Predikan i S:t Hans kyrka Sjätte söndagen efter Trettondedag Jul den 13 februari 2000 Jesaja 43:15-21 * Filipperbrevet 2:12-13 * Johannes 5:16-23 Fader verkar ännu i denna stund, och M indärför verkar också jag", sade Jesus. Hur verkar då Gud? Det kan den här söndagens plats i kyrkoåret hjälpa oss att förstå. Vi befinner oss fortfarande i Trettondedagstiden. Trettondedagstiden handlar om hur Gud uppenbarades i Jesus, alltså om att Gud blev människa, blev kött, som det står, i Jesus. Gud valde alltså att ingripa och verka genom att bli synlig och hörbar, mänsklig, till det yttre enkel och "vanlig". Att Gud blev människa kallas på teologiskt språk för "inkarnationen", ordagrant betyder det "in i köttet". Gud Fader handlade "inkarnatoriskt". Eller "sakramentalt" som är ett annat ord för samma sak, ty med sakrament menas att Gud tar enkla, synliga ting till medel för att handla och för att förmedla det osynliga, heliga och eviga. När Gud blev människa i Jesus handlade Gud "sakramentalt". Så verkar Gud. Det är ett mönster som Gud använde redan före Jesu födelse. När Han bestämt sig för att en gång krossa ondskan och förbannelsen var Han redan då klar över att det skulle ske inte bara i himlarymderna eller i någon osynlig verklighet utan genom en människa. När Han började gå till verket utvalde Han Abraham och Abrahams ättlingar till det folk, i vilket alla människor på jorden ska bli välsignade. Han använde ett konkret folk, som i sig inte var särskilt stort eller märkvärdigt, för att ge hela världen välsignelse. Det är att handla sakramentalt eller inkarnatoriskt. Och det är alltså så Gud fortfarande handlar, säger kristen tro. När Gud verkar i oss så att vi i både vilja och gärning förverkligar Hans syfte gör Han det genom sina nådemedel, inkarnatoriskt. Det är lätt hänt att vi tänker oss något annat. Vi kan inte se Gud, och Hans egentliga väsen övergår allt mänskligt förstånd. Han är förstås inte heller bunden till något synligt eller konkret – och därför kan det verka konstigt eller fånigt att Gud skulle använda sig av enkla, vanliga saker när Han verkar. Det känns för enkelt. Så var det också när Jesus var synlig på jorden; människor tog inte emot Honom, för Han var för vanlig; vi hörde ett exempel på det i evangeliet. Den risken finns fortfarande, värt att notera. Kristen tro är alltså en nådemedelstro för att tala lutherskt, kyrkan nådemedelsförvaltare. Kristenlivet är sakramentalt, för att tala katolskt, Kyrkan är själv ursakramentet. Nådemedlen är Guds Ord Bibeln, bönen och sakramenten. Sakramenten är dopet och nattvarden, så långt är alla överens. Just de båda finns för övrigt antydda i den gammaltestamentliga texten idag, där det stod om den väg Gud gjorde för sitt folk genom Röda Havet – vilket alltid setts som en bild för dopet – och om de strömmar i öde- marken som tillhör nattvardens gammaltestamentliga förebilder. Om sedan den enskilda syndabekännelsen, konfirmationen, äktenskapet, prästvigningen och de sjukas smörjelse är sakrament eller inte kan man diskutera. Det beror på vad man menar med sakrament. Det viktiga är rimligen att Gud använder alltihop som nådemedel. Han verkar inkarnatoriskt och sakramentalt och använder då alla dessa heliga handlingar. Den enskilda syndabekännelsen, bikten, förekommer också hos oss och är till det yttre inte konstigare än den enskilda förbönen; skillnaden är bara den att man i stället för att be om förbön bekänner sin synd och i stället för förbön under handpåläggning får syndernas förlåtelse under handpåläggning. Äktenskap har vi ju också – onekligen – och om man betraktar äktenskapet som ett sakrament, alltså något som Gud använder som medel för sin nåd och sitt handlande, betyder det att man värdesätter det så mycket mer och vill ta vara på det desto bättre. Bibeln säger att det finns ett samband mellan äktenskapet och frälsningen; på ett sätt som jag bara antyder nu kan äktenskapet förmedla andliga gåvor, som frälsning och försoning, och alltså vara något mycket mer än bara ett sätt att leva tillsammans på. Att prästvigningen är ett sakrament och prästen alltså någon som Gud använder är till inte så lite tröst både för prästen och för församlingen. Det är inte min förlåtelse eller min välsignelse ni får, utan Guds – om det nu är sant att prästvigningen är ett sakrament och prästen därför är ett medel för Gud och inte gör så mycket av egen kraft. De sjukas smörjelse slutligen är märkligt kraftfullt; det verkar vad Gud vill, raskt och resolut, och även om det inte alltid är vad vi vill kan vi lugnt lita på att det i slutänden ändå blir rätt och till godo. Jag tycker att vi ska kalla alla de sju sakramenten för just sakrament. Fast det är förstås inte vad vi kallar dem som är det viktiga, utan vad vi håller dem för. Och det är det viktiga den här söndagen, den sista i Trettondedagstiden om hur Gud verkar inkarnatoriskt och sakramentalt genom Jesus och genom sina nådemedel, att vi inte blir "hemmablinda" utan tar vara på nådemedlen. Gud gör något nytt NU – det spirar redan, märker ni det inte?, som profeten sade. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst