vå r a ko l o n i e r
d e v i h a d e o c h d e s o m a l d r i g b l e v av
L
I
N
N
D
A
Q
M
V
IST
R
E
H
VÅRA KOLONIER
de vi hade
oc h
de som aldrig
b l e v av
a l b e rT b o n n i e r s F Ö r l ag
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-013951-3
© Herman Lindqvist 2015
r e da k tö r
Berit Åberg
b i l d r e da k tö r
Ingemar Perup
f ö r - o c h e f t e r sät t s b la d
Robert Vallmark
grafisk form
John Sandström
typsnitt
Monotype Fournier 12 /14 pt
t ryc k
Livonia Print, Lettland 2015
innehåll
i
Drömmen om ett svenskt imperium 9
ii
Nya Sverige 19
iii
Vägen till frihet för dömda brottslingar 31
iv
Johan Printz »Storbuken« tar kommandot 47
v
Skeppet som aldrig kom fram 55
vi
Bosättarna gör revolt 64
vii
Kolonins sista blomstring 68
viii
Sista striden som kom av sig 76
ix
Kapplöpning till Afrika 91
x
Slavbojor med svensk kvalitet 117
xi
Den långa drömmen om Tobago 125
xii
När sjörövarna på Madagaskar skulle rädda Sverige 131
xiii
Barima: Kolonin som försvann i djungeln 155
xiv
Sveriges korta men smärtsamma besök i Indien 170
xv
Puerto Rico: Med löfte om rom och slavar 173
xvi
Saint-Barthélemy: Ön som ingen ville ha 182
xvii
Slaveri med kungligt godkännande 200
xviii
Gustav III:s sista försök att grunda en slavkoloni 217
xix
Guadeloupe blir svensk koloni 231
xx
Saint-Barthélemy vissnar och dör 235
xxi
När Sverige ockuperade Spetsbergen 250
xxii
Sveriges sista försök att med trupper utvidga gränserna 260
xxiii
Sveriges kolonier och besittningar 273
xxiv
De svenska besittningarna i Europa 276
Litteratur 289
Bildkällor 293
Personregister 295
Böcker av Herman Lindqvist 305
Till Liliana
•I•
drömmen om
ett svenskt imperium
g u l d e t på j a m a i c a
n ya s v e r i g e - k o m pa n i e t g r u n d a s
Ingen vet exakt när makthavarna i Sverige började drömma om kolonier på andra sidan haven, men under första delen av 1600-talet gjordes
flera mer eller mindre lyckade försök att förverkliga sådana drömmar.
Detta skedde utan pukor och trumpeter, ja, i några fall i största
hemlighet, för Sverige var sent ute på banan, konkurrenterna var hårda och skoningslösa. Däremot var det inget fel på självförtroendet hos
de ledande i Europas nyaste militära stormakt. Sverige (med den östra
riksdelen) hade bara drygt en miljon invånare men hade på 1560-talet
lagt under sig Estland, hundra år senare hade Sverige dessutom undan
för undan erövrat Ingermanland och Livland, en rad polska och tyska
hamnstäder, samt Jämtland, Härjedalen, Gotland, Skåne, Halland,
Blekinge, Bohuslän, Ösel och större delen av Pommern, Wismar, Bremen, Verden samt ytterligare två län i Tyskland. Dessutom hade Sverige under en kortare tid Bornholm i Östersjön och Trondheims stift
i Norge.
Det är omöjligt att förstå den svenska statsledningens imperiedrömmar utan att känna till hur snabbt Sverige hade växt till stormakt.
Det var då besittningarna kring Östersjön var säkrade och Sverige
fått fotfäste i norra Tyskland, som kungen och hans män med svällande nya militära muskler började leka med tanken på att gå vidare ut i
9
världen. Varför skulle inte Sverige ta för sig som andra länder gjorde?
Kolonidrömmarna tog första gången konkret form hösten 1624 i nybyggarstaden Göteborg. Dit hade den tjugonioårige kungen Gustav
II Adolf kommit med sin rådsherre, Sveriges genom tiderna mest lysande ämbetsman, Axel Oxenstierna. De var fyllda av självförtroende
och hade storstilade drömmar för Sverige.
Nederländaren Willem Usselincx var den förste som föreslog en svensk
koloni i Nordamerika. Hans möte med Gustav II Adolf ledde till att Sverige gav sig ut mot nya världar.
10
Sverige hade vid den tidpunkten lyckats stänga ute Ryssland från
Östersjön. Ingermanland och Estland var i svenska händer. Riga var
erövrat. Nu ville kungen och rådsherrarna ha mer och planerade för
nästa steg i Europa. Därför var det synnerligen viktigt att det nya
Göteborg snabbt blev färdigt. Det gamla, grundat av Karl IX, hade
bränts ner av danskarna. I tre år hade nederländska experter hållit
på att skapa en modern hamn- och handelsstad nära Göta älvs mynning. Vid den tiden behärskade Danmark fortfarande de sydsvenska
landskapen och därmed Öresund, varför Göteborg skulle bli Sveriges
viktigaste import- och exporthamn.
Att sakkunskapen kom från Nederländerna var ingen slump. Under större delen av 1600-talet var Nederländerna mönsterland för
svensk handel och sjöfart. Bildade och inflytelserika människor, inklusive drottning Kristina, talade nederländska. Till Nederländerna reste
unga män för utbildning. Därifrån förde de med sig nederländska ord
som till exempel aktie, knäckebröd, skål och matjessill, knop, reling,
stiltje, koj, matros, durk och många andra ord som har med sjöfart
att göra. Nederländska smeder, företagare och kapitalister lockades
till Sverige, bland dem de fyra bröderna de Besche och deras far samt
Louis De Geer för att dra igång den svenska järn- och vapenindustrin.
Louis De Geer, som kallats »den svenska industrins fader«, spelar en
avgörande roll i skapandet av de första svenska kolonierna.
e n av d e m ån ga d r i f t i ga p e r s o n e r som fanns i Göteborg
denna höst var köpmannen Willem Usselincx. En man som rest vida i
världen och som specialiserat sig på handel och sjöfart västerut. Han
hade försökt grunda ett nederländskt handelsbolag för affärer i Amerika och Västindien, men stött på problem i hemlandet. Han förlorade
alla sina pengar, men vägrade ge upp. Därför kom han till Sverige för
att pröva lyckan här.
I Göteborg hade han turen att få en sex timmar lång audiens hos
kung Gustav II Adolf, som hela tiden hade Oxenstierna vid sin sida.
11
Usselincx lyckades övertyga kungen om att det nu var dags för den nya
stormakten Sverige att göra som de andra europeiska stormakterna,
satsa på kolonier på andra sidan haven. Varför skulle inte det fattiga
svenska folket få samma rikedomar som spanjorerna nu förde hem från
Sydamerika? Där borta skulle Sverige kunna hitta nya marknader för
sitt järn och sin koppar och de svenska fartygen kunna återvända med
tidens eftertraktade dyrbarheter – inte bara guld och silver utan just då
åtrådda varor som tobak, kakao, kryddor, dyrbara skinn av bäver, utter
och björn. Nederländska, portugisiska och engelska fartyg förde siden
och andra märkvärdigheter hem från Japan och Kina. Ja, till och med
Sveriges ärkefiende Danmark handlade på Asien och hade redan en koloni i Indien, Tranquebar. Alltså var det hög tid för svenska djärva män
att staka ut nya territorier, skapa ett svenskt stormaktsimperium.
Usselincx var särskilt imponerad av de tåliga svenska bönderna
som sällan gjorde revolt och som stått ut med krigs- och nödår. De var
synnerligen lämpade att bli nybyggare, menade han. Han skrev så här:
»De timra, snickra, smida, baka, bygga, väva, färga, sömma skor och
kläder därmed de alla nationer i Europa överlägsna äro. Hustrurna
och döttrarna göra många konstige [konstnärliga] saker både med vävande och sömmande och andra lustiga konster, varutav synas, att de
äro förståndiga och sinnrika nog.« Han trodde, kort sagt, på Sverige
och svenskarna.
Gustav II Adolf var nog inte svår att övertala. Han hade precis som
alla andra bildade svenskar läst bröderna Johannes och Olaus Magnus
historiska verk, där svenskarna görs till de ärorika goternas arvtagare.
Kungen var fylld av den götiska romantiken, han såg sig själv som en
ättling i rakt nedstigande led till kung Berik, den gotiske kungen som
enligt sagan lämnade Sverige för att erövra stora delar av Europa inklusive för oss okända länder som Ulmerugien. I allt som Gustav II
Adolf talar och skriver om återkommer detta. Det var hans plikt att
träda i förfädernas fotspår, det var hans mål och programmet för hela
hans liv. Självklart skulle Sverige, anfört av män uppfyllda av det go12
tiska arvet, vara med i den världshistoriska expansionen bortom Europas gränser som nu hade inletts. En mycket viktig faktor på 1600-talet
var också religionen. För Gustav II Adolf var möjligheten att sprida
den »rätta« läran till hedningarna på andra kontinenter en stor uppgift, en skyldighet för varje kristen furste.
Usselincx var särskilt intresserad av Västindien, varifrån man trodde att spanjorerna skeppade mycket guld. All denna nya svenska handel kunde ledas över det nya Göteborg, försäkrade holländaren.
Ett svenskt bolag grundades 1626 som fick ensamrätt att driva
handel på »Asiam, Africam, Americam och Megallanicam« (södra
Sydamerika). De första européerna hade nyligen stigit i land i Austra­
lien, men där fanns ännu ingen europeisk bosättning. Det nya bolaget
kallades Svenska Söderkompaniet och skulle ha sitt säte i Göteborg.
Kungen och hans främste minister Axel Oxenstierna och många av
dennes släktingar satsade kapital, liksom många andra, i synnerhet
prästerskapet eftersom bolaget skulle driva missionsverksamhet bland
de vilda folken »som härtill uti vederstyggeligt, hedniskt avguderi och
all ogudaktighet levat hava«, som kungen förklarade saken för prästerskapet. Missionerandet var en synnerligen viktig pådrivande faktor
för kungens beslut att satsa på egna kolonier.
guldet på jamaica
j u s t n u, u n d e r d e dy r a k r i g e n s t i d, var det främst guld
och silver som lockade Gustav II Adolf. Under kriget på kontinenten
skapades nya allianser. Sverige och England kom att konspirera mot
det spanska väldet, som då sträckte sig över en stor del av Europa och
större delen av Central- och Sydamerika, Västindien och Filippinerna
i Ost­asien. Kungen kom då i beröring med Englands mäktigaste man,
George Villiers, hertigen av Buckingham. För att knyta Sverige närmare England lockade hertigen med allt guld på Jamaica. Jamaica var
13
Den engelske politikern och äventyraren George Villiers, hertigen av
Buckingham, ville sälja Jamaica till Sverige – men hans egen våldsamma
död avblåste affären.
då i teorin en spansk koloni, men större delen av ön kontrollerades av
pirater. Hertigen planerade att erövra de spanska öarna i Västindien.
Sverige kunde få Jamaica om hertigen personligen garanterades tio
procent av allt guld som skeppades därifrån. Det ansåg Gustav II Adolf
vara en rimlig provision för denna lovande ö. Ett avtal undertecknades 1628. Men den äventyrlige hertigen spelade ett alltför högt politiskt
spel. Han hade många fiender både i England och Frankrike, där han utpekades som älskare till franska drottningen. Bara några månader efter
avtalet med Gustav II Adolf mördades hertigen. Han blev ändå odödlig
genom att bli en av huvudpersonerna i Alexandre Dumas roman De tre
musketörerna. Det skulle snart visa sig att det inte fanns särskilt mycket
guld på Jamaica, så den svenska förlusten var inte så stor.
Gustav II Adolf hann aldrig riktigt satsa på Söderkompaniet. Kri14
gen i Europa krävde hans närvaro och all hans uppmärksamhet. Den
svenska offensiven inleddes på midsommaraftonen 1630 då Gustav II
Adolf och 13 242 man svenska och finska trupper steg i land på ön Usedom i det som skulle bli svenska Pommern. Därmed inleddes Sveriges
inblandning i det som skulle kallas trettioåriga kriget, som var en serie
krig och konflikter med politiska och religiösa motiv, en kamp mellan
katoliker och protestanter, mellan frihet och förtryck, mellan medeltid
och modern tid, men ännu mer en kamp om makt och inflytande för de
viktigaste furstehusen. Gustav II Adolf kom i rätt ögonblick. De gamla
svenska nationalromantiska historikerna brukar bli yra av upphetsning då de ska skildra vad som hände. Sålunda skrev Carl Grimberg:
»Vårt lilla folk skulle visa världen vad det duger till.« Därför rann Willem Usselincx projekt om en koloni i Amerika ut i sanden.
Med en kombination av tur och skicklighet manövrerade kungen,
hans fältherrar och Axel Oxenstierna så att de svenska trupperna gick
från seger till seger ända till 1632, då kungen stupade vid Lützen.
Hans sexåriga dotter Kristina övertog kronan under Axel Oxenstiernas förmynderskap.
m e n k r i g e t o c h f r a m gån ga r na fortsatte många år till utan
kungen. Sveriges makt och ställning i Europa bara ökade. Tullinkoms­
terna från de erövrade hamnstäderna i Preussen och Polen täckte under flera år trettio procent av svenska statens utgifter, men 1635 gick
stilleståndet med Polen ut och hamnstäderna måste lämnas tillbaka.
Detta bekymrade rikskanslern Axel Oxenstierna mycket. Han skrev
i ett brev till sin bror: »Halva rikets makt och styrka är nu sin kos.«
Axel Oxenstierna var en av samtidens skickligaste statsmän och
Nordeuropas mäktigaste man. Han hade nyligen dryftat Europas affärer med kardinal Richelieu i Paris och titulerades »mon cousin« av
franske kungen. Det var ju Oxenstierna som höll i statsrodret så länge
flickdrottningen Kristina var omyndig. Han styrde Sverige och den
växande svenska stormakten från sina fyra rum på slottet Tre kronor
15
i Stockholm med fast hand och med hjälp av två kansliråd och en stab
av sekreterare. Svenska arméer kämpade fortfarande på slagfälten i
Europa, kriget var långt ifrån slut. Strax innan kungen stupade vid
Lützen höll Axel Oxenstierna på att upphöjas till hertig med löfte om
ett eget tyskt hertigdöme. Han omgav sig med kunglig pompa även i
Sverige. Det engelska sändebudet Bulstrode Whitelocke berättar att
då rikskanslern kom för att möta det engelska sändebudet i Gamla
stan, lät han sig, trots det korta avståndet, köras i en pampig vagn dragen av sex hästar, eskorterad av tolv kavaljerer och fyra betjänter.
Whitelocke var liksom Usselincx imponerad av kvinnorna i Sverige,
där så många män tagits ut för krigen och kvinnorna tvingats ta över
gårdar och sysslor. Han skriver att »kvinnfolken, med lika färdighet
som manskönet, köra sin plog, sin vagn, ro sin båt, med flera sysslor,
som manfolket på andra ställen hava sig förbehållne«.
År 1635 mötte Oxenstierna Usselincx och andra välinformerade nederländska köpmän i Amsterdam, bland dem en herre som hette Peter
Minuit. Han var uppvuxen i Tyskland, hade fransk-vallonska rötter och
lång anställning i det nederländska västindiska kompaniet. Peter Minuit
hade varit guvernör i sex år över kolonin Nya Nederländerna då han
köpte Manhattan i Nya Amsterdam (blivande New York) av urbefolkningen för 24 dollar. Hur den affären gick till ska vi återkomma till.
nya sverige-kompaniet grundas
p e t e r m i n u i t h a d e b l i vi t o s a m s med sina arbetsgivare och
var nu beredd att gå i svensk tjänst. Han visste att det fanns ett stort
område kring Delawarefloden där det ännu inte fanns några kolonier
eller någon europeisk bosättning. Detta område skulle passa Sverige
bra och låg inte så långt från den plats där de brittiska puritanerna stigit
i land från skeppet »Mayflower« femton år tidigare. Oxenstierna, som
sökte nya marknader och nya inkomster, blev mycket intresserad. Ett
16
nytt handelsbolag bildades 1637, »Nya Sverige-kompaniet«, som fick
monopol på tobaksimporten till Sverige. Holländska och svenska intressenter satsade lika mycket var. Axel Oxenstierna, en av hans bröder
och en kusin lade in stora summor, likaså finländaren, riksrådet och
amiralen Klas Larsson Fleming, som kom att bli eldsjälen för Nya Sverige.
Alla förberedelser gjordes i största hemlighet, för det gällde att
inte väcka de brittiska, franska och nederländska konkurrenternas
vrede innan man hunnit bita sig fast på platsen, hissa flaggan och ladda
kanonerna. Två små fartyg togs ut ur örlogsflottan och gjordes i ordning, »Kalmar Nyckel« och »Fågel Grip«. Bägge skeppen var byggda
i Nederländerna och var hälften så långa som olycksskeppet »Vasa«,
som hade kapsejsat i Stockholms hamn flera år tidigare. Halva besättningarna värvades från Nederländerna, resten från Sverige. Bägge
befälhavarna var holländare som seglat till Amerika tidigare. Skeppen utrustades med kanoner och musköter, tolv kanoner på »Kalmar
Nyckel« och tio på »Fågel Grip«, för risken att möta fientliga fartyg
och pirater var alltid överhängande. Sjömännens utrustning och klädsel måste ha varit ungefär densamma som besättningen på skeppet
»Vasa« hade och som man kan se idag på Vasamuseet.
I november 1637 anslöt sig även Peter Minuit till fartygen i Göteborgs hamn. Ombord fanns bara sjömän och militärer, inga kvinnor
och inga nybyggare. I krigsarkivet finns namnen på de 24 svenska
soldater som värvats för att under löjtnant Måns Nilsson Kling bilda
kolonins första vaktstyrka. Kling hade rötter i Finland och hade blivit officer vid Adolf Hårds regemente i Jönköping. Hans hustru och
barn var kvar i Östergötland. Skeppen lastades med verktyg, lantbruksredskap och annat som kunde behövas då de första husen skulle
byggas. Dessutom fördes varor ombord som var lämpliga i byteshandeln med urinvånarna: prydnadsföremål, kammar, speglar, tyger
av olika slag, tobakspipor, kedjor och ringar.
Oxenstiernas tanke var att så snart de första soldaterna grundat en
17
koloni skulle nybyggare föras över och ett svenskt samhälle skapas
– Nya Stockholm i Nya Sverige. Inom några år skulle samhället utvidgas till ett imperium. Drömmen var att bygga svenska besittningar
från Florida till Newfoundland. I Nya Sverige skulle nybyggare själva
odla tobak för export till hemlandet.
Outtröttligt arbetade Oxenstierna varje dag från klockan sex på
morgonen för att försörja, stödja och förstärka de svenska arméerna
i Europa, hålla kontakten med kungarna, furstarna och fältherrarna i
Europa, samtidigt som han reformerade och moderniserade riket med
nya ämbetsverk och Sveriges första postverk. Oxenstierna hoppades
på nya marknader för svenska varor och att det skulle bli möjligt att
direktimportera den nya åtrådda varan tobak.
Vanan att »dricka tobak«, som man sa, hade nått studenterna i
Uppsala redan 1629. Soldaterna från trettioåriga kriget tog seden med
sig hem och rökandet hade spritt sig så snabbt att drottning Kristina
redan 1641 talade om tobaksrökning som en »inrotad ovana och stort
missbruk«. Tobaken som röktes var dyr importerad engelsk tobak,
odlad i Virginia, inte långt från Delaware, dit svenskarna var på väg.
Oxenstierna ville ha del i den världshandeln.
Så snart fartygen kom ut på Kattegatt mötte de hårda novemberstormar. Det var nödvändigt att segla ut sent på hösten för att sedan
komma in i de rätta vindarna som skulle föra dem över Atlanten.
Skeppen kom ifrån varandra. Under en hel månad kämpade »Kalmar
Nyckel« för att komma ut ur ovädret. Seglen slets sönder, en mast
gick av. Till slut lyckades kaptenen styra in mot den holländska ön
Texel, den största av de frisiska öarna, där skeppet reparerades. Då
dök även »Fågel Grip« upp, lika illa åtgången.
Allt iordningsställdes, vatten och proviant fylldes på och på årets
sista dag 1637 kunde man äntligen lägga ut med kurs över Atlanten
mot Delaware.
18
• II •
nya sverige
smålänningen som ägde hela bronx
Efter fyra månaders segling från Göteborg var skeppen äntligen
framme. Där låg Delawareflodens mynning. Allt var stilla. Vårskogen doftade. Fåglar kvittrade. Det var den 23 mars år 1638 och fartygen »Kalmar Nyckel« och »Fågel Grip« fortsatte uppför floden in i ett
grönskande landskap med skogklädda kullar som många av männen
på fartygen uppfattade som Edens lustgård.
Skeppen seglade in i en biflod vid den västra stranden och stannade vid en udde där bifloden Minquas Kill (idag Christina River),
mötte Brännvinskilen (dagens Brandywine Creek). De förundrade
svenskarna såg blommorna och fruktträden och kallade platsen för
Paradisudden.
En senare nybyggare, Per Lindeström, beskrev landet så här: »Uti
hela Amerika finns ingen ljuvligare ort, bekvämligare till allehanda
plantering, och som bättre kommer överens med våra kroppars konstitution … De skuggerika trän och buskar äro där allestädes med fåglar uppfyllte, vilka med sina rara färgor och mångahanda stämmor sin
skapares lov, härligen utbreda … Där fanns de ljuvligaste frukter och
en övermåttan skön kostelig frukt, som av de svenske kallas vattenmelon. Det som inuti skalet växer har en övermåttan ljuvlig och skön
smak och smälter i munnen liksom socker.«
Fartygen styrde in på Minquas Kill och stannade där staden Wilmington ligger idag. Där på stranden stod några hyddor. Som en
hälsning till landet och dess bebyggare sköt fartygen svensk lösen, två
19
skott i snabb följd. Granna fåglar fladdrade skrämda upp ur träden
och snart kom de första indianerna lockade av de stora skeppen och
kanonmullret.
Peter Minuit skred omedelbart till handling. Han kallade till sig fem
sachemer eller hövdingar från de viktigaste indianstammarna i närheten. De var av lenni lenapefolket som hörde till algonkingruppen.
Lenni lenape betyder »riktiga män«. De var ett jordbrukande folk,
bofast med stora åkerfält runt sina byar. Minuits instruktioner var att
under fredliga former inleda förhandlingar med lenaperna, förklara
att svenskarna ville driva handel med dem och om det visade sig att
inga andra européer hade kolonier just där skulle Minuit köpa mark av
indianer längs Delawareflodens västra sida. Detta land skulle han kalla
Nya Sverige. Han skulle bygga ett fort och hissa den svenska flaggan.
Sen skulle han segla vidare med »Kalmar Nyckel« söderut till
Florida där han skulle grunda ännu en koloni för den svenska reger20
Samtida karta över Delawarefloden och alla dess bifloder. Svenska fort
och nybyggen låg på båda sidor.
ingens räkning. Florida var formellt spanskt område, men få spanska trupper fanns på plats. Då allt detta var klart skulle Minuit lämna
kvar en tillräckligt stor styrka för att försvara Sveriges nya besittningar och sedan återvända med fullastade skepp till Göteborg.
tan k e n på e t t s v e n s k t ko lo n i a l i m p e r i u m från Florida
till Newfoundland var förvånansvärt orealistisk för att komma från
den annars så förnuftige Axel Oxenstiernas kammare. Förklaringen
måste vara att det ännu inte fanns bra och korrekta kartor över den
amerikanska kontinenten i Sverige. Kolonialmakterna höll länge sina
egna kartor hemliga och större delen av kontinenten var ännu outforskad av européerna.
21
22
23
Förhandlingar inleddes i kajutan på »Kalmar Nyckel« med hjälp
av indiantolken Andreas Lucassen. Svenskarna ville betala med gåvor
från Europa: yxor, knivar och andra verktyg samt speglar och smycken.
Den 29 mars 1638 satte de fem hövdingarna Mattahorn, Mitatsemint,
Elupacken, Mahamen och Chiton sina bomärken på köpekontraktet,
skrivet på holländska. Dessvärre är dokumentet försvunnet och köpe­
summan okänd men den översteg kanske något den summa Minuit
hade lagt ut för Manhattan, 24 dollar. Nya Sverige var en större areal.
Landområdet som Minuit köpte låg på flodens västra strand från
Bombay Hook vid Delawareflodens mynning i söder till Schuylkillflodens mynning i norr, en sträcka på drygt tio svenska mil.
Då kontraktet var signerat gick alla i land igen, en stolpe slogs i marken med den elvaåriga drottning Kristinas namn och vapen inhuggna
och högtidligt förklarade Peter Minuit att området nu hette Nya Sverige. På den platsen står idag Carl Milles Delawaremonument i staden
Wilmington, som nu är vänort till Kalmar.
Så småningom skulle det visa sig att indianerna och européerna
menade helt olika saker med landköp. Européerna trodde de hade köpt
marken, men indianerna hade den uppfattningen att ingen kan äga,
köpa eller sälja naturen, man kan bara köpa rätten att bruka naturen.
Med regelbundna gåvor och vänligt bemötande kunde svenskarna få
vara kvar, odla och bo i ursprungsbefolkningens natur. Det är därför Minuits påstådda köp av Manhattan för varor värda bara 24 dollar
några år tidigare inte riktigt stämmer. Indianerna sålde inte marken
så billigt, de sålde bara rätten att bygga och bo. Naturen ägdes av alla
urinvånare, levande och döda.
Sjömännen och soldaterna från skeppen började genast bygga fortet Christina på en höglänt kulle, en fyrkantig skans där fartyg kunde
Föregående uppslag: Målning från Nya Sverige-museet i Philadelphia
visar romantiserad version av hur svenskarna undertecknar köpekontraktet på kolonin.
24
Fortifikationsingenjören Per Lindeström visar livet i Nya Sverige. Fredlig samvaro i förgrunden, indianska inbördesstrider i bakgrunden.
lägga till på den ena sidan och en träskmark bredde ut sig på den andra. Tre kanoner togs från fartygen och ställdes upp i hörnen på fortet,
svenska flaggan hissades i mitten. Fortet var ett försvar mot indianerna, men därifrån kunde man inte förhindra att engelska eller holländska fartyg försökte segla förbi på floden.
Ett tjugotal soldater placerades i anläggningen under ledning av
25
