RAPPORT OM KRÄNKNINGAR AV FACKLIGA RÄTTIGHETER 2005 – Indien
GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29-100-105-111
Hindren för bildande av fackliga organisationer finns kvar, såväl i lagstiftningen
som i praktiken, liksom hårda begränsningar av strejkrätten. Ett domstolsbeslut
förbjuder statsanställda att strejka. Protestdemonstrationer mot det beslutet slogs
ner med våld av polisen.
LAGSTIFTNINGEN
Löntagare kan bilda och ansluta sig till fackliga organisationer de själva väljer,
utan krav på tillstånd i förväg. Det finns dock ingen lagstadgade skyldighet för
arbetsgivarna att erkänna en fackförening eller delta i
kollektivavtalsförhandligar.
Lagstiftningen skiljer mellan statstjänstemän och andra offentliganställda.
Rättigheterna för anställda i offentlig verksamhet är mycket begränsade, både
när det gäller organisering och kollektiva förhandlingar.
Begränsad föreningsfrihet
1926 års fackföreningslag ändrades år 2001. Efter ändringen måste en
fackförening representera minst 100 anställda - en mycket hög siffra enligt
internationella normer - eller tio procent av arbetskraften.
Den sistnämnda andelen är lägre än det tidigare kravet på sju anställda.
Ändringen minskade också antalet ”utomstående” (personer som inte är
anställda på företaget) som får sitta i fackföreningens styrelse och
organisationerna måste lämna in sin bokföring för revision.
Antifacklig diskriminering
Enligt fackföreningslagen är det förbjudet att diskriminera fackliga medlemmar
och organisatörer; arbetsgivare kan straffas om de diskriminerar någon som
ägnar sig åt facklig verksamhet.
Restriktioner för strejkrätten
Enligt 1947 års lag om konflikter i arbetslivet (Industrial Disputes Act, IDA)
måste anställda i allmännyttig verksamhet varsla om strejk minst 14 dagar i
förväg. I vissa delstater kräver lagen att vissa fackföreningar i den privata
sektorn måste lämna in en formell anmälan innan en strejk anses vara laglig.
Anställda inom banksektorn måste avisera en strejk sex månader i förväg.
Bankerna har i IDA förklarats som allmännyttiga.
1
Strejkförbud
Lagen om upprätthållande av oumbärlig verksamhet (Essential Services
Maintenance Act, ESMA) tillåter regeringen att förbjuda strejker och kräva
medling eller skiljedom för viss ”oumbärlig” verksamhet, men lagen säger inget
om vad som betraktas som oumbärligt. Tolkningarna varierar därför från delstat
till delstat. Rättsliga mekanismer finns emellertid för att överklaga beslut som
fattas med hänvisning till ESMA, om det skulle uppstå en konflikt.
Förordningen om centrala statliga tjänster (Central Civil Services [Conduct]
Rule) från år 1964, anger att ingen statstjänstemän får tillgripa eller stödja
strejker av något slag.
I augusti 2004 fann Högsta domstolen att statstjänstemän inte hade strejkrätt
eftersom det skulle ”skapa olägenheter för medborgarna och kosta staten
pengar”. Beslutet fattades efter en strejk i delstaten Tamil Nadu, vars regering
avskedat 350 000 strejkande tjänstemän. I december 2004 beslutade domstolen
att advokater varken får strejka eller bojkotta domstolarna.
IDA förbjuder arbetsgivarna att ta till vedergällning mot anställda som deltar i
en laglig strejk.
Negativ reform undveks
Regeringen slutförde ändringarna av arbetsmarknadslagarna år 2003, för att
stärka arbetsgivarnas möjlighet att anställa och avskeda arbetskraft efter behov,
legalisera kontraktsanställningar i en lång rad verksamheter och ensidigt införa
förändringar i anställningsvillkor etc.
I maj 2004, efter de allmänna valen, lovade den nya regeringen att samråda med
de fackliga organisationerna innan några ändringar av arbetsmarknadslagarna
beslutades. Inga ytterligare åtgärder för att ändra lagstiftningen hade vidtagits
vid årets slut.
Piloternas rättigheter hotade
I oktober 2003 godkände Arbetsmarknadsministeriet ”i princip” ett förslag från
Ministeriet för civilflyget om att piloterna skulle anses som direktörer snarare än
anställda. De skulle därmed inte längre omfattas av IDA. I praktiken skulle
piloterna då inte kunna bilda fackliga eller yrkesorganisationer och inte heller gå
i strejk. Dessutom skulle de, om de blev uppsagda, inte kunna överklaga till
domstol.
2
Sikkim - uteslutet ur lagen
Fackföreningslagen gäller inte i Sikkim, trots att den ändrats år 2001. Delstaten
Sikkim annekterades av Indien år 1975. Löntagare där har således inga fackliga
rättigheter. Även om det finns några löntagarorganisationer är ingen enskild
sektor organiserad som sådan. Registrering av fackliga organisationer föregås av
polisutredning och kan bara ske om Sikkims Ministerium för avkastning av jord
tillåter det.
En negativ kommentar från polisen om en facklig styrelsemedlem kan medföra
avslag på registreringen. Allmänheten har dessutom möjlighet att komma med
invändningar mot att en facklig organisation ska bildas, vilket likaså kan hindra
registreringen. Enligt Sikkims regering har den inte kännedom om att
allmänheten någon gång invänt mot en facklig organisation.
Repressiv lagstiftning i Tamil Nadu
Tamil Nadus lag om upprätthållande av oumbärlig verksamhet (Essential
Services Maintenance Act, ESMA) antogs i maj 2002. Fackliga ledare beskriver
den som den mest repressiva lag som införts mot indiska löntagare sedan
självständigheten. Enligt den lagen ska deltagare i strejker inom oumbärlig
verksamhet (t.ex. vatten- och elkraftsförsörjning, passagerar- och
godstransporter, brandbekämpning och den offentliga vården) dömas till
fängelse i upp till tre år och böter på 5 000 rupier.
Aktiva som utlyser strejk eller uppmanar löntagarna att strejka, eller de som ger
ekonomiskt stöd för en strejk, riskerar samma straff. Uttrycket ”strejk” i lagen
omfattar inte bara vägran från anställda i dessa verksamheter ”att arbeta eller
acceptera tilldelade arbetsuppgifter” utan också ”vägran att arbeta övertid” och
”annat agerande som kan leda till, eller leder till att arbetet inom sådan
verksamhet upphör eller allvarligt försenas”.
Generalstrejker förbjudna i Kerala
Delstaten Kerala beslutade år 2002 att alla strejker var olagliga om de medförde
att all verksamhet lades ner. Beslutet godkändes av domstolarna.
Frizoner
Enligt lag gäller rätten att organisera fackföreningar och förhandla kollektivt i
frizonerna. I fackföreningslagen från år 2001 utsåg regeringen frizoner och
särskilda ekonomiska zoner till ”allmännyttig verksamhet” och därför måste
varsel läggas tidigare än förut, d.v.s. 45 dagar i förväg.
3
Den fackliga organisationen Mahanagar Asangathit Mazdoor meddelade
attregeringen i delstaten Delhi undantagit frizonerna från största delen av
arbetsmarknadslagstiftningen och att det är förbjudet att bilda fackföreningar
där.
RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN
Bara en liten minoritet av Indiens löntagare är skyddade
I praktiken är det bara en liten andel av löntagarna i industrin som omfattas av
lagstadgade rättigheter. Av dem är bara omkring hälften fackligt organiserade.
Mer än 90 procent av löntagarna arbetar i jordbruket eller den informella
sektorn, där det nästan inte finns några fackföreningar och det är svårt att hävda
lagstiftningen. Det växande bruket av kontraktsanställd arbetskraft skapar också
problem för facklig organisering och försvagar facket.
Även regeringarna anlitar kontraktsanställd arbetskraft: i augusti 2004 gav
regeringen i Tamil Nadu sitt hälsovårdsministerium i uppdrag att rekrytera
annan personal än läkare på kontrakt, via privata bemanningsföretag.
Fientliga arbetsgivare - dåligt upprätthållande av lagarna
Arbetsgivarnas fientliga inställning till fackliga organisationer motverkar utan
tvivel rekryteringsarbete. Arbetsgivarna tenderar att strunta i att det enligt lag är
förbjudet att avskeda anställda som ägnar sig åt fackligt arbete och att kringgå
lagen genom att förflytta anställda till andra platser för att avbryta det fackliga
arbetet och avskräcka anställda från att organisera sig.
Att söka rättvisa i domstolarna tar lång tid och kan bli mycket dyrt. De fackliga
organisationerna meddelar att vissa arbetsgivare använder sig av trakasserier,
hotelser, degradering, misshandel och, i extrema fall, dödshot eller mordförsök
på fackligt aktiva.
En populärare form av trakasseri är emellertid att anmäla någon på falska
anklagelser. Globaliseringen och en liberaliserad ekonomi har skapat ett klimat
av ytterligare påtryckningar för att urvattna arbetslivsnormerna, i synnerhet i
fråga om arbetsinspektion och upprätthållande av arbetslagstiftning.
Nya sysselsättningsområden, som callcenter, visuella medier och
telekommunikation omfattas inte av några konkreta anställningsregler och
arbetsgivarna motarbetar bildandet av fackföreningar.
4
Förtryck inom byggnads- och varvsindustri
Entreprenörer och underentreprenörer inom byggnadsindustrin vill inte tillåta de
anställda att organisera sig fackligt och hotar dem gärna med avsked om de
försöker. Eftersom allt arbete är projektbaserat är möjligheterna till
kollektivavtalsförhandlingar utomordentligt små.
Inom den del av varvsindustrin som arbetar med att skrota fartyg är
sysselsättningen så osäker att de anställda inte ens försöker hålla på sin rätt att
bilda fackföreningar. Den som försöker begära högre lön sparkas omedelbart.
Hotelser tillhör vardagen och den “muqadam” som svarar för uthyrning och
tillsyn av de anställda tar oftare parti för skeppsmäklaren än för de anställda.
Kollektiva förhandlingar
Eftersom rätten till kollektiva förhandlingar inte är lagstadgad är arbetsgivarna
ofta ovilliga att förhandla. De vägrar framför allt att förhandla med de
fackföreningar som löntagarna väljer.
Strejker
Procedurerna för att genomföra en strejk är så krångliga att de fackliga
organisationerna sällan följer dem fullt ut. De flesta strejkerna i den privata
sektorn är därför olagliga, tekniskt sett, även om vedergällning hittills varit
ovanlig. Det finns dock en risk för att detta ändras i framtiden på grund av
trycket från den ekonomiska liberaliseringen och globaliseringen.
Fackliga organisationer i allmännyttig verksamhet brukar strejka trots förbudet.
Sådana strejker förklaras illegala och om organisationen inte är stark, kan de
medföra repressalier.
Frizoner
Regeringen försöker hålla den fackliga verksamheten i landets sju frizoner på så
låg nivå som möjligt. Även om det enligt lag finns rätt att gå med i facket och
förhandla kollektivt, är tillträdet till frizonerna begränsat till dem som arbetar
där och de skjutsas dit i bussar av arbetsgivarna. Eftersom fackligt aktiva inte
kan komma in, är det mycket svårt att organisera fackföreningar och facklig
verksamhet är sällsynt.
Även om regeringen uppgivit att de statliga arbetsinspektionerna regelbundet
granskar alla företag i frizonerna, förefaller det som om åtgärder är på väg som
ska undanta dem från arbetsmarknadslagstiftningen.
5
Vissa delstater, som Andhra Pradesh, har till och med avrått från
arbetsinspektioner i frizonerna. Frågan tycks emellertid vara under omprövning,
eftersom en delegation reste till Washington under året för att diskutera möjliga
förbättringar av fackliga rättigheter i frizonerna.
Majoriteten av de anställda i frizonerna är kvinnor som arbetar i företag som
exempelvis arbetar med konfektion, elektronik och mjukvaror. I frizonen
Santacruz Electronics Export Processing Zone (SEEPZ) nära Bombay, är 90
procent av de anställda kvinnor som i regel är alltför unga och rädda för att
organisera sig. Arbetsvillkoren är urusla och övertid obligatorisk.
Löntagarna fruktar trakasserier från ledningen och de som protesterar sparkas
omedelbart. Det är vanligt att löntagare anställs av fiktiva arbetsgivare på
tidsbegränsade kontrakt, snarare än av företagen direkt. I frizonen NOIDA har
anställda sparkats när de krävt att arbetsmarknadslagarna skulle tillämpas.
KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2005
Bakgrund
Kongresspartiet vann en oväntad seger i de allmänna valen i maj 2004 Detta
ledde till att Manmohan Singh utsågs till premiärminister. I juni blev Kailash
Satyarthi (aktiv mot barnarbete och ordförande för ”Global March Against Child
Labour”) brutalt överfallen när han deltog i en insats som beordrats av
distriktsdomstol, för att rädda barn från en cirkus i distriktet Gonda i Uttar
Pradesh i norra Indien.
Strejkande misshandlade och gripna
Uppskattningsvis 50 miljoner löntagare, bland dem statstjänstemän,
bankanställda och lärare, gick i strejk den 24 februari i protest mot Högsta
domstolens förbud mot strejker bland statstjänstemän.
Trots att premiärministern lovat förhandlingar om effekterna av beslutet har
regeringen hittills inte vidtagit några åtgärder. Det kom rapporter om gripanden
och om att polisen använt ”lathis” - tunga träklubbor med järnband runt om mot demonstranter i Delhi, Haryana, Orissa, Assam och Pondicherry.
I Rohtak gjorde polisen anfall med lathis mot anställda på Haryana Roadways
när de hindrade busstrafiken. De blockerade in- och utfarter när en förare
försökte köra ut en buss från depån. Polisen gick till angrepp när löntagarna
vägrade skingra sig. Inga skadade rapporterades men flera fackliga ledare greps.
6
I Panipat skadades fyra personer när polis anföll dem med lathis. Fabriksägare i
Kabriområdet hade kallat på polisen när löntagarna samlades utanför fabriken
för att delta i strejken.
Angrepp mot strejkande stoppat av regeringen i Tamil Nadu. Efter starka
påtryckningar från statstjänstemannaförbundet TNGEU gick regeringen i Tamil
Nadu i augusti med på att dra tillbaka disciplinära åtgärder och anklagelser
enligt delstatens lag om upprätthållande av oumbärlig verksamhet mot anställda
som deltagit i en sju månader lång strejk år 2002.
De fackliga organisationerna påpekade att anklagelserna om förtal, som gjorts
mot statstjänstemän i delstaten och mot lärare som deltagit i en strejk år 2003,
fortfarande låg i domstol. Organisationerna klagade likaså över att
delstatsregeringen vägrade föra samtal med dem om dessa frågor.
Fackligt aktiva gripna
Fackligt aktiva från Pondicherryavdelningen av centralorganisationen Central
Council of Trade Unions, bland dem avdelningsordföranden S.
Balasubramanian, rapporterades ha gripits den 2 september, när de försökte hålla
strejkvakt utanför huvudpostkontoret. De protesterade mot att postkontoret inte
löst de anställdas problem.
7
