skills, 76, 451-455.
Marcusson, J., Blennow, K., Skoog, I., & Wallin, A. Alzheimers sjukdom och andra
kognitiva sjukdomar. (2003). Stockholm: Liber.
*Mathews, R.M., Clair, A.A., & Kosloski, K. (2001). Keeping the beat: Use of rhythmic
music during exercise activities for the elderly with dementia. American Journal of
Alzheimer’s Disease and Other Dementias, 16, 377-380.
Melin, E., & Bang Olsen, R. (1999). Handbok i demens. Stockholm, Elanders Gotab
AB.
*Minner, D., Hoffstetter, P., Casey, L., & Jones, D. (2004). Snoezelen activity: the
Good Shepard Nursing Home Experience. Journal Nursing Care Quality, 19, (4),
343-348.
Månsson, I. (2002). Man kommer inte ihåg det man vill – En bok om demens,
hjälpmedel och boende. Stockholm: Hjälpmedelsinstitutet.
Norberg, A., Zingmark, K., & Nilsson, L. (1994). Att vara dement – Människa instängd
i trasig hjärna. Stockholm: Bonnier Utbildning AB.
Nygård, L. (2004). Vardagslivets aktiviteter, möjligheter och begränsningar. I
Armanius Björlin, G. et al. Om demens (pp 187-244). Stockholm: Liber.
Nygård, L., Borell, L., & Gustavsson, A. (1995). Managing Images of Occupational
Self in Early Stage Dementia. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 2, 129137.
Pulsford, D. (1997). Therapeutic activities for people with dementia – what, why…
and why not? Journal of advanced nursing, 26, 774-779.
*Rolland, Y., Pillard, F., Klapouszczak, A., Reynish, E., Thomas, D., Andrieu, S.,
Rivière, D., & Vellas, B. (2007). Exercise program for nursing home residents with
Alzheimer’s disease: A 1-year Randomized controlled trial. (JAGS) Journal of the
American Geriatrics Society, 55, (2), 158-165.
Ruth, J-E., & Eloniemi, U. (1991). Omvårdnad vi demens. (L. Palo övers.). Stockolm:
Almqvist & Wiksell.
* Schreiner, A.S., Yamamoto, E., & Shiotani, H. (2005). Positive affect among nursing
home residents with Alzheimers disease: The effect of recreational activity. Aging
and Mental Health, 9, (2), 129-134.
*Tappen, R.M., Roach, K.E., Appelgate, E.B., & Stowell, P. (2000). Effect of a
combined walking and conversation intervention on functional mobility of nursing
home residents with Alzheimer Disease. Alzheimer Disease and associated
disorders, 14, (4), 196-201.
*Teri.L., Gibbons. L.E., McCurry. S.M., Logsdon, R.G., Buchner D.M., Barlow, W.E.,
Kukull, W.A., LaCroix, A.Z., McCormick, W., & Larson, E.B. (2003). Exercise plus
behavioural management in patients with Alzheimer’s disease. The Journal of the
American Medical Association, 290, 2015-2022.
Terzis, B. (2004). Minnesfunktioner. I Armanius Björlin, G. et al. Om demens (pp 121137). Stockholm: Liber.
Wahlund, L-O. (2004). Utredning av demenssjukdomar. I Armanius Björlin, G. et al.
Om demens (pp 91-100). Stockholm: Liber.
Wilms, H-U., Riedel-Heller S. G., & Angermeyer M. C., (2007). Limitations in activities
of daily living and instrumental activities of daily living capacity in a representative
sample: disentangling dementia- and mobility-related effects. Comprehensive
Psychiatry, 48, 95 – 101.
*Woodhead, E.L., Zarit, S.H., Braungart, E.R., Rovine, M.R., & Femia, E.E. (2005).
Behavioral and psychological symptoms of dementia: The effects of physical activity
at adult day service center. American journal of Alzheimer’s disease and other
dementias, 20, 171-179.
*Yu, F., Kolanowski, A.M., Strumpf, N.E., & Eslinger, P. J. (2006). Improving
cognition and function through exercise intervention in Alzheimer’s disease. Journal
of Nursing scholarship, 38, (4), 358-365.
Författare
Antaganden
Brooker &
Duce (2000)
Interventioner
Resultat
Deltagare
Reminiscensterapi,
gruppaktivitet med
olika aktiviteter,
ostrukturerad
aktivitet.
Reminiscencegruppen
hade högre grad av
välbefinnande under
aktiviteten. Utan
planerade aktiviteter
sjönk välbefinnandet
snabbt. Ju mer
beroende deltagarna var
desto större behov av
aktivitetsstöd.
25 st på
dagvård, mild
till måttlig
demens,
antingen
Alzheimers eller
vaskulär.
Burns,
McCarten,
Adler, Bauer,
Kuskowski
(2004)
Cognitive Performance
Test och MMSE
poängen skulle sjunka
efter flytten till den
traditionella
dagverksamheten.
Aktivitet på det
traditionella
dagcentret: Bingo,
keramik, musik.
Arbeten på repetitiva
dagcentret: packning,
strimla papper, vika
tvätt, tömma sopor,
hämta och stämpla
samt sända post.
Deltagarnas funktion
avtog hastigt efter att
ha flyttat från
dagverksamhet med
repetitivt arbete till det
traditionell
dagverksamhet.
9 st, inskrivna
på daglig
verksamhet,
diagnosen
Alzheimers
sjukdom
MMSE: 0
Chen, Chan &
Yu (2006)
Författarna förväntade
sig att se en större
förbättring av de
kognitiva funktionerna
i den grupp som
spelade mahjong
oftare.
Deltagarna spelad
mahjong, antingen 2
ggr/veckan (n=33),
eller 4 ggr/veckan
(n=29). Under 16
veckor.
Oavsett hur ofta man
spelade, mätte
författarna en
förbättring på de
kognitiva funktionerna.
Effekterna kvarstod
även efter en månad,
vilket antyder att ett
konstant spelande inte
behövs för att uppnå
effekt.
62 st, mild till
måttlig
demens.
Eggermont &
Scherder
(2006)
Motion och fysisk
aktivitet kan
minimalisera risken av
funktionsnedsättningar
beträffande beteende& sömnstörningar och
funktionell förmåga
hos personer med
demenssjukdom.
Promenad,
gruppträning, gång
med rollator, dans,
vårdgivarintroducerad
motion,
motionsprogram
Effekterna av motion:
- på humöret var
inkonsekventa.
- på sömn var goda på
kvalitet och kvantitet
- på funktionell förmåga
goda i 1 av 6 studier
1160 st, bor
hemma eller på
vårdhem,
kognitiv
nedsättning
eller diagnosen
demens, MMSE
resultat: 22-23
Heyn, Abreu
&
Ottenbacher,
(2004)
Resultaten borde vara
användbara för att
skapa riktlinjer och
rekommendationer för
motionsträning hos
äldre vuxna med
Alzheimers sjukdom
och demens.
Rörlighetsträning,
aerobics och
hembaserade
motionsprogram.
Medelgod eller mycket
god behandlingseffekt
för hälsorelaterade
fysiska komponenter
och medelgod
behandlingseffekt för
kombinerad fysisk,
kognitiv samt
funktionell och
beteenderesultat.
2020 st,
Alzheimers
sjukdom,
demens,
kognitiva
störningar,
mentalt
försämrade
äldre vuxna,
kognitivt
försämrade
sjukhems
patienter eller
geriatriska
patienter.
MMSE
medelvärde: 22
Författare
Antaganden
Interventioner
Resultat
Deltagare
Hoffstetter,
Casey &
Jones (2004)
Boende fick interagera
med Snoezelenrummet tillsammans
med en utbildad
personal. Individuellt
schema var utarbetat
för varje deltagare.
Negativa beteenden
blev färre, vilket kan ha
en positiv effekt på
miljön på ett vårdhem.
Ökat antal positiva
beteenden.
19 st, prioritet
för de som
hade episoder
av svår eller
möjligtvis
farligt
beteende, t ex
konstant
vandrande.
Kinney &
Rentz (2005)
Deltagarna deltog i
två aktiviter,
Memories in the
Making och en vanlig
aktivitet.
Ökad grad av intresse,
bibehållen
uppmärksamhet, nöje,
självkänsla och
normalitet under
aktiviteten "Memories in
the making". Deltagarna
rapporterade
nedstämdhet under
aktiviteten, men det var
inget som visades vid
observationen.
12 st, olika
typer av
demens
sjukdom.
Lord &
Garner
(1993)
Musikterapi ger effekt
på Alzheimers
patienters minne,
sociala interaktion och
humör.
Tre grupper, 20 st i
varje. Grp 1: 30 min.
med musik från deras
ungdom, fick även
instrument att
använda. Grp 2 fick
pusselaktiviteter, nya
pussel introducerades
allteftersom. Grp 3
Fick ingen speciell
behandling, fick delta
i vanliga
rekreationsaktiviteter.
Musik från deltagarnas
ungdom kan hjälpa
deltagarna att minnas,
interagera och bli på
bättre humör.
Deltagarna var
märkbart på bättre
humör efter
behandlingen.
60 st boende på
äldreboende,
med diagnosen
Alzheimers
sjukdom.
Mathews,
Clair, Kosloski
(2001)
Ju mer villig man är
på att delta i sociala
aktiviteter, desto
bättre effekt av hur
rytmisk musik kan
engagera personer
med demenssjukdom.
Träningen leddes av
aktivitetsassistent.
Träningsprogrammet
involverade alla större
leder och gav fyskisk
styrka och rörlighet.
Varje övning hade sin
egen speciella musik
som reflekterade
rörelse som krävdes
och bekräftade
varaktigheten av
övningen.
Rytmisk musik ökar
engagemanget hos
personer med
demenssjukdom i ett
motionsprogram, främst
hos de som var villiga
att delta i sociala
aktiviteter.
18 st,
diagnosen
demens,
boende på
vårdhem,
MMSE: 0-2
Rolland,
Pillard,
Klapouszczak,
Reynish,
Thomas,
Andrieu,
Rivière &
Vellas (2007)
Träningsprogram på
ett vårdhem ökar
vårdstandarden,
fysiska förmågan,
näringsstatusen och
minskar de psyskiska
störningarna hos
Alzheimers sjukdom.
Kollektiv
motionsprogram (1
timme, två
gånger/vecka,
promenad, styrka,
balans och
flexibilitetsträning).
Kontrollgruppen fick
vanlig medicinsk vård
i 12 månader.
Genomsnittet av ADL
poängen visade en
långsammare
minskning. Ingen effekt
på beteendestörningar,
depression, eller
kostrelaterade
bedömningspoäng
noterades.
134 st, mild till
svår Alzheimers
sjukdom
Författare
Antaganden
Interventioner
Resultat
Deltagare
Schreiner,
Yamamoto &
Shiotani
(2005)
Rekreationsaktiviteter
gynnar flera
dimensioner av
livskvalitet för
sjukhems patienter.
Genom att delta i
rekreationsaktiviteter
kan deltagarna
förbättra sin
livskvalitet.
Deltagarna
observerades under 5
min/timme. Det fanns
även schemalagd tid
för
rekreationsaktiviteter
som varade under 1
timme, med aktiviter
som stimulerade
hand-öga
koordination, motion,
andning, ciruklation,
minne och kognitiva
funktioner.
Deltagarna hade mer
positiva känslor under
rekreationsaktiviteterna.
Slutsatsen som drogs
var att dessa aktiviteter
stimulerar positiva
känslor och därmed
förbättrar livskvaliteten.
Frånvaro av negativa
beteenden och känslor
observerades även
under studien.
35 st, 68-94 år,
Alzheimers
sjukdom, inga
antidepressiva
mediciner,
MMSE poäng 0, boendes på
vårdhem.
Tappen,
Roach,
Appelgate,
Stowell
(2000)
Den funktionella
rörligheten skulle
minska mer i
samtalsgruppen, som
inte fick någon
motion, än i grupperna
som fick motion
Promenadgruppen fick
30 min promenad i
egen takt, med stöd
och med vila vid
behov. Personer i
samtalsbehandlingsgruppen fick 30 min
samtalsbehandling.
Den tredje gruppen
fick både gångmotion
och
samtalsbehandling
under en 30 minuters
session. Alla grupper
fick behandling 3
ggr/vecka under 16
veckor.
Motionsprogram är
effektivt för att
förebygga försämring i
funktionell rörlighet för
personer med
Alzheimers sjukdom.
65 st, med
trolig klinisk
diagnos av
Alzheimers
sjukdom,
inskrivna på
långitdsboende,
MMSE: under
23
Teri,
Gibbsons,
McCurry,
Logsdon,
Buchner,
Barlow,
Kukull,
LaCroix,
McComick &
Larson
(2003)
Patienterna i Reducing
Disability in
Alzheimers Disease
(RDAD)- programmet
skulle visa förbättring
på fysisk svaghet och
depression jämfört
med de som fick
rutinmässig medicinsk
vård.
Kontrollgruppen fick
rutinmässig medicinsk
vård.
Behandlingsgruppen
fick behandlingar för
att minska
beteendeproblem i
Alzheimers sjukdom
och för att öka
motionen.
Motionsprogrammet
inkluderade aerobics
och
uthållighetsaktiviteter,
styrketräning samt
balans- och
flexibilitetsträning.
Deltagarna i RDAD
gruppen klarade sig
signifikant bättre än
kontrollgruppen.
153 st,
hemmaboende,
haft demens i
genomsnitt 4,3
år, MMSE
medelvärde:
16,8
Woodhead,
Zarit,
Braungart,
Rovine,
Femia (2005)
Fysiska aktiviteter kan
märkbart minska
rastlöshet och humörbeteenden och
märkbart öka positiva
beteenden.
Fysisk, sociala,
engagerade, tittande
och lyssnande
aktiviteter.
Deltagare som var fler
antal dagar på dagvård
med engagerande
aktiviteter, uppvisade
ett minskat rastlöst
beteende.
94 st,
diagnosen
demens,
inskrivna på
dagverksamhet,
boende hos
primär
vårdgivare.
Författare
Yu,
Kolanowoski,
Strumpf,
Eslinger
(2006)
Antaganden
Interventioner
Resultat
Presentera en
integrerad granskning
av kognition, dess
relevanta
hjärnstruktur och
mönster av kognitiv
nedsättning för
Alzheimers sjukdom.
Diskuterar
begränsningar i
tidigare forskning.
Föreslår riktning för
framtida forskning
grundat på nya
framsteg inom
neurovetenskap.
Global kognition
indikerar att
funktionsnedsättnings
progress är ett
hierarkiskt ”beteende”
av sjukdomen
Alzheimer.
Speciella kognitiva
områden påverkar
minskningen av funktion
på olika sätt.
Aerobisk träning kan
skapa kognitiva och
funktionella kapaciteter
hos personer med
Alzheimers sjukdom.
Deltagare
