Sexualbrott

Sexualbrott
– ny behandling
minskar återfall
En behandlingsmetod som utarbetats i samarbete med psykologer
och som bygger på gruppterapi på kognitiv grund har använts
som ett pilotprojekt på svenska fängelser. De goda behandlingsresultaten
har lett till att projektet nu fått klartecken att fortsätta.
Å
terfallsfrekvensen bland våldtäktsmän som gått i
terapi är låg, berättar psykolog Elisabeth Kwarnmark, som har varit projektledare för ROS-projektet sedan det togs i bruk i Sverige 1999.
Relations- och samlevnadsprogrammet ROS är ett behandlingsprogram för sexualbrottsdömda män. Programmet
har utvecklats i Kanada där det varit i bruk i flera år. Det bygger på en kognitiv terapeutisk grund och är en icke-konfrontativ behandling i grupp.
ROS-programmet består av fem komponenter som utgår
från riskfaktorer för återfall i sexualbrott. Varje persons individuella riskfaktorer gås igenom och sammanfattas innan
behandlingen börjar. Under ledning av två gruppledare, varav minst en ska vara psykolog, träffas de intagna som dömts
för sexualbrott i grupper om 5–8 personer. Varje träff är tre
timmar lång och programmet omfattar totalt 36 träffar. Behandlingen löper under 4–5 månader. Vid sidan om gruppträffarna får de sexualbrottsdömda även individualterapi.
– Programmet har översatts och anpassats för svensk kriminalvård, berättar Elisabeth Kwarnmark, som även presenterade metoden i höstas under seminariet Våld i vår tid, som
arrangerades av IHPU Psykologiutbildarna. Det hanteras av
kriminalvårdsanstaltens psykologer. Det kommer förhoppningsvis att bli nationellt program som används på de anstalter där sexualbrottsdömda placeras.
Elisabeth Kwarnmark har i samarbetet med sin kollega
Bengt Hasselrot arbetat fram ett modifierat program för
svenska förhållanden. De har handlett grupper både vid Skogomeanstalten utanför Göteborg och andra anstalter runt
om i landet.
på aktivt lyssnande, att förstå de intagnas inställning till sina brott och att förstå deras tidigare
relationer till föräldrar och andra vuxna under uppväxten.
Gruppterapin fokuserar också på en våldtäktsmans eller
pedofils egen inställning till sina brott och konfronterar den-
BEHANDLINGEN BYGGER
4
nes egna tankar och myter omkring sitt brott: ”Barnen ville
det själva”, eller ”Kvinnor drömmer om att bli våldtagna” är
vanliga föreställningar som förs fram.
Med hjälp av aktivt lyssnande kan psykologerna få den
sexualbrottsdömde att bättre förstå hur tidiga relationer till
föräldrar och andra vuxna har sett ut och hur dessa hänger
samman med dagens oförmåga till nära relationer. Många
har haft svåra uppväxtförhållanden.
”I programmet ingår att förövarna
ska utveckla sin empati och
förståelse för offren. Förövarna
får skriva brev till sina offer, brev
som aldrig postas.”
– I gruppen kan männen känna igen sig i varandras berättelser. Vi blandar inte hög- och lågriskpersoner i grupperna
utan de placeras in efter en riskbedömning för återfall. Däremot blandas personer som begått våldtäkt mot vuxna med
sådana som begått övergrepp mot barn.
Målet för behandlingen är att fokusera själva brottet. Det
betyder att alla faktorer som påverkar brottet tas upp. Händelseförloppet gås igenom i gruppen, känslor diskuteras och
vanliga frågor är: Vad hände, hur hanterade du det? Hur ser
du att tidigare problem med relationer påverkade dig? Kan
du se alternativa handlingsmönster i liknande situationer?
I programmet ingår att förövarna ska utveckla sin empati
och förståelse för offren. Förövarna får skriva brev till sina
offer, brev som dock aldrig postas. Syftet är att ta ansvar för
Psykologtidningen 1/04
Många säger att gruppsamtalen är
det bästa de har varit med om. Det
är en läkande kraft för dem att inte
vara ensamma med sina problem.
metoden utvärderats
och uppföljning har gjorts sex år efter behandling. Resultaten visar att
alla grupper av sexualbrottslingar
som deltagit återfaller i brott i lägre
grad än dömda som inte har deltagit i behandling. Det är en signifikant skillnad mellan grupperna.
– Programmet fungerar bra och
det har dessutom lett till att det
kommer fler psykologer till kriminalvården. Jag vill uppmana fler att
söka jobb inom kriminalvården. Ni
behövs, säger Elisabeth Kwarnmark. Vi behöver också svensk
forskning som bygger på metoden.
Jag ser behandlingen även som underlag för framtida forskning.
Två utbildningar för psykologer
och andra som vill arbeta med metoden, företrädesvis beteendevetare
inom kriminalvården, har hittills
ägt rum. Utbildningen är två veckor lång.
I KANADA HAR
har arbetat
med förövarpsykologi under snart
– Resultat från Kanada visar att alla grupper av sexualbrottslingar som deltagit återfaller i brott i lägre
30 år. Hon är anställd som psykolog
grad än dömda som inte har deltagit i behandling, berättar Elisabeth Kwarnmark.
och psykoterapeut vid Skogomeanstalten och har även arbetat inom
rättspsykiatrin och på flera anstalter i frivården. Hon har skrivit två böcker tillsammans med
det som man har gjort. Förövarna skriver också brev till sig
kolleger inom området förövarpsykologi.
själva från offren, för att på så sätt sätta sig in i någon annans
– Sexualbrott är brott som väcker starka känslor, säger Elisituation och föreställa sig hur denne har upplevt övergrepsabeth Kwarnmark. Vi läser nästan dagligen i tidningarna
pet.
om gruppvåldtäkter eller om pedofiler som begått övergrepp
Genom att grupperna består av män som alla dömts för
mot barn. Många frågar mig varför vi ska förstå förövarna.
sexualbrott kan de få stöd av gruppen. Man behöver inte ljuRäcker det inte att straffa dem?
ga eller vara rädd för att säga det man vill.
– Jag brukar svara att vi måste försöka förstå dem, efter– Metoden kräver hög klinisk kompetens av de två
som det är det enda sättet att kunna sätta in rätt åtgärder för
gruppledarna, som oftast är psykologer. Det är inte fråga om
att motverka återfall och förebygga nya sexualbrott. Våldnågon allmänt hållen psykoterapi utan man är mycket fokutäkt och sexualövergrepp är förtvivlans gärningar som bara
serad.
har förlorare. Det är lätt att känna maktlöshet. Men det
Elisabeth Kwarnmark anser att man i traditionell psykotehandlar inte bara om att hjälpa gärningsmannen utan också
rapi ibland har väntat ut klienten alldeles för länge och inte
om att påverka honom så att han inte skapar fler offer.
alltid vågat konfrontera gärningsmannen med sina gärningVid sidan om arbetet i kriminalvården har Elisabeth
ar eller att nå fram till dennes smärtpunkter.
Kwarnmark en egen mottagning där hon tar emot klienter
– Behandlingsprogrammets uppbyggnad med en struktur
för individualterapi.
kring komponenterna som i stort sett är identiska med risk– Där möter jag problemen hos kvinnor som blivit svårt
faktorerna, samt de terapeutiska och pedagogiska metoder
utsatta för våldtäkt och incest.
man intervenerar med på ett flexibelt sätt, möjliggör att processen går snabbare. En alltför hård struktur i manualform,
likväl som en alltför allmänt hållen psykoterapeutisk inriktDET FINNS MÅNGA myter omkring män som begår sexuella
ning, gör att risken att inte komma åt smärtpunkterna ökar.
övergrepp. En seglivad myt är att mannen har så stark sexu– Det finns en kraft i att arbeta i grupp. Det är nästan
aldrift att han inte kan styra den.
omöjligt att en person deltar i gruppen utan att tala om sina
– Många tror att det bakom sexualbrott ligger en överprobrott. Efteråt är gruppmedlemmarna oftast väldigt nöjda.
duktion av hormoner hos vissa män. Men mätningar har
ELISABETH KWARNMARK
Psykologtidningen 1/04
5
N Y B E H A N D L I N G M I N S K A R ÅT E R FA L L V I D S E X U A L B R OT T
tvärtom visat att dessa män har en lägre produktion av manligt könshormon än genomsnittet. Förslaget om kemisk
kastration av förövare är därför inte något som man bör följa, säger Elisabeth Kwarnmark.
Sexualbrottsförövare utstrålar ofta osäkerhet och hjälplöshet. De har ett vänligt och mjukt sätt, långt ifrån någon hård
machoutstrålning. Sexualbrottslingar finns i alla samhällsklasser och i alla etniska grupper.
– Sexualbrott handlar väldigt lite om sex. I stället är det en
fråga om sexuell olust och depression. Grunden kan vara att
förövaren som barn blivit traumatiserad i sin identitet i att
bli en vuxen man. Han har kanske som pojke blev utsatt för
kränkningar som gjorts i uppfostrande syfte. Om han dessutom har varit vittne till sexuellt våld i familjen är det en
stark riskfaktor för att själv begå övergrepp som vuxen.
”Sexualbrott är alltid en fientlig handling.
Det kan finnas vissa inslag av lust
och sexuell upphetsning, men grunden
är aggression.”
Sexualbrottslingar har brister i tilliten till andra människor. Sexualbrott är alltid en fientlig handling. Det kan finnas vissa inslag av lust och sexuell upphetsning, men grunden är aggression. Det handlar om att få kontroll över en annan människa. Att försätta någon annan i en maktlös situation leder till lust hos vissa förövare som har hämndmotiv
och som hämnas oförrätter som de själva har varit utsatta
för.
– Det kan handla om att ta makten över sin egen offersituation genom att göra någon annan till offer, säger Elisabeth
Kwarnmark.
via kliniska erfarenheter identifierat tre
typer av våldtäktsmönster som uttryck för gärningsmannens
vrede, maktbegär eller sadism.
En vredesvåldtäkt är ett uttryck för uppdämd aggressivitet
som gärningsmannen vill få utlopp för.
– Det förekommer ofta mycket våld vid dessa våldtäkter,
säger Elisabeth Kwarnmark. Våldet har stor betydelse för
gärningsmannen och sexualiteten är underordnad. 70 procent av dessa förövare får till exempel inte erektion under
våldtäkten, vilket ökar deras aggressivitet. Efter våldtäkten
känner förövaren lättnad men också förtvivlan och olust och
vill inte kännas vid det han har gjort.
Den vanligaste typen av våldtäkt begås av en gärningsman
som drivs av maktbegär. Han vill kompensera egna känslor
av vanmakt med övergreppet. Det gäller förövare mot både
vuxna och barn.
– Den tredje typen av våldtäkt, med sadistiskt våld, är
mindre vanlig. Här ingår våld och sex i en syntes. Offrets
maktlöshet är sexuellt eggande för en sadistisk våldtäktsman. För honom finns ingen annan väg till sexuell upphetsning än via våld. Förövaren vill genom våldtäkten ta makten
över sin egen maktlöshet. Behovet uppstår ur ilska, depression, låg självkänsla, makt- och kontrollbehov.
MAN HAR TIDIGARE
GRUPPVÅLDTÄKTER har sin egen dynamik. Vid dessa övergrepp är oftast en gängmedlem initiativtagare och de andra i
gruppen följer honom.
– Här handlar det om makt- och dominansbehov. I gruppen finns ett emotionellt beroende mellan gruppmedlem-
6
marna och en uppdämd aggression som kan bli väldigt destruktiv. Offret blir ett redskap och det förekommer att man
tävlar i att överträffa varandra i att skada och förnedra kvinnan. Gruppens medlemmar känner mindre skuld på grund
av att flera deltagit. Såväl gärningsmännen som offret är ofta
alkoholpåverkade.
Detta faktum leder till exempel till att man vid en rättegång ofta ifrågasätter kvinnan och hennes beteende:
– Det som upprör mig mest är när jag hört resonemang i
rättssalen om att kvinnan inte gjort tillräckligt stort motstånd. Det händer till exempel att gärningsmannen frias om
kvinnan varit alkoholpåverkad. I stället bör man ifrågasätta
männen – hur har de förvissat sig om att hon verkligen samtycker?
När det gäller pedofiler finns en skiljelinje gentemot män
som begår övergrepp mot vuxna. En våldtäktsman objektifierar sitt offer medan barnförövaren i stället införlivar barnet
vid övergreppet och ser denne som en del av sig själv.
Det är vanligt att sexualbrottslingar idealiserar sin egen
bakgrund och sina familjeförhållanden. Men han bär på en
katastrofkänsla som leder till ett tvång att agera. Aggressionen sexualiseras och han agerar, antingen impulsivt eller planerat, i form av ett sexuellt övergrepp.
– Dessa förövare lider ofta av kronisk ensamhet och av
brist på intimitet och har brister som är större än andra
brottslingars och andra människors.
Utmärkande för sexualbrottsförövare är problem med låg
självkänsla. Han känner misstänksamhet mot andra, har
svårt att skilja ut sig från andra, lider av överdriven anpassning, har känslor av otillräcklighet som förnekas, närhetsbehov som förnekas, oro och olust som förnekas.
– Förövare som begår övergrepp mot barn har problem
med relationer till vuxna. De har ofta större problem med
ensamhet och intimitet än de våldtäktsmän vars övergrepp
riktas mot vuxna har.
Det är också viktigt att komma ihåg att vi även har kvinnliga förövare, även om det är få som blivit identifierade och
dömda.
Den pedofila handlingen är en del i en ond cirkel. Förövaren lider av ett förföljande överjag, har en förvrängd självbild
och brister i sin förmåga till relationer med andra människor. Detta leder till depression som motverkas med sexuella
fantasier. Förövaren vill göra verklighet av sina fantasier och
närmar sig ett tilltänkt offer. Till sist iscensätter han sina
fantasier. Det leder till en känsla av lättnad, men också obehag som i sin tur spär på det förföljande överjaget, och så
startar en ny cirkel.
1998 anmäldes 8 398 sexualbrott till polisen i Sverige. 650
personer lagfördes för sexualbrott. Av dessa dömdes 156 personer till fängelse, 11 till rättspsykiatrisk vård, 36 till
skyddstillsyn och 68 till böter.
– Vi ser en ökning av antalet anmälningar de senaste åren.
Antalet lagförningar och domar ökar dock inte alls i samma
takt.
– Det är en väldigt liten del av alla intagna på fängelseanstalterna som är dömda för sexualbrott, säger Elisabeth
Kwarnmark. Mellan 250 och 300 sitter intagna på fängelserna och lika många finns i frivården.
ANDELEN SOM ÄR dömda för sexualbrott mot barn har ökat
och är i dag omkring 30 procent av de sexualbrottsdömda.
Av dem består den största gruppen av gärningsmän dömda
för sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av
barn.
– Antalet anmälda fall har ökat under senare år. En tänkbar förklaring kan vara att mörkertalet minskar och att människor blir alltmer benägna att anmäla sexualbrott.
– Det finns i dag en bra lagstiftning på området, det gäller
Psykologtidningen 1/04
bara att tillämpa den, säger Elisabeth
Kwarnmark. Jag skulle också önska att vi
alla lyssnar mer på barnen och deras berättelser. Barn som växer upp i närhet av
våld har en tendens att inte våga berätta.
Därför bör vi vara lyhörda och lägga oss i
när vi ser något som tyder på övergrepp.
inom kriminalvården mot att man hittills inte använt sig av
evidensbaserad behandling i tillräckligt
stor utsträckning. Men nu arbetar man
inom kriminalvården mer än tidigare med
att identifiera riskfaktorer och behovsfaktorer hos förövaren. Sådana är till exempel sexuell avvikelse, grad av psykopati,
övergivenhet i barndomen, psykisk sjukdom, alkohol- och drogmissbruk, tankar
på att begå självmord eller mord, relationsproblem, problem i arbetslivet, tidigare våldsbrottslighet och annan brottslighet.
– Många upplever det som oerhört provocerande när gärningsmännen bagatelliserar sina brott. Men det är en del i deras
försvar. De har utan undantag problem
med närhet, de känner sig hotade av andra
på grund av egna brister i anknytningen
under uppväxten, då de kanske har haft
föräldrar som varit upptagna med egna
problem. Min erfarenhet är att det betyder mycket om vi vågar höra deras historier, både om vad de har gjort och vad de
själva utsatts för. Ofta berättar de att de
har sökt hjälp men ingen har lyssnat till
dem. Det finns mycket skam omkring dessa brott.
Elisabeth Kwarnmark arbetar med poliser för att lära dem förövarpsykologi. Det
förekommer också att sexualbrottslingar
blir utsatta för våld på fängelserna om
andra fångar får veta vad de har gjort. Det
gäller framför allt för pedofiler som dömts
för övergrepp mot barn.
– Det händer att även fängelsepersonalen har svårigheter i att möta dem. Efter
sådana incidenter finns numera en strategi på anstalterna för hur man ska hantera
sexualbrottslingar som blir utsatta för trakasserier.
Med hjälp av ROS-programmet hoppas
man inom kriminalvården kunna minska
antalet återfall i brott bland våldtäktsmän
och pedofiler. Utan behandling eller någon annan form av terapi är prognosen
betydligt sämre.
– Eftersom förnekande är så vanligt kan
en fängelsevistelse utan behandling förstärka känslan av vanmakt och behovet av
hämnd. Gärningsmannen måste få hjälp.
Annars är risken för återfall stor, säger
Elisabeth Kwarnmark.
DET HAR RIKTATS KRITIK
carin waldenström
Psykologtidningen 1/04
7