HISTORIA Johanna Dahlin Den mytiska ryska nationen och det stora kriget Linköpings universitet | 246s | Isbn 9789175197432 Thomas Hylland Eriksen Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven Minnesarbete och gemenskap kring andra världskriget i S:t Petersburg med omnejd Doktorsavhandling Tema Q Den ryska sökrörelsen återvänder i dag till andra världskrigets slagfält för att identifiera stupade soldater. Johanna Dahlins avhandling om rörelsens roll för det kollektiva minnet visar socialantropologin när den är som bäst. Få teman i samhällsvetenskaperna är mer komplexa än förhållandet mellan individ, kollektiv och historia. Det tycks som om alla identitetsbärande grupper – etniska, nationella, regionala, religiösa – har en ursprungsmyt, som är gemensam för medlemmarna. Men denna insikt skapar fler problem än den löser, eftersom det sällan råder enighet om vad denna ursprungsmyt betyder, hur den skall hanteras, vilka som skall spela de centrala rollerna vid minnesritualerna etcetera. Ofta finns det inte ens enighet om vilka ursprungsmyter som är giltiga och relevanta. Som Ernest Renan uttryckte det: gemensam nationell identitet innebär att minnas samma saker, men förutsätter också enighet om vad som bör glömmas. När samhällen förändras sker det också något med det förflutna. Det blir tvetydigt, nytolkas och utmanas. I samhällen med stark moderniseringssträvan uppstår en önskan att lägga det förflutna bakom sig, att glömma det för att kunna möta förändring och framsteg med ett fritt och öppet sinne. Den hållningen var relativt vanlig under 1900-talet. I Sverige företräddes den av några av folkhemmets talesmän, men tidigare också av Strindberg, som en gång uttryckte beundran för det unga Norges renhet och friskhet, samtidigt som han öste förakt över det dammiga och syfilitiska gamla svenska samhället, nertyngt av en kvävande historia. Under modernitetens senare tid har historielösheten – exemplifierad av Henry Fords berömda uttalande ”History is bunk” – tvärtemot kommit att bli betraktad som en vederstyggelse och ett tecken på barbari. Kollektiv förankring i historien ses nu som en nödvändighet för social integration, solidaritet och kulturell identitet. Men vilken historia? Alla länder tycks ha sitt eget utvalda förflutna. I Storbritannen återkommer man ständigt till dyrkan av the steam age, den viktorianska eran, med dess ånglok, cylinderhattar och dickenska stämningar. I Italien är det förflutna främst renässansen, medan norsk kollektiv identitet är knuten till föreställningar om det enkla bondesamhället före den industriella revolutionen. I Ryssland däremot är det ett förflutet av nyare datum som skapar gemenskapskänslor och kontroverser, nämligen det stora fosterländska kriget, alltså andra världskriget. Inget land led så stora förluster som Sovjetunionen, men ingen firade heller större segrar när kriget slutligen var över. Även om kriget varit föremål för sammanhängande tolkningar sedan 1945, har minnena från det genomgått förändringar i takt med den politiska situationen i det sovjetiska och senare postsovjetiska samhället. Johanna Dahlins doktorsavhandling, Kriget är inte över förrän den siste soldaten är begraven, är ett av de mest originella bidrag till litteraturen om det kollektiva minnet som jag har läst. Den tar just upp den kollektiva bearbetningen av minnet av andra världskriget. Utgångspunkten är den starka fokuseringen på kriget som nationens minne och de skiftande bedömningarna och uttolkningarna av detta i Sovjetunionen. Här lyfter Dahlin fram en oväntad aktör, nämligen den så kallade sökrörelsen. Den sovjetiska statsledningen hävdade länge att samtliga stupade soldater i Sovjetunionen var identifierade och begravda. Så talar endast en stat som är mer intresserad av makt än om sanningen och det visste landets invånare. Hundratusentals, kanske miljoner, av de sovjetmedborgare som hade förlorat någon under kriget saknade kunskap om vad som skett och hade ingen grav att gå till. Först under perestrojkan erkända staten att det fanns stupade soldater kvar på slagfälten. Det var under denna tid som de första sökbrigaderna upprättades, grupper av frivilliga som uppsökte platser där det utkämpats långvariga strider. Målet var inte bara att finna de omkomna soldaterna, utan också om möjligt identifiera dem och se till att de blev gravsatta i enlighet med ortodox ritual. Dahlins fältarbete skedde i sökbrigaden Ingrija. Den har sin bas vid S:t Petersburgs statliga universitet, som ger visst finansiellt stöd till verksamheten. Ingrija är Ingermanland på ryska, och opererar således i ett område med starka historiska band till Sverige. Själva sökarbetet sker på Sinjavinohöjderna utanför St Petersburg. Under belägringen av Leningrad, från 1941 till 1944, rasade här några av de hårdaste striderna under hela kriget. Här ligger fortfarande lämningarna efter många fallna sovjetiska soldater. Under den långa vintern är marken frusen och på sommaren är det mycket mygg. Gruppen föredrar därför att vara ute ett par sammanhängande veckor om våren och hösten. De finner alltid rester efter stupade soldater. Många av dem är omöjliga att identifiera, men de som föll före vintern 1943 hade ett identifikationsmärke i form av en sammanrullad papperslapp i en medaljong av bakelit. Dessa medaljonger är ”sökandets mest åtråvärda objekt” och om pappret inuti är läsligt, ger det upphov till en jakt på kvarlevande släktingar. Då blir de begravda individuellt i närvaro av släktingar. De flesta av de över sextio år gamla liken får däremot en anonym grav, men som Benedict Anderson visat i sin Imagined Communities (1991, sv. översättning, Den föreställda gemenskapen, 1993) kan den okände soldaten, en abstrakt individ som offrat sitt liv, vara en stark symbol för nationen, som ju också är en abstraktion. Genom det frivilliga arbetet i sökbrigader som Ingrija blir historierna från kriget konkretiserade i en tid då den för varje år gradvis har blivit alltmer mytisk. Det är ju ett faktum att antalet kvarlevande veteraner från andra världskriget och andra som har minnen från kriget raskt sjunker. De första åren efter kriget kunde man ta för givet att de flesta kom ihåg lidandena. Många hade förlorat anhöriga och befolkningen i Leningrad hade genomlevt en tärande och fruktansvärd belägring. Mot denna bakgrund är det begripligt att betonandet av Sovjetunionens stora militära förluster fick mytiska proportioner allteftersom avståndet till kriget växte. Ju mer som det tenderade att glömmas, desto viktigare blev det att minnet hölls levande genom tal och högtidliga ceremonier. Så kom postkommunismen, samhället blev demokratiserat och det blev möjligt för alternativa röster att göra sig hörda. En del av dessa var i huvudsak lojala gentemot den kommunistiska minnesbearbetningen, medan andra, som sökrörelsen, var mer kritiska. Denna rörelse utgjorde ju en konstant påminnelse om att kommunistledarna ljugit inför folket. Det kollektiva minnet strävar efter förankring i konkreta platser. I det utmärkta kapitlet, ”Spåren av det förflutna”, visar Dahlin hur det förflutna tas tillvara, tillrättaläggs och konstrueras på Sinjavinohöjderna. Hon återger historier om soldater som har gått igen som spöken och citerar brigadmedlemmar som talar om att soldaterna ”önskar att bli upptäckta”, ”vill få en ordentlig begravning” etcetera. Att ge platserna en mytisk betydelse bidrar till att ge nationen en övernaturlig färgning. Man erinrar sig återigen Benedict Anderson som talar om ”the ghostly imaginings of the nation”. Platsen blir en länk till det förflutna, skriver Dahlin, ”och stor betydelse läggs vid att det hände just här, även om det kan vara så, att väldigt lite finns kvar”. Övergången till postkommunismen har varit en symbolisk påfrestning för Ryssland. När Jeltsin tog över efter Gorbatjov och Sovjetunion officiellt upphörde att existera, fanns det inte längre någon tydlig lista på nationella symboler. Krigveteranerna, som varje år på segerdagen 9 maj marscherar i uniformer med ordensband och medaljer, befann sig i ett slags limbo de första åren efter omvälvningen. I viss utsträckning symboliserade veteranerna kommunismen, men samtidigt var de symboler för nationens offer. Efter några år av osäkerhet fick de tillbaka sin upphöjda plats. Den nya, postkommunistiska regimen har försökt att bevara en stark kontinuitet i hanteringen av krigsminnena. I fortsättningen läggs stor vikt på krigens offer – offret, the sacrifice, är centralt i varje nationell mytologi – och Putin tar numera upp kampen mot fascismen i sitt årliga nionde maj-tal, men nu används ordet demokrati snarare än socialismen som kontrast till fascismen. Generellt har man i det postkommunistiska Ryssland alltmer lösgjort de nationella markörerna från de kommunistiska versionerna och kyrkan har blivit mer synliggjord. Till yttermera visso har dagens ryska nationalism (eller patriotism som Dahlin av och från kallar den) en tydligare etnisk prägel än den mer kosmopolitiska sovjetiska kommunismen. Dahlins avhandling har många kvaliteter och det skall framhållas att den är välskriven. Av och till går formuleringsglädjen förlorad till förmån för analytiskt och teoretiskt djup och hon kunde ibland med fördel har skrivit mer om konflikterna, mångfalden av tolkningar och oenigheter knutna till minnesmarkörerna och sökarbetet. Hennes sätt att se på ritualer, myter och kollektivt minne följer på det hela taget traditionen från sociologen Èmile Durkheim som skrev en del om konflikter och individuella avvikelser, men än mer om integration och solidaritet. Likväl representerar denna avhandling, även om den inte är utan svagheter, socialantropologi när den är som bäst. Genom att i detalj beskriva ett litet, avgränsat fält – sökrörelsen och dess verksamhet på Sinjavinohöjderna – i nutid såväl som förfluten tid, som minne och glömska, ur ett individuellt och kollektivt perspektiv, förmår Johanna Dahlin knyta samman det lilla och det stora. Hon visar också värdet av detaljerad etnografi. För när allt kommer omkring är det bara utifrån det lilla som man kan få upp ögonen för det stora. Thomas Hylland Eriksen är professor i socialantropologi vid Oslos universitet. Översättning från norska: Alf W. Johansson. - PUBL. I RESPONS 3/2013 Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)