Mot strömmen
”Mot strömmen” kallade det norska Forbundet Mot Rusgift det seminarium eller den
fagdag som anordnades den 12 november
2004 i anslutning till förbundets 100-årsjubileum. Att de hundra åren inleddes som en
nykterhetsförening för studenter var en nyhet för mig – och säkert också för en del av de
många närvarande norrmännen. Det nuvarande namnet fick föreningen 1973, och den
har tillsvidare utgett över sjuttio nummer av
tidskriften Mot rusgift. Om förbundet förde
en tynande tillvaro under större delen av det
förra seklet var det säkerligen aktivt i början
av det, under förbudslagstiden, liksom också
i slutet av seklet, på 1990-talet. Och trots att
man kunde vänta sig relativ samstämmighet
på fagdagen, då deltagarna i huvudsak, men
inte uteslutande, kom från olika folkliga rörelser och frivilligorganisationer, gav dagen
skäl för namnet ”Mot strömmen”.
Det var inte en unison stämma som talade.
Arrangörerna hade av allt att döma ansträngt
sig i valet av talare, som ingalunda alltid
sade det förväntade. Detta var en lyckad strategi särskilt som det praktiskt taget endast
var föredragshållarna som kom till tals: något utrymme för diskussion fanns inte.
Politikerna, arbets- och socialminister
Dagfinn Høybråten och Inge Marte Thorkildsen, Sosialistisk Venstrepartis representant i
Stortinget, talade om betydelsen av realism
och förekomsten av olika ”realismer” i dagens Norge. Sålunda efterlyste Høybråten
preventiva åtgärder som beaktar ungdomars
kulturella och sociala villkor och som sker
på deras egna villkor. Han berättade också
att en ny handlingsplan på rusmedelsområdet (den nuvarande gäller t.o.m. 2005) står
på programmet.
Thorkildsen talade om behovet av en ny
människosyn och nya värderingar, en solidarisk politik som gör det möjligt för människor
att ta ansvar för sitt eget liv. Att rusmedelspolitik, kriminalpolitik och välfärdspolitik
hör ihop underströk hon med hänvisning till
den svåra och komplicerade problembild
som utslagna och fängelseinterner idag uppvisar. Samtidigt menade hon att missbrukare
som berörs av tjänster och ingrepp aktivt bör
få vara med och påverka dem.
Det fackliga innehållet bestod av föredrag
om allt från mat- och vinjournalistik till industrins strategier, reklambranschens agerande och frivilligorganisationernas roll och
styrka. Om man vill kan man uppfatta detta
så att det idag finns ett snart sagt tomrum
mellan näringslivet och folket i alkoholfrågan, må vara att politikerna här fick första
ordet (staten, kommuner och andra uttryck
för demokratin) och alkoholexperterna inte
helt lyste med sin frånvaro.
Sålunda gav Trond Blindheim från Handelshøjskolen BI en mycket intressant beskrivning av hur metodiskt och forskningsmässigt reklambranschen går tillväga då den
skall skapa reklam eller lansera någon produkt – från intervjuer och surveys för att bestämma vem produkten bäst är ägnad för och
vilken reklam som kunde fungera, till uppföljningar och mätningar av effekter och –
som slutpunkt – försäljningsresultat. Per
Egil Hegge från Aftenposten diskuterade om
mat- och vinspalterna i pressen är dold alkoholreklam och försvarade tidningens linje
(att ha vinspalter) med hänvisning till behovet av konsumentupplysning och till det
faktum att tidningen också skriver mycket
om skador och negativa konsekvenser av alkoholbruk. Hegge underströk vidare att det
faktiskt numera är en myt att redaktörer, tidningar och alkohol hör ihop. Redaktionerna
är torra arbetsplatser. Aftenposten till exempel införde totalt alkoholförbud på redaktionerna, på jobbet och i själva byggnaden
redan på 1980-talet.
Runar Døving från Statens institutt for forbruksforskning irriterade sig över att gemene
man inte deltar i de alkoholpolitiska debatter som förs bland annat i media. Han menade att den norska kulturen sen urminnes tider kopplat ihop alkohol med fest – med
stark fokusering på berusning, god mat och
mycket att dricka, med många skämt och vitsar om fyllefester och stor tolerans för misstag och dumheter, till och med våld, i fylle-
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K AT I D S K R I F T
V O L . 21. 2 0 0 4
.
6
453
sammanhang. Att i en sådan situation tro att
det går att lära ungdomar att ta sig ett eller
två glas vin hemma är lönlöst – åtminstone
för största delen av befolkningen. Än så
länge är alkoholen ingen vardagsvara i Norge. Visserligen försöker ölindustrin bereda
större plats för alkoholen i vardagen – genom
att se till att det bara finns pils i de bryggerisponsrade kylskåpen i affärerna, medan lättölen blir varm på hyllorna, genom att satsa
på smygreklam för pilsner via lättölsreklamen och genom att övergå till burköl av storlek 0,5 liter mot tidigare 0.33. Allt detta ökar
försäljningen och vinsten. Som en vän av lättöl menade Døving att bryggerierna helt enkelt går emot befolkningens ekonomiska intressen och deras intressen som konsumenter. Därför borde också andra än nykterhetsanhängare delta i de offentliga debatterna.
Att sedan alkoholnäringen i vissa avseenden kan känna sig hotad visade Anders Ulstein från Actis i sitt anförande, i vilket han
jämförde alkohol- och tobaksindustrin i ett
globalt sammanhang.
Kari Lossius hade den förvånansvärda rubriken ”Trender i rusmedelsbruk”. Hon berörde den visserligen, men i huvudsak talade
hon mot strömmen. Hon ifrågasatte omorganiseringen av behandlingssektorn, inlemmandet av institutionsbehandlingen i de så
kallade hälsoföretagen. Varför tillåter man
att ekonomiska begrepp och principer från
det privata näringslivet gör intrång i en sfär
som handlar om mänskliga relationer och
behandling? Sker det en vridning av kompe-
454
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K AT I D S K R I F T
tensen mot det ekonomiska: gäller det att
hellre vara en duktig ekonom och planerare
än en duktig terapeut? Varor, leveranser, avtalsparter, volym, produkter och resultat och
många andra nya ord får luft under vingarna.
Om produkten vård skall levereras enligt
kontrakt med goda resultat och detta utsätts
för konkurrens, finns det då inte en risk för
att just de mest svårbehandlade blir utan
vård? Var en av de frågor hon ställde.
Frivilligrörelserna kom naturligtvis själva
till tals, inte bara via Knut Reinås och Dag
Endal, som är ledare i Forbundet mot rusgift
respektive styrelseordförande för Actis, utan
också genom Gabriel Romanus, som i november ännu var Nordiska rådets president och
är aktiv i många organisationssammanhang
(bl.a. Nordan). Romanus menade att ett opinionsarbete som motvikt till de stora ekonomiska näringsintressenternas agerande hör
till
frivilligorganisationernas
viktigaste
uppgifter. Att detta kan vara motigt är ett
faktum, om man är mot strömmen som i den
nuvarande alkoholpolitiska situationen
med ökande tillgänglighet och ökad konsumtion av alkohol. Romanus´ budskap till
festfolket var dock optimistiskt: tro aldrig att
något är politiskt omöjligt och glöm inte att
utvecklingen kan vändas.
V O L . 21. 2 0 0 4
Pia Rosenqvist, forskningssekreterare,
Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning
(NAD), Annegatan 29 A, FIN-00100, Helsingfors
E-post: [email protected]
.
6
