N r 1 januari/mars 2015
Det montenegrinska spåret
Glimtar av den ryska flottans historia
av Ingmar Oldberg
Résumé
In December 2013, Russia turned to Montenegro asking for naval basing rights as a
supplement to Tartus in Syria. The background for this request is not only a matter of
military and economic interests or Slavic and religious affinity, but also a special relationship
since the late 17th century. In its expansion towards the Mediterranean Sea, Russia called on
Christian nations to rise against the Ottoman Empire and Montenegro repeatedly did so.
Russia sent officers to the Kotor Bay for naval training, and people from there became
officers in the nascent Russian navy. Best known is Matija Zmajevic, who participated in the
war against Sweden in the Baltic Sea until 1721. During the Napoleonic wars Russia won a
foothold in the Kotor Bay in 1806, but gave it up to France in the Tilsit Treaty, while
receiving a free hand, for instance, to conquer Finland from Sweden.
för att hävda sig som stormakt försöker
Ryssland återupprätta sin militära närvaro
i Medelhavet och har sedan länge en liten
flottbas i Tartus i Syrien. I december 2013
kom också uppgifter om att man vänt sig
till Montenegro med förfrågan om att få
hamnrättigheter i Bar och Kotor, vilket förmodades hänga samman med inbördeskriget i Syrien. Montenegro avvisade dock förfrågan, möjligen beroende på landets önskan att komma med i Nato och EU.1 Det
kan tilläggas att ryska turister och investerare åtnjuter visumfrihet i Montenegro och
spelar en stor roll i dess ekonomi.2
Ett långvarigt förhållande
I själva verket har Ryssland och Montenegro
en speciell relation, som inte bara grundar
sig på ekonomiska intressen, slaviska språk
och ortodox religion utan också på nära
förbindelser ända sedan slutet av 1600-talet, inte minst på det militära området. I sin
strävan att utvidga Ryssland söderut och
få tillträde till Svarta havet förde tsar Peter
40
I under 1690-talet krig mot det osmanska
Turkiet och ingick kristna allianser med
Habsburgmonarkin och Venedig. Han tog
också kontakt med Montenegro, som bevarat ett visst oberoende. Han började bygga
upp en flotta i Azovviken och sände unga
adelsmän dels till Nederländerna,3 dels till
en marinskola i hamnstaden Perast vid
Kotorbukten, som då lydde under Venedig
(men numera hör till Montenegro), för utbildning i navigation och sjökrigföring.4
Då tsar Peter 1710 startade ett nytt krig
mot Turkiet, uppmanade han bland annat
montenegrinerna att göra uppror, vilket de
också gjorde, men kriget slutade olyckligt
följande år. Ryssland förlorade Azovviken
och flottan, Montenegro erövrades av turkarna och dess religiöse ledare (vladyko)
Daniil Negusja flydde till Ryssland. I över
hundra år därefter betalade Ryssland understöd till montenegrinska ledare och lovade beskydd från turkarna, och montenegrinerna gjorde flera uppror.5
På det militära området fortsatte kontakterna också genom att ryska adelsmän
A N A LY S & P E R S P E K T I V
utbildades i Perast, och sjöofficerare från
Kotorviken gick i rysk tjänst, varav tolv
blev amiraler eller generaler. Den mest
kände och framgångsrike av de senare var
Matija Zmajevic. Hans karriär speglade
en dramatisk historia, som också berörde
Sverige.
uppdrag att bygga upp en flodflotta i Don
för krig mot Turkiet, och 1727 blev han
amiral. Efter amnesti från en dödsdom blev
han till slut guvernör i Astrachan.7 Som en
följd av segern mot Sverige blev Ryssland
en stormakt och dess flotta den största i
Östersjön.
Matija Zmajevic
Ryska flottan i Medelhavet
Matija Zmajevic (1680–1735), som tillhörde en förmän katolsk familj, växte upp och
blev sjökapten i Perast. På grund av lokala
maktstrider måste han fly staden och kom
via republiken Ragusa (nutida Dubrovnik)
till Istanbul. Där fick han skydd hos den
ryske ambassadören Petr Tolstoj, som tidigare hade gått marinskolan i Perast. Med
rekommendation från denne uppsökte
Zmajevic 1712 tsar Peter I, som anställde honom som kapten i den ryska flottan.
Tsaren förde sedan 1700 krig mot Sverige,
hade grundat S:t Petersburg och börjat
bygga en rysk flotta i Östersjön med hjälp
av västeuropeiska experter.6 1713–1714
erövrade Ryssland den sydöstra delen av
Finland inklusive Åbo. Då svenska flottan
försökte stoppa transporterna längs kusten
genom en blockad vid Hangöudd vann tsarens och amiral Apraksins överlägsna skärgårdsflotta ett sjöslag i juli 1714. Zmajevic
utmärkte sig som befälhavare för en galäreskader och fick beröm av tsaren.
Detta slag, som ledde till att den ryska flottan kunde erövra Åland, behärska
Bottenhavet och bland annat anfalla Umeå,
var den ryska skärgårdsflottans första stora seger och firas fortfarande i Ryssland.
Zmajevic deltog sedan i skärgårdsflottans
fortsatta verksamhet i Östersjön, härjning­
arna av Sveriges östkust 1719–1721 och
speciellt det oavgjorda slaget vid Flisö
(andra namn: Ledsund, Grengam) 1720.
1719 utnämndes han till konteramiral med
Montenegro skymtar också i Rysslands upprepade krig mot det Osmanska riket före
och under Napoleonkrigen med syfte att få
kontroll över Svarta havet, Bosporen och
östra Medelhavet. Kristna folk på Balkan,
särskilt grekerna, och i Kaukasus uppmanades som nämnts att resa sig. 1769 grundades på nytt en Svartahavsflotta och områden längs Svartahavskusten samt Krim
erövrades sedan. För att nå dessa mål sändes delar av den utbyggda Östersjöflottan
till Medelhavet och vann en rad segrar mot
den stora turkiska flottan. Västeuropeiska
sjöofficerare spelade som tidigare en viktig
roll men också montenegriner som Marko
Vojnovitj, som slutade som amiral.8
Som ett led i den andra koalitionen
mot Napoleon (med bl a Storbritannien,
Österrike och Turkiet (!)) intog Svartahavs­
flottan under amiral Usjakov 1798–1799
de Joniska öarna inklusive Korfu, vilka
Napoleon nyss tagit från Venedig, och inrättade en grekisk republik under rysk-turkiskt beskydd. Inom ramen för den tredje koalitionen mot Frankrike intog den
ryska flottan under amiral Senjavin 1806
Kotorbukten och några öar längs adriatiska kusten, som Frankrike just övertagit
från Österrike (och tidigare Venedig), vilket befolkningen välkomnade. Kriget mot
Turkiet återupptogs och nya sjöslag vanns
av den ryska flottan.
Men Napoleons seger vid Friedland i
Ostpreussen 1807 tvingade tsar Alexander
41
N r 1 januari/mars 2015
I att sluta freden i Tilsit. Enligt avtalet där
anslöt sig Ryssland till det franska kontinentalsystemet, som förbjöd handel med
England. Ryssland fick fria händer mot
bl a Sverige, som inte accepterade kontinentalsystemet, vilket ledde till erövringen av Finland. Mindre känt är kanske att
Ryssland däremot fick överlämna sina erövringar i Medelhavet till Frankrike. Det
avtal som medförde Sveriges delning innebar således att Ryssland fick uppge sina
mest framskjutna positioner i Adriatiska
havet.
Några reflexioner
rört Sverige. Det var en liten bricka i spelet, när Ryssland expanderade mot Svarta
havet och Medelhavet från 1600-talet och
framåt, och montenegrinska sjöofficerare
bidrog bland många andra nationer till den
ryska flottans utveckling och framgångar,
även i Östersjön. Mot denna bakgrund kan
man också se den nuvarande vänskapen
mellan länderna, men det är inte troligt att
Montenegro fördenskull kommer att lyssna på ryska locktoner, när alla andra balkanstater främst fäster sina hopp om fred
och välstånd vid EU och Nato. Och för
stormakten Ryssland är Montenegro bara
en av många småstater.
Det ovanstående visar att det lilla Monte­
negro, numera inkluderande Kotor­buk­ten,
spelat en viss roll i Rysslands och dess flot­
tas historia, vilket också i någon mån be­
Ingmar Oldberg är associerad forskare vid
Utrikespolitiska institutet.
Noter
”Government refuses Russia’s request to
set up a military base in Montenegro”,
Independent Balkan News Agency, 201312-20, www.balkaneu.com, (2014-02-11);
“Neither NATO nor Russia asked to build military bases”, Tanjug, 2013-12-24, www.b92.
net/eng/news, (2014-02-11)
2. ”Serbia and Russian tourists lead
Montenegro’s tourism”, 2011-09-30, www.
balkans.com, (2014-02-11); “Rusi vlasnici trecine stanih firmi u Crnoj Gori”,
Blic, 2012-07-02, www.blic.rs/Vesti/
Ekonomija/331220, (2014-02-11)
3.Stökl, Günter: Russische Geschichte, Alfred
Kröner Verlag 1983, s 342 ff; Mitchell,
Donald W: A history of Russian and Soviet
Sea Power, Andrew Deutsch Ltd, London
1974, s 20 ff. Tsaren var speciellt intresserad av sjöfart och reste själv till Holland och
England för att lära sig.
1.
42
Grgurevic, Tomislav: ”Bokelji u Rusiji”,
Montenegrina – elektronnaja biblioteka,
www.montenegrina.net/pages/pages1/istorija/
petrovici_xviii_vijek, (2014-02-11)
5. Tsimanovitj, L S: ”Iz istorii russko-tjernogorskich polititjeskich svjazei”; Guskova, J
E: ”Tjernogortsy: ich ljubov k Rossii tjista,
bezmerna i iskrenna”, Montenegrina, www.
montenegrina.net/pages/paages_ru/istorija,
(2014-02-11)
6. Op cit, Mitchell, Donald W, se not 3, s 25 ff.
7. Op cit, Mitchell, Donald W, se not 3, s 36;
op cit, Grgurevic, Tomislav, se not 4, s 7;
Coralic, Lovorka: ”Ruski admiral Matija
Zmajevic”, Slobodna Dalmacija, 2004-04-14,
http://arhiv.slobodnadalmacija.hr/20040414/
feljton01.asp, (2014-02-11); Hornborg,
Eirik: Kampen om Östersjön, Bonniers,
Stockholm 1945, s 263 ff.
8. Op cit, Grgurevic, Tomislav, se not 4, s 10 ff;
op cit, Mitchell, Donald W, se not 3, s 56 ff.
4.
