Livets slut
De flesta av oss går inte ständigt omkring och tänker på döden. Vi är fullt upptagna av att leva
våra liv. Men ibland händer det något som får oss att börja fundera över att livet ska ta slut en
gång. Det är ju faktiskt det enda vi kan vara alldeles säkra på.
Att en gammal människa måste dö kan vara svårt nog. Ännu svårare är det när en människa
dör i förtid, när hon skulle kunna ha mycket kvar av livet. Då känns döden grym och
meningslös.
Rädsla för döden?
I vårt samhälle har de flesta inte ens sett en död människa. Ändå möter vi ju mycket död varje
dag. I de flesta filmer vi ser dör någon, och nyhetssändningarna är fulla av död. Många
dataspel går ut på att döda så många fiender som möjligt. Men när någon dör i verkligheten, i
vår närhet, är det ändå någonting helt annat.
Undersökningar som gjorts visar att de flesta människor är mer rädda för döden än för något
annat.
Det människor är mest rädda för när det gäller den egna döden är att den ska bli utdragen och
smärtsam. Men de flesta är mer rädda för att någon de tycker mycket om ska dö.
När är man död?
Förr räknandes en människa som död när hjärtat slutade slå. Nu för
tiden talar man i stället om hjärndöd. Människan är död när
blodcirkulationen i hjärnan är så dålig att alla andra kroppsfunktioner
inte får några impulser. Då slutar hela kroppen att fungera.
Hjärtat på en hjärndöd människa kan hållas igång med hjälp av
respirator i några dygn. När ska läkarna ska konstatera om en
människa verkligen är död kontrollerar de cirkulationen i hjärnan tre
gånger med en halvtimmes mellanrum. Om det inte varit någon som
helst aktivitet i hjärnan under den tiden stängs respiratorn av.
Kroppen klarar högst fem minuter utan aktivitet i hjärnan innan de
viktigaste livsfunktionerna slås ut. Det finns alltså ingen risk att man
av misstag stänger av respiratorn för tidigt.
Döden förr och nu
I det gamla Sverige var döden inte lika främmande som i vår tid. De flesta dog hemma med
sina närmaste omkring sig.
I vår tid dör de flesta människor på sjukhus. Ofta kan de anhöriga vara med vid dödsbädden.
Sedan brukar sjukvårdspersonal ta hand om kroppen, tvätta den och göra den i ordning. De
gör fint i rummet, lägger en duk på ett bord och tänder levande ljus. De anhöriga kan sedan ta
adjö av den döde om de vill.
Det är vanligt att kroppen obduceras för att läkarna ska vara säkra på dödsorsaken. Därefter
läggs den i en kista. Den dödes kropp förvaras i ett kylrum i bårhuset fram till begravningen.
Begravning
En begravning är en ceremoni där släktingar och vänner får ta adjö av den döde. Vid en
kristen begravning håller en präst en gudstjänst. Den dödes familj väljer de psalmer och den
musik som ska spelas.
För den som inte är religiös finns möjligheten till borgerlig begravning. Då kan någon som
kände den döde tala i stället för en präst. Musik spelas och någon kanske läser dikter som den
döde tyckte om.
Förr begravdes alltid de döda i gravar på kyrkogården. Det kallas för jordbegravning. Den
möjligheten finns fortfarande kvar. Då sänks kistan ner i jorden direkt efter
begravningsceremonin. Numera har det blivit vanligt att kistan och kroppen bränns. Det kallas
kremering. Askan kan sedan antingen läggas i en urna som sätts ner i en liten grav, eller
spridas i en minneslund i anslutning till kyrkogården.
Olika religioner har olika begravningsseder. Varken judar eller muslimer accepterar
kremering. För dem är det också viktigt att begravningen sker så snabbt som möjligt efter
dödsfallet. Hinduer och buddhister kremeras däremot alltid.
Reaktioner när någon dött
Människor kan reagera på många olika sätt när de får veta att någon dött. Känslan av att bli
övergiven och kvarlämnad känns svår. Det gör ont att veta att man aldrig kommer att f träffa
den döde igen.
Det är bra att prata om det som hänt och att vara tillsammans med andra som upplevt samma
sak. Ofta känns allt så overkligt. Att berätta många gånger om vad som hänt gör det lite mera
verkligt. Olika ritualer kan också vara en hjälp för att bearbeta sorgen: att tända ljus eller
skriva någonting, att delta i minnesstund och begravning.
Att vara med på en begravning kan kännas svårt och sorgligt. Men det går inte att komma
undan det svåra. Det är bättre att försöka ta sig igenom det. Begravningen är ett fint, om än
smärtsamt, sätt att ta farväl av den som dött. Att ta med sig en kompis på begravningen kan
vara ett stöd, särskilt om de vuxna också är väldigt ledsna.
minneslund — en plats där askan efter kremerade kroppar sprids eller grävs ned.
Finns det ett liv efter döden?
En kropp som inte bränts, utan begravts i jorden, förmultnar så småningom och blir en del av
det ekologiska kretsloppet, precis som döda djur och växter. Det tar ungefär femtio år innan
en kropp är helt förmultnad.
Men finns det någon del av människan som lever vidare, när kroppen är borta? Är döden
slutet? Är den början på ett nytt liv, eller något annat, okänt? Det får vi aldrig veta, så länge vi
själva lever. Vi kan bara tro, och vad vi tror beror på vilken människosyn vi har — biologisk,
humanistisk eller religiös (se s. 42). De olika religionerna har också sinsemellan olika syn på
döden:
Kristendom
Den kristna synen på döden är att den leder till en evig tillvaro, som kallas himlen eller
evigheten. Det är en tillvaro där tiden har slutat existera. Kristna tror att människorna efter
döden kommer att dömas av Gud. De som tror på Gud och Kristus kommer till himlen. De
som inte tror på Gud och lever ett liv utan honom döms till helvetet, som är en tillvaro utan
Gud.
Numera har många kristna svårt att tro att en Gud om älskar alla människor skulle kunna
döma vissa till helvetet. En del kristna menar att helvetet är det som finns här på jorden, och
att i evigheten får leva i Guds gemenskap för alltid.
Judendom
Judar anser att det ar omöjligt att veta något om vad som händer efter döden. Kanske lever
människans själ vidare, kanske inte. Människan ska handla rätt i sitt dagliga liv, inte för att få
en “belöning” efter döden, utan för att livet här på jorden ska bli så gott som möjligt.
Minnet av de döda hålls vid liv genom en speciell bön, som de anhöriga ber varje år på års
av ett dödsfall och även på Försoningsdagen.
Islam
Muslimer tror att kroppen efter döden vilar i ett tillstånd bortom tid och rum fram till den
Yttersta dagen, då Gud ska uppväcka alla. Gud ska sedan döma var och en till paradis eller
helvete.
Eftersom var och en uppväcks i sin egen kropp är det viktigt att kroppen är så hel som möjligt
då den begravs. Det är därför kremering inte är tänkbart för en rättrogen muslim.
Hinduism
Det vanliga inom hinduismen är att kremera de döda. När kroppen bränns och röken stiger
upp till skyn, återvänder den personliga själen eller jaget till kretsloppet för att så småningom
återfödas.
Buddhism
Buddhisternas mål är att utplånas. De vill slippa att återfödas. Även inom buddhismen är
kremering vanligast.
Ateism
Ateisten tror inte att det finns någon högre makt. Därför tror de inte heller på ett liv efter
döden. Men människan lever kvar i minnet hos dem som älskade honom eller henne.
Att växa som människa
Vad är det som har gjort dig till den du är? Hade du varit någon annan om du fötts av andra
föräldrar i en annan tid? Om du hade vuxit upp på en annan plats eller i ett annat land — hade
du då fortfarande tänkt samma tankar och haft samma åsikter?
Förmodligen inte, eftersom både biologiskt arv och social miljö påverkar vem en människa
blir. Det biologiska arvet består av en uppsättning gener från föräldrarna. Generna styr
exempelvis temperament, utseende och olika slags begåvning. Men hur individen formas till
en unik människa utifrån sina genetiska förutsättningar beror till stor del på den sociala
miljön. För att en person som till exempel är musikalisk ska kunna utveckla sin medfödda
begåvning, måste han eller hon leva i en miljö där intresset för musik stimuleras och
uppmuntras.
Ett barns allra första upplevelser av trygghet eller otrygghet avgör om barnet kommer att ha
lätt eller svårt att lita på andra människor i framtiden. Ett barn som alltid tvingas lyda känner
sig nedtryckt och kan tappa tilltron till sin egen förmåga. Personligheten formas i samspel
med de människor du allra först kommer i kontakt med. Sedan fortsätter den att utvecklas i
alla de möten du gör med andra människor, allteftersom du växer.
social miljö — den omgivning man vuxit upp i eller Lever i
I alla tider har människor funderat över frågor om livet och hur människan förhåller sig till
omgivningen:
Identitet: Vem är jag? Vad skiljer just mig från andra, och vad har jag gemensamt med dem?
Mening: Vad går livet ut på? Finns det någon mening med mitt liv?
Framtid: Hur blir mitt liv? Kommer jorden att finnas kvar om hundra år?
Självbild: att veta att man duger och tro att man kan något.
Tillit: att kunna lita på andra människor och veta att de inte är ute efter att skada eller såra.
Tillhörighet: att finnas med i ett sammanhang där man är accepterad och uppskattad och
får vara sig själv.
Kärlek: att kunna älska någon och bli älskad tillbaka.
Vad styr en människas liv?
Somliga tror att varje människas liv är förutbestämt. Livet följer en plan som gjorts upp av
Gud eller en högre makt. Människan tror att hon väljer fritt, men i själva verket vet Gud redan
vad människan kommer att välja i olika situationer. Bryter människan mot Guds plan kan hon
bli straffad.
Andra menar att människan har en helt fri vilja och styr sitt eget liv. När en människa föds är
hennes liv ett oskrivet blad som hon själv måste fylla med ett innehåll. Ett sådant sätt att se på
livet kallas existentialism.
De flesta människor blandar de båda sätten att se, de tror varken att allt är förutbestämt eller
att människan har en helt fri vilja.
Bryta ner eller bygga upp?
Alla krafter som påverkar människornas liv kan användas både till att bryta ner och till att
bygga upp. Några exempel: Vatten är nödvändigt för att vi ska kunna leva; men det kan
svämma över och dränka allt liv. Elden ger värme, men kan också bränna och förstöra allt.
Makt och pengar kan användas till att göra livet lättare, men kan också användas för att
utnyttja andra. Sexualiteten kan vara en källa till glädje och liv, men kan också användas till
att förtrycka.
Ur Människor och tro, Almqvist & Wiksell
