Våra modernäringar – fiske

Våra modernäringar – fiske
Lotta Modess
2002-05-14
Eftersom jag har besökt lantbruk vid flera tillfällen ville jag ta tillfället till akt och lära mig
något som är mer obekant. Därför har jag valt att arbeta med fiske. Trots min närhet till havet,
både privat och på skolan, har jag dålig insikt i hur fisket har utvecklats och även hur det idag
fungerar. Något studiebesök tillsammans med eleverna har inte kommit till stånd men jag ser
flera möjligheter att genomföra detta på ett naturligt sätt i undervisningen i framtiden. Med
tanke på skolans närhet till fiskehoddorna i Limhamn och Sibbarp är förutsättningarna för ett
studiebesök mycket bra. Jag har därför valt att utgå från Limhamn fiskehistoria i denna
uppgift.
Fiskets historia
Järavallen
Många arkeologiska fynd sedan urminnes tider har hittats i Limhamns omgivning. Tvärs
genom Limhamn gick Järavallen. Vallen var en naturformation skapad av havets vågor.
Havsytan stod 5 m över nuvarande nivå och Järavallen var havets strand. Bakom vallen i
skydd mot havets stormar bosatte sig människor i olika omgångar under övergångsskedet
äldre – yngre stenålder. Vallen erbjöd också obegränsad tillgång på flinta. Detta har klargjort
då utgrävningar i vallens norra del visat boplatslämningar (1901). Man har även hittat
metkrokar av horn och ben från 2 500 f.Kr., vilket visar att fisket var av stor betydelse.
Järavallen var i stort sätt utplånad i början av 1900-talet efter att ha varit föremål för flint- och
kalkstensbrytning och under flera årtionden tjänstgjort som grustäkt. På några ställen utmed
kusten kan man dock se bitar av Järavallen än idag.
Hamnar
I närheten av Malmö fanns under 1500- och 1600-talen flera små ankringsplatser, inte hamnar
i egentligt mening, utan enkla bryggor som ledde ut till djupare vatten. Några av dem
benämndes dock med hamn: Porse hamn vid Bunkeflostrand, Pile hamn utanför Tygelsjö,
Limhamn i Hyllie socken. I Hyllie socken fanns ytterliggare en hamnanläggning, Hellested
leje nuvarande Barnviken vid Sibbarp.
Ett blivande fiskeläge
I augusti 1796 föddes Sven Nilsson av den ogifta pigan Sissa Svensdotter i Bunkeflo. Vid
tjugo års ålder tog han värvning men fick avsked sex år senare. Sven behövde en ny
sysselsättning och köpte ett stycke mark alldeles söder om Limhamns kalkbruk. Här byggde
han sitt hus och kunde utan större konkurrens utöva sitt yrke. Han blev den förste
yrkesfiskaren i området. Att fiske bedrivits i närheten av Limhamn bekräftar många källor
men det var främst behovsfiske. Bönderna fiskade själva eller hade särskilda ”fiskedrängar”
och kalkbruksarbetarna hade både nät och båtar i sin ägo. Långt in i nästa sekel skulle fiske,
jordbruk och kalkhantering utövas sida vid sida av samma personer. Under perioder när fisket
låg nere erbjöd kalkindustrin möjlighet till försörjning.
Det var inte förrän omkring 1830 som Sven Nilsson började kallas fiskare. Han bröt säkert
många lass kalksten, seglade med sten och gjorde många dagsverken hos hylliebönderna
mellan varje fiskesäsong.
Fiskebåtarna
Vid strandmarkskusten fanns ingen särskild angöringsplats för fiskarna. De använde sig av
flatbottnade båtar som roddes eller seglades upp på strandängarna. Dessa båtar passade till
kustfiske men för fångst på djupare vatten krävdes kölade båtar. Så småningom skaffade man
öppna djupgående båtar men eftersom dessa inte kunde dras upp på land byggdes stenbryggor
ut i vattnet där båtarna förtöjdes. Nät och fångst transporterades från båten till land i en liten
flatbottnad pråm. Först 1880 började en ordentlig fiskehamn byggas och det mesta fisket kom
att koncentreras dit.
Fångsten
Den viktigaste fångsten som kom till Limhamn och gjorde det växande fiskeläget vida känt
var sillen. Sillen fångades om höstarna vid Flintrännan i Öresund. Man fiskade även ål, räkor,
torsk, horngäddor och flundror men det var sillfisket som gav fiskarens hans vinteruppehälle
och som satte sin prägel på Limhamn. Begreppet sill blev knutet till många företeelser inom
samhället. Fiskebåtarna låg i sjön hela året och om de inte var i bruk för olika fångständamål
kunde de användas för kalkstensfrakt till Danmark eller för stenfiske till byggen i Malmö.
Men omkring midsommar inför sillfiskeperiodens början togs båten upp på land för årlig
översyn för att tätas, tjärstrykas och målas.
Fiskarens viktigaste fångstredskap var samtidigt det största och dyrbaraste. Sillen fångades på
sensommaren och hösten med drivgarn, närding. Det kunde bli halvkilometerlånga
drivgarnslänkar som sattes ut efter båten för att spärra vägen för sillstimmen. I varje hörn av
en närding fanns ett öra. Då närdingarna sattes ut band man i yttersta örat, rompan, fast en boj
med en på en stake uppträdd fotogenlanterna. Det blev ”rompelanternan”. Vanligtvis rodde en
man medan en annan man släppte ut flötena och en tredje kastade ut stenarna efterhand som
närdingarna sträcktes. Närdingarna knöts ihop öra vid öra och det sista örat fastgjordes i
båten.
På vintern pilkades det torsk i Sundet och man ägnade sig åt säljakt. Både på Saltholm och
Stenören, ett stenigt grund på gränsen till Bunkeflo, förekom sälkolonier. Sälen fångades för
tranets skull. Tranet användes till oljelampor och till inoljning av fiskarens oljekläder. Dessa
var hemsydda, tillverkade av linne och gjordes vatten- och vindtäta genom att de
impregnerades med en blandning av linolja och sältran.
Våren ägnades åt torsk- och flundrafiske med garn och horngäddefiske med särskilt bundna
närdingar. För ålfisket användes krok och ryssja. Under en period på 1800-talets andra hälft
bedrev Limhamnsfiskarna räkfiske i stor skala. De införde som första fiskeläge i Skåne bruket
att fiska räkor i ryssjor.
Man fiskade främst i Öresund. På höstarna följde man sillens vandring mot danska kusten.
Ända in på 1900-talet rodde eller seglade man till fångstplatsen. Motvind, storm och ström
kunde göra vägen lång och svår. Man seglade efter kompass, om man ägde någon sådan, eller
efter Karlavagnen och Polstjärnan eller något landmärke. Klockan var en viktig detalj i
fiskarens utrustning. Rådde dimma lodade man djupet och räknade med hjälp av tidens gång
på fickuret någorlunda ut var man befann sig. Hörsel och lukt fick ersätta synen. Nära danska
kusten hörde man gässen kackla och på svenska sidan doftade ängar, fält och gårdar.
Fiskenäten
När fångsten var bortplockad från näten lade man dem i olika högar. Närdingarna lades i tråg
och forslades upp till breplatsen på den avsedda bören, näringabören, d.v.s. en skottkärra utan
sidostycken och med högt bakstycke. Med en tvega, en rottingpiska, slog man på närdingarna
så att tång och andra sjöväxter försvann. Under tiden närdingarna torkade upphängda över
bredorna skulle de lättas. Man fick vända på dem och flytta dem så att de inte låg ihop utan
torkade väl överallt. De torra närdingarna skulle sedan kloas, träs upp på en klyka av eneträ
som hade formen av ett Y. I närdingens övre del satt flår, flöten av trä eller kork, och i dess
nedre del sänken av lämpligt formade stenar eller hemmagjutna blykulor. De torra
närdingarna lades sedan i tråget med sänkena åt samma håll och så rullade näringabören ner
till båten igen. Fiskeredskapen förvarades först i hemmen. Näten torkades då utbredda utanför
husen och förvarades på loftet. När fiskehamnen anlades avsattes mark för torkning av näten.
Varje fiskare fick hyra en torkplats på den s.k. breplassen. Kring sekelskiftet började
fiskehuddor uppföras i hamnen där redskap och nät förvarades.
Prångaren och bödetösen
När båtarna lade till i hamnen stod prångarna redo att ta hand om fångsten. En prångare var
ofta en kvinna med ansvar att avyttra fångsten och skaffa pengar till huset. Ofta var prångaren
fiskarens hustru. Fisken lastades över i prångarebören, sillabören, för vidare transport till
Malmö. Fram till 1889, då Limhamn fick en järnvägsförbindelse med Malmö, fick prångarna
själva rulla sina ofta över 100 kg tunga börar halvmilen på dålig eller obefintlig väg in till
Malmö och sedan vidare runt i staden. Fisken såldes direkt från bören inne på gårdarna eller
på Fisketorget och Drottningtorget. Sedan var det samma vandring tillbaka längst kusten mot
Limhamn. Den 1889 anlagda järnvägen fick smeknamnet ”Sillabanan” eftersom
sillaprångaren då kunde spara sina ben fram till Västra station. Vid andra världskrigets slut
hade de flesta prångarna försvunnit från Limhamn. Minskade fångster och ökad konkurrens
från fiskgrossister gjorde att de försvann en efter en. De två sista Limhamnsprångarna
upphörde med sin verksamhet i början av 1960-talet.
Det andra viktiga kvinnliga inslaget i fiskenäringen var bödetösen. ”Böda” betyder laga, lappa
och bödetösens uppgift var att laga fiskarens redskap, främst sillanärdingarna. Efter
sommarens och höstens fiske kom bödetösen till hjälp. Bödetösen arbetade i bästa dagsljus
framme vid fönstret där näten fästes i fönsterhaken. Näten lagades med hjälp av garn och
bödenål, en smal, flat pinne skuren av hylleträ. För att skära av garnet hade bödetösen en
bödekniv på fingret. Den var hemmagjord av en bit tillslipad urfjäder. Hon kunde också slå
upp nya maskor och binda nya nät över ett binnebord, en trästicka som var avpassad till den
önskade maskstorleken. Garnet lades över stickan och knöts fast vid dennas övre och undre
del. Varje maska blev så stor som pinnen var bred. Vid slutet av 1800-talet då sillfisket var
som mest intensivt reste unga kvinnor från andra fiskelägen i Skåne och Blekinge till
Limhamn för att böda. De fick kost och logi samt en kontant lön för detta arbete. Många
återkom varje år och en hel del stanna till slut för alltid på Limhamn.
Fisket i nutiden
Limhamns fiskeförening
Idag, 2002, är det endast fem yrkesfiskare i Limhamns fiskeförening. Samtliga har sina båtar
och garn nere i Limhamns södra hamn. All information har jag inhämtat från Mats, en av de
fem yrkesfiskare som idag finns kvar i Limhamn. Han åker ut med sin båt så ofta vädret
tillåter, varje till varannan dag.
Fiskebåten
Fiskebåten som Mats äger är en ”vanlig fiskebåt” 8 – 10 meter lång. Han kan manövrera den
själv men har ofta hjälp av en pensionär vid fisket. De tekniska hjälpmedel som används är till
för att underlätta arbetet. Mats använder sig utav besman, plotter, radar, ekolod, autopilot,
garnrulle och pallmare. Plotter är en form av elektronisk karta över havet. Här kan man med
hjälp av en dator markera var man placerar ut nätet, och även lägga in bra fångstställen.
Autopiloten kopplas sedan på och båten styr mot valt mål. Radarn används vid dåliga
väderförhållanden för att inte kollidera med något samt hitta på havet. Ekolodet är inte så
användbart för en yrkesfiskare, enligt Mats. ”Som yrkesfiskare lär man sig var fisken håller
till och ekolodet är endast användbart om man ska sätta nät vid t.ex. en klippa”. Fiskebåten
körs på diesel, vilket är subventionerat, så en dagstur från kl. 06.30 till kl. 15.00 kostar
ungefär mellan 80-120 kr. om de vet var de ska ta upp och lägga näten.
Näten och fångsten
Man använder olika typer av garn beroende på vilken tid det är på året och vilken fångst man
vill få. När jag besökte Mats var det piggvar (plattfisk) som fiskades. Det var andra tillfället
som just de garnen lades ut för säsongen. Mats försöker prova ut några nya ställen, men det
gav ingenting på 3 hela längor (30 nät utav 80)! Man använder garnrullen för att dra upp
nätet. När det är rensat släpper man ut samma nät igen. Ibland måste man använda pallmaren
för att kunna rensa näten ifrån tång. När tången blommar är den ett stort problem för fiskarna
eftersom den då lättare fastnar i näten och fördärvar dem. Man måste då rengöra näten och det
tar många timmar. Näten inte används förvaras de på land i stora trälårar.
Näten ser olika ut beroende på vilken fisk man vill fånga. När piggvar fångas använder man
garn med stora maskor. Andra fiskar kan då ta sig igenom nätet. Torskfisket är viktigt för
Mats liksom för andra fiskare. Han instämmer att det är viktigt att fisken måste få leka innan
den fångas men tycket att debatten har blivit överdriven. Enligt honom finns inte den risk som
man påstår beträffande utfisket. Debatten är idag som bekant intensiv och det är delade
meningar om vad som råder. De senaste rönen säger att näten för torskfiske ska ha en lite
större gleshet mellan maskorna för att släppa igenom fiskar som är för små. Tyvärr har detta
visat sig ha liten effekt och många mindre torskar fastnar i alla fall. Detta är inte slutdiskuterat
men en viktig fråga om inte torskbeståndet ska försvinna helt ur våra vatten.
Den fångst jag fick beskåda bestod av piggvar, rödspätta, suggor, skrubba och torsk. Det var
blandad fisk och detta är arbetsamt för fiskaren. Köparen har olika pris för olika vikter så allt
måste sorteras och noggrant vägas med besman. Piggvaren måste väga över 6 hg för att ge
fullpris till fiskaren, 25 – 30 kr/kg. Suggor, som är stenbitshonan, fiskas för att rommen ska
säljas. Även detta fiske har varit debatterat eftersom fisken inte direkt används utan man är
endast intresserad av rommen. Några kilon torsk och likaså rödspätta fångades. Skrubban som
fångades är egentligen inte lönsam vid denna tid. Den har just lagt rommen och därmed finns
ett tomt utrymme där den inneslutits. Under en tid framöver kommer skrubban att äta upp sig
och fylla ut detta utrymme. Först då blir det lönsamt att fiska den. Trots alla olika arter fisk
som Mats fångar är det egentligen endast torsken som är lönsam. Sammantaget var fångsten
denna dag 150 kg plattfisk samt 38 st suggor. Hela fångsten märks med vikt och sätts in i
kylutrymmet i Limhamns fiskeförening. Fiskhandlaren kommer sedan och hämtar den för
vidare försäljning.
Fisket i undervisningen
Man skulle vid många olika tillfällen kunna arbeta och prata om fiske i skolan. Detta område
skulle vara alldeles ypperligt att integrera med andra ämnen. Jag känner spontant att på
Sundsbroskolan skulle det vara trevligt att arbeta med temat ”våra modernäringar”. Många av
eleverna har lantbrukare till grannar och yrkesfiskare finns på nära avstånd. Att historisk följa
utvecklingen av Limhamn ger en intressant ”miniversion” av samhällets utveckling. Många
historiska tecken syns fortfarande på naturen, t.ex. Järavallen. Soldattorpet är idag ett museum
där de arkeologiska fynden visas från utgrävningarna av Järavallen och detta bör besökas av
eleverna. Att undersöka närmiljön tror jag skapar ett intresse hos eleverna för både historia
och nutid.
Att göra ett besök vid kajen i Limhamn då yrkesfiskarna kommer in för dagen är en syn som
alla bör möta. Det är med blandade känslor som man ser fiskarna sorteras, några fortfarande
med ryckningar. Suggorna, som är så fyllda med rom, läggs i egna lårar och tanken smyger
sig på gällande att det är just den rommen som ska bidra till fiskbeståndet. Att få en visning av
de olika redskapen som används, t.ex. näten som sorterar ut de minsta fiskarna, får en att
tycka att fiske är nog inte så tokigt trots allt. Jag tror att många diskussioner av diverse slag
senare kan föras efter ett sådant besök. Eleverna inser förmodligen att det som hamnar på
bordet är hämtat från vårt hav och inte bara till en person utan till oändligt många. Inte minst
idag, när samhällsdebatten handlar om torskfisket och utarmningen, är det viktig att etiskt
beröra detta i undervisningen. Man bör alltid höra många olika sidor av saken och en
yrkesfiskare ger definitivt sin.
En värdig avslutning på temaarbetet och studiebesöket kan vara att låta eleverna känna på hur
det var att vara prångare i mitten av 1800-talet. Med en liten matsäck på ryggen, som får
motsvara sillabören på 100 kg, kan man vandra genom Limhamn in till Fisketorget i Malmö.
Där möter eleverna omtyckta ”Sillagumman” skapad av Gunnel Frieberg, som några hundra
år tidigare vandrat samma väg som dem.
"Sillagumman", Södra Fisktorget Malmö, 1980.
Litteratur
Dalin & Liliengren, Limhamn – Från stenålder till nutid, 1994
Åkesson, Bert, Sumphamnen – Sibbarps pärla, 1994