Predikan 16:e e tref 2015 i Vallentuna kyrka
Döden och livet är dagens rubrik. Evangelietexten berättar om hur Jesus uppväcker Lasaros från
döden. Legenden säger att denne Lasaros senare blev biskop i ett kungadöme på Cypern. Han bodde
då i den stad som i dag heter Larnaca. Det berättas vidare att han skrev sitt namn med rött bläck.
Detta lärde jag mig för många år sedan när jag arbetade på Cypern. Jag fick också företräde för
ärkebiskopen över den Cypriotiska självständiga ortodoxa kyrkan, han hette Chrysostemos och jag
fick låna Lasaroskyrkan i Larnaca och hade där en högmässa enligt Svenska Kyrkans ordning.
Det är inte så att Jesus gör Lasaros odödlig, nej han dör sen till slut på Cypern. Men Jesus uppväcker
honom från döden. Kan man tro på att det kan vara sant? Jo, det kan man – för det är det många
som gör. Är det viktigt att tro på att detta har hänt – eller kan man vara kristen ändå?
Man kan vara kristen ändå – det är det många som är.
Vad tror jag? Jag väljer att tro att det är sant. Kan man välja att tro eller inte tro? Jag menar det, men
alla håller förstås inte med.
Hela den kristna tron är ett trotsigt ”trots allt”.
Trots att världen ser ut som den gör, så tror vi att Kärleken är världens starkaste kraft och att denna
kraft skall avgå med den slutliga segern. Trots att Jesus blev korsfäst, oskyldigt avrättad och dömd till
döden. Trots detta tror vi att han besegrade döden. Trots allt, tror vi att kärleken är, så att säga,
inbyggd i varje levande människa. Det finns inga hopplösa fall - det är alltid utgångspunkten för oss
kristna.
Döden är en del av livet - brukar man säga. Men det är ett konstigt sätt att se det hela. Döden är vår
fiende. Det är livet som gör livet värt att leva. Men vi måste förhålla oss till döden. Alla förhåller sig
till döden på något sätt. En del försöker lura sig själva och liksom låtsas att man inte kommer att dö.
Man vill varken tänka på det eller tala om det. Men vi vet alla, från ganska tidig ålder att livet slutar
med döden. Det vet ett litet barn, mer eller mindre. Men om jag frågar en konfirmandgrupp i dag hur
många som har sett en död människa, så är det inte så många som räcker upp handen. Hade jag ställt
samma fråga för 80 år sedan hade troligen hela gruppen räckt upp handen. Det moderna samhället,
som gör att många dör på sjukhus, har liksom tagit bort en del av medvetandet om att vi alla dör.
När riddaren spelar schack med döden på målningen i Täby kyrka, så har döden och riddaren en
dialog, i filmen Det sjunde inseglet. Jag tror att döden säger ”Jag beviljar inga uppskov.” Och så är det
ju, ingen kan undvika sin död.
Förr talade man om Ars moriendi – konsten att dö. Det var också titeln på en bok som trycktes före
år 1500 och som utkom i ganska många exemplar och versioner. Konsten att dö - ordet konst skall
här förstås som konstarten - på engelska ”The art of dying . Tanken var att kan skulle kunna lära sig
hur man skall dö på bästa sätt. Dö så att man själv får frid och själen upptas till himmelen. Dö så att
döden blir så skonsam som möjligt för de anhöriga.
Man kan naturligtvis vänja sig vid tanken på att man skall dö. Men man kan förstås inte öva sig i att
dö. Var och en har ju bara en gång på sig. Man kan inte göra om en misslyckad död. Bättre då att öva
sig i att leva på ett bra sätt. Det går bättre eftersom man får nya chanser varje morgon. Vid
uppvaknandet har man alltid en olevd dag framför sig.
Jag tror att människan är det enda djur som lever nästan hela sitt liv i medvetenhet om den
förestående döden. Vissa djur kan känna på sig att slutet närmar sig, men jag tror inte att friska djur
mitt i livet går omkring och tänker på att de skall dö en dag. Men vi människor kan tänka så. Djuren är
så att säga redan i det eviga livet när de lever här på jorden. Nu menar jag djur som lever enligt sina
naturliga bestämmelser, inte djur som lever enligt de begränsningar som människor har givit dem.
Egentligen tror jag inte att det är döden vi är rädda för utan döendet. Hur det skall gå till.
En del människor vill lösa det problemet genom att ta sitt liv. Först skall sägas att vi inte har rätt att
döma dem som själva avslutar sina liv. I de allra flesta fall handlar det om psykisk sjukdom eller
mycket djup olycka. Livssituationer som ingen av oss vill hamna i. Men när detta är sagt, måste också
sägas, att den judiskt-kristna tanken är att man inte äger sitt liv. Det är Gud som är livet i oss.
Vi säger att människan består av kropp, själ(psyke) och ande. Människan är treenig precis som Gud.
En enda person, men tre nödvändiga aspekter av mänskligt liv. Var och en har en kropp (eller har fått
låna en kropp). Var och en har ett personligt psyke. Men ingen av oss har en ande. Anden i oss är
Guds Helige ande. När den lämnar kroppen är vi döda.
Livet är heligt, därför är det okristet med dödsstraff. Livet är heligt därför betraktas mord som det
värsta av brott. Livet är heligt, därför skall var och en leva det liv som är oss tilldelat. Vi har också en
skyldighet att göra det bästa av det, enligt de olika förutsättningar som är nedlagda i var och en av
oss.
Lidande och död är alltid negativa livskomponenter. Lidande och död skall undvikas, så långt det går.
Det finns ett felaktigt förhärligande av Jesu lidande. Jesu lidande blev nödvändigt, men det var
verkligen inte önskvärt.
Dagens evangelium är att du och jag gratuleras till att vara levande. Och vi påminns om att inte slarva
bort detta. Dagens evangelium är också att Gud som är vår broder i Jesus Kristus vill liv och inte död.
Johan MI Blix
Kh o Kpr emeritus
072-58729 60
072-5284858
Blogg: johanblix.se
