Skrotning löser inte problemet
Skrivet av Yrkesfiskarna
2007-01-01 01:00 -
Under senare tid har krav kommit från många håll om att delar av fiskeflottan skall skrotas.
Under senare tid har krav kommit från många håll om att delar av fiskeflottan skall skrotas.
”Svenskt fiske har överkapacitet” är argumentet. Länsstyrelserna i Skåne och Blekinge menar
till exempel att torskfiskeflottan borde minskas med 25 procent. Men skrotning är fel svar på rätt
fråga. I sin utredning Fiskets framtid på sydkusten föreslår länsstyrelserna att ”en riktad
skrotningskampanj på fartyg > 25 meter skall genomföras”. Enligt länsstyrelserna är en
nedskärning inom det stora segmentet motsvarande 25 procent av hela kapaciteten vad som
krävs för att uppnå lönsamhet i kvarvarande torskfiskeflotta. Dessa åtgärder vill man
kombinera med en utestängning av fartyg som inte tidigare fiskat i södra Östersjön. I klartext
säger man att begränsat tillträde kommer att ”stärka sydkustfiskarna som får en större andel av
torskkvoten”. I nästa steg vill länsstyrelserna i Skåne och Blekinge införa individuella kvoter
för den befintliga flottan. Men man vill inte tillåta handel. Istället kräver man att kvoterna skall
vara icke-överförbara mellan olika företag och följaktligen återgå till staten när en fiskare lämnar
näringen. Den enskilde har nytta av skrotningspremie För den enskilde fiskeföretagaren
som dras med stora skulder, låga intäkter och svag lönsamhet är möjligheten att skrota
frestande. Självklart är tanken på höga skrotningspremier tilltalande för den yrkesfiskare som
har svårt att få företaget att gå runt. Sådan har situationen ofta sett ut de senaste åren, med
låga kvoter och ökande bränslekostnader. Men för att få effektivitet i flottan som helhet krävs
andra åtgärder än höjda skrotningspremier som betalas av skattebetalarna, tillträdesförbud mot
västkustfiskare och enskilda kvoter som fördelas av länsstyrelsen. Utveckling på både
sydkusten och andra kuststräckor fordrar en näringspolitik som ger fiskeföretagarna svängrum
och utrymme att utveckla sitt företag. Både den enskilde och flottan måste kunna förändra sin
inriktning med hänsyn till var man bedömer att man har bäst kommersiella och biologiska
förutsättningar att nå lönsamhet. Missgynna inte effektiviteten Därför är det egendomligt att
länstjänstemännen i Skåne och Blekinge just vill få bort det större tonnaget. Enligt ekonomiska
analyser är nämligen effektiviteten högre i det större tonnaget än i det småskaliga. Det
småskaliga fisket kan ha många andra fördelar men kostnaderna per fångad fisk är som regel
lägre i de större enheterna. Man ställer sig också frågande till hur en utskrotad flotta utan
större trålare skall kunna ta iland en kvot som förhoppningsvis börjar växa under den
kommande tioårsperioden. Statligt stöd för återuppbyggnad av flottan känns knappast som en
realistisk vision. Kapacitetsbrist på längre sikt Skrotningskraven stirrar sig blinda på
dagens svårigheter men ser inte risken att flottan om några år är för liten för att landa den
svenska kvoten. Det finns flera avskräckande exempel runt Sveriges kuster. I Finland landas
bara 50 procent av laxkvoten och problemen är likartade inom flera segment i Tyskland.
Erfarenheten visar att skrotning endast fungerar samtidigt som man genomför grundläggande
förändringar i förvaltningssystemet. Då får insatsen karaktär av engångstillfälle i samband med
att fisket börjar på ny kula. För svenskt fiske måste vi ha större planer än att ha återkommande
skrotningskampanjer som driver upp priser och kapacitet på ett ineffektivt sätt. Vi vill se en
näringspolitik som gör det möjligt att utveckla flottan på de områden där det finns
tillväxtmöjligheter i en framtid som förhoppningsvis inte är alltför avlägsen.
1/1
