Alf Arvidson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet
Musik och politik på 1970-talet: politiseringen av ett fält
Projektets syfte har varit att studera den politisering som skedde inom musiklivet i
Sverige under perioden 1965-1980. Politiseringen ses som både ett estetiskt
ställningstagande och som en strategi på ett samhälleligt fält. Vilka frågor räknades
som politiska, hur omsattes de i handlingar och ställningstaganden på musikens
område, hur lyftes musikaliska frågor till ett politiskt plan? Vilka musikaliska uttryck
blev resultatet?
Undersökningen bygger på genomgång av samtida musiktidskrifter och
politiska tidskrifter, debattinlägg i dagstidningar samt fonogram. Den progressiva
musikrörelsen dominerar kvantitativt men är inplacerad i ett större sammanhang av
visor, folkmusik, jazz och konstmusik.
Politiseringen har studerats utifrån tre perspektiv. Dels som ett skeende inom det
offentliga musiklivet, där en debatt om kulturpolitiska ställningstaganden och åtgärder
aktualiserade frågor om kulturens innehåll, dess roll i samhällsutvecklingen och
konstnärens relation till samhället samt om populärkultur och folkets kultur.
Dessutom som en del av en politisering av kulturlivet i bredare bemärkelse
där engagemang och politisk medvetenhet förväntades av konstnärer, och
socialrealism och funktion blev viktiga estetiska principer.
Slutligen, som en form av politisk praxis, ett av de områden där
vänsterrörelserna och politiskt engagerade musiker var aktiva och där frågor om
musikens politiska betydelse på kort och lång sikt diskuterades. Hur motiverades och
tolkades musik och musicerande som politisk handling och vilka estetiska
konsekvenser blev följden?
Viktigaste resultat
Politiseringen skapade utrymme för (delvis) nya roller för musiker: aktivister – som
underordnar sitt musikskapande under ett politiskt syfte, oftast inordnat i en
organisations arbete; animatörer, som arbetar för att omskapa musiklivet och
musicerande i riktning mot ett mer socialt, icke-elitärt, icke konsumtionsinriktat
musikskapande (vilket delvis sammanfaller med nya strömningar inom kulturpolitiken
och musikpedagogiken); samt alternativa artister, vilka bygger sitt genomslag starkt på
autenticitetsvärden – vilka kan konstrueras såväl som kollektiv/social, som
individpsykologisk, eller ideologisk autenticitet. För de sistnämnda gällde också att
avstå från stjärnkult, karriärtänkande och divalater och istället agera som socialistiska
föredömen.
Musikens ”politiska karaktär” i sin samtid skapades i flera olika diskursiva processer.
Musik kunde se som politisk, och kunde följaktligen bedömas med avseende på sitt
1
politiska värde, genom flera olika aspekter: genom sitt inneboende innehåll – vilket
oftast reducerades till sångtexternas budskap; genom sitt klassmässiga och
produktionsmässiga ursprung, det vill säga genom att vara folkmusik, arbetarmusik
eller på annat sätt vara fristående från musikindustri eller överklassmiljö; genom de
funktioner den ansågs ha eller haft, som till exempel att skapa gemenskap, användas
till arbete och (utanför kommersialismens ramar) dans; och genom musikernas
intentioner, till exempel att aktivera publiken, att nå ut till arbetarklassen etc.
Den utsträckning i vilken musik skapades med uttalat politiska ambitioner, och vilket
inflytande det fick inom musiklivet, varierade mellan olika genrer. Tydligast märktes
politiseringen inom sångbaserade genrer som visa och rockmusik, vilket både berodde
på stilarnas inneboende konventioner och på en strävan att nå så bred publik som
möjligt, samt att de var de mest populära formerna inom den ungdomsgeneration som
de flesta musiker själva tillhörde.
Inom genrer som jazz och modern konstmusik, där instrumentalmusik
dominerar och där fokus mer uttalat ska ligga på musiken i sig själv, blev politiskt
medvetet skapande mindre frekvent förekommande; publikernas relativa litenhet
gjorde också genrerna mindre intressanta att använda för politiska budskap. För
spelmansmusik blev utövandet i sig själv tillräcklig politisk handling.
Nya forskningsfrågor
Projektet inbjuder till fördjupning på en mängd områden. Förutom närstudier av till
exempel samspel mellan text och musik är särskilt det kulturpolitiska arvet från 70talet av intresse att studera – hur kom de kulturpolitiska principerna att fortsätta vara
verksamma inom musiklivet i ett förändrat samhällsklimat?
Det vidgande av konstmusikbegreppet, vilket ledde till att jazz och
folkmusik etableras inom musikhögskolorna, är en process som inte studerats i större
omfattning: hur har musikens utformning, scener och publik förändrats genom denna
ändrade status? Hur har den konstmusik som bygger vidare på modernismen anpassats
till en situation där den inte privilegieras som framtidens musik? Vidare så handlade en
stor del av diskussionerna om fonogramutgivning och om fonogrammens plats i
musiklivet, samtidigt som den ”levande” musiken framhölls som norm.
Här skulle en fördjupning om fonogrammet som produktiv drivkraft vara
intressant, inte minst med tanke på de relativt många tema-, stöd- och
dokumentationsskivor som gjordes.
Viktigaste publikationer
I artikeln ”Musikerroller under omprövning” finns den nämnda diskussionen av hur
utrymme för nya musikerroller skapades. Artikeln är upplagd som en mer principiell
metodisk diskussion av hur roll-begreppet kan användas i musikforskning. Monografi
2
Musik och politik hör ihop: Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980, som
föreligger i manuskript är tänkt som helhetsredovisning av projektet; artiklarna är
delvis inarbetade samtidigt som manuset till övervägande del innehåller nytt material.
Manuset är också tänkt att ha en bredare läsekrets och innehåller därför både
analytiska avsnitt och beskrivande översikter.
3
