fokus kairo

När det internationella samfundet träffades i Kairo 1994 på konferensen
”International Conference on Population and Development” (ICPD) ändrades
synen på befolkningsfrågor radikalt. Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR) ersatte den smalare inriktningen där enbart demografi stod
i fokus. Individens rätt till information och klinisk rådgivning för att kunna styra sin
egen sexualitet lyftes fram, liksom vikten av att kvinnor och män är jämställda på
alla nivåer i samhället. Målen och en handlingsplan för att uppnå dessa antogs av
179 stater i ICPD Programme of Action. Fem år senare träffades länderna igen på
en uppföljningskonferens kallad ICPD+5.
Denna bok är nummer två i en serie av böcker som RFSU publicerar i samband
med 10-årsjubiléet för ICPD.
Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter
RFSU
Boken innehåller en samling artiklar om ICPD och sexuell och reproduktiv hälsa
och dit tillhörande rättigheter. Den blandar personliga reflektioner kring egna
erfarenheter med politiska analyser av debatten kring SRHR. Här finns en genomgång av den så kallade oppositionen, motståndet mot SRHR, och om EU:s dubbla
agenda i förhållande till ICPD, liksom texter om kontroversiella ämnen, hiv/aids
effekt på samhället och mycket mer.
FOKUS KAIRO – Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter
FOKUS KAIRO
FOKUS KAIRO
ICPD – the Foundation for the Millennium Development Goals
FOKUS KAIRO
Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter
FOKUS KAIRO
1
FOKUS KAIRO
Tio år av kamp för sexuella
och reproduktiva rättigheter
Redaktör: Ylva Bergman
Redaktion: Julia Schalk, Silvia Sjödahl, Ann Svensén
Omslag: Gunnar Falk
Layout: Thomas Östlund Produktion AB
Bilder: Ylva Bergman, Silvia Sjödahl, Stefan Laack
Pressens Bild: Sidan 23, 32, 37, 45, 47, 67, 76, 80.
Tryck: Norra Skåne Offset, Hässleholm
Finansierad av Utrikesdepartementet
Tack till ambassadör Lars-Olof Edström för råd och
kommentarer under arbetets gång.
Stockholm, april 2004
ISBN: 91-85188-31-X
2
FOKUS KAIRO
RFSU
RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning, är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell organisation, som verkar för att
sprida en fördomsfri, tolerant och öppen
syn på sex- och samlevnadsfrågor. Vi arbetar för ett öppet jämlikt samhälle där människor inte utnyttjas eller diskrimineras sexuellt, utan där sexualiteten är en källa till
glädje och njutning.
RFSU består av enskilda medlemmar,
lokalföreningar, medlemsorganisationer och
experter. RFSU driver också en klinik med
inriktningarna sexualmedicin, sexualrådgivning/psykoterapi samt utbildning och
handledning. RFSU är medlem i IPPF (International Planned Parenthood Federation).
RFSU
Box 12128
102 24 Stockholm
Tel: 08-692 07 00
Fax: 08-653 08 23
www.rfsu.se
Innehåll
Dubbelmoralen, ett hot mot ICPD
4
ICPD förändrade världen
7
Viktiga mål i Kairokonferensens handlingsprogram (PoA)
14
Oppositionen – så här jobbar de
22
Tio politiska argument
28
Våga vara kontroversiell...
41
”Avhållsamhet känns inte realistiskt”
42
Bra kvinnor äter sist
43
Varje abort har en historia
44
Skåpet och respekten
46
Vad är en riktig familj?
48
Välj dina ord – därför säger vi
”reproductive health services”
49
När Lillan kom till jorden
52
Vart tog kondomerna vägen?
59
Kunskapen dör ut – aids utplånar hela samhällen
62
Från ord till handling – ICPD i verkligheten
68
EU:s dubbla agenda
73
”Underlivsfrågor” i storpolitiken
79
Förut var det ballt att göra en tjej gravid
85
Reproduktiva rättigheter är mänskliga rättigheter
88
Snabba fakta om...
92
Förkortningar
96
FOKUS KAIRO
3
Dubbelmoralen, ett hot
mot ICPD
Tio år har gått sedan handlingsprogrammet, Programme of Action (PoA) om sexuell och reproduktiv hälsa
och dit tillhörande rättigheter antogs av 179 länder vid
den internationella befolkningskonferensen (ICPD)
1994. Så här tio år efteråt, år 2004 är det lätt att känna
sig både hoppfull och uppgiven på samma gång. Denna
skrift lyfter fram olika perspektiv på vad som sades
under Kairokonferensen och vad som sägs idag, tio år
senare. Den ger också exempel på hur kvinnors, mäns
och ungdomars sexuella rättigheter efterlevs. Medvetenheten har ökat och många länder har tagit fram policydokument. Många bra projekt har också genomförts
på gräsrotsnivå. Men gapet till konkret handling är fortfarande frustrerande stort.
En av de svåraste frågorna är abortfrågan. De flesta
länder har fortfarande starkt reglerade abortlagar med
allvarliga repressalier för dem som bryter mot lagarna.
I vissa områden i Afrika beror 50 procent av dödsfallen i samband med en graviditet på osäkra och olagliga
aborter. Abortfrågan är i allra högsta grad förknippad
med dubbelmoral. Skuldbördan är tung och bärs i de
allra flesta fall i ensamhet av kvinnan. Rätten till abort
4
FOKUS KAIRO
motarbetas högljutt av den katolska kyrkan. USA:s repressiva munkavlepolitik, ”the global gag rule”, ger USA,
Vatikanen och andra oppositionella krafter ett enormt
svängrum att tysta och begränsa organisationers möjligheter att arbeta brett med upplysning om graviditet
och preventivmedel, hiv/aids och kondomanvändning.
Progressiva länders regeringar (givare såväl som mottagare av bistånd), tillsammans med det civila samhället, SRHR-aktivister och andra som kämpar för människors rättigheter måste utveckla strategier för hur man
möter det sabotage som pågår mot sexuell och reproduktiva hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR).
Hiv/aids har tvingat fram en förståelse för sambandet mellan sexualitet, brist på rättigheter och jämställdhet samt brist på information och kondomer. Men
ungdomars avsaknad av rättigheter har inte tydliggjorts
tillräckligt. Inställningen hos beslutsfattare i länder där
religionen har ett stort inflytande är densamma: Man
ska inte väcka den björn som sover, flickor ska hålla på
sig, sex ska man vänta med tills man är gift, upplysning och kondominformation leder till promiskuitet.
Den attityden leder oss ingenstans. Behovet av sex-
ualundervisning för unga blir allt viktigare. Men först
måste vuxna göra upp med sin egen dubbelmoral och
behovet av att via restriktioner eller rena övergrepp kontrollera unga människor.
I stället ska ungdomars behov mötas genom ungdomsmottagningar (Youth Friendly Services). Där får
de förståelse, kunskap och rådgivning, samtidigt som
de ges tillgång till preventivmedel, kondomer, testning
och säkra aborter. Unga mäns och unga kvinnors olika
livsvillkor måste uppmärksammas. Ge de unga männen en möjlighet att reflektera över och medverka till
att bryta de stereotypa könsrollsmönster som präglar
samhällens syn och förväntningar på pojkar/män och
flickor/kvinnor. Mäns maktposition, attityder och beteende gentemot kvinnor bidrar idag i hög grad till
antalet oönskade graviditeter och spridningen av hiv/
aids, inte sällan under tvång och med våldsinslag. Här
måste mäns vilja till förändring uppmuntras och tas på
allvar.
Låt ungdomar bli verkliga resurser som får driva
frågorna långsiktigt. Idag talar vuxna vackert om att
låta ungdomar delta, men ofta reduceras de till söta
alibin, och vid internationella sammankomster får ungdomsinformatörer (peer-educaters) istället utföra ett
dansnummer. Ungdomar måste tillåtas påverka policydokument och rapporter. Idag har flera tusentals ungdomar aktiverats i mängder av projekt kring SRHR
och hiv/aids. Vi måste se till att de får vidareutbildning och blir aktiva deltagare i enskilda organisationer
(Non Governmental Organisations, NGO:r) eller på
andra strategiskt viktiga poster i samhället.
Flera av de mål som antogs i PoA finns förankrade
i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. De länder som ratificerat konventionerna lovar
därmed att införa liknande lagar på nationell nivå.
Länderna har också förbundit sig att leva upp till moraliskt förpliktigande internationella deklarationer, som
ICPD PoA. Organisationer – i nord och syd, öst och
väst – som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter måste utnyttja detta och kräva att regeringar lever upp till internationellt bindande konventioner, och
att PoA implementeras. Givarländer måste framföra kravet att mottagarländerna, i sina strategier för att minska
fattigdomen och uppnå millenniemålen, tydligt visar
hur de arbetar för att uppnå målen i ICPD PoA.
Men det är orimligt att tro att de fattiga länderna
ska klara av detta utan ett fortsatt långsiktigt bistånd
från den rika världen. Givarländerna måste investera
en betydligt större del biståndspengar till SRHR-insatser. Dessa länders regeringar har även de ett stort
ansvar för att förhindra att människor i fattiga länder
inte smittas av och dör i hiv/aids, att kvinnor inte dör
vid förlossningar och av farligt utförda aborter.
En viktig förutsättning i arbetet med att implementera PoA är att vi på allvar lyckas påverka representanter inom myndigheter och departement på beslutande
maktpositioner. En uppgift är att förse regeringar med
faktaunderbyggda argument som visar varför en satsning på SRHR är en ekonomiskt långsiktig vinst för
hela samhället. I detta arbete är det civila samhällets
insatser ovärderliga. Där finns kunskap och vilja till
förändring. Deras kännedom om frågorna och policyutveckling måste respekteras och användas.
Ann Svensén
chef för opinionsbildning och policyfrågor, RFSU
FOKUS KAIRO
5
Framåt för Kairoagendan? Nittio
procent av länderna jobbar för att
nå målen. Men dubbelmoralen sätter fortfarande käppar i hjulen.
6
FOKUS KAIRO
ICPD förändrade världen
Den internationella befolkningskonferensen i Kairo 1994, (ICPD) förändrade världens syn på befolkningsfrågor. I
fokus kom individens rätt till sexuell och reproduktiv hälsa. Men har världen blivit bättre sedan dess?
– Ja, Kairo introducerade ett nytt perspektiv på mänskliga rättigheter i debatten. Det innebar att fokus
skiftade från demografiska mål, satta av regeringar, till individens frihet över reproduktiva beslut, säger Steven
Sinding, generaldirektör för International Planned Parenthood Federation (IPPF).
År 1994 antog 179 länder Programme of Action (PoA)
i Kairo och 243 rekommendationer fastställdes där individens sexualitet och reproduktion sattes i centrum.
Från 1994 och 20 år framåt lovade de deltagande länderna att förbättra människors sexuella och reproduktiva hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR). Länderna ska därför arbeta för ökad jämställdhet, skapa
tillgång till klinisk rådgivning, ”reproductive healthcare services”, och sexualupplysning, preventivmedel,
utbildning för flickor med mera.1
Tidigare debatter och konferenser om befolkningsfrågor hade angripit frågorna utifrån demografiska mål.
Termer som ”befolkningsexplosion” och ”överbefolkning” förstärkte ett redan dystert scenario i allmänhetens ögon. Vissa länder försökte också kontrollera sin
befolkningstillväxt genom att ange hur många barn en
familj borde ha. För att uppnå dessa mål försökte länder antingen locka familjer att uppfylla kvoterna med
belöningar eller bestraffa dem som inte gjorde det.
Handlingar som inte sällan gick emot individens behov och rättigheter. I syfte att genomföra den ett-barnspolitik som Kina lagstadgade 1979 genomdrevs regleringar från 1983-1984 som krävde att alla kvinnor som
fött ett barn skulle ha spiral. Dessutom var kvinnor
1 Singh Jyoti Shankar, Creating a New Consensus on Population, London, Earthscan Publication Ltd, 1998.
FOKUS KAIRO
7
tvungna att genomgå abort om graviditeten inte var
godkänd och alla par som hade mer än två barn skulle
tvångssteriliseras.2 Indien genomförde kraftfulla steriliseringskampanjer under 1970-talet som blev starkt
kritiserade av bland annat kvinnoorganisationer.3 I
kommunistiska länder som Rumänien ville man höja
nativiteten. Ända in på 1980-talet var gifta kvinnor i
princip skyldiga staten att föda minst fem barn.4
Med ICPD kom det paradigmskifte som många
aktivister på gräsrotsnivå längtat efter. De hade sett hur
bristande kunskap och rättigheter slog hårt mot människor, och särskilt kvinnors, reproduktiva liv.
Förberedelsearbetena inför konferensen befäste också detta synsätt. Tiden var mogen för ett nytt synsätt.
Jyoti Shankar Singh skriver i sin bok Creating a New
Consensus on Population, att ICPD har förtjänat sin plats
i historien. Det var den globala konferens som radikalt
förändrade uppfattningen hos tusentals personer ansvariga för ländernas befolkningsprogram. Befolkningsfrågor kan inte längre behandlas med ett uppifrån-perspektiv med förutbestämda mål – utan måste se till
individens behov och rättigheter.
Ibland förefaller idéer ligga rätt i tiden. Så måste
det ha varit inför ICPD. De signaler som kom från
gräsrötter och organisationer från världens alla hörn
överensstämde med många experters krav på ett nytt
fokus. Många ansåg att hotet mot världen inte var den
uppskattade befolkningsökningen, utan snarare överkonsumtion och misshushållning med världens tillgångar och att dessa endast tillfaller ett fåtal rika människor, främst i Nord.
Mediernas intresse för konferensen bidrog också. I
huvudsak lockades medierna av klassiska konflikter som
exempelvis att sätta Vatikanens motstånd mot abort
gentemot kvinnornas behov att få bestämma över sin
reproduktion. Abortdiskussionen inför konferensen
rapporterade flitigt i medier. När doktor Nafis Sadik,
dåvarande generaldirektör för FN:s befolkningsfond
UNFPA, mötte påven Johannes Paulus II, den femte
april 1994 skrev nyhetsbyrån Reuters så här: ”…inför
50 000 människor vid Sankt Petersplatsen /…/ höjde
påven vid flera gången sin röst när han passionerat försvarade familjens rätt. ’Vi kan inte acceptera att ofödda dödas systematiskt. /.../ Varje familj måste veta hur
de ska stå emot dessa falska rop från dödens kultur’”.5
Kontroverserna kring konferensen gjorde att när huvudförhandlingarna öppnade i Kairo hade över 4 000
journalister samlats. Ett rekord i FN-sammanhang.
2 Graham Maureen M, Ulla Larsen och Xiping Xu, Son Preference in Anhui Province, China, i International Family Planning
Perspective, Volym 24, Nummer 2, Juni 1998.
http://www.guttmacher.org/pubs/journals/2407298.html
3 Visaria Leela, Shireen Jejeebhoy och Tom Merrick, From Family Planning to Reproductive Health: Challenges Facing India, i
International Family Planning Perspective, Volym 25, tillägg, januari 1999.
http://www.guttmacher.org/pubs/journals/25s4499.html
4 Furubrant Kerstin, Befolkningstillväxten saktar av, Epok, Utrikespolitiska institutet.
http://www.ui.se/epok/
5 Singh Jyoti Shankar, Creating a New Consensus on Population, 1998.
8
FOKUS KAIRO
Journalisterna var därmed något fler än de som ingick
i den officiella delegationen.
Lars-Olof Edström, ambassadör och huvudsekreterare i den svenska nationalkommittén vid ICPD, ledde Sveriges arbete vid konferensen. Han minns de sista
förberedande mötena som avgörande.
– Det var en aha-upplevelse om att något stort, något nytt, var på gång. Mycket av det viktiga arbetet
äger rum i förmöten där man förhandlar om texter.
Här skedde också paradigmskiftet och en majoritet av
olika länder var överens om att kvinnans livsvillkor var
det centrala när man talade om befolkningsfrågor, berättar han.
I tidigare konferenser hade perspektiven varit snävare. Diskussionerna hade kretsat kring familjeplanering, ett gammaldags begrepp som de svenska regeringarna hade svårt att förlika sig med. Man ansåg att
det uteslöt alla som hade sex utan att planera en familj
och alla familjekonstellationer utom kärnfamiljens.
Redan vid mitten av 1900-talet blev SRHR ett prioriterat område för Sverige. 1952 blev det tillåtet att sälja
kondomer och 1955 infördes sexualundervisning som
ett obligatoriskt ämne i skolan.
– Inför Kairo hade Sverige och Norden beslutat sig
för att driva en helhetssyn för sexuella och reproduktiva rättigheter, både för ungdomar och kvinnor. Vi ville
få bort familjeplaneringsbegreppet. Vi hade väntat oss
ett stort motstånd och att vi skulle vara ensamma om
denna linje. Men det visade sig att vi befann oss i mittfåran. USA agerade också oväntat. Under dåvarande
president Bill Clintons administration drev man en lik-
artad linje som den svenska, vilket var mycket betydelsefullt. Snabbt bildades en stark majoritetsuppfattning
om att lämna den gamla synen på familjeplanering för
ett bredare grepp, säger Lars-Olof Edström.
De som opponerade sig mot detta synsätt var inte
oväntat Vatikanen, en del konservativa muslimska stater och ett antal latinamerikanska stater. Flera av de
latinamerikanska länderna som reserverade sig mot vissa
skrivningar i PoA 1994 har vid senare tillfällen slutit
upp bakom Kairoagendan. Däremot har USA helt bytt
linje och har sedan George W Bush blev president 2001
gått samman med några av de mest konservativa staterna vid internationella konferenser.
RFSU:s generalsekreterare, Katarina Lindahl, ingick
i den svenska delegationen som expert från enskilda
organisationer (NGO:r). Inför ICPD skrev hon också
en rapport om utvecklingen för de sexualpolitiska rättigheterna i Sverige.6
– I Kairo var USA mycket drivande och viktig för
att det blev så lyckat. Men jag tror att lika avgörande
var alla de enskilda organisationer som gemensamt gjorde sina röster hörda.
Redan på ett av de förberedande expertmötena i
Botswana 1992, ”Population and Women”, ställdes flera
radikala krav som förebådade den trend som fick fokus för befolkningskonferensen att skifta. Bland annat
ville man fokusera på ungdomar, samt att kvinnor som
ville utföra abort skulle ha tillgång till kunskap och
säkra aborter.
Inledningsvis hade utkastet till konferensen endast
nämnt abort som en hälsorisk för kvinnor. Men efter
6 Bygdeman Marc, Lindahl Katarina, Sexualupplysning och reproduktiv hälsa i Sverige under 1900-talet, SOU 1994:37.
FOKUS KAIRO
9
de förberedande mötena ändrades inriktning. Doktor
Sadik föreslog att abort skulle behandlas som en avgörande hälsofråga för kvinnor. En position som stöddes
av flera länder, bland andra Sverige och USA vid det
förberedande mötet, PrepCom II.7
ICPD blev också den globala regeringskonferens där
enskilda organisationer tilläts spela en större roll. Under hela 1980-talet hade kvinnoorganisationer varit mer
aktiva än någonsin tidigare. Kvinnors rättigheter var i
fokus för debatten om mänskliga rättigheter och flera
regeringar accepterade enskilda organisationer som partners. Inför ICPD samlade sig organisationer kring gemensamma uttalanden. Kvinnodominansen vid huvudkonferensen och förberedande möten manifesterades i
dagliga möten med människorättsgrupper och i så kallade ”women´s caucus”, där man bland annat lyfte krav på
sexualupplysning. Givetvis fanns också flera NGO:r på
plats som var emot säkra aborter och preventivmedel.
– Abortfrågan var en av de svåraste frågorna för länderna att enas om. Visst var engagemanget från NGO:r
och regeringar från Nord viktigt. Men det var starka
kvinnor från Syd som spelade en avgörande roll. Det
hade aldrig gått att komma så långt som man faktiskt
gjorde om abortfrågan enbart drivits av rika kvinnor
från Nord, säger Katarina Lindahl.
Fred Sai ledde förhandlingarna vid ICPD. Han
minns att det svåraste var att komma överens om ämnen som hade med reproduktiv hälsa att göra, och särskilt frågan om säkra aborter.
– Heliga stolen (Vatikanen) och deras grupp hävdade att det inte fanns något som säkra aborter eftersom fostret alltid dog vid alla aborter. Men majorite-
ten vägrade förstås att erkänna fostrets status som individ. En liten grupp av länder, cirka sex stycken, ville
inte ens att ordet abort skulle få nämnas. De accepterade inte heller termen reproduktiv hälsa, vilket de tolkade som att innefatta abort.
Fred Sais största besvikelse med Kairokonferensen
var hur Heliga Stolen (som internationellt erkänd stat
har Vatikanstaten observatörsstatus i FN, så som påveämbetet Heliga stolen, på engelska Holy See) enligt
FN:s regler kunde förhala förmöten och själva slutkonferensen genom att driva sin ideologiska position.
– Det resulterade i att vi hade för lite tid att diskutera och komma överens om viktiga strategier för finansiering och implementering av handlingsplanen,
säger Fred Sai.
Hans åsikt är att filosofiska, teologiska och etiska
diskussioner har fått för stort utrymme i abortdebatten.
– Vid ICPD försökte vi att göra det till ett folkhälsoproblem och en fråga om mänskliga rättigheter.
I Programme of Action enades länderna slutligen
om att aborter ska vara säkra, där de inte är emot lagen.
– På så sätt kunde länder emot abort resa hem utan
att behöva acceptera aborter i sitt land, säger Katarina
Lindahl.
ICPD är ett moraliskt förpliktigande dokument för
de länder som skrivit under. I de flesta FN-dokument,
som inte är juridiskt bindande, så som ICPD, finns
också skrivningar som säger att implementeringen ska
ske med respekt för varje lands kulturella och religiösa
kontext. Man kan tolka det som att länderna därmed
får en ursäkt för att slippa genomföra kontroversiella
mål. Eller som enda sättet för FN att nå konsensus i
7 Singh Jyoti Shankar, Creating a New Consensus on Population, London, 1998.
10
FOKUS KAIRO
svåra frågor. Men så är det inte menat, förklarar Fred Sai.
– Det ska inte vara ett sätt att komma undan. Det
är menat för att man ska förfina strategier och för att
fasa in implementeringsprogram. Till exempel om en
kultur inte behandlar pojkar och flickor lika idag, ska
implementeringen av ICPD:s handlingsprogram erkänna detta, samtidigt som man ska planera aktiviteter som
förändrar kulturen i detta avseende, liksom att gradvis
införa handlingsprogrammet. Det är ett sätt att undvika konfrontation och det är viktigt att hantera detta
varsamt för att inte skapa onödiga fiender, säger han.
Vid Kairokonferensen bröts också den så kallade
”konspiratoriska tystnaden” kring könsstympning och
andra skadliga traditionella sedvänjor. Men här finns
fortfarande mycket kvar att göra. I Sverige har det till
exempel debatterats mycket på sistone om så kallade
hedersmord, då flera unga kvinnor mördats och skadats av manliga släktingar för att de inte levde enligt
faderns/familjens normer.
– Att anta en kulturrelativistisk inställning är att
säga att Kairo inte betydde någonting. Om vi inte trodde på gemensamma, universella värderingar, så finns
det ingen mening med att komma fram till någonting,
säger Steven Sinding.
Många frågor var kontroversiella under ICPD. Från
svenskt håll finns en besvikelse kring hur det internationella samfundet hanterade den slutgiltiga skrivningen om ungdomars rättigheter.
– Ungdomars problem nämns alltför vagt i handlingsprogrammet. När det gäller sexualupplysning var
motståndet utbrett även bland länder som annars stödde ett paradigmskifte, säger Lars-Olof Edström.
I slutdokumentet står nu att ungdomar har rätt till
information för att skydda deras sexuella och repro-
duktiva hälsa. Men som det är skrivet understryker
paragrafen respekten för kulturella skillnader i detta
avseende. Föräldrarnas rättigheter och ansvar betonas
också (se kapitlet Viktiga mål i Kairokonferensens handlingsprogram, PoA).
1999 skedde en femårig uppföljning av Kairokonferensen, ICPD+5. Målen från handlingsprogrammet
fastställdes liksom nya strategier för att hantera ungas
behov av sexuell och reproduktiv hälsa. Man gick även
”längre” vad gäller kopplingen mellan mödradödlighet
och osäkra aborter, effekten av hiv/aids för kvinnor och
unga samt vikten med prevention med mera.
Men halvvägs, tio år efter Kairo, blir det ingen
omförhandling av ICPD. Anledningarna är flera.
Handlingsplanen löper från 1994 över 20 år och internationella konferenser av denna dignitet kostar mycket att genomföra. Handlingsprogrammet anses fortfarande aktuellt, och det skulle vara slöseri med resurser
som bättre kan användas på annat sätt. Den politiska
oppositionen mot sexuell och reproduktiv hälsa och
dit tillhörande rättigheter, har också intensifierats i och
med att George W Bush blev president i USA. Det
finns en allmän rädsla för att de i opposition mot SRHR
skulle lyckas riva upp besluten från Kairo. Vid ett flertal internationella konferenser har USA obstruerat och
förhalat förhandlingar med detta i syfte, men utan större
framgång. Oppositionen mot SRHR är idag högljudd
och intensiv. USA har exempelvis kopplat särskilda krav
till sitt bistånd och organisationer som förespråkar eller erbjuder abort kan inte få amerikanska biståndspengar (gag rule). I EU, liksom i USA, bedrivs ett intensivt lobbyarbete mot reproduktiva och sexuella rättigheter, på lokal, regional och nationell nivå (se kapitlet Om oppositionen – så här jobbar de).
FOKUS KAIRO
11
Steven Sinding tror att det finns en reell risk för en
backlash för SRHR i världen.
– Jag ser allt fler tecken omkring mig. Inom EU är
trycket från lobbygrupper starkt för att förmå kommissionen att sluta ge bidrag till FN:s befolkningsfond
UNFPA, eller till IPPF, som man hävdar förespråkar
abort och tvångsaborter i länder som Kina. I de europeiska parlamenten, exempelvis i Storbritannien, dyker dessa frågor upp. Det finns också starkt tryck mot
utvecklingsländer, som i Kenya, där man vill minska
på regeringens satsningar inom SRHR. Vatikanen och
konservativa grupper i USA pumpar in pengar i en organiserad kampanj för att skriva om Kairoagendan.
Thoraya Obaid, generaldirektör för FN:s befolkningsfond, UNFPA, är något mer optimistisk. Hon
beskriver det som en konservativ vind som blåser över
världen. Bakom står några få aggressiva grupper.
– Men de vinner inte. UNFPA har precis avslutat
vår genomgång av länder. Den visar att regeringar alltmer har börjat införa policys, lagar och program i enlighet med Kairoagendan; mot könstympning, mot våld
mot kvinnor med mera. I våra regionala möten ser vi
ett starkt stöd för ICPD. Oppositionen har inte lyckats få länder att sluta finansiera UNFPA, tvärtom har
vi ett enormt stöd från många länder. Den stora utmaningen för oss är nu att bibehålla konsensus för ICPD
och få in ytterligare investeringar för att öka satsningarna på SRHR. Vi måste utvidga rättigheterna för kvinnor och ungdomar i världen. Så att de får information,
kunskap och tillgång till klinisk rådgivning.
Stödet till UNFPA har också ökat de senaste åren.
8 UNFPA, Annual Reports 1998-2002.
http://www.unfpa.org/about/report/index.htm
12
FOKUS KAIRO
Idag ligger organisationens totala bidrag på cirka 373
miljoner dollar, 1998 låg denna siffra på 277 miljoner
dollar.8 Men det finns oro för att de konservativa krafterna ska lyckas i sina försök med att minska anslagen
till UNFPA och IPPF.
– Vi har förlorat all finansiering från Bushadministrationen i USA och från vissa andra länder. Under
Reaganåren på 1980-talet hände samma sak och IPPF
fick kraftigt minskade anslag från flera bidragsgivare.
Men då ställde många andra länder upp. Det har inte
hänt den här gången. Orsaken är att många givarländer är starkt påverkade av konservativa krafter. Men
jag tror att vi kommer att få se en förändring när den
nuvarande påven Johannes Paulus den II inte längre
styr agendan. Vatikanen behöver inte förändra sin syn
på abort och preventivmedel, det räcker att de riktar
sitt fokus på andra frågor och det är vad jag tror kommer att hända, säger Steven Sinding.
Det totala bidraget till befolkningsfrågor har ökat.
Men det svårt att få fram hur mycket som går till sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter.
Fred Sai är också oroad för oppositionen men i det
långa loppet tror han inte det går att stoppa utvecklingen mot sexuella och reproduktiva rättigheter i världen.
– Nord kan bidra genom att skapa opinion kring
reproduktiva rättigheter. Tyst diplomati och program
som visar fördelarna för individen och samhället är troligtvis en mer framgångsrik modell.
Steven Sinding tror också att länderna själva måste
driva fram kraven på förändring. Men att det är viktigt
att de får ett uttalat stöd från andra länder och organi-
Det totala bidraget (i miljoner US$) till befolkningsfrågor från bidragsländer, FN, enskilda organisationer, kommersiella
banker och utvecklingsbanker. 10
År
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Faktisk $US
1 306
1 033
1 310
1 637
2 034
2 044
1 960
2 133
2 231
2 579
2 521
Konstant (1993) $US
1 386
1 064
1 310
1 596
1 929
1 883
1 765
1 891
1 935
2 163
2 057
sationer. Han tror också att människors rätt till sexuell
och reproduktiv hälsa kommer att segra i slutändan.
– Trenden är att abort kommer att bli tillåtet i större utsträckning eftersom det är ett stort folkhälsoproblem att kvinnor skadas och dör av osäkra aborter.
– De som kräver förbud mot abort diskriminerar
endast de fattigaste och svagaste kvinnorna i samhället, anser Fred Sai.
Katarina Lindahl har vid flera internationella möten sett hur en aggressiv amerikansk administration
försökt både locka och hota mindre länder att reservera sig mot skrivningar om SRHR. Resultatet har istället blivit det motsatta – att länder gått samman och
manifesterat sin övertygelse om Kairoagendan.
I mars 2004 deltog hon i det förberedande FNmötet för ECLAC (Economic Commission for Latin
America and the Caribbean). Flera av de latinamerikanska länderna reserverade sig 1994 mot PoA. Men
nu var tonläget helt annorlunda och mötet beskrivs
som en seger för SRHR. 37 länder deltog och USA var
det enda som inte stödde den framtagna deklarationen.
– Det är fantastiskt glädjande att se hur dessa länder nu försvarar kvinnor och ungdomars rättigheter
gentemot de som försöker vrida klockan tillbaka. Kairo har spelat en avgörande roll för attityder och har
påverkat verkligheten. Människor är medvetna om att
Kairo är en väg till utveckling.
Idag har över 90 procent av länderna stiftat lagar,
antagit policys och infört program för att leva upp till
målen.9 Men människors rätt att styra över sin egen
sexualitet och reproduktion är en laddad fråga som ofta
får kliva åt sidan för religiös och kulturell hänsyn. Kvinnor dör för att de förnekas rättigheter och saknar kunskap om sexualitet och reproduktion, för att de saknar
tillgång till kondomer eller utsätts för brutalt våld och
sexuell exploatering. Vuxnas brist på adekvat stöd leder till att ungdomar smittas av hiv/aids för att de inte
vet hur man skyddar sig. Homo-, bi- och transpersoner (HBT-personer) torteras, mördas och trakasseras
världen över. Fler än 350 miljoner kvinnor saknar just
nu tillgång till säkra och effektiva preventivmedel.
Ylva Bergman
9 Report of the Secretary-General on the review and appraisal of the progress made in achieving the goals and objectives of the Programme
of Action of the International Conference on Population and Development, Commission on Population and Development, 37th Sess.,
31, U.N. Doc. E/CN.9/2004/3 (2004).
10 UNFPA, Financial Resource flows for population activities in 2001.
http://www.nidi.nl/resflows/rf_download/GPAR2001/GPAR2001.pdf
FOKUS KAIRO
13
Viktiga mål i Kairokonferensens handlingsprogram (PoA)
Handlingsprogrammet, Programme of Action (PoA),
från FN:s internationella konferens om befolkning och
utveckling var det första internationella dokument som
uttryckligen erkände begreppet reproduktiva rättigheter. Dokumentet är en tjugoårig handlingsplan som 179
länder enats kring. Fem år efter konferensen, i juli 1999,
hölls en uppföljningskonferens, ICPD+5. Slutdokumentet, Key actions for the further implementation of
the Programme of Action of the International Conference
on Population and Development (ICPD+5)1 från konferensen bekräftade det man kom överens om 1994.
Några målsättningar gick till och med längre och specifika mål om förebyggande åtgärder mot hiv/aids tillkom. Alldeles före millennieskiftet bekräftade FN-medlemmarna återigen att de ska arbeta för en hållbar utveckling och mot fattigdomen. Resultatet blev millenniemålen (Millennium Development Goals, MDGs)
av vilka de flesta ska ha uppnåtts före 2015 (se kapitlet
När Lillan kom till jorden). Inget av millenniemålen
nämner uttryckligen sexuell och reproduktiv hälsa och
dit tillhörande rättigheter (SRHR). Men SRHR är en
förutsättning för att uppnå dem. Det gäller bland annat de mål som rör jämställdhet mellan könen, mödradödlighet, hiv/aids och minskad fattigdom.
Här följer ett urval av vad RFSU tycker är några av
de viktigaste målen med PoA. Under varje rubrik presenteras några relevanta paragrafer som tar upp målsättningar och åtgärder ur PoA. Argumentationen
kopplas också till andra internationella dokumnet som
ICPD+5, milleniemålen och från FN:s fjärde kvinnokonferens.
Ungdomars rättigheter
”Recognizing the rights, duties and responsibilities of
parents and other persons legally responsible for adolescents to provide – in a manner consistent with the
evolving capacities of the adolescent – appropriate
1 Key actions for the further implementation of the Programme of Action of the International Conference on Population and Development,
U.N. GAOR, 21st Special Sess., New York, United States, June 30-July 2, 1999, U.N. Doc. A/S-21/5/Add.1 (1999).
14
FOKUS KAIRO
Blivande män lyssnar andäktigt till ungdomarnas
diskussion. Kan man se på någon om den har hiv?
Absolut inte, svarar ungdomsinformatörerna från
Planned Parenthood Association in Zambia, Lusaka.
FOKUS KAIRO
15
direction and guidance in sexual and reproductive
matters, countries must ensure that the programmes
and attitudes of health-care providers do not restrict
the access of adolescents to appropriate services and
the information they need, including on sexually transmitted diseases and sexual abuse. In doing so, and in
order to, inter alia, address sexual abuse, these services must safeguard the rights of adolescents to privacy, confidentiality, respect and informed consent, respecting cultural values and religious beliefs. In this
context, countries should, where appropriate, remove legal, regulatory and social barriers to reproductive health information and care for adolescents.
(Paragraf 7.45 PoA)
Paragrafen ger ungdomar rätt till sexualupplysning,
preventivmedel och abort. Erkännandet av ungdomars
rätt till information, upplysning, vård och behandling
för att trygga deras sexuella och reproduktiva hälsa är
banbrytande. Paragrafen är dock en kompromiss, eftersom den understryker att hänsyn ska tas till kulturella värderingar och religiös åskådning. Den begränsar också rättsliga förändringar till när dessa är lämpliga. PoA begränsar även ungdomars rättigheter genom
att erkänna föräldrarnas rättigheter, skyldigheter och
ansvar. Men paragrafen innebär ändå att unga ska ha
tillgång till information, klinisk rådgivning samt vård
och behandling utan föräldrarnas medgivande eftersom den understryker deras rätt till privatliv och konfidentiell behandling. Sjukvårdspersonalen ska behand-
la unga på ett respektfullt sätt. De ska kunna ge information unga behöver för att kunna skydda sig mot till
exempel sexuellt överförbara infektioner (STI) och
oönskad graviditet.
Andelen tonårsgraviditeter är lägre i länder där unga
har tillgång till sexualupplysning, vård och behandling
än i länder där så inte är fallet. I en studie från Alan
Guttmacher Institute jämförs tonårsgraviditeter i Frankrike, Sverige, Storbritannien, Kanada och USA. Andelen tonårsgraviditeter i åldersgruppen 15-19 år i Frankrike och Sverige är 20 respektive 25 kvinnor per 1 000.
Siffran var dubbelt så hög i Storbritannien och fyra
gånger så hög i USA (84 per 1 000). Skillnaderna kan
inte förklaras enbart genom olika nivåer av sexuell aktivitet, eftersom länderna ifråga uppvisar ungefär samma siffror för detta. Förklaringen är snarare att unga
kvinnor i USA inte använder preventivmedel i lika stor
utsträckning som kvinnorna i de andra länderna.2 Unga
behöver därför information och rådgivning för att kunna använda preventivmedel på ett riktigt sätt. Då blir
också antalet tonårsgraviditeter färre.
• PoA: 6.11, 6.15, 7.41-48
• Milleniemålen 3, 4, 5 och 6
Tillgång till information, klinisk rådgivning
samt vård och behandling – reproductive
health services.
”The objectives are … to ensure that comprehensive and factual information and a full range of
2 Darroch Jacqueline E. et. al., Differences in Teenage Pregnancy Rates Among Five Developed Countries: The Roles of Sexual Activity
and Contraceptive Use, The Alan Guttmacher Institute, Family Planning Perspectives, Vol 33, No 6, november/december 2001.
16
FOKUS KAIRO
reproductive health-care services, including family
planning are accessible, affordable, acceptable and
convenient to all users”.
(Paragrapf 7.5 (a) PoA)
”All countries should strive to make accessible through the primary health-care system, reproductive
health to all individuals of appropriate ages as soon
as possible and no later than the year 2015”.
(Paragraf 7.6 PoA)
”All countries should, over the next several years,
assess the extent of national unmet need for
good-quality family-planning services and its integration in the reproductive health context, paying particular attention to the most vulnerable and underserved groups in the population… and should, in all cases by the year 2015, seek to provide universal access to a full range of safe and reliable family-planning
methods and to related reproductive health services
which are not against the law”.
(Paragraf 7.16 PoA)
Tillgång till reproductive health services betyder tillgång
till information, klinisk rådgivning samt vård och behandling (se avsnittet Välj dina ord – därför säger vi
”reproductive health services”). Det innebär graviditetsrelaterad vård, samt att förebygga och behandla sexuellt överförbara infektioner (STI). Men också tillgång
till preventivmedel och säker abort där det är lagligt.3
Regeringar ska se till att kvinnor deltar i utformningen
och genomförandet av handlingsprogram för reproduktiv och sexuell hälsa. Det är också viktigt att denna
”service” når män, ungdomar, flyktingar och offer för
sexuellt och fysiskt våld.4
Det här är särskilt viktigt för unga som riskerar att
drabbas av sjukdomar och oönskade graviditeter därför att de inte vet hur man skyddar sig. Människor
som har tillgång till information, preventivmedel och
kvalificerad mödravård kan bestämma över sin egen
sexualitet. De kan avgöra när och om de vill ha barn,
hur många och med vem, och de kan föda barnet under trygga förhållanden.
En av de målsättningar som fastställs i ICPD+5 är
att före år 2005 ska 80 procent av alla barn förlösas
med hjälp av utbildad personal. Fram till 2015 bör
denna siffra ha nått upp till 90 procent. ICPD+5 slår
också fast att glappet mellan hur många som använder
preventivmedel och hur många som har behov av familjeplanering, ska minska med 50 procent fram till
2005, med 75 procent fram till 2010 och med 100
procent före 2015.
Allt detta är nödvändigt för att kunna uppnå mätbara förbättringar i människornas liv, inklusive dem
som fastställts i millieniemålen.
• PoA: 7.5, 7.6, 7.14-7.26
• Milleniemål 1, 2, 4, 5 och 6
3 ICPD PoA, ¶¶ 7.6, 7.23(f ); 7.31-7.33, 8.8, 8.17, 8.25 U.N. Doc. A/CONF.171/13, (1994).
4 Ibid., ¶¶ 4.8, 4.9, 4.20, 7.7-7.9 och 7.11.
FOKUS KAIRO
17
Tillgång till säker abort
”In no case should abortion be promoted as a method of family planning. All Governments and relevant intergovernmental and non-governmental organizations are urged to strengthen their commitment
to women’s health, to deal with the health impact of
unsafe abortion as a major public health concern and
to reduce the recourse to abortion through expanded and improved family-planning services. Any measures or changes related to abortion within the
health system can only be determined at the national or local level according to the national legislative
process. In circumstances where abortion is not
against the law, such abortion should be safe. In all
cases, women should have access to quality services
for the management of complications arising from
abortion. Post-abortion counselling, education and
family-planning services should be offered promptly,
which will also help to avoid repeat abortions”.
(Paragraf 8.25 PoA)
För första gången konstateras i ett internationellt dokument av denna dignitet att farliga aborter är en starkt
bidragande orsak till mödradödlighet. Varje år utförs
tjugo miljoner osäkra aborter i världen och en kvinna i
minuten dör av graviditetsrelaterade orsaker. På vissa
håll beror 50 procent av mödradödligheten på osäkra
aborter.5 Totalt beräknas 14 procent av mödradödligheten i världen bero på farliga aborter.6 Vid ICPD+5konferensen gick skrivningen om aborter ytterligare lite
längre. Då skrev man till att sjukvårdspersonal i länder
där aborter är lagliga ska utbildas, och få tillgång till
rätt utrustning för att säkerställa säkra och lättillgängliga aborter.7 Trots att kvinnor drabbas allvarligt av den
bristande tillgången på säker abort, är abortfrågan oerhört kontroversiell. Vid FN:s fjärde kvinnokonferens i
Peking 1995 (Fourth World Conference on Women,
FWCW) enades länder runt om i världen att överväga
att ompröva lagar som straffar kvinnor för att de genomgått olagliga aborter.8 Ett av millenniemålen är att
begränsa mödradödligheten med två tredjedelar fram
till 2015.
• PoA 8.25
• ICPD +5 63(iii)
• Milleniemål 5
• FN:s fjärde kvinnokonferens,(FWCW) 106(k)
Mäns ansvar
”Advancing gender equality and equity and the empowerment of women, and the elimination of all kinds
of violence against women, and ensuring women’s
5 Oguttu Monica, Peter Odongo, Midlevel Provider’s Role in Abortion Care, Kenya Country Report, A Paper for the Conference
“Expanding Access: Midlevel Providers in Menstrual Regulation and Elective Abortion Care” South Africa, 2-6 December 2001.
6 UNFPA, Fast Facts on Maternal Mortality and Morbidity.
7 ICPD+5 Key Actions Document, supra note 1 ¶ 63(iii).
8 Beijing Declaration and the Platform for Action, Fourth World Conference on Women, Beijing, China, Sept. 4-15, 1995,
¶ 106(k), U.N. Doc. A/CONF.177/20 (1995).
18
FOKUS KAIRO
ability to control their own fertility, are cornerstones
of population and developmentrelated programmes.”
(Principle 4 PoA)
”Special efforts should be made to emphasize men’s
shared responsibility and promote their active involvement in responsible parenthood, sexual and reproductive behaviour, including family planning… Male
responsibilities in family must be included in the education of children from the earliest ages”.
(Paragraf 4.27 PoA)
För första gången i ett större internationellt sammanhang slogs det uttryckligen fast att män måste ta ansvar för sitt eget sexuella beteende, sin fertilitet, överföring av STI liksom sin partners och sina barns hälsa
och välbefinnande. Men männens ansvar omfattar också mycket annat.
Mäns försök att bestämma över kvinnors sexualitet
genom handlingar som våld i hemmet, våldtäkt och
kvinnlig könsstympning (FGM) drabbar både kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och deras jämställda status i samhället.
Jämställdhet är också mäns ansvar och en förutsättning för en förändring av kvinnors och ungdomars liv.
Unga män måste få tillgång till sexualupplysning och
utbildas i jämställdhetsfrågor. De behöver också få tillgång till information och tjänster, till exempel tillgång
till kondomer. Det krävs ett delat ansvar mellan män
och kvinnor för att kunna uppnå milleniemålen.
• PoA: 4.24-4.27, 4.29, 7.41, 8.22, 8.27
• Milleniemål: 4 och 6
Våld mot kvinnor
”Advancing gender equality and equity and the empowerment of women, and the elimination of all kinds
of violence against women, and ensuring women’s
ability to control their own fertility, are cornerstones
of population and development-related programmes.
The human rights of women and the girl child are an
inalienable, integral and indivisible part of universal
human rights.” …
(Principle 4 PoA)
PoA slår fast att könsbaserat sexuellt våld och försök
att bestämma över kvinnors sexualitet drabbar både
kvinnors hälsa och deras status som jämställda i samhället. Regeringar måste förbjuda skadliga sedvänjor
som kvinnlig könsstympning. Genom utbildningsinsatser ska de också arbeta för att öka respekten för kvinnor och flickor. Offer för sexuella övergrepp och sexuellt våld måste få stöd och kunna åtala de ansvariga.9
PoA slår fast att kvinnor som våldtas och utsätts för
andra former av sexuellt våld löper ökad risk att smittas med hiv eller andra STI. Ökad jämställdhet och
9 ICPD PoA, supra note 3, ¶¶ 4.1, 4.4, 4.9, 4.13, 4.18, 4.19 och 4.22-4.23; Se även,¶¶ 7.34-7.35 och 7.39-7.40.
FOKUS KAIRO
19
avskaffande av våld mot kvinnor krävs för en förbättrad ställning för kvinnorna, vilket är ett av milleniemålen.
• PoA Princip 4, Princip 9, Paragraf 4.1, 4.4(e), 4.5,
4.9, 4.10, 4.21, 4.22, 4.23, 4.27, 7.6, 7.11, 7.34, 7.35,
7.38-7.40
• Milleniemål 3, 4, 5 och 6
Begränsa spridningen av hiv/aids
och dess effekter
”The AIDS pandemic should be controlled through
a multisectoral approach that pays sufficient attention to its socio-economic ramifications, including the
heavy burden on health infrastructure and household income, its negative impact on the labour force
and productivity, and the increasing number of orphaned children. Multisectoral national plans and strategies to deal with AIDS should be integrated into
population and development strategies”.
(Paragraf 8.30 PoA)
Här uppmanas alla länder att bidra till att stoppa spridningen av hiv/aids genom information, rådgivning,
kondomer och läkemedel till både förebyggande arbete och behandling av hiv/aids. PoA lyfter också fram
det faktum att kvinnor och flickor är särskilt utsatta
för STI, inklusive hiv/aids, och understryker vikten av
att tillgodose deras behov. PoA uppmanar också reger-
ingar att arbeta mot diskriminering på grund av hiv
och att trygga mänskliga rättigheter för dem som lever
med viruset. Ansträngningarna att bekämpa hiv underströks ytterligare vid ICPD+5. Då slog man fast att
ungdomar utgör en särskild målgrupp som måste få
tillgång till information, rådgivning och preventivmedel.10
I PoA ställs krav på att kondomer och läkemedel
till förebyggande arbete och behandling av STI11 ska
bli mera lättillgängliga och billiga. Trots att många länder förespråkar avhållsamhet är människor sexuellt
aktiva. Därför behövs en allsidig information och möjligheter att skydda sig.
Hälften av alla nya hiv-infektioner drabbar människor mellan 15 och 24 år. De flesta som drabbas är
flickor.12 WHO uppskattar att cirka 330 miljoner nya
fall av STI inträffar varje år. Omkring 111 miljoner av
dessa drabbar unga människor under 25 år.13 Ett av
målen från ICPD+5 är att fram till 2005 ska 90 procent (95 procent före 2010) av alla unga kvinnor och
män mellan 15 och 24 år ha tillgång till den information, klinisk rådgivning, vård och behandling som krävs
för att göra dem mindre utsatta för hiv. Målet är att
minska antalet hiv-infekterade ungdomar med 25 procent fram till 2010. Detta sammanfaller med ett av
milleniemålen.
• PoA 7.29, 7.31-7.33, 8.28-8.35
• Milleniemål: 1, 2, 3, 4 och 6
• ICPD+5: 67-72
10 ICPD+5 Key Actions Document, supra note 1, ¶ 70.
11 ICPD PoA, supra note 3, ¶ 8.35.
12 UNFPA, State of the World Population, 2003.
13 WHO Facts Sheet, Young People and Sexually Transmitted Diseases, 1997.
20
FOKUS KAIRO
En bred definition av sexuell och reproduktiv
hälsa med dit tillhörande rättigheter (SRHR)
”Reproductive health is a state of complete physical,
mental and social well-being and not merely the absence of disease or infirmity, in all matters relating to
the reproductive system and to its functions and
processes”.
(PoA Paragraf 7.2)
”Reproductive rights embrace certain human rights
that are already recognized in national laws, international human rights documents and other consensus
documents”.
(PoA Paragraf 7.3)
För första gången enades det internationella samfundet om en bred definition av reproduktiv hälsa. I definitionen ingår att reproduktiv hälsa inte enbart handlar om hälsa utan också om mänskliga rättigheter. Något som redan slagits fast i internationella dokument
om mänskliga rättigheter, inklusive rättsligt bindande
fördrag. I PoA erkändes rätten för individer och par att
själva välja om, när och hur ofta de vill ha barn. Definitionen inbegriper också rätten att få tillgång till ”services” inklusive metoder för fertilitetskontroll, där dessa
inte är emot lagen. Detta bekräftades återigen vid
ICPD+5, där man enades om att reproduktiv hälsa inte
enbart kan mätas i termer av hur många som använder
preventivmedel. Faktorer som hiv/aids, STI och mödradödlighet måste också beaktas.14 Vid FN:s fjärde kvinnokonferens (FWCW), i Peking 1995 bekräftade 189
länder än en gång den breda definitionen av reproduktiv hälsa. Dessutom utvidgades den tidigare skrivningen om aborter genom att staterna uppmanades att överväga en översyn av lagar som straffar kvinnor för att de
genomgått illegal abort.15 Även om PoA inte erkänner
sexuella rättigheter kom vissa länder överens om att skapa förutsättningar för ett säkert sexliv. I Peking 1995
kunde det internationella samfundet emellertid enas
om att sexuella rättigheter existerar – utan att använda
just denna term. Men en definition av reproduktiv hälsa
och dit tillhörande rättigheter kan inte bli heltäckande
om sexuella rättigheter ställs utanför. I sexuella rättigheter ingår kvinnors, ungdomars samt homo-, bi- och
trans- (HBT) personers, rättigheter att fatta beslut om
sin egen sexualitet.
• PoA: Princip 8, Paragraf 7.2, 7.3 7.5-7.9, 7.11, 7.23,
7.30-7.33, 7.36-7.38, 7.45-7.48, 8.8, 8.17, 8.22-8.27
• Milleniemål 1, 2, 5 och 6
• ICPD+5: 3, 52
• FN:s fjärde kvinnokonferens (FWCW): 95, 106 (k)
RFSU och Center for Reproductive Rights
14 ICPD+5 Key Actions Document, supra note 1 ¶ 52.
15 Beijing Declaration and the Platform for Action, supra note 8, ¶ 106(k).
FOKUS KAIRO
21
Oppositionen – så här
jobbar de
De europeiska och amerikanska abortmotståndarna blir allt mer välorganiserade. I USA har de direkt tillgång till
den politiska makten via president Bush. I EU pågår ett intensivt lobbyarbete. Idag fängslas portugisiska kvinnor
för att de utfört abort, polska kvinnor tvingas föda oönskade barn och slovakiska kvinnor tvångssteriliseras. Med
de nya anslutningsländerna får katolska kyrkan allt större inflytande i EU.
”I will do everything in my power to restrict abortions”,
sa George Bush i The Dallas Morning News 1994, och
markerade därmed sin position i abortfrågan. Att abortfrågan är central i amerikansk politik är delvis ett resultat av den extrema kristna högerns ekonomiska makt.
En politisk karriär kan bli möjlig för den kandidat som
går deras ärenden.
Den 20 januari 2001 tillträdde George W Bush som
USA:s nye president. Vägen till presidentposten underlättades med bidrag från den kristna högern. Sedan
sitt tillträde har han betalat tillbaka genom att nitiskt
fullfölja avskaffandet av reproduktiva rättigheter. Religiösa extremister har placerats på nyckelpositioner i
administrationen. Redan i december 2000 meddelade
Bush att han skulle utse abortmotståndaren John Ashcroft till justitieminister. Som guvernör i Missouri hade
Ashcroft förklarat årsdagen av införandet av den amerikanska abortlagen för en minnesdag för aborterade
foster. Till hälsominister utsågs förre Wisconsin-guvernören och abortmotståndaren Tommy Thompson. Utnämningen gav utslag direkt. ”The Center for Disease
Control and Prevention”, (CDC)1 fick ändra på sin
webbsajt till förmån för Bushadministrationens avhållsamhetskampanjer. Bort togs ”Programs that work”, vilket var information för utbildare om vilka läroplaner
för sexualundervisning som fungerar, och om minskat
sexuellt riskbeteende hos unga. Även ”Facts about Condoms and their Use in Preventing HIV infection”, för-
1 CDC är det ledande amerikanska federala organ som ska skydda människors hälsa och säkerhet.
22
FOKUS KAIRO
Sedan George W Bush blev president i USA har man helt ändrat inriktning i sexualpolitiska frågor. Nu är det avhållsamhet
och kampen mot fri abort som gäller.
svann från webben och publicerades först efter ändringar i innehållet. Det tidigare faktabladet beskrev hur
man använder en kondom och diskuterade olika sorters kondomer. I den nya versionen förespråkades avhållsamhet och misslyckanden med kondomer diskuterades. Bushadministrationen anser att sex hör hemma i ett monogamt heterosexuellt förhållande. De na-
tionella avhållsamhetskampanjerna har en budget på
135 miljoner dollar. Och enligt ”Planned Parenthood
Federation” i USA får eleverna i minst 35 procent av
skoldistrikten ingen sexualundervisning.2 Istället undervisas de i avhållsamhet. Eleverna får veta att sex utanför äktenskapet är farligt och inte accepterat som
kulturell norm. De får inte heller upplysning om pre-
2 Sjödahl Silvia, Mörkermakt, i Ottar, RFSU 2/2003.
FOKUS KAIRO
23
ventivmedel.3 I budgeten för 2005 fördubblades summan för avhållsamhetsprogram.
USA villkorar också pengar som går till biståndsländer och program för hiv/aids. I slutet på 2003 annonserade president Bush att USA skulle bidra med
15 miljarder dollar i en krisplan mot hiv/aids. En tredjedel av preventionsinsatserna måste gå till projekt för
avhållsamhet.
Amerikanska kvinnor fick tillgång till laglig abort
1973 genom en dom i högsta domstolen, (Roe vs
Wade). Sedan dess har det tillkommit 355 delstatslagar som försvårar för kvinnor att få abort. Det har gällt
allt från föräldrars tillstånd för abort, till noggrann reglering av hur abortkliniken ska vara byggd och utformad. Inskränkningarna gör att det i vissa delstater är
ytterst svårt att få en abort. En tydlig tendens i oppositionens arbete för att underminera aborträtten är att
ge foster status som individ. Sedan mars 2002 berättigas foster till vård inom den statliga barnhälsoförsäkringen. Kvinnan som bär på fostret har inte rätt till
vård, om den inte syftar till att hjälpa fostret. Den 1
april 2004 undertecknade president Bush en ny lag som
ger juridisk status till ett foster, den så kallade Unborn
Victims of Violence Act.
I USA:s högsta domstol, den instans som kan förklara att en lag strider mot författningen och göra den
ogiltig, sitter domarna på livstid och nu är många av
dem gamla. Blir Bush omvald 2004 kommer han med
största sannolikhet att få utse nya ledamöter till högsta
domstolen. Ledamöter som är abortmotståndare (antichoice). Risken finns då att kvinnor i USA fråntas
möjligheten till laglig abort. Redan nu finns ett direkt
hot genom att kongressen 2003 antog en lag som kallas ”partial-birth-abortion”, som syftar på en metod för
sena aborter. Lagen är skriven på ett sådant sätt att alla
sena aborter ska förbjudas. Den skulle därmed köra
över den nuvarande möjligheten till laglig abort. Lagförslaget har dock inte godkänts av de federala domstolarna och har därför inte trätt i kraft.
Direkt efter att Bush tillträtt som president återin-
förde han, precis som väntat, the Mexico City Policy,
eller the Gag rule (munkavleregeln) som den också kallas. Gag rule innebär att amerikanska biståndsmedel
inte får gå till organisationer som arbetar med information eller rådgivning kring abort. Oavsett om abort är
lagligt eller ej i de länder där organisationerna verkar.
Det spelar ingen roll om abortrådgivningen betalas med
andra medel. Gag rule innebär att organisationerna får
ge upp sin yttrandefrihet när de inte kan förespråka en
säker abort.
Gag rule infördes först av Ronald Reagan 1984 och
avskaffades sen av Bill Clinton vid hans tillträde 1992.
I praktiken har Gag rule lett till att kliniker har fått
stänga. Färre kvinnor har fått preventivmedelsrådgivning och mödravård. Fler kvinnor har blivit oönskat
gravida och fler kvinnor har fått göra osäkra aborter. I
december 2002 hölls i Bangkok en regional befolkningskonferens för Asien och Oceanien. Bushadministrationens representanter försökte med alla medel urholka
besluten från Kairo, och de hälsade att USA stödjer det
oskyldiga livet, från befruktning till naturlig död.
3 Planned Parenthood Federation of America; George W. Bush’s War on Women: A Chronology, 2003.
24
FOKUS KAIRO
Konservativa högerpolitiker och organisationer i USA
och Europa samarbetar med religiösa institutioner. Argumenten känns ofta igen. När kristdemokraterna och
högern tog makten i EU-parlamentet 1999, var det ett
förebud om de kommande maktskiftena i många av de
europeiska länderna där högerregeringar bildades. Med
maktskiftet tillkom en stark konservativ och religiös
påtryckarlobby mot reproduktiva rättigheter inom EU.
Och oppositionen växer, även om det ännu är en minoritetsgrupp. Lobbyn stöds dels av nationella rörelser, dels av Vatikanen, som har skaffat sig kontor i Bryssel, Apostolica Nuncio, men även av andra katolska
organisationer. Men oppositionen samarbetar också
med amerikanska abortmotståndare, vilket märks på
deras metoder och budskap då de mejlbombar och sprider felaktig information, eller motionerar om lagändringar, ofta direkt plankat från USA.
De amerikanska organisationer som förespråkar rätt
till abort, så kallade ”pro-choice”, har påtalat sin oro
för amerikanska lobbyisters inflytande i Bryssel.4 Att
religionen är stark i EU har gjort avtryck i arbetet med
den nya konstitutionen. Ett tag var förslaget att EU
ska vila på kristna värderingar aktuellt, men det togs
bort. Kvar i konventsförslaget finns dock artikel 51,
där EU uppmanas hålla en regelbunden dialog med
kyrkan i beslutsprocesser. Detta kan innebära att kyrkan får inflytande över individuella rättigheter. Påven
uttryckte sin djupa besvikelse när han såg att utkastet
till konstitutionen saknade referens till Gud. Romani
Prodi gav öppet sitt stöd för påvens yttrande.
Vatikanen är dessutom observatör i Europarådet vars
huvudsakliga syfte är att granska och informera om
mänskliga rättigheter och demokratiskt styre i Europa.
Som observatör har Vatikanen ingen rösträtt men kan
yttra sig och förhandla med de övriga 45 medlemsländerna.
När det 2002 var dags att anta nya bestämmelser för
EU:s ”Aid for Population Programmes and Policies in
Developing Countries” låg ett förslag om att förstärka
handlingsplanen från befolkningskonferensen i Kairo.
Bland annat genom att ge alla par och individer den
grundläggande rätten och möjligheten att fullt skydda
sin reproduktiva hälsa, speciellt mot osäkra aborter.
Oppositionen protesterade och menade att det skulle
innebära att europeiska skattepengar skulle gå till att
finansiera aborter i utvecklingsländer. Samtidigt mobiliserade de stöd för att blockera förslaget om en ökning av 2003 års biståndsbudget för sexuell och reproduktiv hälsa. Abortmotståndarna mejlbombade ledamöterna med falsk information, angrep utlandsbiståndet och kritiserade paraplyorganisationen International Planned Parenthood Federation (IPPF) och Marie
Stopes International.5
År 2002, året efter att George W Bush återinfört
Gag rule, frös USA dessutom utbetalningen till FN:s
befolkningsfond (UNFPA) på 34 miljoner dollar. Motivet sades vara att befolkningsfonden sponsrade tvångsaborter i Kina. Något som inte alls stämde. Europakommissionen valde då att visa sitt stöd till UNFPA
4 Chitalia, Salima, New Battleground, Same Old Story, Antichoice activists find their way to Brussels, IPPF European Network, 2003.
5 ibid.
FOKUS KAIRO
25
genom att öka sitt stöd med 32 miljoner euro. Syftet
var att UNFPA, tillsammans med IPPF och EU, skulle
stärka stödet för sexuell och reproduktiv hälsa och dit
tillhörande rättigheter (SRHR) i 22 länder. Genast reagerade 47 abortfientliga EU-parlamentariker med att
attackera UNFPA och IPPF, och kritiserade kommissionen för stödet till de båda organisationerna. Parlamentarikerna fick stöd av två amerikanska anti-abortorganisationer, ”Population Research Institute” och
”Human Life International”, samt den amerikanske ultrakonservativa senatorn Chris Smith, som alla bjudits
in av två engelska parlamentsledamöter. De amerikanska gästerna besökte EU-parlamentet i november 2002
och informerade om UNFPA:s påstådda inblandning
i tvångsaborter i Kina.6
Precis som i USA har oppositionen i Frankrike väckt
frågan om det ofödda barnet ska ha juridisk status. Ett
fall har tagits till Europadomstolen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.7 Det rör en kvinna som genom ett medicinskt misstag förlorade sitt
väntade barn. Nu vill målsägaren att rätten till liv ska
tillerkännas ett icke fött barn, och hänvisar till konventionen om de mänskliga rättigheterna. Mycket tyder på att hon blivit ledsagad av den franska antiabortrörelsen. Advokaten som företräder kvinnan arbetar för
abortmotståndarna ”Laissez-les vivre”8 , de franska katolska familjeorganisationerna samt för ledaren för det
högerextremistiska partiet Front National, Jean-Marie
Le Pen.9 I december 2003 röstade Frankrikes parlament för ett tillägg till brottsbalken om vårdslöshet som
leder till förlust av ofött barn. Förslaget lades av UMPledamoten Garraud.10 UMP står för ”Union pour un
mouvement populaire” och är en högerkonservativ sammanslagning. Union pour un mouvement populaire
bildades efter Jacques Chiracs och de borgerliga partiernas valseger 2002 genom en sammanslagning av gaullistpartiet RPR och delar av höger-centerpartiet UDF.
Flera socialister har i uttalanden reagerat och sagt att
det öppnar för en utmaning av rätten till abort. Kvinnorättsadvokaten Gisele Halimi har påpekat att det är
allvarligt hot för kvinnors rätt att välja att ge liv.11
Inför utvidgningen av EU har man vid förhandlingar-
na varit noga med att ställa krav när det gäller de politiska mänskliga rättigheterna såsom till exempel yttrandefriheten. Men kvinnors reproduktiva rättigheter
har förbisetts. Man har valt att rakt av hänvisa till att
de sorterar in under de nationella hälsolagstiftningarna. Detta trots att kvinnors reproduktiva rättigheter
förtydligats i bland annat handlingsplanen från befolkningskonferensen i Kairo, en handlingsplan alla EUländer moraliskt förbundit sig att leva upp till. Och
trots att konventionen om de ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheterna (1966), som också alla EU-län-
6 ibid.
7 la Cour européenne des droits de l’homme.
8 ”Laissez-les vivre” är franska ”pro-life”.
9 Grosjean, Blandine Les anti-IVG derrière la femme avortée malgré elle, Libération, 12 december 2003.
10 Förslaget togs upp i senaten i januari 2004.
11 French draft amendment on unborn children stokes abortion acrimony, Associated Press, Yahoo news 28 november 2003.
26
FOKUS KAIRO
der antagit, slår fast rätten till hälsa. Likaså har man i
Kvinnokonvention (1979) förbundit sig till jämställdhet mellan män och kvinnor. Dessa dokument är juridiskt bindande för de stater som skrivit under dem.
Ändå beviljades Polen och Malta så kallade moraliska
undantag, vilket garanterar att de kan fortsätta undanhålla kvinnor reproduktiva rättigheter och säkra aborter. Malta fick ett lika juridiskt bindande undantag som
Irland redan hade. Henrik Norinder, universitetsadjunkt i EG-rätt vid Lunds universitet, anser att det inte
finns några formella hinder för staterna att driva kvinnors rätt utifrån mänskliga rättigheter.12
Många av de människor i nuvarande och blivande
medlemsländer som undanhålls reproduktiva rättigheter och legal abort har hoppats på att de övriga staterna i EU ska sätta press på andra länder. Hittills har det
varit förgäves. I Portugal, där abort är förbjudet, säger
Duarte Vilar, generalsekreterare för Portugals familjeplaneringsorganisation, att han önskar att abortfrågan
prioriteras politiskt och att EU:s regeringar sätter press
på Portugal i abortfrågan. Under 2002 och 2003 har
barnmorskor åtalats och dömts för utförande av illegala aborter i Portugal. En barnmorska satt fängslad i
fyra år innan hon benådades av presidenten. Socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg frågade i
december 2003 den svenska utrikesministern Laila Freivalds vilka åtgärder hon tänker vidta för att Portugal
ska liberalisera sin abortlagstiftning. Utrikesministern
svarade att dialogen med Portugal om SRHR kommer
att fortsätta. Men att abortfrågan är en nationell angelägenhet. I Polen, som också förbjuder abort, säger
Wanda Nowicka, generalsekreterare för polska federa-
tionen för familjeplanering, att hon är chockad över
utvecklingen. Hon menar att en stor anledning till varför polska kvinnor engagerade sig för ett EU-medlemskap var just att de skulle få samma rättigheter som
andra kvinnor i EU. Piotr Kalbarczyk, generalsekreterare för den polska familjeplaneringsorganisationen,
säger att de är mycket arga för att EU:s medlemsländer
inte gav frågan om abort tillräckligt med uppmärksamhet i förhandlingarna. Nu hoppas de, tillsammans med
andra länders frivilligorganisationer, kunna få den polska regeringen att ändra abortlagen efter inträdet i unionen.
Piotr Kalbarczyk berättar vidare att utbildningsdepartementet inte vågar ändra i listan över sexualundervisningsböcker eftersom de är rädda för den katolska
kyrkans reaktion. Men framöver hoppas han på solidaritet från de övriga EU-länderna.
I Litauen har klimatet hårdnat med den nya konservativa regeringen. Enligt Esmeralda Kuliesyte, generalsekreterare för Litauens familjeplaneringsorganisation, har regeringen tagit starkt intryck av den katolska kyrkan. Sexualundervisningen är inte organiserad,
och när den finns är den huvudsakligen baserad på en
avhållsamhetsideologi. Förekomsten av aborter är hög
och könssjukdomarna ökar. RFSU inledde under 2003
ett projekt med den litauiska familjeplaneringsorganisationen för att stärka sexualupplysning i skolorna. Sida
(Swedish International Development Cooperation) står
för delar av finansieringen tillsammans med Litauens
regering. Då katolska kyrkan i Litauen fick reda på att
projektet var på gång, och delvis finansierat av Litauens utbildningsministerium, reagerade de stark. I flera
12 Bergman, Ylva, Blindbockarnas sammanslagning, i Ottar, RFSU 1/2003.
FOKUS KAIRO
27
tv-inslag spred sedan katolska kyrkan falsk information om RFSU, exempelvis att RFSU skulle prata om
kondomer med sjuåringar i de litauiska skolorna. Allmänheten reagerade och utbildningsministeriet drog
tillbaka sitt stöd, samt krävde ett brev av svenska utbildningsdepartementet för att fortsätta projektet. Efter påtryckning från litauiska parlamentariker, Sida,
RFSU och andra insåg ministeriet dock att de blivit
vilseledda av katolska kyrkan.
I Sverige demonstrerar organisationen ”Ja till livet”
inte längre, men abortmotståndare och de som ifrågasätter den svenska sexualupplysningen, är fortfarande
aktiva. Det sker bara mer diskret än för tio år sedan
när de stod på Sergels torg och talade om att de var
tacksamma för att de inte blivit aborterade som foster.
De har bland annat startat en telefonlinje för gravida,
kallad ”livlinan”, där de förespråkar att kvinnor fullföljer graviditeten. Organiserade abortmotståndare kan
också dyka upp i medier som ”en vanlig person” som
vill ifrågasätta abort, eller skriva insändare i lokalpressen.
Årligen problematiseras abort i ett antal motioner
till den svenska riksdagen. Hösten 2003 motionerade
Mikael Oscarsson, kristdemokrat och före detta ordförande för ”Ja till livet”, om att ge i uppdrag åt Socialstyrelsen att utreda hur kunskapen om sambandet
mellan abort och bröstcancer ska tas till vara för kvinnornas bästa. Det påstådda sambandet, som det inte
finns något vetenskapligt belägg för, har kablats ut i
flera år av den internationella oppositionen. Mikael
Oscarssons partikamrat Tuve Skånberg, vill också ompröva svenskt bistånd till UNFPA. Han upprörs över
28
FOKUS KAIRO
att Sverige är en av de största biståndsgivarna till UNFPA. Enligt Tuve Skånberg lovprisar UNFPA Kinas
ettbarnspolitik med tvångsaborter och tvångssteriliseringar. Argumentationen känns igen från Bushadministrationen och för uppgifterna hänvisar han till PRI,
”Population Research Institute”. PRI startades av den
benediktinske prästen Paul Marx, även känd antisemit. Institutet är en avdelning av ”Human Life International”, en av de ledande katolska organisationerna i
världen i arbetet mot rätten till abort och preventivmedel. I den svenska riksdagen har det också skapats
en grupp som kallar sig ”Forum för familj och människovärde”. Syftet för gruppen är att främja den människosyn som är förankrad i den kristna etiken och verka för människolivets okränkbara värde. Under våren
2004 bjöd de in ordföranden för amerikanska ”National Right to Life Committee” för att hålla ett föredrag
i riksdagen.
Både i USA och Europa har de konservativa idéerna vunnit allt mer mark. Abortmotståndarna är starka
och de reproduktiva rättigheterna motarbetas. Dessvärre hamnar oppositionens och de religiösa högerkrafternas värderingar inte sällan i utvecklingsländerna, tillsammans med en mängd repressiva villkor för de organisationer som arbetar där. Bush och påven förespråkar avhållsamhet och fördömer kondomanvändande,
samtidigt som miljontals människor smittas av hiv och
dör i aids. I EU fängslas barnmorskor för utförande av
aborter och kvinnors reproduktiva rättigheter har helt
förbisetts i medlemsförhandlingarna. Var finns solidariteten? Det är dags att vakna upp och ta oppositionen
mot reproduktiva rättigheter på allvar.
Johanna Nyström
Tio politiska argument
Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rät-
tigheter (SRHR) är kontroversiella och starkt ifrågasatta. Detta beror på konservativa religiösa, kulturella
och politiska krafter som finns i många delar av världen.
Därför är det viktigt att känna till fakta om och
bakgrunden till frågeställningarna. Nedan följer en
översikt av några av de viktigaste argumenten. Dessa
kan vara till nytta när det uppstår diskussioner med
dem som motsätter sig SRHR eller som stöd vid diskussioner om kontroversiella ämnen. Detta kapitel ger
fakta och bakgrund till politiska argument till stöd för
några av de mest kontroversiella SRHR-frågorna som
till exempel abort. Dessa är kopplade till relevanta rättsligt bindande fördrag och moraliskt bindande internationella överenskommelser.
Argumenten till stöd för säker abort som en mänsklig rättighet har delats upp i tre delar.
1. Kvinnor har rätt att bestämma om de vill fullfölja
en graviditet eller ej
En oönskad graviditet kan innebära en svår belastning
för en kvinnas fysiska och känslomässiga välbefinnande. En kvinnas rätt till fysisk integritet ger henne rätt
att bestämma om hon vill fullfölja en graviditet eller
ej. En kvinnas rätt att bestämma hur många barn hon
vill ha, när och med vem kräver att regeringar lagstiftar om rätt till abort som ska vara säker och tillgänglig
för alla kvinnor. Kvinnor ska ha tillgång till alla säkra,
effektiva sätt att planera familjens storlek, inklusive
abort. Det finns också ett antal omständigheter där
abort kan vara en kvinnas enda möjlighet att utöva sin
rätt till familjeplanering.
Om en våldtagen kvinna nekas abort, nekas hon
också rätten att bestämma över sin kropp och repro-
FOKUS KAIRO
29
duktion. För kvinnor som lever i miljöer utan tillgång
till preventivmedel och utbildning kan tillgång till säker abort vara det enda sättet att begränsa antalet barn.
Kvinnan ifråga är den enda relevanta beslutsfattaren.
Hon vet hur hennes liv ser ut och hon kan avgöra om
hon kan ta hand om ett oplanerat barn. En kvinnas
rätt till privatliv ger henne därför rätt att bestämma om
hon vill genomgå en abort utan statlig inblandning. Bara
en gravid kvinna vet om hon är beredd att få ett barn
och inga myndigheter får påverka hennes beslut.
• International Covenant on Civil and Political Rights
(ICCPR): art. 9.1, 17
• Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW): art. 16.1
• Convention on the Rights of the Child (CRC): art.16
• International Convention on Population and Development (ICPD) Programme of Action (PoA): Principle 8,
¶¶ 7.3, 7.17, 7.45
• Beijing Declaration and Platform for Action: ¶¶ 96,
106(f ), 106(g), 107(e), 223
2. Att neka kvinnor tillgång till abort är en form
av könsdiskriminering
Det är diskriminerande att tvinga kvinnor att genomgå oönskade graviditeter. Det är också diskriminerande att en handling som abort, som endast berör kvinnor, kriminaliseras. Det hindrar kvinnor från att utöva
sina mänskliga rättigheter och därmed från att vara jämställda med männen.
Att inte kunna avsluta en riskfylld graviditet förvägrar också kvinnor sjukvård som bara kvinnor behöver och som är nödvändig för deras rätt till hälsa. Kvinnor är följaktligen utsatta för hälsorisker som män inte
möter. Tendensen att bedöma kvinnor mot bakgrund
av deras reproduktionsförmåga är fortfarande vanlig i
hela världen.
Lagar som, oavsett uppgivet syfte, förvägrar kvinnor tillgång till abort tvingar kvar kvinnor i deras traditionella roller som vårdande och barnafödande.
30
FOKUS KAIRO
Det är oftast kvinnor som drabbas av de fysiska, känslomässiga och ekonomiska följderna av oönskade graviditeter. Det gör att kvinnor får svårare att delta och
påverka i det politiska och sociala livet.
Rätten till jämställdhet mellan könen och rätten till
frihet från könsdiskriminering är en grundläggande
mänsklig rättighet som garanteras i internationella fördrag och dokument.
• Universal Declaration of Human Rights (UDHR): art. 2
• International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (Economic, Social and Cultural Rights Covenant (ICESCR): art. 2.2
• ICCPR: arts. 2.1, 26
• CEDAW: arts. 1, 3, 11.2
• ICPD PoA: ¶ 4.4
• Beijing Declaration and Platform for Action: ¶ 232(a)
3. Farliga aborter är ett folkhälsoproblem som dödar kvinnor
Kvinnor som dör till följd av farliga aborter utgör en
avsevärd andel av dödsfallen bland mödrar. På en del
håll är siffran så hög som 50 procent.1 Men sambandet mellan farlig abort och mödradödlighet behöver
framhävas mer i den internationella debatten. I Latinamerika orsakas 21 procent av alla dödsfall bland mödrar av farliga aborter;2 i Bolivia är andelen i storleksordningen 25-30 procent,3 medan den i Kenya utgör
30-35 procent av mödradödligheten.
Farliga aborter utförs i länder där kvinnors tillgång
till säker abort är begränsad, förbjuden eller fördöms
som omoralisk. Exempelvis i Rumänien steg antalet
dödsfall genom farliga aborter dramatiskt 1975-1989,
då aborter var förbjudna. Sista året under denna period
var andelen så hög som 142 per 100 000 kvinnor. Bara
tolv månader senare, då de flesta av restriktionerna hade
hävts, hade siffran fallit med två tredjedelar.4
Av totalt 200 miljoner graviditeter som inträffar
varje år beräknas 75 miljoner vara oönskade.5
Oönskade graviditeter kommer alltid att finnas och
därmed aborter oavsett om det är lagligt eller ej. Där
aborter är olagliga har kvinnor inget annat val än att
försöka få abort i hemlighet och under medicinskt farliga och livshotande förhållanden. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) dör 78 000 kvinnor varje år
till följd av farliga aborter.6 Länder som hindrar kvinnor från tillgång till säker abort kränker kvinnors rätt
till hälsa och liv. Regeringar ska därför tillhandahålla
kvinnor information och tjänster som tillgång till preventivmedel som förhindrar oönskade graviditeter och
garantera rätt till säker och laglig abort.
Att säkerställa kvinnors tillgång till säker abort kan
resultera i lägre statliga vårdkostnader. I vissa låg- och
medelinkomstländer går upp till 50 procent av sjukvårdsbudgeten till behandling av komplikationer efter
farliga aborter. Behandlingen av abortkomplikationer
förbrukar en oproportionerlig del av resurserna, inklusive sjukhussängar, blodförsörjning, antibiotika, smärtlindring och andra mediciner, operationssalar och operationer, anestesi och specialläkare. Behandling av kom-
1 Oguttu Monica, Peter Odongo, Midlevel Providers’ Role in Abortion Care, Kenya Country Report. A Paper for the Conference
”Expanding Access: Midlevel Providers in Menstrual Regulation and Elective Abortion Care” South Africa, 2-6 December 2001.
2 AGI, Sharing responsibility Women, Society and Abortion, Worldwide, Special report, 1999.
http://www.guttmacher.org/pubs/sharing.pdf
3 UNFPA, Proposed Projects and Proposals, Bolivia 1998-2002.
4 AGI, Sharing responsibility Women, Society and Abortion, Worldwide, 1999.
5 UNFPA, State of the World Population, 1977.
6 WHO, Unsafe abortion: Global and regional estimates of incidence of a mortality due to unsafe abortion with a listing of available
country data 1995-2000. Tredje upplagan.
http://www.who.int/reproductive-health/publications/MSM_97_16/MSM_97_16_table_of_contents_en.html
FOKUS KAIRO
31
Människor kommer alltid att bli kära
och känna lust till sex. Men i många
länder har varken ungdomar eller
ogifta tillgång till sexualupplysning.
32
FOKUS KAIRO
plikationer efter farliga aborter kan kräva sjukhusvistelse i upp till 15 dagar.7
Kvinnor som genomgår abort i utvecklingsländer 8
löper hundra gånger så stor risk att dö som kvinnor
som genomgår abort i industriländer. Detta beror på
en mycket större brist på materiel och ekonomiska resurser. Det stigma som i många länder följer med en
abort tvingar kvinnor att låta utföra den i hemlighet,
ofta till en mycket hög kostnad. Detta, i förening med
stigma, får fattiga kvinnor att göra abort i ett sent skede av graviditeten, eftersom det tar tid att skaffa fram
de nödvändiga pengarna. Aborter som utförs under de
senare stadierna i graviditeten blir allt farligare.9 Rika
kvinnor kan alltid betala för en säker abort, även om
den är olaglig eller svårtillgänglig. Detta gör farliga aborter till en orättvisa som i första hand drabbar de fattiga.
Att kvinnor får lida av oönskade graviditeter är ett
stort folkhälsoproblem som drabbar hela samhället.
• ICESCR: art. 12
• CEDAW: art. 12
• ICPD PoA: ¶ 8.25
• Beijing Declaration and Platform for Action: ¶¶ 106(j)106(k)
• Millenniemål: 5
4. Det är en mänsklig rättighet att själv bestämma
över sin kropp och fertilitet
Att få bestämma över sin egen sexuella och reproduktiva hälsa, inklusive sin fertilitet, är en rättighet som
garanteras i många internationella fördrag och överenskommelser. Till exempel förpliktigas regeringar genom Kairokonferensens handlingsprogram att ”säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå
god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter”.10
Kvinnor, män och ungdomar måste kunna bestäm-
ma över sin egen fertilitet och själva avgöra hur många
barn de vill ha, hur ofta och med vem. De måste också
kunna skydda sig från sexuellt överförbara infektioner
(STI).
För att kunna göra detta behöver de tillgång till
upplysning om sexuell och reproduktiv hälsa och preventivmedel, inklusive allsidig sexuell upplysning. Detta
leder i sin tur till ökad användning av preventivmedel
och minskar spridningen av STI. Användningen av
preventivmedel har ökat i utvecklingsländerna från
7 Ibid.
8 exklusive Kina.
9 AGI, Sharing responsibility: Women, Society and Aborton, Worldwide, 1999.
10 ICPD PoA, 7.36(b).
FOKUS KAIRO
33
omkring 10 procent under 1960-talet till nästan 60
procent idag, och nio av tio kvinnor som använder
preventivmedel säger sig använda en modern metod.
Trots detta finns det omkring 350 miljoner par runt
om i världen som ännu inte har tillgång till moderna
preventivmedel.11
• ICESCR: arts. 10, 12
• CEDAW: arts. 10(h), 12, 14.2(b)
• CRC: art. 24
• International Convention on the Elimination of All
Forms of Racial Discrimination (CERD): art. 5(e)(iv)
• ICPD PoA: 7.2, 7.5, 8.25
• Beijing Declaration and Platform for Action: 89, 92,
94-97
5. Omkring en miljard av världens befolkning är unga – de har
rätt att bestämma över sina egen kroppar
Idag är över en miljard av världens befolkning unga
mellan 10 och 24 års ålder,12 och i större delen av världen blir människor sexuellt aktiva under tonåren. När
tonåringar blir sexuellt aktiva, med eller mot sin vilja,
krävs sexualupplysning, klinisk rådgivning samt tillgång till preventivmedel och kondomer för att undvika oönskade graviditeter eller STI och hiv/aids.
Unga människors rätt till klinisk rådgivning har
erkänts genom internationella fördrag och överenskommelser, till exempel Barnkonventionen.13 I många länder är unga människors rättigheter fortfarande en kontroversiell fråga, och föräldrarna anses ansvariga för att
upplysa sina barn om sex och sexuella förhållanden.
Men många föräldrar runt om i världen kan eller vill
inte prata med sina barn om detta. Det finns också
sådant som barn inte alltid vill tala med sina föräldrar
om.
De som motsätter sig sexualupplysning och preventivmedel till unga menar ofta att det får undomar att
ha mer sex. Undersökningar som WHO och UNAIDS
har gjort visar emellertid klart att det inte finns något
bevis för detta. Tvärtom visar studierna att unga människor skyddat sig bättre, talat mer med sina föräldrar
och varit tolerantare mot andra, när de fått riktig och
rätt information. Deras självförtroende ökade också när
de fick tillgång till information och gjorde det lättare
11 UNFPA Fact Sheet: Meeting the Demand for Reproductive Health Essentials.
http://www.unfpa.org/issues/factsheets/essentials_demand.htm
12 UNFPA, State of the World Population, 2003.
http://www.unfpa.org/swp/2003/pdf/english/swp2003_eng.pdf
13 CRC, artikel 24.
34
FOKUS KAIRO
att fatta avgörande beslut om sin sexualitet.14 Svenska
erfarenheter visar att tillgång till preventivmedel och
sexualupplysning minskar antalet tonårsgraviditeter och
aborter. Sverige har satsat mer på information och klinisk rådgivning sedan 1970-talet, vilket resulterat i en
minskning av både graviditeter och aborter bland unga
kvinnor mellan 15 och 19 års ålder. Ett exempel från
en svensk kommun visar att antalet aborter minskade
mer än i resten av landet, när kommunen subventionerade preventivmedel och spred mer information.15
Regeringar bör se till att unga människor får sexualupplysning i skolan och genom andra samhällsorgan
och organisationer. Den ska vara lättillgänglig och ickefördömande. Information genom samhällets försorg är
särskilt viktig i utvecklingsländer, där många barn i
grundskoleåldern inte går i skolan och där antalet barn
som hoppar av grundskolan är högt.16 I projekt i Zambia och Tanzania har tonåringar undervisat sina jämnåriga i sexualkunskap. Detta har lett till en snabb minskning av tonårsgraviditeterna, förändrade attityder, färre sexuella trakasserier och ökad kondomanvändning.17
Det visar hur viktigt det är att låta unga människor
delta i och påverka beslutsfattandet.
• CEDAW: arts. 10(h), 12
• CRC: art. 24
• ICPD PoA:¶¶ 7.20. 7.37 7.41-7.48
• Millenniemål: 4
6. Ingen ska behöva få hiv för att de inte vet hur de ska skydda sig
Omkring 40 miljoner människor har nu hiv/aids och
cirka en fjärdedel av dessa är mellan 15 och 24 år. Hälften av alla som nyligen smittats med hiv är unga.18
Många av dem vet inte hur de ska skydda sig mot hiv/
aids eller andra STI. En undersökning i Moçambique
visar att 74 procent av flickorna och 62 procent av
pojkarna i åldern 15-19 år inte visste hur de skulle skydda sig mot hiv/aids.19
14 UNAIDS, Impact if HIV/AIDS and sexual health education on sexual behaviour of young people: a review update, 1997.
www.unaids.org
15 Socialstyrelsen, Handlingsplan för prevention av oönskade graviditeter för perioden 2002-2007.
http://www.fhi.se/pdf/aborter.pdf
16 UNFPA, State of the World Population, 2002.
http://www.unfpa.org/swp/2002/pdf/english/swp2002eng.pdf
17 RFSU ”Young Men as Equal Partners”, YMEP, 2003.
18 UNICEF Fact Sheet, Young People and HIV/AIDS.
http://www.unicef.org/publications/test.pdf
19 UNAIDS, Fact Sheet, Preventing HIV/AIDS among young people, 2001.
www.unaids.org
FOKUS KAIRO
35
Unga människor är många gånger tvingade att vara
sexuellt aktiva, särskilt fattiga flickor som på grund av
sin fattigdom och/eller ställning som föräldralösa efter
aidsoffer, inte har något val. Under fattigdomstvånget
blir sexualiteten en handelsvara som kan ge mat till
familjen, skolböcker eller till och med skjuts till skolan. Sexualiteten är i många fall det enda som barn och
tonåringar har att förhandla med, vilket i ökande utsträckning ökar deras utsatthet för hiv/aids och andra
STI. Skyddsåtgärder som tillräcklig sexualupplysning
(till exempel om kondomanvändning) måste utvecklas och stärkas. Det är också av avgörande betydelse att
lyfta fram bristande jämställdhet och fattigdom som
starkt bidragande faktorer för att förvärra epidemin.
Ett land som ofta nämns som en framgångssaga när
det gäller att förebygga spridningen av hiv/aids är Ugan-
da. Andelen människor som lever med hiv/aids gick
ned från 15 procent 1991 till 5 procent 2001. 1990talets framgång tillskrivs ofta landets ABC-modell där
budskapet om vikten av avhållsamhet, trohet mot sin
partner och kondomanvändning är lika viktiga delar i
kampen mot sjukdomen. Oppositionen hävdar ofta att
det är kampanjer om avhållsamhet som ger resultat men
i Uganda har modellen framför allt lett till ökad kondomanvändning. Andelen kvinnor som haft sex under
de senaste fyra veckorna och använt kondom har stigit
från 0 procent år 1989 till 8 procent 1995. Andelen
män i samma grupp steg från 1 till 11 procent under
samma tid.20
• ICPD PoA: 7.3, 7.38, 7.47, 7.2
• Millenniemål: 6
7. Sexuella rättigheter gäller alla
Var och en ska ha rätt till ett tillfredsställande och säkert sexliv så länge som ingen annan kommer till skada. Alla ska ha rätt att älska och ha sexuella relationer
med vem de vill oavsett den andra personens kön.
Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT)
förföljs och hånas i många länder. En nyligen genomförd svensk studie visar att unga HBT-personer i Sverige
levde under stark psykisk stress med ovanligt höga an-
tal självmordsförsök som följd. Studien visar också att
HBT-personer utsätts för våld och stigma på grund av
sin sexuella läggning.21 Dödsstraff utdöms fortfarande
i ett antal länder enligt sharialagen för dem som anklagas för samkönade relationer, och det finns flera rapporter om att dödsstraff verkställts i både Afghanistan
och Iran av detta skäl. Fall av polisövergrepp mot HBTpersoner har rapporterats från ett antal länder över hela
20 AGI, A, B and C in Uganda, 2003.
http://www.guttmacher.org/pubs/exs_abc03.pdf
21 Hanner Hans, Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön, Magisteruppsats vid
Psykologiska Institutionen, Stockholms universitet, 2003.
36
FOKUS KAIRO
Ingen ska bli förföljd eller trakasserad för sin
kärleks skull. Alla har rätt att få den information som krävs för att skydda sig mot sexuellt
överförbara infektioner (STI) och hiv/aids.
FOKUS KAIRO
37
världen, inklusive Indien, Turkiet, Argentina och Mexiko.22 Det har också rapporterats att det är svårt för
homosexuella att få asyl för att de förföljts på grund av
sin sexuella läggning.
Kvinnor och ungdomar måste också ha rätt att finna njutning i sin sexualitet och att säga ja eller nej till
sex. De måste ha rätt att gifta sig med vem de vill vid
lämplig ålder. Unga kvinnor måste ha rätt att begära
att deras manliga sexualpartner använder kondom vid
samlag. Detta är ofta mycket svårt. Om män inte vill
använda kondom har flickor ofta ingenting att sätta
emot. Kvinnors och mäns sexualitet uppfattas olika.
Kvinnor som bejakar sin egen sexualitet och lust uppfattas som ”dåliga kvinnor”. Män i samma situation
betraktas som imponerande och starka. Den yttersta
konsekvensen av detta ser vi i kulturer där kvinnor som
anklagas för otrohet stenas till döds.
• ICPD PoA: 7.2, 7.34
• Beijing Declaration and Platform for Action: 96
8. Män har ansvar för kvinnors sexuella hälsa
Mäns attityder och sexuella beteende är avgörande faktorer för begränsning av oönskade graviditeter, spridning av STI och hiv/aids och för att män och kvinnor
ska få ett tillfredsställande och säkert sexliv. Arbetet
med att förändra den manliga könsrollen är därför
nödvändigt och ska prioriteras. Män ska få möjlighet
att ompröva sina värderingar och handlingar. En förändring av männens attityder och beteende kan få ett
direkt och positivt genomslag på både mäns och kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Ett projekt i Zambia och Tanzania har lett till att pojkar ändrat sin attityd från att tycka att det var ”coolt” att göra en flicka
med barn till den direkta motsatsen. Pojkar måste lära
sig mer om könsroller för att förstå skillnaden mellan
flickors och pojkars livssituation. Om de inte förstår
detta, kommer de som vuxna inte att kunna se jämställdhet mellan könen som ett viktigt mål och därmed blir
kvinnors sexuella och reproduktiva liv lidande.23
Men de könsroller och uppfattningar om kvinnors
och mäns sexualitet som finns idag är djupt rotade i de
flesta samhällen. Detta gör det svårt att uppnå sexuell
jämställdhet. Uppfattningen att flickor ska vara oskulder till dess de gifter sig har till exempel främjat skadliga sedvänjor som kvinnlig könsstympning. Den hindrar också flickor och unga kvinnor från att få tillgång
till sexualupplysning, klinisk rådgivning samt vård och
behandling, därför att detta inte anses lämpligt. Flickor som gifts bort som unga saknar också grundläggande kunskaper om den egna kroppen och är ännu inte
biologiskt fullt utvecklade. När de tvingas till sexuell
22 International Gay and Lesbian Human Rights Commission, Sexual minorities and the Work of the United Nations Special Rapporteur on Torture, 2001.
23 RFSU, ”Young men as Equal Partners”, YMEP, 2003.
38
FOKUS KAIRO
aktivitet, har de inga möjligheter att skydda sig och är
mera utsatta för oönskade graviditeter och STI.
Ungefär 11,8 miljoner ungdomar mellan 15 och
24 år lever med hiv/aids. Av dem är 62 procent flickor/unga kvinnor.24 Det faktum att äldre män har sex
med unga flickor är en bidragande orsak. Unga flickor
är attraktiva eftersom man antar att de inte är hiv-positiva. Åldersskillnaden, tillsammans med det faktum
att äldre män ofta har en bättre ekonomisk ställning,
begränsar flickors möjligheter att bestämma över sitt
eget sexliv. Flickor är också särskilt utsatta för sexuellt
utnyttjande, ofta av en man i deras närhet. Mäns attityder och sexuella beteende är därför nyckelfaktorer
när det gäller att förbättra unga flickors och kvinnors
sexuella hälsa.
• ICPD PoA: 4.25, 7.28
• Milleniemål: 3
9. Sexuellt våld måste ses ur ett könsmaktsperspektiv
Den ekonomiska och politiska makten i världen ligger
i händerna på män. Detta gör kvinnor beroende av
män och kvinnor är därför utsatta för sexuellt utnyttjande. Kvinnor och ungdomar får inte tvingas in i sexuell aktivitet vare sig i kommersiella syften eller i hemmet. Prostituerade kvinnor eller kvinnor som är offer
för våld i hemmet är ofta mer utsatta för STI inklusive
hiv/aids, oönskade graviditeter och farliga aborter.
Miljoner kvinnor och unga flickor förmås idag sälja sin egen kropp. En nyligen genomförd studie visar
att 500 000 östeuropeiska kvinnor kan ha tvingats in i
sexhandel.25 Prostitution medför stora risker för den
fysiska och psykiska hälsan som kan bli livshotande.
Det faktum att unga pojkar också är offer för traffick-
ing bryter inte de maktstrukturer som både upprätthåller och hävdar mäns överlägsenhet över kvinnor.
Våldtäkt och andra former av könsbaserat våld, inklusive våld i hemmet, är oacceptabla och måste förbjudas i lag. Enligt en nyligen publicerad rapport går
kvinnor inte säkra för våld i hemmet någonstans i världen. I Bangladesh, Colombia, Indien, Nigeria och Pakistan blir tusentals kvinnor varje år offer för hemgiftsrelaterade mord eller vanställs av syra som de får kastad i ansiktet av försmådda friare. I Storbritannien dödas 40 procent av alla kvinnliga mordoffer av sina partners.26 Många länder har nyligen stiftat lagar och skapat handlingsprogram för att förebygga och bestraffa
sexhandel och våld i hemmet. Men många länder til-
24 UNFPA, State of the World Population, 2003.
25 UNFPA, Trafficking in Human Misery.
http://www.unfpa.org/gender/trafficking.htm
26 UNIFEM, Not a minute more, Ending Violence Against Women, 2003.
http://www.unifem.org/campaigns/november25/index.php
FOKUS KAIRO
39
lämpar dem inte och kvinnor och barn är fortfarande
otrygga.
Det är inte acceptabelt att kvinnor antas gå med på
sex enbart för att män vill ha det. Kvinnor måste ha
rätt att fatta alla beslut om sin sexualitet och att njuta
av den. Arbetet med att förändra mäns attityder måste
prioriteras. Projekt i detta syfte har visat goda resultat
när det gäller att minska våldet mot flickor.27
CEDAW: arts. 5(a), 6
CRC: arts. 19,1, 34
ICPD PoA: 4.23, 7.35, 7.39
Millenniemål: 3
10. Det lönar sig att satsa på förebyggande arbete
Preventiva åtgärder för att främja sexuell och reproduktiv hälsa gynnar samhällsekonomin. Samhällen som
istället för att ignorera problemen investerar i förebyggande åtgärder i ett tidigt skede främjar inte bara tillväxt utan också befolkningens sexuella och reproduktiva hälsa. Tillgång till säkra aborter och skydd mot
hiv/aids sänker sjukvårdskostnaderna. I de värst drabbade afrikanska länderna upptas 30 till 75 procent av
alla sjukhussängar av aidspatienter. Ett av tio spädbarn
beräknas bli föräldralöst på grund av aidspandemin.28
Kvinnor som är friska och har möjlighet att skaffa sig
ett jobb ger inte bara sina familjer ett inkomsttillskott
utan bidrar också till att öka tillgång och efterfrågan i
samhället i stort. Våld mot kvinnor och barn är också
ett folkhälsoproblem som kostar samhället stora pengar. Tillgång till sexualupplysning och klinisk rådgivning är ett villkor för kvinnors möjligheter att försörja
sig själva och därmed för samhällsekonomisk tillväxt.29
Om preventivmedel fanns tillgängliga för alla dagens
kvinnor som behöver men inte har tillgång till dem,
skulle 1,5 miljoner liv räddas.30 (se avsnittet Farliga
aborter är ett folkhälsoproblem som dödar kvinnor).
RFSU och Center for Reproductive Rights
27 RFSU, ”Young Men as Equal Partners”, YMEP, 2003.
28 PAI, Factsheet: Number 14, How Reproductive Health Services Works to Reduce Poverty, 2000.
http://www.populationaction.org/resources/factsheets/factsheet_14.htm
29 UNFPA, State of the World Population, 2002.
30 AGI/UNFPA, Adding it Up: The Benefits of Investing In Sexual and Reproductive Health Care, 2003.
http://www.guttmacher.org/pubs/addingitup.html
40
FOKUS KAIRO
Våga vara
kontroversiell...
Vid flera tillfällen sedan FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994
har konservativa krafter försökt att vrida klockan tillbaka och
förändra det som 179 då länder enades om. Många ord och
områden anses kontroversiella. Gemensamt är att de alla handlar om att ge individen rätt att bestämma över sin egen sexualitet – oavsett kön och ålder. De i opposition hävdar ofta
FOKUS KAIRO
41
Våga vara kontroversiell
om ungdomars rättigheter
att samhällets fundamentala värden förstörs om vissa
begrepp tillåts användas. De värden man vill bevara
beskrivs ofta som sanna, okränkbara och förankrade i
religion eller kulturell tillhörighet. Men att arbeta för
människors sexuella och reproduktiva hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR) innebär att sätta individens rätt över alla dessa normer. Normer vars ursprung
inte sällan härstammar från patriarkala värden, skapade för länge sedan i en tid då begrepp som mänskliga
rättigheter och demokrati på sin höjd gällde män ur en
viss samhällsklass.
RFSU har bett flera olika skribenter att kort slå ett
slag för några av de mest laddade sexualpolitiska områdena i vår tid. Det handlar om rätten till abort, rätten att bestämma över sin sexuella läggning och att
individen ska stå fri från förtryckande religiösa och
kulturella traditioner. Men också att ungdomar ska ha
rätt till sexualrådgivning och tillgång till kliniker och
preventivmedel utan föräldrarnas medgivande.
Flera av texterna är skrivna utifrån en priviligerad
svensk horisont och går längre än vad som någonsin
sades vid ICPD för tio år sedan. Där kunde man exempelvis inte enas om rätten till abort, eller definiera
sexuella rättigheter. I flera fall reserverade sig länder
mot ord som families, safe motherhood, sexual behaviour/sexual rights, då man ansåg att dessa just kunde syfta på ett vidgat familjebegrepp, (läs familjer där båda
har samma kön) eller rätten till abort. Flera länder ansåg också att dessa begrepp inte överensstämde med
landets religiösa lagar.
I boken Breaking Through – A Guide to Sexual and
Reproductive Health and Rights (RFSU 2004) beskrivs
de olika begreppen mer ingående.
42
FOKUS KAIRO
”Avhållsamhet känns inte
realistiskt”
Jag mötte en kille i min ålder som hastigast i Zambia
våren 2002. Han bor i en by utanför Lusaka med sin
familj och släkt. Vi pratade om vädret, om torkan, om
musik och efter ett tag också om partners. Han hade
en flickvän som bodde på andra sidan Lusaka. När vi
diskuterat relationer kom vi in på sex och hiv. Min nye
vän menade att det enda han kunde göra var att avhålla sig helt från sex. Det fanns inget annat alternativ
och det var dessutom rätt. Vad som var rätt med avhållsamhet för honom förstod jag inte, men det lät på
hans tonfall som att det hade med hans tro att göra. Vi
tog avsked och jag önskade på planet hem att det skulle regna till vintern.
Ett halvår senare var jag tillbaka i byn. Lite regn
hade kommit, det fanns vatten i brunnen och någon
hade ordnat med klor. Jag och min vän tog en promenad och tog upp diskussionen om sex där den slutat
sist. Han var inte tillsammans med sin förra flickvän
längre och hade lite frågor. Frågor om sex, om hiv och
kondomer. Han berättade att det här med avhållsamhet inte kändes realistiskt och att han behövde få svar.
Jag gjorde vad jag kunde för att förklara vad en kondom är, hur den ska användas för att fungera och delade med mig av erfarenheter och lite tips. Vi pratade
mer om hiv och efter ett tag berättade han att tre av
hans fyra bästa vänner hade dött i aids innan de fyllt
25. Att hans syster har hiv. Att byäldsten ljuger när
Våga vara kontroversiell
om kulturens makt över individen
han säger att de som har hiv bara kommer från andra
byar. Mer hann vi inte innan jag var tvungen att bege
mig tillbaka till Lusaka. Jag försöker hålla kontakten
med min vän i byn, men det är svårt. Orden kommer
inte ner på pappret, en fråga i stil med ”hur är läget”
blir väldigt stor. De brev jag skickat har alla försvunnit
i den dåliga postsorteringen.
En miljard människor i världen är mellan 15 och
24 år gamla. Vi har rätt till ett lustfyllt, ömsesidigt och
säkert sexliv. Vi har samma frågor om känslor, sex och
våra kroppar. Våra sexuella och reproduktiva rättigheter respekteras dock inte i många länder, av många föräldrar och på många kliniker. Unga människor får höra
att de ska avhålla sig från sex tills de gifter sig. Vuxna
har en vanföreställning om att information om sex och
prevention gör alla världens tonåringar promiskuösa
och ansvarslösa. Denna felaktiga tolkning bidrar till
att varannan person som smittas av hiv är mellan 15
och 24, och att miljoner unga kvinnor blir oönskat
gravida varje år. Många av dem dör i sviterna efter en
illa utförd abort i hemlighet hos någon kvacksalvare.
Regeringar, lärare och föräldrar världen över ignorerar
att unga människor har sex för njutnings skull även
om de inte är gifta. Att neka unga sexualundervisning,
preventivmedel, klinisk rådgivning, samt rätt till abort
och mödrahälsovård är absolut livsfarligt och förödande.
För att nå en hållbar utveckling måste unga människor ses som en nödvändig resurs och inte som ett
problem. Vårt deltagande på alla nivåer är nödvändigt
för att nå bästa resultat. Det är också en demokratisk
rättighet. Att använda unga som ungdomsinformatörer är bra men långt ifrån tillräckligt. Vårt perspektiv
behövs också i policydesign, strategiskt arbete, prioriteringsdiskussioner och för utvärdering.
Erfarenheter visar att sexualupplysning, tillgång till
preventivmedel och klinisk rådgivning, gör att unga
tar säkrare och bättre informerade beslut om sin sexualitet. Stora kampanjer om avhållsamhet som den enda
metoden leder visserligen till att unga skjuter upp sexualdebuten något. Men de lämnas simmande på djupt
vatten utan några kunskaper om sex och sexualitet vilket får livsfarliga konsekvenser när de inleder ett sexuellt aktivt liv.
Victor Bernhardtz
Bra kvinnor äter sist
Jag föddes in i en nomadstam i östra Turkiet. Vi är fyra
syskon i min familj. Tre flickor och så den yngsta som
är en pojke. Det är ingen slump att vi är fyra. Min
mamma hade fortsatt att föda tills hon hade fått en
son. En efterlängtad son. Min far ville inte ha så många
barn. Det räcker med två, sade han. Men mamma ville
visa de andra att hon dög att föda fram en pojke.
En kvinna som inte föder söner är oduglig och
mannen kan om han vill gifta sig med en andra fru.
Pojkar är föräldrarnas pensionsförsäkring. Det är de
som har försörjningsplikt för sina föräldrar när de blir
gamla. Staten tar inte hand om sina medborgare så
människorna förlitar sig på familjen, kollektivet. Alla
måste veta sin plats och alltid tänka på familjens bästa
för att överleva. Kvinnor tar hand om barnen och hemmet. Männen arbetar och har försörjningsplikt. Ekonomi fördelar också makt.
Om familjen har råd att utbilda något barn så är
det pojkarna som prioriteras. Vid stora middagar med
FOKUS KAIRO
43
Våga vara kontroversiell
om rätten till abort
gäster äter männen tillsammans och kvinnorna som
lagat maten äter sedan resterna som blir kvar. När jag
frågar min mormor varför hon väntar med att äta efter
männen svarar hon:
Det bara är så. Så har det alltid varit. Vi kvinnor
måste vänta så att männen blir mätta och belåtna först.
Annars tror de inte att vi är bra kvinnor och då börjar
folk att skvallra.
Kollektivet som styrs av männen har skapat traditioner och normer som begränsar kvinnornas handlingsutrymme och juridiska rättigheter. Hushållsarbetet sköts uteslutande av kvinnor och flickor trots att de
många gånger även arbetar tillsammans med männen
utanför hemmet. Kvinnor gifts bort till den man som
erbjuder familjen högst hemgift, inte till den hon själv
vill dela sitt liv med.
De viktigaste och starkaste traditionerna berör kvinnans rätt att bestämma över sin sexualitet. Ritualer som
ska symbolisera en av männen dikterad bild av den goda
och kyska kvinnan reproduceras och överförs i familjelivet. Några exempel är könsstympning, tvångsgifte,
slöjtvång, arrangerade äktenskap, hedersmord, barnäktenskap och lagar som begränsar kvinnors rätt att
skilja sig eller ärva.
När det inte finns något skyddsnät för kvinnor har
de inget annat val än att acceptera de traditioner och
regler som dikteras av kollektivet. Ibland är staten en
kraft som med lagar och institutioner ytterligare ger
stöd och legitimitet åt patriarkalt förtryck. I Iran har
en kvinna enligt lagen rätt att skilja sig under förutsättningarna att mannen inte kan försörja henne och
barnen, är narkoman eller impotent. Mannen behöver
däremot inte uppge någon orsak. I Libanon, Syrien
och flera andra länder ges lindrigare straff till den per-
44
FOKUS KAIRO
son som dödat en kvinna som befläckat familjens heder. I Kuwait har kvinnor inte rösträtt och i Saudiarabien får en kvinna inte gå ut utan en manlig släkting
om hon inte har ett skriftligt tillstånd.
Familjen och kollektivet är också en stor källa till
glädje, kärlek och gemenskap. Det är när individen inte
ges någon valmöjlighet att följa sin egen önskan och
sina drömmar som denna gemenskap blir en förbannelse och allt för ofta ett livshot. Kvinnor måste få samma sociala, ekonomiska och juridiska förutsättningar som
männen. Inga kollektiva föreställningar får gå före individens rätt till ett självständigt och demokratiskt liv.
Dilsa Demirbag-Sten
Varje abort har en historia
Irland, 1982. Angela är ung, arbetslös, fattig och bor i
ett hyrt rum. Ett längre förhållande har precis tagit slut.
Hon har insett att hon inte älskar den mannen tillräckligt för att leva med honom. Någon månad efter
att de hade gjort slut ligger de med varandra igen, för
gammal vänskaps skull. Angela blir gravid.
Angela fascineras över att hennes kropp fungerar
men vet att hon inte kan ta hand om barnet. Hon bokar en resa till en abortklinik i London. Ex-pojkvännen är införstådd och betalar resan. Ingen annan får
veta vart Angela åker den helgen. Angela oroar sig för
vad som skulle hända om hon dör under operationen.
Hur skulle hennes mamma reagera om hon fick veta
att dottern både hade dött och gjort en abort? För sä-
Fortfarande dör kvinnor
för att de förvägras rätten till abort. För många
blir en illegal – och ofta
osäker – abort enda utvägen.Varför ska kvinnor
förhindras att fatta beslut som rör deras kroppar – och liv?
FOKUS KAIRO
45
Våga vara kontroversiell
om homosexualitet
kerhets skull hittar hon på en historia som hennes ex
kan berätta för mamman.
Tio år senare blir Angela gravid igen. Hon lever med
sitt livs kärlek och deras tvåårige son Michael. Det skulle
ha varit en utmärkt tidpunkt för syskon om inte Michael haft en grav hjärnskada. Han kräver passning
dygnet om. Tanken på ett barn till, kombinerat med
rädslan för att även detta barn skulle få en hjärnskada,
gör Angela vettskrämd. Hon förstår hur de kvinnor
känner som riskerar sina liv när de försöker framkalla
en abort med strumpstickor eller klädhängare. I det
här läget är hon desperat nog att göra likadant själv.
Angela gråter och gråter. Hon känner sig så dum.
Hon använder alltid pessar men den här gången hade
hon missat att sätta på spermiedödande medel. Det
blir en till resa till England, en hel helg borta från den
älskade sonen.
Att berätta att om en abort är inga problem, tycker
Angela. Men hon vill helst inte erkänna att hon har
gjort två. Abortmotståndarnas prat om okänsliga kvinnor som lättvindigt gör abort efter abort är svårt att
skaka av sig, fast hon vet att det inte är sant.
Angelas berättelse finns i boken The Irish Journey,
Women’s Stories of Abortion, utgiven av ”Irish Family
Planning Association”, IFPA. Varje abort har sin historia. Mary berättar om sin illegala abort på någon bakgata för tjugo år sedan. Sinéad berättar om att bli gravid vid 16 års ålder, acceptera föräldrarnas krav på åka
till ett hem i Dublin, föda barnet och adoptera bort
det efter en vecka. Ingen av kvinnorna i boken trodde
att just de skulle bli oönskat gravida och samtliga är
medvetna om vad det innebär att ta hand om ett barn.
De lider av tystnaden, att inte våga berätta av rädsla
för omgivningens fördömande.
46
FOKUS KAIRO
Från en svensk horisont låter det som historier från
en annan tid. Sverige har haft fri abort sedan 1975.
Inget parti i riksdagen motsätter sig abortlagstiftningen även om det finns ett uttalat abortmotstånd inom
såväl kristdemokraterna som moderaterna. Men utanför Sveriges gränser är abort inte lika självklart. I EU är
rösten för fri abort svag. Svenska politiker har ursäktat
sig med att det är en svår fråga. Har vi glömt bort hur
viktigt det är med fri abort, i Europa och i världen?
Eller är vi rädda för att stöta oss med dem som, liksom
påven, tycker att abort är ett hot mot världsfreden?
De irländska kvinnorna kan åka till England. I andra delar av världen finns inte den möjligheten. Uppskattningsvis dör fem hundra kvinnor per dag i världen av osäkra aborter. Metoderna är många – strumpstickor, bläckpennor, malariamedicin. Om dessa kvinnor hade tillgång till säkra abortmetoder skulle knappt
någon av dem dö.
Visst hade det varit bättre om alla graviditeter var
önskade men så enkelt är inte livet. Abort är en nödlösning, en nödvändig nödlösning. En rättighet.
Ulrika Lorentzi
Skåpet och respekten
Slutscenen i den svenska ungdomsfilmen Fucking
Åmål. Högstadieskola. Landsortsstad. Elin och Agnes
har låst in sig på en av skolans trånga toaletter. Utanför
står ett gäng och skriker. Bultar på dörren. Alla tror att
tuffa Elin hånglar med en kille. ”Kom igen, vi vill veta
Varför är det så provocerande om två människor av samma kön älskar varandra? Här demonstrerar svenska politiker på
den årliga Pridefestivalen för homosexuella-, bi- och transpersoners rättigheter.
vem du har därinne.” Ingen anar att Elin låst in sig
med skolans värsta mobboffer. Och ingen kan ens tänka tanken att Agnes och Elin är kära – i varandra. Situationen blir till slut ohållbar. Och plötsligt har Elin
bestämt sig.
Alla håller andan. På bioduken och i salongen.
Dörren slås upp:
”Tadam! Här är jag. Och här är min nya tjej. Skulle
ni kunna flytta på er. Vi ska gå och knulla”.
Elins replik sitter som ett knytnävsslag.
•
”Aldrig mer”. Det är vad jag minns tydligast av allt
som hände den natten. Första gången i en annan mans
armar. Jag var förälskad, kåt – och rädd.
FOKUS KAIRO
47
Våga vara kontroversiell
om kärnfamiljen som ideologi
Morgonen efter. Tre trappsteg i taget. Fort ut på
gatan. Som för att springa ifrån mig själv – i samma
stund som jag hittat fram. ”Aldrig mer”, viskade jag
hela tiden tyst för mig själv. Och fortsatte att viska. I
ett helt år efteråt.
•
Komma ut ur skåpet. Inte underligt att det har blivit
en symbol för HBT-personer över hela världen. De allra flesta av oss har levt därinne. Vi känner igen oss.
Och vi finns överallt. Skåpet kan visserligen se ut
på många olika sätt. Liksom livet där inne – och utanför. I vissa delar av världen är det mörkare och mer
hotfullt än i andra. När längtan efter kärlek och närhet
blir straffbar – till och med belagd med dödsstraff – då
låser de flesta skåpet från insidan. Men det finns också
de som trotsar förtrycket. Som inte finner sig, som likt
Elin öppnar dörren. Just nu sitter människor i fängelse
enbart på grund av sin sexuella läggning. Ett stort antal länder har lagar som förbjuder eller begränsar HBTpersoners rättigheter. Hur många som förnedras och
förödmjukas i det tysta vet ingen.
•
Hyllkilometer har skrivits och sagts om homosexualiteten. Om för, mot, när, var, hur – och inte minst varför. Skåpfrågan gäller något helt annat. Den handlar
om varje människas oinskränkta rätt att själv definiera
vem hon är och hur hon vill leva sitt liv. Och hur många
vill leva sitt liv instängd i ett skåp?
•
”Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer…” Behöver påminna mig ibland. Förflytta mig till just den känslan. Till
åren före – och tiden efter. För att inte glömma den
kvävande rädslan i skåpet. Och då tänker jag på Elin.
Som inte ber om ursäkt. Inte hukar. Inte vädjar om
48
FOKUS KAIRO
förståelse. ”Skulle ni kunna flytta på er”, säger hon.
Precis så. Vill er inget illa. Har ingen avsikt att skada
er. Stå inte i vägen, bara. Blockera inte mig. Inte mitt liv.
Thomas Östlund
Vad är en riktig familj?
En kompis blev lämnad av sin kille när deras son var
två veckor gammal. ”Jag älskar inte dig längre”, sa han.
Alla tyckte att han var en idiot. En svikare. Ingen stod
upp för att han måste följa sina känslor, att det viktigaste är att vara kär. Den där kärleksideologin vi tror
att vi lever enligt sitter löst när det kommer ett barn.
Vilken familjeideologi gäller i världen? FN-dokument
är märkliga. Ibland lyser förhandlingsstriderna igenom i
texten. Skrivningar med olika grundsyn står bredvid
varandra. Dokumentet blir en ögonblicksbild av vilka
ideologier som stod starkast när just den texten skrevs.
Femte kapitlet i Programme of Action från befolkningskonferensen i Kairo 1994 handlar om familjen. I
första meningen slås fast att familjen är samhällets
grundläggande enhet som måste skyddas och stödjas.
Samhället ska bidra till familjernas stabilitet står det
lite längre fram. Vad är detta? Familjefundamentalism?
Njae. I kapitlets första mening slås också fast att
det finns olika former av familjer. Samhället ska stötta
en mångfald av familjeformer, inte minst det ökande
antalet ensamstående föräldrar. Dessutom betonas vikten av att främja lika möjligheter för de olika individerna inom familjen. Kvinnors och barns rättigheter
nämns särskilt.
Våga vara kontroversiell
om ”services”
Går det att samtidigt bidra till familjens stabilitet
och stärka individernas position? Både skydda familjen och stötta ensamstående? Det blir en balansgång
och måste nog så vara. Om det inte är patriarken som
bestämmer utan beslut ska tas demokratiskt, då behöver de svagares röst förstärkas. Det behöver inte alltid
leda till att familjen splittras, men ibland kommer det
att hända. Och då behövs stöd till de nya familjekonstellationer som uppstår.
Det finns krafter i världen som inte tycker om den
här balansgången. Familjefundamentalister skriker idag
allt högre. Familjen med stort F, mamma-pappa-barn,
ska skyddas. På uppföljningskonferenser efter Kairo har
USA och deras allierade pressat på för att få bort skrivningarna om mångfald av familjeformer.
Därför är det viktigt att betona att det finns familjer,
inte en sorts familj. De ensamstående föräldrarna är den
största gruppen, men formuleringarna kan även användas till stöd för homosexuella familjer eller andra grupperingar där fler än två vuxna tar hand om barnen.
Idag handlar striden främst om att hålla fast vid de
gamla dokumenten och säkra att de inte skrivs om.
Det är bra, men de som förespråkar en mer nyanserad
definition av familjebegreppet behöver även formulera
en positiv bild. Familjer är viktiga i befolkningsfrågor
eftersom det är där barn växer upp. Stabilitet behövs
under uppväxttiden, att veta att det finns någon där för
barnet. Men den som finns där behöver inte vara just
den biologiska mamman och pappan. Stabiliteten har
även en baksida. Familjen kan bli ett fängelse, framför
allt för de svagare grupperna – kvinnorna och barnen.
Jag tror att min kompis och hennes kille hade gjort
varandra mindre illa om de haft en mer realistisk syn på
familj och föräldraskap. De kanske ändå hade valt att
leva isär men samarbetet kring vårdnaden om barnet
hade förmodligen fungerat bättre. Att, som Bush, kräva
att samhället ska göra allt för att hålla ihop dem skulle
varken varit bra för dem eller för barnet. Men för att
slippa oroa sig för att de skadar sitt barn, hade de behövt
en bättre formulering av vad det är för sorts stabilitet ett
barn behöver. Och ett starkt försvar för att familjer med
två särboende föräldrar lika väl som andra familjeformer kan ge barnet detta. Det går an.
Ulrika Lorentzi
Välj dina ord – därför säger vi
”reproductive health services”
Det finns ord som är viktiga att värna om. Sådana ord
som till exempel reproductive health (RH) services, som
säkrar människors reproduktiva och sexuella hälsa. De
senaste tio årens internationella förhandlingar om ord
och termer i vägledande internationella dokument har
lett fram till att begreppet ”services” kommit att uppfattas som ett mer progressivt begreppet än care (som
uppfattas som mer traditionell omvårdnad). Services står
för människors rätt till information, preventivmedel
och rådgivning. Det innehåller olika metoder för att
reglera fertiliteten, som abort i de länder där detta är
tillåtet enligt lag. Det handlar om att förebygga oönskade graviditeter, hiv/aids och sexuellt överförbara infektioner (STI), om individens rätt att ha kontroll över
sin sexualitet och reproduktion.
Fortfarande är det inte självklart att kvinnor får fatta beslut om hur de ska planera sitt barnafödande eller
FOKUS KAIRO
49
50
FOKUS KAIRO
skydda sig mot hiv/aids. Många tvingas gömma p-piller
för sina män och att avkräva kondom vid samlag kan
vara förenat med förnedring, misshandel och våldtäkt.
Men att få tillgång till upplysning, rådgivning och
vård borde inte vara en ynnest. Oavsett kön, ålder eller
sexuell läggning har alla människor rätt att begära ett
bra bemötande och information som står fri från fördömande värderingar.
Klientens frågor och önskemål ska därför stå i centrum via RH services. Hon eller han ska själv fatta beslut om att välja mellan olika preventivmedel. Gravida
kvinnor ska ges möjlighet att fullfölja eller avbryta en
graviditet. För att människor ska kunna fatta avgörande beslut ska de ha tillgång till neutral och faktabaserad information – de ska respekteras och stöttas av personalen – oavsett vad de väljer.
Länge stod begreppet familjeplanering modell för
det som nu kallas för reproductive health (RH) services.
Insikten att familjeplanering omfattar ungdomar, vuxna singlar, HBT-personer (Homosexuella, Bisexuella
och Transpersoner) har gjort att begreppet vidgats.
Dessutom krävs i högsta grad ett integrerat och brett
förhållningssätt om prevention och behandling för att
bemästra hiv/aids-epidemin.
De som är emot sexuell och reproduktiv hälsa och
dit tillhörande rättigheter är också emot begreppet RH
services. Anledningarna är många. Men konservativa
religiösa uppfattningar ligger ofta bakom, samt uppfattningen att det endast finns ett slags familj, man/
kvinna/barn, och att ungdomar kan lockas i fördärvet
av sexualupplysning.
Ungas olika sätt att söka behandling är idag förknippade med stora risker. Oftast löser de sina problem genom att ta felaktiga preparat som de kommit
över på den lokala marknaden. Klorokin är exempelvis
fortfarande ett vanligt preparat som unga kvinnor använder för att själva göra abort.
Ungdomsmottagningar, Youth Friendly Services
(YFS), måste utvecklas till en modell där ungdomar
känner sig välkomna att söka rådgivning och vård. Att
få personal vid hälsocentraler, kliniker och traditionella hälsovårdare vänligt inställda till ungdomars problem
och frågor måste prioriteras.
Mäns makt över kvinnor och deras sexuella beteende innebär att även Male Friendly Services måste utvecklas. RFSU:s ”Mottagning för unga män” visar att
män som besöker mottagningen tar ansvar för sin sexualitet och för sin partners välmående. RFSU:s projekt ”Young Men as Equal Partners” (YMEP) i Zambia
och Tanzania visar att män som får tillgång till upplysning om sexualitet och får reflektera över mansrollen
inser att jämställdhet mellan män och kvinnor bidrar
till bättre relationer och säkrare sex för alla.
De som motarbetar individers rätt till sexuell och
reproduktiv hälsa menar att RH services endast är en
omskrivning för abortrådgivning och utförande av
abort. I deras värld är det viktigast att människor lever
ett gudfruktigt liv utan preventivmedel och kondomer.
Den katolska kyrkans och Bush-administrationens retorik och regelverk gör det orimligt svårt eller helt enkelt omöjligt för människor att skydda sig mot såväl
oönskade graviditeter som hiv/aids.
Alla människor har rätt att begära ett bra bemötande, information som står fri från fördömande värderingar samt preventivmedel och kondomer. RH services tar människors behov på allvar – oavsett kön, ålder
eller sexuell läggning.
Ann Svensén
FOKUS KAIRO
51
När Lillan kom till jorden
Ett av FN:s millenniemål är att halvera andelen extremt fattiga i världen. Att vara fri från fattigdom innebär också
att kunna bestämma över sin kropp och sin sexualitet. Men för många flickor och kvinnor i världen är situationen den motsatta.
När Lillan kom till jorden i maj 1986 i en by i centrala
Zambia var det torka, igen. Hon var det femte barnet i
syskonskaran och ingen trodde att hon skulle klara sig,
så liten och ynklig som hon var. Två av hennes äldre
bröder hade dött innan de fyllde tre år och två av hennes småsyskon skulle också dö som småbarn. Men Lillan överlevde.
Hon lärde sig mycket men fick aldrig veta om att
det högtidliga FN-dokumentet ”Millenniedeklarationen” handlade just om henne och hennes familj. Vid
millennieskiftet 2000 hölls ett toppmöte i New York.
Världens ledare träffades för att fatta ett historiskt beslut: gemensamt satte man upp åtta mätbara mål för
världsutvecklingen där det första och viktigaste var att
utplåna extrem fattigdom och hunger fram till 2015
(Se sidan 54).
Många av millenniemålen – mödradödlighet, bar-
52
FOKUS KAIRO
nadödlighet, jämställdhet, bekämpning av hiv/aids –
hänger direkt ihop med levnadsvillkoren för kvinnor
som Lillan. Andra gör det indirekt.
Den globala fattigdomskurvan visar faktiskt en positiv utveckling. Men det gäller inte Lillan och hennes
familj som har svårt att få maten att räcka till alla barnen. (Millenniemål 1)
Lillans mammas liv blev tungt. Hon födde sitt första barn när hon precis fyllt 17 år och sedan har graviditeterna avlöst varandra. Hon ägnar många timmar
varje dag åt att hämta vatten och ved – eftersom skogen i närheten huggits ner – för att kunna laga den
majsgröt familjen lever på. Pojkarna får mat först, sedan flickorna och sist mamman, om det finns något
kvar. (Millenniemål 1, 3 och 7)
Pappan arbetar inne i staden Kabwe och kommer
bara hem då och då, ibland med en säck majsmjöl.
Än så länge är hon fri. Men för många flickor väntar ett tungt kvinnoliv. Hur många kvinnor i Afrika känner till FN:s vackra
löften om sänkt mödradödlighet och ökad makt för kvinnor?
Hans mål är att arbeta ihop pengar till alla barnens
skolgång men arbetslösheten i staden gör att han inte
får jobb varje dag, och lönen är låg så pengarna räcker
aldrig till.
Han skryter och super och slåss i bybaren, och Lillan tycker det är skönt när han åker, fast mamman för-
säkrar att deras liv i byn skulle varit mycket sämre om
han inte funnits som ett manligt beskydd, om än frånvarande. Helt ensamma kvinnor med barn är mycket
mer utsatta för våld och stölder. (Millenniemål 3)
Det är något som händer med Lillans mamma. Hon
försvagas sakta och ingen förstår varför. Jo, det är nog
FOKUS KAIRO
53
Millenniemålen som antogs av världens
ledare år 2000 ska uppnås senast 2015.
Mål 1: Utplåna extrem fattigdom och hunger – minska
andelen människor som lever på mindre än en dollar
om dagen med hälften fram till 2015. Halvera andelen människor som hungrar.
Mål 2: Uppnå grundskoleutbildning för alla – alla barn,
både pojkar och flickor, ska gå i grundskolan 2015.
Mål 3: Främja jämställdhet och öka kvinnors makt –
inga könsskillnader i utbildningssystemet 2015.
Mål 4: Minska barnadödligheten för barn under fem
år med två tredjedelar fram till 2015.
Mål 5: Förbättra mödrahälsan – sänk mödradödligheten med tre fjärdedelar fram till 2015.
Mål 6: Bekämpa hiv/aids, malaria och andra folksjukdomar – epidemin ska ha stoppats och antalet sjuka
minskat 2015.
Mål 7: Säkra en miljövänlig och hållbar utveckling –
minska andelen människor som lever utan rent dricksvatten med hälften till 2015, förbättra livet för dem
som lever i slum, koppla miljöhänsyn till nationella
utvecklingsprogram.
Mål 8: Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling – skapa rättvisa handelsregler, erbjud billiga mediciner till fattiga människor och så vidare.
54
FOKUS KAIRO
många som förstår men man talar helst inte om sådant.
När Lillans pappa kommer till byn talar han om alla kvinnor han haft. ”Så är det nu en gång med karlar”, ursäktar Lillans mamma, om någon för saken på tal. Och
den här gången hade han ju med sig två mjölsäckar så
det är väl inte mer än rätt att han får som han vill…
Lillans mamma vet att det finns kondomer, och att
de kan skydda mot både fler barn och andra faror –
fast hon är inte säker, nunnorna säger att gummit har
små hål. Lillans pappa vill ändå inte höra talas om saken utan ser kondomkravet som en anklagelse och får
en anledning att slåss innan det är dags för andra nöjen. (Millenniemål 3 och 6)
När Lillans mamma blir så svag av sjukdomen att
hon inte orkar hämta vatten och ved längre måste någon ta över ansvaret. Lillan, som gått flera terminer i
skolan och faktiskt kan läsa – vad har hon att klaga på?
– får sluta för att ta hand om sina småsyskon. Det är
viktigare att satsa på skolavgifter, böcker och uniformer till de äldre bröderna. Dessutom är det alldeles för
långt till skolan för att hon ska hinna med resten. (Millenniemål 2)
Lillans pappa kommer hem till byn, sjuk även han.
Han har visserligen hört talas om en ny smitta, men
inte förstått vad det är. Med sorg ser han hur Lillan
tvingats sluta skolan – han vet hur viktigt det är med
utbildning – men vad ska han göra?
I samband med sitt sista barns födelse orkar Lillans
mamma inte längre. Efter förlossningen får hon feber
och somnar in. Den nyfödde, som är mindre än någon
baby man sett i byn, dör strax därefter. (Millenniemål
4 och 5.)
Efter begravningarna tar släkten över. Barnen har
ärvt en liten jordlott men en farbror och faster flyttar
in i deras hus för att ”hjälpa till”. Lillan blir oavlönad
piga och barnflicka, med ständiga blåmärken och avslitna hårtestar. Alla hennes syskon får sluta skolan för
farbrodern har bara råd att betala för sina egna barn.
(Millenniemål 2)
Lillan är elva år och rymmer.
Lillans dröm är att få fortsätta i skolan, få ett bra
jobb och kunna ta hand om sina små syskon.
I storstaden Kabwe arbetar hon först som hembiträde men packar sina få tillhörigheter och springer sin
väg sedan mannen i familjen tvingat sig på henne. Han
börjar känna sig svag och har hört att sex med en oskuld
kan bota sjukan. (Millenniemål 3.)
I en av Kabwes kåkstäder delar hon ett plåtskjul med
andra föräldralösa barn. Fattigdomen på landsbygden
har drivit massor av människor – vuxna och övergivna
barn – in till städerna. Lillan har ofta ont i magen för
det är svårt att hitta rent vatten i kåkstaden och det
finns inga ordentliga toaletter. (Millenniemål 7)
Hungrig är Lillan jämt. Plötsligt ser hon en möjlighet. En av de andra flickorna vet hur man kan tjäna
pengar, snabbt. Vid busstationen stannar bussarna några timmar. Chaufförerna betalar bra, det går fort och
gör inte ens ont, försäkrar kamraten. Ju yngre flickan
är, desto bättre betalt. Det finns, säger hon entusiastiskt, till och med flickor som fått hela sin skolgång
betald av sina ”sugardaddies” och som sitter på bänken
vid busstationen i skoluniform och pluggar medan de
väntar.
Lillan hinner aldrig tjäna ihop till en skoluniform.
Om hon känt till sitt födelsedatum hade hon förstått att aborten, på en smutsig brits under en flugfläckig glödlampa, gjordes på hennes 13-årsdag. Hon
var 13 år och en dag gammal när hon förblödde, i maj
1999. (Millenniemål 5)
Ett halvår senare undertecknade världens ledare
Millenniedeklarationen.
Karin Alfredsson
Svårt att nå milleniemålen
Den storstilade Millenniedeklarationen – som FN utgår från i alla program och planer – nämner inte ord
som sexualitet och reproduktion. Men om den ska
kunna uppfyllas krävs en medveten satsning på befolkningsfrågor.
– Människor måste ges möjlighet att påverka sina
liv och där är fertiliteten en viktig del, säger Christina
Larsson, ansvarig för sexuell och reproduktiv hälsa på
Sida.
– Sverige har uppgraderat frågan och har den som
ett av fyra prioriterade mål för biståndet (de andra är
insatser mot hiv/aids, narkotikabekämpning och konflikthantering), säger hon.
– Sverige är ett av få länder som utan inrikespolitiska motsättningar kan driva frågor om till exempel preventivmedel och säkra aborter. Det ger oss ett speciellt
ansvar.
Hur går det då ut med uppfyllandet av Millenniemålen? Si och då, enligt UNDP:s Human Development
Report från 2003 (siffrorna nedan är hämtade därifrån).
Fattigdomsmålet (Millenniemål 1) är det enda mål
som idag ser ut att kunna uppfyllas fram till 2015. Det
stora lyftet har skett i länder som Kina och Indien
medan medelinkomsten i länder som Zambia har sjunkit. Afrika söder om Sahara kommer att ha uppnått
FOKUS KAIRO
55
målet att halvera fattigdomen först år 2147 om den
nuvarande utvecklingen fortsätter. Kvinnor på landsbygden, ofta utan äganderätt till jorden, har blivit fattigare.
När det gäller de millenniemål som handlar om
hälsa (Mål 4-6) är framstegen mycket små för kvinnor,
landsbygdsbor, etniska minoriteter och andra fattiga
människor. Där är utvecklingen så långsam att man
inte kommer att ha uppnått målet förrän 2165 – 150
år efter det fastlagda datumet.
Kvinnor är de främsta vårdgivarna i nästan alla samhällen. En utbildad kvinna betyder mer för barnens
hälsa än en utbildad man.
Ändå får pojkar gå längre i skolan än flickor, tydligast i Sydasien och södra Afrika. Erfarenheten visar att
fler flickor stannar i skolan om skolan ligger nära hemmet, inte innebär stora extra kostnader för föräldrarna, erbjuder flexibla lektionstider och har kvinnliga
lärare, både som förebilder och för de kvinnliga elevernas säkerhet. Annars får flickorna stanna hemma, arbeta i hushållet och sköta småsyskonen. (Millenniemål 2)
Utbildade kvinnor får färre och friskare barn. Målet att minska barnadödligheten är det som förefaller
minst sannolikt att uppnå idag. (Millenniemål 4)
Högre utbildade och friskare kvinnor skapar också
högre produktivitet. De kvinnor som dessutom har
inflytande, individuellt eller kollektivt, kan skapa snabb
utveckling. (Millenniemål 3)
Mer än 500 000 kvinnor om året – en varje minut,
varje dag – dör av graviditet eller vid förlossningar. Den
risken är hundra gånger större i Afrika söder om Sahara jämfört med i höginkomstländer. Utslaget på hela
världen beror 13 procent av all mödradödlighet på osäk-
56
FOKUS KAIRO
ra aborter. De nationella skillnaderna är stora. I Brasilien är osäkra aborter den vanligaste dödsorsaken för
unga kvinnor. (Millenniemål 5)
Ett problem med hälsomålen är att enkla lösningar,
som att tillåta sexualkunskap, tillgång till preventivmedel och säkra aborter, inte är tillåtna i många länder. Människors – åtminstone ungdomars och kvinnors – rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet är
en kontroversiell fråga. Man räknar med att mödradödligheten skulle minska med upp till en tredjedel om
preventivmedel fanns för alla och kvinnor själva kunde
bestämma hur många barn de skulle föda och när.
Under 1990-talet dog fler barn i diarré, bland annat på grund av brist på rent vatten, än alla som dött i
väpnade konflikter sedan andra världskriget. (Millenniemål 7)
Allt fler kvinnor smittas av hiv. Mer än hälften av
alla nysmittade är ungdomar mellan 15 och 24 år. Fem
gånger fler flickor än pojkar. Orsaken är dels att flickor
lättare blir smittade vid samlag, men också att de oftare utsätts för övergrepp. I slutet av 2002 var fler kvinnor än män smittade och andelen kvinnor väntas öka.
Fattiga kvinnor är speciellt utsatta för hiv-smitta eftersom de ofta är undernärda, har dålig utbildning och
saknar möjlighet att kräva säker sex. Om de blivit smittade söker de vård senare än män på grund av familjeansvaret och kostnaden. (Millenniemål 6)
Det finns exempel på effektiv kamp mot hiv/aids. I
Thailand upptäckte man 1989 att 44 procent av de
prostituerade i Chiang Mai var hiv-positiva. Med hjälp
av stor öppenhet, argumentation emot sexindustrin och
för kondomer lyckades man sänka andelen hiv-smittade prostituerade till mindre än 10 procent 2001. (Millenniemål 6.)
Vid en afrikansk forskarkonferens i Tunis i december 2003 uppmanade utvecklingsexperterna Afrikas ledare att satsa på befolkningsprogram. Thoraya Obaid,
generaldirektör för FN:s befolkningsfond UNFPA säger:
– Från Asien och Latinamerika kan vi lära oss att
de länder som satsat på reproduktiv hälsa och familjeplanering har vunnit i ekonomisk tillväxt och lyckats
bekämpa fattigdomen. Investeringar i befolkningsprogram är centrala om man ska lyckas med millenniemålen.
Karin Alfredsson
FOKUS KAIRO
57
Det saknas preventivmedel. Det saknas utrustning till säkra aborter. Det saknas pengar till allt detta. Vad hände med löftena?
58
FOKUS KAIRO
Vart tog kondomerna vägen?
Det samlade biståndet till materiel som används i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa (SRH) har sjunkit
dramatiskt. Nya alarmerande rapporter pekar på en brist på bland annat preventivmedel och kondomer.
Risken är stor att detta kommer att leda till allt fler oönskade graviditeter, aborter och dödsfall av graviditetsrelaterade orsaker.
På FN-konferensen om befolkning och utveckling i
Kairo 1994 enades världens ledare om att fram till år
2015 arbeta för att alla människor ska få tillgång till
adekvat sexuell och reproduktiv service, inklusive preventivmedel. Sedan dess har det gjorts stora framsteg
inom detta område. Experter världen över menar dock
att det i ett flertal länder råder brist på kondomer, preventivmedel och även materiel som behövs vid förlossningar, mödravård, utförandet av säkra aborter, tester
för sexuellt överförbara infektioner samt olika mediciner med mera.
Uganda är ett av de länder som det senaste året har
erfarit bristande tillgång på kondomer 1 och generellt
saknas det kondomer i hela södra Afrika. Studier pekar på att det finns mindre än fem kondomer per vuxen man per år i hela Afrika söder om Sahara.2 Detta är
mycket allvarligt, inte minst i relation till hiv/aids-epidemin. Det visar sig att allt fler efterfrågar kondomer,
men att de inte räcker till alla.
Rapporter om bristande tillgång på kondomer kommer också från Asien. På ett WHO-möte i Laos huvudstad Vientiane konstaterade man nyligen att kondomanvändningen fortfarande är relativt liten i regionen. Trots det skulle det behövas uppemot 15 miljarder
1 Se Supply Initiatives hemsida: www.rhsupplies.org
2 Shelton Jamea D. & Beverly Johnston, Condom Gap in Africa: evidence from donor agencies and key informants, 2001.
FOKUS KAIRO
59
fler kondomer i Sydostasien för att möta behovet.3 Laos
är också ett av länderna i regionen som under de senaste åren upplevt bristande tillgång på inte bara kondomer, utan även p-piller och spiraler.4 Och i januari 2004
kom rapporter om bristande tillgång på p-piller i Burma.5
Det har på senare år också talats om en brist på
materiel som används vid aborter, och vid vård efter
aborter.6 Exempelvis är tillgången på medicinsk abort
mycket bristfällig i många afrikanska länder.7 RFSU
har också talat med källor som är oroliga över brister
på materiel för att utföra manuell vakuumaspiration
(”Manuell Vakuum Aspiration”, MVA) en säker och
relativt billig abortmetod.8
Brister på materiel för säkra aborter är också mycket allvarliga. Uppskattningar visar att det årligen utförs
cirka 20 miljoner osäkra aborter världen över, varav
många resulterar i svåra komplikationer och dödsfall.
En fjärdedel av dessa utförs på unga kvinnor i åldrarna
15-19 år.9 Bara i Kenya är uppemot 20 000 kvinnor
intagna på sjukhus varje år efter komplikationer av osäkra aborter.10 Man beräknar också att ungefär en tred-
3
4
5
6
7
8
9
jedel av alla mödrar som dör i för tidig ålder gör det
som följd av en osäker abort.11
Orsakerna till en kommande brist på detta materiel är flera. Enligt FN:s befolkningsfond, UNFPA, har
det intensiva förespråkandet av sexuella och reproduktiva rättigheter lett till att allt fler människor fått möjligheten att efterfråga preventivmedel och annan sexuell och reproduktiv service. Samtidigt ökar antalet
människor i sexuellt aktiv ålder varje år, vilket leder till
ytterligare efterfrågan.
Så här har det dock inte alltid varit. En av de största anledningarna till bristen är att de positiva resultaten med ökad efterfrågan och användning av preventivmedel och service tyvärr inte har renderat i ökade
biståndsanslag. Det samlade biståndet till materiel som
används i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och
dit tillhörande rättigheter har sedan 1996 legat still eller till och med sjunkit. Mellan 1992 och 1996 täckte
biståndet 41 procent av den totala kostnaden för all
SRH-materiel som behövdes i tredje världen. Denna
andel har fram till nu sjunkit till under 25 procent.
Ytterligare en orsak till den rådande bristen är att många
Dagens Nyheter, 19 augusti 2003.
UNFPA, Reproductive Health Essentials – Securing the supply, New York, 2002.
Mary Stopes International, News release: Contraceptive Pill Crisis in Myanmar, januari 2004.
Interim Working, Group Infopack – Meeting the Challenge, 2001.
Ipas, Medical Abortions – Inplications for Africa, Ipas, 2003.
Ipas, Preliminary Estimates of the Need for Manual Vacuum Aspiration (MVA), A briefing note from Ipas, 2002.
UNFPA – State of the world population, 2003.
http://www.unfpa.org/swp/2003/pdf/english/swp2003_eng.pdf
10 PAI et. al., Info Pack – Action Denied, The global Gag rule and Maternal Deaths due to Unsafe Abortion.
11 PAI et. al., Info Pack – Action Denied, Country in Focus: Kenya.
60
FOKUS KAIRO
Det lönar sig att satsa på prevention. Just nu växer historiens största ungdomsgeneration upp. Många ungdomar saknar
basala kunskaper om sin kropp. I de hårdast drabbade länderna riskerar en av tio att bli föräldralös på grund av hiv.
utvecklingsländer själva är oförmögna att hantera den
ökade efterfrågan.12 Det är därför viktigt att stödja länderna i fråga i att själva bygga upp ett fungerande system av import eller produktion, kvalitetskontroll och
distribution.13 Trenden med bristande biståndsanslag
till sexuell och reproduktiv hälsoservice, står i stark
kontrast till handlingsprogrammet från Kairokonferensen 1994. Det är paradoxalt att utvecklingen mot en
bättre sexuell och reproduktiv hälsa ska få hotas av något
så trivialt som brist på det materiel som behövs i arbetet. Risken är nu stor att detta kan leda till ännu fler
oönskade graviditeter, aborter, hiv-positiva och dödsfall på grund av graviditetsrelaterade orsaker. Enligt
UNFPA behövs mer pengar till detta område14 och det
är hög tid att världens biståndsgivare tar bristen på preventivmedel och kondomer på allvar och håller det man
lovade i Kairo.
Olle Wängborg
12 UNFPA, Reproductive Health Essentials – Securing the supply, New York, 2002.
13 Interim Working, Group Infopack – Meeting the Challenge, 2001.
14 UNFPA, Reproductive Health Essentials – Securing the supply, New York, 2002.
FOKUS KAIRO
61
Kunskapen dör ut – aids
utplånar hela samhällen
Hiv lämnar avtryck på alla nivåer i ett samhälle. Kunskap om traditionellt jordbrukande dör ut och människor
söker lyckan i städerna i stället. Världens regeringar måste satsa på strategier som ökar människors möjligheter
att skydda sig mot virusets framfart genom att följa de överenskommelser som gjordes i Kairo 1994. Kvinnors
rättigheter, kunskap om sexualitet och tillgång till rådgivning och vård är avgörande i kampen mot hiv/aids och
för ett lands utveckling.
Hiv är ett problem som påverkar hela länders utveck-
lingsmöjligheter när människor tvingas lägga alla sina
pengar och sin energi på att vårda döende i aids. Epidemin underminerar de senaste 40 årens arbete för jordbruks- och landsbygdsutveckling.1 Och till skillnad från
andra allvarliga sjukdomar infekteras och dör människor i hiv/aids i sin mest produktiva ålder, från 15 till
50 år. Hiv/aids underminerar samhällets överlevnadsförmåga.
Varje dag drabbas 14 000 2 människor av hiv, näs-
1 FAO, AIDS a threat to rural Africa.
http://www.fao.org/Focus/E/AIDS/AIDS1-e.htm
2 UNAIDS, 2003.
3 FAO, AIDS a threat to rural Africa.
62
FOKUS KAIRO
tan hälften av dessa är under 25 år. Hiv-epidemin är
global men Afrika söder om Sahara är hårdast drabbat. Där bor en tiondel av världens befolkning och 83
procent av alla människor som dör till följd av hiv/
aids.3 Afrika är den region där man mest påtagligt lever med konsekvenserna av hiv/aids och effekterna har
tydligt kunnat studeras. Erfarenheterna måste tas tillvara för att sprida kunskap och finna vägar för att hejda en liknande katastrofal utveckling i andra delar av
världen.
Särskilt tydlig är den tillbakagång och de stora förändringar som sker inom jordbruket i de hiv-drabbade
områdena. Mer än två tredjedelar av befolkningen i de
25 mest berörda länderna i världen bor på landsbygden. Och mer än en tredjedel av bruttonationalprodukten i de mest drabbade länderna kommer ifrån jordbruket.4 När de vuxna dör alltför tidigt får det allvarliga konsekvenser. Barn ser inte längre sina föräldrar bruka jorden, de får inte på ett självklart sätt de viktiga
kunskaper som behövs för att driva ett jordbruk. Åkrar växer igen eftersom det inte finns resurser att bruka
dem. Minskningen av brukad jord medför en förändring av valet av grödor som odlas. Från att odla grödor
för försäljning övergår man till grödor för familjens
omedelbara konsumtion. Ensidig odling, som en följd
av att allt färre händer kan bruka jorden, ökar risken
för att utarma den växtgenetiska mångfalden som är
av stor vikt för framtidens jordbruk. Mångfalden behövs för att det ska vara möjligt att öka jordbrukets
produktivitet i takt med att vi blir fler människor på
jorden. Det är mot den bakgrunden nödvändigt med
satsningar både på utbildning och forskning för fler
näringsrika och lättodlande grödor.
Arbetskraften drabbas hårt
Landsbygdsbefolkningen är särskilt sårbar för hiv/aids,
eftersom den omedelbara överlevnaden för familjens
medlemmar måste prioriteras framför till exempel ett
mer tidsödande arbete med jordförbättring. Aids har
sedan 1985 dödat omkring 7 miljoner jordbruksarbetare och kan döda ytterligare 16 miljoner före 2020.5
Kvinnor, som har en central roll som arbetskraft i jordbruket, deltar mindre i arbetet när de blir sjuka eller
när alltmer av deras tid går till att vårda andra sjuka.
Många jordbruksministerier har idag stora problem
med att genomföra sin policy för hiv-prevention och
nya jordbruksprogram. En studie från Food Agriculture Organization of the United Nations (FAO) visar
att i Kenyas jordbruksministerium beror 58 procent
av dödligheten bland personalen på hiv/aids. I Malawis jordbrukministerium har minst 16 procent av personalen hiv/aids. En annan studie visar att i Afrika,
söder om Sahara, gick hälften av den arbetade tiden
för jordbrukspersonal bort på grund av hiv/aids-relaterade skäl.6 Detta leder till att administration och implementering av det stöd som människor behöver försenas eller helt uteblir. Utan det nödvändiga lokala och
regionala stödet för genomförande av skogs- och jordbruksprogram kommer utvecklingen av landsbygden
att hejdas eller kraftigt försenas.
Hotet mot arbetskraften gäller inte bara jordbruket, hiv/aids har en stor inverkan också på sektorer som
transport- och gruvnäringen. Dessa har liksom jordbruket stort behov av arbetskraft. När arbetarna, vanligen män, är hemifrån har de ofta flera nya sexualpartners och oskyddade sexuella förbindelser. Resultatet blir att hiv sprids vidare till de kvinnor som väntar
hemma när männen hälsar på. Också kvinnorna som
stannar hemma kan ha andra män, ofta i syfte att skaf-
4 ibid.
5 ibid.
6 ibid.
FOKUS KAIRO
63
fa pengar till hushållet. När produktionen minskar
kräver överlevnaden att alla medel används. Det är
underförstått att kvinnor och flickor ska betala med
sin kropp och sin sexualitet. När kvinnor bara har sin
sexualitet att sälja för att försörja barn och familj så gör
de ofta det.
På landsbygden är tillgången till information, kunskap, preventivmedel inklusive kondomer väsentligt
lägre än i städerna. Sjuk- och hälsovård är sämre och
mer svårtillgänglig. En följd av detta är att landsbygdens befolkning får svårare att skydda sig.
Den förlorade generationen
Barn som ser sina föräldrar sjuka och sen dö långsamt
far oerhört illa av den erfarenheten, oavsett om de växer upp i rika eller fattiga familjer. Men som alltid drabbas de fattigaste värst. De som far mest illa är de som
inte kan köpa bromsmedicin, betala för omvårdnad eller
för att få hjälp hemma. De få vuxna som orkar arbeta får
allt mindre tid för att ta hand om barnen i familjen. Det
finns mindre tid att se till att familjens hygien är god
och tiden för att producera och tillaga mat blir kortare
när de sjukas vårdbehov ökar. Ofta får barnen, framför
allt flickorna, sluta skolan för att hjälpa till hemma.
Att barnen tvingas sluta skolan får på sikt långtgående konsekvenser både för dem själva och för samhället. Det leder till att utbildningsnivån i landet för
många år framåt blir mycket låg. Skolan blir också allt
sämre eftersom det varje år dör fler lärare än man hinner utbilda. De flesta dör i aids. Enligt utbildningsmi-
7 ibid.
64
FOKUS KAIRO
nisteriet i Zambia förlorade landet 1 300 lärare på grund
av aids under de första tio månaderna 1998. Varje år
utbildas knappt 2 000 lärare.7
Fortfarande omges hiv/aids av en stor tystnad och
stigmatiseringen är långt ifrån bruten. Den som dör av
aids sägs ofta ha dött av något annat. Hushåll som har
sjuka medlemmar isoleras och man är rädd för att be
om hjälp. Detta slår särskilt hårt mot barnen som överges av vuxensamhället. Barnen saknar ofta någon att
be om hjälp eller fråga till råds om sådant de möter i
vardagen. Det kan gälla matlagning, eller hur man tar
hand om en mamma som lider av svår diarré och inte
kan stå på benen. Men också vilken hjälp ett småsyskon som vägrar att äta behöver.
Många av de gatubarn som finns i världen har formellt någon släkting att bo hos, men saknar totalt både
psykiskt och fysiskt omhändertagande. De barnen lever sitt liv på gatan och för att få mat säljer de inte
sällan sin kropp. Det gäller mest flickor, men också
pojkar. En följd, förutom den personliga tragedin för
barnen, är att hiv fortsätter att spridas.
Det sexuella utnyttjandet av barn förvärras av mytbildning som sprids om att till exempel hiv botas eller
förebyggs om en vuxen man har sexuella kontakter med
mycket unga flickor, ofta barn. Bland grupper av unga
kvinnor sprids föreställningen om att man förstärker
sitt immunförsvar genom att ha sex med en äldre man.
Fattigdom, kampen för mat för dagen och drömmen om ett annat liv, har sexuellt utnyttjande och hiv
som följeslagare. Många flickor och kvinnor är ekonomiskt beroende av så kallade ”sugardaddies” (som är
den förskönande omskrivningen för sexuell exploatering). ”Suggardaddies” kan bistå med bilskjuts till skolan, skolavgiften eller ett restaurangbesök i utbyte mot
en sexuell relation.
och hävande av patent på mediciner föras jämsides med
kampen emot fattigdomen och uppbyggnaden av infrastruktur. Först då kan medicinen nå alla de som behöver den.
En ond cirkel
Satsa på nytänkande
Minskad produktivitet och konkurrenskraft försämrar
möjligheterna till arbetstillfällen och ger färre positiva
spin-off effekter för lokalsamhället. Den ökade fattigdomen gör det också svårare att förhindra hiv liksom
den är ett hinder för människor att tillgodogöra sig
den medicin som finns. Bromsmediciner mot hiv/aids
har utvecklats under senare år. De flesta som medicinerar säger att de trots biverkningar, lever ett mycket
bättre (och längre) liv än de gjorde före medicineringen. Under senare år har man också börjat ge medicin
till kvinnor i samband med förlossningen. Detta förhindrar i de flesta fall att hiv överförs till barnet. Men
det minskar också risken att mamman dör när barnet
fortfarande är litet. Då ökar också chanserna för barnets överlevnad.
För att få god effekt av bromsmedicinering krävs
att medicinerna tas i en sammansättning som prövas
fram för varje patient. De olika medicinerna ska tas
vid olika tidpunkter och enligt speciella föreskrifter.
Många mediciner har biverkningar som till exempel
diarréer. Undernärda människor har inga marginaler
för kontinuerliga diarréer. Det urholkar både medicinens verkan och tilltron till dessa
Men detta är inte en invändning emot behovet av
att göra medicin tillgängligt för alla. Fattigdom och
svag infrastruktur är de verkliga hindren för tillgång
mediciner. Därför måste kampen för billiga mediciner
Svårigheterna att bekämpa hiv-epidemin understryker
vikten av förebyggande arbete. Det blir också tydligt
att man alltid måste integrera kampen mot hiv med
arbete mot fattigdom.
Eftersom hiv huvudsakligen är sexuellt överförd
krävs kraftfulla satsningar på sexualundervisning och
tillgång till kondomer och klinisk rådgivning. Då krävs
genomgripande utbildningsinsatser till många olika
grupper i samhället. Det gäller att skapa ett klimat där
det är möjligt att tala om sexualitet. Och det preventiva arbetet måste vara förankrat i lokalsamhället, integrerat både i utbildning och i hälsovård. Det är viktigt
att ha stöd från beslutsfattare, men arbetet måste bygga på att de berörda människorna aktivt deltar och inte
är passiva mottagare av budskap. Det finns flera lyckade exempel på sådant arbete från till exempel Uganda
och Thailand. För att hitta ett fungerande budskap
måste man acceptera att unga människor har sex och
därför behöver råd och stöd.
Landsbygdens nya behov måste också identifieras
och metoder för att möta dem måste utvecklas. Det
gäller till exempel att inom jordbruket möta behoven
av nya, mindre arbetsintensiva, men effektiva metoder. Ett exempel på sådana metoder är det som kallas
agroforestry. Det innebär att man på utarmad och utsugen jord planterar träd som både kan binda jorden
och ge avkastning i form av frukt, djurfoder och ved.
FOKUS KAIRO
65
Trädodling är mindre arbetskrävande och behöver inte
samma kontinuerliga omsorg som många andra grödor. Metoden har med stor framgång används runt
Victoriasjön som är en av världens mest hiv/aids-drabbade regioner.
För att öka tillgången till näringsriktig diet behövs
ett nytt sätt att tänka vad gäller matproduktion och
nya initiativ i jordbruket. Det behövs även satsningar
på forskning för att få fram fler näringsriktiga och lättodlade grödor. Behovet är också stort av både en bred
utbildning i näringsfrågor och en mer avancerad utbildning för dietrådgivning inom sjuk- och hälsovården.
För att få en verklig förändring är det nödvändigt
att se hiv som det strukturella problem det är och vidta
åtgärder inom alla samhällets olika områden. Det är
en enorm utmaning för politiker och regeringar. En
grundläggande förutsättning för att utveckla globala
och nationella strategier i kampen mot hiv är politiskt
ledarskap, koalition och samarbete både inom länder
och internationellt.
Eftersom religionen spelar stor roll för många människor har också de religiösa ledarna en viktig roll. Det
är ofta de som bestämmer vad ”moral” innebär i samhället. Den katolska kyrkan spelar här en avgörande
roll. Kyrkans företrädare i olika delar av världen har
fördömt kondomanvändning. I Sydafrika kallade biskoparna 2001 i ett ”Message of Hope” kondomer för
”ett omoraliskt och vilseledande vapen i vår kamp emot
aids”8. Detta trots att det är det enda fungerande preventivmedlet mot hiv-överföring.
Katolska kyrkan gör enorma vårdinsatser och sägs
vårda 25 procent av alla aids-sjuka i världen.9 Detta är
ett viktigt arbete, men innebär att nio miljoner hiv/
aids-sjuka människor kanske vårdas av vårdgivare som
varken vill tillhandahålla kondomer eller informera om
dem. Men det finns de som ifrågasätter Vatikanens och
katolska kyrkans förhållningssätt till kondomer. Det
har till exempel de franska biskoparna gjort i ett uttalande i den riktningen. Men fortfarande hänvisar Vatikanen i FN till de reservationer man gjort till både
slutdokumentet ifrån befolkningskonferensen i Kairo
1994 (ICPD) och till Kvinnokonferensen i Peking
1995. Dessa reservationer innebär att man inte accepterar kondom som skydd vare sig emot hiv eller som
skydd emot oönskad graviditet.
Kampen emot hiv/aids måste integreras i alla olika
biståndsområden. Det globala direkta biståndet för
kampen mot hiv måste snarast uppgå till minst tio
miljarder dollar per år.10 Det rika Nord har ansvar för
8 Message of Hope from the Catholic Bishops to the People of God in South Africa, Botswana and Swaziland, Nummer 49, tredje
kvartalet 2001.
http://www.jctr.org.zm/bulletins/hope.htm
9 Address of Archbishop Javier Lozano Barragan, Head of the Holy see Delegation to the 26th Special Session of the General
Assembly, 27 juni 2001.
http://www.vatican.va/roman_curia/secretariat_state/documents/rc_seg-st_doc_20010627_un-aids_en.html
10 UNAIDS, Meeting the need, 2003.
http://www.unaids.org/html/pub/publications/fact-sheets03/fs_meeting_need_en_pdf.htm
66
FOKUS KAIRO
Sluta diskriminera aidssjuka! Hiv-positiva Nomfundo Dubule, 29, från Sydafrika demonstrerar vid den 13:e internationella
aidskonferensen i Kenya 2003. Hiv har slagit ut hela samhällen. När allt färre ska hålla produktionen igång försvinner också
kunskapen och familjer splittras. 40 miljoner beräknas ha hiv idag.
att bromsmediciner görs tillgängliga för fattiga människor i Syd. Medicinen måste, tillsammans med test
och uppföljning, finnas för alla.
Ledare i Nord har ett stort ansvar, men det har också ledare i Syd. För att lokalsamhället ska kunna hantera epidemin måste stigmatiseringen av hiv/aids-sjuka motverkas. Isoleringen av hushåll med hiv måste
brytas och strategier för hur sjuka och föräldralösa barn
ska tas om hand utvecklas. Män och kvinnor måste ha
möjligheten att respektera andras och kontrollera sitt
eget sexualliv. Överenskommelserna gjorda i Kairo
1994 måste därför börja efterföljas. Det är en fråga om
överlevnad.
Katarina Lindahl
FOKUS KAIRO
67
Från ord till handling
– ICPD i verkligheten
Att omsätta ord i handling är inte alltid det lättaste. I Indien har man satsat på en deckarsåpa för att nå ökad
jämställdhet. Och i Tanzania och Zambia har RFSU arbetat med ett projekt med fokus på män och ungdomar.
En strategi som på sikt ska ge kvinnor ökade rättigheter och bättre sexuell och reproduktiv hälsa.
Rumu Sen-Gupta lägger sista handen vid sitt arbete
på BBC World Service Trust-kontoret i New Delhi.
Hon är ansvarig dramaredaktör för Indiens, och kanske världens, första deckarsåpa som ska göra unga män
till mer kompetenta och ansvarstagande partners. Hon
berättar om hur hon tillsammans med en grupp inhemska redaktörer försökt väva in frågor om genus,
sexualitet och skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar i en interaktiv tv-serie. Det handlar om ”edutainment”, det vill säga underhållande strategisk masskommunikation i syfte att försöka påverka människors kunskaper och beteenden.
– Män mellan 15 och 35 år är den mest utsatta
gruppen för att smittas av hiv/aids i de här fem utvalda
områdena i norra Indien, berättar Suruchi Sood, på
Johns Hopkins University. Hon är ansvarig för den
vetenskapliga delen i samarbetet mellan BBC WST,
68
FOKUS KAIRO
NACO (National Aids Control Organisation) och statstelevisionen Doordarshan och ett antal finansiärer.
Meningen är att hjälten Jasoos Vijay ska fungera
som en förebild för unga män. Han är en riktig ”good
guy”, som behandlar kvinnor väl. Han tar sällan till
våld, men är expert på taekwen-do. Edutainment utgår från teorier om tittares identifikation med rollmodeller. Dessa ska fungera som förebilder och förhoppningsvis ge utslag i verkliga livet. En annan bärande
idé är att dramat ska få igång samtal bland vänner och
familjemedlemmar om sex och relationer.
– Mäns våld och sexuella övergrepp är ett globalt,
och kraftigt underrapporterat problem. Makt är en ofta
förbisedd faktor i frågor kring sexuell och reproduktiv
hälsa. Det visar bland annat EU-finansierade projekt i
Latinamerika, berättar Marianna Lipponen, handläggare på EU-kommissionen och ansvarig för bland an-
nat budgetlinjen reproduktiv hälsa. Hon nämner projekt i bland annat Mexiko, där mäns våld i hemmen
för första gången rönt offentlig uppmärksamhet.
I indisk television är det förbjudet att visa en kyss.
Samtidigt går det i städer som Mumbai och New Dehli utmärkt att bläddra mellan ett 60-tal kanaler, där
tyngdpunkten av utbudet ligger på våld och skräck och/
eller utstuderat ålande och juckande till filmmusik.
Indiska och andra asiatiska våldsfilmer har visat sig sälja
mycket bra även i Ryssland och Östeuropa.
– Budskapen som massmedier sänder kring sexualitet är ofta rent förödande. Det är inte bara Hollywood och Bollywood, säger Adrienne Germain. Hon
är ordförande för ”International Women´s Health
Coalition”, en organisation med säte i USA som driver
projekt runt om i världen, men också lobbying och
opinionsbildning på hemmaplan.
För dubbelmoralen är som bekant inte begränsad
till länder i Syd och Öst. Hur ska då det individbaserade rättighetsperspektivet på sexualitet, reproduktion
och hälsa lyckas bli till en global norm? Det sattes ju
faktiskt på papper i Kairo 1994, och förtydligades i
Peking 1995 och Haag 1999.
– Problemet med att driva SRHR-frågor är inte
pengar, utan fundamentalism, fortsätter Adrienne Germain.
USA:s president George W Bush har under sin
mandattid bland annat stoppat pengar till FN:s befolkningsfond UNFPA och till enskilda organisationer (NGO:r) som misstänks förespråka abort.
– Det är valår i USA. Bush den äldre förlorade ett
omval på grund av att han inte fick med sig de konservativa väljarna. Bush den yngre tänker inte göra om
samma misstag. Det handlar om att arbeta in konser-
vativa, stereotypa familjebilder, två barn och villa, säger Germain.
På väg NH-8 mellan Jaipur och New Delhi dundrar långtradare. Vägen kantas av ett gytter av småbutiker, skjul och hotell. Likheterna är få med de scenografier som visas i Jasoos Vijay. Nyfiken på hur den
indiska tv-deckaren tagits emot bland tittare reste jag
till Rajahstan, ett av de fem eftersatta områden som valts
ut för deckarprojektet. Läskunnigheten bland vuxna
kvinnor är bland de lägre i världen här, 36 procent enligt
de lokala myndigheterna. Ute i byarna finns radio, men
de flesta har inte tillgång till mer än statstelevisionen.
Arbetstillfällena är få, migrantarbete är vanligt och prostitutionen utbredd.
Chaufförerna ligger ute på vägarna 27-28 dagar i
månaden, berättar den amerikanska organisationen
”PMI Interlife” med kontor insprängda bland rastplatserna. Efter flera års arbete med information, konsultationer och fria kondomer har man lyckats vinna ett
visst förtroende. Kondomanvändningen har ökat. Men
kvinnorna hemma i byarna vet ofta inte vad en kondom är – vilket gör att välmenande budskap i tv och
radio lätt går dem förbi. Till saken hör naturligtvis också
att fattiga människor i Indien har svårt att få tillgång
till professionell vård och rådgivning, och är allt för
ofta hänvisade till charlataner.
Någon tydlig bild av vad som fungerar och inte
fungerar när det gäller att omsätta handlingsprogrammet från Kairo och Kairo+5 i praktiken är svår att fånga.
UNFPA publicerar i juni en sammanställning kring
vad som gjorts, också EU är i färd med att göra en
sammanställning. Men enligt Adrienne Germain är inte
ens de krassa kostnadseffektiva perspektiven – störst
effekt per krona – utvecklade. Mer än för kondomer.
FOKUS KAIRO
69
Mäns våld och sexuella övergrepp är ett globalt problem. Vilka budskap får de här barnen om makt och sexualitet?
Vilka insatser skulle då ge störst utdelning i form av
förbättrad sexuell och reproduktiv hälsa och ökade rättigheter?
– För att hjälpa kvinnor på ett brett plan behöver
hälso- och sjukvården förbättras både på administrativ
nivå och lokalt. Ett stort steg vore att utbilda barn-
70
FOKUS KAIRO
morskor, som kunde ta över förlossningar och göra
enklare aborter. Men där möter man mycket hårt motstånd från läkare, till exempel i Indien och Vietnam,
säger Adrianne Germain.
En kvinna i minuten uppges dö av komplikationer
av graviditeter. Boten mot detta är naturligtvis en fung-
erande grundläggande hälso- och sjukvård, utbildning
och ett rättsväsende som ser till att mänskliga rättigheter efterlevs. Liksom att barn och ungdomar tas på allvar och får tillgång till adekvat information och service
för att hantera sin sexualitet och hälsa. Som allmän
sexualundervisning i skolan. Men dit är det långt. Rätten till sin egen sexualitet och kropp säkerställs inte
genom vaccinationsprogram.
Allt fler talar nu också om behovet att involvera män.
Få har dock gjort det. En som faktiskt har erfarenhet
av att arbeta med män och sexualitet i utvecklingssamarbete är Stefan Laack, på RFSU. Vid millennieskiftet
fick projektet ”Young Men as Equal Partners” 1,2 miljoner dollar från Bill och Melinda Gates Foundation
för arbete i Tanzania och Zambia.
– Genom att avliva myter kring de krav som mansrollen ställer, så vågar män bryta traditionella mönster.
Män är en framgångsrik väg till kvinnors ”empowerment”, säger Stefan Laack, som tillsammans med den
tanzaniska samarbetsorganisationen ”Umati” arbetat
mycket i form av workshops kring attityder, bland annat till arbetsfördelning i hemmen.
Vad det enligt kulturen innebär att vara man varierar. Men följdverkningarna är desamma. Frustrerade
män tar ut sin aggressivitet på kvinnor (som i sin tur
pucklar på barnen). I Östeuropa har till exempel männens alkoholmissbruk och våldsbenägenhet ökat efter
den sociala kollaps och arbetslöshet som följde i övergången mellan olika samhällssystem. I Tanzania är alkohol också ett stort problem samtidigt som de sexuella kraven är högt ställda:
– I Tanzania finns en föreställning att ett fullbordat
samlag utgörs av tre ejakulationer. ”One game is three
rounds”. Det är klart att det kan bli lite besvärligt för en
medelålders man att klara av det, säger Stefan Laack.
Enligt den amerikanska forskningsorganisationen
”Population Council” är det en myt att människor inte
vill prata om sexualitet. Människor önskar tvärtom,
just på grund av den stora laddningen, att ha någon att
tala med. Den erfarenheten har också Stefan Laack,
som i Tanzania för övrigt kom att jobba tillsammans
med både katolska kyrkan och muslimska imamer.
Under arbetet framställdes också en bok som läromedel i sexualitet och samlevnad:
– Vi hade en lärare som först inte ville befatta sig
med boken, eftersom han tyckte att den var för avancerad. Samma lärare kom så småningom att stå och
tala på en skolgård inför 500 unga killar om onani, på
ett så engagerande sätt att eleverna jublade.
Stefan Laack ser gärna att modellen även återförs
till europeiska förhållanden.
– Den skulle lika gärna kunna användas i norra
Sverige, eller förorter till Stockholm. I själva verket var
det lättare att arbeta i Tanzania. Männen där saknar
den fernissa av politisk korrekthet som vi har i Sverige,
säger han.
Tillbaka till det prydare norra Indien. Vad blev då
effekterna av edutainmentprojektet om Jasoos Vijay?
Tv-deckaren som skulle få unga indiska män att reflektera över sexualitet, relationer och sexuellt överförbara sjukdomar? Verkliga attitydförändringar visar sig
kanske om 15-20 år. Resultatet hittills är att publiken
fått en professionellt gjord kriminalsåpa inspelad i indiska miljöer med fokus på unga män. Mängder av
PowerPoint-presentationer har producerats och dramaredaktören Rumu Sen-Gupta är tillbaka till teatern i
London, några erfarenheter rikare.
Tv-serien har inte lyckats väcka frågor om relatio-
FOKUS KAIRO
71
ner och sexualitet i den utsträckning som man hade
hoppats. Även om många brev och mejl kommit in på
till BBC WST:s Delhikontor med frågor och tankar,
bland annat om homosexualitet och om vad som är
”normalt” i ett förhållande, liksom hur man närmar
sig den man är intresserad av. Det vill säga frågor och
funderingar som ungdomar världen över funderar på.
Andra reaktioner har gällt könssjukdomar och rädsla
för hiv/aids.
Men på det hela taget så har omgivningen inte varit
beredd. Den största gruppen tittare har visat sig vara
72
FOKUS KAIRO
barn. Vidare är sexualitet inget man talar offentligt om
i Indien. Stigmatiseringen kring hiv är också blytung.
Adrienne Germain på ”International Women´s Health
Coalition” menar, liksom många andra, att det är generellt svårt att påvisa vilka effekter masskommunikation kan ha för SRHR. Enligt henne är det överlägset
bästa sättet att sprida kunskap kring sexualitet och hälsa
obligatorisk sexualundervisning i skolorna.
– Hoppet står till de unga.
Marie Närlid
EU:s dubbla agenda
EU-kommissionen har lovat 300 miljoner euro årligen till frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och dit
tillhörande rättigheter från och med år 2000. Ett löfte som inte infriats. Och trots att det finns handlingsplaner
för att följa upp det som sades på Kairokonferensen 1994 händer alltför lite. En tung byråkratisk gång är en
orsak. En annan att flera medlemsländer fått nya regeringar som inte prioriterar frågor om kvinnors rättigheter.
Enligt rekommendationer från FN ska minst fyra pro-
cent av budgeten för utvecklingssamarbete gå till sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR). Men av alla EU:s medlemsländer är det
bara Luxemburg, Holland, Danmark och Sverige som
år 2002 levde upp till denna minimirekommendation
i sitt bilaterala samarbete med utvecklingsländer.1
För biståndet kanaliserat via EU (kommissionen)
gick i snitt 63,87 miljoner euro om året till SRHR
under åren 1994-2001.2 EU-kommissionen uppger
vidare att om man räknar ihop medlemsländernas stöd
med EU:s under 2000-2001 så uppgår stödet till i snitt
206 miljoner euro per år. Alltså 100 miljoner euro
mindre än vad som utlovats. Men uppgifterna måste
förmodligen tas med en nypa salt. Inte ens professionella analytiker på IPPF:s Brysselkontor (”International Planned Parenthood Federation”) kan lyckats sammanställa hur mycket EU faktiskt lägger ner på SRHR,
eftersom pengarna kanaliseras via ett mångfacetterat
stödsystem.
1 PAI, European Union – Population and reproductive health assistance – Overall assessment.
http://www.populationaction.org/resources/publications/fair_share/dac98/european_union.htm
Även det europeiska nätverket EuroNGOs har kartlagt samtliga medlemsländer, och anslutningsländers, stöd till SRHR.
2 intervju med tjänstemän från EU-kommissionen.
FOKUS KAIRO
73
En grov vägledning för frågornas ställning ger kommissionens årsrapport för utvecklingssamarbetet 2002.3
I stödet till de före detta kolonialländerna i Afrika,
Karibien och Oceanien, (i EU kallat för ACP-länderna), så går bara 9 procent av EU:s insatser till ”hälsa
och utbildning” – där sexuell och reproduktiv hälsa
och rättigheter ingår. Budgetposten ”vägar” slukar ensamt 27 procent av stödet till dessa, världens fattigaste
länder. 30 procent om man bara räknar med länderna
söder om Sahara.4 Samtidigt hävdas i årsrapporten att
såväl ”mänskliga rättigheter” som ”jämställdhet mellan kvinnor och män” ska genomsyra allt bistånd.
Detta är symtomatiskt för EU:s efterlevnad av Kairokonferensens handlingsprogram. Bra i teorin, men
svagt i praktiken. En snäll förklaring är att bristerna
beror på en tungrodd byråkrati nedärvd från gemenskapens barndom. Utvecklingssamarbetet styrs under
två olika direktorat där de före detta kolonialländerna
behandlas för sig, (ACP-länder) och övriga länder för
sig. Ansvaret för implementering är däremot utlagt på
en tredje part, ”EuropeAid Co-operation Office”. Detta
organ, som alltså är ansvarigt för själva utförandet, lägger i sin tur ut planering och beslut till regioner och
samarbetsländer, vilket naturligtvis är bra. Men varken
hälsa eller mänskliga rättigheter är frågor som tenderar
att bli prioriterade av utvecklingsländers eliter.5 Inte
heller frågor om könsroller. Kvinnor är systematiskt
underordnade män i arvsregler, möjligheter till krediter, skolgång och tillgång på mat för att ta några exempel. Att hävda kvinnors grundläggande rätt till sin egen
kropp, reproduktion och sexualitet är därför ett socialt
sprängstoff.
I internationella sammanhang ger EU ett tydligt
stöd åt Kairoagendan. Den ansvariga kommissionären
för utveckling och humanitär hjälp, Poul Nielsen – tidigare dansk biståndsminister, får lovord för sitt engagemang. När USA och Bushadministrationen från och
med 2002 ströp sina anslag till FN:s befolkningsfond
(UNFPA), så vann EU politiska poäng på att fylla hålet genom att anslå 32 miljoner euro till FN:s befolkningsfond. Även den tidigare kommissionären, spanjoren Manuel Marin, sägs ha drivit frågorna framåt
(trots misstanke om korruption).6 Likaså får Europeiska rådet, medlemsländernas stats- och regeringschefer,
på det hela också godkänt av IPPF (med reservation
för Spanien, Portugal, Irland och eventuellt Italien).
3 EU-kommissionen, Annual Report 2003 from the Commission to the Council and the European Parliament on the Community’s
Development Policy and the Implementation of External Assistance in 2002.
http://europe.eu.int/comm/europeaid/reports/com_2003_0527_en.pdf#zoom=100
4 I rättvisans namn ska sägas att merparten av det via EU och kommissionen kanaliserade biståndet till SRHR går till Asien –
2002-2004 går 43 procent av stödet till denna region till ”Utbildning, hälsa, vatten och sanitet”.
5 se vidare Världsbankens rapportserie Voices of the Poor.
6 Hela kommissionen avgick i mars 1999, efter det att EU:s socialistgrupp uttryckt sitt misstroende. Detta efter mycket skarp kritik
från EU:s expertgrupp (där bland andra RSV-chefen Inga-Britt Ahlenius ingick). Manuel Marin kritiserades för att ha anställt
släkt och vänner, och för att ha haft dålig koll på humanitärt bistånd till Medelhavsländerna (han kunde inte redovisa för var 400
miljoner pund tagit vägen). Mest ökänd blev under skandalen den franska kommissionären Edith Cresson, som gav sin tandläkare konsultuppdrag i aidsfrågor.
74
FOKUS KAIRO
Språkbruket är uppdaterat och i de juridiskt bindande reglerna för samarbetet med utvecklingsländer
så är rättighetsperspektivet väl förankrat. ”Förordning
om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och rättigheter i utvecklingsländerna” antogs av EU-parlamentet 2003 – dock inte utan
stridigheter. Parlamentet passade i gengäld på att frysa
delar av den planerade höjningen av budgeten för biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa.
Teori och praktik överensstämmer alltså inte. Enligt nätverket ”EuroNGO” har tillförlitligheten kring
EU:s statistik kring biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa försämrats. Det enda sättet att följa insatserna
är att titta på utfallet, det vill säga vad som blivit gjort.
Inte vad som ämnats göra. De senaste årens maktskiften i medlemsländerna, från socialdemokratiskt till borgerligt styre, har börjat avspegla sig i EU-parlamentet.
Samtidigt visar amerikanska och Vatikan-baserade ultrakonservativa lobbyister ett allt större intresse för EU.
Hårdföra ”rätten till liv”-organisationer har upprättat
kontor i Bryssel. Och i forna öststater ses kyrkan i en
del länder som en liberal ”befriare”.
Inom parlamentet har en arbetsgrupp, EPWG (The
European Parliament Working Group on Population,
Sustainable Development and Reproductive Health),
och kvinnoutskottet målmedvetet hävdat Kairoagendan. Hittills har motståndet mot SRHR mestadels begränsat sig till en liten grupp, till höger om de konservativa. Frågan är vad som händer efter utvidgningen
av EU. Den första maj 2004 går unionen från 15 till
25 medlemsländer. De tio nya länderna från Öst- och
Centraleuropa har liten erfarenhet av eget utvecklingssamarbete. De mest tongivande, som Polen, tar djupt
konservativa katolska värderingar med sig in i unionen. I juni hålls parlamentsval och därefter väljs de nya
kommissionärerna.
Inte en rättighetsfråga
Hyckleri eller realpolitik? Åsikterna går isär när det
gäller EU:s dubbla agerande. Utåt står unionen för
mänskliga rättigheter och implementering av Kairoagendan. Inåt är det tyst. Sexuella och reproduktiva
rättigheter är nämligen inom EU en hälsofråga. Och
som sådan en icke-fråga, eftersom mandatet på detta
område är nationellt. Detta enligt subsidiaritetsprincipen – det vill säga att beslut ska fattas på lägsta möjliga
administrativa nivå.7 Det enda juridiskt bindande direktivet på området är förbud mot diskriminering av
gravida på arbetsplatsen. I övrigt nämns inte SRHR
varken i det förslag till ny EU-konstitution, som planeras antas senare i år, eller i befintlig stadga för EU:s
mänskliga rättigheter.
Frågan om SRHR är politiskt död. På båda sidor
finns starka grupper som ingen vill stöta sig med, förklarar Lotta Wendel, juridiska institutionen vid Umeå
universitet, som studerat framtidskonventets förslag till
ny EU-konstitution ur ett genusperspektiv.
Hyckleri, menar Christina Zampas, Europarådgivare, ”Center for Reproductive Rights” på Wall Street
7 Men principen är långt ifrån entydig, se bland annat förklaring på Europaparlamentets sida www.europarl.eu.int/factsheets/
1_2_2_sv.htm
FOKUS KAIRO
75
Varför så tysta, herrar och fruar ministrar? Inom EU ställs få krav på medlemsländer som brister inom sexuella och reproduktiva rättigheter. Här är Romano Prodi och ministrar från de tio nya medlemsländerna.
i New York. Om inte kvinnor ges möjlighet till full
kontroll över sina reproduktiva liv så kan inte jämställdhet mellan könen uppnås.
Men alla EU-länder har ändå förbundit sig att respektera människors sexuella och reproduktiva rättigheter. Detta genom flera internationellt juridisk bindande konventioner som EU-länderna skrivit under
(se kapitlet Reproduktiva rättigheter är mänskliga rättigheter). Där fastställs bland annat rätten till jämställdhet, hälsa och rätten att kunna planera sin familj. Kai-
76
FOKUS KAIRO
rodeklarationen är en moraliskt förpliktigande deklaration som EU-länderna också skrivit under. Där uttrycks tydligt att reproduktiva rättigheter är en mänsklig rättighet.
Hittills har ingen strid tagits för att få sexualpolitiska rättigheter till en gemensamhetsfråga. EU-parlamentets kvinnoutskott och belgiskan Van Lancker valde 2002 en bredare väg när man fick igenom rapporten Health and rights in Europe and the Accession
Countries. Denna ställer rekommendationer kring säkra
aborter, upprättande av statistik med mera, men är på
intet sätt förpliktigande. Vidare arbetar den parlamentariska arbetsgruppen (EPWG) med att utbilda och
informera representanter för de nya medlemsländerna. De enskilda organisationerna förväntas göra sammaledes med hälsoorganisationerna i Öst- och Centraleuropa. Men detta försvåras av att de senare ofta är
trosbaserade.
Medan 85 procent av britterna använder moderna
preventivmedel, så är motsvarande andel för Östeuropa i snitt 35 procent. Medan svenskor under 1960och 1970-talen åkte till Polen för abort, så har Polen
idag en av Europas hårdaste abortlagstiftningar. I grannlandet Litauen är behovet av sexualupplysning för ungdomar stort, inte minst med tanke på sexuellt överförbara sjukdomar – där naturligtvis hiv/aids är den allvarligaste. Den grupp som bedöms som mest eftersatt
är dock etniska minoriteter. Tvångssteriliseringar av romer har rapporterats från Slovakien.
Holland kommer under sitt ordförandeskap, andra
halvan av 2004, att ta upp sexuella rättigheter för kvinnor inom etniska minoriteter. Det blir första gången
som ett ordförandeskap lyfter sexuella rättigheter. Även
om fokus begränsas till en specifik grupp, så är det ändå
ett steg på vägen till att jämställdhet inte bara är ett
mål utan också görs till gemensam värdegrund. Lokalt, nationellt, regionalt och globalt.
Mellan 500 000 och 800 000 kvinnor i världen dör
Så hanteras EU:s bistånd
2002 gick närmare hälften av EU:s totala bistånd till
medelinkomstländer, framför allt till unionens grannländer. Stödet till de nya medlemsländerna har gällt
handel, infrastruktur och säkerhet.
Utvecklingssamarbetet sorterar under två olika direktorat, uppdelningen sker utifrån om det är gamla
kolonialländerna i Afrika, Karibien och Oceanien, som
då kallas ACP (African, Caribbean and Pacific Group of
States) Övriga länder kallas”icke-ACP-länder”.
Implementeringen av vad de båda direktoraten
kommer fram till, ligger dock under EuropeAid, något
som bland andra kommissionären Poul Nielsen kritiserat: ”I still find it a real error in terms of management
and policy responsibility that we have a tension between the upstream policy part and the ’do it’ part /…/
but it is better than it used to be.”8
Pengarna ligger i olika så kallade budgetlinjer. Budgetlinjen för ”reproduktiv hälsa” omfattar perioden
2003-2006 och 73,95 miljoner euro. (13,95 miljoner
Euro 2003, 17 miljoner Euro 2004, 20 miljoner Euro
2005, 23 miljoner Euro 2006.
Budgetlinjen ”Fattigdomssjukdomar” (som inkluderar hiv/aids) omfattar motsvarande 351 miljoner euro
för perioden 2003-2006. Andra budgetlinjer gäller medel till ”enskilda organisationer”, ”Afghanistan” etc.
8 Qu 183, The Effectiveness of the reforms of European Development Assistance, Second Report of Session 2001-02, Volume II, House
of Commons International Development Committee.
FOKUS KAIRO
77
varje år på grund av graviditet. Avgående parlamentarikern Ulla Sandbaek, ordförande i arbetsgruppen
EPWG, uttrycker en oro för att utvidgningen kan komma att minska EU:s engagemang för Kairoagendan.
Men att det överskuggande hotet globalt är bristen på
pengar.
– Vi ser också en risk att SRHR får stå tillbaka för
hiv/aids – vilket är mycket olyckligt, eftersom de båda
områdena är så nära kopplade till varandra, säger Ulla
Sandbaek som hoppas att utvecklingen och distributionen av vaginalkondomer för kvinnor tar fart.
Pengar och/eller hiv/aids? Det största hindret för
EU:s arbete med SRHR är snarare tystnaden. Frågorna måste få ta plats inom utvecklingssamarbetet, men
också inom unionen. EU framhålls ofta som en tung
78
FOKUS KAIRO
aktör i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och dit
tillhörande rättigheter. I slutänden är dock inte unionen starkare än sina medlemsländer.
– De enskilda medlemsländernas regeringar måste
driva frågorna och ställa krav på EU. Där är Sverige
bra, säger Marianna Lipponen på kommissionen, ansvarig för bland annat budgetlinjen reproduktiv hälsa.
Om regeringarna uppmärksammar frågorna så får vi
mer pengar. Då ökar också kraven på oss att utarbeta
bra modeller, som vi i vår tur kan sprida till landhandläggare.
Kommissionen är alltså beroende av politiska påtryckningar för att se till att pengar verkligen kommer
SRHR till godo.
Marie Närlid
”Underlivsfrågor”
i storpolitken
En profilfråga för Sverige. Det säger regeringen om sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter.
Men var är ministrarna som uttalar detta offentligt i internationella sammanhang? Än mer sällsynt är den på
mediernas dagordning. Hur kan en prioriterad fråga för regeringen hamna så långt ned på agendan?
Kvinnor ska ha samma grundläggande fri- och rättigheter som män. Våldtäkt är straffbart även när det sker
inom hemmets väggar. Fri abort är självklart. Liksom
sexualundervisning i skolan och tillgång till preventivmedel. Det tycker de flesta svenskar.
Men så har det inte alltid varit. Dessa självklarheter
är frukter av ett sekels idogt arbete och nästan alltid
har det initierats av eldsjälar utanför de etablerade politiska kretsarna. Det är först efter hand som parlamentarikerna har tagit till sig budskapet och fattat de lagar
som vi idag tar för givna.
Numera slår sig den svenska regeringen för bröstet
när det handlar om frågor om sexuell och reproduktiv
hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR). Visst, vi
är bra, Sverige har kommit långt. Och precis som övriga i regeringen, bedyrar utrikesminister Laila Freivalds
att det är viktiga frågor, för regeringen – och för hen-
ne. Men att frågorna i huvudsak sorterar under biståndsministern ses inte som konstigt.
– Problemen avseende SRHR och hiv/aids är störst
i de fattigaste länderna och hanteras inom FN:s ekonomiska och sociala fora och organ, förklarar Laila Freivalds.
Inom EU driver Sverige också frågan – men till synes bara i den gemensamma biståndspolitiken. När
utrikesdepartementet och socialdepartementet får frågan om hur regeringen drivit SRHR även inom EU
och Europa, där flera länder brister i dessa rättigheter,
återkommer man inte med ett enda exempel. Trots
upprepade förfrågningar.
Ett prioriterat område för den svenska regeringen
verkar således vara något som enbart ska drivas i de
fattigaste länderna.
Vad beror det på att frågorna inte syns offentligt i
FOKUS KAIRO
79
någon större utsträckning, särskilt inte i politiken gentemot andra EU-länder? En anledning verkar vara att
det finns en tro på att dessa frågor är så kontroversiella
att de kan stjälpa viktiga förhandlingar om de överhuvudtaget nämns. Kanske finns en rädsla för att det land
som driver vad som har kallats ”underlivsfrågor” blir
förlorare i förhandlingsspelet, dessutom med kraftigt
skamfilat rykte? Prioriteras frågorna ned av taktiska skäl?
Förre biståndsministern Jan O Karlsson ger uttryck
för detta på frågan om hur Sverige drev SRHR under
förhandlingarna med de blivande EU-länderna.
– Det är möjligt att de nya medlemsländerna inte
pressades tillräckligt. Å andra sidan skulle det vara
mycket svårt att driva frågorna i det läget, säger han.
Vi måste komma ihåg att Sverige har kommit längre
än de flesta på dessa områden. Det gäller ju inte minst
den ofta extremt känsliga frågan om abort.
Att driva sådana frågor skulle, hävdar Jan O Karlsson, kunnat leda till låsningar i förhandlingarna. I stället
valde regeringen att ligga lågt.
– Jag tror att det psykologiskt var politiskt riktigt
att inte föra diskussioner om allt för känsliga frågor i
förhandlingsskedet, säger han. Men nu när länderna
väl tar steget in i EU, kan vi sätta press på dem att leva
upp till kraven på mänskliga fri- och rättigheter.
Det är möjligt att han har rätt. Men var inte just
medlemsförhandlingarna det där gyllene tillfället då länderna skulle vara beredda att foga sig efter sådana krav?
För dem hägrade ju ett efterlängtat medlemskap i EU.
Att det skulle vara så mycket lättare att ställa krav
när länder väl är medlemmar, är också tveksamt. Irland till exempel har knappast fått någon press från
EU att ändra sin stränga abortlag. Landet har ändå varit
EU-medlem sedan mitten av 1970-talet.
80
FOKUS KAIRO
Synen på hur frågor om SRHR ska hanteras skiljer
sig mellan EU-länderna, vilket Jan O Karlsson också
bekräftar.
– När George W Bush blev president ströps biståndet till bland annat UNFPA med hänvisning till organisationens syn på abortfrågan. Sverige och några likasinnade länder lyckades samla hela EU bakom ett uttalande som stödde UNFPA och kritiserade den amerikanska administrationen, säger han. Men för att nå
dit var vi tvungna att lämna abortfrågan utanför. Annars skulle vi aldrig ha fått med oss länder som Portugal, Spanien och Irland.
Detta visar hela problemet i blixtbelysning. Det räcker
med att ett fåtal länder deklarerar sitt motstånd i en
fråga för att övriga EU-länder diplomatiskt ska välja
att inte driva den. Med den strategin är nog risken stor
att kampen för kvinnors rätt till säkra aborter är ett
förlorat slag. I medlemsförhandlingarna lyckades till
exempel Malta och Polen få in skrivningar som garanterar att de får behålla sina stränga abortlagar även som
EU-medlemmar. Med de länder som träder in i EU i
maj 2004 kommer abortmotståndarna och den katolska kyrkan med stor sannolikhet att öka sitt inflytande. Och med facit i hand är det mycket troligt att känsliga frågor som abort lämnas utanför viktiga förhandlingar. Som om inte det räckte finns tunga lobbyister i
EU:s korridorer. Ett exempel är Vatikanen som har ett
eget kontor i Bryssel för att bevaka sina intressen och
komma nära politiker och tjänstemän.
– När Margareta Winberg pratade om Vatikanen
som en viktig maktfaktor i EU och betydelsefull för
frågor om SRHR och kvinnors rättigheter fanns det de
som fnös åt henne, säger Marie Fredriksson, politisk
sekreterare åt EU-parlamentarikern Marianne Eriksson
(v). Men hon har helt rätt och för oss som jobbar här i
Bryssel är Vatikanen och dess inflytande en realitet.
Till och med statsminister Göran Persson hade svårt
att tro på Winberg. I en intervju i Svenska Dagbladet
förra året gav han en känga åt nejsägarnas rädsla för att
EU kommer att bli en superstat med en egen armé.
Samtidigt passade han på att vifta bort Vatikanen som
maktfaktor för familjepolitiken.
Det finns uppenbarligen ett stort behov av att de
politiker som har andra värderingar än Vatikanen, och
som ser den som en viktig aktör i frågor som rör sexualitet, gör sina röster hörda.
Som så ofta handlar dessa frågor om mer eller mindre
tydliga värdemotsättningar, vilket Anders Mellbourn,
chef för Utrikespolitiska institutet i Stockholm, understryker.
– Flera studier visar att frågor om genus och sexualitet är extremt känsliga, säger han. Inom Europa finns
en tydlig skiljelinje i synen som till en stor del sannolikt beror på att protestantiska och katolska länder har
sekulariserats i olika grad. Det har gjort att känsliga
frågor kring sexualitet i många länder tillhör den privata sfären dit politiken inte får nå.
Marie Fredriksson i Bryssel tror att det viktigaste
skälet till att regeringen ligger så lågt i dessa frågor inom
EU är att den inte vill stöta sig med de andra länderna.
– Regeringen är rädd att skada det rykte man byggt
upp, säger hon. Det finns en rädsla för konflikter och
det var tydligt i medlemsförhandlingarna.
Men i så fall är det nog en fråga om överkänslighet
från regeringens sida. Det tror i alla fall Anders Mellbourn.
FOKUS KAIRO
81
– Sverige är ju sedan länge förknippat med familjeplanering och liknande frågor, säger han. Därför har
jag svårt att tro att det skulle kunna vara till skada om
vi drev dessa frågor hårdare internationellt.
Den före detta ambassadören Lars-Olof Edström
håller med.
– Redan på 1960-talet tog Sverige upp frågan om
preventivmedel när vi pratade utvecklingsfrågor i internationella sammanhang, berättar han. Vi var pionjärer i en fråga som var kontroversiell, men vi tappade
absolut inte prestige även om det var många som reagerade kraftigt.
Men visst kan en politiker som driver vissa frågor
drabbas av andras smädelser. Men det måste man kunna stå ut med som politiker. Dessutom är de ofta av
kortsiktig natur. När förra EU-kommissionären Anita
Gradin tog upp frågan om trafficking i EU möttes hon
av fniss och påståenden om att hon marginaliserat sig
själv. Idag är situationen en annan. Trafficking finns
på dagordningen och Anita Gradin ses som en pionjär.
Anders Mellbourn understryker att små länder kan
välja sådana profilfrågor betydligt lättare än större.
– Små länder som Sverige behöver inte hävda sin
position gentemot stormakterna, utan kan i stället hitta egna frågor att hävda sig med, förklarar han.
Med det kalla krigets slut har det också skapats utrymme att i internationella sammanhang driva andra
frågor än de tidigare helt dominerande säkerhetsfrågorna. Det har inte minst märkts i FN:s arbete. Förr
eller senare borde även frågor om SRHR nå hela vägen
fram till de internationella förhandlingsrummen. De
länder som då varit drivande för att få frågorna dit,
kommer knappast att förlora prestige.
– Nu är det dags att flytta in underlivsfrågorna i
82
FOKUS KAIRO
storpolitiken, säger Lisa Pelling på Aftonbladets ledarredaktion. ”Amnesty” pekar i en färsk rapport ut mäns
våld mot kvinnor som den största säkerhetsrisken vi
har i världen. Att inte vilja ta in dessa frågor i utrikespolitiken, skulle vara ett tydligt tecken på bristande
verklighetsförankring.
Att försök till detta görs då och då måste sägas, även
om man inte alltid lyckas få de skrivningar man vill.
Inför och under utvecklings- och befolkningskonferensen i Kairo tog svenska delegater upp en del av de mest
kontroversiella frågorna. Lars-Olof Edström som själv
var med berättar:
– Vi lyckades få majoriteten att acceptera att den
innebörd av begreppet familjeplanering som var allmänt förhärskande var förlegad. Efter förhandlingarna
hade vi enats om att se sexuell och reproduktiv hälsa i
ett bredare perspektiv. I abortfrågan fick vi däremot
nöja oss med en annan skrivning än vad vi hade önskat. Samma sak gällde vårt förslag att lyfta ungdomars
rättigheter. Detta var allt för kontroversiellt men vi fick
i alla fall upp frågan på bordet.
En viktig pusselbit i bestämmandet av den politiska agendan är naturligtvis media. Dess roll kan inte
underskattas. Och det är ett problem, eftersom många
av de frågor som ryms inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inte, med självklarhet,
passar in i medias rapporteringsmall.
– I nyhetsjournalistiken finns det en jakt på konfliktdynamik, förklarar tv-journalisten Lars Adaktusson. Man rycker ut och bevakar katastrofer, särskilt konflikter som kan förväntas leda till krig. Det fokus som
idag ligger på internationell terrorism och USA gör att
många frågor tappas bort i utrikesbevakningen.
– Men spontant kan jag konstatera att om detta är
ett prioriterat område så har de inte lyckats kommunicera det. Politiska prioriteringar sätter ändå spår. Det
är möjligt att det går att visa upp ett antal uttalanden
som regeringen gjort men jag har inte sett något av det.
Att vissa frågor skulle hamna utanför bevakningen
för att de har lägre status, förnekar han dock bestämt.
– Jag sitter inte och tänker att jag måste välja bort
vissa frågor för att de har lägre status eller för att jag
som journalist skulle få en negativ stämpel om jag tog
upp dem, säger han. Men visst är jag en del av ett större sammanhang och kanske väljer jag bort vissa frågor
omedvetet.
Medvetet eller inte, frågor om sexuell och reproduktiv
hälsa når mycket sällan hela vägen fram till tv-skärmarna. Mediernas jakt på nyhetsdramatik gör också att sådant som är mer komplicerat väljs bort. Det bidrar
också till att det faller bort från den politiska agendan.
Om inte politikerna självmant ser vikten av att driva dessa frågor, måste utomparlamentariska organisationer fortsätta att trumma in betydelsen av att framsteg görs. Möjligen måste de hitta ett sätt som tydliggör all den tragiska dramatik som ryms i frågorna. Då
kanske mediernas intresse väcks och ökar trycket på
världens politiker.
Sverige har kommit långt på hemmaplan, men det
är inget vi kan vara stolta över om vi inte driver frågorna med samma självklarhet utomlands. Menar regeringen allvar borde den tydligare lyfta dessa frågor. Och
utrikesministern måste ge frågan politisk dignitet genom
att uttala sig offentligt om att sexuella och reproduktiva
rättigheter ska respekteras i hela världen, också i västvärlden. Då skulle det bli en profilfråga på allvar.
Sveriges biståndsminister
Carin Jämtin om den svenska hållningen:
”Vi måste vara taktiska”
Man hör sällan att den svenska regeringen pratar om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Tycker du verkligen att regeringen prioriterar frågorna?
– Ja. För den svenska regeringen står dessa frågor
högt upp på dagordningen och jag tar upp dem i nästan alla sammanhang. Men jag tror nog att vi faktiskt
lyft dem för lite i Sverige. Generellt sett så är den här
typen av frågor inte särskilt kontroversiell i Sverige vilket kan bidra till att intresset för de freågorna inte är så
stort. Det kan vara en anledning till att det är svårt att
komma ut i media.
Varför är det du och inte utrikesminister Laila Freivalds som
driver frågor om SRHR?
– Jag hamnar ofta i sammanhang där jag träffar företrädare för utvecklingsländer. Jag möter också biståndsministrar och har därmed ofta större möjlighet
än Laila att påverka vad gäller pengar och synen på
SRHR kopplat till dessa länder. Hon jobbar med frågorna på annat sätt.
SRHR ska också lyftas inom EU. Kommer du att jobba för
att EU ska göra ett samlat uttalande som stöd för det som
kom fram vid befolknings- och utvecklingskonferensen i Kairo
för tio år sedan?
– Ja. Det är väldigt viktigt att vi försöker ha en gemensam linje. Och om vi inte tycker att den blir tillräckligt bra så får vi köra en nationell linje eller ihop
med några länder.
FOKUS KAIRO
83
Kommer det att bli svårare för Sverige att göra sin röst
hörd i dessa frågor när de nya länderna träder in?
– Jag har tänkt mycket på det där. Det är tio länder
som kommer in nu och av dem har Polen och Malta
en stark katolsk kyrka som är väldigt konservativ på
det här området. I andra länder har kvinnor haft en
stark ställning som generellt har gått tillbaka sedan
muren föll. Jag kan tänka mig att politikerna vill ha
deras röst. Kvinnor vill ha ett arbete igen och kunna
styra över sina liv som de gjorde tidigare. Därför är jag
inte helt säker på att det blir negativt. Men å andra
sidan är jag inte heller helt övertygad om att det kommer in åtta länder som starkt förespråkar SRHR-frågorna.
enda vi kan göra är att använda en bred syn på de
mänskliga rättigheterna och allas rätt till hälsa och att
bestämma över sitt eget liv. Man kan också argumentera att det kostar mindre att ha legala aborter än illegala. Annars har vi inga bra påtryckningsverktyg, vilket jag kan beklaga.
Mona Sahlin har tydligt sagt att tillgång till säkra aborter är
en mänsklig rättighet. Vad tycker du?
– Jag vet inte om man kan säga så generellt. Visserligen är det en mänsklig rättighet att kunna leva sitt liv
med god hälsa. Och pratar man om säkra aborter så
hänger ju det ihop med hälsa. Men jag har inte tänkt
på abort på det viset. Jag måste nog fundera lite på det.
Är Vatikanen en maktfaktor att räkna med i Bryssel?
Men är inte SRHR mänskliga rättigheter?
– Nej. Däremot katolska kyrkan och där har naturligtvis Vatikanen stort inflytande. Men det är inte så
att jag känner Vatikanens hand över ministermötena.
Det beror också på hur mycket vikt man lägger vid
deras ord. Det viktiga är att det är nationerna själva
som beslutar i de här frågorna. Och det är de nationella politikerna som själva måste ta i frågorna. De påverkas framför allt av den katolska kyrkan hemma, inte av
att Vatikanen har en plats i Bryssel.
– Jo, men man gör avvägningar i alla förhandlingar. Man måste fundera på hur man tar upp frågorna på
olika sätt och vara taktisk om det nu skulle göra att
beslutsfattarna förstår sakfrågan. Abort till exempel är
också en hälsofråga.
Nyligen var det en fråga i riksdagen med anledning av att
barnmorskor i Portugal fängslats för att ha utfört aborter.
Freivalds svar var att abortlagen är Portugals ensak.Vad tycker
du om det svaret?
– Hon kunde inte svara på något annat sätt. Inom
EU är abort en nationell fråga och vi har ingen rätt att
kräva att det ska vara en rättighet i alla länder. Det
84
FOKUS KAIRO
FN rekommenderar att fyra procent av biståndet ska gå till
sådant som rör SRHR. RFSU vill att tio procent ska gå dit.
Vad tycker du?
– Det vill jag inte säga. Det är svårt att mäta hur
mycket som egentligen går till olika frågor. Men vi
kommer att fortsätta att satsa på SRHR i biståndet men
jag tror att det viktigaste är att vi fortsätter att tjata om
det på policynivå. För i längden måste länderna själva
ta ansvaret för frågorna.
Silvia Sjödahl
Förut var det ballt att göra
en tjej gravid
Hela samhället har förändrats sedan RFSU satte fokus på männen. Tonårsgraviditeterna har gått ned. De sexuella trakasserierna har minskat, liksom antalet övergrepp. Idag är det självklart att använda kondom, och ofta
använder unga par dubbla skydd. Lärare har lärt sig att tala om sex. Föräldrar är stolta över sina ungdomar, som
tar ansvar på ett annat sätt än vad deras generation gjorde. RFSU:s arbete med att få män att ta ansvar för sin
sexualitet och göra dem delaktiga i prevention tycks bli en framgångssaga utan like.
År 2000 startade RFSU projektet ”Young Men as
Equal Partners” (YMEP) i Tanzania och Zambia. Pengarna kom från Bill & Melinda Gates Foundation. Tidigare hade sexualupplysning i huvudsak riktat sig mot
kvinnor. Nu ville man pröva ett nytt grepp.
– Vi vet från Sverige att män vill vara delaktiga.
Men många var skeptiska. Man sa att män inte är intresserade. Det tycker jag är djupt orättvist både mot
män och kvinnor. Och en uppfattning som bara cementerar könsroller, säger Stefan Laack, projektledare
för YMEP på RFSU.
Ambitionen var att förändra attityder kring sexualitet och vem som bär ansvaret. För att ta reda på hur
det såg ut gjordes först en grundläggande studie där
mer än 800 pojkar intervjuades om sina attityder och
kunskaper kring sex.
– Pojkarna sa också att om de gjorde en tjej gravid
så kände de stolthet, liksom deras föräldrar. Men de
skulle aldrig kunna tänka sig att gifta sig med en flicka
som fått barn. Det var bara oskulder som gällde, säger
Stefan Laack.
Bara tre år senare är attityderna de motsatta. Idag
säger killarna att det är taskigt mot tjejen att göra henne gravid, att kompisarna tycker likadant, att man inte
bör göra flickor gravida före äktenskap – för så gör inte
en riktig man.
Idag är också efterfrågan på kondomer så stor att
klinikerna hela tiden får beställa nya. Män som inleder
FOKUS KAIRO
85
Fyra män är på väg hem från arbetet och ska gå och dricka öl. Men en av dem följer inte med – han ska hem och diska.
Korta teaterstycken som detta spelas av YMEP Theatre Group i Choma, Zambia, och väcker ofta heta diskussioner. För det
mesta handlar pjäserna om jämställdhet.
86
FOKUS KAIRO
nya relationer undersöker sig nu för säkerhets skull.
– Förut kom de bara om de hade symptom, berättar Stefan Laack.
I Kikatiti, norra Tanzania, har kliniken tvingats utöka sina öppettider för att ta emot alla besökare.
Flickorna känner sig säkrare
Projektet har pågått i tre städer och två landsbygdsområden. Totalt uppskattas cirka 100 000 människor har
nåtts av budskapen.
Utbildningen har skett på flera nivåer. RFSU har
utbildat systerorganisationerna PPAZ i Zambia och
UMATI i Tanzania om hur man arbetar med män.
Ungdomsinformatörer har utbildats, liksom lärare och
sjukvårdspersonal från varje ort.
– Föräldrar och lärare ser idag en stor förändring i
de ungas beteende och attityder, säger Stefan Laack.
Skolor ser att tonårsgraviditeterna har halverats.
Lärarna anser sig ha bättre kontakt med eleverna och
ser att flickorna trakasseras mindre ofta.
– Både lärare och föräldrar säger att detta beror på
de kurser man haft om könsroller. Händer det något
idag så anmäler flickorna det. De vet att lärarna står på
deras sida, säger Stefan Laack.
I Songea, södra Tanzania, var en pappa så stolt över
att hans tonårsdotter var ungdomsinformatör att han
hjälpte henne med att distribuera kondomer på kvällarna – så att hon fick sova.
– Mycket anmärkningsvärt att en pappa tillät sin
dotter att göra detta – och att han var stolt, säger Stefan Laack.
Kondomer i kyrkan
Den avslutande konferensen summerade framgången.
De lokala beslutsfattarna har sett sådana stora vinster i
lokalsamhället att de vill fortsätta verksamheten. Bland
annat tycker de att brottsligheten och drogmissbruket
har minskat. Lokala pubägare har upplåtit sina lokaler
för möten, folk har lånat ut videor för utbildningskvällar och i den lutheranska kyrkan i Kikatiti håller man
nu kondominformation efter söndagsmässan.
– Borgmästaren i Kikatiti skämtar om att han vill
bli förvarnad när projektet avslutas, så att han hinner
sticka iväg innan det når folkets kännedom, säger Stefan Laack.
Men det finns hopp om en fortsättning. I Zambia
kommer troligtvis PPAZ själva ta över projektet och
driva det med pengar från Världsbanken. I Tanzania
arbetar man med att hitta finansiärer.
– Ungdomsinformatörerna växer upp och försvinner. Jag skulle vilja se att man satsade hårt på lärare.
De träffar mycket barn, har status och är ofta verksamma över en längre tidsperiod, säger Stefan Laack.
Ylva Bergman
FOKUS KAIRO
87
Reproduktiva rättigheter
är mänskliga rättigheter
Är det en mänsklig rättighet att få bestämma över sin egen sexualitet och reproduktion? Christina Zampas,
juridisk rådgivare på expertorganisationen ”Center for Reproductive Rights” i New York reder ut problemet.
Det har nu gått tio år sedan handlingsprogrammet,
Programme of Action (PoA) under FN:s konferens om
befolkning och utveckling, International Conference
on Population and Development, (ICPD) antogs. Fortfarande sätter det sin prägel på länders lagar och handlingsplaner om reproduktiv och sexuell hälsa, befolkning och utveckling. De flesta regeringar står ännu
bakom agendan. Mer än 90 procent av länderna har
stiftat lagar och antagit handlingsplaner och program
för att uppnå överenskomna mål. Idag har miljoner
individer och par världen över därför större valfrihet
vad gäller deras sexuella och reproduktiva rättigheter.1
Det internationella samfundet har kommit långt i
sin strävan att förbättra och främja kvinnans rättighe-
ter, särskilt hennes reproduktiva rättigheter. Men mycket arbete återstår innan behovet att skydda och beakta
kvinnors hälsa når fram till ett allvarligt menat erkännande av att reproduktiva rättigheter är mänskliga
rättigheter.
Rätten till hälsa i tidiga dokument
Reproduktiva rättigheter har sin bakgrund i några av
de tidigast fastslagna mänskliga rättigheterna. Ett uttalat erkännande av kvinnans rätt att fatta egna beslut
om sin reproduktion kan spåras till det sena 1960-talet. I den första internationella konferensen om mänskliga rättigheter i Teheran, 1968, slog deltagarna fast att
1 Report of the Secretary-General on the review and appraisal of the progress made in achieving the goals and objectives of the Programme
of Action of the International Conference on Population and Development, Commission on Population and Development, 37th
Sess., 31, U.N. Doc. E/CN.9/2004/3 (2004).
88
FOKUS KAIRO
”föräldrar har en grundläggande mänsklig rättighet att
fritt och på ett ansvarsfullt sätt bestämma hur många
barn de vill ha och tiden mellan graviditeterna” (fritt
översatt).2
Denna rättighet bekräftades återigen på flera internationella konferenser under de följande två decennierna. Vid tiden för den internationella befolkningskonferensen i Mexico City 1984 hade texten utvecklats,
från ett allmänt erkännande av föräldrars rätt att själva
bestämma tiden mellan graviditeterna, till ett erkännande av individens självbestämmande, och rätt att
besluta om sin reproduktion. Det ledde i sin tur till
insikten att man först måste ta itu med den utbredda
bristen på jämställdhet mellan könen innan kvinnor
kan utöva några som helst rättigheter. Därför formulerades denna rätt om till att lyda: ”alla par och individer har den grundläggande rättigheten att fritt och på
ett ansvarsfullt sätt besluta om hur många barn de vill
ha och tiden mellan graviditeterna och få tillgång till
den information och upplysning och de resurser som
krävs för detta…”. (fritt översatt)3
Rätten till hälsa, inklusive rätten till reproduktiv
hälsa, omnämndes också i flera människorättsfördrag.
Det första är FN:s konvention om de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna (1968). Men det starkaste juridiska stödet för rätten till reproduktiv hälsa
och frihet finns i Konventionen om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor (kvinnokonventionen,
CEDAW). Den antogs 1979 och har ratificerats av 174
länder. Utöver garanti om jämställdhet och frihet att
bestämma hur många barn man vill ha, garanterar CEDAW frihet från diskriminering vid behov av sjukvård,
inklusive information och familjeplaneringsrådgivning.4
Under tidigt 1990-tal stödde två stora FN-konferenser kravet på rätten att bestämma hur många barn
man vill ha. Det var dock först vid FN:s konferens om
befolkning och utveckling i Kairo 1994 som handlingsplaner för befolkning och utveckling hamnade inom
ramen för mänskliga rättigheter. Reproduktiv hälsa
uttalades då också som en specifik mänsklig rättighet.
Det innebar en banbrytande förändring av det internationella samfundets syn på dessa frågor. Tyngdpunkten i handlingsprogrammet förflyttades från politiska
strategier och program för att kontrollera kvinnors fertilitet till att kvinnans självbestämmande skulle stå i
centrum. Man underströk också förbud mot diskriminering och tvång. Det var kvinnorättsaktivister som
pekade på att handlingsplaner för fertilitetsbegränsning
var ett hot mot grundläggande mänskliga rättigheter,
som ska skydda individens fysiska och psykiska hälsa.
Istället fick de gehör för att rättvisa och jämställdhet
2 Proclamation of Tehran, Final Act of the International Conference on Human Rights, Tehran, Iran, Apr. 22-May 13. 1968, ¶ 16,
U.N. Doc. A/CONF.32/42 (1968).
3 Recommendations for the Further Implementation of the World Population Plan of Action, Report of the International Conference on
Population, Mexico City, Mexico, Aug. 6-14, 1984, ch. 1 ¶ 26, Recommendation 30, U.N. Doc. E/CONF.76/19 (1984).
4 Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, adopted Dec. 18, 1979, G.A. Res. 34/180, U.N.
GAOR, 34th Sess., Supp. No. 46, at 193, arts. 16.1(e), 12.1 and 14.2(b), U.N. Doc. A/34/46 (1979).
FOKUS KAIRO
89
mellan könen och kvinnors självbestämmanderätt är
grundläggande komponenter i befolknings- och utvecklingsstrategier.
Efter ICPD har det internationella samfundet utvidgat sitt erkännande av reproduktiva rättigheter. Engagemanget har bekräftats vid olika internationella forum.
De avgörande formuleringarna från ICPD:s handlingsprogram flyttades fram ytterligare ett steg vid FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995. I Peking erkändes
då kvinnors rätt att bestämma över sin egen sexualitet
och sina sexuella relationer på samma sätt som män.
Den första juli 2002 trädde Romstadgan för den
internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC), i kraft. Den permanenta internationell brottmålsdomstolen ligger i Haag, Nederländerna, och ska utreda och bestraffa folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelser. Fördraget slår fast
att våldtäkt, och andra former av sexuellt våld, hör till
de allvarligaste brotten enligt internationell människorättslagstiftning.5 Inrättandet av domstolen avspeglar det internationella samfundets allt starkare erkännande att reproduktiva rättigheter är skyddade mänskliga rättigheter.
Regeringars skyldigheter och utmaningar
Rätten till liv och hälsa ställer krav på regeringar att ge
information och klinisk rådgivning och undanröja
rättsliga hinder mot reproduktiv hälsovård. I och med
att regeringar garanterar rätten till liv och rätten till
hälsa har de också en skyldighet att vidta åtgärder för
att skydda och bevara livet. De ska därför inrätta sjukvårdstjänster som är åtkomliga, lättillgängliga och av
hög kvalitet. Många kvinnor runt om i världen har
emellertid fortfarande inte tillgång till allsidig reproduktiv sjukvård, vilket utsätter dem för livsfara eller
risk för skador vid förlossning, oönskad graviditet och
hiv/aids och andra sexuellt överförbara infektioner
(STI). Ta till exempel de hundratals kvinnor i Mali som
varje år dör vid förlossning på grund av avsaknad av
akut obstetrisk vård eller de unga polska kvinnor som
dör efter en osäker abort, därför att den är olaglig och
inte tillgänglig under trygga förhållanden.
Rätten att planera hur många barn man vill ha, och
frihet från inblandning i detta beslutsfattande, går tillbaka till den bredare principen om människans integritet – eller rätten att bestämma över sin egen kropp.
5 Programme of Action of the International Conference on Population and Development, Cairo, Egypt, Sept. 5-13, 1994, U.N. Doc. A/
CONF.171/13 (1994); Beijing Declaration and the Platform for Action, Fourth World Conference on Women, Beijing, China, Sept. 415, 1995, U.N. Doc. A/CONF.177/20 (1995); Key Actions for the Further Implementation of the Programme of Action of the International Conference on Population and Development, U.N. GAOR, 21st Special Sess., New York, United States, June 30-July 2,
1999, U.N. Doc. A/S-21/5/Add.1 (1999); Further actions and initiatives to implement the Beijing Declaration and the Platform for
Action, U.N. GAOR, 23rd Special Sess., New York, United States, June 5-9, 2000, U.N. Doc. A/Res/S-23 (2000); Rome Statute
of the International Criminal Court, adopted July 7, 1998, arts. 7.1(g) and 8(2)(b)(xxii) UN Doc.A/CONF.183/9 (1998) reprinted in 37 I.L.M. 1002 (entered into force July 1, 2002).
90
FOKUS KAIRO
Rätten att bestämma hur många barn man vill ha
gör regeringar skyldiga att se till att män och kvinnor
har samma tillgång till alla slag av preventivmedel och
klinisk rådgivning. De ska också få upplysning om sexuell och reproduktiv hälsa.
Rätten till den egna kroppen skyddar kvinnor från
fysiska kränkningar och övergrepp och andra ensidigt
beslutade inskränkningar i kvinnors självbestämmande över den egna kroppen. Idag har fler kvinnor än
någonsin tillgång till moderna preventivmedel. Trenden sedan 1994 går också mot att erkänna kvinnans
rätt att välja abort, genom att lagstiftningarna liberaliseras. Trots detta möter kvinnor många former av tvång
och kränkningar som inkräktar på deras rätt till reproduktivt självbestämmande. Ett exempel är den romska
kvinnan i Slovakien som år efter en förlossning med
kejsarsnitt upptäckte att hon samtidigt tvångssteriliserats. Ett annat exempel är den nyligen instiftade lagen
i USA som förbjuder ett medicinskt säkert abortförfarande. I den kinesiska Sichuan-provinsens huvudstad
har lagar och bestämmelser från 2001 kriminaliserat
äktenskap med en person som lever med hiv/aids, och
gravida hiv-positiva kvinnor ska övertalas att genomgå
abort.
Ändå har det internationella samfundet kommit långt
i erkännandet av reproduktiva rättigheter. Regeringar
har gått vidare i arbetet med att förbättra kvinnors
reproduktiva hälsa och främja deras rättigheter. Mycket
arbete återstår dock för att kvinnor ska kunna tillgodogöra sig sina sexuella och reproduktiva rättigheter fullt
ut och skapa en framtid där reproduktiva rättigheter erkänns som mänskliga rättigheter över hela världen.
Christina Zampas
Center for Reproductive Rights, New York
FOKUS KAIRO
91
Snabba fakta om...
Mödradödlighet
Upp till en tredjedel av mödradödligheten och skador
och infektioner som uppstår vid förlossning hade kunnat undvikas om kvinnor haft bättre tillgång till metoder som förhindrar graviditet.1
1 400 kvinnor dör varje dag
529 000 kvinnor dör varje år
Orsaker till mödradödlighet:
Osäkra aborter:
14 %
Allvarliga blödningar:
21 %
Infektioner:
8%
Havandeskapsförgiftning:
13 %
Utdragen förlossning:
8%
Andra direkta orsaker:
11 %
Indirekta orsaker (anemi,
malaria, hjärtsjukdomar):
24 %2
Flickor mellan 15 och 19 år löper dubbelt så stor
risk att dö av komplikationer under graviditet och förlossning än kvinnor över 19 år. Samtidigt tillåter över
50 länder flickor under 16 år att gifta sig. I sju länder
ligger gränsen vid 12 år.
Utöver de kvinnor som finns i statistiken för mödradödligheten drabbas ytterliggare 50 miljoner av allvarliga komplikationer, 15 miljoner får långvariga handikapp eller sjukdomar.3
Osäkra aborter
• 20 miljoner osäkra aborter genomförs varje år.4
• 78 000 kvinnor dör varje år på grund av osäkra aborter.5
• 15 000 kvinnor får varje år allvarliga handikapp till
följd av osäkra aborter.6
• I några låg- och medelinkomstländer går 50 procent
av sjukhusbudgeten till att ta hand om komplikationer efter osäkra aborter.7
1 UNFPA, Reproductive Health Essentials: Securing the Supply, New York, 2002.
2 UNFPA, Fast Facts on Maternal Mortality and Morbidity.
http://www.unfpa.org/rh/mothers/facts.htm
3 Mirsky Judith, New Approaches to Safe Motherhood, PANOS, 2001.
http://panos.org.uk/PDF/reports/BirthRightsSafeMotherhood.pdf
4 WHO, Unsafe abortion: Global and regional estimates of incidence of a mortality due to unsafe abortion with a listing of
available countrydata 1995-2000 – tredje upplagan.
http://www.who.int/reproductive-health/publications/MSM_97_16/MSM_97_16_table_of_contents_en.html
5 ibid.
6 Mirsky Judith, New Approaches to Safe Motherhood, PANOS, 2001.
7 WHO, Unsafe abortion: Global and regional estimates of incidence of a mortality due to unsafe abortion with a listing of
available countrydata 1995-2000 – tredje upplagan.
92
FOKUS KAIRO
• I Indien dör 4 miljoner kvinnor varje år på grund av
osäkra aborter.8
Kopplingen mellan osäkra aborter och mödradödlighet måste göras tydligare. I några områden i Kenya
så beror till exempel 50 procent av mödradödligheten
på osäkra aborter.9 I Latinamerika beror 21 procent av
mödradödligheten på osäkra aborter.10 I Bolivia är siffran så hög som 25-30 procent.11
Kondomanvändning i världen
UNFPA uppskattar att det i utvecklingsländer användes cirka 1 miljard kondomer år 2000.12 UNFPA beräknar också att det år 2002 skulle behövts 9 miljarder
kondomer för att hindra spridningen av hiv och STI.13
Sexualupplysning
En nyutkommen studie visar att av 107 länder så finns
inte aids-undervisning i 44 länders skolscheman.14
Preventivmedel
Användningen av preventivmedel i utvecklingsländer
har ökat från att ligga på 10 procent av alla par under
mitten av 1960-talet till 60 procent idag. Trots detta
har fortfarande 350 miljoner par runt om i världen
inte tillgång till moderna preventivmedel.15
Fistel
Varje år drabbas 50 000-100 000 kvinnor av fistel. En
fistel uppstår oftast på unga flickor som har en utdragen förlossning. Utan möjlighet att göra kejsarsnitt kan
förlossningen pågå i fem dagar eller mer. Barnet är ofta
dödfött och kvinnans vävnader så pass skadade att de
ruttnar bort och lämnar ett hål (fistel) efter sig. Om
hålet/skadan uppstår mellan slidan och urinblåsan får
hon svårt att kontrollera sin kontinens. Om hålet i stället hamnar mellan slidan och rektum kan det vara svårt
att kontrollera sin avföring. I utvecklingsländer lider
2 miljoner kvinnor av fistel utan att få vård. Fistel kan
8
9
Push Journal, 150304.
Oguttu Monica, Peter Odongo, Midlevel Providers’ Role in Abortion Care Kenya Country Report, A Paper for the Conference
”Expanding Access: Midlevel Providers in Menstrual Regulation and Elective Abortion Care” South Africa, 2-6 December 2001.
http://www.ipasihcar.net/expacc/reports/KenyaCR.PDF
10 AGI, Sharing Responsibility: Women, Society and Abortion Worldwide, Special report, 1999.
http://www.guttmacher.org/pubs/sharing.pdf
11 UNFPA, Proposed Projects and Proposals, Bolivia 1998-2002.
http://www.unfpa.org/latinamerica/bolivia/2bol9802.pdf
12 baserat på biståndsgivares produktion.
13 UNFPA, Condom Programming for HIV Prevention, Notes and References 1.
http://www.unfpa.org/hiv/prevention/hivprev6f.htm
14 UNFPA, State of the World Population, 2003.
http://www.unfpa.org/swp/2003/pdf/english/swp2003_eng.pdf
15 UNFPA Fact sheet: Meeting the Demand for Reproductive Health Essentials.
http://www.unfpa.org/issues/factsheets/essentials_demand.htm
FOKUS KAIRO
93
åtgärdas med ett kirurgiskt ingrepp som har 90 procents chans att lyckas. Detta ingrepp kostar dock runt
100$ - 400$. En kostnad som är alltför hög för många
kvinnor i utvecklingsländer.16
Sexuellt våld
Hälften av alla kvinnor som mördas i världen, mördas
av deras nuvarande eller före detta man eller partner.
Nästan 1 av 4 kvinnor kan komma att utsättas för sexuellt våld av en intim partner någon gång under sin livstid. 30 procent av kvinnorna i Storbritannien utsätts
för våld av deras nuvarande eller före detta partner,
denna siffra är 52 procent på Västbanken, 21 procent i
Nicaragua, 29 procent i Kanada och 22 procent i USA.
I USA rapporteras det att 700 000 kvinnor våldtas
eller trakasseras sexuellt varje år. Från Peru visar en studie att av de flickor mellan 12 och 16 år som födde
barn, hade 90 procent blivit gravida efter en våldtäkt.17
130 miljoner kvinnor beräknas ha könsstympats och
ytterligare 2 miljoner antas utsättas för detta varje år.18
Andelen utförda könsstympningar varierade 1998
från 5 procent av alla kvinnor i Uganda och Kongo till
nästan 98 procent av alla kvinnor i Somalia och Djibouti.19
”Dry sex”
Traditionen dry sex innebär att kvinnor torkar ut slidan innan samlag med hjälp av till exempel stenar, löv,
puder eller toalettpapper. Metoden anses göra samlaget skönare men skadar slemhinnorna och ger infektioner. Detta innebär också att risken för att smittas
med hiv ökar. Det är svårt att beräkna i hur stor omfattning metoden används men den existerar i Sydafrika, Senegal, Zaire, Kamerun, Malawi, Zambia, Kenya,
Zimbabwe, Saudiarabien, Haiti och Costa Rica.20
Hiv/aids
Könsstympning
Female Genital Mutilation (FGM) genomförs i 25
afrikanska länder, bland några minoriteter i Asien och
bland invandrargrupper i Europa, Australien, Kanada
och USA.
• 40 miljoner människor över hela världen lever med
hiv/aids.
• 3 miljoner människor dog under 2003 på grund av
aids, 500 000 av dessa var barn under 15 år.
• 5 miljoner människor fick hiv under 2003, av dessa
lever 3-3,4 miljoner i Afrika.21
16 UNFPA, Campaign to end fistula.
http://www.unfpa.org/fistula/index.htm
17 UNIFEM, Not a minute more.
http://www.unifem.org/campaigns/november25/index.php
18 ibid.
19 PANOS, Women’s Health, Using human rights to gain reproductive rights, Panos Briefing No 32, 1998.
20 Kun, Karen E. Vaginal Drying Agents and HIV Transmission, publ: Family Planning Perspectives, Vol 24, No. 2, juni, 1998.
http://www.guttmacher.org/pubs/journals/2409398.html
21 UNAIDS, Epidemic Update, 2003.
http://www.unaids.org/wad/2003/Epiupdate2003_en/Epi03_00_en.htm#TopOfPage
94
FOKUS KAIRO
Sexuell läggning
Antal unga, 15-24 år som lever med hiv/aids
Fördelat mellan män och kvinnor. December 2001.
Region
Afrika söder om Sahara
Nordafrika och mellanöstern
Ostasien och Oceanien
Sydasien
Centralasien och Östeuropa
Latinamerika och Karibien
Industrialiserade länder
Världen
Andel Andel Totalt
unga
unga
kvinnor män
(%)
(%)
67
41
49
62
35
31
33
62
33
59
51
38
65
69
67
38
8 600 000
160 000
740 000
1 100 000
430 000
560 000
240 000
11 800 000
Källa: UNICEF/UNAIDS/WHO 23
• 95 procent av alla nya hiv-infektioner sker i utvecklingsländer.
• Varje dag drabbas 14 000 människor varav 6 000 är
mellan 15 och 24 år.
• Totalt lever 11 800 000 ungdomar i åldern 15-24 år
med hiv/aids. Av dessa är 62 procent unga kvinnor.
• 13 miljoner barn under 15 år har mist minst en förälder som dött av aids. I Afrika söder om Sahara beräknas det finnas 25 miljoner föräldralösa barn till följd
av epidemin.22
Homo-, bisexuella och transpersoner (HBT) är förföljda och trakasserade på olika sätt över hela världen. Till
exempel:
• i Indien är homosexuella handlingar förbjudna och
människor arresteras på öppen gata för sodomi.
• i Afghanistan dömdes tre män för sodomi och som
straff mosades de mot en vägg med hjälp av en bulldozer och begravdes sedan levande.
• i Turkiet har polisen gjort tillslag mot gay-klubbar,
arresterat transsexuella och rakat deras huvuden.
• i Brasilien har aktivister dokumenterat att 2 000 HBTpersoner, män och kvinnor, har mördats mellan 1980
och 2000. Många av dessa mord assisterades av polisen.
• i Sydafrika har polisen vägrat undersöka fall om våldtäkter med hänvisning till kvinnors sexuella orientering.
• i Argentina rapporteras fall om hur transvestiter har
fått vänta på akutmottagningar på sjukhuset trots att
inga andra patienter behövt vård.
Lagar som förbjuder sodomi, det vill säga sex mellan
två personer av samma kön, finns i minst 90 länder.24
En ny svensk studie visar att unga HBT-personer
lever under stark psykologisk stress något som kan orsaka självmord i stor utsträckning. Studien visar också
att HBT-personer utsätts för våld och stigmatisering
på grund av sin sexuella läggning.25
22 UNFPA, State of the World Population, 2003.
23 Ibid.
24 IGLHRC, Sexual Minorities and the Work of the United Nations Special Rapporteur on Torture, A paper submitted by the Gay and
Lesbian Human Rights Commission to Sir Nigel Rodley, June 5, 2001.
25 Hanner Hans, Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön, Magisteruppsats vid
Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet, 2003.
FOKUS KAIRO
95
Förkortningar
ACP African, Caribbean and Pacific Group of States
AGI The Alan Guttmacher Institute
Aids Acquired immune deficiency syndrome
CDC The Center for Disease Control and Prevention,
CEDAW Convention on the Elimination of All Forms
of Discrimination against Women
CERD International Convention on the Elimination
of All Forms of Racial Discrimination
CRC Convention on the Rights of the Child
ECLAC Economic Commission for Latin America
and the Caribbean
EPWG The European Parliament Working Group on
Population, Sustainable Development and Reproductive Health
FAO Food Agriculture Organization of the United
Nations
FGM Female Genital Mutilation
FWCW The United Nations Fourth World Conference on Women
FN Förenta Nationerna
EU Europeiska Unionen
HBT Homosexuella, bisexuella och transpersoner
Hiv Human immunodeficiency virus
ICC International Criminal Court
ICCPR International Covenant on Civil and Political
Rights
ICESCR International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights
ICPD International Conference on Population and
Development (FN:s befolkningskonferens)
IGLHRC International Gay and Lesbian Human
Rights Commission
96
FOKUS KAIRO
IFPA Irish Family Planning Association
IPPF International Planned Parenthood Federation
MDG Millennium Development Goals (Millennieutvecklingsmål)
MVA Manuell Vakuum Aspiration
NACO National Aids Control Organisation
NGO Non-governmental Organisation (enskild organisation)
PAI Population Action International
PoA Programme of Action (handlingsprogram)
PPAZ Planned Parenthood Association in Zambia
RH Reproductive Health (reproduktiv hälsa)
PRI Population Research Institute
RFSU Riksförbundet för sexuell upplysning
UMP Union pour un mouvement populaire
Sida Swedish International Development Cooperation
(Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete)
SRHR Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter
STI Sexual Transmitted Infection
UDHR Universal Declaration of Human Rights
UMATI Family Planning Association of Tanzania
UNAIDS Joint United Nations Program on HIV/
AIDS
UNDP United Nations Development Program
UNFPA United Nation Population Fund (FN:s befolkningsfond)
UNIFEM United Nations Development Fund for
Women
WHO World Health Organization
YFS Youth Friendly Services
YMEP Young Men as Equal Partners
När det internationella samfundet träffades i Kairo 1994 på konferensen
”International Conference on Population and Development” (ICPD) ändrades
synen på befolkningsfrågor radikalt. Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR) ersatte den smalare inriktningen där enbart demografi stod
i fokus. Individens rätt till information och klinisk rådgivning för att kunna styra sin
egen sexualitet lyftes fram, liksom vikten av att kvinnor och män är jämställda på
alla nivåer i samhället. Målen och en handlingsplan för att uppnå dessa antogs av
179 stater i ICPD Programme of Action. Fem år senare träffades länderna igen på
en uppföljningskonferens kallad ICPD+5.
Denna bok är nummer två i en serie av böcker som RFSU publicerar i samband
med 10-årsjubiléet för ICPD.
Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter
RFSU
Boken innehåller en samling artiklar om ICPD och sexuell och reproduktiv hälsa
och dit tillhörande rättigheter. Den blandar personliga reflektioner kring egna
erfarenheter med politiska analyser av debatten kring SRHR. Här finns en genomgång av den så kallade oppositionen, motståndet mot SRHR, och om EU:s dubbla
agenda i förhållande till ICPD, liksom texter om kontroversiella ämnen, hiv/aids
effekt på samhället och mycket mer.
FOKUS KAIRO – Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter
FOKUS KAIRO
FOKUS KAIRO
ICPD – the Foundation for the Millennium Development Goals