Predikan 11 sönd. eft. Trefaldighet 2015
1:a årg.
”Tro och Liv” är överskriften för idag.
Alla människor lever i någon sorts tro. Utan en grundläggande tillit går vi under. I varje möte spelar tilliten en
avgörande roll. Våra mänskliga samhällsbyggen är ju
grundade på den ömsesidiga tilliten.
Tomas Tranströmer skriver:
”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vårt dagliga
liv utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid
bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende”
Vad är värt vårt förtroende? Kristen tro är tillit – tillit till
en person – Jesus Kristus.
Att tro är inte i första hand att hålla lärosatser om Gud eller
Jesus för sanna.
Att tro är att leva med övertygelsen att Gud lever och
verkar, att han har lyft av skulden och besegrat döden.
Att tro är att lita på att Jesus lever och finns vid min sida.
All kristen tro står och faller med detta budskap: Kristus
har uppstått. Han lever. Detta är själva nerven i vår tro. Det
ger mig hjälp att leva mitt i verkligheten: Gud är herre
över döden. Därför behöver jag inte fly från det mörka i
livet. Det innebär inte att att mörkret sopas undan eller ens
att det blir lättare att bära. Men det finns ett löfte: Gud är
med, också när jag inte anar eller förstår det. Det finns en
närvaro genom allt.
Tron är varje människohjärtas innersta hemlighet och
samtidigt är det något som vi behöver få uttrycka och
bekänna. Trosbekännelsen som vi oftast använder i
gudstjänsten är gamla nedärvda formuleringar. De går
tillbaka ända till apostlarna och kallas därför den
apostoliska bekännelsen. Det är svindlande att tänka att
människor ända sedan den första kristna tiden har använt
de här orden. De gamla, klassiska bekännelsetexterna är
omistliga och samtidigt pågår bekännelsen ständigt. Varje
ny generation får utforma bekännelsen så att den berör
människor i sin tid.
Den första psalmen som vi sjöng är en Trosbekännelse för
vår tid, Tomas Boström skrev den 1992. Christina
Lövestam har också skrivit en bekännelse för vår tid.
Vi sjunger Psalm 766, skriven 1983.
Tron ger ett mönster för tolkning av hela det mänskliga
livet.Tron är en gåva. Tron kan inte tvingas på en annan
människa. Tron kan jag inte kan tvinga fram med min egen
ansträngning eller kraft, den kommer som en gåva.
Vi läste i Episteln: ”Alla har syndat och gått miste om
härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de
rättfärdiga av hans nåd eftersom han har friköpt dem
genom Kristus Jesus.”
Vi är friköpta. Du och jag får tillräkna oss det som Jesus
har gjort.
Du och jag får komma till Gud precis sådana som vi är,
utan meritlistor och så får vi tillräkna oss Jesu meriter –
vilket fantastiskt byte.
I psalm 73 står det så här:
Du själv är gåvan Gud oss gav.
Den räcks åt alla utan krav,
och här ett saligt byte sker:
Du tar vår skuld, din frid Du ger.
Det som Du och jag får göra är att våga tro detta och ta
emot det och låta det få konsekvenser för livet.
Överskriften för idag var ju ”Tro och Liv”.
Vi får låta tron speglas i våra liv, och det är Gud och Guds
kärlek som ska åtespeglas inte vår egen förträfflighet.
Berättelsen om fariséen och tullindrivaren berättade Jesus
för de som litade på sin egen förträfflighet mer än på Gud.
Fariséen går långt fram i templet och har en lång meritlista
som han föredrar för Gud.
Han börjar med att tacka Gud för att han inte tillhör dem
som bryter mot Guds bud. Han anser att han själv är helt
rättfärdig – dvs står i ett rätt förhållande till Gud.
Det är mycket möjligt att han talade sanning, att han
verkligen följde lagen och var nitisk, det var fariséerna.
Det var inte det som var felet. Han kände verkligen sitt
värde men det var inte heller det som var felet. Det är ju
inte meningen att vi ska nedvärdera oss själva. Det som
var fel, var att han såg ner på andra, dömde andra och
tyckte att det bara var han själv som gjorde rätt och tänkte
rätt.
Han stod inte i rätt förhållande till sina medmänniskor och
därmed inte heller till Gud. Han såg ner på tullindrivaren.
Jesus såg aldrig ner på någon. Istället visade han respekt
för varje människa och förväntade sig något av honom
eller henne. Paulus uppmanar oss att överträffa varandra i
ömsesidig aktning. Solidaritet och respekt för alla
människor är vad Gud har skapat oss till att visa.
Hur var det då med tullindrivaren? Han vågade inte gå
långt fram i templet utan står avsides, vågar inte lyfta
blicken, slår händerna för bröstet och kommer med sin
bekännelse. Tullindrivaren är mannen utan meriter.
I den tidens religiösa samhälle var han fullständigt
uträknad. Han räknades inte med i gemenskapen. Han tog
ju betalt av andra och dessutom arbetade han åt
ockupationsmakten. Han kände och visste att han var
utanför gemenskapen och därför vågar han inte gå fram i
templet.
Hur många är det inte som är och känner sig utanför
gemenskapen, både i vårt samhälle och i vår kyrka. Många
tror att de inte hör hemma i kyrkan fast de bär på en
längtan och en önskan att vara med. Varför har det blivit så
snett?
Kanske för att vi inte har tagit till oss Jesu räknesätt. Vi
har så djupt inrotat i oss att man måste göra sig förtjänt av
allt, till och med Guds kärlek.
Jesus vill påminna oss om att vi inte behöver några meriter
för att vara värda något som människor och att vi inte
behöver några meriter för att få komma till Gud.
Du får komma till Gud helt nollställd, precis som Du är,
Du och jag får tillräkna oss det som Jesus har gjort.
Fariséen hade också kunnat få del av det men han ansåg
sig inte behöva det. Han klarade sig bra med sina egna
meriter, tyckte han. Men Jesus säger att det var
tullindrivaren som gick hem rättfärdig, snarare än den
andre.
Tullindrivaren litade på Guds nåd.
Bön: Tack, Gud, för din Nåd. Tack för att jag får komma
till Dig precis sådan jag är utan meriter och att jag får ta
del av det som Du har gjort för mig genom Jesus Kristus.
Hjälp mig att ta emot i tro och låt tron få avspeglas i mitt
liv. Amen.
