ÖVERSIKTSPLAN
AKTUALISERING 2003
MARS 2003 Reviderad nov 2003
NATURVÅRD
MILJÖVÅRD
HÄLSA OCH SÄKERHET M M
Tillhör kommunfullmäktiges beslut 2004-00-00
Ivan Nilssons Arkitektkontor
INNEHÅLL
Sid
Areella näringar
Jordbruk
Skogsbruk
Vattenbruk
2
2
2
3
Miljövård
Mark och markvård
Vatten och vattenvård
- Kvicksilver
Luft och luftvård
Verksamheter
- Jord- och skogsbruk
- Miljöstörande verksamhet
- Verksamheter med eventuell omgivningspåverkan
4
4
4
5
5
6
6
6
7
AREELLA NÄRINGAR
Jordbruk
Jordbrukets specialisering, med inriktning på antingen växtodling med ett fåtal grödor eller
enbart djurhållning, har inneburit risker för naturvården. Generellt i Sverige, dock i mindre
grad inom Svenljunga kommun, har ekonomin och därmed rationalisering medfört att improduktiv jordbruksmark har nedlagts. Kärr och andra våtmarker har dikats ur, kulverteringar
har skett, odlingshinder som åkerholmar har tagits bort m m. Slåtter och betesdrift har upphört
och användning av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel har blivit en förutsättning
för ökad produktion.
EU´s jordbrukspolitik har medfört att stöd till lantbruket utbetalas till åker och betesmark som
brukas enligt fastställda regler för olika regioner. Detta har medfört att efter EU-inträdet stora
arealer har kunnat brukas och betas med miljöstöd. Jordbruksnäringen måste ha ett fortsatt
stort konsumentförtroende för att kunna hålla marknadsandelarna för producerade råvaror.
Konsumenternas val kan komma att påverka den brukade arealen både lokalt och nationellt.
Plantering av åkermark med energiskog, lövskog eller barrskog har inte förekommit i någon
större omfattning efter 1995. Skötsellagen från 1 juli 1990 innebär att det inte längre behövs
tillstånd att lägga ner jordbruksmark, det räcker med anmälan.
Antalet gårdar i kommunen har minskat kraftigt de senaste decennierna, mellan 1985 och
2002 med cirka 30 %. Hästhållning som hobby och näringsverksamhet har ökat och bidrar till
att nedläggningen av åker och betesmark begränsats till mindre arealer.
Skogsbruk
Skogsbruket är av nationellt intresse och betydande i Svenljunga, med ett sektorsansvar för ett
långsiktigt nyttjande på naturens villkor. Kommunen är skogsägare och dess innehav uppgår
till 1,4 % (1250 ha) av kommunens totala yta. Kommunens skogsinnehav är certifierat enligt
FCS, vilken är en oberoende internationell organisation för miljöcertifiering. Kommunen är
på gång att aktualisera sin skogsbruksplan och därmed även få in de tätortsnära skogarna.
Enligt 1990 års skogspolitiska kommitté skall skogen skötas så att den uthålligt ger god
avkastning, samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Miljömålet för skogen
jämställs med produktionsmålet. Detta medför att ekonomiska värderingar integreras med
ekologisk grundsyn, d v s bruka utan att förbruka. Riksdagen har fastslagit att de inhemska
växt- och djurarter som nu finns ska ges möjligheter att fortleva under naturliga betingelser
och i livskraftliga bestånd. Ett mångfacetterat ägande med en levande landsbygd är en
grundförutsättning för att uppnå fastställda mål.
Grundläggande för naturvårdens intressen måste vara att skogsbruk bedrivs i enlighet med
skogsstyrelsens föreskrifter med hänsyn till skogens betydelse för växter och djur, för vattenbalans och lokalklimat samt för friluftsliv och rekreation. Hänsyn skall tas till värdefull
kulturmiljö och landskapsbild. Särskilda hänsyn är motiverade i områden som är av stor
betydelse för vetenskaplig naturvård, friluftsliv och rekreation samt även nära bebyggelse. Hit
hör områden nära sjöar och vattendrag, i anslutning till odlad mark, bebyggelse och äldre
kulturmiljöer.
2
Skogsbryn är mycket artrika biotoper, de upptar ringa areal och är försvinnande biotoper i det
svenska landskapet. Genom skogsvårdslagen skyddas naturtypen i sig, men inte dess
biologiska värden eftersom lagen förutsätter ett aktivt skogsbruk. Lövskogsbryn och buskar
bör därför sparas.
Den övergripande hotbilden mot skogen utgörs av skador orsakade av försurning, t ex
barrförluster. Vid barrförluster > 40-60 % kan trädet inte läka skadorna, vilket kan leda till
försämrad skogstillväxt. I Svenljunga kommun finns en provyta, Bullsäng där provtagning
kontinuerligt sker. Se vidare i luftvårdsavsnittet. T ex är ett blandskogsbestånd positivt för att
ett flerskiktat rotnät fångar upp näringsämnen effektivare än ett rent barrskogsbestånd med
ytliggande rötter. Lövträd tål även luftföroreningar bättre p g a de tar upp baskatjoner
(positiva metalljoner) från djupare marklager. Lövträd är generellt mindre försurande för
marken och gynnar bl a daggmaskar, kärlväxter och indirekt fågellivet.
Hot mot ett uthålligt skogsbruk är ovarsamhet vid markberedning, harvning,
fläckmarksberedning som kan medföra förhöjd urlakning av näringsämnen till bl a vattendrag.
Även markavvattning utgör ett hot eftersom det leder till torrläggning av bl a sumpskogar,
våtmarker och småbäckar. Markavvattningen kan medföra snabb borttransport av
näringsämnen och utflöde av humusämnen i vattendrag, vilket i sin tur leder till
sedimentation, döda bottnar och födobrist för fisk. Även våtmarkskalkning blir mindre
effektiv genom den snabbare borttransporten.
Rekommendationer och långsiktiga råd för produktionsskog utifrån ett naturvårdsperspektiv
kan bl a hämtas ur följande litteratur: Grönare Skog (1999), Skogsstyrelsens förlag (av De
Jong, Larsson & Liedholm), Nyckelbiotoper och andra värdefulla biotoper (1999),
Skogsstyrelsens förlag (av Hultengren) samt Liv i skogen – en handledning i praktisk
naturvård (1996), Södra (av Bleckert & Pettersson).
Vattenbruk
Vattenbruk förekommer inte i Svenljunga kommun. Med vattenbruk avses kommersiell
odling av fisk m m. En restriktiv hållning mot vattenbruk är nödvändig, eftersom få sjöar i
kommunen är lämpliga och dessa är ekologiskt känsliga. Risk för sjukdomar föreligger.
Landbaserade odlingar bör eftersträvas, där rening av utsläppen kan ske. Små
binäringsodlingar är dock fullt möjliga, liksom odlingar som inte förutsätter matning.
3
MILJÖVÅRD
Mark och markvård
Mark är den översta delen av den fasta jordytan. Marken påverkas av atmosfär och biosfär
(sammanfattande begrepp för alla levande organismer och den miljö de lever i). Övergripande
störningar från atmosfären och biosfären är markförsurning och näringsläckage.
Markförsurning är ett stort och växande problem. Den största orsaken till denna är luftens
försurande ämnen och att marken saknar buffrande förmåga (kalkfattiga jord- och bergarter).
Vid pH 4,4 i jorden påverkas och försämras biologiska system kraftigt. Det leder sannolikt till
att växter och djur får förhöjda värden av bly, kadmium och kvicksilver, vilket på längre sikt
även kan öka halterna hos människan. Höga halter ger skador på nervsystemet och de
blodbildande organen, lägre halter ger trötthet och nedsätter kroppens prestationsförmåga.
Kväve och fosfor står för de största näringsläckagen till vatten. Kväveutsläppen kommer i
huvudsak från jord- och skogsmark och för båda sker även utläckage från avloppsreningsverk
och enskilda avloppsanläggningar. Indirekt påverkas människans hälsa av bl a ökade halter av
kväve och metaller i dricksvattnet och förhöjda halter av metaller i växter och djur samt
näringsläckage.
Barrträd fångar upp luftföroreningar effektivare än lövträd, då barr inte fälls på hösten och då
barrträd har större bladyta. Barrträd utsätts för en torrdeposition (partiklar, gas) som är 3-6 ggr
större än lövträdens. Kvarstående lövträd på hyggen minskar rundvattenförhöjningen och
skyddsdikningsbehovet samt ger även ett frostskydd för uppväxande plantor.
Skogsbruk ger i sig en försurningseffekt då basämnen medföljer uttaget träd. Som jämförelse
kan nämnas att skogsbruket bortför motsvarande 1/2 miljon ton kalkstensmjöl per år. Dagens
kalkningar i Sverige uppgår till ca 200 000 ton/år i sjöar och vattendrag, medan behovet för
att kompensera enbart luftnedfall uppgår till en miljon ton/år.
En hotbild i skogen som tydliggjorts under senare år är skador orsakade av försurning, med
åtföljande barrförluster och andra skador. Vid barrförluster större än 40-60 % kan trädet inte
läka skadorna, försämrad skogstillväxt kan därvid bli följden. I kommunen finns en yta där
provtagning kontinuerligt sker.
Vatten och vattenvård
Sjöar som påverkas direkt eller indirekt av kommunala reningsverk eller är starkt jordbrukspåverkade, Ullasjösjön och Ryasjön m fl, bör analyseras när det gäller fosfor för en
bedömning av hur mycket sjön tål innan den ändrar näringskaraktär. Ändras den kan förloppet
vara svårt att vända eftersom interngödsling i sjön kan bli följden. Mer näring ger stor risk för
syrebrist i bottnar som då frisläpper bundet fosfor.
Risker med hantering av bekämpningsmedel måste beaktas, t ex permetrinpreparat vars
effekter på bland annat vattenorganismer inklusive fisk är mycket negativa t o m i knappt
mätbara koncentrationer. Permetrin har mycket hög giftighet koncentreras i hög grad i flera
vattenlevande organismer.
4
Markavvattning ger torrläggning av sumpskogar och andra våtmarker liksom i småbäckar.
Den medför även snabb borttransport av näringsämnen och utflöde av humusämnen och
partiklar i vattendrag. De senare sedimenterar och dödar bottnarna och därmed födan för fisk
m m. Eventuell våtmarkskalkning blir mindre effektiv genom den snabbare borttransporten.
I riskanalysen från 1993-94 behandlas översvämningsrisker längs de större vattendragen.
Kvicksilver
Kvicksilver (Hg) kan förekomma i olika former och det är metylkvicksilver (MeHg) som
utgör den giftiga formen av Hg och som kan ackumuleras i fisk. Som miljömål gäller lika med
eller mindre än 0,5 mg Hg/kg fisk.
Luft och luftvård
Luftföroreningar kan påverka människors hälsa och härrör bl a från trafik, industri och diffusa
utsläppskällor. Från praktiskt taget alla förbränningsprocesser avgår bl a koldioxid, kväveoxider och oförbrända organiska föroreningar såsom stoft och olika typer av kolväten.
Luftföroreningar kan påverka klimatet globalt av till exempel koldioxid och freoner. Andra
storskaliga luftföroreningar är försurande ämnen såsom svaveldioxid och kväveföreningar
samt fotokemiska oxidanter, vilka bidrar till det marknära ozonet och gör att metaller binds
till partiklar.
Luftföroreningarna i Svenljunga kommun härrör till viss del från lokala punktkällor och
trafik, men främst från externa källor. Svaveldioxid och kväveoxider härrör från externa och
lokala källor såsom industrier, bilar och bostäder. Den lokala biltrafiken orsakar utsläpp av
kolväten och kväveföreningar. Jordbrukets gödselhantering står också för lokala utsläpp av
kväveföreningar och bostadsuppvärmningen står för lokala utsläpp av svaveldioxid.
Svenljunga kommun är belägen inom den del av sydvästra Sverige som drabbas av långväga
transporter av försurande ämnen (främst svavel) från Väst- och Östeuropa. Lokalklimatet med
relativt hög nederbörd är en bidragande orsak till förekomst av försurande ämnen med
belastande effekter på skog, mark och vatten.
Kväveföreningar och svaveldioxid i luften har förmåga att oxideras till kraftigt försurande
ämnen, som är en bidragande orsak till försurning av mark och vatten. Försurningen i mark
och vatten medför utlakning av tungmetaller, vilka ansamlas i djur som människan äter t ex
fisk med höga kvicksilverhalter. Kvicksilver kan ge allvarliga skador på centrala nervsystemet
på grund av att det binds till kroppens proteiner och enzymer. Svaveldioxidens skadeeffekter
liknar kväveoxidernas.
Kolväten härrör till stor del i kommunen från lokala industrier som exempelvis utnyttjar
lösningsmedel, bensinstationer och biltrafik. Kolväten kan återfinnas i luft i form av
komplexa blandningar. Hälsoeffekter orsakade av kolväten är trötthet och funktionsstörningar
i nervsystemet. En del ämnen är mutagena, cancerogena eller allergiframkallande. För vissa
ämnen och föreningar, svaveldioxid och kväveföreningar, finns det uppsatta riktvärden
internationellt/nationellt medan för andra, exempelvis kolväten, finns det inga. I förordning
om miljökvalitetsnormer har gränsvärden för kväveoxid, svaveldioxid och bly
fastställts för utomhusluft.
5
Verksamheter
Jord- och skogsbruk
Gödselmedel påverkar floran och ger effekter i vattendrag, sjöar och hav. En gödsling kan
halvera antalet växtarter. Jordbrukets gödselhantering måste ske under sådana former att
näringstillförsel till grundvatten, sjöar och vattendrag förhindras. För att ytterligare minska
näringsläckage måste en betryggande landremsa lämnas obruten mellan åker och vattendrag.
Trädesbruk bör modifieras, t ex genom att fånggrödor odlas mellan de normala grödorna.
NPK-gödselmedel innehåller ammoniumkväve som gör jorden sur, vilket även blir följden när
basämnen tas bort vid skördeuttag. I en sur jord blir bl a fosfor, kalium, magnesium och
kalcium mindre åtkomliga för växterna samtidigt som giftiga metaller frigörs, t ex aluminium
och kadmium. Därtill avtar jordens biologiska aktivitet och aggregatstruktur. Ett botemedel
mot detta är kalkning av jorden. I västra Sverige beräknas försurande nedfall och jordbrukets
egen försurning motsvara 150-250 kg CaO "kalkeffekt" per hektar och år.
Användningen av herbicider, insekts- och svampmedel skadar nyttiga mikroorganismer och
marklevande djur. Hit hör den nyttigaste jordbearbetaren, daggmasken, som är av avgörande
betydelse för nedbrytning och jordstruktur. Utan maskar minskar jordens vattenhållande
förmåga och näringsläckaget ökar. Även grod- och kräldjur drabbas genom direkt sterilitet
och ökande känslighet för svampangrepp. Födotillgången för dessa och därmed även för
fåglar minskar.
Bekämpningsmedel och gödsel bör inte spridas på åkerrenar, åkerholmar, nära skogsbryn,
dikeskanter, sjöar och vattendrag. Risker för anrikning i näringskedjorna skall inte negligeras
Markberedning, harvning och fläckmarksberedning, medför ofta en ökad urlakning av
näringsämnen från skogsmark med åtföljande effekter i nedströmsvatten, och skall utföras så
skonsamt som möjligt.
Vid skogsbruk dras ofta skogsbilvägar till tidigare opåverkade områden, vilket medför direkta
störningar men även splittring av biotoper. Skogsbilnätet bör vara utformat så att transporter
blir effektiva samtidigt som dess negativa inverkan på naturmiljön minimeras. I tidigare
väglöst land bör vägutbyggnad ske med särskild varsamhet och med största möjliga
naturvårdshänsyn. Att skapa ett väl avvägt vägnät i ägosplittrade områden kräver samordning
över ägogränserna.
Miljöstörande verksamhet
Den största och mest dominerande industrin i kommunen är Elmo Leather AB, som bereder
skinn för främst möbel- och bilindustrin. Elmo Leather AB, Änglarps avfallsupplag,
Svenljunga Värmeverk och Svenljunga reningsverk är de verksamheter som har tillstånd
enligt Miljöskyddslagen. Utöver detta finns en kommunal slamlagun, ett antal verkstadsindustrier, bilverkstäder, billackeringar, träindustrier m m. Inom kommunen finns ett
tillståndsprövat avfallsupplag (Änglarp). Det utnyttjas för hushålls- och industriavfall m m.
Änglarps sopstation ca 2 km söder Svenljunga tätort, utnyttjas av både Svenljunga och
Tranemo kommuner.
I Kalv, Mjöbäck, Holsljunga och Hillared finns avfallsupplag som enbart har utnyttjats för
industri- och byggavfall. Fem äldre avfallsupplag har tidigare avslutats. En uppföljande
kontroll och inventering av nedlagda avfallsupplag har genomförts.
6
Verksamheter med eventuell omgivningspåverkan
Utsläpp av stoft, gaser, metaller m m från verksamheter kan ge påverkan i luft, mark eller
vatten och därigenom påverka människors hälsa. Annan påverkan kan vara buller, vibrationer
och lukt. Dessa störningar regleras individuellt vid prövning av större verksamheter enligt
miljöbalken. Generella riktlinjer och allmänna gränsvärden m m tillämpas för att begränsa
eller undvika omgivningspåverkan.
Begränsningar av olägenheter såsom nedsmutsning, lukt och buller kan göras antingen genom
restriktioner för markanvändning och drift av anläggning samt genom tekniska lösningar för
att reducera störningar (t ex ljudfälla, reningsanordning, skyddsplantering) eller genom att
tillämpa skyddsavstånd framförallt mellan verksamheter och bostäder.
Avvägningar görs lokalt i den kommunala fysiska planeringen. Vid denna avvägning måste
miljövårdsintressena väga tungt. Miljöstörande verksamheter skall lokaliseras så att
tillräckliga avstånd och skyddsområden kan erhålls till bostadsområden och mellan olika
verksamheter. Vid lokalisering av ny bostadsbebyggelse m m i närheten av miljöstörande
verksamheter måste skyddsavstånd uppmärksammas.
De riktlinjer om skyddsavstånd vid miljöstörande verksamhet som anges i rapporten "Bättre
plats för arbete" bör normalt följas vid planläggning enligt Plan- och bygglagen och vid
prövning enligt miljöbalken. Riktlinjerna anges i ett intervall, där de kortare skyddsavstånden
avser fall med goda förutsättningar och där de längre avstånden avser fall med dåliga eller
svåra förutsättningar.
7
