18) Ljusets natur, ingen fråga för filosofer!
Ljuset som fenomen har sedan århundranden varit ett kärt ämne för
naturfilosofer att spekulera över.
På basis av diverse mer eller mindre påhittade egenskaper hos detta naturliga
fenomen, har teorier utvecklats att gälla för hela den fysikaliska verkligheten,
detta utan att egentligen kunna påvisa några sakliga argument för ett sådant
synsätt.
Slutsatser om hur naturen fungerar, baserat på inbillade och hypotetiska
egenskaper hos ljuset bör därför betraktas som synnerligen grundlösa och av
litet värde för vetenskapen.
Relativitetsteorin är ett exempel på en sådan teori som på ett minst sagt fräckt
sätt uttnyttjat och övertolkat påhittade egenskaper hos ljuset som en
utgångspunkt för en enhetlig beskrivning av fysiken. Det borde dock vara
uppenbart för varje klart tänkande person att detta inte är möjligt.
Dessa övertolkningar av nära ockult karaktär har fallit en mängd skojare och
lycksökare inom fysiken väl i smaken och som genom sina framträdande
maktpositioner inom det vetenskapliga samhället, aldrig försummat att
framställa som verkliga sanningar.
Frågan om ljusets natur är emellertid en så betydelsefull teknisk och
vetenskaplig fråga att den bör utforskas och uttolkas helt fristående, objektivt
från varje tillstymmelse av subjektivt tyckande. Denna för modern teknik och
vetenskap så viktiga fråga bör därför tas ifrån filosoferna och överlämnas till
praktiskt och vaket sinnade tekniker, forskare och vetenskapsmän att nogsamt
utreda.
Man bör koncentrera sig på att klargöra ljusets sanna natur på basis av nya
experiment, utförda med moderna tekniska hjälpmedel. Bedömning och
utvärdering måste ske efter sunda, objektiva principer, frikopplade från allt
personligt tyckande eller bindningar till populära teorier som baserar sig på
påhittade egenskaper hos ljuset som grund. Även kunskaper från tidigare
experiment bör kunna granskas och eventuellt omvärderas enligt samma
grundläggande principer.
18.01 Vad är ljus?
Som ljus räknas i huvudsak den del av det strålningsspektra från materia som
uppfattas som synligt ljus för det mänskliga ögat. Ljuset som fysikalisk
företeelse är livsviktigt för allt liv för jorden. I fotosyntesen bygger växterna
upp vedämnen från koldioxid i luften och återlämnar syre till luften. Genom
solen förses jorden med ett ständigt flöde av ljus, detta tillsammans med den
värmestrålning som livet på jorden också behöver.
Men ljuset har också fått stor teknisk betydelse och har bidragit till vårt fysiska
välbefinnande. I TV-röret omvandlas energin från elektronstrålar till synligt ljus
på en bildskärm, i glödlampan omvandlas en del av den tillförda energin till en
glödtråd till ljus, vilket gör att vi kan leva ett behagligt och bekvämt liv även
under den mörka delen av dygnet/året.
Dock, den mest sofistikerade tillämpningen av fenomenet ljus syns vara i
tillämpningar av laserljuset. Laserljus är en ljusform som sannolikt inte
förekommer som naturligt fenomen i naturen, utan är en uppfinnning, eller
upptäckt, gjord av människan. Genom att på ett fiffigt sätt stimulera materia att
utsända ljus i jämn takt har man lyckats åstadkomma ljus med mycket hög
grad av renhet, dvs med konstant våglängd och färg, samt med mycket hög
intensitet.
Laserljuset har därför idag fått användning i många tekniska tillämpningar, i
laserskrivare, i CD-spelare, i olika mätapparater för avståndsmätning, som
operationsknivar, som svetsaggregat eller som skärande bearbetning inom
industrin, osv osv. Och i mera spektakulära sammanhang, i "stjärnornas krig",
där man skjuter ner fientliga missiler med riktat laser-ljus.
Sålunda, ljusets betydelse för människan, både för sitt vardagliga
välbefinnande, likväl som för utformningar av olika tekniska hjälpmedel i
människans tjänst, kan sålunnda inte nog accentueras. Ändock är det märkligt
att ljusets verkliga natur inte ordentligt har utretts och att därför detta naturliga
fenomen fortfarande kvarstår som en helt obegriplig och outredd gåta.
Tekniker och ingenjörer har inte varit sena att tillämpa ljusets alla märkliga och
fantastiska egenskaper, men vetenskapen har inte lyckats att reda ut
begreppen i någon större omfattning, utan har fastnat i en del föreställningar
som man har svårt att ta sig ur.
En av huvudorsakerna till detta var tillkomsten av Einsteins relativitetsteori,
där ljuset tilldelades mystiska och övernaturliga egenskaper och som det varit
svårt att rent förnuftsmässigt greppa. Denna teoris framgångar har sedan
cementerat vissa föreställningar om ljuset som varit svåra att diskutera eller
komma förbi. En fruktbar vetenskaplig debatt om ljusets verkliga natur har på
detta sätt blockerats, vilket måste anses som varande rent skadligt för den
tekniska utveckligen.
I syfte att något reda ut dessa motsägelser skall här tas upp några synpunkter
som kan bidra till att klargöra de låsningar som under årens lopp har
uppkommit. Vad som önskas är en rent objektiv betraktelse av ljuset som
fenomen i olika sammanhang och om det finns andra tolkningar av vissa
experiment. Ljusets egenskaper har hittills i huvudsak varit förbehållet
filosoferna, nu är det hög tid att återföra ljuset som fenomen, till fysiken och
fysikerna.
18.02 Ljuset, en våg eller partikel?
Ljus uppvisar dubbelnatur, i de flesta experiment uppträder ljuset med
vågkaraktär, i vissa andra experiment som partiklar. Det verkar vid första
påseendet som mycket förbryllande, en paradox. Redan Isaac Newton (f 1642)
var vacklande i sin uppfattning, han införde begreppet korpuskeler för de
partiklar han föreställde sig att ljuset var uppbyggt av, samtidigt som han
kunde observera att ljuset faktiskt också uppförde sig som hur vågor beter sig
då det passerar skarpa hörn på en skärm osv.
En samtida vetenskapsman. C. Huygens (f 1629) hävdade dock att ljuset var en
vågrörelse i ett eter-hav, en uppfattning som gick segrande ur striden, en
uppfattning som bestod fast ända fram till början av 1900-talet.
18.03 Maxwells teorier
James Clerk Maxwell (f 1831) var en engelsk fysiker som utformade en ny
elektromagnetisk teori som kunde visa att elektriska och magnetiska fenomen
hade ett fysikaliskt samband. I denna teori inlemmades också ljuset som en
elektromagnetisk vågrörelse. Denna teori var så framgångsrik att man därmed
ansåg att uppfattningen om ljuset som en vågrörelse i ett eterhav mer eller
mindre var slutgiltigt bekräftat.
18.04 Michelson Morley's experiment
Den amerikanske fysikern A. Michelson (f 1852) med sin medhjälpare Morley,
var också helt övertygad om att Hyugens och Maxwell hade rätt vad
beträffande ljusets natur som en vågröelse i en eter, ljusetern. Han tänkte
använda denna kunskap för att uppmäta den hastighet varmed jorden rör sig i
denna eter runt solen. Med hjälp av en känslig interferrometer (ett optiskt
instrument) skulle det vara möjligt att med tillräcklig noggrannhet utföra en
sådan mätning, vilket preliminära beräkningar också visade vara möjligt.
Resultatet av detta experiment blev oväntat och chockartat! Instrumentet
uppvisade ingen som helst utslag, det gick inte att få bekräftelse på Maxwells
eterteori och att sålunda ljuset skulle vara en vågrörelse i ett eterhav !
Stor panik och frustration hos fysikerna.
Fysikerna blev minst sagt chockade av detta resultat. Man började söka olika
förklaringar. En tänkbar förklaring som föreslogs var att etern på något sätt
drogs med i jorden rörelse. En annan idé var att mätutrustningen på något sätt
drog ihop sig i rörelseriktningen genom "etervindens" påverkan. Denna
sistnämnda förklaring satte fantasin i rörelse men uppfattades ändock inte som
rimlig hos många bedömare.
Man ville dock inte ifrågasätta att Maxwells teorier på något sätt var felaktig
och gåtan fick inget ordentligt svar.
I turbulensen av all denna filosofiska diskussion om ljusets natur som sålunda
pågått alltsedan Newtons dagar och som inte hade lett till några bestämda
resultat, kom så Einstein år 1905 och framlade sin speciella relativitetsteori, där
han förklarade all denna frustration som enbart konstruerade problem. Einstein
ansåg att frågan helt enkelt var fel ställd, ljusets hastighet var alltid konstant,
en universell referens vartill alla andra rörelser i universum kunde relateras!
Ljusetern, även om den existerade, hade ingen inverkan på ljusets rörelse. Likt
strutsen sticker huvudet i sanden förklarade Einstein de diskuterade
problemen som icke existenta, dvs var enbart konstruerade problem utan
förankring i verkligheten.
Visst var det skönt att bli av med denna evigt, kontroversiella fråga och att
istället kunna ägna sig åt något mera väsentligt! Så, det vetenskapliga
etablissemanget utgörande många av den tidens främsta företrädare för
vetenskapen i spetsen, svalde Einsteins påhitt med hull och hår och utan att
egentligen ställa de kritiska frågorna som all sann vetenskap kräver.
Ljuset kunde nu användas som en generell referens till allt skeende i
universum och från denna föreställning växte sedan fram en ny och mycket
märklig världsåskådning, en filosofi om världen, som i sina konsekvenser
trotsar allt vad som kan anses som sunt och normalt, uppbackat av stora delar
av det vetenskapliga maktetablissemanget som absolut, oantastlig naturlag.
Dessa teser kan än idag inte ifrågasättas utan att misstanke väcks att
kritikens/frågeställaren inte helt besitter sitt fulla förstånd.
18.05 Vilka fel var det som begicks?
För det första måste vi klart inse att det inte går att bygga en ny
världsuppfattning på några enstaka, mer eller mindre inbillade egenskaper hos
ett specifikt fysikaliskt fenomen, i detta fall hur ljuset utbreder sig i tomrummet,
och använda detta som en generell referens för allt annat skeende. Einstein
själv insåg så småningom denna svaghet i sin teorin, då han sade att "varje
liten noterad avvikelse i ljusets konstanta hastighet gör att både den speciella
och den generella teorin måste förklaras ogiltig". (I ett brev till Erwin FinleyFreundlich 1913).
I sitt inledande postulat framgår tydligt att Einstein inte själv begrep vad han
egentligen försökte säga. Hans första posultat säger att ljusets hastighet är
konstant i relation till alla ljuskällor även om de rör sig, men han glömde bort
att även observatören har möjlighet att röra sig relativt ljuskällan. Uttolkare av
teorin fick med nödvändighet senare lägga till detta för att posulatet skulle bli
fullständigt.
Det är helt uppenbart att Einstein implicit tänkte sig en eter där ljuset
fortplantar sig, och då skulle eventuellt den konstanta hastigheten vara riktig.
Problemet var emellertid att han samtidigt förklarade denna eter som
ickexistent (dvs den fanns inte eller hade ingen fysikalisk effekt på ljusets
rörelse). Och även om en sådan eter existerade, skulle inte mätningar från en
ljuskälla vara symmetriskt av rörelser relaterade till ljuskällan, eller till
observatören. Detta faktum är känt för ljud i luft, där inte samma
fysikaliskt/matematiska formler gäller för källa och observatör vid rörelse.
En eterteori skulle således omedelbart förkasta det bärande budskapet i
relativitetsteorin, nämligen att det enbart är den relativa rörelsen mellan
ljuskälla och observatör som är avgörande för hur olika fysikaliska effekter hos
ljuset uppfattas.
Återstår alltså att ingen ljuseter existerar, eller att om någon slags eter
existerar, den inte har någon påverkan av ljusets rörelse.
Vad gäller överföring av energi från en punkt till en annan finns inom fysiken
två allmänt kända principer 1) genom rippel/eller vågrörelser i ett medium som
bärare och 2) genom partiklar som transporterar energin genom sin
egenrörelse mellan platser i rummet.
Eftersom vi sålunda måste utesluta en eterrörelse, kvarstår sålunda endast
partikelmodellen. Låt oss ta en titt på dess konsekvenser och hur den stämmer
med erfarenhet och experiment.
18.06 Vad Einstein och hans supportrar missade
Sann vetenskap som inte bygger på dogmer, arbetar med ett öppet sinne,
beredd att pröva, överväga och undersöka alla tänkbara alternativa förslag och
lösningar.
Detta har man hittills inte gjort vad ljusets natur beträffar.
18.07 Ritz' teori om en reflektor som en ny ljuskälla
Vetenskapsmannen Walter Ritz framlade 1913 en teori för ljuset, framställt som
en alternativ tolkning till Einsteins ljuspostulat, men som tyvärr aldrig fick
någon egentlig uppmärksamhet. Denna teori säger i korthet, att varje föremål
som träffas av ljus normaliserar ljusets hastighet i relation till föremålet ifråga
så att hastigheten alltid blir, c, relativt föremålet .
Motivationen till detta synsätt är, att ljus som träffar materia, egentligen inte
reflekteras (studsar tillbaka) utan re-emitteras (återutsändes) av den träffade
materien. Vid återutsändningen normaliseras ljusets hastighet av materien
själv, till hastigheten c.
Därav följer, att det återutsända ljuset har den hastighet som bestämmes av
inre egenskaper hos materien och ej av den hastighet som ljusvågen har då
den träffade målytan!
Därav följer, att varje spegel eller annat materiellt föremål som träffas av ljus
blir en ny ljuskälla, innebärande att ljushastigheten av det återsända ljuset
alltid har hastigheten c, relativt den emitterande källan.
18.08 Fotonen en skur av partiklar, en materievåg
Ljuset en materie-våg, en våg av partiklar
Om någon sitter på en gunga och en annan person kastar bollar till denne
person i en takt som överenstämmer med gungans egen naturliga
svängningsfrekvens, då kommer gungan att mottaga energi och dess
svängningar kommer att successivt öka i amplitud. Om bollarna kastas i otakt
med gungans rörelse, kommer gungan inte att upptaga någon energi, den
stannar (motsatt effekt, gungan ger ifrån sig energi till bollen).
På samma sätt kan det förhålla sig med fotonen och atomen, där sålunda
fotonen motsvarar tåget av bollar och atomen den gunga som tar emot
rörelseenergin. Om fotonens frekvens stämmer med atomens frekvens (dess
färg i spektrat), tar atomen upp energin, i annat fall stöts fotonen bort.
(Observera, denna analogi gäller för den enskilda fotonen som då skulle bestå
av myriader små partiklar (bollar)).
Fotonen genereras oftast av ett atomiskt system, som avlänkar ljusenergi
under speciella betingelser. Normalt ses fotonen som en singulär partikel, men
sannolikt är då att fotonen istället är en samling av många mindre partiklar som
kastas ut vid samma tillfälle.
En enkel analogi är hur en person kastar ut en näve sand och som samtidigt
snurrar runt sin egen axel.
Detta sett i ett perspektiv utanför den sandkastande personen, ser man då
sandkornen utspridda i ett och samma rotationsplan och där sandkornen
avlägsnar sig från centrum i en spiralformad bana i tangentens riktning. Denna
modell ger goda möjligheter att förklara och beskriva både ljusets våg-/och
partikelegenskaper samt dess polariserande egenskaper.
18.09 Comptons experiment
Ett av de förnämsta experiment som gjorts och som bekräftar att ljus uppför
sig som ballistiska partiklar då de träffar elektroner i materien, var det
exepriment som Arthur H. Compton (f 1892)) utförde med röntgenstrålar
(nobelprisbelönat 1927). Den våglängsförskjutning av de reflekterade strålarna
som erhölls stämde exakt med de beräkningar som gjorts med utgångspunkt
från Newtons vanliga masströghetslagar och med kännedom av Plancks
energilag E=h.f. Dessutom räknade Compton inte med sambandet
E=m.c(kvadrat) utan med Newtons vanliga energilag, E=1/2.m.c(kvadrat), vilket
således förvånande även tycks gälla för fotoner trots att de rör sig med ljusets
hastighet!
18.10 Michelson Morleys experiment
Det anses att det experiment som Michelson utförde i slutet av 1800-talet, var
den egentliga upprinnelsen till relativitetsteorin. Det är dock inte helt klarlagt
om Einstein till en början kände till detta experiment, påståendet är
förmodligen en efterrekonstruktion av det historiska händelseförloppet. Hur
det nu än är med detta så erbjuder inte relativitetsteorin några speciella
fördelar som förklaringsmodell för detta experiment, tvärtom verkar det stört
omöjligt att förklara experimentet med utgångspunkt från Einsteins
ljuspostulat! där det antages att ljusets hastighet i mätapparatens alla delar
alltid är konstant, lika med c, obeorende av apparatens rörelsetillstånd.
Ritz teori tillsammans med ljusets partikelmodell förklarar emellertid detta
experiment på ett galant sätt, mätresultatet blir som sig bör, ett nollresultat.
18.11 De Sagnacs experiment
Ett annat klassiskt experiment, mindre allmänt känt, och som inte kan förklaras
av relativitetsteorin, är det s.k. "De Sagnacs experiment" samt därutöver en hel
del likartade sådana experiment som utförts med varierande grad av
upplösning och noggrannhet under årens lopp.
Detta experiment går ut på att man sänder två ljusstrålar splittade från samma
ljuskälla runt en roterande ring av speglar.
Ljuset från de båda rotationsriktningarna samlas upp i en interferrometer (en
apparat där ljusets fasvridning uppmätes).
Resultatet stämmer helt med Ritz ljusteori, men kan svårligen förklaras med
Einsteins teori eftersom den kräver att ljuset rör sig med konstant hastighet i
båda riktningar i ringen, vilket i så fall inte skulle ge den effekt som uppmätes.
18.12 Det slutna rummets mysterium
Det absolut enklast tänkbara av alla experiment är det vad jag kallar "det slutna
rummets mysterium ".
En lampa hänger i taget av ett fyrkantigt rum. En tekniker går runt i rummet och
mäter färgen på ljuset från den upphängda lampan. All erfarenhet visar, att
spektrat - färgen på ljuset - är detsamma i alla delar av rummet.
Om nu rummet rör sig, rummet kan exempelvis vara en tågkupé, förändrar inte
detta saken.
Om det fanns en aktiv ljuseter eller om ljuset inte följde med rummets rörelser,
skulle dock en skillnad kunna uppmätas, ljusets färg skulle vaiera i olika delar
av rummet.
Det första vi kan konstatera är sålunda 1) att alla teorier som hävdar existensen
av en aktiv, universell ljuseter inte kan vara riktiga om ljusspektra som mätes
är konstant (vilket det är). 2) att ljuset från lampan följer med rummets rörelse,
dvs är konstant i relation till lampan. Att alla tidmätningar av ljusets
utbredningshastighet mot och från väggarna i alla riktningar är konstant och
densamma.
Allt detta tillfredställes perfekt och utan motsättning av den ballistiska
ljusteorin samt teorin enligt Ritz modell.
Einstein teori får dock genast problem eftersom en person i en vagn i ett tåg
som passerar ser ett röd/blåskift av ljuset från lampan, dvs observerar en
hastighetsdifferens. Givetsvis blir det en hastighetsdifferens mätt från ett
utomstående system, men problemet i Einsteins teori är att detta inte kan
erkännas eftersom c = konstant. En fysikalisk omöjlighet med andra ord.
18.13 Maxwells dilemma
Maxwells elektromagnetiska teori var mycket framgångsrik i de flesta
avseende. Eftersom ljuset ochså inlemmades i denna teori som ett
elektromagnetiskt fenomen, utgick Maxwell från att ljuset var en eter-våg
rörelse. Alla experiment har emellertid motvisat att det så förhåller sig.
Ljuset som en materievåg innebär dock ingen motsägelse av Maxwells
matematiska beskrivning av ljusets utbredning. Hans matemetiska teori går
nämligen lika bra att tillämpa på ljuset som en materievåg eller en partikelkälla.
En skenbar motsägelse visar sig plötsligt inte vara något problem! Den
matematiska formalismen i Maxwells teori, som är det enda som egentligen
återstår av hans idéer, kan således även tillämpas på en partikelmodell av
ljuset.
18.14 Gravitationell rödförskjutning
Om man sänder en ljusstråle rakt upp från jorden, erhålles en rödförskjutning.
Om man gör en teoretisk beräkning grundad helt på Newtons gravitationsteori,
detta kontra Einsteins teori, erhålles samma formel och resultat. Dvs Newtons
och Einsteins respektive teorier är plötsligt likvärdiga !
18.15 Ljusets avböjning vid solytan
En av relativitetsteorins största framgångar anses vara förutsägelsen av hur
mycket en ljusstråle från en bakom solen belägen stjärna avböjes vid passage
nära solytan.
Det värde som erhålles av Newtons teori är hälften av det experimentella
värdet, Einsteins teori ger här ett bättre resultat. Det som är märkligt här är
emellertid att fenomenet gravitationell påverkan av ljus, är detsamma som vid
rödförskjutning av ljus nära en graviterande himla kropp. Och i det fallet var
den effekt som predikterades densamma för båda teorierna! "En hund synes
här vara begraven". En tanke som framkastats är att solkoronan (som är en
tunn och het gas) eventuellt kan bidraga med en extra effekt på samma sätt
som ägringar uppstår över het ökensand. I så fall är Einsteins värde för högt
och därmed felaktigt. Positionen hos den stjärna som användes som referens
vid mätningen var givetvis uppmätt nattetid och vid en helt annan tidpunkt.
Jorden aberration var också en felfaktor. Experimentet har av förklarliga skäl
inte upprepats något större antal gånger, så sannolikt finns många felfaktorer
som man inte tagit hänsyn till. Ändock användes experimentet som ett av
"bevisen" på relativitetsteorins riktighet.
18.16 Ljusets dopplereffekt som funktion av rörelse
Ljuset sägs uppvisa dopplereffekt som funktion av rörelse. De fysiker som
hävdar att detta är en dopplereffekt har inte förstått fundamenta av
naturlagarna. Dopplereffekter uppstår bara om energi transporteras i medier,
och eftersom relativitetsteorin förnekar existensen av ett sådant aktivt medium
för ljusets energitransport, så står det helt uppenbart för var och en att
begreppet dopplereffekt är felaktigt valt i sammanhanget.
Och värre blir det för relativitetsteorins del, eftersom c alltid är konstant och att
en röd/eller blåförskjutning inte ens kan hänvisas till en hastighetsdifferens
hos ljuset relativt observatören.
Tillämpar vid idén att ljuset är en ström av partiklar, uppnår vi dock snabb en
klar förklaringsmodell. Den hastighetsdifferens som uppstår av rörelsen ger
upphov till ett frekvensskift och denna effekt är sannt relativistisk, dvs är
enbart beroende av den relativa rörelsen mellan källa och observatör (så ej i en
eter-teri som ovan påpekats).
18.17 Ljusabberrationen från avlägsna stjärnor
Tesen om ljushastighetens konstans har bl.a hävdats genom vissa experiment
som sägs bestyrka detta. År 1680 pekade James Pickard på det faktum att om
en stjärna betraktas vid olika tidpunkter under året, måste teleskopet ställas
om, maximalt 41''(bågsekunder), för att stjärnan fortfarande skall ligga i
teleskopets centrum. 1725 presenterade James Bradley en sannolik förklaring
till detta fenomen. Han gjorde en liknelse mellan ljuset och regndroppar som
faller ner i ett rör. Om man rör sig relativt regnet måste röret lutas något för att
regndropparna fortfarande skall falla rakt ner genom röret.
Dropparna kan här associeras till partiklarna i ljuset.
18.18 Mätning av ljusets hastighet (se även kapitel 13)
Relativister talar ofta om "ljusets hastighet", "att "uppnå ljusets hastighet osv",
men utan att först definiera i relation till vad man mäter.
All hastighet måste för att ur fysikalisk mening vara relevant, definieras i
relation till någon eller något I sin omgivning.
Man anser väl detta var onödigt eftersom ljusets hastighet per definition anses
vara detsamma till allt och alla, dvs en definition till en given referenspunkt
anses därmed vara överflödig. Ett sådant synsätt är givetvis inte vetenskapligt
utan faller utanför ramen för normal vetenskap.
Det enda sätt att genomföra en relevant hastighetsmätning för ljuset är att
ställa upp två mätpunkter (optiska givare) på ett på förhand definierat avstånd.
Sedan sända en ljuspuls från en och samma ljuskälla och med hjälp av ett
noggrannt atomur uppmäta tidsdifferensen.
Genom att låta mätapparaturen vara uppställd på en rörlig vagn i relation till
ljuskällan kan man verifiera huruvida mätresultatet varierar eller är konstant.
Detta kan med dagens teknik utföras med satelliter. Ett sådant experiment har
jag föreslagit i en notis i Electronic Wireless World bl.a (Challenging viewpoint,
EWW nov 1991 samt i mina egna publikationer från 1981 och framåt).
18.19 Den kosmiska rödförskjutningen
Om ljus är partiklar, materia, måste man räkna med att dessa partiklar
växelverkar med den omgivande rymden under den väg de färdas. Därmed
kommer dess hastighet att avtaga med tiden och fotonens frekvens sjunker.
Detta kan vi se i att ljuset dras mot den röda delen av spektrat. Då detta
"långsamma ljus" träffar teleskopet i ett observatorium (en lins eller en spegel),
normaliseras ljusets hastighet till c (enligt Ritz’ teori) och det når
observatörens öga med den normaliserade hastigheten, c. Den låga frekvensen
konverteras i linsens materia till längre våglängd och en högre frekvens.
Vi ser sålunda att det finns goda möjligheter att tolka ljusets skenbart
underliga beteende på alternativa sätt men ända med hjälp av kända
naturlagar. Låt oss därför skaka av oss alla mentala låsningar och i fri
vetenskaplig anda ompröva de dogmer som idag omger denna för teknik och
vetenskap så viktiga fråga.
