Gammal och glömsk, är det så?

Gammal och glömsk, är det så?
Gösta Bucht
Professor i geriatrik
Det kan vara intressant att se vilken minneskapacitet ni egentligen har. Jag
tänkte därför testa er lite. Försök komma ihåg orden på figur 1. Titta på dem
i några sekunder och gå direkt till nästa sida.
Figur 1. Tolv ord att försöka minnas.
11
Vilka var nu de tolv orden? (Bläddra inte tillbaka!) Lite hjälp för minnet
erbjuds kanske av figur 2.
Figur 2. En gruppindelning kan nog underlätta.
Det här var ett test av det episodiska minnet, dvs. förmågan att komma ihåg
händelser och liknande. Där ingår också enstaka ord som visas på det här sättet.
För att klara det använder man sig ofta av minnesstrategier, som gör att det
blir lite lättare att komma ihåg saker och ting. Säkert upptäckte flera av er att
man kunde kategorisera orden som jag visade i fyra grupper: Musikinstrument, köksredskap, verktyg och möbler. Så gör vi ofta i vårt minne.
Figur 3 ger svaret för er som utan att fuska vill kontrollera hur mycket ni
kom ihåg.
Figur 3. Det rätta svaret i minnesvänlig ordning.
12
Mot den bakgrunden ska vi tala lite om minnet och vad som händer med
det när vi börjar komma upp i åren. Först måste vi förstås titta på det som
styr minnet, dvs. hjärnan och det centrala nervsystemet. Det är en enorm
apparat som innehåller 100 miljarder nervceller och de kontaktar varandra på
ca 10 000 olika ställen per nervcell. Det här innebär fruktansvärt stora möjligheter att lagra information i hjärnan. Man brukar prata om ”informationsenheter” och i hjärnan finns det så många att det knappt går att räkna nollorna efter, fler än i någon känd dator.
För att nervcellerna ska kunna kommunicera där de korsar varandra i det
som kallas synapser, måste de ha kemiska ämnen som överför informationen.
De kallas transmittorer eller signalsubstanser. Figur 4 visar hjärnan, och som
ni ser ligger olika funktioner i skilda delar. Längst in, ungefär i mitten, finns
något som heter hippocampus och är det allra viktigaste för minnet. Genom
den strukturen, som inte är större än ett lillfinger, passerar i stort sett allt
som har med minnet att göra. Om vi får ett synintryck eller känselintryck,
kommer det att rapporteras ner till hippocampus som tar hand om det och
kanske lagrar det någonstans i hjärnbarken för att vi ska komma ihåg det längre
fram och kunna plocka fram det.
Figur 4. Hjärnan och dess funktionscentra, sedda från sidan.
Pannan till vänster i bild.
13
Den del av hjärnan som utför jobbet är nervcellerna. Figur 5 visar schematiskt hur en ung, fräsch nervcell ser ut; det är den till vänster på bilden. En
ung cell har väldigt många utskott där signalsubstanserna verkar, men allt
eftersom vi åldras försvinner utskotten och därmed också synapserna där nervcellerna kommunicerar med intilliggande celler. Det blir inte längre ett lika
tätt nätverk i hjärnan, utan cellen ser mer ut som den till höger. Det kommer
att påverka oss när vi blir äldre.
Nervcellerna föds vi med. Kroppen producerat inga nya utan de vi har
i hjärnan är lika gamla som vi själva, de visar också ålderstecken.
Figur 5. En ung, frisk nervcell, t.v., har betydligt tätare mellan utskotten och därmed lättare
att kommunicera än den åldrade cellen t.h.
14
Minnet – ett lagringssystem
Med den bakgrunden ska vi gå lite närmare in på minnet. Det är inte bara en
lagringsstation, utan ett helt system som har med uppfattning att göra: Man
känner, ser eller hör någonting, sedan ska man uppfatta vad det är fråga om,
lagra det i hjärnan och i nästa steg också kunna plocka fram och använda det.
Naturligtvis varierar denna komplicerade förmåga i olika situationer. Hur minnet fungerar beror på en mängd faktorer runt omkring. Enkla saker som att vi
t.ex. är trötta, okoncentrerade, tankspridda etc. gör att vi inte uppfattar tillräckligt mycket – och då kan vi naturligtvis inte heller komma ihåg det.
Det minne vi nyss testade, det episodiska minnet, hanterar personligt upplevda händelser omkring oss, något som hänger ihop med tid och rum. Det
kan vara rent självbiografiskt, bröllopsdagen brukar vara en händelse som
platsar i det här minnet.
Vad händer då med det episodiska minnet när vi blir äldre? Här i Umeå
pågår en stor undersökning, Betulaprojektet, som jag tror att många av er
känner till. Det går ut på att se vad som händer med minnet när vi åldras. Vi
börjar studera personer redan vid 35 års ålder och följer dem tills de fyller 80.
Så långt har vi i och för sig inte hunnit med alla ännu, men vi har hållit på
sedan mitten av 1980-talet. Av det här kan man få ut en hel del, och det
visar sig att just det episodiska minnet är känsligt för åldrande. Även om man
är frisk i övrigt blir den här typen av minne lite sämre på gamla dar.
En annan minnestyp är lärdomsminnet eller det semantiska minnet. Det gäller faktakunskaper som vi lagrar i hjärnan, t.ex. vem George Washington var.
Det har inte att göra med tid och rum, utan är något som bara bankas in i
huvudet. Vad händer med lärdomsminnet då? Ja, det kan bli en aning sämre
med åldern, men väldigt marginellt om man jämför med försämringen av det
episodiska minnet. Lärdomarna sitter kvar också högt upp i åldrarna. Vi kan
fylla på lärdomsminnet hela livet och det händer inte så mycket med det.
Ett annat slags minne som också är väldigt väl bevarat – låt vara att det kan
vara lite besvärligt att använda när man blivit gammal och lite stel i lederna –
är förmågan att gå, simma, åka skidor och liknande. Sådant hanteras av procedurminnet, som är ett motoriskt minne och helt omedvetet. Försök själva
förklara hur ni gör när ni går, det är inte lätt att beskriva. Vi bara gör sådant när
vi hamnar i rätt situation: Ramlar vi i vattnet börjar vi simma utan att tänka på
15
hur det går till och behöva instruera hjärnan om hur den ska bete sig. Procedurminnet behåller vi hela livet och det ändras knappt alls. Inte ens hos den
som blir svårt demenssjuk, något som ju påverkar minnet väldigt mycket,
berörs procedurminnet i någon större utsträckning.
Nästa minnestyp skulle man kunna kalla här- och nu-minnet, eller arbetsminnet. Det måste vi ha för att uppfatta saker, lagra dem på rätt ställe i hjärnan och kunna plocka fram dem vid rätt tillfälle. Det händer mycket omkring oss och arbetsminnet måste vi ha fart på, men det klarar inte fler än
kanske 6–7 saker samtidigt.
Vi använder väl alla något slags metoder för att få arbetsminnet att fungera
bättre. Det mest kända är nog att ”chunka”, något som kommer av det engelska ordet för ”småbitar” och innebär att dela upp saker och ting i hanterliga
delar. Om man tittar på sitt kontokort står siffrorna i block om fyra, telefonnummer skrivs också uppdelade för att de ska bli lättare att komma ihåg.
Försök t.ex. memorera bokstavskombinationen
S AS A B B I C A P LO
som den står.
Det är inte så alldeles lätt, men delar man upp den till
SAS
ABB
ICA
P LO
blir den genast lättare. Då kan vi, och det är ett bra minnesknep, se om de där
trebokstavskombinationerna betyder någonting. SAS är ju flygbolaget. ABB är
det där företaget där Percy Barnevik fick sin pension. På ICA köper jag mat.
PLO hör jag talas om i utrikesnyheterna. Sådant gör det plötsligt mycket lätttare att komma ihåg den här typen av information. För att hantera siffror kan
man t.ex. utnyttja viktiga händelser i historien. Om bankkoden skulle vara
1066 kommer slaget vid Hastings väl till pass som minneshjälp.
Trots sådana knep får vi i allmänhet sämre minne på gamla dagar. Åldrandet
i sig gör att hjärncellerna blir gamla. De har inte samma nätverk och samma
kopplingar som tidigare. Det tar längre tid att lära in och plocka fram saker
och ting. Vi missar en del och upplever det som att vi har lite sämre minne.
16
Godartad glömska eller demens?
Demenssjukdomarna är en oroskälla för oss alla. Kan vår lilla minnesstörning vara en demens som håller på att utveckla sig? Det finns emellertid andra sjukdomar som också kan ge minnesstörningar, t.ex. en del neurologiska
åkommor och framför allt psykiatriska sjukdomar som depression. Sådana kan
mycket väl botas, och då blir också minnet bättre eftersom en viktig del av en
depression hos äldre är just störningar i minnet. Dessutom finns en mängd
psykologiska faktorer som spelar in. Man måste vara lite alert och koncentrerad för att minnet ska fungera – och det är vi ju inte alltid.
I Betula-undersökningen fångade vi upp alla som inte fungerade riktigt på
den nivå som var normal för sin åldersgrupp när de kom till oss. På dem gjorde vi en ordentlig medicinsk undersökning. Då visade det sig att det alltid låg
något slags stress, oro eller liknande bakom dåligt minne hos yngre – nästan
aldrig en sjukdom. Man hade sovit dåligt, det var stressigt på jobbet, barnen
var bråkiga, allt möjligt i den vägen kom fram som förklaring till att de här
personerna fungerade dåligt i en testsituation. Bland äldre som hade minnesproblem var det desto vanligare med depression eller en demenssjukdom.
Psykologiska faktorer spelar alltså en stor roll. Ett av de viktigaste tecknen
på s.k. utbrändhet – eller utmattningsdepression – är att vara okoncentrerad
eller ha dåligt minne. Det hör ihop med den sjukdomen, men vi vet ännu inte
riktigt på vilket sätt. Sedan kan man naturligtvis också skada hjärnan. Boxare
tenderar att få dåligt minne – det kan man inte komma ifrån, även om en del
klarar sig bättre än andra: De flesta i den branschen får dåligt minne så småningom. De har utsatt sina hjärnor för ständiga påfrestningar.
Något som de flesta av oss har, eller kommer att drabbas av, kallas godartad
åldersglömska. Det är inte sjukligt utan beror bara på att hjärnan inte är lika
snabb som tidigare. Det viktigaste tecknet på godartad åldersglömska är att
man inte glömmer hela episoder men däremot tappar detaljer. Om ni till exempel var på bio igår och såg en bra film men har glömt vad skådespelarna hette – då är det förmodligen fråga om godartad åldersglömska. Har ni däremot
glömt att ni över huvud taget var på bio – då kan det vara mer allvarligt.
Testar man personer som säger att de har dåligt minne är det nästan alltid
så att de fungerar ganska bra i ett skarpt test. Den godartade minnesglömskan innebär inte så mycket att vi tappar saker som vi har lärt oss utan mera
17
att vi inte hinner med att lära oss allting nytt. Det är inte bara äldre som har
den typen av bekymmer. Det börjar hända redan i 30–35-årsåldern. Ofta beror det på att man är stressad eller orolig. Sedan blir minnesstörningar allt
vanligare ju äldre vi blir. De flesta 80–90-åringar har faktiskt den här typen
av problem utan att det därför är fråga om en demenssjukdom.
Demens har flera symtom
Tyvärr finns ändå ca 150 000 personer i Sverige idag som har en konstaterad
demenssjukdom – och säkert ett antal därutöver hos vilka sjukdomen inte är
konstaterad. Demens är inte bara ett bekymmer med minnet utan begreppet rymmer en lång rad övriga symtom: En enskild minnesstörning är aldrig
en demens. Det ska finnas fler symtom innan vi säger att någon har drabbats
av demenssjukdom: Svårigheter med abstrakt tänkande, svårt att planera saker, dålig framförhållning och liknande problem samt ofta försämrat omdöme. Så småningom kommer problem med sådant som hjärnbarken styr. Det
är ju där sjukdomen egentligen sitter och det kan då handla om störningar
i vardagliga rörelser, t.ex. med att hantera kniv och gaffel. Det kallar vi dyspraxi. Demenssjuka kan också få bekymmer med talet och svårt att hitta orden, s.k. dysfasi. De kan också få svårt att begripa innebörden av saker och
ting. Kniven och gaffeln kanske hanteras på rätt sätt men de begriper inte och
kan inte förklara vad det är; det kallas dysgnosi. Sedan får man en personlighetsförändring också i den här sjukdomen.
Den som bara har lite dåligt minne och är opraktisk behöver emellertid inte
vara sjuk. På något sätt måste vi hitta en gräns när man faktiskt bör kalla det
sjukdom. Den ligger i stort sett när demenssymtomen börjar ställa till elände, när det sociala livet inte fungerar som tidigare. För den som är yngre kan
det t.ex. handla om att inte fungera på arbetet. Den här gränsen kan emellertid slå väldigt konstigt. Jag hade t.ex. en domare som fick Alzheimers sjukdom när han var 64 år. Det gick ju inte alls: Eftersom han hade ett så krävande yrke visade det sig tämligen omgående att han inte fungerade så han fick
sin diagnos och blev pensionär. Sedan klarade han sig alldeles sagolikt bra i
fem år till innan sjukdomen hade gått så långt att det började bli problem för
honom i rollen som pensionär. Det visar att det här med sjuk och frisk är relativt. Demenssjukdomen, och det är också viktigt ur behandlingssynpunkt,
18
beror ytterst på hur stora krav omgivningen ställer. Den som har en demens
ska inte utsätta sig för onödiga svårigheter. Kanske kan man minska kraven
på den sjuke och då fungerar det ganska bra.
Bland dem som söker läkare för dåligt minne, som har svårigheter att koncentrera sig, som har varit förvirrad någon gång och inte hittat hem har de
flesta trots allt en demenssjukdom. Det handlar om ungefär sju av tio. Det
finns emellertid en rad andra sjukdomar som kan se likadana ut och som vi
måste lägga all kraft på att spåra, för där kan vi göra något på ett helt annat sätt. Det kan vara en depression, en hjärntumör eller en hjärnblödning.
Också en rubbning av ämnesomsättningen kan göra oss orkeslösa och dåligt
koncentrerade liksom naturligtvis skador, syrebrist och sådant. Mycket av de
undersökningar vi gör går ut på att ta reda på sådant för att vi inte ska kalla
någon dement som inte är det.
Tre demenstyper
Det finns några olika demenssjukdomar och jag ska nämna tre av de vanligaste. Den kanske otrevligaste formen är den demens som sitter i framhjärnan. Det beror på att där har vi vår personlighet, vårt omdöme, vår förmåga till insikt och vår förmåga att kontrollera känslor. När allt detta plötsligt
inte fungerar kan det bli besvärligt för både den drabbade och omgivningen. Man blir omdömeslös och begriper inte ens att man är det. Hos ungefär
var tionde som har framlobstypen av demens startar sjukdomen på det sättet. Det kan pågå ganska länge, flera år innan personen också börjar få besvär
med minnet och orienteringen så att det börjar bli uppenbart att det är fråga om en demens. Innan dess hinner den sjuke ofta ställa till en massa trassel hemma och på arbetet, bli betraktad som en märklig individ etc. I äktenskap eller partnerförhållanden händer det ofta att parterna skiljer sig och
flyttar isär. Sedan finns det undersökningar som visar att när det så småningom står klart att det är en demens brukar paren flytta ihop igen, så det kan
lösa sig så småningom.
Den vanligaste demensformen är Alzheimers sjukdom, som Chris Fowler
kommer att berätta mera om senare. Den beskrevs redan 1907 av den tyske
patologen Alois Alzheimer som hade sett typiska förändringar i hjärnan
hos en avliden kvinna som han haft som patient. Det som brukar kallas det
19
Gösta Bucht
första genombrottet i Alzheimerforskningen var när man bestämde sig för
att sjukdomen fanns; det var 1907. Det andra stora genombrottet kom vid
mitten av 1970-talet, då man upptäckte att en speciell signalsubstans i hjärnan, acetylkolin, saknas vid den här sjukdomen; det ligger till grund för de
bromsmediciner som vi har idag. Sedan hände inte mycket förrän i mitten
av 1990-talet, då man hittade fel på kromosomer och kom på att en stor del
av Alzheimer-sjukdomen är faktiskt genetiskt betingad. Nu hoppas vi att det
ska gå lite snabbare med det fjärde genombrottet, som innebär att vi kan börja
behandla sjukdomen.
När blodcirkulationen inte fungerar i hjärnan så att den sakta bryts ner av
dålig syresättning ger det i stort sett samma symtom som Alzheimers sjukdom. Skillnaden är att sådana patienter ibland har ”riktiga” slaganfall och
kan vara ganska dåliga kroppsligt – vilket patienter med Alzheimers sjukdom väldigt sällan är.
Åldersglömskan finns
Tappar vi då minnet när vi blir äldre? Det var ju den ursprungliga frågan. Ja,
det gör vi. Inte helt och hållet, men nervcellerna åldras och fungerar sämre. Det går långsammare och blir svårare att mata in intryck i hjärnan. Det
här upplever vi som sämre minne. Sådan godartad åldersglömska är vanlig:
Åtta av tio 80-åringar har det. Vi har också många sjukdomar i hjärnan som
20
faktiskt ger upphov till minnesstörningar under åldrandet, t.ex. Alzheimers
sjukdom. Depression är mycket vanligare hos äldre än hos yngre och det är
också ett viktigt skäl för dåligt minne.
Men det är ändå inte fullt så illa som det kan verka. För det första får inte
alla minnesstörning. Många klarar sig och behåller ett perfekt minne långt
upp i åldrarna. Alla minnestyper drabbas inte heller. En del bevaras väl, både
lärdomsminnet och procedurminnet har vi i allmänhet kvar.
Slutligen: Det går att träna minnet. Vi skulle behöva en hel lektion för att
prata om det, men det finns metoder för att få bättre minne: kategorisera
saker och delar upp det i små bitar; se till att man är utvilad och pigg när man
är med om något viktigt – då är chansen att det fastnar oerhört mycket större.
SVERKER OLOFSSON: Innan vi släpper Gösta... tänkte ni på att i minnestestet visade han tolv ord, men han sade aldrig hur många vi borde minnas
för att inte behöva oroa oss..?
GÖSTA BUCHT: Den som är pigg och frisk får nog inte missa fler än ett.
SVERKER OLOFSSON: Får jag fråga, var det någon som missade fler än
två ord?
(Tveksamma handuppräckningar.)
GÖSTA BUCHT: Stopp nu, så många kan vi nog inte ta emot på mottagningen! Jag måste säga att testsituationen inte var alldeles optimal – så var nu
inte alltför ängsliga om ni missade några ord.
21