Darash/artiklar/Dagen Jud-K relation 1
NY TID I JUDISK KRISTNA RELATIONER
Två händelser under 1940-talet har mer än något annat har påverkat relationerna kristna - judar. Den första är
antisemitismens och nazismens ambition att utplåna judarna som ledde till en omprövning av kristen
undervisning om judar. Den andra är den judiska staten Israels upprättande 1948.
Teologi efter Auzschwitz
Förintelsen var en ögonöppnare för många kyrkoledare. Teologerna tvingades ställa frågor som, ”Hur kunde
detta hända i ”det kristna Europa”? Varför har den kristna Kyrkan i så stor utsträckning varit bärare av
antisemitiska attityder? Vad i den kristna teologin är bärare av antijudisk lära? Vilket ansvar har Kyrkan för
nazismens illdåd?”
Nazisterna fick inte sin judepolitik från den kristna trosläran. Den idémässiga roten till nazismens
antisemitism är en kvasivetenskaplig rasism och mystikromantisk nationalism. Men det fanns kristna
ledare på 40-talet som rättfärdigade deportationen till dödslägren med hänvisning till att judarna är
skyldiga till Jesu död!
I den process som följde efter 1945 när gaskamrarna slutgiltigt bevisade (kristna) människors grymhet, inleddes
en uppgörelse inom stora kyrkor och samfund med ersättningsteologi och antijudisk undervisning.
Kort uttryckt går erättningsteologin ut på att den kristna Kyrkan övertagit det judiska folkets plats i Guds
frälsningsplan. Kyrkan betraktas som det ”Nya Israel”. Det ”gamla Israel” är förkastat och ersatt. Den förste
kyrkofader som formulerade denna teologi i skrift är Justinos Martyren. Det skedde omkring år 160 e Kr.
I juli 1933 slöt Vatikanen ett fördrag med nazisterna som förband de katolska prästerna till lojalitet.
Hitler beskriver överenskommelsen som en diplomatisk triumf ”i den kompromisslösa kampen mot
internationell judendom”.
Sedan dess har det ägt rum en tyst revolution inom Katolska Kyrkan. I deklarationen Nostra aetate
som antogs under andra Vatikankoncilet 1965 deklarerar Vatikanen: ”Judar skall inte framställas som
förkastade eller förbannade av Gud, som om det skulle framgå av de heliga skrifterna”.
Kyrkofadern Augustinus lära om judarna som ett pedagogiskt exempel för hur det går för människor
som är förbannade av Gud, överger Vatikanen år 1985. ”Judarna förblir ett utvalt folk” heter det
vidare.
Även inom protestantismen har det skett en omprövning. Kyrkornas Världsråd deklarerade 1969 att
”judarnas erfarenheter i historien inte är ödet för Kristusmördare, utan ett levande och synligt tecken
på Guds trohet till människan”.
Lutherska Världsförbundet tog 1969 avstånd från Luthers antisemitiska utfall. Presbyterianerna i USA
liksom United Church har också gjort upp med sitt antisemitiska förflutna.
Det är i detta perspektiv man ska se påven Johannes Paulus II besök i Israel förra året. Vad man än
som protestant anser om påven är han ur judiskt perspektiv en viktig representant. Hans mottagande i
Israel är en bekräftelse på att ett nytt klimat råder mellan kristna och judar.
I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att väldigt lite har skett av teologisk utrensning av
antijudisk lära inom de ortodoxa kyrkosamfunden.
Israels upprättande 1948
I Maj 1948 utropades staten Israel. Utropandet innebar att judarna för första gången sedan templets dagar kan
leva i ett land med egen majoritet. Man är inte längre utsatt för olika staters särbehandling utan råder själv över
sina lagar. 1900 år av förskingring och diskriminering var ändade.
Staten Israel representerar därför en trygghet för världens judar. Denna trygghet har skapat ett klimat som
är en viktig förutsättning för att man från judisk sida började söka en ny relation till kristna.
Judisk nyfikenhet på Jesus
Redan i början av 1900-talet hade judiska forskare blivit nyfikna på Jesus. Josef Klausner skrev år 1922 en bok
om Jesus. Judiska filosofen Martin Buber publicerade ett arbete år 1930 där han skriver att han funnit en bror i
Jesus.
Andra judiska forskare och historiker har följt efter. Idag finns det flera internationellt framstående judar som
bidrar till forskningen om Jesus och den tidiga kristna historien. I somras dog David Flusser som under många år
var professor vid Hebrew University i Jerusalem i och en internationellt erkänd expert i Nya testamentet.
Flusser representerade en brygga som idag råder mellan kristna och judiska forskare. I den akademiska världen
frågar man idag inte efter konfession utan kunnande. En kongress förra sommaren som hölls i Jerusalem under
temat Jesus och Arkeologin , kan ses som ett tydligt uttryck för just detta.
Idag kan man urskilja två drag inom den akademiska forskningen kring Nya testamentet i relation till den judiska
sammanhanget.
1
För det första råder det samstämmighet i att man måste placera Jesus i den judiska miljön. Bara i en judisk
omgivning kan Jesu budskap och liv rätt förstås.
Den kristna tolkningstraditionen med rötter i framför allt Tyskland har varit seglivad. Teorin från exempelvis
Fredrik Christian Bauer (1792-1860), som beskriver den kristna Kyrkan som produkten (syntesen) av
spänningen mellan judekristendom och Paulus är för länge sedan passe´. Men tanken är äldre. Den går tillbaka
på ärkeheretikern Marcion som levde under andra kristna århundradet.
Marcions dialektala synen där lag- evangelium, tro – gärning, ljus – mörker, ”Judiskt” -”kristet” beskrivs som
varandras motsatser genomsyrade exempelvis den tyske bibelforskaren Rudolf Bultmanns författarskap.
Idag står inte bibelforskningen längre för denna polarisering mellan judiskt och kristet. Förenklat kan man se
följande omsvängning i bibelvetenskapen.
a - Upptäckten av att Jesus var jude. Från slutet av 1800-talet inser forskare att Jesus måste omplaceras från den
grekiska omgivningen till den judiska. Proffessor Julius Wellhausen var en av de första att uppmärksamma att
Jesus faktiskt var jude!
b - Jesus mot bakgrund av judisk tro. I början av förra seklet började allmänt studera Jesus mot bakgrund av den
judiska omgivningen. Ofta framhäver man kontrasten mellan Jesus och ”judarna” och hur överlägsen Jesus är.
c- Idag ser bibelforskare Jesus som en del av judisk tro. Professor James Charleswoth´s bok, Jesus Within
Judaism som kom ut 1988 är en typisk företrädare för denna nya attityd. Jesus är unik, men inte alltid så
”annorlunda” som tidigare forskning presenterat honom. Jesus bejakade sin judiska identitet och bröt sig aldrig
ur den.
På samma sätt beskrivs ”den första kristna församlingen” som en inomjudisk rörelse i sitt tidigaste skede. Idag
är historiker medvetna om att man inte kan tala om ”kristen” i kontrast mot ”judisk” förrän i början av andra
århundradet.
2.
För det andra har kristna reviderat synen på vad judisk tro egentligen innebar på Nya testamentets tid. Mer än
någon annan är det Professor E P Sanders som bringat den internationella nytestamentliga forskningen in i nya
tankebanor.
E P Sanders kom 1977 ut med boken Paul and Palestinian Judaism som innebar ett paradigmskifte inom den
nytestamentliga forskningen. I boken punkterar Sanders den vanliga kristna beskrivningen av judendom som en
lära om frälsningen genom goda gärningar. Han visar att ”den judiska självfrälsningen” är en konstruktion av
kristna teologer och ingenting har att göra med judisk undervisning.
Sanders påstod egentligen inget nytt. Det han hävdade hade både judiska och kristna forskare som kände de
judiska skrifterna påtalat långt tidigare. Här kan man nämna den judiska forskaren Solomon Schechter år 1909
och den kristne G F Moore på 1920-talet. På 30-talet hävdade den svenske lundaprofessorn Hugo Odeberg att
den kristna beskrivningen av judisk tro mest är en frihandsteckning. Judisk tro lär inte att människan blir frälst
genom goda gärningar.
Men det är först på 1970-talet som det intellektuella klimatet mognat så att denna gamla insikt nyupptäcks. Med
Sanders får den genomslag.
Två fallgropar
Genom kristenhetens historia är det två fallgropar som kanske mer än andra fått evangeliet på fall: sviktande
tilltro till Bibeln som Guds Ord och en avog inställning till Guds egendomsfolk judarna. Båda har varit
förödande för den kristna tron.
I vår tid kan man lägga märke till nya trender som kan få upp kristenheten ur de båda groparna. Idag finns det en
vital och seriös akademisk bibelforskning som bedrivs av människor som accepterar Bibelns anspråk. Den andra
strömmen är kristna inom de flesta samfund och traditioner som börjar upptäcka sina judiska rötter, bejakar dem
och ser dem som en tillgång.
Vilka konsekvenser detta bör få för oss kristna idag vill jag återkomma till i en senare artikel.
Göran Lennartsson
Jerusalem
