När ni ber…

När ni ber…
Värnamo
2006-10-15
Matt 6:5-8
[5] När ni ber, skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för
att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
[6] Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då
skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
[7] Och när ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de
många ordens skull.
[8] Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.
En kompis hemma blev tillsammans med en go tjej. Kärleken var stor och när hon reste iväg
utomlands några månader gick telefonen så het att kostnaden hade motsvarat en biljett t.o.r.
tvärs över jorden. Han ville höra, umgås och vara i kontakt med sin älskade. Fast det kostade.
En annan ung man reste iväg och hörde knappt av sig. Det blev billigare så, men det höll på
att kosta relationen.
Visst är det så att den man älskar vill man umgås med, man vill veta hur det är osv. Ibland tror
jag att Gud undrar om vi sagt upp relationen eftersom det är så tyst, så tyst. Ända tills något
händer, då undrar vi var Gud är. Varför han är så tyst? Kanske har vi, snarare än Gud, glömt
hur rösten lät. Kanske vi, snarare än Gud, varit – är - frånvarande
I texten undrar inte Jesus om vi händelsevis ber, om vi känner för det eller om det någon gång
skulle falla oss in. Han förutsätter att vi ber; När ni ber… Jesus ger oss undervisning om
bönens innersta, dess vikt och plats. Bön, låter oss Jesus förstå, är absolut ingen uppvisning i
formuleringskonst. Gör inte som hycklarna eller hedningarna, säger Jesus. Gud är varken
lomhörd eller oförmögen att förstå det enkla. Tvärtom, det enkla, det från hjärtat, når Faderns
hjärta. Inte heller handlar det om att imponera på andra, då söker vi inte Gud utan snarare
andra människors bekräftelse. Det är inte bönens avsikt. Så varför skall vi be?
I
Varför be om nu Gud redan vet?
Jag varför skall vi be över huvud taget om nu Gud redan vet vad vi kommer att säga.
Dessutom vet han vad som är bra för oss och vad vi behöver. Så varför inte hoppa över hela
bönebiten och använda den tiden till något mer konstruktivt. Sa inte Jesus; Gör inte som de, ty er
fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.
Jo han sa så, men han hänvisade till
hur hycklare och hedningar bad. Det som bad för att andra skulle se och imponeras över deras
vackra formuleringskonst och stora fromhet.
1
De som använde så många ord som möjligt för att visa både andra och Gud hur angelägna de
var att vinna Guds gunst. Det var inte meningen med bönen, avsikten med att kunna
kommunicera med himmelens Gud, vår Fader.
Om man skalar av det som finns runt oss, lager för lager, utifrån tanken vad som är mest
väsentligt i livet, vad finns då kvar? Ja, prylar försvinner nog ganska fort, pengar, häftiga
grejer eller upplevelser faller också undan. Fram träder med största säkerhet ordet relationer.
Att leva i goda relationer med sina medmänniskor, med sin familj, barn, äkta hälft och
relationen till Gud genom Jesus Kristus. En god relation kännetecknas av god
kommunikation, av att man lever nära och delar livet med varandra. Ja, delar händelser av
både glädje och sorg med varandra. Det Jesus vände sig mot var inte att människor bad, nej
inte på något sätt. Han sa ju i början av texten; ”När ni ber…” och visade med de orden att
bönen är något givet i en människas liv och definitivt för en kristen.
Så varför skall vi be, om nu Gud redan vet? Jo, det handlar om relation, om dialog, om
hjärtats samtal med Gud. Om att få komma till Far i himlen och uttrycka det mitt hjärta bär
på. Hjärtats samtal med Gud. Vi har ju en Gud som är engagerad i våra liv och som vill höra
från oss vad som rör sig i hjärtat, vad som tynger, oroar eller ger glädje och inspiration. Vet
han inte det då, ser han inte på oss hur det är, känner han inte oss? Jovisst gör han det, men
dialogen och att med ord få uttrycka hur det är, det är viktigt och själavårdande. Det bygger
relation. Har inte du frågat dina barn hur det var i skolan trots att du kan schemat, känner
fröken och vet vilka som finns där. Så varför fråga? Jo naturligtvis för att du bryr dig om, vill
känna in hur barnet själv upplever saken och att du vet hur viktigt det är för barnet att få
berätta.
Är det annorlunda för oss vuxna? Nej, jag tror inte det. Också vi behöver få uttrycka vad vi
bär på, vad som hänt, hur det påverkade oss etc. Alltså relationer är kommunikation, bön är
samtal där vi får lyfta fram våra behov, kroppsliga, själsliga och andliga. Far vet, men vi
behöver få ord på det för att hans förlåtelse, frid, upprättelse, vägledning, kärlek skall kunna
landa. Han frågar inte efter de många välformulerade orden, Gud frågar efter dig och din
närvaro, för själv är han alltid där.
II Hitta din kammares ingång.
Nej, säger Jesus, gathörnet är inte platsen, gå in i din kammare och be till din Fader som ser
längst in. Ibland är det på sin plats att gå ut på gatorna och be, varför inte ett varv runt ditt
kvarter i tyst bön för grannar och vänner. Men här talar Jesus om att inte imponera på andra
2
utan hitta till mitt hjärtas djup. ”Bara i stillheten kan du bli du för dig, bara i stillheten kan
Gud bli Gud för dig” för att citera Tomas Sjödin.
Där, i vårt innersta rum, i vår kammare finner vi Gud. Där i vår kammare, längst in, finns vår
Herre. Är det skrämmande? Eller är det trösterikt? Klart är att vi har en Gud som ser allt, som
vet om vad som rör sig i vårt innersta. (Jfr 2 Mos 3:7-8 där Gud uttryckligen säger att han vet
om folkets lidande, har hört deras rop och stiger ner dem till mötes.)
Fundera till på, var finns ingången till kammaren för dig. Dum fråga kanske, men ändå inte.
Det kan vara nog så svårt att hitta både tid och plats för stillheten inför Gud. Var praktisk,
tänk ut en bra tid på dagen, en bra plats. Är det frukostbordet till morgonkaffet? Är det
stunden när barnen lagt sig och teven ändå bara visar det gamla vanliga om än i ny tappning?
Är det med Gudsordet framför dig eller med ”Dagens lösen”? Hitta din rytm.
I kammaren finns alltså Gud, i det innersta. Där kan vi dela det djupa med honom. Han älskar
oss, han vill vårt väl. Klart är att barnet inte vill att mamma och pappa skall se och veta allt.
En frommare min än verkligheten tillåter visas ofta upp. Är vi likadana som barnen. Kanske
vill vi inte gå in i kammaren då vi konfronteras med de dunklare skrymslena. Är det bättre att
stå över det djupa mötet med Gud? Ja kanske, för då slipper vi konfronteras med oss själva.
Men det ger å andra sidan sett ingen förändring i våra liv, snarare en inkapsling av det vi
borde ta itu med.
Låt oss nu tänka till på vem Gud är. Vem är han för dig? Fadern som i liknelsen om den
förlorade sonen står väntande och spanande på kullen efter sin älskade son, efter dig och mig?
Eller den kontrollerande, rent av straffande guden som vi aldrig är duktiga nog inför? En
gammal trött Gud utan engagemang, så här vill det till att reda upp sitt eget, att vara stark åt
honom. Jag tror vår bild av Gud hjälper eller stjälper oss när vi söker oss till kammaren. Jag
tror nog att vi behöver komma dit, om inte annat, för att upptäcka hur Gud verkligen är. Hade
den förlorade sonen valt att sitta kvar i sin utsatta situation hade han aldrig upptäckt hur far
verkligen var. Hur älskad han verkligen var.
III Kan själv - rädslan att visa sin sårbarhet
Så varför hittar vi inte tid, plats och prioritering för bön? När ni ber, gå då in i er kammare,
vill vi verkligen dit? När vi kommer inför levande Gud kan vi ingenting dölja, och vi behöver
inte dölja något heller. Dels vet han och dels älskar han oss och gläder sig när vi kommer.
Barnets ”kan själv”, tänker vi så också? Vill inte visa svaghet, vill inte besvära, vill inte bli
hjälpt eller vill inte blotta mig? Stolthet och rädsla har hindrat mycket utveckling och mognad
för mänskligheten, spökar det för oss också?
3
Går rädslan att visa sårbarhet vidare i att vi håller igen också som församling. Vad skall andra
tro om jag tänder ett ljus eller rentav ber pastorn om förbön?
Kanske håller det igen mig från att gå på bönemötet eller söka mig till en bönegemenskap, en
LOGOS-grupp. Bönen är hjärtats samtal med Gud, Gud finns i kammaren, i det innersta. Han
ser de mörka stråken i våra liv, inte tu tal om annat. Men han älskar oss och han vill visa oss
att de mörka stråken inte skall få kväva oss. Han vill rena, han vill förlåta, upprätta. Så låt oss
släppa ”kan-själv-mentaliteten” och i stället släppa oss till för Gud. Han som genom Jesus
Kristus kommer till oss för att ge liv och övernog. Så låt oss likt den förlorade sonen kliva
upp ur våra fasta föreställningar om Far. Gå honom till mötes och i kammaren låta honom
hela oss.
Kjell Larsson
4