Slottet 10 nov/Karlis Neretnieks
2014-11-06
Militärt försvar – fredsbevarande?
Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman,
excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar
Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren
Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.
Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för
att sentensen stämmer?
Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle
blivit indraget i ett krig?
Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en
sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft
anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller
konflikter i vårt närområde.
Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905,
Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget
1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt
närområde.
Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första
världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma
Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.
Krimkriget
Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i
Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden
St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.
Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000
fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på
Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan
under huvuddelen av kriget.
1
Slottet 10 nov/Karlis Neretnieks
2014-11-06
Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle
förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för
Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.
Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets
försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.
Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära
svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten.
Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska
kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle
1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att
låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna
kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.
Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att
Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade
kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där
kungen spelade en ledande roll.
Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan
Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som
Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska
neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare.
Lite sent kan tyckas.
Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem
som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.
Första världskriget
Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära
operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon
avgörande betydelse för några av de krigförande.
Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet
genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört
allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även
flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.
2
Slottet 10 nov/Karlis Neretnieks
2014-11-06
Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att
disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige
förblev neutralt, t ex ekonomiska.
Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära
resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som
behövdes på annat håll.
En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater
eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror
om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat
ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds
memoarer rörande den här tiden vara intressanta.
”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet
ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland
de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende.
En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig
skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en
fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).
I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns
höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den
Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen
Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).
Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när
det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades
under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska
krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde
förmågan att försvara det egna landet.
Andra världskriget
Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en
sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär
förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade
parter.
3
Slottet 10 nov/Karlis Neretnieks
2014-11-06
Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i
samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska
anfallplaneringen mot Sverige 1943.
Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick.
Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men
framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal
flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle
kunna betecknas som rimligt användbar.
Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen
ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det
gällde kvalitén på utrustningen.
I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot
Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin
goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.
Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska
förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.
Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och
att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien
inte skulle kunna bidra med mycket.
Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka
få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed
skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande
krigsskådeplatsen.
Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:
- Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.
- Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara
ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här
fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om
tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.
Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en
bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs
generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans
4
Slottet 10 nov/Karlis Neretnieks
2014-11-06
uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan
kort sammanfattas enligt följande:
- Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första
dygnet.
- Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade
anfallsförband.
- Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.
- Svensk taktik är föråldrad.
Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.
Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden
behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett
avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.
En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp
transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad
Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi
själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.
Kalla kriget
Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än
under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett
klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone
hindra motparten att göra det.
Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett
småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget
hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som
är det väsentliga.
I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska
krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall
genom landet, inte avvärja.
Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och
Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga
begränsningar.
5
Slottet 10 nov/Karlis Neretnieks
2014-11-06
Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med
tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien.
Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara
Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter,
främst i Norge, utarbetades också efterhand.
Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då
relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till
att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.
Avslutning
Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred,
rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.
Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit
stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt
kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.
Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den
svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig
balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.
Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens
bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också
troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och
sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena
hade haft en större militär förmåga.
En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur
omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in
i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.
Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder,
eller brist på åtgärder.
*****
Tack för uppmärksamheten
6
